Mourning doves are swift and maneuverable in flight, so can escape most predators if they are aware of their presence. The exception to this are falcons, such as peregrine falcons and prairie falcons. Adult mourning doves will try to lure predators away from their nests by pretending to be injured. This is called the "broken-wing feign." They flutter about on the ground in front of the predator, as if they had a broken wing, and lure them away from the area of their nest.
Known Predators:
Anti-predator Adaptations: cryptic
Mourning doves are medium-sized birds in the pigeon family. Their size, weight, and specific coloration vary across their range. They have a stream-lined appearance, with a relatively small head and a long, pointed tail. They are overall grayish blue to grayish brown on their backs with black spots on their wings and behind their eyes. There are white tips on the tail. They have a small, black bill and red legs and feet. Males are larger than females and are slightly brighter in color, males have a bluish crown and a rosy breast.
Range mass: 96.0 to 170.0 g.
Range length: 22.5 to 36.0 cm.
Range wingspan: 142.0 to 150.0 mm.
Other Physical Features: endothermic ; homoiothermic; bilateral symmetry
Sexual Dimorphism: male larger; male more colorful
Average basal metabolic rate: 0.736 W.
Mourning doves use a variety of body displays to scare away intruders, threaten invading males, and attract potential mates. Mourning doves also use a suite of songs and calls to communicate with other mourning doves. The male's song to attract a mate is often heard throughout the warm months of the year. It is a simple call, sounding like: 'coo oo, OO, OO, OO. Mourning doves also make some non-vocal sounds in flight, they make a whistling noise while flying and sometimes make sharp flapping noises with their wings. The purpose of these sounds is unknown.
When young mourning doves tap on their parent's bills it stimulates regurgitation of crop milk.
Communication Channels: visual ; tactile ; acoustic
Perception Channels: visual ; tactile ; acoustic ; chemical
Mourning doves are widespread and abundant, they are not threatened currently.
US Migratory Bird Act: no special status
US Federal List: no special status
CITES: no special status
State of Michigan List: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: least concern
Because they eat cereal grains, mourning doves can occasionally become pests of crops.
Negative Impacts: crop pest
Mourning doves are the leading game birds in North America, providing more than 1.9 million recreational hunting trips each year.
Positive Impacts: food
Mourning doves consume large quantities of grains, seeds, and fruits. This has a significant impact on the plant communities in which they live. They may act as seed dispersers for certain fruiting plants that they feed upon.
Ecosystem Impact: disperses seeds
Mourning doves eat a wide variety of seeds, waste grain, fruit, and insects. They prefer seeds that rest on the gound. Occasionally they eat in trees and bushes when ground foods are scarce. Their diet is typically 95% seeds or plant parts. Mourning doves eat agricultural crops, especially cereal grains such as corn, millet, rye, barley, and oats. On rare occasions mourning doves can be seen preying on grasshoppers, ants, beetles, and snails.
Animal Foods: insects; mollusks
Plant Foods: seeds, grains, and nuts; fruit
Primary Diet: herbivore (Granivore )
Mourning doves are only native to the Nearctic region. They live from southern Canada, throughout the United States, and south to Panama. Mourning doves are found year-round throughout most of their range but northern populations migrate south during the winter.
Biogeographic Regions: nearctic (Native )
Adult mourning doves usually live to about 1.5 years old in the wild, but one wild mourning dove lived to 19.3 years old. Some areas of the United States allow hunting of mourning doves, in these areas average lifespan is lower than in areas where hunting is not allowed.
Range lifespan
Status: wild: 19.3 (high) years.
Average lifespan
Status: wild: 1.5 years.
Average lifespan
Status: wild: 376 months.
Mourning doves are highly adaptable birds and are found in a wide variety of habitats. They are more common in open woodlands and forest edges near grasslands and fields. They are most abundant in agricultural and suburban areas where humans have created large areas of suitable habitat.
Habitat Regions: temperate ; terrestrial
Terrestrial Biomes: desert or dune ; savanna or grassland ; chaparral ; forest ; scrub forest
Other Habitat Features: suburban ; agricultural
Mourning doves are monogamous, some pairs stay together through the winter. Males perform a number of displays, along with a courtship "coo", on a display perch. They will drive other males away from their display perch but do not otherwise establish a territory until after mating. Females land near the male on his display perch, causing the male to begin an elaborate series of courtship maneuvers. If a pair bond is formed, the male and female remain together for a few days before starting to build a nest. After finding a mate, males begin selecting a nest site. Nest construction takes over ten hours and covers a span of three to four days.
Mating System: monogamous
Female mourning doves generally lay two small, white eggs in an open nest. The young leave the nest about 15 days after hatching but remain nearby until they are more accomplished at flying, usually at about 30 days old. Young are able to breed by 85 days old. Mourning doves have the longest breeding season of all North American birds.
Breeding interval: Mourning doves may breed several times in a breeding season, depending on food availability.
Breeding season: February through October
Average eggs per season: 2.0.
Range time to hatching: 15.0 (high) days.
Average time to hatching: 14.0 days.
Average fledging age: 15.0 days.
Average time to independence: 30 days.
Average age at sexual or reproductive maturity (female): 85.0 days.
Average age at sexual or reproductive maturity (male): 85.0 days.
Key Reproductive Features: iteroparous ; seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; fertilization ; oviparous
Average eggs per season: 2.
Both male and female mourning doves share in incubating and feeding their young. Incubation lasts 14 to 15 days. Young mourning doves are fed regurgitated food by both parents. For the first 3 to 4 days after hatching the young are fed only crop milk, an energy rich substance that is produced in the crops of both male and female parents. After that time, parents begin to add more seeds to the regurgitated food until they are fed only regurgitated seeds by the time the young leave the nest. Female mourning doves feed the young most during the first 15 days after hatching but after that males take over the responsibility for feeding the young. The young continue to stay near the nest and beg for food after they have fledged, but can survive on their own after 21 days old if there is food nearby.
Parental Investment: altricial ; pre-fertilization (Provisioning, Protecting: Female); pre-hatching/birth (Provisioning: Female, Protecting: Male, Female); pre-weaning/fledging (Provisioning: Male, Female, Protecting: Male, Female); pre-independence (Provisioning: Male, Female, Protecting: Male, Female)
A medium-sized (12 inches) dove, the Mourning Dove is most easily identified by its grayish-tan body, speckled back, black “ear” patch behind the eye, and long pointed tail. This species may be distinguished from the similar White-winged Dove (Zenaida asiatica) by that species’ blue eye-stripes, rounded tail, and white wing patches. Male and female Mourning Doves are similar to one another in all seasons. The Mourning Dove breeds across much of the North American continent south of southern Canada. Northerly-breeding populations migrate south to southern Mexico and Central America during the winter, whereas populations breeding further south in the U.S. and Mexico are non-migratory. Other non-migratory populations exist in the West Indies and at scattered locations in Central America. Mourning Doves inhabit a number of habitats across this species’ wide range, including woodland edges, bushy fields, meadows, and scrubland. This species has also adapted to living near humans, and visits agricultural fields as well as urban and suburban areas where food is available. Mourning Doves almost exclusively eat seeds and grains. Throughout the North American continent, Mourning Doves may be seen foraging for food on the ground or perched on trees limbs, fence posts, and power lines. This species’ call, a melancholy “COO-coo, coo, coo,” and the whistle made by the wings of these birds as they fly, are an integral part of the avian soundscape across most of North America. This is also one of the most common backyard birds, known for regularly visiting bird feeders and building its nest on porch lights and inside hanging plants. Mourning Doves are primarily active during the day.
The mourning dove is widely distributed across North and Central America where it is common in urban areas and farmlands. These doves can often be seen feeding in pairs or small groups on the ground. Their diet consists of seeds of annual weeds and grains.
This is a mid-sized, slender dove with a small head. The plumage is mostly greyish-brown with a few large dark spots on the upperwings. The long, pointed tail with white outer edges gives this species its scientific name: Greek makros (great) and oura (tail). The English name derives from its soft, plaintive call. Mourning doves also produce a characteristic whistle sound with their wings when they take flight.
A medium-sized (12 inches) dove, the Mourning Dove is most easily identified by its grayish-tan body, speckled back, black “ear” patch behind the eye, and long pointed tail. This species may be distinguished from the similar White-winged Dove (Zenaida asiatica) by that species’ blue eye-stripes, rounded tail, and white wing patches. Male and female Mourning Doves are similar to one another in all seasons. The Mourning Dove breeds across much of the North American continent south of southern Canada. Northerly-breeding populations migrate south to southern Mexico and Central America during the winter, whereas populations breeding further south in the U.S. and Mexico are non-migratory. Other non-migratory populations exist in the West Indies and at scattered locations in Central America. Mourning Doves inhabit a number of habitats across this species’ wide range, including woodland edges, bushy fields, meadows, and scrubland. This species has also adapted to living near humans, and visits agricultural fields as well as urban and suburban areas where food is available. Mourning Doves almost exclusively eat seeds and grains. Throughout the North American continent, Mourning Doves may be seen foraging for food on the ground or perched on trees limbs, fence posts, and power lines. This species’ call, a melancholy “COO-coo, coo, coo,” and the whistle made by the wings of these birds as they fly, are an integral part of the avian soundscape across most of North America. This is also one of the most common backyard birds, known for regularly visiting bird feeders and building its nest on porch lights and inside hanging plants. Mourning Doves are primarily active during the day.
Distribucion General: Se reproducen desde el sur de Canadá hasta la parte central de Panamá y las Antillas Mayores. Las poblaciones norteñas se retiran hacia el sur durante el invierno.
Zenaida macroura ye una especie d'ave columbiforme de la familia Columbidae que ye natural de les Américas. La so distribución entiende dende'l sur de Canadá hasta Panamá. Tamién s'atopa presente nes Bahames y les Antilles Mayores, incluyendo Cuba.
Conozse como palombu rabiche (Cuba y Rep. Dominicana). Nesti últimu país tamién se conoz como tórtola. Otros nomes comunes: torcaza llanera (Honduras), palombu huilota (Méxicu), tórtola rabuda (Nicaragua), torcaza plañidera (Colombia), palombu rabuda (Costa Rica), tórtola rabilarga y palombu lúgubre.
De tamañu medianu, cola llarga y apuntada, presenta colores grises; gris castañu na cabeza, envés, rabadilla, coberteras de les nales y plumes centrales de la cola, gris escuru nes plumes de vuelu de les nales. El so picu ye negru, les pates y piernes son coloraes.
Habita en rexones semiáridas de tierres baxes y nos montes, en zones de vexetación decidua, nos pacionales y en zones urbanes. Se -y documenta hasta los 3200 metros d'elevación.
Añera nes rexones del norte y del centru, sur de Baxa California y tamién nel interior, hasta Jalisco y Hidalgo y escasamente en Oaxaca, siendo muncho más numberosa pel hibiernu.
Conócense 5 subespecies de Zenaida macroura:[1]
Zenaida macroura ye una especie d'ave columbiforme de la familia Columbidae que ye natural de les Américas. La so distribución entiende dende'l sur de Canadá hasta Panamá. Tamién s'atopa presente nes Bahames y les Antilles Mayores, incluyendo Cuba.
Conozse como palombu rabiche (Cuba y Rep. Dominicana). Nesti últimu país tamién se conoz como tórtola. Otros nomes comunes: torcaza llanera (Honduras), palombu huilota (Méxicu), tórtola rabuda (Nicaragua), torcaza plañidera (Colombia), palombu rabuda (Costa Rica), tórtola rabilarga y palombu lúgubre.
An durzhunell drist[2],[3] (liester : turzhunelled trist) a zo ur spesad evned, Zenaida macroura an anv skiantel anezhañ.
Bevañ a ra diwar had dreist-holl.
Ar spesad a gaver ar pemp isspesad[4] anezhañ :
An durzhunell drist, (liester : turzhunelled trist) a zo ur spesad evned, Zenaida macroura an anv skiantel anezhañ.
La tórtora nord-americana o tortoreta cuallarga[1] (Zenaida macroura) és un ocell de la família dels colúmbids (Columbidae) que habita variats medis naturals, incloent els medis humanitzats d'Amèrica del Nord i Central, des del sud de Canadà, cap al sud fins a Panamà, Bahames i Antilles.
La tórtora nord-americana o tortoreta cuallarga (Zenaida macroura) és un ocell de la família dels colúmbids (Columbidae) que habita variats medis naturals, incloent els medis humanitzats d'Amèrica del Nord i Central, des del sud de Canadà, cap al sud fins a Panamà, Bahames i Antilles.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Colomen alarus (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: colomennod galarus) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Zenaida macroura; yr enw Saesneg arno yw Mourning dove. Mae'n perthyn i deulu'r Colomennod (Lladin: Columbidae) sydd yn urdd y Columbiformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain, ond nid yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn Z. macroura, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Ne America a Gogledd America.
