Sprietui is die Afrikaanse benaming vir Allium schoenoprasum, die kleinste spesie van die eetbare uie. [1]
Dit is 'n gewilde, eetbare meerjarige plant en kom wydverspreid in die natuur voor in groot dele van Europa, Asië en Noord-Amerika. [2] A. schoenoprasum is die enigste uispesie wat inheems is aan beide die Ou- en Nuwe wêreld.
Die wetenskaplike naam van die spesie is afgelei van die Griekse skhoínos (riete) en práson (leek). [3] Die Engelse naam chive is afgelei van die Franse woord cive en van cepa, die Latynse woord vir uie. [4]
Sprietuie is 'n algemeen-gebruikte plant en kan in kruidenierswinkels gekoop word of in tuine gekweek word. In kookkuns word die lowwe en die onoopgemaakte, onvolwasse blomknoppe in blokkies gekerf en gebruik as 'n bestanddeel vir visgeregte, aartappeldisse, sop en ander geregte. Sprietuie het insekwerende eienskappe wat gebruik kan word om peste in tuine te help beheer. [5]
Rou sprietui|first=
(help) Allium schoenoprasum, tamién conocíu como cebollu, cebolla de fueya, ciboulette, xonacatl (nel sur de Méxicu), cebolleta, cebollín o cebollu d'ayu, ye una yerba de la familia de les aliacees, de la que s'utilicen namái les fueyes picaes como yerba arumoso. El so bulbu tien un sabor bien similar al de la cebolla blanca o común pero ye de menores dimensiones y nun tien usu alimentario. Estrémase de la cebolla d'acampezo o china por ser de menor tamañu y pol distintu usu culinariu.
El cebollu ye orixinariu del estremu norte, les tierres que güei formen parte de Canadá y Siberia. Introducir al restu d'Europa como yerba de cocina y arumosa, pero naturalizóse namái raramente. Onde crez n'estáu montés puede topase a la vera de los caminos o de les víes del ferrocarril; nesta forma puede atopase A. schoenoprasum var. sibiricum, una variedá más robusta y alta.
El cebollu prefier allugamientos soleyeros y suelos húmedos, llixeramente magrizos. Crez dende'l nivel del mar hasta los 2500 msnm. Ye resistente a les xelaes, y resulta pocu afeutáu poles pestes y predadores animales, a los que repele la alicina.
Puede trate afeutáu por fungu fitopatógenos como ruques (Puccinia allii, Puccinia porri), Botrytis sp, y delles especies de fusarium, otres plagues inclúin delles especies de trips y canesbes de coleópteros nos raigaños.
Puede cultivase a partir de grana con facilidá, o por división del bulbu colos raigaños dempués de la so estracción. Comercialícense namái les sos fueyes a esceición del norte d'arxentina que, por cuenta de la facilidá de producción, consíguese la planta completa.
El cebollu ye ricu en vitamina A, B y C (de la que contién hasta 130,5 mg por 100 gramos de yerba fresco). El so apurra proteicu y lipídico ye escasu, de namái 27 kCal/100 g.
La alicina que contién ye un potente axente antibacteriano, y puede usase tópicamente como desinfestante y fungicida, anque resulta menos efectiva que l'ayu y la cebolla pol so inferior concentración.
Allium schoenoprasum describióse por L.) y espublizóse en Species Plantarum 1: 301. 1753.[1][2][3]
Allium: Nome xenéricu bien antiguu. Les plantes d'esti xéneru yeren conocíos tantu polos romanos como polos griegus. Sicasí, paez que'l términu tien un orixe celta y significa "quemar", en referencia al fuerte golor acre de la planta.[4] Unu de los primeres n'utilizar esti nome pa fines botánicos foi'l naturalista francés Joseph Pitton de Tournefort (1656-1708).
Schoenoprasum: Epítetu llatín que significa "como'l tarmu del puerru".[5]
raddeanum Regel
Allium schoenoprasum, tamién conocíu como cebollu, cebolla de fueya, ciboulette, xonacatl (nel sur de Méxicu), cebolleta, cebollín o cebollu d'ayu, ye una yerba de la familia de les aliacees, de la que s'utilicen namái les fueyes picaes como yerba arumoso. El so bulbu tien un sabor bien similar al de la cebolla blanca o común pero ye de menores dimensiones y nun tien usu alimentario. Estrémase de la cebolla d'acampezo o china por ser de menor tamañu y pol distintu usu culinariu.
Mala soğanı (lat. Allium schoenoprasum) - soğankimilər fəsiləsinin soğan cinsinə aid bitki növü.
Mala soğanı (lat. Allium schoenoprasum) - soğankimilər fəsiləsinin soğan cinsinə aid bitki növü.
El cibulet o cebollí i també porradell [1] (Allium schoenoprasum) és una espècie de planta conreada inclosa al gènere de la ceba (Allium). És originària d'Euràsia i Amèrica del Nord. És una planta bulbosa herbàcia i perenne que arriba a fer 50 cm d'alt. Les fulles són tubulars i buides per dins amb un diàmetre de 2 a 3 mm. Les flors són de color porpra distribuïdes en una inflorescència. La fructificació és en una càpsula que conté diverses llavors negres. És habitual que es confongui el cibulet amb altres espècies similars del gènere Allium, ja que la denominació és un neologisme i la planta no és gaire conreada als Països Catalans de la península Ibèrica.
En la cuina se n'utilitzen les fulles, sigui crues en amanides o com a condiment en diversos plats. Les fulles dels cibulets s'usen fresques, crues, picades, en crudités i amanides i en diverses preparacions culinàries. Cuites també s'inclouen en algunes receptes, salses, truites. Són un dels ingredients del plat de la gastronomia lionesa anomenat cervelle de canut. Les flors poden ser avantatjosament utilitzades per a decorar amanides o guisats, també es poden conservar en vinagre, com els cogombres, però aleshores perden el color atractiu.
El cibulet o cebollí i també porradell (Allium schoenoprasum) és una espècie de planta conreada inclosa al gènere de la ceba (Allium). És originària d'Euràsia i Amèrica del Nord. És una planta bulbosa herbàcia i perenne que arriba a fer 50 cm d'alt. Les fulles són tubulars i buides per dins amb un diàmetre de 2 a 3 mm. Les flors són de color porpra distribuïdes en una inflorescència. La fructificació és en una càpsula que conté diverses llavors negres. És habitual que es confongui el cibulet amb altres espècies similars del gènere Allium, ja que la denominació és un neologisme i la planta no és gaire conreada als Països Catalans de la península Ibèrica.
En la cuina se n'utilitzen les fulles, sigui crues en amanides o com a condiment en diversos plats. Les fulles dels cibulets s'usen fresques, crues, picades, en crudités i amanides i en diverses preparacions culinàries. Cuites també s'inclouen en algunes receptes, salses, truites. Són un dels ingredients del plat de la gastronomia lionesa anomenat cervelle de canut. Les flors poden ser avantatjosament utilitzades per a decorar amanides o guisats, també es poden conservar en vinagre, com els cogombres, però aleshores perden el color atractiu.
Pažitka pobřežní (Allium schoenoprasum, srov. maďarsky pázsit neboli pažit/trávník) neboli šnytlík (moravsky šnytlich, slezsky szńitloch) je druh jednoděložné rostliny používané i jako zelenina z čeledi amarylkovitých. Z botanického hlediska patří do rodu česnek (Allium).
Jedná se o vytrvalou trsnatou rostlinu, na bázi s poměrně malou cibulí, zpravidla do 1 cm v průměru. Stonek je gracilní, do asi 1/3 krytý pochvami listů, trubkovitý, dutý. Listy jsou jednoduché, přisedlé, s listovými pochvami. Čepele jsou celokrajné, trubkovité, cca 2–6 mm v průměru, se souběžnou žilnatinou. Květy jsou oboupohlavné, ve vrcholovém květenství, jedná se o hlávkovitě stažený zdánlivý okolík, ve skutečnosti to je stažené vrcholičnaté květenství zvané šroubel. Květenství je podepřeno 2 listeny, které jsou vytrvalé, kopinaté až široce vejčité a přibližně stejné. Pacibulky v květenství chybí. Okvětí se skládá ze 6 okvětních lístků bledě nachové až fialové, vzácně bílé, barvy. Tyčinek je 6. Gyneceum je složeno ze 3 plodolistů, je synkarpní, semeník je svrchní. Plodem je tobolka.
Listy pažitky jsou zdrojem vitamínu C (až 100 mg ve 100 g čerstvé hmoty; většinou se množství pohybuje mezi 56 až 66 mg ve 100 g čerstvé hmoty)[2], dále obsahují provitamín A, vitamín B2, silici se sírou, minerální látky (soli vápníku, fosforu, draslíku, železa aj.)
Pažitka je cirkumboreální druh. Vyskytuje se přirozeně v Evropě včetně ČR, v Asii i v Severní Americe, na Sibiři i na Kamčatce, u kanadských jezer, kromě toho je na četných místech zplanělá z kultury. Jedná se o druh značně variabilní.
V polní kultuře pěstujeme pažitku ze sazenic předpěstovaných brzy na jaře v pařeništi, které vysazujeme po několika do sponu 0,5 X 0,15 m. V průběhu vegetace několikrát sklízíme seřezáváním listy, když dosáhnou délky 15 cm. Kulturu udržujeme nejdéle 3 roky, v posledním roce používáme celé rostliny k rychlení v hrnkách.
Přirozeně se pažitka vyskytuje na vysokohorských prameništích v Krkonoších a v Hrubém Jeseníku. Dále jsou to i nížiny, podél některých řek v Čechách, např. u Labe, Vltavy, Berounky nebo Sázavy a také na vrchu Klíč u Nového Boru. Ale najdeme ji i jinde jako zplanělou ze zahrádek.
Vysokohorské rostliny se trochu liší od nížinných, proto byly popisovány jako samostatný poddruh pažitka pobřežní horská či pažitka pobřežní sibiřská (Allium schoenoprasum subsp. alpinum, syn.: Allium schoenoprasum subsp. sibiricum). Nížinné byly popisovány jako pažitka pobřežní pravá (Allium schoenoprasum subsp. schoenoprasum, syn.: Allium schoenoprasum subsp. riparium). Ale rozdíly jsou dost malé, proto někteří botanici taxonomickou hodnotu těchto subspecií zpochybňují.
2n=16 (diploid), vzácněji 2n=32 (tetraploid)
Pažitka je oblíbenou naťovou zeleninou. Obsahuje hodně vitamínů, minerálů, riboflavinu, fosforu, železa, beta-karotenu a zvláště B2, C, vápník a draslík. Má cibulové aroma, které povzbuzuje chuť k jídlu a podporuje trávení. Používá se čerstvá, ale nedoporučuje se v sušeném stavu, protože ztrácí své aroma. Lepší je pažitku skladovat v zamražené podobě. V kuchyni má široké použití. Dá se jí ochutit chléb s máslem nebo polévky. Výborně chutná nasekaná do salátů či vaječných jídel, kde může nahradit cibuli, která má mnohem dominantnější chuť i vůni, ale i houbových pokrmů. Přidává se i k lehkým rybím specialitám nebo do omáček. Pro svou zelenou barvu bývá nejen kořením, ale i ozdobou jídel na talíři.[3]
Pažitka je výborná nektarodárná i pylodárná rostlina. Význam jako zdroj snůšky včel má však jen tam, kde se pěstuje hromadně. Nektarium pažitky vyprodukuje za 24 hodin 1,1 mg nektaru s cukernatostí 45–51 %.[4] Cukerná hodnota, tedy množství cukru vyprodukovaného v květu za 24 hodin, je 0,53–0,56 mg.[4] Pylové rousky jsou nafialovělé. Druhové medy česneku kuchyňského nejsou známy.
Pažitka pobřežní (Allium schoenoprasum, srov. maďarsky pázsit neboli pažit/trávník) neboli šnytlík (moravsky šnytlich, slezsky szńitloch) je druh jednoděložné rostliny používané i jako zelenina z čeledi amarylkovitých. Z botanického hlediska patří do rodu česnek (Allium).
Purløg (Allium schoenoprasum) er en 20-40 cm høj urt med 1-2 millimeter tykke, hule og cylindriske blade. Planten dyrkes som krydderurt og er i Danmark desuden vildtvoksende på strandklipper på Bornholm.
Purløg er medlem af løg-familien og er en løgdannende flerårig urt med en opret, tueformet vækst. Både blade og skud er hule og hårløse. Bladene er slanke og lyst grågrønne.
Blomstringen sker i juni-juli, hvor man ser de lysviolette (sjældnere: hvide), sekstallige, klokkeformede blomster sidde samlet i en endestillet og kugleformet halvskærm på særlige, bladløse skud. Blomsterstilken er mindre end 5 mm lang. Blomstestanden beskyttes indtil udspring af et papiragtigt højblad. Frugterne er kapsler med mange frø.
Rodnettet består af en kort jordstængel, der bærer de mange små løg i tuen.
Højde x bredde og årlig tilvækst: 0,30 x 0,05 m (30 x 5 cm/år), heri dog ikke medregnet bredden af den samlede tue.
Det formodes, at arten oprindelig har haft sit hjemsted i det nordøstlige Sibirien og Canada. Den er hurtigt taget ind til dyrkning og på den måde er den spredt og naturaliseret over snart sagt alle verdens tempererede områder. Den foretrækker en lysåben placering i en kalkrig, veldrænet og gerne mager jordbund.
I Danmark er Purløg vildtvoksende på strandklipper på Bornholm og findes i øvrigt forvildet over hele landet.
I Sudeterne findes den sammen med bl.a. blåhat, leverurt, sorttop, alpekobjælde, bjerganemone, blå sumpstjerne, blåtop, Festuca supina, fjeldviol, grøn radeløv, liden klokke, lyngsnerre, nordisk dværgulvefod, purpurstenbræk og slangeurt[1].
Planten indeholder svovlforbindelser (bl.a. allylsulfider og alkylsulfoxider), som nedbrydes til alliin ved såring af planten, hvad der danner den velkendte løglugt.
Purløg dyrkes på grund af dens blade, der bliver brugt som krydderurt. Purløg har en meget mildere smag end almindelig løg og hvidløg. Den bruges typisk rå i årstidens salater og i omeletter, eller oven på bagte kartofler.
Purløg (Allium schoenoprasum) er en 20-40 cm høj urt med 1-2 millimeter tykke, hule og cylindriske blade. Planten dyrkes som krydderurt og er i Danmark desuden vildtvoksende på strandklipper på Bornholm.
Schnittlauch (Allium schoenoprasum), auch Graslauch, Binsenlauch, Brislauch, Grusenich, Jakobszwiebel oder Schnittling genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Lauch (Allium). Schnittlauch wird als Gewürz verwendet und ist eine häufig vorkommende Kulturpflanze.
Schnittlauch stammt aus Eurasien und kommt mit fast allen Bedingungen des Wetters zurecht. Er ist eine ausdauernde krautige Pflanze, die Wuchshöhen von 5 bis 50 Zentimetern erreicht. Er bildet eine dünnhäutige, eiförmige bis zylindrische Zwiebel aus mit einem Durchmesser von 0,5 bis 1 Zentimetern. Daraus treiben ein bis zwei grüne oder graugrüne, im Querschnitt runde, röhrenförmige Laubblätter mit einem Durchmesser von 2 bis 6 Millimetern. Infolge unterirdischer vegetativer Vermehrung durch Tochterzwiebeln erscheint Schnittlauch oft in Gestalt vielblättriger Horste.
Die Blütezeit reicht je nach Standort von Mai bis August. Die Blütenstandsschäfte ähneln den Laubblättern, sind aber etwas fester und höher. Die endständigen, dichten, kugeligen bis eiförmigen, scheindoldige Blütenstände enthalten viele (30 bis 50) Blüten. Ihre Hüllblätter überragen den Blütenstand nie. Anders als beim Weinberg-Lauch (Allium vineale) oder dem Gemüse-Lauch (Allium oleraceum) bildet der Blütenstand des Schnittlauchs keine Brutzwiebeln aus. Die kurzen Blütenstiele sind eineinhalb- bis dreimal so lang wie die Blüten.
Die zwittrigen, glockenförmigen Blüten sind bei einem Durchmesser von etwa 5 Millimetern radiärsymmetrisch und dreizählig. Die sechs gleichgestaltigen, sich allmählich zuspitzenden Blütenhüllblätter sind etwa 0,7 bis 1,1 (selten bis 1,7) Zentimeter lang und 3 bis 4 Millimeter breit. Die Farbe der Blütenhüllblätter ist violett-purpurfarben, selten auch weiß, manchmal etwas blaustichig, sie variiert von hell- bis dunkelrot; auffällig ist ein dunkler hervorgehobener Mittelnerv. Es sind zwei Kreise mit je drei zahnlosen Staubblättern vorhanden. Die Staubfäden sind meist ein Drittel bis ein Halb (selten bis zu zwei Drittel) mal so lang wie die Blütenhüllblätter; sie sind an ihrer Basis und auf einer Länge von 1–1,5 Millimetern mit den Blütenhüllblättern verwachsen. Die inneren Staubfäden sind nur halb so breit wie die äußeren. Die Staubbeutel sind purpurfarben. Drei Fruchtblätter sind zu einem oberständigen, fast kugeligen Fruchtknoten verwachsen. Der Griffel endet in einer kopfigen Narbe. Die fast kugelige Kapselfrucht ist von den Blütenhüllblättern ballonartig umgeben. Die Samen sind schwarz.
Die Chromosomenzahl beträgt 2n=16.[1]
Natürliche Bestände von Schnittlauch sind auf der Nordhalbkugel in alpinen Hochgebirgen des gemäßigten, borealen und subarktischen Eurasiens und Nordamerikas weitverbreitet, sowohl in Nutzgärten als auch verwildert.
Das europäische Verbreitungszentrum liegt in Fennoskandinavien, dem nördlichen Russland sowie den subalpinen Höhenstufen der spanischen Halbinsel, der Alpen (insbesondere in den westlichen Kalkalpen).
Kleinere Vorkommen finden sich in den Sudeten, auf der Balkanhalbinsel (z. B. eine 2012 neuentdeckte Population bei Idrija im nördlichen Teil des Dinarischen Gebirges)[2], darüber hinaus in der Slowakei, in Rumänien, Serbien (Prokletije, Šar Planina, Pešter, Stara Planina und Tara-Gebirge), Montenegro (Maganik, Durmitor und Prokletije)[3] und Nordmazedonien (Šar Planina, Belasica, Galičica und Nidže)[4][5].
In Griechenland ist Schnittlauch selten und wird nur von drei Standorten aus dem nördlichen Pindos sowie dem Voras beschrieben. Im Tymfi-Gebirge an der griechisch-albanischen Grenze, am Smolikas sowie am Kajmakčalan an der griechisch-makedonischen Grenze ist er zwischen 1700 und 2100 m auf feuchte alpine Grasflächen beschränkt.[6][7]
In Eurasien kommt Schnittlauch im Ural, im Ararat-Hochland, dem Kaukasus, Zentralasien (im Himalaya bis 4760 m Höhe), Sibirien und dem Fernen Osten vor.
Auf dem amerikanischen Kontinent tritt er in den borealen Regionen der USA und Kanadas auf.[8]
Der Schnittlauch ist von den Mittelbreiten bis in die borealen wie subarktischen Zonen, mit Häufung in alpinen Höhenstufen der Hochgebirge der Nordhalbkugel, zirkumpolar verbreitet.[9] Trotz der weiten Verbreitung und zahlreich vorkommender Ökotypen kann diese Art nach genetischen Merkmalen nicht in Unterarten aufgesplittet werden.
