Coal Tit

För släktet Periparus, se svartmesar.

Svartmes (Periparus ater) är en liten mes i släktet Periparus.^[2] Den förekommer över stora delar av Europa och Asien, huvudsakligen i barrskog.

Utseende och läte

Svartmesen är Sveriges minsta mes, med en längd på endast elva centimeter och en vikt på åtta till tio gram. Den har svart huvud med en tydlig vit fläck i nacken, beigevit undersida och kort stjärt. Näbben är svart. Ryggen är blåaktigt svart och vingen har två vita band. Könen är lika. Locklätet är ett tuii eller sii. Sången liknar talgoxens men är snabbare.

• Svartmes i Val d'Aosta, Italien.

• Svartmes tillsammans med blåmes där svartmesens storlek framgår, och även dess signifikanta vita fläck i nacken på den i övrigt svarta hättan.

Utbredning

Svartmesens världsutbredning.

Svartmesen finns i stora delar av Europa och Asien. Den är vanligen stannfågel. Clements et al 2017 urskiljer hela 19 underarter fördelade i åtta grupper med följande utbredning:^[2]

• britannicus/hibernicus-gruppen
  • P. a. hibernicus – Irland förutom längst i nordöst i County Down
  • P. a. britannicus – Storbritannien och nordöstra Irland
• ater-gruppen
  • P. a. ater inklusive rossosibiricus och amurensis^[3] – kontinentala Europa till Sibirien, Mongoliet, Sachalin och nordöstra Kina
  • P. a. vieirae – Iberiska halvön
  • P. a. sardus – Korsika och Sardinien
  • P. a. pekinensis – nordöstra Kina (södra Liaoning till Shaanxi och Shandonghalvön)
  • P. a. insularis – södra Kurilerna, Japan och ön Jeju utanför Sydkorea
• ledouci/atlas-gruppen
  • P. a. atlas – norra Marocko
  • P. a. ledouci – norra Tunisien och norra Algeriet
• P. a. cypriotes – Cypern
• phaeonotus-gruppen
  • P. a. moltchanovi – Krimhalvön
  • P. a. derjugini – bergstrakter i nordöstra Turkiet, västra Georgien och Rysslands kust mot Svarta havet
  • P. a. michalowskii – Kaukasus och Transkaukasien
  • P. a. phaeonotus – sydöstra Azerbajdzan, norra Iran och sydvästra Turkmenistan; status i sydvästra Iran i Zagrosbergen osäker, möjligen är den bara en icke-häckande besökare här
• P. a. melanolophus – barrskogar från östra Afghanistan till västra Nepal
• aemodius/rufipectus-gruppen
  • P. a. rufipectus – Kazakstan (Tien Shan) till nordvästra Kina (Xinjiang)
  • P. a. aemodius – östra Himalaya till nordöstra Myanmar, Tibet och sydvästra Kina
• ptilosus/kuatuensis-gruppen
  • P. a. ptilosus – bergsskogar i sydöstra Kina (Anhui, Fujian och Zhejiang)
  • P. a. kuatunensis – bergsskogar på Taiwan

Underarten melanolophus behandlades tidigare som den egna arten himalayasvartmes.

Förekomst i Sverige

Svartmesen förekommer i hela Sverige förutom längst i norr. Med 71 418 individer ringmärkta i Sverige under åren 1911–2008 är arten tämligen vanlig inom svensk ringmärkning.^[4]

Ekologi

Ägg av svartmes.

Svartmesen föredrar barrskog. Den blir könsmogen efter ett år. Honan bygger ett bo av mossa som fodras med ull och hår och placeras i håligheter i marken, i berg och i trädstammar. Honan lägger sju till elva ägg som är vita med rödaktiga prickar. Äggen ruvas av honan i 14–16 dagar. Ungarna matas sedan av båda föräldrarna i 16-19 dagar. I den norra delen av utbredningsområdet brukar en häckning om året ske, medan två häckningar är vanligt längre söderut. Svartmesen befinner sig ofta högt uppe i träd, där den äter frön, insekter och spindlar.

Svartmesen och människan

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.^[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).^[1] I Europa tros det häcka 15,9-28,8 miljoner par.^[1]

Namn

Svartmes har även kallats kolmes.^[5]

Referenser

Texten bygger delvis på översättning av tyskspråkiga wikipedias artikel Tannenmeise, läst 9 november 2005, och engelskspråkiga Wikipedias artikel Coal Tit, läst 9 november 2005

Noter

1. ^ [a b c d] BirdLife International 2016 Periparus ater Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.
2. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
3. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
4. ^ Antal ringmärkta och återfunna fåglar år 1911-2008, Naturhistoriska riksmuseets officiella webbplats. Läst 26 mars 2012.
5. ^ Carl Agardh Westerlund (1867) Skandinavisk oologi, Albert Bonniers förlag, Stockholm, sid:58

Tryckta källor

• Roland Staav & Thord Fransson (1991) Nordens fåglar, andra upplagan, Stockholm, ISBN 91-1-913142-9
• Christopher Perrins & David Attenborough (1987) Fågelliv i Europa, översättning och bearbetning Juhani Vuorinen, Stockholm, ISBN 91-34-50909-7

Externa länkar

• Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
• Dansk ornitologisk forening
• Wikimedia Commons har media som rör svartmes.
  Bilder & media