Caiff ei fagu er mwyn ei hela.
Mae'r colomen alarus yn perthyn i deulu'r Colomennod (Lladin: Columbidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Aderyn calonwaedlyd Tawitawi Gallicolumba menagei Côg-durtur Andaman Macropygia rufipennis Côg-durtur Parzudaki Macropygia emiliana Colomen deithiol Ectopistes migratorius Colomen gribog Ocyphaps lophotes Colomen Seland Newydd Hemiphaga novaeseelandiae Turtur ddaear fronllwyd Gallicolumba beccarii Turtur fechan Geopelia cuneata Turtur gynffonhir Oena capensis Turtur resog Geopelia striataAderyn a rhywogaeth o adar yw Colomen alarus (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: colomennod galarus) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Zenaida macroura; yr enw Saesneg arno yw Mourning dove. Mae'n perthyn i deulu'r Colomennod (Lladin: Columbidae) sydd yn urdd y Columbiformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain, ond nid yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn Z. macroura, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Ne America a Gogledd America.
Caiff ei fagu er mwyn ei hela.
Hrdlička karolinská (Zenaida macroura) je široce rozšířená, asi 31 cm velká severoamerická hrdlička. Hnízdí na území Spojených států. Je částečně tažná, část populace zůstává na svých hnízdištích a část na zimu přilétá na území Mexika. Obývá otevřené krajiny s rozptýleným porostem stromů, nejčastěji otevřené lesy, pastviny, parky a zahrady.
Je nenápadně zbarvena v odstínech šedé a hnědé s tmavou skvrnou na tváři a tmavými znaky na křídlech. Obě pohlaví jsou si přitom velmi podobná. Je monogamní (žije v párech), v jedné snůšce mívá dvě mláďata, o která pečují oba rodiče. Živí se téměř výlučně semeny.
Hrdlička karolinská patří k nejhojnějším a nejrozšířenějším severoamerickým ptákům. Je také významným lovným druhem, ročně takto zahyne až 20 miliónů hrdliček. Takto aktivní lov vyplývá zejména z její vysoké početnosti a rychlosti nárůstu populací, ve vhodných oblastech totiž může hnízdit až 6× ročně (obvykle však hnízdí 2× až 3× do roka).
V tomto článku byl použit překlad textu z článku Mourning Dove na anglické Wikipedii.
Hrdlička karolinská (Zenaida macroura) je široce rozšířená, asi 31 cm velká severoamerická hrdlička. Hnízdí na území Spojených států. Je částečně tažná, část populace zůstává na svých hnízdištích a část na zimu přilétá na území Mexika. Obývá otevřené krajiny s rozptýleným porostem stromů, nejčastěji otevřené lesy, pastviny, parky a zahrady.
Je nenápadně zbarvena v odstínech šedé a hnědé s tmavou skvrnou na tváři a tmavými znaky na křídlech. Obě pohlaví jsou si přitom velmi podobná. Je monogamní (žije v párech), v jedné snůšce mívá dvě mláďata, o která pečují oba rodiče. Živí se téměř výlučně semeny.
Hrdlička karolinská patří k nejhojnějším a nejrozšířenějším severoamerickým ptákům. Je také významným lovným druhem, ročně takto zahyne až 20 miliónů hrdliček. Takto aktivní lov vyplývá zejména z její vysoké početnosti a rychlosti nárůstu populací, ve vhodných oblastech totiž může hnízdit až 6× ročně (obvykle však hnízdí 2× až 3× do roka).
Sørgeduen (latin: Zenaida macroura) er en due, som er en af de mest almindelige og udbredte fuglearter overhovedet i Nordamerika. Fuglen er et yndet jagtobjekt, og det skønnes, at der skydes mere end 20 millioner sørgeduer årligt (op imod 70 millioner i nogle år), alene i USA, både for sportens skyld og til at spise. Dens evne til at bevare bestanden stammer fra dens stærke formeringsevne; et duepar kan på et år få op til seks kuld. Sit navn har sørgeduen fra sin klagende woo-OO-oo-oo-oo-kald. En anden karakteristisk lyd fra fuglen er en usædvanlig fløjten frembragt med vingerne, når den letter eller lander. Duen er en dygtig flyver, der kan opnå en fart på op mod 88 km/t.
Sørgeduen er lysegrå og brun og generelt afdæmpet i farverne. Hannerne og hunnerne ser ens ud. Arten er overordnet set monogam, og et par får oftest to unger per kuld. Begge forældre ruger og tager sig af ungerne. Sørgeduer æder næsten udelukkende korn, men ungerne får duemælk af deres forældre.
Sørgeduen (latin: Zenaida macroura) er en due, som er en af de mest almindelige og udbredte fuglearter overhovedet i Nordamerika. Fuglen er et yndet jagtobjekt, og det skønnes, at der skydes mere end 20 millioner sørgeduer årligt (op imod 70 millioner i nogle år), alene i USA, både for sportens skyld og til at spise. Dens evne til at bevare bestanden stammer fra dens stærke formeringsevne; et duepar kan på et år få op til seks kuld. Sit navn har sørgeduen fra sin klagende woo-OO-oo-oo-oo-kald. En anden karakteristisk lyd fra fuglen er en usædvanlig fløjten frembragt med vingerne, når den letter eller lander. Duen er en dygtig flyver, der kan opnå en fart på op mod 88 km/t.
Sørgeduen er lysegrå og brun og generelt afdæmpet i farverne. Hannerne og hunnerne ser ens ud. Arten er overordnet set monogam, og et par får oftest to unger per kuld. Begge forældre ruger og tager sig af ungerne. Sørgeduer æder næsten udelukkende korn, men ungerne får duemælk af deres forældre.
Die Carolinataube (Zenaida macroura), auch Trauertaube genannt, ist ein mittelgroßer Vogel in der Familie der Tauben (Columbidae). Sie bewohnt in mehreren Unterarten Nord- und Mittelamerika. Wie bei allen Trauertauben ist ihr Gefieder unauffällig und weist mehrere Braunschattierungen auf. Charakteristisch für sie ist der schwarze Wangenfleck, die dunklen Flügelflecken und eine schwarzweiße Zeichnung.
Die Carolinataube ist einer der häufigsten Vögel Nordamerikas und wird stark bejagt. Jährlich werden in den Vereinigten Staaten mehr als 70 Millionen dieser Art geschossen. Die Reproduktionsrate der Carolinataube ist sehr hoch. In klimatisch günstigen Regionen kann ein Paar Carolinatauben bis zu sechs Gelege großziehen. Zwei bis drei Jahresbruten sind auch in weniger günstigen Regionen typisch.[1]
Carolinatauben erreichen eine Körperlänge von 30 Zentimeter und wiegen durchschnittlich 110 Gramm.[2] Ein auffälliger Geschlechtsdimorphismus ist nicht vorhanden.
Carolinatauben haben einen relativ kleinen Kopf mit einem kleinen, spitzen Schnabel. Auf den Flügeldecken befinden sich schwarze Flecken. Das Oberseitengefieder hat eine gräulich braune Farbe, das Unterseitengefieder und der Kopfbereich eine hell rosafarbene. Insgesamt ist die Gefiederfarbe bei dem Männchen heller. Unterhalb des Ohres befindet sich auf beiden Seiten des Kopfes ein schwarzer Fleck. Sie besitzen lange abgestufte Schwanzfedern. Um die Augen haben sie einen hellblauen Ring.
Es gibt mehrere Taubenarten, die ein der Carolinataube ähnliches Gefieder aufweisen. Die Türkentaube, die in den Vereinigten Staaten eingeführt wurde, hat im Unterschied zur Carolinataube keinen keilförmig verlängerten Schwanz. Ihr fehlen außerdem die schwarzen Flecken an den Kopfseiten sowie die Flügelzeichnung. Im Unterschied zur Carolinataube ist die Türkentaube kräftiger gebaut und unterseits heller. Auffälligstes Unterscheidungsmerkmal zwischen diesen beiden Arten ist jedoch das dunkle Nackenband der Türkentaube.
Das Verbreitungsgebiet der gleichfalls sehr ähnlichen Küstentaube überlappt sich mit dem der Carolinataube auf den Bahamas, Jamaika, Hispaniola und Puerto Rico. Die Küstentaube ist insgesamt wesentlich dunkler als die Carolinataube. Insbesondere die fast rotbraune Körperoberseite der Küstentaube macht eine Unterscheidung der beiden Arten einfach.
Das Verbreitungsgebiet der Carolinataube erstreckt sich über fast elf Millionen Quadratkilometer.[3] Carolinatauben kommen auf den Großen Antillen, im größten Teil Mexikos, in den Vereinigten Staaten sowie im Süden Kanadas vor. In Kanada sowie im Norden der Vereinigten Staaten ist die Carolinataube ein Zugvogel. Im Süden Mittelamerikas ist die Carolinataube kein Brutvogel, sondern überwintert hier nur.[4]
Als Irrgast wird die Carolinataube häufig auch im Norden Kanadas, in Alaska sowie in Südamerika beobachtet.[5][6] In der westlichen Paläarktis ist sie mehrfach als Irrgast aufgetreten. Insgesamt wurde sie fünfmal auf den britischen Inseln und je einmal auf den Azoren und Island beobachtet.[7]
Auf Hawaii wurde die Carolinataube 1963 eingeführt. Eine kleine Brutpopulation existierte in North Kona auf Big Island bis mindestens 1998.[8] Die Carolinataube hat mittlerweile auch die Insel Socorro an der Westküste Mexikos besiedelt. Die Besiedelung erfolgte 16 Jahre, nachdem dort die Socorrotaube ausgerottet wurde.[9]
Gebrütet wird fünf- bis sechsmal im Jahr auf Bäumen, Sträuchern oder auf Gebäuden. Während des Nestbaus verbleibt das Weibchen beim nach oben geöffneten Nest und nimmt das Nistmaterial entgegen, das das Männchen sammelt. In das Nest legt das Weibchen zwei weiße Eier. Beide Altvögel beteiligen sich am Brutgeschäft. Gewöhnlich brütet das Männchen vom frühen Morgen bis in die späten Mittagsstunden, das Weibchen den restlichen Tag und in der Nacht.
Sie ernähren sich überwiegend von Körnern und Sämereien, wie Weizen, Mais, Hirse, Roggen, Gerste, Hafer und Buchweizen, des Weiteren, wenn auch seltener, von Früchten und Insekten. Um die Verdauung zu fördern, nehmen sie feinen Kies auf und schlucken ihn.
Carolinatauben sind weitverbreitete Vögel im Süden von Kanada über Nordamerika bis nach Panama. Sie bewohnen unter anderem Wiesen, Ackerland, Waldränder und Bereiche in Städten oft in der Nähe von Wasserstellen, Bächen oder Flüssen. Während ihrer Wanderzüge werden sie stark bejagt. Sie sind jedoch noch weitgehend in ihren Beständen stabil.
Die Carolinataube spielt in der europäischen Wildtaubenhaltung keine sehr große Rolle, obwohl sie häufig als eine einfach zu haltende Taube bezeichnet wird.[10] In den Vereinigten Staaten werden Carolinatauben häufig als Ammenvögel genutzt. In der dortigen Haltung sind auch schon Albinos gezüchtet worden.
Die Carolinataube (Zenaida macroura), auch Trauertaube genannt, ist ein mittelgroßer Vogel in der Familie der Tauben (Columbidae). Sie bewohnt in mehreren Unterarten Nord- und Mittelamerika. Wie bei allen Trauertauben ist ihr Gefieder unauffällig und weist mehrere Braunschattierungen auf. Charakteristisch für sie ist der schwarze Wangenfleck, die dunklen Flügelflecken und eine schwarzweiße Zeichnung.
Die Carolinataube ist einer der häufigsten Vögel Nordamerikas und wird stark bejagt. Jährlich werden in den Vereinigten Staaten mehr als 70 Millionen dieser Art geschossen. Die Reproduktionsrate der Carolinataube ist sehr hoch. In klimatisch günstigen Regionen kann ein Paar Carolinatauben bis zu sechs Gelege großziehen. Zwei bis drei Jahresbruten sind auch in weniger günstigen Regionen typisch.
Huilōtl (caxtillāntlahtolcopa Paloma ahnozo Huilota ahnōzo Zenaida macroura) in tōtōtl tlein quipiya ōme icxihua īhuān huilōtl.