Der Schnittlauch ist eine boreo-montane Art, die in der kaltgemäßigten Zone verbreitet ist. Zumeist wird er als Element der subalpinen Vegetationsstufe mit nordamerikanisch-eurasischer Verbreitung betrachtet. Nach Hermann Meusel, Eckehart Jäger und Erich Weinert (Vergleichende Chorologie der Zentraleuropäischen Flora) ist der Schnittlauch wahrscheinlich ein Florenelement der kontinentalen arktisch-alpinen Flora mit Beziehungen zur Steppenflora.[10][11] In Großbritannien wird der Schnittlauch zu den boreal-arktischen montanen Florenelementen gezählt. Er wächst hier häufig an feuchten Standorten von Seeufern und Flussbänken, wo er bereits während der eiszeitlichen Kältephasen ein beständiges Florenelement stellte.[12] In Skandinavien tritt er als Bestandteil sub-borealer und borealer Steppen auf flachen Gesteins- und Kalkfelsböden auf. Er gehört hier zur pflanzensoziologischen Ordnung Helianthemo-Globularion in der Klasse Festucetalia valesiacae.[13]
Im mitteleuropäischen Bergland ist Schnittlauch auf vernässten, quellnassen Hängen und berieselten Felsterrassen hochmontaner und subalpiner Feuchtweiden anzutreffen.[14][15] Er ist in solchen Feuchtwiesen zwar nur sporadisch verbreitet, kommt dann aber über anmoorigen Böden mit einem Deckungsgrad von rund 75 Prozent vor. Daneben wachsen zahlreiche Nässezeiger wie Sumpf-Schachtelhalm, Bach-Nelkenwurz sowie Säurezeiger wie die Braun- und Steife Segge. In der Moosschicht sind Starknervmoose der alpinen Quellfluren häufig.[16] In den arktischen Regionen auf der Taimyr-Halbinsel ist die Art Lagoto glaucae-Allietum schoenoprasi von Feuchtwiesen der Tundra beschrieben worden.[17] Diese wurden zur Klasse Thlaspietea rotundifolii gestellt.
Die auf Gebirgsstufen beschränkte robuster wachsende „Unterart“ subsp. sibiricum gedeiht in Höhenlagen von 1200 bis 2650 Metern auf feuchten Steinschuttfluren, Auen und Schneeböden sowie in Bachrillen und an Quellaustritten.[18] In den Allgäuer Alpen steigt sie bis zu 2100 Metern auf.[19] Die Habitate sind sehr stark oder mittelstark mit Nährstoffen versorgt.
Die im Tiefland vorkommende kleiner bleibende „Unterart“ subsp. schoenoprasum wächst entlang von Flussläufen und auf feinerdigen und schlammigen Sand- und Kiesbänken an der Meeresküste.[20]
Der Schnittlauch gedeiht in Mitteleuropa am besten auf lockeren, nährstoffreichen und feuchten Böden. Er kommt in folgenden pflanzensoziologischen Einheiten vor: Kalkschutt-Gesellschaften (Thlaspion rotundifolii), Kalk-Quellsümpfe (Caricion davallianae), Flutrasen (Agropyro-Rumicion, Agrostietalia), seltener auch in Feuchtwiesen (Molinietalia) oder Silbergrasrasen (Corynephoretalia).[1]
Die ökologischen Zeigerwerte nach Landolt & al. 2010 sind in der Schweiz: Feuchtezahl F = 4w+ (sehr feucht aber stark wechselnd), Lichtzahl L = 4 (hell), Reaktionszahl R = 4 (neutral bis basisch), Temperaturzahl T = 2+ (unter-subalpin und ober-montan), Nährstoffzahl N = 3 (mäßig nährstoffarm bis mäßig nährstoffreich), Kontinentalitätszahl K = 3 (subozeanisch bis subkontinental).[21]
Allium schoenoprasum gehört zur Sektion Schoenoprasum Dumort. in der Gattung Allium L.. Wie die anderen nahe verwandten Sektionen Cepa Prokh. und Annuloprason Egor. mit ebenfalls spießförmigen Blättern, gehört er zum Subgenus Rhizirideum (Koch) Wendelbo. In der letzten gültigen taxonomischen Bearbeitung der Sektion Schoenoprasum durch Nikolai Friesen (1996) wurden in der Sektion sieben Arten und drei Unterarten anerkannt.[22] Die wichtigste Art der Sektion ist der diploide in Eurasien und Nordamerika weitverbreitete Schnittlauch. Zum Schnittlauch gehören daneben auch zwei tetraploide Unterarten, die aus Spanien beschrieben wurden: subsp. latiorifolium (Sierra de Guadarrama) und subsp. orosiae (Hueska).
Morphologisch ist der Schnittlauch vielgestaltig und hat dadurch auch eine komplizierte nomenklatorische Vergangenheit. Vier morphologische Typen wurden über das Gesamtverbreitungsgebiet durch Friesen informell ausgeschieden, wie auch Allium buhseanum Regel aus dem Elburs im Iran und dem Kaukasus als Synonym zu Allium schoenoprasum s. l. gilt. Allgemein rühren die Probleme aus der unzusammenhängenden Verbreitung der vier Typen sowie der Charaktere, die dieser Unterscheidung zu Grunde liegen.
So finden sich die kleinsten Pflanzen auf Kalkstein, die unabhängig voneinander als unterschiedliche Variationen beschrieben wurden, sich jedoch morphologisch als sehr ähnlich erweisen: var. pumilum Bunge (Altai, Sibirien), var. alvarense Hylander (Insel Öland in Schweden), var. urmoense Eklung (Finnland, Inselarchipel im Finnischen Meerbusen) und forma kokinjae Hay. (Balkanhalbinsel). Die robusteren Varianten sind überwiegend in den Gebirgen des gesamten Gebietes verbreitet und werden meistens als Allium sibiricum L., Allium schoenoprasum subsp. sibiricum (L.) Richter oder Allium schoenoprasum var. alpinum DC. bezeichnet. Ein weiterer Typ hat in Längsrichtung gerippte Blätter, der vereinzelt in Sibirien sowie möglicherweise auch in anderen Regionen auftritt. Jedoch verschwindet das Merkmal bei herbarisierten Pflanzen. Diese Form wird manchmal in größeren Gruppen, die alle das gleiche Merkmal haben, beobachtet, jedoch tritt er in der Regel zusammen mit typisch gestalteten Allium schoenoprasum auf. Eine dieser Population wurde dann auch als unabhängige Spezies, Allium udinicum Antzupova, benannt.[23]
Molekulargenetische Untersuchungen indizieren, dass die Sektion Schoenoprasum in Eurasien und Nordamerika weitverbreiteten Ursprungs ist und sich bei Allium schoenoprasum genetisch drei geographische Gruppen ausgebildet haben: eine europäische, eine asiatisch-sibirische sowie eine iranisch-kaukasische. Die ostasiatischen Populationen haben sich dabei vermutlich über Beringia bis auf den nordamerikanischen Kontinent verbreitet. Die skandinavischen Populationen wurden wohl erst durch die Wanderung aus südeuropäischen Standorten nacheiszeitlich gebildet. Die tetraploide spanische Unterart latiorifolium entstammt mutmaßlich einer Genveränderung mit einer Art aus der Sektion Cepa.
Weitere Synonyme Allium schoenoprasum sind u. a.: Allium schoenoprasum var. sibiricum (L.) Garcke, Allium alpinum (DC.) Hegetschw., Allium raddeanum Regel.
Das Artepitheton schoenoprasum setzt sich zusammen aus den griechischen Wörtern schoinos für Binse und prason für Lauch, direkt übersetzt also „Binsen-Lauch“, und bezieht sich auf die Form der Blätter.[24]
Zum Teil nur regional gebräuchliche Trivialnamen für den Schnittlauch sind oder waren: Beeslook (Unterweser), Beestlock (mittelniederdeutsch), Bergzwiebel (Schlesien), Bestlók (mittelniederdeutsch), Brisslauch, Graslook (Ostfriesland), Jakobslauch (Leipzig), Jakobszwiebeln, Look (Pommern), Piplook (Altmark), Schnedlach (St. Gallen), Schniddleeg (Siebenbürgen), Schniedling (Augsburg), Schnirrleng (Siebenbürgen), Schnittlacht (St. Gallen), Schnitloch (mittelhochdeutsch), Snedelók (mittelniederdeutsch), Snidlak (Göttingen), Sniteloc (althochdeutsch), Snitelouch (Althochdeutsch), Snitilouch (althochdeutsch), Snitlöcher, Snitloich (althochdeutsch), Snitlook (Bremen), Snitlouch (mittelniederdeutsch) und Snittelauch (mittelniederdeutsch).[25]
Schnittlauch ist seit dem frühen Mittelalter in Kultur. Es gibt zahlreiche Sorten, die in Bezug auf Wuchshöhe und Blattdicke sehr unterschiedlich sind. Neben den typischen lilablühenden Formen treten auch weiß blühende auf. Gelegentlich wird Schnittlauch auch als Zierpflanze in Gärten, beispielsweise in Steingärten, sowie zur Dachbegrünung verwendet.[26]
Schnittlauch wird frisch oder tiefgefroren, wegen des geringen Aromas seltener getrocknet oder gefriergetrocknet verwendet und ist Bestandteil der fines herbes der französischen Küche. Als Küchengewürz geerntet werden nur die oberirdischen Röhrenblätter. Fein geschnitten wird er Salaten, Suppen, Eigerichten oder auch Mayonnaise zugefügt. Das Schnittlauchbrot – ein Butterbrot, reichlich belegt mit Schnittlauchröllchen – ist in Bayern und Österreich eine beliebte Komponente der Brotzeitplatte.[27] Schnittlauch ist ein Bestandteil der Grünen Soße, sowohl nach der Frankfurter als auch der Kasseler Rezeptur, eines typischen Gerichts der deutschen Regionalküche, das sich besonders im hessischen Raum großer Beliebtheit erfreut.[28]
Kommerziell wird Schnittlauch als Würzkraut meist in Gewächshäusern, selten auch in Feldkultur angebaut. Im kommerziellen Anbau fanden sich in den 1990er Jahren vor allem die Sorten ‘Dominant’, ‘Kirdo’, ‘Fitlau’, ‘Wilan’ und ‘Polyvert’. 2004 betrug die Anbaufläche der Schnittlauch produzierenden landwirtschaftlichen Betriebe in Deutschland 642 Hektar, im Jahr 2011 580 Hektar in sieben Bundesländern. Damit entfielen in der Kategorie der Heil-, Duft- und Gewürzpflanzen fünf Prozent der darin statistisch erfassten Anbaukulturen auf den Schnittlauch.[29] Im Jahr 2003 war die Schnittlauchkultur flächenteilig nach Petersilie, Kamille und Leinsaat die bedeutendste.[30] Niedersachsen stellte mit ca. 220,1 Hektar 2003 den Spitzenreiter der Bundesländer mit Schnittlauchproduktion (von im Erhebungszeitraum insgesamt 625,5 Hektar angebauten).[30]
Seit 2010 wird Schnittlauch in der EU-Verordnung über die Statistik der pflanzlichen Erzeugung nicht mehr unter Gemüseanbau und Gemüseerhebung erfasst, sondern nur in der Bodennutzungshaupterhebung unter Heil-, Duft- und Gewürzpflanzen.[31]
Die langen Blätter werden tief abgeschnitten und treiben das ganze Jahr über nach, beim kommerziellen Anbau wird im ersten Jahr einmal, später drei- bis fünfmal geerntet.
Im Pflanzenschutz der Nutzpflanzen von Schnittlauchgewächsen gibt es einige Problembereiche. Als Krankheitsursachen und Schaderreger sind unter anderem bekannt: Pilze wie Puccinia allii (Porree-Rost), Falscher Mehltau (Peronospora destructor), Insekten wie Blattläuse der Arten Myzus ascalonicus und Neotoxoptera formosana, Lauchmotte (Acrolepiopsis assectella), Lauchminierfliege (Phytomyza gymnostoma), Zwiebelthripse (Thrips tabaci), sowie Nacktschnecken und störende Unkräuter.[32]
Quelle (in englischer Sprache): United States Department of Agriculture[33]
Der Geschmack entsteht durch die Folgeprodukte des enzymatischen Abbaus der Cysteinsulfoxide wie Dipropyldisulfid, Methylpentyldisulfid, Pentylhydrodisulfid und Cis-/trans-3,5-Diethyl-1,2,4-trithiolan.[34][35]
Schnittlauch (Allium schoenoprasum), auch Graslauch, Binsenlauch, Brislauch, Grusenich, Jakobszwiebel oder Schnittling genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Lauch (Allium). Schnittlauch wird als Gewürz verwendet und ist eine häufig vorkommende Kulturpflanze.
Bieslook (Latien: Allium schoenoprasum) beheurt tot de lookfamilie (Alliaceae) en is verwant an bolgewassen zo as de u, prei, knoflook en gao zo mar deur. t Is n vaste plant die ofkomstig is uut Europa en Noord-Azië. De bieslook bleuit van juni tot juli, in blauw-roze-violette scharmen. Bie ons komt ok nog wilde bieslook veur. Dit soort planten zörgt veur n voedselveurraod onder de grond die de wienter overleeft, zodat ze in t veurjaor heel gauw op kunnen kommen en kunnen bleuien en zaod maken. Elke 'bol' vormt n nieje bol, mar vaak ok meerdere breudbollen an de wortels. Dit is de ongeslachtelike vorm van voortplanting. Daornaost is der ok geslachtelijke voortplanting, deur zaodvorming.
De plant is pollenvormend (n andere benaming veur zojevormend), en het in de familie de kleinste bolletjes, mar ze bin helemaol geliekweerdig an de, in vergelieking, reusachtige bollen van Amaryllis.
Van de bieslook gebruukt je bie t schrapmaken van eten veural de jonge dunne stengels. De dikkere stengels hen de neiging taoi te worren. De bollen die zich vormen an de uuteinden van de stengels ku'j niet eten. Ze hen n hallusinerende warking en kunnen slimme konsentrasie- en ereksieproblemen veroorzaken.
In 100 gram bieslook zit:
Energetiese weerde 27 kCal Waoter 86 g Koolhydraoten 1,6 g Eiwit 3,6 g Vet 0,7 g Vitamine C 130,5 mg Vitamine B1 mg Vitamine B2 mg Kalsium 60 mg Iezer mg Voedingsvezels 6 g
Bieslook (Latien: Allium schoenoprasum) beheurt tot de lookfamilie (Alliaceae) en is verwant an bolgewassen zo as de u, prei, knoflook en gao zo mar deur. t Is n vaste plant die ofkomstig is uut Europa en Noord-Azië. De bieslook bleuit van juni tot juli, in blauw-roze-violette scharmen. Bie ons komt ok nog wilde bieslook veur. Dit soort planten zörgt veur n voedselveurraod onder de grond die de wienter overleeft, zodat ze in t veurjaor heel gauw op kunnen kommen en kunnen bleuien en zaod maken. Elke 'bol' vormt n nieje bol, mar vaak ok meerdere breudbollen an de wortels. Dit is de ongeslachtelike vorm van voortplanting. Daornaost is der ok geslachtelijke voortplanting, deur zaodvorming.
De plant is pollenvormend (n andere benaming veur zojevormend), en het in de familie de kleinste bolletjes, mar ze bin helemaol geliekweerdig an de, in vergelieking, reusachtige bollen van Amaryllis.
Van de bieslook gebruukt je bie t schrapmaken van eten veural de jonge dunne stengels. De dikkere stengels hen de neiging taoi te worren. De bollen die zich vormen an de uuteinden van de stengels ku'j niet eten. Ze hen n hallusinerende warking en kunnen slimme konsentrasie- en ereksieproblemen veroorzaken.
Bieslouk of graaslouk (Allium schoenoprasum) is 'n plantj oete loukfemielje (Alliaceae). De plantj is verwantj ane bolgewasse, wie de ooj, de poor enne witlouk.
't Is 'n vaste plantj die aafkómstig is oet Europa en Naord-Azië. De plantj bleudj in juni en juli mit blaw-raos-paarse sjurme. Op 't Belsj en in Nederlandj kump nag wilje bieslouk veur.
't Kroed kan vanaaf ènj mieërt, begin april waere gezejdj en in 'ne lichtelik kalkrieke, good-bemèsdje, vochtige gróndj, zowaal op 'n zónnige es op 'n sjeemrieke plaats.
Zejlinge kónne waeren oetgezatte mit 'n plantjaafstandj van zoea twintjig centimaeter. De plentjes mótte good vochtig waere gehaje. Bieslouk is ouch gesjik veur in 'n blomepot oppe vinsterbank of de balkóng te waere gekwieëk. Veur bieslouk is kóffedras 'n gooj mèsstof.
D'Bratzel (Allium schoenoprasum) ass eng aromatesch Planz déi an Europa, Asien an Nordamerika doheem ass.
Si gehéiert zu der Famill vun den Ënneplanzen an et gëtt ongeféier eng 700 Zorten.
D'Bratzel gëtt och als Gaardeplanz geziicht, an hir Blieder, déi bis 35 cm laang sinn, ginn als Gewierz benotzt. D'Blieder hunn eng zylindresch Form, sinn huel an der Mëtt, an hunn eng donkelgréng Faarf.
D'Bléien hunn d'Form vun enger Kläckelchen a stinn zesummen op engem kugelfërmege Kapp deen en Duerchmiesser bis zu 3 cm kann hunn. Et kënne bis zu 30 Bléien op engem Kapp sinn. Meeschtens sinn se blatzeg purpurrout, kënnen awer och wäiss sinn.
D'Bratzel (Allium schoenoprasum) ass eng aromatesch Planz déi an Europa, Asien an Nordamerika doheem ass.
Si gehéiert zu der Famill vun den Ënneplanzen an et gëtt ongeféier eng 700 Zorten.
D'Bratzel gëtt och als Gaardeplanz geziicht, an hir Blieder, déi bis 35 cm laang sinn, ginn als Gewierz benotzt. D'Blieder hunn eng zylindresch Form, sinn huel an der Mëtt, an hunn eng donkelgréng Faarf.
D'Bléien hunn d'Form vun enger Kläckelchen a stinn zesummen op engem kugelfërmege Kapp deen en Duerchmiesser bis zu 3 cm kann hunn. Et kënne bis zu 30 Bléien op engem Kapp sinn. Meeschtens sinn se blatzeg purpurrout, kënnen awer och wäiss sinn.
Del brele (on dit eto des breles, do seton, del porete, del cibolete), c' est ene yerbêye ahivêye dins les cortis.
No e sincieus latén : Allium schoenoprasum
Famile : Feudlissêyes.
Les mots seton et porete sont-st ossu eployîs po des ôtes plantes.
Li brele vént a bohêyes.
Ele florixh d' ene pitite måve fleur. Mins adon, elle est trop deure po siervi come yerbêye. Eto, i l' fåt rcôper deus troes côps so l' anêye po nd aveur todi del boune.
On mete voltî des breles so les fricassêyes d' oûs. Eto so les tåtes al makêye. U avou del salåde.
Del brele (on dit eto des breles, do seton, del porete, del cibolete), c' est ene yerbêye ahivêye dins les cortis.
No e sincieus latén : Allium schoenoprasum
Famile : Feudlissêyes.
Les mots seton et porete sont-st ossu eployîs po des ôtes plantes.
La ceboleta (Allium schoenoprasum L.) es una planta aromatica de la familha de las Amarilidacèas (ancianament Liliacèas o Alliacèas), cultivada per sas fuèlhas sovent utilizadas coma condiment.
Fa partit de las plantas que la cultura es recomandada dins los domènis reials per Carlesmanhe dins lo capitulari De Villis (fin del sègle VIII o cemençament del IX).
La multiplicacion es mai sovent facha per division de las matas, a la prima o a la davalada. En cultura comerciala, se la multiplica puslèu per semenada, en linhas escatadas de 20 cm.
Se la culhís tres a cinc meses après la plantacion. Es commercializada, fresca jos forme de botelets, o après una preparacion industriala: surgelacion, liofilizacion o desidratacion.
Es vivaça, e se pòt plantar en pòts, plaçat sul bòrd d'una fenèstra.
Es melhor copar sovent per estimular la sortida de las fuèlha, e de netejar frequentament lo plant de sas fuèlhas mòrtes.
Las fuèlhas frescas son utilizadas, crudas, ciseladas, per aromatizar las cruditats, las ensaladas, e diferentas preparacions culinàrias coma las autras finas èrbas. Cuècha, tanben dintran dins de plats, salças, moletas...
Las flors podon èsser avantatjosament utilizadas, per la decoracion d'ensaladas o quitament de plats en salça; se pòdon tanben se conservar al vinagre, coma los cornissons, mas perdon alara lor color.