ஆமைப் புறா ("turtle dove" அல்லது "mourning dove" (புலம்பும் புறா); Zenaida macroura) என்பது வடஅமெரிக்கக் கண்டத்தில் காணப்படும் புறா வகையாகும். இதற்குப் புலம்பும் புறா, கரோலினா புறா, மழை புறா எனப் பல பெயர்கள் உண்டு.[2] வட அமெரிக்காவில் அதிகம் காணப்படும் பறவை இதுவாகும். பொழுதுபோக்குக்காகவும் இறைச்சிக்காகவும் அதிகமாக வேட்டையாடப்படும் பறவையும் இதுவே. மித வெப்பமான பகுதிகளில் ஆண்டுக்கு ஆறு குஞ்சுகளை ஈனும் திறனுடையது இது. மணிக்கு 88 கி.மீ வேகத்தில் பறக்கும் திறனுடைய பறவை இதுவாகும்.[3]
இப்பறவை வெளிர் சாம்பலாகவும் பழுப்பாகவும் இருக்கும். ஆண் பெண் பறவைகள் பார்க்க ஒரே மாதிரி இருக்கும். இவை விதைகளை உண்ணும் பறவையாகும், குஞ்சுகளுக்குப் பெற்றோர்ப் புறாக்கள் பயிர்ப் பாலை உணவாகக் கொடுக்கின்றன.
இப்பறவைகள் ஊஉ ஊஉ என்று துக்கம் அனுசரிப்பது போல் சத்தமிடுவதால் புலம்பும் பறவைகள் என அழைக்கப்படுகின்றன. பழங்கால ரோமப் புலவர் வெர்சில் கூறிய சிறு செய்யுளை அடிப்படையாகக் கொண்டு இப்பெயர் சூட்டப்பட்டிருக்கலாம் என்றும் கருதப்படுகிறது.
இவை காது புறாவுடனும் (Zenaida auriculata) சொகோரோ தீவு சொகோரோ புறாவுடனும் (Zenaida graysoni) நெருங்கியவை. இவை மூன்றும் Zenaida பேரினத்தை சார்ந்தவை என குறிக்கப்பட்டுள்ளன.[4]
ஆமை புறாவில் ஐந்து கிளையினங்கள் உள்ளன.
இவற்றில் மூன்று துறையினங்கள் ஐக்கிய அமெரிக்காவிலும் கனடாவிலும் கலந்து காணப்படுகின்றன.[5] மேற்கிந்திய துணையினம் கரீபியன் கடல் பகுதியில் உள்ள தீவுகளில் காணப்படுகிறது[6]. இவை புளோரிடா கீ-க்கு அண்மையில் குடிபுகுந்துள்ளன.[5] கிழக்கு துணையினம் வடஅமெரிக்காவின் கிழக்குப் பகுதியிலும் பகாமாசு, பெர்முடா பகுதிகளிலும் காணப்படுகின்றன. மேற்குத் துணையினம் வடஅமெரிக்காவின் மேற்குப்பகுதியிலும் மெக்சிக்கோவின் சில பகுதிகளிலும் காணப்படுகின்றன. பனாமா துணையினம் நடு அமெரிக்காவில் காணப்படுகிறது. கிளாரியன் தீவு துணையினம் கிளாரியன் தீவு பகுதியில் மட்டும் காணப்படுகிறது.[6]
பிரெஞ்சு உயிரியல் பறவையியல் அறிஞரான சார்லசு பனபர்டே தம் மனைவி இளவரசி சினைடேவை (Zénaïde) சிறப்பிக்கும் பொருட்டு 1838இல் இந்த அறிவியல் பெயரை சூட்டினார்.[7] இதே போன்ற பெயருடைய புறா (கழுத்துப்பட்டை புலம்பும் புறா) ஆப்பிரிக்காவிலும் காணப்படுவதால் [4] இது அமெரிக்க புலம்பும் புறா என்றும் அழைக்கப்படுகிறது. ஆப்பிரிக்க புறாவின் கழுத்தில் பட்டை போன்ற கறுப்பு நிறம் இருப்பதை கொண்டு எளிதாக வேறுபடுத்தலாம்.
ஆமைப் புறா 11,000,000 சதுர கிமீ (4,200,000 சதுர மைல்) பரப்பில் வசிக்கிறது[8]. இவை கரீபியன் கடலின் தீவுக்கூட்டமான பெரும் ஆன்டில்லெசு, ஐக்கிய அமெரிக்கா, தெற்கு கனடா, மெக்சிக்கோவின் பெரும் பகுதிகளில் வசிக்கிறது. கனடாவில் கோடை காலத்திலும் தென் நடு அமெரிக்க பகுதியில் குளிர்காலத்திலும் இப்பறவைகளை காணலாம்.[9] வட கனடாவிலும் அலாசுக்காவிலும் சில முறை இப்பறவைகளை காணமுடியும்[10] மற்றும் தென் அமெரிக்கா .[4]. பிரித்தானிய தீவுக்கூட்டம், ஐசுலாந்து, போர்த்துக்கலின் அசோர்சு தீவுக்கூட்டத்திலும் ஏழு முறை காணப்பட்டுள்ளது[5] . 1963ல் அவாய் தீவில் இப்பறவையினம் அறிமுகப்படுத்தப்பட்டது 1998ல் அங்கு சிறிய கூட்டம் இருந்தது.[11] சொகோரோ புறா 1972இல் சொகோரோ தீவுகளில் அழிந்தது சில மட்டுமே காட்சிசாலைகளில் உள்ளன. 1988இல் ஆமைப் புறா இத்தீவுகளில் காணப்பட்டது.[12]
இப்புறா அளவில் நடுத்தர அளவு உள்ளது. இது 31 செமீ நீளமும் 112 கிராமிலிருந்து 170 வரையான கிராம் எடையும் உடையது[13]. இதன் தலை வட்ட வடிவமானது. இதன் வால் நீளமானதுமாகவும் சாய்வானதுமாகவும் இருக்கும்.[14]). இதன் அலகு சிறியதாகவும் கருமையாகவும் இருக்கும். இதன் கால்கள் சிறியதாகவும் செந்நிறத்திலும் இருக்கும்.[5]
ஆமைப் புறா ("turtle dove" அல்லது "mourning dove" (புலம்பும் புறா); Zenaida macroura) என்பது வடஅமெரிக்கக் கண்டத்தில் காணப்படும் புறா வகையாகும். இதற்குப் புலம்பும் புறா, கரோலினா புறா, மழை புறா எனப் பல பெயர்கள் உண்டு. வட அமெரிக்காவில் அதிகம் காணப்படும் பறவை இதுவாகும். பொழுதுபோக்குக்காகவும் இறைச்சிக்காகவும் அதிகமாக வேட்டையாடப்படும் பறவையும் இதுவே. மித வெப்பமான பகுதிகளில் ஆண்டுக்கு ஆறு குஞ்சுகளை ஈனும் திறனுடையது இது. மணிக்கு 88 கி.மீ வேகத்தில் பறக்கும் திறனுடைய பறவை இதுவாகும்.
இப்பறவை வெளிர் சாம்பலாகவும் பழுப்பாகவும் இருக்கும். ஆண் பெண் பறவைகள் பார்க்க ஒரே மாதிரி இருக்கும். இவை விதைகளை உண்ணும் பறவையாகும், குஞ்சுகளுக்குப் பெற்றோர்ப் புறாக்கள் பயிர்ப் பாலை உணவாகக் கொடுக்கின்றன.
இப்பறவைகள் ஊஉ ஊஉ என்று துக்கம் அனுசரிப்பது போல் சத்தமிடுவதால் புலம்பும் பறவைகள் என அழைக்கப்படுகின்றன. பழங்கால ரோமப் புலவர் வெர்சில் கூறிய சிறு செய்யுளை அடிப்படையாகக் கொண்டு இப்பெயர் சூட்டப்பட்டிருக்கலாம் என்றும் கருதப்படுகிறது.
The mourning dove (Zenaida macroura) is a member of the dove family, Columbidae. The bird is also known as the American mourning dove, the rain dove, colloquially as the turtle dove, and it was once known as the Carolina pigeon and Carolina turtledove.[2] It is one of the most abundant and widespread of all North American birds and a popular gamebird, with more than 20 million birds (up to 70 million in some years) shot annually in the U.S., both for sport and meat. Its ability to sustain its population under such pressure is due to its prolific breeding; in warm areas, one pair may raise up to six broods of two young each in a single year. The wings make an unusual whistling sound upon take-off and landing, a form of sonation. The bird is a strong flier, capable of speeds up to 88 km/h (55 mph).[3]
Mourning doves are light gray and brown and generally muted in color. Males and females are similar in appearance. The species is generally monogamous, with two squabs (young) per brood. Both parents incubate and care for the young. Mourning doves eat almost exclusively seeds, but the young are fed crop milk by their parents.
Mourning dove
Cladogram showing the position of the mourning dove in the genus Zenaida.[4]In 1731, the English naturalist Mark Catesby described and illustrated the passenger pigeon and the mourning dove on successive pages of his The Natural History of Carolina, Florida and the Bahama Islands. For the passenger pigeon he used the common name "Pigeon of passage" and the scientific Latin Palumbus migratorius; for the mourning dove he used "Turtle of Carolina" and Turtur carolinensis.[5] In 1743 the naturalist George Edwards included the mourning dove with the English name "long-tail'd dove" and the Latin name Columba macroura in his A Natural History of Uncommon Birds. Edwards's pictures of the male and female doves were drawn from live birds that had been shipped to England from the West Indies.[6] When in 1758 the Swedish naturalist Carl Linnaeus updated his Systema Naturae for the tenth edition, he conflated the two species. He used the Latin name Columba macroura introduced by Edwards as the binomial name but included a description mainly based on Catesby. He cited Edwards's description of the mourning dove and Catesby's description of the passenger pigeon.[7][8] Linnaeus updated his Systema Naturae again in 1766 for the twelfth edition. He dropped Columba macroura and instead coined Columba migratoria for the passenger pigeon, Columba cariolensis for the mourning dove and Columba marginata for Edwards's mourning dove.[9][8]
To resolve the confusion over the binomial names of the two species, Francis Hemming proposed in 1952 that the International Commission on Zoological Nomenclature (ICZN) secure the specific name macroura for the mourning dove and migratorius for the passenger pigeon, since this was the intended use by the authors on whose work Linnaeus had based his description.[10] This was accepted by the ICZN, which used its plenary powers to designate the species for the respective names in 1955.[11]
The mourning dove is now placed in the genus Zenaida, introduced in 1838 by the French naturalist Charles Lucien Bonaparte,[12][13] commemorating his wife Zénaïde. The specific epithet is from the Ancient Greek makros meaning "long" and -ouros meaning "-tailed".[14]
The mourning dove is closely related to the eared dove (Zenaida auriculata) and the Socorro dove (Zenaida graysoni). Some authorities consider them a superspecies, and the three birds are sometimes classified in the separate genus Zenaidura,[15] but the current classification has them as separate species in the genus Zenaida. In addition, the Socorro dove has at times been considered conspecific with the mourning dove, though several differences in behavior, call, and appearance justify separation as two different species.[16] While the three species do form a subgroup of Zenaida, using a separate genus would interfere with the monophyly of Zenaida by making it paraphyletic.[15]
There are five subspecies:[13]
The ranges of most of the subspecies overlap a little, with three in the United States or Canada.[17] The West Indian subspecies is found throughout the Greater Antilles.[18] It has recently invaded the Florida Keys.[17] The eastern subspecies is found mainly in eastern North America, as well as Bermuda and the Bahamas. The western subspecies are found in western North America, including parts of Mexico. The Panamanian subspecies is in Central America. The Clarion Island subspecies is found only on Clarion Island, off Mexico's Pacific coast.[18]
The mourning dove is sometimes called the "American mourning dove" to distinguish it from the distantly related mourning collared dove (Streptopelia decipiens) of Africa.[15] It was also formerly known as the "Carolina turtledove" and the "Carolina pigeon".[19] The "mourning" part of its common name comes from its doleful call.[20]
The mourning dove was thought to be the passenger pigeon's closest living relative on morphological grounds[21][22] until genetic analysis showed Patagioenas pigeons are more closely related. The mourning dove was even suggested to belong to the same genus, Ectopistes, and was listed by some authors as E. carolinensis.[23] The passenger pigeon (Ectopistes migratorius) was hunted to extinction in the early 1900s.[24][25]
The mourning dove is a medium-sized, slender dove approximately 31 cm (12 in) in length. Mourning doves weigh 112–170 g (4.0–6.0 oz), usually closer to 128 g (4.5 oz).[26] The mourning dove has a wingspan of 37–45 cm.[27] The elliptical wings are broad, and the head is rounded. Its tail is long and tapered ("macroura" comes from the Greek words for "large" and "tail"[28]). Mourning doves have perching feet, with three toes forward and one reversed. The legs are short and reddish colored. The beak is short and dark, usually a brown-black hue.[17]
The plumage is generally light gray-brown and lighter and pinkish below. The wings have black spotting, and the outer tail feathers are white, contrasting with the black inners. Below the eye is a distinctive crescent-shaped area of dark feathers. The eyes are dark, with light blue skin surrounding them.[17] The adult male has bright purple-pink patches on the neck sides, with light pink coloring reaching the breast. The crown of the adult male is a distinctly bluish-grey color. Females are similar in appearance, but with more brown coloring overall and a little smaller than the male. The iridescent feather patches on the neck above the shoulders are nearly absent but can be quite vivid on males. Juvenile birds have a scaly appearance and are generally darker.[17]
Feather colors are generally believed to be relatively static, changing only by small amounts over periods of months. However, a 2011 study argued that since feathers have neither nerves or blood vessels, color changes must be caused by external stimuli. Researchers analyzed how feathers of iridescent mourning doves responded to stimulus changes of adding and evaporating water. As a result, it was discovered that iridescent feather color changed hue, became more chromatic, and increased overall reflectance by almost 50%. Transmission electron microscopy and thin-film models revealed that color is produced by thin-film interference from a single layer of keratin around the edge of feather barbules, under which lies a layer of air and melanosomes. Once the environmental conditions were changed, the most striking morphological difference was a twisting of colored barbules that exposed more of their surface area for reflection, which explains the observed increase in brightness. Overall, the researchers suggest that some plumage colors may be more changeable than previously thought possible.[29]
All five subspecies of the mourning dove look similar and are not easily distinguishable.[17] The nominate subspecies possesses shorter wings and are darker and more buff-colored than the "average" mourning dove. Z. m. carolinensis has longer wings and toes, a shorter beak, and is darker in color. The western subspecies has longer wings, a longer beak, shorter toes, and is more muted and lighter in color. The Panama mourning dove has shorter wings and legs, a longer beak, and is grayer in color. The Clarion Island subspecies possesses larger feet, a larger beak, and is darker brown in color.[18]
This species' call is a distinctive, plaintive cooOOoo-wooo-woo-woooo, uttered by males to attract females, and it may be mistaken for the call of an owl at first. (Close up, a grating or throat-rattling sound may be heard preceding the first coo.) Other sounds include a nested call (cooOOoo) by paired males to attract their female mates to the nest sites, a greeting call (a soft ork) by males upon rejoining their mates, and an alarm call (a short roo-oo) by either a male or female when threatened. In flight, the wings make a fluttery whistling sound that is hard to hear. The wing whistle is much louder and more noticeable upon take-off and landing.[17]
The mourning dove has a large range of nearly 11,000,000 km2 (4,200,000 sq mi).[30] The species is resident throughout the Greater Antilles, most of Mexico, the Continental United States, southern Canada, and the Atlantic archipelago of Bermuda. Much of the Canadian prairie sees these birds in summer only, and southern Central America sees them in winter only.[31] The species is a vagrant in northern Canada, Alaska,[32] and South America.[15] It has been spotted as an accidental at least seven times in the Western Palearctic with records from the British Isles (5), the Azores (1) and Iceland (1).[17] In 1963, the mourning dove was introduced to Hawaii, and in 1998 there was still a small population in North Kona.[33] The mourning dove also appeared on Socorro Island, off the western coast of Mexico, in 1988, sixteen years after the Socorro dove was extirpated from that island.[16]
The mourning dove occupies a wide variety of open and semi-open habitats, such as urban areas, farms, prairie, grassland, and lightly wooded areas. It avoids swamps and thick forest.[32]
Most mourning doves migrate along flyways over land. Birds in Canada migrate the farthest, probably wintering in Mexico or further south. Those that spend the summer further south are more sedentary, with much shorter migrations. At the southern part of their range, Mourning Doves are present year-round.[17]
Spring migration north runs from March to May. Fall migration south runs from September to November, with immatures moving first, followed by adult females and then by adult males.[31] Migration is usually during the day, in flocks, and at low altitudes.[32]
Mourning doves sunbathe or rain bathe by lying on the ground or a flat tree limb, leaning over, stretching one wing, and keeping this posture for up to twenty minutes. These birds can also water bathe in shallow pools or birdbaths. Dustbathing is common as well.
Outside the breeding season, mourning doves roost communally in dense deciduous trees or conifers. During sleep, the head rests between the shoulders, close to the body; it is not tucked under the shoulder feathers as in many other species. During the winter in Canada, roosting flights to the roosts in the evening, and out of the roosts in the morning, are delayed on colder days.[34]
Courtship begins with a noisy flight by the male, followed by a graceful, circular glide with outstretched wings and head down. After landing, the male will approach the female with a puffed-out breast, bobbing head, and loud calls. Mated pairs will often preen each other's feathers.[32]
The male then leads the female to potential nest sites, and the female will choose one. The female dove builds the nest. The male will fly about, gather material, and bring it to her. The male will stand on the female's back and give the material to the female, who then builds it into the nest.[35] The nest is constructed of twigs, conifer needles, or grass blades, and is of flimsy construction.[18] Mourning doves will sometimes requisition the unused nests of other mourning doves, other birds, or arboreal mammals such as squirrels.[36]
Most nests are in trees, both deciduous and coniferous. Sometimes, they can be found in shrubs, vines, or on artificial constructs like buildings,[18] or hanging flower pots.[35] When there is no suitable elevated object, mourning doves will nest on the ground.[18]
The clutch size is almost always two eggs.[35] Occasionally, however, a female will lay her eggs in the nest of another pair, leading to three or four eggs in the nest.[37] The eggs are white, 6.6 ml (0.23 imp fl oz; 0.22 US fl oz), 2.57–2.96 cm (1.01–1.17 in) long, 2.06–2.30 cm (0.81–0.91 in) wide, 6–7 g (0.21–0.25 oz) at laying (5–6% of female body mass). Both sexes incubate, the male from morning to afternoon, and the female the rest of the day and at night. Mourning doves are devoted parents; nests are very rarely left unattended by the adults.[35]
Incubation takes two weeks. The hatched young, called squabs, are strongly altricial, being helpless at hatching and covered with down.[35] Both parents feed the squabs pigeon's milk (dove's milk) for the first 3–4 days of life. Thereafter, the crop milk is gradually augmented by seeds. Fledging takes place in about 11–15 days, before the squabs are fully grown but after they are capable of digesting adult food.[36] They stay nearby to be fed by their father for up to two weeks after fledging.[32]
Mourning doves are prolific breeders. In warmer areas, these birds may raise to six broods in a season.[32] This fast breeding is essential because mortality is high. Each year, mortality can reach 58% a year for adults and 69% for the young.[37]
The mourning dove is generally monogamous and forms strong pair bonds.[37]
Mourning doves eat almost exclusively seeds, which make up more than 99% of their diet.[35] Rarely, they will eat snails or insects. Mourning doves generally eat enough to fill their crops and then fly away to digest while resting. They often swallow grit such as fine gravel or sand to assist with digestion. The species usually forages on the ground, walking but not hopping.[32] At bird feeders, mourning doves are attracted to one of the largest ranges of seed types of any North American bird, with a preference for rapeseed, corn, millet, safflower, and sunflower seeds. Mourning doves do not dig or scratch for seeds, though they will push aside ground litter; instead, they eat what is readily visible.[18][35] They will sometimes perch on plants and eat from there.[32]
Mourning doves show a preference for the seeds of certain species of plant over others. Foods taken in preference to others include pine nuts, sweetgum seeds, and the seeds of pokeberry, amaranth, canary grass, corn, sesame, and wheat.[18] When their favorite foods are absent, mourning doves will eat the seeds of other plants, including buckwheat, rye, goosegrass and smartweed.[18]
The primary predators of this species are diurnal birds of prey, such as falcons and hawks. During nesting, corvids, grackles, housecats, or rat snakes will prey on their eggs.[37] Cowbirds rarely parasitize mourning dove nests. Mourning doves reject slightly under a third of cowbird eggs in such nests, and the mourning dove's vegetarian diet is unsuitable for cowbirds.[38]
Mourning doves can be afflicted with several different parasites and diseases, including tapeworms, nematodes, mites, and lice. The mouth-dwelling parasite Trichomonas gallinae is particularly severe. While a mourning dove will sometimes host it without symptoms, it will often cause yellowish growth in the mouth and esophagus that will eventually starve the host to death. Avian pox is a common, insect-vectored disease.[39]
The number of individual mourning doves was estimated to be approximately 475 million in 1994,[40] and to have shown a small increase since.[1] The large population and its vast range explain why the mourning dove is considered to be of least concern, meaning that the species is not at immediate risk.[30] As a gamebird, the mourning dove is well-managed, with more than 20 million (and up to 40–70 million) shot by hunters each year.[41] However, more recent reporting cautions that mourning doves are in decline in the western United States, and susceptible everywhere in the country due to lead poisoning as they eat spent shot leftover in hunting fields. In some cases, the fields are specifically planted with a favored seed plant to lure them to those sites.[42][43]
A Huron/Wyandot legend tells of a maiden named Ayu'ra (probably more accurately spelled Iohara, a common Iroquois girl's name today) who used to care for the bird, who came to love her a great deal. One day, she became sick and died. As her spirit traveled across the land to the entrance to the Underworld, all the doves followed her and tried to gain entrance into the Underworld alongside her. Sky Woman, the deity who guards this door, refused them entry, eventually creating smoke to blind them and take Ayu'ra's spirit away without their knowledge. The smoke stained their feathers gray and they have been in mourning for the maiden's loss ever since.[44] The logic behind the story is a play on words—the sound many Native Americans attributed to the bird was "howe howe," and this is also the sound the Iroquoian peoples used to chant over the dead at funerary events.
The eastern mourning dove (Z. m. carolinensis) is Wisconsin's official symbol of peace.[45] The bird is also Michigan's state bird of peace.[46]
The mourning dove appears as the Carolina turtle-dove on plate 286 of Audubon's Birds of America.[19]
References to mourning doves appear frequently in Native American literature. Mourning Dove was the pen name of Christine Quintasket, one of the first published Native American women authors. Mourning dove imagery also turns up in contemporary American and Canadian poetry in the work of poets as diverse as Robert Bly, Jared Carter,[47] Lorine Niedecker,[48] and Charles Wright.[49]
The mourning dove is mentioned on the Nick Cave and Warren Ellis track, "Wood Dove", for the "For the Birds: The Birdsong Project", Vol. 2.
The mourning dove (Zenaida macroura) is a member of the dove family, Columbidae. The bird is also known as the American mourning dove, the rain dove, colloquially as the turtle dove, and it was once known as the Carolina pigeon and Carolina turtledove. It is one of the most abundant and widespread of all North American birds and a popular gamebird, with more than 20 million birds (up to 70 million in some years) shot annually in the U.S., both for sport and meat. Its ability to sustain its population under such pressure is due to its prolific breeding; in warm areas, one pair may raise up to six broods of two young each in a single year. The wings make an unusual whistling sound upon take-off and landing, a form of sonation. The bird is a strong flier, capable of speeds up to 88 km/h (55 mph).
Mourning doves are light gray and brown and generally muted in color. Males and females are similar in appearance. The species is generally monogamous, with two squabs (young) per brood. Both parents incubate and care for the young. Mourning doves eat almost exclusively seeds, but the young are fed crop milk by their parents.
La Plorturto ( Zenaida macroura ) estas specio de birdo de la familio de Kolombedoj kiu inkludas turtojn kaj kolombojn. Tiu birdo estis nomata ankaŭ la Amerika Plorturto, kaj antaŭe kiel la Karolina Plorturto. Ties teriorio estas el Centrameriko ĝis suda Kanado, inkludante proksimajn insulojn. Multaj birdoj de nordaj areoj migras suden por vintri en la reprodukta teritorio kiam la temperaturoj de januaro estas sub -12° Celsius (10 °F).
Ties medio inkludas diversajn malfermajn kaj duonmalfermajn mediojn, inkludante agrikulturajn kaj urbajn areojn. Tiu ĉi specio adaptiĝis al areoj ŝanĝita de homoj. Tiu birdo estas abunda, kun supozebla loĝantaro de 130 milionoj da birdoj. En multaj areoj, la plorturto estas ĉasata kiel ĉasbirdo kaj por sporto kaj por viandaĵo. Ties plorema alvoko vuu-uu-u-u estas komuna tra ties tuta teritorio, kiel la fajfado de ies flugiloj dum ekflugo.