Tot coma d'autras espècias de la familha de las Amarilidacèas coma l'alh, l'escaluènha o la ceba, la ceboleta se pòt utilizar coma planta repulsiva. Sa preséncia poiriá permetre a unas plantas vesinas d'èsser mens tocadas per unes insèctes.
Sul Catalogue of Life (4 de junh de 2012)[1] :
Segon paramètre « Kew liste » pas reconegut :
Segon NCBI (4 de junh de 2012)[2] :
La ceboleta (Allium schoenoprasum L.) es una planta aromatica de la familha de las Amarilidacèas (ancianament Liliacèas o Alliacèas), cultivada per sas fuèlhas sovent utilizadas coma condiment.
Fa partit de las plantas que la cultura es recomandada dins los domènis reials per Carlesmanhe dins lo capitulari De Villis (fin del sègle VIII o cemençament del IX).
Chiboléte (Allium schoenoprasum) o Bréle , Béréle , Apéti , Ptitës-iérpes (in frinsé: ciboulette ou civette)
Chives is the common name o Allium schoenoprasum, the smawest species o the edible ingans.[1] A perennial plant, it is native tae Europe, Asie an North Americae.[2] A. schoenoprasum is the anly species o Allium native tae baith the New an the Auld Warlds.
Ing Chives (Allium schoenoprasum) ila reng pekamalating species na ning sibuyas family[1] Ing Alliaceae, katutubu ya Europa, Asia ampong Pangulung America.[2] Iti mayayagkas ya mu keng pangmarakalan, pauli ning daragul lamu bilang punggulpunggul kesa keng tunggal a tanaman. Ing Allium schoenoprasum iay kabud a specie ning Allium katutubu kareng balang Bayu (New) ampong Matuang Yatu (Old World).
Chives flowering in a bed
Chives is the common name o Allium schoenoprasum, the smawest species o the edible ingans. A perennial plant, it is native tae Europe, Asie an North Americae. A. schoenoprasum is the anly species o Allium native tae baith the New an the Auld Warlds.
Ing Chives (Allium schoenoprasum) ila reng pekamalating species na ning sibuyas family Ing Alliaceae, katutubu ya Europa, Asia ampong Pangulung America. Iti mayayagkas ya mu keng pangmarakalan, pauli ning daragul lamu bilang punggulpunggul kesa keng tunggal a tanaman. Ing Allium schoenoprasum iay kabud a specie ning Allium katutubu kareng balang Bayu (New) ampong Matuang Yatu (Old World).
Cybulinka[3][4] (Allium schoenoprasum) jo rostlina z pódswójźby kobołkowych rostlinow (Allioideae) znutśika amarylisowych rostlinow (Amaryllidaceae). Druge serbske mě jo cyblišk[3].
Cybulinka jo wěcejlětna rostlina, kótaraž rosćo rowno a dośěgnjo wusokosć wót 10 až 40 cm. Wóna intensiwnje wónja.
Wogon łopjena njama.
Łopjena su 6 mm tłuste, rorkate, prozne a stoje w promjenjach.
Kwiśo wót junija až awgusta. Kwiśonkowe łopjeńka su swětłofijołkojte abo śamnofijołkojte, dośěgnu dłujkosć wót něźi 1 cm, njejsu nigdy gwězdkaty. Kwiśonkowe wogonki su krotše ako kwiśonki.
Rostlina njenjaso sedańske cybule we kwiśonkowem stołku.
Rosćo źiwje w Alpach a Jurje, na włožnych łukach, w płonych bagnach, na rěcnych brjoze na włožnym kamjentnem wótsypku a wóźiwjowany pśi pěskowych ławach a w šoterje rěkow.
Rostlina jo žywa w Europje, Aziji a pódpołnocnej Americe.
Wón bu juž za cas srjejźowěka rostlinu ako wěrcu kultiwěrowana. Wón za salaty a k garněrowanju wužywa.
Cybulinka (Allium schoenoprasum) jo rostlina z pódswójźby kobołkowych rostlinow (Allioideae) znutśika amarylisowych rostlinow (Amaryllidaceae). Druge serbske mě jo cyblišk.
Lokio ("Bawang batak", A. chinense), A. schoenoprasum L (chives) inggih punika satunggaling jinis tuwuhan ingkang ugi dados bahan kanggé dhaharan.
Wujudipun lokio punika kadosdene bawang nanging, nanging lokio punika gadhah pucuk gagang ingkang langkung dawa. Kejawi punika werninipun ugi langkung putih. Ateges memper kaliyan bawang godhong nanging langkung alit lan godhongipun ugi langkung alit lan dawa. Pramila wujudipun kados déné bawang, nanging ukuranipun langkung alit. Lokio punika béda malih kaliyan kucai.
Lokio utawi bawang Batak punika padatanipun dipunginakaken kanggé campuran asinan lan ugi kanggé sapérangan bahan masakan. Kathah tiyang ingkang mastani sayuran punika kanthi nama lokio, nanging wonten ugi ingkang mastani minangka bawang Batak. Dipunwastani bawang Batak amargi kathah kapanggihaken wonten ing masakan-masakan ingkang khas Batak. Kadosta wonten ing arsik. Nanging selaras kaliyan ngrembakaning jaman, lokio utawi bawang Batak punika ugi kaginakaken kanggé masakan sanesipun kadosdene bahan masakan kanggé numis ayam, ulam lan ugi daging.
Saderengipun dipunolah, wiwitanipun lokio punika kedah dipunonceki rumiyin, dipunresiki kadosdene ngresiki ron (godhong) bawang utawi bawang dumugi ketingal wujud umbi bawangipun.
Lokio ("Bawang batak", A. chinense), A. schoenoprasum L (chives) inggih punika satunggaling jinis tuwuhan ingkang ugi dados bahan kanggé dhaharan.
Ta'n çhoushan (Allium schoenoprasum) ny dooie sloo 'sy chynney unnish Alliaceae[1], as t'ee ny luss ghooghyssagh jeh'n Oarpey, jeh'n Aishey as jeh America Hwoaie.[2] She Allium schoenoprasum yn un dooie jeh Allium lesh y dooghyssaght eck 'sy theihll noa as 'sy çhenn theihll.
Ta'n çhoushan (Allium schoenoprasum) ny dooie sloo 'sy chynney unnish Alliaceae, as t'ee ny luss ghooghyssagh jeh'n Oarpey, jeh'n Aishey as jeh America Hwoaie. She Allium schoenoprasum yn un dooie jeh Allium lesh y dooghyssaght eck 'sy theihll noa as 'sy çhenn theihll.
Vlasac (lat. Allium schoenoprasum L ) je začinska biljka iz porodice lukovica.
Vlasac je otporna biljka, koja naraste do 50 cm visine. Korijen je duguljasta lukovica. Dugi izdanci su uski, okrugli, cjevasti listovi, zelene ili zeleno-sive boje. Između maja i augusta na vrhovima narastu brojni, gusti, ljubičasti cvjetovi. Latice su zvjezdasto raspoređene i jednake su dužine, prečnika do 5 cm.
Pretpostavlja se da je vlasac prvobitno rastao na alpskim brdima. Danas se može naći u brežuljkastim krajevima sa toplom klimom alpske i arktičke Evrope, Azije i sjeverne Amerike. Za rast treba usitnjeno, hranjivo i vlažno tlo. Danas se uglavnom uzgaja u staklenicima.
Vlasac se upotrebljava još od ranog srednjeg vijeka. Postoje različite vrste biljke, u zavisnosti od njene visine i debljine listova. Ima i vrsta koje cvjetaju bijelim cvijetom. Svjež ili zamrznut, rijeđe sušen, sitno nasjeckan, dodatak je supama ili salatama. Dugi listovi se sjeku, a novi rastu cijele godine. Uzgaja se i kao ukrasna biljka. Ljekovita svojstva vlasca nisu poznata.
Vlasac sadrži vitamin C i vitamin A. Okus dolazi od dipropyldisulfida, metylpentyldisulfida i pentylhydrosulfida.
Vlasac (lat. Allium schoenoprasum L ) je začinska biljka iz porodice lukovica.
Το σχοινόπρασο είναι η κοινή ονομασία για το Άλλιον το σχοινόπρασον (Allium schoenoprasum), βρώσιμο είδος του γένους Άλλιον (Allium).[1]
Είναι πολυετές (perennial)[Σημ. 1] φυτό, ευρέως διαδεδομένο στην φύση σε ολόκληρη την Ευρώπη, Ασία και τη Βόρεια Αμερική.[2][3][4][5][6][7]
To A. schoenoprasum είναι το μοναδικό είδος του γένους Άλλιον (Allium) το οποίο είναι ενδημικό τόσο στο Νέο όσο και στον Παλαιό Κόσμο.
Η ονομασία του είδους προέρχεται από το Ελληνικό σχοίνος (σπαθόχορτο) και πράσον (πράσο).[8] Η Αγγλική ονομασία, chives, προέρχεται από την Γαλλική λέξη cive, από την cepa, την Λατινική λέξη για το κρεμμύδι.[9]
Το σχοινόπρασο, το οποίο κοινώς ονομάζεται και αγριόπρασο, συνήθως χρησιμοποιείται ως χορταρικό και μπορεί να βρεθεί στα οπωροπαντοπωλεία ή να αναπτυχθεί στον σπιτικό κήπο. Στην μαγειρική χρήση, οι μίσχοι (scapes)[Σημ. 2] και οι κλειστοί, ανώριμοι ανθοφόροι οφθαλμοί (μπουμπούκια) τεμαχίζονται σε κύβους και χρησιμοποιούνται ως συστατικό για ψάρια, πατάτες, σούπες, σαλάτες, αυγά, σάλτσες και άλλα πιάτα. Τα σχοινόπρασα έχουν εντομοαπωθητικές ιδιότητες που μπορεί να χρησιμοποιηθούν σε κήπους για τον έλεγχο των παρασίτων.[10]
Το σχοινόπρασο είναι ένας βολβός ο οποίος σχηματίζει ποώδες πολυετές φυτό, φτάνοντας σε ύψος τα 30–50 cm (12–20 in). Οι βολβοί είναι λεπτοί, κωνικοί, μήκους 2–3 cm (0,79–1,18 in), πλάτους 1 cm (0,39 in) και αναπτύσσονται σε πυκνές συστάδες από τις ρίζες. Οι μίσχοι (ή στελέχη) είναι κοίλα και σωληνοειδή, μήκους έως 50 cm (20 in) και πλάτους 2–3 mm (0,079–0,118 in), με μαλακή υφή, αν και πριν από την εμφάνιση του άνθους, μπορεί να φαίνεται πιο σκληρή απ'ότι συνήθως. Τα φύλλα, τα οποία είναι κοντύτερα από ό,τι οι μίσχοι (scapes), είναι κούφια και σωληνοειδή ή terete, (στρογγυλά σε διατομή), η οποία τα ξεχωρίζει με μια ματιά από το σκόρδο σχοινόπρασο Άλλιον το κονδυλόρριζον (Allium tuberosum). Τα λουλούδια είναι ανοιχτό μοβ και σχήματος αστεριού με έξι πέταλα, πλάτους 1–2 cm (0,39–0,79 in) και παράγονται σε πυκνή ταξιανθία 10-30 μαζί, πριν από το άνοιγμα, η ταξιανθία περιτριγυρίζεται από ένα χαρτοειδές βράκειο (bract).[Σημ. 3] Οι σπόροι παράγονται σε μια μικρό, κάψουλα τριών βαλβίδων, οι οποίοι ωριμάζουν το καλοκαίρι. Το βότανο ανθίζει από τον Απρίλιο έως τον Μάιο στα νότια τμήματα των ζωνών οικοτόπων και τον Ιούνιο στα βόρεια τμήματα.[11][12]
Το σχοινόπρασο είναι το μοναδικό είδος του γένους Άλλιον (Allium) το οποίο είναι ενδημικό τόσο στο Νέο όσο και στον Παλαιό Κόσμο. Μερικές φορές, τα φυτά που βρίσκονται στη Βόρεια Αμερική, ταξινομούνται ως Α. schoenoprasum ποικ. sibiricum, αν και αυτό αμφισβητείται. Οι διαφορές μεταξύ των δειγμάτων είναι σημαντικές. Ένα δείγμα βρέθηκε στο βόρειο Μέιν φυτρώνοντας μοναχικά, αντί σε συστάδες, επίσης, επιδεικνύει σκοτεινά γκρι άνθη.[13]
Αν και τα σχοινόπρασα σε γενικές γραμμές είναι εντομοαπωθητικά, λόγω των θειούχων ενώσεών τους, τα άνθη τους προσελκύουν τις μέλισσες και μερικές φορές κρατούνται για να αυξήσουν την επιθυμητή ζωή των εντόμων.[14]
Τα σχοινόπρασα καλλιεργούνται για τους μίσχους (scapes), οι οποίοι χρησιμοποιούνται στη μαγειρική ως αρωματικό βότανο και παρέχουν μια κάπως ηπιότερη γεύση από εκείνη των άλλων ειδών Άλλιον (Allium).
Το σχοινόπρασο έχει μια μεγάλη ποικιλία από γαστρονομικές χρήσεις, όπως σε παραδοσιακά πιάτα στη Γαλλία, Σουηδία και αλλού.[15] Ο Retzius στο βιβλίο του «Προσπάθεια Χλωρίδα»ς («Attempt at a Flora» [Försök til en flora]) του 1806, περιγράφει πώς τα σχοινόπρασα χρησιμοποιούνται με τηγανίτες, σούπες, ψάρια και σάντουιτς.[15] Είναι επίσης ένα συστατικό της σάλτσας gräddfil με το παραδοσιακό πιάτο ρέγγας που σερβίρεται στις μεσοκαλοκαιρινές εορτές της Σουηδίας. Επίσης, τα άνθη μπορούν να χρησιμοποιηθούν για το γαρνίρισμα των πιάτων.[16] Στην Πολωνία και τη Γερμανία, τα σχοινόπρασα σερβίρονται με τυρί κουάρκ (quark).[Σημ. 4] Το σχοινόπρασο είναι ένα από τα «εκλεπτυσμένα χορταρικά» (fines herbes)[Σημ. 5] της Γαλλικής κουζίνας, η οποία περιλαμβάνει επίσης το εστραγκόν, το μυρώνι και το μαϊντανό. Τα σχοινόπρασα μπορούν να βρεθούν φρέσκα στις περισσότερες αγορές καθ'όλο το χρόνο, καθιστώντας τα άμεσα διαθέσιμα· μπορούν, επίσης, να καταψυχθούν αφυδατωμένα χωρίς μεγάλη ελάττωση της γεύσης, δίνοντας έτσι την δυνατότητα στους οικιακούς καλλιεργητές, να αποθηκεύουν μεγάλες ποσότητες της συγκομιδής από τους κήπους των.[9]
Ο Retzius, επίσης περιγράφει πώς οι αγρότες θα φύτευαν ανάμεσα στα βράχια σχοινόπρασα, κάνοντάς τα σύνορα των παρτεριών, για να κρατήσουν τα φυτά απαλλαγμένα από τα παράσιτα (όπως τα Ιαπωνικά σκαθάρια).[15][17] Το αναπτυσσόμενο φυτό απωθεί τα ανεπιθύμητα έντομα και ο χυμός από τα φύλλα μπορεί να χρησιμοποιηθεί για τον ίδιο σκοπό, καθώς και για την καταπολέμηση μυκητιασικών λοιμώξεων, του ωίδιου (mildew) και του φουζικλάδιου (scab).[18][19][20]
Οι φαρμακευτικές ιδιότητες του σχοινόπρασου είναι παρόμοια με εκείνες του σκόρδου, αλλά ασθενέστερη· το αχνό αποτελέσματα σε σύγκριση με το σκόρδο είναι ίσως ο κύριος λόγος για την περιορισμένη χρήση του ως φαρμακευτικό βότανο. Περιέχει πολλές ενώσεις organosulfur όπως αλλυλο σουλφίδια[21] και αλκυλο- σουλφοξειδίων, το σχοινόπρασο αναφέρεται ότι έχει ευεργετική επίδραση στο κυκλοφορικό σύστημα. Έχει επίσης, ήπιες διεγερτικές, διουρητικές και αντισηπτικές ιδιότητες.[22] Το σχοινόπρασο προσφέρει επίσης ενδυνάμωση των οστών λόγω της περιεκτικότητας σε ασβέστιο και βιταμίνη Κ, και σημαντική προστασία της όρασης από εκφυλιστικές ασθένειες.
Καθώς το σχοινόπρασο συνήθως σερβίρεται σε μικρές ποσότητες και ποτέ ως κύριο πιάτο, σπανίως συναντώνται αρνητικές επιπτώσεις, αν και μπορεί να προκύψουν πεπτικά προβλήματα μετά από υπερκατανάλωση.[23]
Το σχοινόπρασο είναι μια πλήρης και πλούσια τροφή γεμάτη θρεπτικά συστατικά. Λεπτομερέστερα, βιταμίνη Κ, βιταμίνη Β9, βιταμίνη Β2, βιταμίνη Β6, βιταμίνη Β5, βιταμίνη Β1, βιταμίνη Α, βιταμίνη C, κάλιο, ασβέστιο, μαγνήσιο, σίδηρο, μαγγάνιο και φώσφορο. Το σχοινόπρασο περιέχει ίχνη από θειάφι και αλλισίνη συστατικό που περιέχεται σε όλα τα φυτά της ίδιας οικογένειας όπως το κρεμμύδι και το σκόρδο.
Τα σχοινόπρασα καλλιεργούνται τόσο για μαγειρική τους χρήση όσο και για την διακοσμητική τους αξία· συχνά τα ιώδη άνθη, χρησιμοποιούνται σε διακοσμητικές ξηρές ανθοδέσμες.[24]
Το σχοινόπρασο ευδοκιμεί σε καλά στραγγιζόμενα εδάφη, πλούσια σε οργανική ύλη, με pH 6-7 και πλήρη ήλιο.[7] Η ανθεκτικότητα του σε ξηρασία και σε μεγάλη ποικιλία χωμάτων, καθιστά το σχοινόπρασο ένα φυτό εύκολα καλλιεργήσιμο. Μπορεί να καλλιεργηθεί από σπόρους και ωριμάζουν το καλοκαίρι ή νωρίς την επόμενη άνοιξη. Κατά κανόνα, το σχοινόπρασο για να βλαστήσει, χρειάζεται μία θερμοκρασία από 15 έως 20 °C (60-70 °F) και να διατηρείται υγρό. Μπορούν επίσης να φυτευτούν κάτω από ένα κλος (cloche)[Σημ. 6] ή σε ψυχρότερα κλίματα, να βλαστήσουν σε εσωτερικούς χώρους και αργότερα να φυτευτούν εξωτερικά. Μετά από τουλάχιστον τέσσερις εβδομάδες, οι νεαροί βλαστοί πρέπει να είναι έτοιμοι για να φυτευθούν έξω. Επίσης, πολλαπλασιάζονται εύκολα με τη διαίρεση.[25]
Το χειμώνα, στις κρύες περιοχές, τα σχοινόπρασα πεθαίνουν στους υπόγειους βολβούς, με τα νέα φύλλα να εμφανίζονται στις αρχές της άνοιξης. Τα σχοινόπρασα που αρχίζουν να φαίνονται παλαιά, μπορούν να περικοπούν περίπου 2–5 cm. Κατά τη συγκομιδή, ο απαιτούμενος αριθμός από τα κοτσάνια, θα πρέπει να κοπεί στη βάση.[25] Κατά τη διάρκεια της καλλιεργητικής περιόδου, το φυτό συνεχώς επανεκφύει φύλλα, επιτρέποντας μια συνεχόμενη συγκομιδή.[25]
Τα σχοινόπρασα καλλιεργούνται στην Ευρώπη από τον Μεσαίωνα (από τον 5ο μέχρι τον 15ο αιώνα), αν και οι ημερομηνίες χρήσης τους, πηγαίνουν πίσω 5000 χρόνια.[9] Ορισμένες φορές, είχαν αναφερθεί ως «rush leeks» (από το Ελληνικό σχοίνος (Λατινικά juncus) που σημαίνει βούρλο (φυτό) και πράσον).
Οι Ρωμαίοι πίστευαν ότι το σχοινόπρασο μπορούσε να ανακουφίσει τον πόνο από τα ηλιακά εγκαύματα ή και τον πονόλαιμο. Πίστευαν ότι τρώγοντας σχοινόπρασο, θα μπορούσε να αυξηθεί η πίεση του αίματος και να δρα ως διουρητικό.[26]
Οι Ρομά έχουν κάνει χρήση του σχοινόπρασου σε μαντείες.[27] Τα τσαμπιά από τα αποξηραμένα σχοινόπρασα, κρεμόνται γύρω από το σπίτι, όπου πιστεύεται ότι αποκρούουν τις ασθένειες και το κακό.[28]
Allium schoenoprasum, Βοτανικός Κήπος Καρλσρούης, Γερμανία.
Το σχοινόπρασο είναι η κοινή ονομασία για το Άλλιον το σχοινόπρασον (Allium schoenoprasum), βρώσιμο είδος του γένους Άλλιον (Allium).
Είναι πολυετές (perennial) φυτό, ευρέως διαδεδομένο στην φύση σε ολόκληρη την Ευρώπη, Ασία και τη Βόρεια Αμερική.
To A. schoenoprasum είναι το μοναδικό είδος του γένους Άλλιον (Allium) το οποίο είναι ενδημικό τόσο στο Νέο όσο και στον Παλαιό Κόσμο.
Η ονομασία του είδους προέρχεται από το Ελληνικό σχοίνος (σπαθόχορτο) και πράσον (πράσο). Η Αγγλική ονομασία, chives, προέρχεται από την Γαλλική λέξη cive, από την cepa, την Λατινική λέξη για το κρεμμύδι.
Το σχοινόπρασο, το οποίο κοινώς ονομάζεται και αγριόπρασο, συνήθως χρησιμοποιείται ως χορταρικό και μπορεί να βρεθεί στα οπωροπαντοπωλεία ή να αναπτυχθεί στον σπιτικό κήπο. Στην μαγειρική χρήση, οι μίσχοι (scapes) και οι κλειστοί, ανώριμοι ανθοφόροι οφθαλμοί (μπουμπούκια) τεμαχίζονται σε κύβους και χρησιμοποιούνται ως συστατικό για ψάρια, πατάτες, σούπες, σαλάτες, αυγά, σάλτσες και άλλα πιάτα. Τα σχοινόπρασα έχουν εντομοαπωθητικές ιδιότητες που μπορεί να χρησιμοποιηθούν σε κήπους για τον έλεγχο των παρασίτων.
Власец (науч. Allium schoenoprasum) — вид растение од родот на луковите,[3] во потесно сродство со лукот, козјиот лук (шалот), празот, кромидот[4] и кинескиот кромид.[5]
Ова е повеќегодишно растение, природно присутно во голем дел од Европа, Азија и Северна Америка,[6][7][8][9][10][11] и единствениот член на луковите кој е домороден и во Новиот и во Стариот Свет.[12][13]
Власецот е доста застапен како кулинарска билка, чии стебленки и затворени пупки се насекуваат како додаток во риба, компири, чорби и други јадења. Во некои краишта цветовите се ставаат во салати.[14] Растение е корисно и во градината бидејќи ги одвраќа штетните инсекти.[15]
Цветовите даваат големо количество нектар за инсектите-опрашувачи, и со тоа посредно го помагаат размножувањето на останатите растенија.
Власецот е зелјесто повеќегодишно растение со луковици кое достигнува висина од 30–50 см. Луковиците се долгнавести и конусни, со должина од 2–3 см и ширина од 1 см, и растат во густи гроздови на краевите од коренчињата. Стебленките се цевчести и шупливи, долги до 50 см и широки 2–3 мм; на допир се кревки, иако знаат да бидат покрути пред да се појави цветот. Листовите се пократки од стебленките и имаат тревест изглед,[14] иако и тие се цевчести и шупливи. Цветовите на власецот имаат светловиолетова боја и ѕвездест облик, со по шест ливчиња (широки 1–2 см) распоредени во густо соцветие од 10-30 цвета. Пред да се отвори, соцветието е обвиткано со хартиест прицветник. Семето е сместено во мала торбичка со три залистоци која узрева на лето. Цвета од април до мај во појужните краишта или во јуни во посеверните.[16][17]
Растението покажува значителни разлики во изгледот, зависно од крајот во кој се наоѓа. Иако власецот им е одбивен на инсектите поради сулфурните соединенија кои ги содржи, неговите цветови се привлечни за пчелите и мошне хранливи, продолжувајќи им го животот на единките кои ги посетуваат.[18]
Власецот прв формално го опишал шведскиот ботаничар Карл Линеј во неговото епохално дело „Видови растенија“ (Species Plantarum, 1753).[2][19]
Има два подвида:
Растението е домородно во умерените краишта на Европа, Азија и Северна Америка.[20]
Власецот главно се одгледува поради неговите стебленки и листови, кои се користат како додаток во јадењата, и имаат помек вкус од другите видови од истиот род.
Особено е застапен во разни европски кујни, особено во француската и шведската.[21] Во Шведска се става во солени палачинки, чорби, риба и сендвичи.[21] Се меша со павлака и се служи како јадење со харинга по повод празникот Тајане. Цветовите понекогаш се ставаат како украс.[22] Во Полска и Германија, исечканиот власец се меша со урда. Во Франција важи за едно од најценетите зачински растенија, заедно со естрагонот, крбулицата и магдоносот. Во многу земји се продава свеж преку целата година, но може и да се замрзнува, бидејќи тоа не влијае на вкусот.[23]
Познато е дека во минатото, шведските земјоделци саделе власец помеѓу камењата околу леите, и на тој начин ги штителе насадите од штетници.[21][24] Истото се прави и денес, бидејќи растението ги одвраќа непожелните инсекти. Сокот од листовите се користи како течност за напрскување против ваквите штетници, како и во борбата против габичните зарази, мувлата и пепелавата краста.[25][26][27]
Лековитите особини на власецот се слични со оние на лукот, но со послабо дејство, поради што неговата употреба е претежно кулинарска. Има благи стимулансни, диуретички, антисептички својства.[28] Бидејќи се служи во мали количества, неповолните дејства се мошне ретки, иако знае да предизвика проблеми со варењето доколку се користи прекумерно.[29]
Растението е богато со витамините A и Ц,[30] содржи органосулфурни содиненија,[4][31] и изобилува со калциум и железо.[32]
Власецот се одледува поради неговата кулинарска намена, но и како украсно растение. Виолетовите цветови имаат пријатен изглед во букетни аранжмани, но служат и како додаток во салати.[33] Цветовите исто така се ставаат да одлежат во оцет, што му дава својствена арома.[34]
Растението успева на добро исцедена почва, богата со органски материи и pH-вредност од 6-7 при силна сончевина.[11] Се садат како семки и узреваат на лето или рано следната пролет. Семето ’рти на температура од 15 до 20 °C и треба да се чува влажно. Во студени услови, семето се сади во пластеник или на затворено, па по еден месец се пресадува надвор. Растението исто така лесно се размножува од исечоци.[35]
Во студените краишта, власецот зиме овенува и луковицата останува во мирување, за повторно да се разлиста рано напролет. Кога се зрели за берба, растението треба да се исече сосема долу, до самата почва.[35] Во сезоната на раст, власецот постојано вади нови листови, што дава повеќе берби.[35]
Растението е подложно на оштетувања од ларви на празовиот молец, кои разјадуваат долги шуплини во листовите и луковиците.[36]
Познато е дека власецот во Европа се одгледува како градинарско растение почнувајќи од раниот среден век, иако се знае дека истиот е во употреба веќе 5000 години.[23]
Во I век римскиот поет Марко Валериј Марцијал го споменува растението на шеговит начин, велејќи дека јадењето власец штити од „бакнежи до смрт“. Римјаните го користеле за ублажување на болката од сончеви изгореници и воспалено грло. Сметале дека власецот го накачува крвниот притисок и дека делува како диуретик.[37]
Ромите во некои земји го користеле растението како помагало за претскажување на иднината.[38] Исушениот власец во врзопи се бесел околу куќата за да ги чува домашните од болести и зло.[39][12]
Во XIX век, сточарите во Холандија ги пригранувале кравите со власец за да се добие посебен вкус на млекото.[12]
|accessdate=
(помош) |accessdate=
(помош) |accessdate=
(помош) Власец (науч. Allium schoenoprasum) — вид растение од родот на луковите, во потесно сродство со лукот, козјиот лук (шалот), празот, кромидот и кинескиот кромид.
Ова е повеќегодишно растение, природно присутно во голем дел од Европа, Азија и Северна Америка, и единствениот член на луковите кој е домороден и во Новиот и во Стариот Свет.
Власецот е доста застапен како кулинарска билка, чии стебленки и затворени пупки се насекуваат како додаток во риба, компири, чорби и други јадења. Во некои краишта цветовите се ставаат во салати. Растение е корисно и во градината бидејќи ги одвраќа штетните инсекти.
Цветовите даваат големо количество нектар за инсектите-опрашувачи, и со тоа посредно го помагаат размножувањето на останатите растенија.
இனப்பூண்டு (Chives) பொதுவாக இதை வெங்காயப் பூண்டு (Allium schoenoprasum) என்றும் அழைக்கப்படுகிறது. 'அல்லியம்' பேரினத்தைச் இது, ஒரு சமையலுக்கு பயன்படுத்தப்படும் இனமாகும். பல்லாண்டுத் தாவரமான (Perennial plant) இது, ஐரோப்பா, ஆசியா, மற்றும் வட அமெரிக்காவின் பெரும்பகுதியில் இயற்கையாக பரந்த அளவில் உள்ளது. வெங்காயப் பூண்டு இனமான இது, முற்காலத்திலிருந்து, இக்காலம் வரையில் உலகிலுள்ள ஒரே தாவரமாகும்.[1]
இனப்பூண்டு (Chives) பொதுவாக இதை வெங்காயப் பூண்டு (Allium schoenoprasum) என்றும் அழைக்கப்படுகிறது. 'அல்லியம்' பேரினத்தைச் இது, ஒரு சமையலுக்கு பயன்படுத்தப்படும் இனமாகும். பல்லாண்டுத் தாவரமான (Perennial plant) இது, ஐரோப்பா, ஆசியா, மற்றும் வட அமெரிக்காவின் பெரும்பகுதியில் இயற்கையாக பரந்த அளவில் உள்ளது. வெங்காயப் பூண்டு இனமான இது, முற்காலத்திலிருந்து, இக்காலம் வரையில் உலகிலுள்ள ஒரே தாவரமாகும்.
Ł'ajo de bisi (nome sientifego Allium schoenoprasum) xe na piantina che crese a ciufi, deła fameja dełe Liliaceae. In inglexe el nome xe chives, in todesco xe Schnittlauch, in tałjan erba cipollina. El ga un bon saor de zeóła. El vien tajà e trità e meso a condire diversi magnari, in particołare funghi e bogoni.
Secglēac (Allium schoenoprasum) is dǣl þæs gārlēaces hīredes (Alliaceae), gegrōƿen for hira lēafum, þe sind gebrocen sƿā ƿyrte. Secglēac hæfþ softre gebirg þonne lēac oþþe gārlēac.
Secglēac (Allium schoenoprasum) is þæt smaloste cynn þæs gārlēaces hīredes (Alliaceae), inlendisc be Europan, Asian, and Norðum American[1]. Secglēac grēƿþ in clīeƿenum, and on Nīƿum Englisce sind forþǣm chives gehāten. Allium schoenoprasum is ēac þæt āne cynn þæs Allium þe in bǣm þǣre Nīƿan and þǣre Ealdan Ƿorulde inlendisc is.
His cynnnama cymþ of þǣm Grēcisce skhoinos (secg) and prason (lēac).[2] His Nīƿa Englisca nama, chive, cymþ of þǣm Frenciscan ƿord cive, þe of cepa ofcumen is, þæt is, þæt Lǣdene ƿord hƿītlēaces.[3]
Secglēac (Allium schoenoprasum) is dǣl þæs gārlēaces hīredes (Alliaceae), gegrōƿen for hira lēafum, þe sind gebrocen sƿā ƿyrte. Secglēac hæfþ softre gebirg þonne lēac oþþe gārlēac.
Secglēac (Allium schoenoprasum) is þæt smaloste cynn þæs gārlēaces hīredes (Alliaceae), inlendisc be Europan, Asian, and Norðum American. Secglēac grēƿþ in clīeƿenum, and on Nīƿum Englisce sind forþǣm chives gehāten. Allium schoenoprasum is ēac þæt āne cynn þæs Allium þe in bǣm þǣre Nīƿan and þǣre Ealdan Ƿorulde inlendisc is.
His cynnnama cymþ of þǣm Grēcisce skhoinos (secg) and prason (lēac). His Nīƿa Englisca nama, chive, cymþ of þǣm Frenciscan ƿord cive, þe of cepa ofcumen is, þæt is, þæt Lǣdene ƿord hƿītlēaces.
Chives, scientific name Allium schoenoprasum, is a species of flowering plant in the family Amaryllidaceae that produces edible leaves and flowers.[3] Their close relatives include the common onions, garlic, shallot, leek, scallion,[4] and Chinese onion.[5]
A perennial plant, it is widespread in nature across much of Europe, Asia, and North America.[6][7][8][9][10][11]
A. schoenoprasum is the only species of Allium native to both the New and the Old Worlds.[12][13]
Chives are a commonly used herb and can be found in grocery stores or grown in home gardens. In culinary use, the green stalks (scapes) and the unopened, immature flower buds are diced and used as an ingredient for omelettes, fish, potatoes, soups, and many other dishes. The edible flowers can be used in salads.[14] Chives have insect-repelling properties that can be used in gardens to control pests.[15]
The plant provides a great deal of nectar for pollinators. It was rated in the top 10 for most nectar production (nectar per unit cover per year) in a UK plants survey conducted by the AgriLand project which is supported by the UK Insect Pollinators Initiative.[16]
Chives are a bulb-forming herbaceous perennial plant, growing to 30–50 cm (12–20 in) tall. The bulbs are slender, conical, 2–3 cm (3⁄4–1+1⁄4 in) long and 1 cm (1⁄2 in) broad, and grow in dense clusters from the roots. The scapes (or stems) are hollow and tubular, up to 50 cm (20 in) long and 2–3 mm (1⁄16–1⁄8 in) across, with a soft texture, although, prior to the emergence of a flower, they may appear stiffer than usual. The grass-like[14] leaves, which are shorter than the scapes, are also hollow and tubular, or terete, (round in cross-section) which distinguishes it at a glance from garlic chives (Allium tuberosum).
The flowers are pale purple, and star-shaped with six petals, 1–2 cm (1⁄2–3⁄4 in) wide, and produced in a dense inflorescence of 10-30 together; before opening, the inflorescence is surrounded by a papery bract. The seeds are produced in a small, three-valved capsule, maturing in summer. The herb flowers from April to May in the southern parts of its habitat zones and in June in the northern parts.[17]
Chives are the only species of Allium native to both the New and the Old Worlds.[18] Sometimes, the plants found in North America are classified as A. schoenoprasum var. sibiricum, although this is disputed. Differences between specimens are significant. One example was found in northern Maine growing solitary, instead of in clumps, also exhibiting dingy grey flowers.[19]
Although chives are repulsive to insects in general, due to their sulfur compounds, their flowers attract bees, and they are at times kept to increase desired insect life.[20]
It was formally described by the Swedish botanist Carl Linnaeus in his seminal publication Species Plantarum in 1753.[2][21]
The name of the species derives from the Greek σχοίνος, skhoínos (sedge or rush) and πράσον, práson (leek).[22] Its English name, chives, derives from the French word cive, from cepa, the Latin word for onion.[23][14] In the Middle Ages, it was known as 'rush leek'.[14]
Some subspecies have been proposed, but are not accepted by Plants of the World Online, as of July 2021, which sinks them into the species:
Varieties have also been proposed, including A. schoenoprasum var. sibiricum. The Flora of North America notes that the species is very variable, and considers recognition of varieties as "unsound".[9]
Chives are native to temperate areas of Europe, Asia and North America.[26]
It is found in Asia within the Caucasus (in Armenia, Azerbaijan and Georgia), also in China, Iran, Iraq, Japan (within the islands of Hokkaido and Honshu), Kazakhstan, Kyrgyzstan, Mongolia, Pakistan, Russian Federation (within the krais of Kamchatka, Khabarovsk, and Primorye) Siberia and Turkey.[26]
In middle Europe, it is found within Austria, the Czech Republic, Germany, the Netherlands, Poland and Switzerland. In northern Europe, in Denmark, Finland, Norway, Sweden and the United Kingdom. In southeastern Europe, within Bulgaria, Greece, Italy and Romania. It is also found in southwestern Europe, in France, Portugal and Spain.[26]
In North America, it is found in Canada (within the provinces and territories of Alberta, British Columbia, Manitoba, Northwest Territories, Nova Scotia, New Brunswick, Newfoundland, Nunavut, Ontario, Prince Edward Island, Quebec, Saskatchewan and Yukon), and the United States (within the states of Alaska, Colorado, Connecticut, Idaho, Maine, Maryland, Massachusetts, Michigan, Minnesota, Montana, New Hampshire, New Jersey, New York, Ohio, Oregon, Pennsylvania, Rhode Island, Vermont, Washington, West Virginia, Wisconsin and Wyoming).[26]
Chives are grown for their scapes and leaves, which are used for culinary purposes as a flavoring herb, and provide a somewhat milder onion-like flavor than those of other Allium species.[27]
Chives have a wide variety of culinary uses, such as in traditional dishes in France, Sweden, and elsewhere.[28] In his 1806 book Attempt at a Flora (Försök til en flora), Anders Jahan Retzius describes how chives are used with pancakes, soups, fish, and sandwiches.[28] They are also an ingredient of the gräddfil sauce with the traditional herring dish served at Swedish midsummer celebrations. The flowers may also be used to garnish dishes.[29]
In Poland and Germany, chives are served with quark. Chives are one of the fines herbes of French cuisine, the others being tarragon, chervil and parsley. Chives can be found fresh at most markets year-round, making them readily available; they can also be dry-frozen without much impairment to the taste, giving home growers the opportunity to store large quantities harvested from their own gardens.[23]
Retzius also describes how farmers would plant chives between the rocks making up the borders of their flowerbeds, to keep the plants free from pests (such as Japanese beetles).[28][30] The growing plant repels unwanted insect life, and the juice of the leaves can be used for the same purpose, as well as fighting fungal infections, mildew, and scab.[31][32][33]
Chives are cultivated both for their culinary uses and for their ornamental value; the violet flowers are often used in ornamental dry bouquets.[34] The flowers are also edible and are used in salads,[35] or used to make blossom vinegars.[36]
Chives thrive in well-drained soil, rich in organic matter, with a pH of 6-7 and full sun.[11] They can be grown from seed and mature in summer, or early the following spring. Typically, chives need to be germinated at a temperature of 15 to 20 °C (60-70 °F) and kept moist. They can also be planted under a cloche or germinated indoors in cooler climates, then planted out later. After at least four weeks, the young shoots should be ready to be planted out. They are also easily propagated by division.[37]
In cold regions, chives die back to the underground bulbs in winter, with the new leaves appearing in early spring. Chives starting to look old can be cut back to about 2–5 cm. When harvesting, the needed number of stalks should be cut to the base.[37] During the growing season, the plant continually regrows leaves, allowing for a continuous harvest.[37]
Chives are susceptible to damage by leek moth larvae, which bore into the leaves or bulbs of the plant.[38]
Chives have been cultivated in Europe since the Middle Ages (from the fifth until the 15th centuries), although their usage dates back 5,000 years.[23] They were sometimes referred to as "rush leeks".[39]
It was mentioned in 80 A.D. by Marcus Valerius Martialis in his "Epigrams".