La plorturto estas mezgranda (ĉirkaŭ 31 cm longa), svelta turto helgrizbruna aŭ sablokolora kaj ĝenerale samkolora; ĝi montras nigrajn makulon en orelloko kaj pliajn disajn en suba dorso. La flugiloj estas larĝaj kaj la kapo tre rondoforma. Maskloj kaj inoj estas similaj laŭ aspekto. La vosto estas kojnforma, sufiĉe longa kaj helbruna ("macroura" signifas en la greka "granda" kaj "vosto"[1]). La plorturto havas ripozilajn piedojn, kun tri fingroj antaŭen kaj unu malantaŭen. La kruroj estas mallongaj kaj ruĝaj. La beko estas mallonga kaj malhela, kutime kun brunnigra nuanco.[2]
La plumaro estas ĝenerale helgrizbruna kaj iome pli hela kaj rozkoloreca sube. La flugiloj havas nigrajn punktojn kaj la vostobordoj estas blankaj, kontraste kun la nigraj internaj. Sub la okulo estas la diferenciga duonlunforma areo de malhelaj plumoj. La okuloj estas malhelaj, kun hela haŭta ringo.[2] Plenkreska masklo haavas brilpurpurrozecajn makulojn en kolflankoj kun hela roznuanco ĝis la brusto. Inoj estas similaj laŭ aspekto, sed kun pli griza koloro. Junuloj havas pli skvamecan aspekton kaj estas ĝenerale pli malhela.[2]
Tiu ĉi nearktisa kaj neotropisa specio estas ĝenerale monogama, kun du turtidoj ĉiun ovodemetadon. Ambaŭ gepatroj zorgas la idaron. Tiu ĉi specio estas fekunda reproduktanto kaj la paroj tre ofte ovodemetas kelkajn fojojn ĉiujare. En varmaj areoj, unu paro povas ovodemeti ĝis ses fojojn ĉiujare.[3] Tiu rapida reproduktado estas gravega por la survivo de la specio ĉar la morteco estas alta. Ĉiujare ĝi povas atingi 58 % de plenkreskuloj kaj 69 % de idaroj.[4]
Pariĝado komencas kun brua flugo de la masklo, ekvita de gracia, cirkla svebo per malfermaj flugiloj kaj kapo suben. Post surterigo, la masklo alproksimiĝas al la ino montranta ŝveliĝintan bruston, inklinante kapon, kaj laŭta alvoko. Pariĝantaj paroj rapide kombas plumojn unu de la alia partnero.[3]
La masklo alportas la inon tiam al eventualaj nestolokoj kaj la ino elektas unu el ili. La ino konstruas la neston. La masklo ĉirkaŭflugas kaj alportas materialon. La masklo supreniras la inan dorson por transdoni tiun materialon.[5] La nesto estas konstruita el bastonetoj, koniferfolioj aŭ herberoj kaj tre ofte estas malforta.[6] Tiuj birdoj foje reuzas neuzitajn nestojn de aliaj plorturtoj, de aliaj birdoj aŭ eĉ de arboloĝantaj mamuloj kiel sciuroj.[7]
Plej parto de la nestoj estas en arboj, kaj daŭrfoliaj kaj koniferaj. Foje ili povas esti trovataj ĉe arbustejoj, vitejoj aŭ ĉe artefaritaj konstruaĵoj,[6] aŭ ĉe penditaj floropotoj.[5] Kiam ne estas taŭgaj altaj nestolokoj, la Plorturto nestumas surgrunde.[6]
La ovodemetado estas preskaŭ ĉiam de du ovoj.[5] Sed foje tamen la ino demetas siajn ovojn en la nesto de alia paro.[4] La ovoj estas blankaj kaj etaj. Ambaŭ gepatroj kovas, la masklo el mateno ĝis posttagmeze kaj la ino nokte kaj la reston de la diurno. La plorturtoj estas zorgemaj gepatroj; nestoj tre rare restos sendeĵore.[5]
ReproduktadoLa plorturto estas monogama kaj formas tre ligitajn parojn.[4] Paroj kutime revenas al la sama areo venontan reproduktan sezonon aŭ foje eĉ restas kune la tutan vintron. Tamen solaj birdoj povas trovi novajn partnerojn se necese.
La plorturto manĝas ĉefe semojn, inkludante tiujn kaj de indiĝenaj kaj de enmetitaj plantoj. Tio faras pli ol 99 % de ties dieto. Rare ili povas manĝi helikojn aŭ insektojn. La plorturto ĝenerale manĝas sufiĉe por plenigi sian kropon kaj poste ekflugas por digesti ripoze. Ili ofte englutas sablerojn aŭ ŝtonetojn por helpi la digeston. La specio kutime manĝas surgrunde, inkludante birdomanĝejojn.[3] Ĉe birdomanĝejoj la plorturto estas allogata de unu el la plej ampleksa diverseco de semoj inter ĉiu nordamerika birdo, kun prefero por la semoj de maizo, milio, kartamo kaj sunfloro. La plorturto ne fosas por trovi semojn, sed manĝas nur tion kio estas facile videbla.[6] Ili foje ripozas sur plantoj kaj nutras sin el tiuj.[3]
La plorturto montras preferon por la semoj de kelkaj specioj de plantoj. Ekzemple tiuj de pino, Liquidambar, fitolako, amaranto, kanariherbo, maizo, sesamo kaj tritiko.[6]
Ĉefaj predantoj de tiu specio estas tagaj rabobirdoj, kiel falkoj kaj akcipitroj. Dum nestumado, ankaŭ korvedoj, kelkaj ikteredoj, katoj aŭ serpentoj kolubredoj povos predi iliajn ovojn.[4] Birdoj de la genro Molothrus rare parazitas la nestojn de la plorturto . La plorturto rifuzas ĉirkaŭ trionon de la ovoj de tiu ovoparazito en siaj nestoj kaj ties vegetarana dieto estas maltaŭga por ili.[8]
La specio estas forta fluganto, kapabla de rapideco de ĝis 88 km/h.
La plorturto havas ampleksan teritorion de preskaŭ 11 milionoj da kvadrataj kilometroj.[9] La specio estas loĝanta tra la Grandaj Antiloj, plej parto de Meksiko, Usono kaj plej suda kaj orienta Kanado. Pleje oni vidas en suda Kanado kaj la plej norda centra Usono tiujn birdojn en somero, dum ĉe Centrameriko oni vidas ilin vintre.[10] Tiu ĉi specio estas vaganta en norda Kanado, Alasko,[3] kaj Sudameriko.[11] Tiu ĉi specio estis almenaŭ sep fojojn en Okcidenta Palearkto laŭ informoj de Britio (5), Azoroj (1) kaj Islando (1).[2] En 1963, la plorturto estis enmetita en Havajo. Pro tio ekde 1998 estis eta loĝantaro en Norda Kona.[12] Ekde kiam la Sokora turto estis malaperigita el la insulo Sokoro, la plorturto ekaperis tie ekde almenaŭ 1988.[13]
La plorturto okupas plej grandan parton de taŭgaj medioj, inkludante urbajn areojn, farmojn, herbejojn kaj maldensajn arbarojn. Ĝi evitas marĉojn kaj densajn arbarojn.[3] Oni konas, ke ĝi povas nestumi tiom en arboj en urboj kiel Novjorko, Ĉikago kaj Atlanto, kiom ĉe arbaroj de la Apalaĉaj Montoj aŭ de la Roka Montaro.
Plej parto de la plorturto migras tra flugovojoj ĉefe superteraj. Printempa migrado norden daŭras el malfrua Marto ĝis Majo. Aŭtuna migrado suden daŭras el malfrua Aŭgusto ĝis Novembro.[10] Migrado okazas plej ofte dumtage laŭ aroj.[3] Birdoj de Kanado migras plej longdistance, probable por vintri en Meksikio aŭ eĉ pli suden. Tiuj kiuj pasas someron pli sude estas pli loĝantaj, kun pli mallongdistanca migrado. Ĉe la suda parto de la teritorio, la Plorturto ĉeestas la tutan jaron.[2]
La plorturto estas parence rilata al la Orelturto (Zenaida auriculata) kaj la Sokora turto (Zenaida graysoni). Kelkaj fakuloj priskribas ilin kiel formantajn superspecion kaj tiuj tri birdoj estas foje klasitaj kiel separata genro Zenaidura,[11] sed la nuntempa klasigo havas ilin inter la aliaj specioj de la genro Zenaida. Krome la Sokora turto estis foje konsiderita samspecifa kun la plorturto, kvankam kelkaj diferencoj en kutimaro, voĉo kaj aspekto pravigus separigon kiel du diferencaj specioj.[13] Dum la tri specioj formas subgrupon de Zenaida, uzi separitan genron malhelpus la monofilon de Zenaida igante ĝin parafila.[11]
Estas kvin subspecioj de plorturto :
La teritorioj de plej parto de la subspecioj koincidas iomete, kun tri en Usono aŭ Kanado.[2] La Okcidentantila subspecio troviĝas tra la Grandaj Antiloj.[6] Ĝi ĵus invadis la rifojn de Florido.[2] La Orienta subspecio troviĝas ĉefe en orienta Nordameriko kaj Bermudo kaj la Bahamoj. La okcidenta subspecio troviĝas en okcidenta Nordameriko kaj partoj de Meksikio. Plej parto de la kanadaj birdoj estas ankaŭ de la okcidenta subspecio. La Panama subspecio troviĝas en Centrameriko. La subspecio de la insulo Clarion troviĝas nur en tiu insulo Clarion, ĉe la Pacifika marbordo de Meksikio.[6]
La plorturto estas foje nomita Amerika plorturto por diferencigi ĝin disde el la malproksime rilataj birdoj de la specio Afrika plorturto (Streptopelia decipiens).[11] Ĝi estis iam ankaŭ konata kiel Karolina plorturto.[14] La sciencan nomon de la genro komponis en 1838 la franca zoologo Charles L. Bonaparte honore sian edzinon, Princino Zénaide.[15] La "plora" parto de ĝia komuna nomo devenas el ĝis voĉo.[16]
La kvin subspecioj de la plorturto aspektas simile kaj ne estas facile diferenceblaj.[2] La nomiga subspecio posedas pli mallongajn flugilojn kaj estas pli malhela kaj sablokolora ol la "mezaveraĝa" Plorturto. Z. m. carolinensis havas pli longajn flugilojn kaj fingrojn, pli mallongan bekon kaj estas pli malhela. La okcidenta subspecio havas pli longajn flugilojn, pli longan bekon, pli mallongajn fingrojn kaj estas pli senkolora kaj hela. La panama Plorturto havas pli mallongajn flugilojn kaj krurojn, pli longan bekon kaj estas pli griza. La subspecio de la insulo Clarion posedas pli larĝajn piedojn, pli larĝan bekon kaj estas pli malhelbruna.[6]
La nombro de individuoj de plorturto estas supozata de BirdLife International je ĉirkaŭ 130 milionoj. La granda loĝantaro kaj ampleksa teritorio estas kialo por supozi, ke la plorturto devas esti konsiderate kiel malplej zorgiga, tio estas ĝi ne suferos tujan riskon.[9] Kiel ĉasbirdo, la specio ankaŭ ne estos endanĝerita ĉar 45 milionoj pafitaj de ĉasistoj ĉiujare ne estos tro kompare kun la multnombra loĝantaro.[2] Estas iaj pruvoj de malpliiĝo en okcidentaj areoj de ties teritorio.[5]
Tiu specio bonfartas en areoj ŝanĝitaj de homoj. Dum setlantoj kaj enmigrantoj klarigis la arbarojn kiuj iam kovris multe de Nordameriko kaj ekis novaj rikoltoj, novaj medioj malfermiĝis por la specio.[3] Ĝi estas unu el la plej komunaj birdoj de Nordameriko.
La orienta plorturto (Z. m. carolinensis) estas la oficiala simbolo de paco en Viskonsino.[17] Tamen estas, ironie, ankaŭ laŭleĝe ĉasi la Plorturton en Viskonsino.[18] Tiu birdo estas ankaŭ la birdo de paco en la ŝtato Miĉigano.[19]
La plorturto aperas kiel Karolina plorturto en la bildo 286 de la serio Birds of America de Audubon .[14]
La plorturto aperas ankaŭ en la kanto "Shelter from the Storm", de Bob Dylan kaj en "Cross Out the Eyes", de Thursday.
La Plorturto ( Zenaida macroura ) estas specio de birdo de la familio de Kolombedoj kiu inkludas turtojn kaj kolombojn. Tiu birdo estis nomata ankaŭ la Amerika Plorturto, kaj antaŭe kiel la Karolina Plorturto. Ties teriorio estas el Centrameriko ĝis suda Kanado, inkludante proksimajn insulojn. Multaj birdoj de nordaj areoj migras suden por vintri en la reprodukta teritorio kiam la temperaturoj de januaro estas sub -12° Celsius (10 °F).
La huilota común, tórtola rabiche o paloma huilota (Zenaida macroura) es una especie de ave columbiforme de la familia Columbidae que es natural de América. Es de tamaño mediano con color gris en la frente y la nuca, pardo grisáceo detrás del cuello y plumas metálicas con violeta y bronce a ambos lados. Color de sus partes bajas ligeramente rosadas y vino, al igual que frente, cara y pecho. Detrás de los ojos tiene una raya pequeña. La cola es larga, escalonada y puntiaguda. Tiene puntos negros en coberteras de las alas y cerca de los oídos. Plumas de la cola con bordes negros y puntas blancas.[1]
Su distribución comprende desde el sur de Canadá y sureste de Alaska hasta Panamá. También se encuentra presente en las Bahamas y las Antillas Mayores, incluyendo Cuba. En México se le ha observado en sus 32 estados.[1]
Se conoce como paloma rabiche (Cuba y Rep. Dominicana). En este último país también se conoce como tórtola. Otros nombres comunes: torcaza llanera (Honduras), paloma huilota (México), tórtola rabuda (Nicaragua); tórtola, abuelita y/o torcaza plañidera (Colombia), paloma rabuda (Costa Rica), tórtola rabilarga y paloma lúgubre.