He who bears chives on his breath, Is safe from being kissed to death.[12]
The Romans believed chives could relieve the pain from sunburn or a sore throat. They believed eating chives could increase blood pressure and act as a diuretic.[40]
Romani have used chives in fortune telling.[41] Bunches of dried chives hung around a house were believed to ward off disease and evil.[42][12]
In the 19th century, Dutch farmers fed cattle on the herb to give a different taste to their milk.[12]
Chives, scientific name Allium schoenoprasum, is a species of flowering plant in the family Amaryllidaceae that produces edible leaves and flowers. Their close relatives include the common onions, garlic, shallot, leek, scallion, and Chinese onion.
A perennial plant, it is widespread in nature across much of Europe, Asia, and North America.
A. schoenoprasum is the only species of Allium native to both the New and the Old Worlds.
Chives are a commonly used herb and can be found in grocery stores or grown in home gardens. In culinary use, the green stalks (scapes) and the unopened, immature flower buds are diced and used as an ingredient for omelettes, fish, potatoes, soups, and many other dishes. The edible flowers can be used in salads. Chives have insect-repelling properties that can be used in gardens to control pests.
The plant provides a great deal of nectar for pollinators. It was rated in the top 10 for most nectar production (nectar per unit cover per year) in a UK plants survey conducted by the AgriLand project which is supported by the UK Insect Pollinators Initiative.
La ŝenoprazo (latine: allium schoenoprasum) botanike apartenas al la aliacoj (Alliaceae).
En la kuirarto uzatas la tubetoformaj folioj de la planto. Ŝenoprazo fajnigas ĉefe ovaĵojn, salatojn, kazeon kaj buterpanon.
Por bona gusto necesas rikolti la planton antaŭ la apero de floroj.
Ŝenoprazo enhavas multe de la vitaminoj A, B kaj C; estas 130,5 mg da vitamino C en 100 g da freŝa ŝenoprazo.
La freŝa planto konsistas je 86 % el akvo; krome estas 6,0 % da nedigesteblaĵo (fibroj ktp.), 1,6 & da karbonhidratoj, 0,7 % da graso kaj 3,6 % da proteino.
La ŝenoprazo (latine: allium schoenoprasum) botanike apartenas al la aliacoj (Alliaceae).
En la kuirarto uzatas la tubetoformaj folioj de la planto. Ŝenoprazo fajnigas ĉefe ovaĵojn, salatojn, kazeon kaj buterpanon.
Por bona gusto necesas rikolti la planton antaŭ la apero de floroj.
Allium schoenoprasum, también conocido como cebollino, cebolla de hoja, cebolla china, ciboulette, xonacatl (en el sur de México), cebolleta, o cebollín (en Venezuela) o cebolla aromática, es una hierba de la familia de las aliáceas, de la que se utilizan solo las hojas picadas como hierba aromática. Su bulbo tiene un sabor muy similar al de la cebolla blanca o común pero es de menores dimensiones y no tiene uso alimentario. Se diferencia de la cebolla de verdeo o china por ser de menor tamaño y por el diferente uso culinario.
El cebollino es originario del Extremos del Norte, las tierras que hoy forman parte de Canadá y Siberia. Se introdujo al resto de Europa como hierba de cocina y aromática, pero se ha naturalizado solo raramente. Donde crece en estado silvestre puede hallarse a la vera de los caminos o de las vías del ferrocarril; en esta forma puede encontrarse A. schoenoprasum var. sibiricum, una variedad más robusta y alta.
Allium schoenoprasum fue descrita por L.) y publicado en Species Plantarum 1: 301. 1753.[3][4][5]
Allium: Nombre genérico muy antiguo. Las plantas de este género eran conocidos tanto por los romanos como por los griegos. Sin embargo, parece que el término tiene un origen celta y significa "quemar", en referencia al fuerte olor acre de la planta.[6] Uno de los primeros en utilizar este nombre para fines botánicos fue el naturalista francés Joseph Pitton de Tournefort (1656-1708).
Schoenoprasum: Epíteto latino que significa "como el tallo del puerro".[7]
NOTA: Los nombres que presentan enlaces son sinónimos en otras especies, esto da lugar a la desambiguación:
El cebollino prefiere ubicaciones soleadas y suelos húmedos, ligeramente arcillosos. Crece desde el nivel del mar hasta los 2500 msnm. Es resistente a las heladas, y resulta poco afectado por las pestes [predador]es [animal]es, a los que repele la alicina.
Puede cultivarse a partir de semilla con facilidad, o por división del bulbo con las raíces después de su extracción. Se comercializan solo sus hojas a excepción de Panamá, norte de Argentina, Chile y Venezuela que, debido a la facilidad de producción, se consigue la planta completa.
El cebollino es rico en vitamina A, B y C (de la que contiene hasta 130,5 mg por 100 gramos de hierba fresca). Su aporte proteico y lipídico es escaso, de solo 27 kCal/100 g.
La alicina que contiene es un potente agente antibacteriano, y puede usarse tópicamente como desinfectante y fungicida, aunque resulta menos efectiva que el ajo y la cebolla por su inferior concentración.
Allium schoenoprasum, también conocido como cebollino, cebolla de hoja, cebolla china, ciboulette, xonacatl (en el sur de México), cebolleta, o cebollín (en Venezuela) o cebolla aromática, es una hierba de la familia de las aliáceas, de la que se utilizan solo las hojas picadas como hierba aromática. Su bulbo tiene un sabor muy similar al de la cebolla blanca o común pero es de menores dimensiones y no tiene uso alimentario. Se diferencia de la cebolla de verdeo o china por ser de menor tamaño y por el diferente uso culinario.
Murulauk (Allium schoenoprasum) on mitmeaastane sibultaim liilialiste sugukonnast laugu perekonnast.
Liigi ladinakeelne nimi tuleb kreekakeelsetest sõnadest schoinos ('kõrkjas') ja parson ('sibul')[1].
Murulauku hakati kultuurtaimena kasvatama keskajal, kuigi märgid selle kasutamisest ulatuvad 5000 aasta taha. Vana-Hiinas tunti murulauku juba 3000 aastat tagasi. Ta oli oma harilikust sibulast mahedama maitse tõttu hinnatud maitsetaim. Ravimtaimena kasutati mürgistuste leevendamiseks ja verejooksu raviks. Läänemaailma kulinaariasse jõudis murulauk tänu Marco Polole.
Murulaugul on püstine vars ja 1–2 õõnsat ruljat 15–30 cm pikkust lehte. Lühiraolised lillad õied moodustavad tiheda tipmise keraja õisiku.[2]
Taim õitseb levila lõunaosas aprillis-mais ja põhjapoolses osas juunis. Õisik koosneb 10–30 õiest ja on enne avanemist ümbritsetud paberitaolise kandelehega. Seemned valmivad suvel ja viljaks on kupar.
Sibulad on sihvaka koonuse kujulised, 2–3 cm pikad ja 1 cm laiad ning kasvavad juurest välja suure puhmana.
Murulauk kasvab looduslikult kogu Euroopas, Väike-Aasias, Kaukaasias, Kesk-Aasias, Lääne- ja Ida-Siberis, Indias, Põhja-Ameerikas, Kaug-Idas ja Kamtšatkal. Oma levila põhjaosas on murulauk ainus maitseroheline.
Eestis kasvab murulauk looduslikult kohati Lääne- ja Põhja-Eestis loopealsetel, kadastikes ja rannaniitudel. Ta eelistab lubjarikast pinnast[3].
Murulauk kasvab nii päikese käes kui ka poolvarjus. Ta õitseb suve alguses ja on hea meetaim. Taime paljundatakse seemnest või puhmiku jagamise teel.[4] Lauk kasvab kõige paremini hästi kuivendatud toitaineterikkas pinnases, mille pH on 6–7. Külmas kliimas taime maapealne osa talvel hukkub ning taastub kevadel, kohe pärast lume sulamist. Suhteliselt külmakindel murulauk on ilus hilissügiseni.
Murulaugu seemned idanevad temperatuuril 15–20 °C . Saagi kogumist saab alustada juba umbes 6 nädalat pärast külvi. Levinud on isekülv.
Murulaugu kasutamiseks lõigatakse vaid osa varsi maapinna lähedalt maha, taim võsub järk-järgult uuesti terve vegetatsiooniperioodi jooksul. Vanemate varte lõikamine 2–5 cm pikkuseks aitab kaasa noorte ja mahlaste varte kasvule. Talveks võib taime koos mullapalliga peenrast välja kaevata ning aknalaual potis edasi kasvatada.
Murulauku kasutatakse maitsetaimena. Tema sibulamaitseliste peenestatud lehtede ja võrsetega saab maitsestada kala, kartuleid, suppe, võileibu ja munaroogasid. Murulauk sisaldab palju C-vitamiini ja seepärast on teda õigem tarbida värskelt. Külmutamise või kuivatamisega hävib suur osa vitamiinidest.
Murulaugu väävlisisalduse tõttu saab taimest valmistatud leotist kasutada aiakahjurite, hallituse ja jahukaste tõrjes.
Murulaugu lillad õisikud tõmbavad aias ligi mesilasi.
Murulaugu ravitoime on üsna sarnane küüslaugu omaga, kuid nõrgem. Tänu eeterlike õlide suurele sisaldusele mõjub murulauk seedimist soodustavalt ja vererõhku alandavalt. Murulaugus leidub ka A- ja C-vitamiini, ohtralt kaltsiumi ja rauda ning vähesel määral väävlit. Kuna murulauku tarbitakse reeglina väikestes kogustes, ei kujuta taimes sisalduv väävel endast inimesele ohtu.
Murulauk (Allium schoenoprasum) on mitmeaastane sibultaim liilialiste sugukonnast laugu perekonnast.
Tipulina (Allium schoenoprasum) landare erraboiladun txikia da, itxuraz tipularen oso antzekoa, baina mordoan hazten dena, hark baino hosto meheagoak, eta arrosa koloreko loreak dituena, 12-25 m luzea. Hostoak, xehe ebakirik, janariak ontzeko erabiltzen dira.[1]
Tipulina (Allium schoenoprasum) landare erraboiladun txikia da, itxuraz tipularen oso antzekoa, baina mordoan hazten dena, hark baino hosto meheagoak, eta arrosa koloreko loreak dituena, 12-25 m luzea. Hostoak, xehe ebakirik, janariak ontzeko erabiltzen dira.
Ruohosipuli eli ruoholaukka (Allium schoenoprasum) on sipuleiden sukuun kuuluva monivuotinen maustekasvi. Se kasvaa noin 30 cm korkeaksi. Sillä on sileät, putkimaiset lehtivarret, joiden päähän puhkeaa violetit tupsumaiset kukat, joiden halkaisija on noin yhden sentin.
Ruohosipulia kasvaa villinä Venäjällä ja merenrannoilla Länsi-Euroopassa, Aasiassa ja Pohjois-Amerikassa.[2]
Ruohosipulia voi löytää Suomen luonnosta Etelä- ja Lounais-Suomen saaristosta sekä harvoin sisämaan kallioilta jäänteenä niiltä ajoilta, kun meri vielä huuhteli alueita.
Suomessa ruohosipulilla on kaksi alalajia, kallioruoholaukka (Allium schoenoprasum ssp. schoenoprasum) ja ruijanruoholaukka (Allium schoenoprasum ssp. alpinum [3]), jota tavataan vain Utsjoen kyläkedoilla ja rannoilla[4] ja Inarissa[5]. Ruijanruoholaukka on luokiteltu silmälläpidettäväksi lajiksi.[6] Ruohosipulin kapeat, liereät ja ruohomaiset lehdet piristävät monia ruokalajeja. Fines herbes -yhdistelmä sisältää persiljan, kirvelin ja muiden yrttien ohella myös ruohosipulia. Suomessa ruohosipuli on tavallinen mausteyrtti hyvin monessa kotipuutarhassa.[7] Ruohosipuli viihtyy aurinkoisella kasvupaikalla. Maan tulee olla voimakasta ja hyvin ojitettu.
Kaalit: keräkaali | kiinankaali | kukkakaali | kyssäkaali | lehtikaali | punakaali | parsakaali | ruusukaali | kurttu- eli savoijinkaali
Kurkkukasvit: kurkku | kesäkurpitsa | kurpitsa | spagettikurpitsa
Mausteet: basilika | humala | kirveli | krassi | kumina | kurkkuyrtti | kynteli | lipstikka | meirami | minttu | persilja | rakuuna | rosmariini | salvia | sitruunamelissa | tilli | timjami
Mukulakasvit: maa-artisokka | peruna
Palkokasvit: herne | härkäpapu | tarhapapu
Sipulit: hillosipuli | ilmasipuli | jättisipuli | purjo | sipuli | ruohosipuli | ryvässipuli | valkosipuli | vihersipuli
Muut kasvikset: endiivi | fenkoli | latva-artisokka | lehtisalaatti | lehtiselleri | mangoldi | maissi | paprika | parsa | pinaatti | raparperi | tomaatti
Iisoppi ○ Kamomillasaunio ○ Korianteri ○ Lakritsikasvi ○ Liperi ○ Maustebasilika ○ Meirami ○ Mintut ○ Mäkimeirami ○ Persilja ○ Rakuuna ○ Rosmariini ○ Ruohosipuli ○ Sitruunamelissa ○ Tilli ○ Timjami ○ Valkosipuli
Muut maustekasvit Hedelmät: Chili ○ Maustepippuri ○ Paprika ○ Roseepippuri ○ Tähtianis ○ Vanilja Siemenet: Kardemumma ○ Kumina ○ Maustefenkoli ○ Roomankumina (juustokumina/ jeera) ○ Seesami Juuret ja maavarsi: Inkivääri ○ Maustekurkuma ○ Maustekrassi (wasabi) ○ Piparjuuri ○ Sokeri Kuori: Ceyloninkaneli ○ Kassiakaneli Muut kasvinosat: Kapris ○ Katajanmarja ○ Neilikka ○ Sahrami Epäorgaaniset mausteet MaustesekoituksetAromisuola ○ Curry ○ Fines herbes ○ Garam masala ○ Sitruunapippuri ○ Vaniljasokeri ○ Vanilliinisokeri
Ruohosipuli eli ruoholaukka (Allium schoenoprasum) on sipuleiden sukuun kuuluva monivuotinen maustekasvi. Se kasvaa noin 30 cm korkeaksi. Sillä on sileät, putkimaiset lehtivarret, joiden päähän puhkeaa violetit tupsumaiset kukat, joiden halkaisija on noin yhden sentin.
Ruohosipulia kasvaa villinä Venäjällä ja merenrannoilla Länsi-Euroopassa, Aasiassa ja Pohjois-Amerikassa.
Ruohosipulia voi löytää Suomen luonnosta Etelä- ja Lounais-Suomen saaristosta sekä harvoin sisämaan kallioilta jäänteenä niiltä ajoilta, kun meri vielä huuhteli alueita.
Suomessa ruohosipulilla on kaksi alalajia, kallioruoholaukka (Allium schoenoprasum ssp. schoenoprasum) ja ruijanruoholaukka (Allium schoenoprasum ssp. alpinum ), jota tavataan vain Utsjoen kyläkedoilla ja rannoilla ja Inarissa. Ruijanruoholaukka on luokiteltu silmälläpidettäväksi lajiksi. Ruohosipulin kapeat, liereät ja ruohomaiset lehdet piristävät monia ruokalajeja. Fines herbes -yhdistelmä sisältää persiljan, kirvelin ja muiden yrttien ohella myös ruohosipulia. Suomessa ruohosipuli on tavallinen mausteyrtti hyvin monessa kotipuutarhassa. Ruohosipuli viihtyy aurinkoisella kasvupaikalla. Maan tulee olla voimakasta ja hyvin ojitettu.
Allium schoenoprasum • Civette
La ciboulette ou civette (Allium schoenoprasum L.) est une plante aromatique de la famille des Amaryllidacées (anciennement Liliacées ou Alliacées), cultivée pour ses feuilles souvent utilisées comme condiment.
Autres noms vernaculaires : appétit (poitevin), branlette, brelette, chiboulette. Dans d'autres langues, allemand : Schnittlauch, anglais : chives, espagnol : cebollino, italien : erba cipollina.
La ciboulette fait partie des plantes dont la culture est recommandée dans les domaines royaux par Charlemagne dans le capitulaire De Villis (fin du VIIIe ou début du IXe siècle).
La multiplication est le plus souvent faite par division des touffes, au printemps ou à l'automne. En culture commerciale, on la multiplie plutôt par semis, en lignes espacées de 20 cm.
On la récolte trois à cinq mois après la plantation. Elle est commercialisée, en frais sous forme de botillons, ou après une préparation de type industriel : surgélation, lyophilisation ou déshydratation.
Elle est vivace, et peut être facilement plantée en pot, placée sur le rebord d'une fenêtre.
Il est préférable de la couper fréquemment pour stimuler la pousse des feuilles, et de nettoyer fréquemment le plant de ses feuilles mortes.
Sa zone de rusticité se situe entre 4 et 8[1].
Les feuilles fraîches sont utilisées, crues, ciselées, pour aromatiser les crudités, les salades, et diverses préparations culinaires comme les autres fines herbes. Cuites, elles entrent aussi dans certaines recettes, sauces, omelettes... La ciboulette est un des ingrédients de la cervelle de canut. La ciboulette séchée ou lyophilisée n'est pas à conseiller, car elle perd une partie de son goût[2].
Les fleurs peuvent être avantageusement utilisées, pour la décoration de salades ou même de plats en sauce ; elles peuvent aussi être conservées au vinaigre, comme les cornichons, mais elles perdent alors leur couleur.
Tout comme d'autres espèces de la famille des Amaryllidaceae, telles que l'ail, l'échalote ou l'oignon, la ciboulette peut être utilisée en tant que plante répulsive. Sa présence pourrait permettre à certaines plantes voisines d'être moins touchées par quelques insectes comme les pucerons et la mouche de la carotte[3].
Selon Catalogue of Life (4 juin 2012)[4] :
Selon World Checklist of Selected Plant Families (WCSP) (4 juin 2012)[5] :
Allium schoenoprasum • Civette
La ciboulette ou civette (Allium schoenoprasum L.) est une plante aromatique de la famille des Amaryllidacées (anciennement Liliacées ou Alliacées), cultivée pour ses feuilles souvent utilisées comme condiment.
Autres noms vernaculaires : appétit (poitevin), branlette, brelette, chiboulette. Dans d'autres langues, allemand : Schnittlauch, anglais : chives, espagnol : cebollino, italien : erba cipollina.
La ciboulette fait partie des plantes dont la culture est recommandée dans les domaines royaux par Charlemagne dans le capitulaire De Villis (fin du VIIIe ou début du IXe siècle).
Planda ilbhliantúil a fhásann 40 cm ar airde. Dois duilleog caol feadánach, umbail dhlútha bláthanna bándearga nó corcra. Dúchasach don leathsféar thuaidh. Fástar ar son na nduilleog, a úsáidtear mar bhlaisiú.
Este artigo trata sobre unha hortaliza, para a parroquia ourensá véxase artigo Ceboliño, Ourense. Para a semente de cebola, ou cebola nova (cebolo), véxase artigo cebola.
O ceboliño[1] Allium schoenoprasum, tamén coñecido polo seu nome francés ciboulette, é unha herba da familia das aliáceas, da que se utilizan só as follas picadas como herba aromática; o seu bulbo, ten un sabor moi semellante ao da cebola común mais de menores dimensións e que non se consome (Diferéciase da cebola chinesa que é de maior dimensión, incluso chegando a duplicala en tamaño, da que se utiliza o bulbo mais non a folla).
O ceboliño é orixinario do extremo norte, as terras que hoxe forman parte do Canadá e Siberia. Introduciuse ao resto de Europa como herba de cociña e aromática, mais só raramente se naturalizou. Onde medra de xeito bravo pode acharse nos beirís dos camiños ou nas vías do camiño de ferro; acostuma atoparse deste xeito na variedade: A. schoenoprasum var. sibiricum, variedade máis robusta e alta.
O ceboliño prefire localizacións asolladas e solos húmidos, lixeiramente arxilosos. Medra dende o nivel do mar até os 2.500 msnm. É resistente ás xeadas, e resulta pouco afectado polas pestes e predadores animais, aos que repele a alicina.
Pode verse afectado por fungos fitopatóxenos como roias (Puccinia allii, Puccinia porri), Botrytis sp, e algunhas especies de fusarium, outras pragas inclúen algunhas especies de trips e larvas de coleópteros nas raíces.
Pode cultivarse a partir de semente de xeito doado, ou pola división do bulbo coas raíces logo da súa extracción. Comercialízanse só as súas follas agás no norte da Arxentina que, por mor á súa facilidade de produción, se consegue a planta completa.
O ceboliño é rico en vitamina A, B e C (da que contén até 130,5 mg por 100 gramos de herba fresca). O seu aporte proteico e lipídico é escaso, de só 27 kCal/100 g.
A alicina que contén é un potente axente antibacteriano, e pode usarse topicamente coma desinfectante e funxicida, aínda que resulta menos efectiva ca o allo e a cebola pola súa inferior concentración.
Allium schoenoprasum foi descrita por Carl von Linné e publicado en Species Plantarum 1: 301. 1753.[2][3][4]
Allium: nome xenérico moi antigo. As plantas deste xénero eran coñecidas tanto polos romanos coma polos gregos. Porén, parece que o termo ten unha orixe celta e significa "queimar", en referencia ao forte fedor adre da planta.[5] Un dos primeiros en utilizar este nome para fins botánicos foi o naturalista francés Joseph Pitton de Tournefort (1656-1708).
schoenoprasum: epíteto
Este artigo trata sobre unha hortaliza, para a parroquia ourensá véxase artigo Ceboliño, Ourense. Para a semente de cebola, ou cebola nova (cebolo), véxase artigo cebola.
O ceboliño Allium schoenoprasum, tamén coñecido polo seu nome francés ciboulette, é unha herba da familia das aliáceas, da que se utilizan só as follas picadas como herba aromática; o seu bulbo, ten un sabor moi semellante ao da cebola común mais de menores dimensións e que non se consome (Diferéciase da cebola chinesa que é de maior dimensión, incluso chegando a duplicala en tamaño, da que se utiliza o bulbo mais non a folla).
Vlasac (luk drobnjak, luk vlasac, lat. Allium schoenoprasum), biljna vrsta potporodice lukovki.
Vlasac je vrsta luka koja se koristi kao začinska biljka[1]. Uzgaja se u vrtovima, a ima ga i samoniklog. Upotrebljava se svježe, zeleno, usko, cjevasto lišće koje se kosi, "šiša", svaki mjesec. Raste u bokoru (skupina sitnih lukovica iz kojih izbija lišće).
Sitno nasjeckan dodaje se kao začin juhama i varivima. Sitno kosanim vlascem ukrašavaju se sendviči i razne salate. Od svih vrsta luka ističe se mirisom koji podsjeća na mladi češnjak, a okus mu je blaži.
Grlić, Lj. Samoniklo jestivo bilje, Zagreb 1980.
Nedovršeni članak Luk vlasac koji govori o biljkama treba dopuniti. Dopunite ga prema pravilima Wikipedije.
Vlasac (luk drobnjak, luk vlasac, lat. Allium schoenoprasum), biljna vrsta potporodice lukovki.
Słódny kobołk (Allium schoenoprasum) je rostlina z podswójby kobołkowych rostlinow (Allioideae) znutřka amarylisowych rostlinow (Amaryllidaceae). Dalše serbske mjena su cyblink[3], cyblinka[3], kobołčk[4] a kobłušk[4].
Słódny kobołk je wjacelětna rostlina, kotraž rosće zruna a docpěje wysokosć wot 10 hač 40 cm. Wona intensiwnje wonja.
Stołpik łopjena nima.
Łopjena su 6 mm tołste, trubjałkojte, dudławe a steja w promješkach.
Kćěje wot junija hač awgusta. Kćenjowe łopješka su swětłofijałkojte abo ćěmnofijałkojte, docpěwaja dołhosć wot něhdźe 1 cm, njejsu nihdy hwěžkojte. Kćenjowe stołpiki su krótše hač kćenja.
Rostlina njenjese lehnjenske cyble we kwětnistwje.
Rosće dźiwje w Alpach a Jurje, na włóžnych łukach, w płonych bahnach, na rěčnych brjoze na włóžnym kamjentnej drjebiznje a wodźiwjeny při pěskowych ławach a w šotrje rěkow.
Rostlina je žiwa w Europje, Aziji a sewjernej Americe.
Hižo za čas srjedźowěka rostlinu jako korjeninu kultiwowachu. Wón za solotwje a k garněrowanju wužiwa.
anis • bazlik • běły popjer • bołharska paprika • Cayennowy popjer • cimt, skorica • curry • cyblink • čerwjena paprika • čili • čorny popjer • estragon • galgant • hwězdny anis • chrěn • ingwer • jałorc • jědźna sól • jězop • kapry • kardamon • kimjelčka • kobołk • koprica • koprik • koriander • kuchinska nalika • kurkuma • ławrjenc • lawendel • majron • mjatwička • mjedowka • muskatowe kćenje • muskatowy worjech • paprika • pětršilka • piment • poprica • rosmarin • safran • selerij • sezam • tymian • wasabi • wanilja • wegeta • wódrak • zela Provency • zeleny popjer • želbija • žerchej • žonop
Słódny kobołk (Allium schoenoprasum) je rostlina z podswójby kobołkowych rostlinow (Allioideae) znutřka amarylisowych rostlinow (Amaryllidaceae). Dalše serbske mjena su cyblink, cyblinka, kobołčk a kobłušk.
Lokio ("Bawang batak", A. chinense), A. schoenoprasum L (chives) adalah jenis tumbuhan yang juga sebagai bahan makanan.
Bentuk Lokio seperti bawang namun dengan ujung tangkai yang lebih panjang dan warnanya cenderung putih. Jadi mirip bawang daun berbentuk mungil dengan daun kecil panjang, dan juga bentuknya mirip seperti bawang, tetapi ukurannya jauh lebih kecil, tetapi berbeda dengan Kucai.
Biasanya digunakan sebagai campuran asinan ataupun beberapa masakan.
Banyak orang yang menyebut sayuran ini dengan nama lokio, tetapi ada juga yang menyebutnya dengan sebutan bawang Batak.
Disebut bawang batak karena banyak ditemukan pada masakan-masakan khas Batak, salah satunya arsik. Tapi seiring dengan berkembangnya zaman, lokio atau bawang Batak ini juga digunakan pada masakan lainnya, seperti bahan masakan untuk menumis ayam, ikan, atau daging.
Sebelum diolah, lokio harus dikupas, dibersihkan seperti membersihkan daun bawang atau bawang sampai terlihat umbi mungilnya.
Lokio ("Bawang batak", A. chinense), A. schoenoprasum L (chives) adalah jenis tumbuhan yang juga sebagai bahan makanan.
Graslaukur (fræðiheiti: Allium schoenoprasum) er minnsta lauktegundin, upprunnin í Evrópu, Asíu og Norður-Ameríku. Hann vex í klösum og eru blöðin nýtt með því að saxa þau út í mat sem krydd. Hann er líka nýttur sem skordýrafæla í matjurtagörðum.
L'erba cipollina (Allium schoenoprasum L., 1753) è una pianta aromatica della famiglia Amaryllidaceae (sottofamiglia Allioideae).[1][2]
L'etimologia del termine generico (allium) è molto antica. Le piante dell'aglio erano ampiamente conosciute sia dai Romani che dai Greci. Sembra comunque che il termine abbia una derivazione celtica e significhi “bruciante” in riferimento al forte odore acre e pungente della pianta.[3] Quello specifico deriva dall'unione di due parole greche: schoinos (oppure skhoinos) che significa “canne intrecciate o corde fatte di giunco” con riferimento alle foglie che somigliano a giunchi,[4] mentre l'altra parola prasòn significa “porro”.
Il binomio scientifico accettato (Allium schoenoprasum) è stato proposto da Carl von Linné (1707 – 1778) biologo e scrittore svedese, considerato il padre della moderna classificazione scientifica degli organismi viventi, nella pubblicazione ”Species Plantarum” del 1753.
L'aspetto di queste piante è erbaceo perenne con una altezza variabile tra 15 – 50 cm. La forma biologica di queste piante è geofita bulbosa (G bulb), ossia sono piante che portano le gemme in posizione sotterranea. Durante la stagione avversa non presentano organi aerei e le gemme si trovano in organi sotterranei chiamati bulbi, organo di riserva che annualmente produce nuovi fusti, foglie e fiori. Queste piante sono molto aromatiche: odorano di cipolla per la presenza di composti solforati. Sono inoltre completamente glabre.
Le radici sono fascicolate da bulbo e uscenti dalla parte terminale dello stesso.
Le foglie sono solamente del tipo radicale a disposizione spiralata. La forma è allungata e molto stretta: sono dei sottili aghiformi e formano un cespo diritto. Le foglie sono cave (fistolose). Se le foglie vengono recise alla base si riformano velocemente formando una vegetazione a tappeto. Diametro delle foglie: 2 – 4 mm. Lunghezza: come lo scapo.
In cima agli steli si trovano le infiorescenze definite a forma di ombrelle globose più o meno emisferiche, composte da 10 – 30 piccoli fiori rosa-lilla a forma di giglio. I fiori sono sorretti da brevi pedicelli (più piccoli dei fiori stessi). Alla base dell'infiorescenza è presente una spata scariosa (brattea cartacea) bi-tri-valve la cui funzione è quella di proteggere l'infiorescenza. Il colore dei fiori può essere anche (ma raramente) bianco. Dimensioni dell'infiorescenza: diametro 3 cm; altezza 7 – 13 cm. Lunghezza dei pedicelli: 5 mm.
I fiori sono ermafroditi, attinomorfi, 5-ciclici (2 verticilli di tepali, 2 verticilli di stami e 1 verticillo del gineceo) e trimeri (ogni verticillo è composto da tre elementi).
Il frutto è del tipo a capsula. La deiscenza avviene lungo le tre nervature principali del frutto (capsula loculicida). La forma è vagamente triangolare con tre logge in ognuna delle quali sono contenuti uno-due semi.
La riproduzione può avvenire sia tramite impollinazione dei fiori, ad opera di insetti come api e vespe (impollinazione entomogama), ma anche per divisione del piede (propagazione tipicamente orticola).
Dal punto di vista fitosociologico la specie di questa voce appartiene alla seguente comunità vegetale:[8]
La classificazione tradizionale pone il genere Allium all'interno della famiglia delle Liliaceae, ordine delle Liliales. La classificazione APG II ne aveva proposto la collocazione nella famiglia a sé stante delle Alliaceae,[9] mentre la Classificazione APG III ha declassato tale raggruppamento al rango di sottofamiglia (Allioideae) della famiglia Amaryllidaceae.[10][11]
Essendo il genere molto vasto da un punto di vista tassonomico viene suddiviso in più sezioni. Una suddivisione proposta dal botanico fiorentino Adriano Fiori, soprattutto relativamente alle specie spontanee italiane, comprende sei sezioni. La pianta di questa voce è compresa nella sezione SCHOENOPRASUM le cui specie sono caratterizzate dall'avere le foglie fistolose.
Il numero cromosomico di A. schoenoprasum è: 2n = 16.[12][13]
Una ricerca filogenetica specifica[14] è stata fatta esaminando sequenze di DNA di otto specie della sezione Schoenoprasum (e diverse sottospecie di Allium schoenoprasum: var. buhseanum Regel - subsp. gredese Rivas Mateos - var. alvarese Hylander - var. pumilum Bunge - var. alpinum DC. - var. sibricum L. - var. laurentianum Fernald) tenendo conto della distribuzione geografica dei campioni esaminati. Dallo studio risulta che la sezione Schoenoprasum è monofiletica. All'interno del gruppo i vari cladi si sono rivelati strettamente collegati alla distribuzione geografica. È emersa una chiara distinzione tra un sottogruppo europeo ed uno asiatico. All'interno del gruppo europeo (che tra l'altro s'è dimostrato monofiletico) l'area scandinava si distingue nettamente da quella dell'Europa centrale e del sud. Si è inoltre dimostrato che le forme più primitive di Allium schoenoprasum sono asiatiche dalle quali gli altri tipi (quelli europei) più volte ripetutamente si sono evoluti a seguito di condizioni ambientali via via diverse.
Questa specie è estremamente polimorfa; i caratteri più instabili sono la dimensione della pianta, la forma dei tepali e il loro colore. Nella tabella seguente sono indicate alcune sottospecie, varietà e forme. L'elenco può non essere completo e alcuni nominativi sono considerati da altri autori dei sinonimi della specie principale o anche di altre specie; in particolare i nominativi contrassegnati da “[Kew]” sono riconosciuti come validi dalla World Checklist dei Kew Gardens:
Sottospecie:
Varietà:
Forma:
Pignatti[15] indica due sottospecie: subsp. sibiricum (L.) Hartm. e subsp. schoenoprasum. In Italia è presente la prima (la presente descrizione di questa voce è relativa a questa sottospecie), mentre la seconda si trova soprattutto nelle pianure dell'Europa Settentrionale. Attualmente c'è la tendenza a considerare queste varie forme prive di importanza tassonomica e quindi tutte derivate dal taxon di base: Allium schoenoprasum.
Questa entità ha avuto nel tempo diverse nomenclature. La tabella seguente indica alcuni tra i sinonimi più frequenti:
Qui di seguito sono descritte brevemente alcune specie simili all'Allium schoenoprasum con infiorescenze rosato-violette (le altre specie sono generalmente bianche):
È nota e usata in erboristeria come antiscorbutico (combatte lo scorbuto con la presenza di vitamine), antisettica (proprietà di impedire o rallentare lo sviluppo dei microbi), callifugo, ipoglicemizzanti (diminuisce il glucosio nel sangue), cardiotonico (regola la frequenza cardiaca), cicatrizzante (accelera la guarigione di ferite) e vermifugo (elimina i vermi intestinali).
L'erba cipollina si usa quasi esclusivamente fresca poiché ha un aroma lieve che si perde facilmente. Per proporla al meglio i cuochi la tengono come pianta e se ne servono solo al momento dell'effettivo utilizzo, sciacquandola velocemente e sminuzzandola con le forbici. Guarnisce e sottolinea il gusto di crêpes, salse, burri aromatizzati, insalate e zuppe, ma può accompagnare anche il pesce. Grazie alla sua elasticità viene anche usata per legare piccole preparazioni a forma di fagotto, come le crêpes, o mazzetti di verdure lessate e accompagnate da salse, come gli asparagi, o involtini di bresaola alle erbette. È tipica della cucina della Francia, ma è diffusa anche in Italia. Le foglie verdi sono ottime in minestre, in intingoli e insalate.
Le foglie contengono le seguenti sostanze:[16]
L'erba cipollina può essere seminata in un substrato leggero e ben drenato. I ciuffetti d'erba cipollina, dopo che si saranno ben sviluppati, dovranno essere trapiantati nel terreno a distanza di 30–40 cm; oppure possono essere messi in vasetti in posizione soleggiata. Si può propagare anche per divisione del piede.
Documentazioni certe attestano la coltivazione di questa erba già nell'Europa del XVI secolo.[17]
L'erba cipollina (Allium schoenoprasum L., 1753) è una pianta aromatica della famiglia Amaryllidaceae (sottofamiglia Allioideae).
Maurloki (Allium schoenoprasum) ir daudzgadīgs amariļļu dzimtas sīpolaugs. Tiem ir mazi, iegareni sīpoli ar šauriem, cauruļveida lokiem (lapām), kas veido puduri. Maurlokiem ir zilgani vai ceriņkrāsas ziedu čemuri, kas atrodas lapu galos; tiem ir raksturīgi ražot tikai dažas sēklas. Maurloki vairojas ar sēklu palīdzību, bet, kultivējot šos augus, tie tiek pavairoti, izmantojot tā sīpolus.
Maurloki tiek sezonāli izmantoti uzturā kā piedeva salātiem un zupām. Tos izmanto arī kā ārstniecības augus.
Maurloki (Allium schoenoprasum) ir daudzgadīgs amariļļu dzimtas sīpolaugs. Tiem ir mazi, iegareni sīpoli ar šauriem, cauruļveida lokiem (lapām), kas veido puduri. Maurlokiem ir zilgani vai ceriņkrāsas ziedu čemuri, kas atrodas lapu galos; tiem ir raksturīgi ražot tikai dažas sēklas. Maurloki vairojas ar sēklu palīdzību, bet, kultivējot šos augus, tie tiek pavairoti, izmantojot tā sīpolus.
Maurloki tiek sezonāli izmantoti uzturā kā piedeva salātiem un zupām. Tos izmanto arī kā ārstniecības augus.
Bieslook (Allium schoenoprasum) (ook: pijpgras) is een plant uit de lookfamilie (Alliaceae). De plant is verwant aan bolgewassen als ui, prei en knoflook.
Het is een vaste plant die afkomstig is uit Europa en Noord-Azië. De plant bloeit in juni en juli met blauw-roze-violette schermen. In België en Nederland komt nog wilde bieslook voor.
De plant zorgt voor een voedselvoorraad onder de grond die de winter overleeft, zodat deze in de lente heel snel op kunnen komen en kunnen bloeien en zaad produceren. Iedere 'bol' vormt een nieuwe bol, maar dikwijls ook meerdere broedbollen aan de wortels. Dit is de ongeslachtelijke vorm van voortplanting. Bovendien is er ook geslachtelijke voortplanting, door zaadvorming.
De plant is pollenvormend en heeft in de familie de kleinste bolletjes, die echter volkomen gelijkwaardig zijn aan de in vergelijking reusachtige bollen van Hippeastrum.
Het is goed om regelmatig de bladstengeltjes af te knippen, de plant groeit steeds weer aan. Zaaien kan rond eind maart en eind augustus, maar scheuren is eenvoudiger: graaf de plant uit, deel de kluit in tweeën en plant deze opnieuw. Dit kan men het beste doen in de lente. Bieslook kan na vier jaar het best op een andere plaats worden gezet.
Bieslook wordt bezocht door bijen.
In de volksgeneeskunde wordt het kruid traditioneel gebruikt vanwege zijn vermeende bevorderende werking op eetlust en spijsvertering evenals vanwege zijn vermeende vochtafdrijvende werking.
Van de bieslook gebruikt men bij voedselbereiding vooral de jonge bladen en dunne stengels. Ook de bloemen kunnen worden gegeten. Deze zijn geschikt als garnering van gerechten.
Ook worden bloeiwijzen gebruikt in bloemstukken of gedroogd in droogboeketten.
Bieslook (Allium schoenoprasum) (ook: pijpgras) is een plant uit de lookfamilie (Alliaceae). De plant is verwant aan bolgewassen als ui, prei en knoflook.
Graslauk (Allium schoenoprasum) er ein art i laukslekta i påskeliljefamilien. Arten har ei nordleg sirkumpolar utbreiing, det vil seie at ein kan finne den rundt heile den nordlege halvkula. Innom utbreiingsområdet er arten mangeforma og det er gjort flerie forsøk på å dele arten inn i underartar og varietetar, men det har vist seg vanskeleg å skilje ut grupper med unike særtrekk.
Graslauk er ein fleirårig urt, med lauk og blir opp til 30 cm høg. Den er ofte nytta som staude i blomsterbed sidan den kan danne tuer. Både blad og blomsterstenglar er innhole og hårlause. Vidare er dei slanke og lyst grågrøne. Blomstrane er sekstalige, klokkeforma og om lag 1 cm lange. Fargen varierer frå raudfiolett, fiolett til lys fiolett og kan i sjeldne tilfelle vere kvit. Blomstrane sitt på enden av blomsterstengelen i ein kuleforma halvskjerm. Blomsterstanden er dekt av eit papiraktig høgblad før blomstring. Frukta er kapslar med mange frø. Blomstringa skjer i juni-juli.
Graslauk varierer i utsjånad og eit par varietetar blir tradisjonelt seld i Norden, som alvargraslauk (var. alvarense Hyl.), sibirgraslauk (var. sibiricum (L.) Hartm.), og hovudvarieteten vanleg graslauk (var. schoenoprasum).
Ein liknande art som ofte blir dyrka er kinesisk graslauk (A. tuberosum) som har ein mild smak av kvitlauk. Den har ikkje holrom inne i blada og har kvite blomstrar, og er ikkje i særskilt nært slekt med graslauken.