Se le puede encontrar en gran cantidad de hábitats, como en tierras de cultivo, ciudades, bordes de bosques, bosques abiertos, mezquitales, matorrales costeros, pastizales y en sitios desérticos; asimismo en zonas urbanas. No se encuentra listada en la NOM-059-SEMARNAT-2010. Es una especie de interés cinegético en toda su distribución. Al ser una especie granívora se alimenta de varios cultivos por lo que puede depredar semillas y/o dispersarlas. En México hacen falta monitoreos y censos constantes para determinar su tendencia poblacional y para información general.También se requiere investigar los efectos a largo plazo de la cacería sobre sus poblaciones.[1]
De tamaño mediano, cola larga y apuntada, presenta colores grises; gris castaño en la cabeza, dorso, rabadilla, coberteras de las alas y plumas centrales de la cola, gris oscuro en las plumas de vuelo de las alas. Su pico es negro, las patas y piernas son rojas.
Habita en regiones semiáridas de tierras bajas y en las montañas, en zonas de vegetación decidua, en los pastizales y en zonas urbanas. Se le documenta hasta los 3200 metros de elevación.
Anida en las regiones del norte y del centro, sur de Baja California y también en el interior, hasta Jalisco e Hidalgo y escasamente en Michoacán y Oaxaca, siendo mucho más numerosa en invierno.
Se conocen 5 subespecies de Zenaida macroura:[2]
La huilota común, tórtola rabiche o paloma huilota (Zenaida macroura) es una especie de ave columbiforme de la familia Columbidae que es natural de América. Es de tamaño mediano con color gris en la frente y la nuca, pardo grisáceo detrás del cuello y plumas metálicas con violeta y bronce a ambos lados. Color de sus partes bajas ligeramente rosadas y vino, al igual que frente, cara y pecho. Detrás de los ojos tiene una raya pequeña. La cola es larga, escalonada y puntiaguda. Tiene puntos negros en coberteras de las alas y cerca de los oídos. Plumas de la cola con bordes negros y puntas blancas.
Su distribución comprende desde el sur de Canadá y sureste de Alaska hasta Panamá. También se encuentra presente en las Bahamas y las Antillas Mayores, incluyendo Cuba. En México se le ha observado en sus 32 estados.
Se conoce como paloma rabiche (Cuba y Rep. Dominicana). En este último país también se conoce como tórtola. Otros nombres comunes: torcaza llanera (Honduras), paloma huilota (México), tórtola rabuda (Nicaragua); tórtola, abuelita y/o torcaza plañidera (Colombia), paloma rabuda (Costa Rica), tórtola rabilarga y paloma lúgubre.
Se le puede encontrar en gran cantidad de hábitats, como en tierras de cultivo, ciudades, bordes de bosques, bosques abiertos, mezquitales, matorrales costeros, pastizales y en sitios desérticos; asimismo en zonas urbanas. No se encuentra listada en la NOM-059-SEMARNAT-2010. Es una especie de interés cinegético en toda su distribución. Al ser una especie granívora se alimenta de varios cultivos por lo que puede depredar semillas y/o dispersarlas. En México hacen falta monitoreos y censos constantes para determinar su tendencia poblacional y para información general.También se requiere investigar los efectos a largo plazo de la cacería sobre sus poblaciones.
Zenaida macroura Zenaida generoko animalia da. Hegaztien barruko Columbidae familian sailkatua dago.
Zenaida macroura Zenaida generoko animalia da. Hegaztien barruko Columbidae familian sailkatua dago.
Vaikertajakyyhky (Zenaida macroura) on pohjoisamerikkalainen kyyhkylaji.
Vaikertajakyyhky on 28-33 senttimetriä pitkä. Se on väritykseltään vaalean punertavanruskea, mutta yläpuolella ja niskassa on harmahtavaa sävyä. Lisäksi sillä on selkäpuolella suuria mustia täpliä. Linnun pyrstö on pitkä ja terävä ja siinä on valkoiset reunat. Vaikertajakyyhkyn jalat ovat vaaleanpunaiset ja silmä ja nokka tummat.[2]
Vaikertajakyyhky (Zenaida macroura) on pohjoisamerikkalainen kyyhkylaji.
Zenaida macroura
La Tourterelle triste ou Tourterelle de la Caroline (Zenaida macroura) est une espèce d'oiseau de la famille des Columbidae dont la répartition géographique va de l'Amérique centrale au sud du Canada et inclut une partie des Caraïbes. Les individus situés au nord de cette zone migrent vers le sud lorsque les températures descendent au-dessous de 12 degrés Celsius.
Son habitat comprend des environnements ouverts et semi-ouverts, incluant les régions agricoles et urbaines. L'espèce s'est adaptée aux zones fortement modifiées par l'homme. La population totale est estimée à 130 millions d'individus, ce qui fait de cette espèce une des plus communes d'Amérique du Nord. Son chant plaintif « wou-ou-ou-ou » de même que le sifflement de ses ailes à l’envol sont entendus fréquemment dans son aire de répartition. Cet oiseau est chassé dans certaines régions en tant que gibier. C'est un oiseau rapide, capable de faire des pointes de 88 km/h en vol[1].
La Tourterelle triste a une livrée grise et brune. Le mâle et la femelle ont la même apparence. L'espèce est généralement monogame. Une nichée est habituellement constituée de deux jeunes. L'espèce est prolifique, on peut compter jusqu'à six nichées sur une année. Les deux parents s’occupent des jeunes. Les Tourterelles tristes se nourrissent principalement de graines de plantes indigènes et introduites.
La Tourterelle triste est un oiseau élancé de taille moyenne qui mesure environ 31 centimètres de long (extrêmes de 22 et 34 cm) et pèse en moyenne de 100 à 170 grammes[2]. Les ailes sont larges et elliptiques. La tête est arrondie. La queue est longue et étroite. La Tourterelle triste est un oiseau percheur et ses pattes possèdent trois doigts vers l’avant et un doigt vers l’arrière. Les pattes sont courtes et de couleur rougeâtre. Le bec est court et foncé, avec une teinte brun-noirâtre[3].
Sa livrée est généralement grise et brune tout en étant plus pâle et rosée sur les parties inférieures. Les ailes sont tachées de noir ; les rectrices externes sont blanches, ce qui contraste avec les rectrices internes noires. Une marque noire caractéristique en forme de croissant est présente sous chaque œil (partie inférieure des couvertures auriculaires). Les yeux sont foncés et entourés d’une zone dénudée pâle[3].
Le mâle adulte possède des taches iridescentes d’un mauve rosâtre vif sur les côtés du cou ; son plumage est légèrement rosé sur la poitrine. Le sommet de son crâne présente une couronne de plumes de couleur gris-bleu. Les femelles sont semblables aux mâles mais de coloration plus terne ; leur couleur dominante est le beige. Les juvéniles ont une apparence écaillée et sont généralement plus foncés[3].
Les ailes produisent un sifflement pendant le vol[3].
Au sol, la Tourterelle triste marche sans sautiller[4].
Comme la plupart des Columbidae, la Tourterelle triste boit par succion, sans lever la tête ni l'incliner sur le côté. Elle s'abreuve généralement à l'aube et au crépuscule.
La Tourterelle triste se nourrit presque exclusivement de graines qui constituent 99 % de son régime. Elle consomme rarement des escargots ou des insectes. En général, elle remplit son jabot et va ensuite se poser plus loin pour digérer. La Tourterelle triste avale souvent du gravier fin ou du sable ce qui facilite la digestion. Cette espèce cherche souvent sa nourriture au sol, même aux mangeoires[4].
La Tourterelle triste préfère les graines de certaines espèces de plantes comme les pignons de pin, les graines de liquidambar, de Phytolacca sp., d'amarante, d'alpiste, de maïs, de sésame et de blé[5]. Lorsqu’elle ne peut trouver ses plantes préférées, la Tourterelle triste mange les graines d’autres plantes telles le sarrasin, le seigle, le gaillet gratteron et la renouée[5].
Aux mangeoires, la Tourterelle triste est l’une des espèces les moins sélectives d’Amérique du Nord, avec une préférence pour le maïs, le millet, le carthame des teinturiers et les graines de tournesol. Elle ne creuse ni ne gratte le sol, préférant manger ce qui est facilement visible[5]. Quelquefois, les individus se nourrissent à partir de perchoirs[4].
Pour les relations avec l'humain, voir le paragraphe correspondant.
Le chant est un « couOUou-wou-wou-woooou » plaintif et caractéristique ; il est principalement émis par le mâle lors de sa recherche d'une partenaire. L'appel au nid (« cooOOoo ») est aussi utilisé par les mâles lorsqu'ils désirent attirer leur femelle vers le nid. Il existe aussi un appel de bienvenue (un « ork » très doux) quand les mâles rejoignent leurs partenaires au nid et un cri d'alarme (un « rou-ou » court) émis par mâle ou femelle quand ils se sentent menacés[3].
Les prédateurs principaux des tourterelles sont des rapaces diurnes comme les faucons et les éperviers. Pendant la saison de nidification, les corvidés, les quiscales, les chats domestiques ou les serpents se nourrissent de leurs œufs[6]. Les Vachers à tête brune parasitent rarement les nids de la Tourterelle triste. Dans les nids parasités, les parents rejettent environ un tiers des œufs de Vacher. De plus, le régime alimentaire végétarien des tourterelles ne convient pas aux vachers[7].
Les Tourterelles tristes peuvent être affectés par plusieurs maladies et parasites, incluant les cestodes, les nématodes, les acariens et les mallophages. Le parasite Trichomonas gallinae, présent dans la bouche, est particulièrement dangereux. Bien qu’une Tourterelle triste puisse quelquefois être porteuse sans symptômes, la présence du parasite occasionne souvent des excroissances jaunâtres dans la bouche et l’œsophage qui amènent l’hôte à mourir de faim. L’Avipoxvirus est une maladie virale commune dont les vecteurs sont des insectes[8].
La Tourterelle triste est monogame et les partenaires d’un couple sont fortement attachés l’un à l’autre[6]. Les membres d’un couple se rejoignent généralement au même endroit à chaque saison de reproduction, ou peuvent rester ensemble pendant tout l’hiver. Cependant, des individus solitaires vont trouver de nouveaux partenaires si nécessaire.
Le mâle débute la parade nuptiale avec un vol bruyant, suivi par un gracieux vol plané circulaire effectué les ailes étendues et la tête baissée. Après l’atterrissage, le mâle s’approche de la femelle la poitrine bombée, hochant la tête et avec de forts cris. Les couples appariés vont souvent se toiletter mutuellement[4].
Le mâle montre à la femelle des sites potentiels de nidification et la femelle en sélectionne un. La femelle construit le nid tandis que le mâle rassemble du matériel de nidification et le lui apporte. Le mâle se pose sur le dos de la femelle et lui présente le matériel de nidification qu’elle incorpore alors au nid[9]. Le nid est construit grossièrement de brindilles, d’aiguilles de conifères ou de brins d’herbes[5]. Les Tourterelles tristes se servent quelquefois des nids non utilisés d’autres couples de Tourterelles tristes, d’autres oiseaux ou de mammifères arboricoles tels les écureuils[10].
La plupart des nids sont dans les arbres, décidus ou conifères. Quelquefois, ils nichent dans des arbustes, des plantes grimpantes ou sur des structures artificielles comme des bâtiments[5] ou des pots de fleurs suspendus[9]. Les Tourterelles tristes peuvent nicher au sol lorsqu’il n’y a pas de sites de nidification convenables ailleurs[5].
La couvée comprend presque toujours deux œufs de petite taille et de couleur blanche[9]. Il arrive qu'une femelle ponde dans le nid d'un autre couple, ce qui porte le nombre d'œufs dans le nid à 3 ou 4[6]. Les deux parents couvent, le mâle du matin à l’après-midi et la femelle le reste du temps. Les Tourterelles tristes sont des parents dévoués; les nids sont rarement laissés sans surveillance[9].
L’incubation dure environ deux semaines. Les oisillons sont fortement nidicoles puisqu’ils naissent sans défense et recouverts uniquement de duvet[9]. Les deux parents produisent du lait de pigeon et en nourrissent les oisillons pendant les premiers jours suivants l’éclosion. Le lait de pigeon est graduellement supplémenté de graines et d’autres types de nourriture. Les oisillons quittent le nid de 11 à 15 jours après l’éclosion, c'est-à-dire avant qu'ils aient fini de grandir mais après qu’ils sont capables de digérer la même nourriture que les adultes[10]. Ils resteront près des adultes pendant quelques semaines pour être nourris[4].