På graslauk er det blada som blir nytta som krydder. Desse blir anten nytta ferske eller tørka. Blada blir klipt opp i passande lengder på nokre millimeter og blir sett til salatar, eggerøre og til ulike silderettar, og for å lage farge og smak strødd over matrettar som kokt potet og på smørbrød.
Inndelinga er vanskeleg sidan det finst ei lang rekke mellomformer. Det er derfor ingen endeleg strikt vitskapleg klassifikasjon, men meir eit forsøk på å systematisere materialet. Likevel veks somme innanfor eit naturleg avgrensa område.
Mange sortar blir dyrka i hagar og i jordbruket.
Andre sorter er 'Dominant', 'Fitlau', 'Grovbladig, 'Hammenhögs Special', 'Kirdo', Mellanfin', 'Netherbyres Dwarf', 'Polycross', 'Polyvert', 'Silver Chimes', 'Vanlig' og 'Wilan'.
Graslauk (Allium schoenoprasum) er ein art i laukslekta i påskeliljefamilien. Arten har ei nordleg sirkumpolar utbreiing, det vil seie at ein kan finne den rundt heile den nordlege halvkula. Innom utbreiingsområdet er arten mangeforma og det er gjort flerie forsøk på å dele arten inn i underartar og varietetar, men det har vist seg vanskeleg å skilje ut grupper med unike særtrekk.
Grasløk eller gressløk (Allium schoenoprasum, dansk: purløg, svensk: gräslök) er en urt som brukes til matlaging. Den har en frisk løkaktig smak som minner om en mild løk. Den brukes ofte i egg- og osteretter, fisk, gratenger og salater eller ved servering som pynt og smaksfremhever.
Grasløk eller gressløk (Allium schoenoprasum, dansk: purløg, svensk: gräslök) er en urt som brukes til matlaging. Den har en frisk løkaktig smak som minner om en mild løk. Den brukes ofte i egg- og osteretter, fisk, gratenger og salater eller ved servering som pynt og smaksfremhever.
Pianta ch'a viv sempe, con na siola a euv anvërtojà ëd gris-brun. Feuje silìndriche veuide, longhe 20-40 cm, tante fior, reusa-violet, riunìe ant na fior rionda. A fioriss a giugn-aost.
A chërs ant ij pra ùmid, da 600 a 2600 méter.
A l'ha ëd proprietà stimolante, digestive, depurative.
As dovrava an medzin-a già ant ël 3000 aGC.
Le feuje frësche as deuvro dzora ël pess, ij pom ëd tèra, le salade e ij formagg.
A l'é un pòch com la siola, ma as digeriss ëd pi.
Allium schoenoprasum L.
Pianta ch'a viv sempe, con na siola a euv anvërtojà ëd gris-brun. Feuje silìndriche veuide, longhe 20-40 cm, tante fior, reusa-violet, riunìe ant na fior rionda. A fioriss a giugn-aost.
AmbientA chërs ant ij pra ùmid, da 600 a 2600 méter.
ProprietàA l'ha ëd proprietà stimolante, digestive, depurative.
As dovrava an medzin-a già ant ël 3000 aGC.
Cusin-aLe feuje frësche as deuvro dzora ël pess, ij pom ëd tèra, le salade e ij formagg.
A l'é un pòch com la siola, ma as digeriss ëd pi.
Czosnek szczypiorek, nazywany w skrócie szczypiorkiem (Allium schoenoprasum L.) – gatunek rośliny z rodziny czosnkowatych. W stanie dzikim jest szeroko rozprzestrzeniony na kuli ziemskiej. Występuje w Europie, Azji i Ameryce Północnej[2]. Jest też powszechnie uprawiany w wielu krajach świata. Status gatunku we florze Polski: roślina uprawna, efemerofit[3].
Rozmnaża się z nasion lub przez podział kępek. Nadaje się do uprawy w ogrodzie, w skrzynkach i doniczkach. Co 2-3 lata należy kępę szczypiorku wykopać i rozdzielić cebulki, gdyż ulega ona nadmiernemu zagęszczeniu.
Czosnek szczypiorek, nazywany w skrócie szczypiorkiem (Allium schoenoprasum L.) – gatunek rośliny z rodziny czosnkowatych. W stanie dzikim jest szeroko rozprzestrzeniony na kuli ziemskiej. Występuje w Europie, Azji i Ameryce Północnej. Jest też powszechnie uprawiany w wielu krajach świata. Status gatunku we florze Polski: roślina uprawna, efemerofit.
Allium schoenoprasum, conhecido popularmente como cebolinha, cebolinha-francesa ou cebolinho, em Portugal, é uma planta originária da Europa.[1] É muitas vezes confundida com o Allium fistulosum, que é uma planta de origem asiática muito utilizada na cozinha do extremo Oriente.[2]
É uma planta vivaz, que se desenvolve em tufos muito densos. Apresenta folhas verde-escuras, roliças, que atingem no máximo 10 cm de altura. Em junho, cobrem-se de flores rosa-pálido, semelhantes a pompons. Tais flores devem ser imediatamente retiradas para que as novas folhas possam rebentar. As folhas frescas têm um agradável e suave sabor parecido com o da cebola, sendo especialmente utilizadas cruas em saladas, em pastas de queijo fresco e também em pratos de ovos e queijo.
Usam-se suas folhas como condimento, sendo muito apreciada no molho tártaro.[3]
Recomenda-se dar um espaçamento por metro linear, plantando de 0,20 x 0,10 cm, aplicando entre 0,5 gramas de sementes a 0,6 por m². O broto germina no prazo de seis a catorze dias, conforme o local e método de plantio.
O solo deve ter textura média e ser bem drenado, podendo ser plantado o ano todo. Atinge cerca de 1,0 m de altura e pode ser colhida após um prazo médio de três a quatro meses, após a semeadura.
O plantio também poderá ser feito através de plantas adquiridas em mercado. Nesse caso, deve-se remover a touceira e as raízes, deixando as mudas em copos de 200 ml, trocando-se a água uma vez ao dia, por três dias. Posteriormente, deve-se plantá-las em vasos ou jardineiras.[4]
A cebolinha é indicada para ser cultivada, principalmente, em plantios domésticos.
Allium schoenoprasum, conhecido popularmente como cebolinha, cebolinha-francesa ou cebolinho, em Portugal, é uma planta originária da Europa. É muitas vezes confundida com o Allium fistulosum, que é uma planta de origem asiática muito utilizada na cozinha do extremo Oriente.
Arpagicul (Allium schoenoprasum) este o plantă perenă, mică și robustă, din familia Liliaceae, înrudită cu ceapa. Bulbii săi mici, albi și alungiți, și frunzele subțiri și tubulare se dezvoltă grupat la baza tulpinii. Deasupra frunzelor cresc niște inflorescențe albăstrui sau liliachii, cu o formă sferică, dense și atrăgătoare. Frunzele de arpagic pot fi tăiate la nivelul solului pentru a fi folosite la condimentarea mâncărurilor.
Țiganii români s-au folosit de arpagic la ghicit.[1] Se credea că un mănunchi de arpagic uscat atârnat în jurul unei case ar alunga boala și răul.[1]
Anason · Ardei · Arpagic · Boia · Busuioc · Ceapă · Chili · Chimen · Chimion · Cimbrișor · Cimbru · Cimbru de câmp · Coriandru · Creson · Cuișoare · Curry · Fenicul · Ghimbir · Hrean · Ienibahar · Ienupăr · Lemn dulce · Leuștean · Levănțică · Limba mielului · Maghiran · Mărar · Mentă · Muștar alb · Muștar negru · Nucșoară · Pătrunjel · Piper · Roiniță · Rozmarin · Salvie · Schinduf · Scorțișoară · Șofran · Șovârf · Tarhon · Usturoi · Zerdiceaf
Arpagicul (Allium schoenoprasum) este o plantă perenă, mică și robustă, din familia Liliaceae, înrudită cu ceapa. Bulbii săi mici, albi și alungiți, și frunzele subțiri și tubulare se dezvoltă grupat la baza tulpinii. Deasupra frunzelor cresc niște inflorescențe albăstrui sau liliachii, cu o formă sferică, dense și atrăgătoare. Frunzele de arpagic pot fi tăiate la nivelul solului pentru a fi folosite la condimentarea mâncărurilor.
Drobnják (znanstveno ime Allium schoenoprasum) je začimbna rastlina trajnica iz rodu Allium (luk) družine lukovk (Alliaceae). Je najmanjša vrsta užitnih čebul in izvira iz Evrope, Azije ter Severne Amerike. Drobnjak je edina vrsta iz rodu Allium (luk), ki izvorno raste tako na novi in kot na stari celini.[1][2]
Drobnjak se kot zelišče uporablja v številnih gospodinjstvih. Lahko je gojen na vrtovih ali pa kupljen v številnih živilskih trgovinah. V kulinarične namene ga lahko v nasesekljani obliki uporabljamo za začinjanje rib, krompirja, juh in ostalih jedi. Zaradi svojih lastnosti je zelo uporaben tudi za odganjanje insektov z vrtov.[3]
Drobnjak je trajnica, ki tvori čebulice in v višino zraste 30–50 cm. Čebulice so majhne, stožčaste oblike, 2–3 cm dolge in 1 cm široke ter rastejo v gostih skupinah. Listi imajo mehko zgradbo in so votli ter valjaste oblike, do 50 cm dolgi, njihov premer pa je 2–3 mm. Cvetovi so bledo vijolični, zvezdasto oblikovani s šestimi cvetnimi listi in široki 1–2 cm. Cvetijo v gostih socvetjih po 10-30 cvetov, ki so pred razcvetom obdani s tankimi ovršnimi listi. Semena, ki se nahajajo v majhnih 3-delnih strokih, dozorijo poleti. Rastlina cveti od aprila do maja v južnih delih in junija v severnih delih prirodnih območij. Drobnjak je edina vrsta rodu Allium, ki izvira tako iz stare kot iz nove celine. V nekaterih primerih so rastline, odkrite v Severni Ameriki, klasificirane kot A. shoenoprasum var. Sibricum, čeprav je to sporno, saj so bile med primerki opažene upoštevanja vredne razlike. V enem primeru v severnem Maineu so bili odkriti primerki, ki so rastli posamično namesto v skupinah ter imeli pusto sive cvetove namesto vijoličnih. Čeprav drobnjak v splošnem odvrača žuželke, pa so njegovi cvetovi zaradi žveplovih sestavin privlačni za čebele, zaradi česar ga v nekaterih primerih uporabljajo za povečanje števila zaželenih žuželk.[2][4] [5] [6]
Njegovo ime je sestavljeno iz grške besede skhoinos (biček) in prason (por).
Pogovorno se drobnjaku reče »šnitlih« (Zahodna Štajerska,[7] Zasavje), »šnitlah« (Idrija)... po nemški besedi Schnittlauch.
Drobnjak je gojen zaradi svojih listov, ki se uporabljajo v kulinarične namene kot začimba in je v primerjavi z ostalimi sorodnimi vrstami rodu Allium bolj blagega okusa. Zaradi vsestranske uporabnosti je prisoten tudi v francoskih in švedskih tradicionalnih jedeh. Že leta 1806 je Retzius v svoji knjigi "Försök til en flora" predstavil kako lahko drobnjak uporabimo za začinjanje palačink, juh, rib in sendvičev. Na Švedskem je sestavina gräddfill omake, ki je na vsakoletnih kresovanjih postrežena s tradicionalno švedsko jedjo. Cvetovi so po navadi uporabljeni za okrasitev jedi. Na Poljskem drobnjak postrežejo z quark sirom. Poleg pehtrana, prave krebuljice in peteršilja je eden izmed najodličnejših zelišč v francoski kuhinji. Svež drobnjak je skozi celo leto na razpolago v številnih živilskih trgovinah. Tisti, ki ga gojijo na vrtovih, pa lahko presežne količine pridelanega drobnjaka tudi zamrznejo, saj se mu s tem okus ne poslabša.[8] [8] [9] [10]
Kot je opisal Retzius, kmetje drobnjak nasadijo na robove cvetličnih gred, da s tem rastline zaščitijo pred insekti, saj odganja nezaželeno golazen. V ta namen se lahko uporablja tudi iz listov izstisnjen sok, ki je med drugim uporaben tudi za glivične infekcije, plesen in garje. Drobnjakovi cvetovi so privlačni za čebele, katerih prisotnost je pomembna v vrtovih s številnimi rastlinami, ki potrebujejo oprašitev. Poparek je uporaben kot pršilo proti listnim ušem, jablanovem škrlupu in plesni. [8][11] [12][13][14]
Zdravilne lastnosti drobnjaka so zelo podobne lastnostim česna, le da so sibkejše. Prav zaradi tega je verjetno uporaba drobnjaka kot zdravilno zelišče omejena. Zaradi velikega števila žveplovih sestavin, kot so alil sulfidi in alkil sulfoksidi, ima drobnjak blagodejen učinek na cirkulacijski sistem. Uporablja se tudi kot spodbujevalec teka, poživilo, diuretik, antiseptik ter blag antibiotik. Kot stranski učinek se lahko zaradi prekomerne uporabe pojavijo prebavne motnje, vendar je to bolj malo verjetno, saj se drobnjak po navadi uporablja v majhnih količinah in nikoli kot glavna jed. Vsebuje vitamin A in C, majhne količine žvepla in kalcij ter železo.[15] [16] [17] [16][18][19]
Drobnjak je gojen v kulinarične in okrasne namene. Njegovi vijolični cvetovi so pogosto uporabljeni v šopkih iz suhega cvetja. Uspeva v dobro izsušeni organsko bogati prsti, s pH 6-7 in potrebuje veliko sončne svetlobe. Zraste iz semen in dozori poleti ali zgodaj jeseni. Za vzklitev je potrebna temperatura 15-20 °C in stalna vlaga. Lahko vzklije tudi v hladnejšem notranjem prostoru, vendar ga je kasneje potrebno posaditi zunaj. Po vsaj štirih tednih so mladi poganjki pripravljeni za posaditev na vrt. Prav tako se zlahka razmnoži z delitvijo. V hladnejših pokrajinah se tekom zime ohrani v obliki čebulic, spomladi pa poženejo novi listi. Drobnjak, ki izgleda star, lahko porežemo za 2–5 cm. Pri žetvi pa je potrebno stebla porezati do same osnove, kar lahko v obdobju rasti delamo neprestano, saj listi vsakič ponovno zrastejo.[20][21][22][22][22]
Drobnjak je bil v Evropi gojen od srednjega veka, čeprav nekateri viri navajajo njegovo uporabo že 5000 let nazaj. Rimljani so verjeli v njegove blagodejne učinke pri lajšanju bolečin v primeru opeklin ali bolečega grla. Prav tako naj bi bil primeren za povišanje krvnega tlaka in uporaben kot diuretik. Romunski Romi so drobnjak uporabljali tudi za vedeževanje. Verjeli so, da lahko šop posušenega drobnjaka, obešenega okoli hiše, odganja bolezni in zlo.[10][23][24] [18]
|coauthors=
(pomoč) |coauthors=
(pomoč) Drobnják (znanstveno ime Allium schoenoprasum) je začimbna rastlina trajnica iz rodu Allium (luk) družine lukovk (Alliaceae). Je najmanjša vrsta užitnih čebul in izvira iz Evrope, Azije ter Severne Amerike. Drobnjak je edina vrsta iz rodu Allium (luk), ki izvorno raste tako na novi in kot na stari celini.
Drobnjak se kot zelišče uporablja v številnih gospodinjstvih. Lahko je gojen na vrtovih ali pa kupljen v številnih živilskih trgovinah. V kulinarične namene ga lahko v nasesekljani obliki uporabljamo za začinjanje rib, krompirja, juh in ostalih jedi. Zaradi svojih lastnosti je zelo uporaben tudi za odganjanje insektov z vrtov.
Gräslök (Allium schoenoprasum L.) är en ört i familjen Amaryllisväxter.
Gräslök påminner om gräs. Den är flerårig och blir upp till 30 cm hög. Blad och blomstänglar är trinda, släta och gröna. Blommorna sitter samlade i en flock, som är ca 1 cm i diameter, och har rödvioletta, violetta eller, mer sällan, vita hylleblad.
Blomman kommer i toppen på en separat stjälk, som inte ska förväxlas med bladen, som aldrig bär blommor.
Groddknoppar, som förekommer hos många allium-arter, saknas hos gräslök. Blomman omges av två oansenliga hölsterblad. Ståndarna är kortare än hyllebladen och saknar flikar på ståndarsträngarna. Blomningen infaller i juni.
Gräslök varierar i utseende och ett par varieteter brukar traditionelt urskiljas i nordiska sammanhang, som alvargräslök (var. alvarense Hyl.), jättegräslök (var. sibiricum (L.) Hartm.), skärgårdsgräslök (var. jurmoënse O.A.Eklund) och huvudvarieteten trädgårdsgräslök (var. schoenoprasum). Dessa har dock inget större vetenskapligt värde då alltför många mellanformer förekommer. En indelning blir därför meningslös.
Inom sitt utbredningsområde är arten mångformad, och flera försök har gjorts att dela in arten i underarter och varieteter Det har emellertid visat sig svårt att urskilja enheter med unika karaktärer.
Kromosomtal 2n = 16
En annan art som ofta odlas är kinesisk gräslök, (Allium tuberosum), som har en mild smak av vitlök. Den har platta blad och vita blommor och är, trots namnet, inte särskilt nära släkt med gräslök.
Gräslök har en nordlig cirkumpolär utbredning, d v s att den förekommer runt hela norra halvklotet.
Torra platser, sprickor i berghällar.
Gräslök är en omtyckt krydda som bland annat används klippt i sallader, på smörgås, till inlagd sill och används ofta i röror tillsammans med gräddfil.
Om man använder en vass kniv i stället för en sax tar man bäst vara på den smakrika saften i gräslökens blad.
Vid användning av gräslök i varma maträtter, gäller att man, liksom för många andra kryddor, sätter till den i slutet av tillagningen, eftersom smaken inte är varmhållfast.
Själva löken i gräslökväxten används inte i matlagning.
Ett flertal sorter odlas i trädgårdar och inom jordbruket.
Andra förädlade sorter är 'Dominant', 'Fitlau', 'Grovbladig, 'Hammenhögs Special', 'Kirdo', Mellanfin', 'Netherbyres Dwarf', 'Polycross', 'Polyvert', 'Silver Chimes', 'Vanlig' och 'Wilan'.
En tuva med blomknoppar
Gräslök (Allium schoenoprasum L.) är en ört i familjen Amaryllisväxter.
Szńitloch, mjanowany ńykedy s polskigo szczypjorkym (Allium schoenoprasum L.) – źelina s arůmům, ze knoblochowatyj familije. Wszechuobecńy uprowjany we Ojropje, Azyji a Půłnocnyj Americe. Na dźiko idźe go trefić na gůrskych pjargach a żwirowatych brzygach wjelgich rzyk.
Yaprak soğanı (Allium schoenoprasum), veya Frenk soğanı soğangiller (Alliaceae) familyasının Avrupa, Asya ve Kuzey Amerika'ya özgü en küçük türüdür.
Yaprak soğanı, Allium cinsinden çok yıllık bir bitkidir, 30–50 cm kadar büyüyebilirler. A ve C vitaminleri bakımından zengindirler ve iz miktarda kükürt ve demir içerirler. Genellikle böceklere itici gelmesine rağmen, bulundurdukları kükürt bileşikleri yüzünden çiçekleri, arıları çekmektedir.
Mutfakta yaprakları (çubuk) ince ince kıyılarak balık, patates ve çorbalarda tat ve koku verici olarak kullanılır. Bu sebepten özellikle batıda çok yaygın bir baharattır ve dükkânlarda ve bahçelerde sıkça rastlanır. Böcekleri kovucu özelliği olduğundan bahçecilikte haseratı kontrol etmek için kullanılır.
Yaprak soğanı Allium türlerinin içinde hem Eski Dünya hem de Yeni Dünya'da bulunan tek bitkidir. Bazen Kuzey Amerika'da bulunan bazı bitkiler A. schoenoprasum var. sibiricum olarak sınıflandırılsa bu konu tartışmalıdır.