Les Tourterelles tristes se reproduisent de façon prolifique. Dans les régions les plus chaudes, un couple peut élever jusqu’à six couvées par saison de reproduction[4]. Un taux de reproduction élevé est nécessaire à la survie de l’espèce puisque la mortalité est également élevée. Chaque année, la mortalité peut atteindre 58 % chez les adultes et 69 % chez les juvéniles[6].
La Tourterelle triste peut parfois prendre des bains de soleil ou des douches sous la pluie en se couchant sur le sol ou sur une branche horizontale d'arbre, se penchant en avant et étirant une aile puis gardant cette posture jusqu'à 20 minutes. Il lui arrive aussi de prendre des bains dans des flaques d'eau. Les bains de poussières sont courants eux aussi.
En dehors de la saison de nidification, la Tourterelle triste se perche en groupe pour la nuit, dans un arbre à la couronne dense. Elle dort la tête posée entre les épaules et non enfouie sous les plumes comme chez de nombreuses autres espèces.
La Tourterelle triste occupe plusieurs habitats dont les zones urbaines, les fermes, les prairies et les milieux légèrement boisés. Elle évite les marais et les forêts denses[4]. Elle niche dans les arbres de plusieurs grandes villes comme New York, Chicago et Atlanta ainsi que dans les forêts des Appalaches et des montagnes Rocheuses.
Cette espèce se complaît dans les milieux altérés par les humains. Les colons et immigrants ont défriché les forêts qui recouvraient une grande partie de l’Amérique du Nord, ce qui créa de nouveaux habitats pour la Tourterelle triste[4].
L’aire de répartition de la Tourterelle triste est estimée à 11 millions de kilomètres carrés[11]. Cette espèce est résidente dans les Grandes Antilles, dans une grande partie du Mexique et du continent nord-américain (exception faite de l’extrême Nord). L’espèce est présente en Amérique centrale en hiver et dans les prairies canadiennes en été[12]. La Tourterelle triste a été observée dans le Nord du Canada, en Alaska[4] et en Amérique du Sud[13].
Elle a également été observée au moins sept fois dans la région paléarctique de l’ouest, dont cinq fois dans les Îles Britanniques, une fois aux Açores et une fois en Islande[3]. En 1963, la Tourterelle triste a été introduite à Hawaii et depuis 1998, il y existe une petite population dans le district de Kona Nord[14].
La Tourterelle triste est présente sur l'île Socorro depuis au moins 1988 alors que la Tourterelle de Socorro en est extirpée[15].
La migration printanière vers le nord se déroule de la fin mars à mai tandis que la migration automnale vers le sud a lieu de la fin août jusqu’à novembre. Les premiers à partir sont les juvéniles, suivis des adultes (femelles puis mâles)[12]. La plupart des Tourterelles tristes migrent le long de corridors de migration principalement terrestres. La migration a généralement lieu pendant le jour, à faible altitude et les individus se regroupent[4]. Les individus du Canada migrent sur les plus longues distances, leur aire d’hivernage se trouvant probablement au Mexique ou plus au sud. Ceux qui nichent plus au sud sont relativement sédentaires avec des migrations partielles. Au sud de leur aire de répartition, les Tourterelles tristes sont résidentes[3].
Le nom scientifique du genre fut donné en 1838 par le zoologiste français Charles-Lucien Bonaparte en l’honneur de sa femme Zénaïde[16]. Le nom de l’espèce macroura vient des mots grecs signifiants « grand » et « queue »[17]. Le terme « triste » du nom vernaculaire provient du chant de l’espèce[18].
La Tourterelle triste est proche parente de la Tourterelle oreillarde (Zenaida auriculata) et de la Tourterelle de Socorro (Zenaida graysoni). Certains auteurs décrivent ces espèces comme formant une super-espèce, et elles sont quelquefois classifiées dans un genre à part, Zenaidura[13], mais la classification classique les place avec les autres espèces du genre Zenaida. Bien que ces trois espèces forment apparemment un sous-groupe dans le genre Zenaida, la séparation de ces trois espèces dans un genre distinct (Zenaidura) aurait pour conséquence de rendre paraphylétique le genre Zenaida, actuellement monophylétique[13].
La Tourterelle de Socorro et la Tourterelle triste étaient considérées auparavant comme conspécifiques bien qu’il existe plusieurs différences au niveau du comportement, des cris et de l’apparence. Ces différences ont été utilisées pour justifier leur séparation en deux espèces distinctes[15].
D'après la classification de référence (version 11.1, 2021) du Congrès ornithologique international, cette espèce est constituée des cinq sous-espèces suivantes (ordre phylogénique) :
Les cinq sous-espèces sont toutes semblables physiquement et ne sont pas facilement différenciables[3]. Le type pour l’espèce possède des ailes plus courtes et est de coloration plus terne et plus sombre que l’individu « moyen ». Z. m. carolinensis a de plus longues ailes et de plus longs doigts, un bec plus court et une coloration plus sombre. Z. m. marginella possède de plus longues ailes, un bec plus long, des doigts plus courts et un plumage plus terne et clair. Chez la sous-espèce clarionensis, l’écartement entre les doigts est plus large, le bec est plus large également et le plumage est d’un brun plus sombre. Chez turturilla, les pattes et les ailes sont plus courtes, le bec est plus long et la coloration générale est plus grise[5].
Les aires de répartition de la plupart des sous-espèces se recouvrent un peu, avec trois sous-espèces aux États-Unis ou au Canada[3]. La sous-espèce macroura est présente dans toutes les Grandes Antilles[5] et a récemment envahi les Keys de la Floride[3]. La sous-espèce carolinensis est surtout présente dans l’Est de l’Amérique du Nord, aux Bermudes et aux Bahamas. La sous-espèce marginella se retrouve dans l’Ouest de l’Amérique du Nord et en certains endroits du Mexique. La plupart des individus du Canada font partie de cette sous-espèce. Z. m. clarionensis se retrouve uniquement sur l'île Clarion, sur la côte Pacifique du Mexique[5]. Z. m. turturilla est présente en Amérique centrale.
Birdlife International a estimé le nombre d’individus à environ 130 millions. Le nombre important d’individus combiné à une vaste aire de répartition explique pourquoi le statut de la Tourterelle triste est considéré de préoccupation mineure, ce qui veut dire que l’espèce n’est pas en danger immédiat[11].
C'est une espèce gibier dont le tir est autorisé : environ 45 millions de Tourterelles tristes sont tuées chaque année par des chasseurs[3]. Il semble y avoir des déclins à l’ouest de son aire de répartition[9] et en raison de l'utilisation de munitions toxiques (cartouches à grenaille de plomb), cet oiseau qui ingère des billes de plomb au lieu de « grit » fait partie de ceux qui sont assez fréquemment victime de saturnisme aviaire[19],[20]. Le phénomène, qui peut être source d'intoxication aigue mortelle en quelques jours[21], ou d'intoxication chronique, est scientifiquement connu pour cette espèce particulière depuis au moins 1968[22], année durant laquelle on a montré que le saturnisme aviaire était une menace pour la reproduction et la survie à long terme de l'espèce[23]. D'autres études (dont expérimentales[24]) ont confirmé que ce phénomène pouvait être localement important[25],[26]
La sous-espèce carolinensis est le symbole de paix officiel du Wisconsin[27]. Sa chasse est légale au Wisconsin[28].
La Tourterelle triste est également le symbole de paix officiel du Michigan[29] et est représentée sur la planche 286 de Les Oiseaux d'Amérique de Jean-Jacques Audubon sous le nom de Carolina Pigeon ce qui signifie « Pigeon de la Caroline »[30] alors que son nom anglais réel est Mourning Dove.
Zenaida macroura
Enregistrement sonore.La Tourterelle triste ou Tourterelle de la Caroline (Zenaida macroura) est une espèce d'oiseau de la famille des Columbidae dont la répartition géographique va de l'Amérique centrale au sud du Canada et inclut une partie des Caraïbes. Les individus situés au nord de cette zone migrent vers le sud lorsque les températures descendent au-dessous de 12 degrés Celsius.
Son habitat comprend des environnements ouverts et semi-ouverts, incluant les régions agricoles et urbaines. L'espèce s'est adaptée aux zones fortement modifiées par l'homme. La population totale est estimée à 130 millions d'individus, ce qui fait de cette espèce une des plus communes d'Amérique du Nord. Son chant plaintif « wou-ou-ou-ou » de même que le sifflement de ses ailes à l’envol sont entendus fréquemment dans son aire de répartition. Cet oiseau est chassé dans certaines régions en tant que gibier. C'est un oiseau rapide, capable de faire des pointes de 88 km/h en vol.
La Tourterelle triste a une livrée grise et brune. Le mâle et la femelle ont la même apparence. L'espèce est généralement monogame. Une nichée est habituellement constituée de deux jeunes. L'espèce est prolifique, on peut compter jusqu'à six nichées sur une année. Les deux parents s’occupent des jeunes. Les Tourterelles tristes se nourrissent principalement de graines de plantes indigènes et introduites.
Colm atá dúchasach do Mheiriceá Thuaidh is Muir Chairib. Na cosa gearr, an gob caol, an t-eireaball fada. Áitríonn sé coillearnach, leathfhásach, agus imill bhailte. Itheann sé síolta is inveirteabraigh. Neadaíonn sé i gcrainn is foirgnimh nó ar an talamh.
Merpati karolina (Zenaida macroura) adalah anggota familia Columbidae. Burung ini juga disebut Merpati-pemurung Amerika ("Mourning dove") atau Merpati hujan, dan sebelumnya mereka disebut Perkutut karolina.[2] Mereka adalah burung yang paling banyak dan tersebar luas dari semua burung Amerika Utara. Ia juga termasuk burung buruan yang utama, dengan lebih dari 20 juta burung (dan naik pada tahun yang sama) ditembak pertahun di AS, baik untuk olahraga maupun untuk daging. Kemampuan mempertahankan populasinya dibawah tekanan tersebut berasal dari perkembang biakan yang produktif: di wilayah hangat, sepasang burung dapat dapat meninggalkan enam ekor anak setahun. Bunyi panggilannya yang sendu ialah "woo-OO-oo-oo-oo" menjadikan ia dipanggi merpati pemurung. Sayapnya dapat membuat suara siulan yang tidak biasa sewaktu terbang dan mendarat. Burung ini merupakan penerbang yang kuat, mampu terbang hingga kecepatan 88 km/jam (55 mph).[3]
Merpati karolina berwarna kelabu muda dan coklat, umumnya direrdam oleh warna. Jantan dan betina kelihatan sama. Spesies ini umumnya monogami, dengan dua anakan setiap kelahiran. Induknya mengerami dan merawat anakan yang masih muda. Merpati karolina makan biji hampir eksklusif, tetapi anakan hewan ini diberi makan oleh tembolok oleh induk mereka.