Genellikle tat ve aroma verici olarak kullanılan yaprakları için yetiştirilir. Tadı diğer Allium türlerine göre çok daha az baskındır. Fransız mutfağı ve İsveç mutfağına ait geleneksel yemeklerin vazgeçilmez parçasıdır.
1806 yılında yayınlanan kitabında Retzius yaprak soğanının, kreplerde, çorba, balık ve sandviçlerde kullanıldığını kaydeder.
Yaprak soğanı Fransız mutfağının "fines herbes" adı verilen aromatik bitkilerden biridir. Diğerleri maydanoz, tarhun ve frenk maydanozudur. Pazarlarda tüm sene boyunca taze olarak bulunabilir. Tadına fazla zarar vermeden kurutulabilir veya dondurulabilir.
Türk mutfağında ise daha çok Van otlu peyniri yapımında kullanılır.
Yaprak soğanı (Allium schoenoprasum), veya Frenk soğanı soğangiller (Alliaceae) familyasının Avrupa, Asya ve Kuzey Amerika'ya özgü en küçük türüdür.
Yaprak soğanı, Allium cinsinden çok yıllık bir bitkidir, 30–50 cm kadar büyüyebilirler. A ve C vitaminleri bakımından zengindirler ve iz miktarda kükürt ve demir içerirler. Genellikle böceklere itici gelmesine rağmen, bulundurdukları kükürt bileşikleri yüzünden çiçekleri, arıları çekmektedir.
Mutfakta yaprakları (çubuk) ince ince kıyılarak balık, patates ve çorbalarda tat ve koku verici olarak kullanılır. Bu sebepten özellikle batıda çok yaygın bir baharattır ve dükkânlarda ve bahçelerde sıkça rastlanır. Böcekleri kovucu özelliği olduğundan bahçecilikte haseratı kontrol etmek için kullanılır.
BotanikYaprak soğanı Allium türlerinin içinde hem Eski Dünya hem de Yeni Dünya'da bulunan tek bitkidir. Bazen Kuzey Amerika'da bulunan bazı bitkiler A. schoenoprasum var. sibiricum olarak sınıflandırılsa bu konu tartışmalıdır.
MutfakGenellikle tat ve aroma verici olarak kullanılan yaprakları için yetiştirilir. Tadı diğer Allium türlerine göre çok daha az baskındır. Fransız mutfağı ve İsveç mutfağına ait geleneksel yemeklerin vazgeçilmez parçasıdır.
1806 yılında yayınlanan kitabında Retzius yaprak soğanının, kreplerde, çorba, balık ve sandviçlerde kullanıldığını kaydeder.
Yaprak soğanı Fransız mutfağının "fines herbes" adı verilen aromatik bitkilerden biridir. Diğerleri maydanoz, tarhun ve frenk maydanozudur. Pazarlarda tüm sene boyunca taze olarak bulunabilir. Tadına fazla zarar vermeden kurutulabilir veya dondurulabilir.
Türk mutfağında ise daha çok Van otlu peyniri yapımında kullanılır.
На заплавних луках, по долинах річок у травні — липні рожевіють кулясті парасольки суцвіть дикої цибулі — скороди, або різанця. Маленькі квіточки її мають по шість пелюстків, шість тичинок і одній маточці. Тонкі світло-зелені блискучі листки — пір'я цибулі, зрізані, відростають по декілька разів на літо.
Галуження цієї цибулі дуже сильне. На третій рік одна рослина дає до 50 гілок[2]. Цибулина несправжня, має тільки відкриті соковиті луски, які зовні покриті лусками фіолетово-червоного кольору.
Цибуля-шніт відрізняється високою холодостійкістю. Росте на родючих, достатньо зволожених ґрунтах. Агротехніка аналогічна агротехніці цибулі-батун. Прибирають листя в 2-3 строки з середини травня по жовтень. Вирощують його не тільки на зелень, а й як декоративну і медоносну рослину. Якщо багаторічні кущі цибулі шніт пересадити в ящики або вазони, можна отримувати зелень в кімнатних умовах[2].
Розмножують цибулю шніт головним чином, поділом куща, але можна вирощувати її також висівом насіння в ґрунт та розсадою. Урожайність становить 4,5-5,5 кг з 1 м².
Вікісховище має мультимедійні дані за темою: Цибуля-трибулька
Hành tăm, Hành trắng, Nén, Củ nén (danh pháp hai phần: Allium schoenoprasum) là một loài thực vật thuộc họ Hành. Đây là loài bản địa châu Âu, châu Á và Bắc Mỹ. Nó là loài hành duy nhất hiện diện ở cả Cựu thế giới và Tân thế giới. Loài này được dùng làm gia vị và trong Đông y nó là một vị thuốc. Nó cũng được dùng để kiểm soát sâu bệnh cây trồng. Đây là loài cây thảo, giống dạng cây hành hương, nhưng có kích thước nhỏ hơn, thường chỉ cao 10–15 cm cho tới 20–30 cm. Thân hành (củ) trắng to bằng ngón tay út hay hạt ngô, đường kính cỡ 2 cm, bao bởi những vẩy dai. Lá và cán hoa hình trụ rỗng, nhỏ như cái tăm (do vậy mà có tên như trên). Cụm hoa hình đầu dạng cầu mang nhiều hoa có cuống ngắn.
Phương tiện liên quan tới Allium schoenoprasum tại Wikimedia Commons
Hành tăm, Hành trắng, Nén, Củ nén (danh pháp hai phần: Allium schoenoprasum) là một loài thực vật thuộc họ Hành. Đây là loài bản địa châu Âu, châu Á và Bắc Mỹ. Nó là loài hành duy nhất hiện diện ở cả Cựu thế giới và Tân thế giới. Loài này được dùng làm gia vị và trong Đông y nó là một vị thuốc. Nó cũng được dùng để kiểm soát sâu bệnh cây trồng. Đây là loài cây thảo, giống dạng cây hành hương, nhưng có kích thước nhỏ hơn, thường chỉ cao 10–15 cm cho tới 20–30 cm. Thân hành (củ) trắng to bằng ngón tay út hay hạt ngô, đường kính cỡ 2 cm, bao bởi những vẩy dai. Lá và cán hoa hình trụ rỗng, nhỏ như cái tăm (do vậy mà có tên như trên). Cụm hoa hình đầu dạng cầu mang nhiều hoa có cuống ngắn.
Allium schoenoprasum L.
СинонимыЛук скорода́, или шни́тт-лук (также лук-резане́ц, лук-сибуле́т[3], лук шнитт[4]; лат. Állium schoenoprásum) — многолетнее травянистое растение, вид рода Лук (Allium) семейства Луковые (Alliaceae).
По Фасмеру (Т. 3, С. 652): скорода́ — I «полевой дикий лук или чеснок», ряз., южн. (Даль), ско́рда «чеснок», донск. (Миртов). Заимств. из греч. σκόροδον, σκόρδον «чеснок», которое родственно алб. hurdhë — то же (Фасмер, Гр.-сл. эт. 185; Мі. EW 303).
Распространён в зоне умеренного климата в Передней, Центральной Азии, на Дальнем Востоке, в Северной, Центральной, Западной и Южной Европе, Северной Америке. Встречается на Индийском субконтиненте.
В России растёт на Северном Кавказе, в Западной и Восточной Сибири, на Камчатке, в Приморском и Хабаровском краях, в Европейской части.
Произрастает на лугах, в долинах рек, обычно на влажных небогатых почвах, реже на каменистых горных склонах[5].
Широко культивируется.
Многолетнее луковичное растение, часто образующее густые дернины. Луковицы продолговато-яйцевидные или яйцевидно-конические, диаметром 0,75-1 см, с бурыми, бумагообразными, почти кожистыми, иногда слегка параллельно-волокнистыми оболочками, по одной или нескольку прикреплены к короткому корневищу. Стебель цилиндрический толстоватый, высотой 10—60 см, гладкий или реже шероховатый, на треть или на половину одетый гладкими или реже шероховатыми влагалищами листьев.
Листья в числе одного—двух, цилиндрические или, при основании, полуцилиндрические, шириной 2—6 мм, дудчатые, гладкие или реже шероховатые, обычно короче стебля.
Чехол коротко заострённый, равен или немного короче зонтика, часто покрашенный, остающийся. Зонтик пучковато-шаровидный или почти шаровидный, густой, почти головчатый. Цветоножки неравные, внутренние более длинные, в два—три раза короче листочков околоцветника, реже равны ему, при основании без прицветника. Листочки узкоколокольчатого околоцветника блестящие, от бледно-розовых до розово-фиолетовых, с более тёмной жилкой, линейно-ланцетные, ланцетные или продолговатые, длиной 7—17 мм, оттянутые, острые или туповатые, часто с отогнутыми кончиками. Нити тычинок в два-три раза короче листочков околоцветника, на четверть или на треть между собой и с околоцветником сросшиеся, цельные. Столбик не выдается из околоцветника.
Коробочка в два-три раза короче околоцветника.
Цветение с мая по август. Плодоношение с июня.
Размножается вегетативно и семенами, причём даёт обильный самосев.
В пищу используются богатые витаминами и белками листья (содержат 90—100 мг% витамина C[5]), луковицы и цветки лука скороды. Вегетацию начинает рано, как только сойдёт снег. В северных районах незаменимый источник витаминной зелени. В культуру введён давно, в Европе возделывается с XVI века[5]. Выведено несколько столовых сортов. В Сибири заготовляют и солят на зиму[5].
Применяется в декоративном цветоводстве. Примечателен массовым ранним цветением, декоративен до поздней осени. Может использоваться для создания невысоких бордюров. Существуют садовые формы, отличающиеся от исходной цветом: 'Album' — с белыми, 'Forescate' — с ярко-розовыми цветками.
Вид Лук скорода входит в род Лук (Allium) семейства Луковые (Alliaceae) порядка Спаржецветные (Asparagales).
В рамках вида выделяют ряд подвидов:[2]
Лук скорода́, или шни́тт-лук (также лук-резане́ц, лук-сибуле́т, лук шнитт; лат. Állium schoenoprásum) — многолетнее травянистое растение, вид рода Лук (Allium) семейства Луковые (Alliaceae).
蝦夷蔥(學名:Allium schoenoprasum),又稱小葱、細香蔥、香葱,或直接简称为葱,是蔥屬植物的一員。其細長管狀葉常同大蔥一樣用為調味料,为亞洲常用辛香料,也可用作草藥。蝦夷蔥和洋蔥或大蒜相比氣味較淡。其英文名稱亦稱為「chives」,而且一定會加s的複數形,原因是因為它們總是長成一叢而非單獨生長。
多年生宿根草本;卵圆形小鳞茎,极细的圆筒形绿色叶子;分蘖性强;夏季开红紫色花,很少结果实。
蝦夷蔥的用法為切細生用。中餐中常用于拌面、煮汤、炒菜、火锅蘸料等等。西餐中常用在沙拉或西式蛋餅的調味,或是灑在焗薯上作為點綴。
文獻記載中,古代中國人早到公元前三千年就開始使用蝦夷蔥,而馬可波羅則據信為將蝦夷蔥從中國攜帶至歐洲的使者。「蝦夷蔥」得名於蝦夷地。[1]
羅馬尼亞的吉普賽人則會用蝦夷蔥來算命。一些歐美人相信在家的周圍懸掛一束乾燥的蝦夷蔥可以避免疾病及邪靈,類似東方人懸掛菖蒲或艾草。
羅馬人相信蝦夷蔥可以緩解曬傷的痛或喉嚨痛,也相信食用蝦夷蔥可以提高血壓而作為利尿劑;多數專家則傾向不同意這些看法。羅馬人也常被認為攜帶蝦夷蔥至歐洲,而使其在歐洲繁殖遍野。事實上,野生的蝦夷蔥目前生長範圍涵蓋了北半球的大部分地區。
在排水良好、富含有機質、pH值約6.0-7.0的土壤與陽光充足的條件下,蝦夷蔥生長良好。雖然它們可以容忍遮蔭,但6到8小時的直射光是最好的。
蝦夷蔥可以利用種子繁殖,從早春播種後開始生長。然而,由於它們需要溫暖的土壤,所以在很多國家不建議利用種子繁殖。通常蝦夷蔥要發芽,需要溫度為21 °C(70 °F)及保持潮濕。於溫室中發芽長成植株後再移植戶外,在寒帶地區是一個可以考慮的方案。也可考慮將它們種在鐘形玻璃罩底下。經過至少四週之後,幼苗應該可以植於戶外。
最簡單的栽培法是挖起足量的一叢蝦夷蔥,將為數良多的鱗莖撥開為幾叢後,再分開種植(百合科植物的栽培法)。一般建議每兩、三年就進行一次。
如果時間久了外觀不佳,則將之剪短。剪至2.5公分(約1英吋)的高度會促進新芽生長。[2]
|access-date=
中的日期值 (帮助) 蝦夷蔥(學名:Allium schoenoprasum),又稱小葱、細香蔥、香葱,或直接简称为葱,是蔥屬植物的一員。其細長管狀葉常同大蔥一樣用為調味料,为亞洲常用辛香料,也可用作草藥。蝦夷蔥和洋蔥或大蒜相比氣味較淡。其英文名稱亦稱為「chives」,而且一定會加s的複數形,原因是因為它們總是長成一叢而非單獨生長。
チャイブ(Allium schoenoprasum、英: Chives、仏: Ciboulette 、伊: Cipollina)はネギ属の葉菜または根菜。セイヨウアサツキ、エゾネギともよばれる。鱗茎が分球し群生するので、特に英語ではchivesと複数形で書かれる。生物学的には"Allium tuberosum"(日本韮:ニラ)とは厳密には区別されるべきだが、植物学者から見てどうみてもニラ"Allium tuberosum"が外国のスーパーではChivesとして売られていて、純系の"Allium schoenoprasum"がうられていることはほとんど見かけない。海外では、両者の違いが分かる人は、純系の"Allium schoenoprasum"はChives、"Allium tuberosum"はchinese Chivesと呼ぶひとも多い。
ラッキョウに似た地下茎を持つ。葉は細い円筒形で先がすぼまっている。
なお、アサツキ(A. schoenoprasum var. foliosum)はチャイブの変種である。
形態的にはアサツキによく似ているが、チャイブには鱗茎がなく、アサツキが夏になると休眠することに対して、チャイブは冬に地上部は枯れるが休眠はしない。
アサツキと混植すると交雑しやすく、容易に雑種が出来てしまうので注意が必要。繁殖はタネ、または株分けによって行える。
カロテンを豊富に含む緑黄色野菜である。ネギの芳香成分(硫化アリル)を多く含むことからネギと同じ芳香を持つ。硫化アリルにはビタミンB1と結合して、糖質をエネルギーに変えやすくする作用がある。また薬味として取ると食欲増進効果がある。
西洋料理では主に刻んで料理にふりかけて調味料として使われる。豊富に含まれるカロテンは、油で炒めてから使うと体内での吸収がよい。
ベークドポテト、ポテトサラダ、スープの浮身、オムレツの具などによくあう。バターと混ぜてチャイブバターとしてもよい。
アサ · アンゼリカ · イノンド · イングリッシュラベンダー(英語版) · エパソーテ · オレガノ · カレーリーフ · クルマバソウ(英語版) · コショウソウ · コリアンダー (シアントロ) · シシリー · シソ · シソクサ(英語版) · ジンブー(英語版) · スイバ · セージ · セイボリー · タイバジリコ(英語版) · タイホーリーバジル · タイム · タラゴン · チャービル · チャイブ · ドクダミ · ナギナタコウジュ · バジル · パセリ · ヒソップ · ピペルアウリツム(英語版) · ベトナムコリアンダー(英語版) · ヘンルーダ · ボリビアンコリアンダー(英語版) · ボルド(英語版) · マジョラム · ミツバ · ミント · メキシカンコリアンダー (ロングコリアンダー)(英語版) · ルリジサ · レモンバーム · レモンバーベナ · レモンマートル · ローリエ · レモングラス · ローズマリー · ラベージ
アサフェティダ · アジョワン · アナルダナ · アニス · アムチュール (マンゴーパウダー) · アリゲーターペッパー · アレッポペッパー · イノンド · ウコン · オールスパイス · カイエンペッパー · カシア · ガジュツ · カラシナ · カホクザンショウ · カルダモン · キャラウェイ · クスノキ · クミン · クラチャイ · クローブ · クロガラシ · 黒カルダモン · ケシノミ · コクム · コショウ · ゴマ · コリアンダー · サッサフラス · サフラン · サルサパリラ · 塩 · シトラスピール シナモン · シヌスモーレ · ジュニパーベリー · ショウガ · 小ガランガル · シロガラシ · スペインカンゾウ · セリムグレイン · セロリ · タスマニアペッパー · タマリンド · チャロリー · 陳皮 · 唐辛子 · トウシキミ · トンカ豆 · ナツメグ · ナンキョウソウ · ニオイクロタネソウ · ニンニク · バーベリー · ゴルパー · バニラ · パプリカ · パラダイスグレイン · バンウコン · ヒッチョウカ · ヒハツ · ヒハツモドキ · フェヌグリーク · フェンネル · ブラジリアンペッパー · ブラッククミン · ブラックライム · ホースラディッシュ · マウラブチェリー · マラバスラム · メース · ラドゥニ · リツェアクベバ · ローズ · ワサビ
アドジカ · アドヴィエ · エルブ・ド・プロヴァンス · オールドベイシーズニング · カーメリスネリ · ガーリックソルト · ガラムマサラ · カレー粉 · キャトルエピス · クラブボイル · 五香粉 · ザーター · シーズンドソルト · 七味唐辛子 · ジャークスパイス · セイボリー · タビル · タンドリーマサラ · チャートマサラ · チャウンク · チュニジアンファイブスパイス · チリパウダー · バハラット · ハリッサ · バルバレ · ハワイジ · パンチフォロン · ファインハーブ · ブーケガルニ · ブクヌ · ペルシャード · マサラ · ミックススパイス · ミトミタ · レモンペッパー · パンプキンパイスパイス · レカードロジョ
チャイブ(Allium schoenoprasum、英: Chives、仏: Ciboulette 、伊: Cipollina)はネギ属の葉菜または根菜。セイヨウアサツキ、エゾネギともよばれる。鱗茎が分球し群生するので、特に英語ではchivesと複数形で書かれる。生物学的には"Allium tuberosum"(日本韮:ニラ)とは厳密には区別されるべきだが、植物学者から見てどうみてもニラ"Allium tuberosum"が外国のスーパーではChivesとして売られていて、純系の"Allium schoenoprasum"がうられていることはほとんど見かけない。海外では、両者の違いが分かる人は、純系の"Allium schoenoprasum"はChives、"Allium tuberosum"はchinese Chivesと呼ぶひとも多い。
차이브(영어: chive)[1]는 부추속의 여러해살이 풀로, 아시아, 유럽, 북아메리카에서 자생한다.[2] 골파라 부르기도 한다.[3]
키가 작고 잎이 가늘며, 꽃은 산형화로서 촘촘하며 분홍색에서 연분홍색으로 파 꽃과 흡사하다.
주로 유럽의 요리, 프랑스나 이탈리아, 스웨덴 요리에 많이 사용되며 북유럽과 독일, 미국등지에서 대량재배되고 있다.[4] 생선이나 고기 요리에 주로 이용되며 잘게 썰어서 말리거나 냉장보관하여 두었다가 이용하며 요리에는 주로 생잎을 이용한다.
잘게 썰어서 요리의 풍미를 더하는데 이용한다. 꽃은 절화로도 이용되며 관상용으로 인기가 있다. 수확은 20cm가량 성장하면 줄기 하단을 베어 수확하며 여러번 수확할 수 있다. 백합과 알리움(Allium)속에 속하며 비슷한 품종으로 마늘과 쪽파를 들 수 있다. 주로 씨로 번식하나 구근으로 번식하기도 한다.
차이브에서 추출한 아로마 오일의 성분에는 유황성분이 있어 독특한 향미를 내며 식욕을 증진시켜준다. 차이브에서 추출한 엣센셜오일은 식욕증진, 강장효과, 혈압강하, 살균, 방부 효과가 있다고 한다.