Merpati karolina berhubungan dekat dengan Merpati Garis-samping dan Merpati Soccoro. Beberapa pihak menggambarkan mereka sebagai pembentukan superspesies dan tiga burung itu terkadang diklasifikasikan pada genus yang berbeda Zenaidura,[4] tetapi klasifikasi saat ini mendapati mereka sebagai spesies yang terpisah pada genus Zenaida. Selain itu, merpati soccoro pernah suatu kali dianggap sejenis dengan merpati karolina, namun perbedaan perilaku, panggilan, dan penampilan membenarkan pemisahan sebagai dua spesies yang berbeda.[5] Sementara tiga spesies membentuk subgrup Zenaida, dengan menggunakan spesies terpisah, akan mengganggu monofil genus Zenaida dengan membuatnya parafiletik.[4]
Ada lima subspesies merpati karolina:
Persebaran sebagian besar subspesies sedikit bertumpang-tindih, dengan tiga subspesies di Amerika Serikat atau Kanada.[6] Subspesies Karibia ditemukan di selurh Antillen Besar.[7] Baru-baru ini ditemui di Kunci Florida.[6] Subspesies timur terutama ditemukan di timur Amerika Utara, misalnya Bermuda dan Bahama. Subspesies barat ditemukan di barat Amerika Utara dan bagian Meksiko. Subspesies Panama berlokasi di Amerika Tengah. Subspesies Pulau Clarion ditemukan hanya di Pulau Clarion, tak jauh dari pantai Pasifik Meksiko.[7]
Terkadang, merpati karolina disebut Merpati-pemurung Amerika untuk membedakannya dari burung yang jauh terkait Dederuk-pemurung Afrika (Streptopelia decipiens).[4] Awalnya, hewan ini juga diketahui Perkutut Karolina .[8] Nama ilmiah spesies diberikan pada 1838 oleh ahli zoologi Prancis Charles L. Bonaparte untuk menghormati istrinya, Putri Zénaide.[9] "Pemurung" disini merupakan bagian dari nama umum yang datang dari panggilannya yang sendu.[10]
Merpati karolina mempunyai persebaran yang luas hampir 11 juta kilometer persegi (6.8 juta mil persegi).[11] Ia tinggal di seluruh Antillen Besar, sebagian besar Meksiko, Kontinental Amerika Serikat, dan selatan Kanada. Dilihat di padang rumput di Kanada, mereka terlihat di musim panas saja, dan di selatan Amerika Tengah, mereka terlihat pada musim dingin saja.[12] Burung ini merupakan burung pengembara di utara Kanada, Alaska,[13] dan Amerika Selatan.[4] Tercatat, setidaknya ada tujuh kali kecelakaan di Paleartik Barat dengan catatan dari Pulau-Pulau Britania (5), Azores (1) dan Islandia (1).[6] Pada 1963, Merpati Karolina diintroduksi ke Hawaii, dan pada 1998 masih ada populasi kecil di Kona Utara.[14] Merpati karolina juga terlihat di Pulau Socorro, lepas pantai barat Meksiko, pada 1988, enam belas tahun setelah merpati soccoro dibasmi habis-habisan dari pulau tersebut.[5] Juga tercatat merpati karolina atau diintroduksi sampai Pakistan di timur.[15]
Merpati karolina berukuran sedang, dan ramping kira-kira 31 cm (12 in) panjangnya. Beratnya 4–6 ons, biasanya mendekati 4.5 ons.[16] Sayap elips mereka lebar, dan kepalanya bulat. Ekornya panjang dan lancip ("macroura" berasal dari istilah Yunani untuk "besar" dan "ekor"[17]). Merpati Karolina memiliki kaki yang bertengger, dengan tiga jari kaki ke depan dan yang satu terbalik. Kakinya pendek dan berwarna kemerahan. Paruhnya pendek dan gelap, biasanya warna coklat-hitam.
Bulu hewan ini umumnya abu-abu dengan coklat terang, merah muda yang agak terang pada bawahnya. Sayapnya mempunyai bercak hitam, dan bulu pada ujung ekornya putih, kontras dengan warna hitam pada bagian dalam. Di bawah mata, terdapat area yang berbentuk bulan sabit yang terbentuk dari bulu gelap. Matanya gelap, dengan kulit terang di sekitar mata.[6] Jantan dewasa mempunyai bercak warna merah muda-ungu pada sampinh leher, dengan warna merah muda terang yang mencapai dada. Mahkota jantan dewasa agak kebiruan-ungu. Penampilan betina kelihatan sama, tetapi dengan warna coklat secara keseluruhan. Bulu yang berwarna-warni tertambal pada leher di atas pundak hampir tidak kelihatan, tetapi amat kelihatan pada jantan. Remaja mempunyai penampilan bersisik, dan umumnya agak gelap.[6]
Merpati karolina menempati berbagai habitat terbuka dan semi terbuka, seperti daerah perkotaan, pertanian, tanah terbuka berumput, padang rumput, dan hutan terbuka. Ia menghindari rawa-rawa dan hutan yang tebal.[13] Spesies ini telah beradaptasi dengan baik terhadap area yang telah diubah oleh manusia. Umunya, sarang merpati karolina berada di kota atau dekat pemukiman petani.
Sebagian besar merpati karolina bermigrasi sepanjang jalur terbang di atas tanah. Beberapa merpati karolina terlihat terbang diatas Teluk Meksiko, tetapi ini luar biasa. Migrasi ke arah utara terjadi dari Maret sampai Mei. Migrasi kembali ke arah selatan terjadi dari September to November, yang pertama kali migrasi ke selatan ialah individu yang belum dewasa, diikuti betina dewasa dan barulah jantan dewasa mengikuti.[12] Migrasi biasanya dilakukan pada siang hari, kalau bersama kelompok, dilakukan pada ketinggian rendah.[13] Walaupun begitu, tidak semua yang bermigrasi. Bahkan di Kanada beberapa merpati karolina hidup melewati musim dingin, kehidupan mereka ditopang oleh tempat pakan burung.
Bunyi burung ini khas, yaitu bunyi sendu cooOOoo-woo-woo-woooo, bunyi ini dikeluarkan jantan untuk menarik pasangan, dan mungkin terdengar seperti bunyi burung hantu pada pertama kalinya. (Dari dekat, suara jeruji atau derakan tenggorokan mungkin terdengar sebelum perkawinan.) Suara lain termasuk panggilan dari sarang (cooOOoo) oleh sepasang jantan merpati karolina untuk menarik pasangan mereka ke sarang mereka, dan panggilan ucapan (bunyi lembut ork) oleh jantan ketika berkumpul kembali dengan pasangannya, dan sebuah bunyi alarm (bunyi pendek roo-oo) baik jantan maupun betina yang sedang terancam. Ketika terbang, sayap membuat siulan yang sulit terdengar. Siulan sayap lebih keras dan jelas bunyinya sewaktu terbang dan mendarat.[6]
Pacaran diawali dengan si jantan terbang dengan berisik, diikuti dengan luncuran melingkar yang anggun, dengan sayap terentang dan kepala di bawah. Setelah mendarat, jantan akan mendekati betina dengan membusungkan dada, anggukan kepala, dan suara keras. Saat perkawinan pasangan itu akan sering bersolek bulu sesama pasangan.[13]
Si jantan memimpin betina ke situs sarang potensial, dan betina akan memilih salah satu. Kemudian, merpati betina akan membuat sarang. Si jantan akan terbang disekitar sarang itu, mengumpulkan bahan membuat sarang, dan membawakan bahan untuk betina. Jantan akan berdiri pada punggung betina dan memberikan bahan untuk betina, lalu membangun sarang.[18] Konstruksinya terdiri dari ranting, jarum konifera, atau rumput pisau, dan konstruksi yang tipis.[7] Merpati karolina akan senantiasa memakai bagian sarang yang tak terpakai dari merpati karolina yang lain, burung lain, atau mamalia arboreal seperti tupai.[19]
Kebanyakan, sarang merpati karolina berada di pohon, baik pohon yang berganti daun dan berjenis jarum-jaruman. Kadang, mereka dapat ditemukan di tumbuhan perdu, tanaman merambat, atau di konstruksi buatan seperi bangunan,[7] atau pot bunga yang tergantung.[18] Ketika tak ada barang di tempat tinggi yang cocok, ia akan bersarang di tanah.[7]
Ukuran sarang hampir selalu berukuran dua telur.[18] Namun, kadang si betina akan meletakkan telurnya di sarang pasangan lain, sehingga terdapat tiga atau empat butir telur di satu sarang.[20] Telurnya berwarna putih, 6.6 ml, panjangnya 2.57–2.96 cm, lebarnya 2.06–2.30 cm, saat diletakkan beratnya 6–7 g (5–6 % dari massa badan betina). Jantan dan betina mengeraminya, jantan dari pagi sampai siang, dan betina dari sore sampai malam. Merpati karolina adalah induk yang menjaga anaknya betul-betul; sarang jarang sekali ditinggalkan induk.[18]
Penetasan dan pertumbuhanPengeraman perlu dua minggu. Telur yang baru saja menetas, disebut anakan, ia adalah piyik yang kuat, ia tidak perlu dibantu saat menetas dan ditutup bulu lembut hewan.[18] Kedua orang tua memberi makan anakan susu merpati selama 3-4 hari pertama kelahiran. Sesudahnya, susu tembolok secara bertahap ditambah dengan biji. Hewan menjadi dewasa membutuhkan waktu sekitar 11–15 hari, sebelum anakan merpati ini sudah dewasa tetapi setelah mereka dapat makanan dewasa.[19]
Merpati karolina adalah hewan yang berkembangbiak secara produktif. Di tempat hangat, burung ini dapat menghasilkan enam anakan dalam semusim.[13] Perkembangbiakannya yang cepat ini penting sifatnya karena tingkat kematiannya tinggi. Setiap tahun, tingkat kematian dapat mencapai 58% dalam setahun untuk dewasa dan 69% untuk hewan muda.[20]
Merpati karolina bersifat monogami dan ikatan pasangan yang kuat.[20] Pasangan biasanya berkumpul di tempat yang sama pada musim kawin selanjutnya, dan terkadang mungkin tetap bersama-sama sepanjang musim dingin. Namun, merpati yang sendirian akan mencari pasangannya jika ia perlu.
|month=
yang tidak diketahui akan diabaikan (bantuan) Merpati karolina (Zenaida macroura) adalah anggota familia Columbidae. Burung ini juga disebut Merpati-pemurung Amerika ("Mourning dove") atau Merpati hujan, dan sebelumnya mereka disebut Perkutut karolina. Mereka adalah burung yang paling banyak dan tersebar luas dari semua burung Amerika Utara. Ia juga termasuk burung buruan yang utama, dengan lebih dari 20 juta burung (dan naik pada tahun yang sama) ditembak pertahun di AS, baik untuk olahraga maupun untuk daging. Kemampuan mempertahankan populasinya dibawah tekanan tersebut berasal dari perkembang biakan yang produktif: di wilayah hangat, sepasang burung dapat dapat meninggalkan enam ekor anak setahun. Bunyi panggilannya yang sendu ialah "woo-OO-oo-oo-oo" menjadikan ia dipanggi merpati pemurung. Sayapnya dapat membuat suara siulan yang tidak biasa sewaktu terbang dan mendarat. Burung ini merupakan penerbang yang kuat, mampu terbang hingga kecepatan 88 km/jam (55 mph).
Merpati karolina berwarna kelabu muda dan coklat, umumnya direrdam oleh warna. Jantan dan betina kelihatan sama. Spesies ini umumnya monogami, dengan dua anakan setiap kelahiran. Induknya mengerami dan merawat anakan yang masih muda. Merpati karolina makan biji hampir eksklusif, tetapi anakan hewan ini diberi makan oleh tembolok oleh induk mereka.
La tortora luttuosa (Zenaida macroura (Linnaeus, 1758)), nota anche come tortora americana, è un uccello della famiglia dei Columbidi, diffuso soprattutto in America del Nord e America centrale.
La tortora luttuosa è un uccello di dimensioni medie, approssimativamente di 31 cm di lunghezza. Le ali sono ellittiche e la testa è rotonda. La sua coda è lunga ("macroura" ha un'etimologia greca che significa "grande coda"[1]).
Le tortore luttuose sono marrone e grigio chiaro. Maschi e femmine sono simili d'aspetto.
Le tortore luttuose hanno i piedi con tre dita in avanti e una indietro. Le zampe sono corte e rossastre. Il becco è corto e nero, solitamente di una tonalità marrone-nera.
Il piumaggio è generalmente grigio sotto diventano di un marrone roasto più chiaro. Le ali hanno macchie nere e la e piume esterne della coda sono bianche, in contrapposizione con quelle interne nere. Sotto l'occhio c'è una zona a luna crescente in cui le piume sono prevalentemente scure. Gli occhi sono scuri, circondati da pelle bluastra. Il maschio adulto ha zone viola-porpora brillanti ai lati del collo, con una colorazione rosa-chiaro che raggiunge il petto. Le femmine sono simili nell'apparenza, ma con colori più grigi. Gli uccelli giovani sono generalmente più scuri.
Tutte le cinque sottospecie sono simili e non facilmente riconoscibili. La sottospecie nominale ha ali più corte, ed è più scura della tortora luttuosa media. La Z. m. carolinensis ha zampe e coda più grandi, becco più corto, e colori più scuri. La sottospecie Western ha ali più lunghe, becco più lungo, zampe più corte e colori più tenui e chiari. La sottospecie Panama ha ali e zampe più corte, becco più lungo, e colori più grigi. La sottospecie Clarion Island ha zampe e becco più grandi, ed è marrone scuro.
La specie è generalmente monogama, con due piccoli per accoppiamento. Entrambi i genitori si prendono cura del piccolo. La specie è prolifica e le coppie spesso hanno più accoppiamenti per anno. nelle aree miti, una coppia può accoppiarsi fino a sei volte l'anno. Si cibano prevalentemente di semi di piante native o introdotte. Il canto di questa specie è un distintivo wooOOoo-woo-woo-woooo. Durante il volo la ali producono un fischio riconoscibile e caratteristico. La specie appartiene a quella dei forti volatori, capaci di velocità fino agli 88 km/h (55 mph).
La tortora luttuosa ha un areale di circa 11 milioni di metri quadrati.[2] La specie è residente nelle Grandi Antille, nel Messico, negli Stati Uniti Continentali, nell'estremo sud e nell'est del Canada. In Canada e Nord America vedono gli uccelli nel periodo più mite, mentre in America centrale in inverno.[3] The species is a vagrant in northern Canada, Alaska,[4] and South America.[5] Ci sono rari casi di segnalazioni di questa specie in Europa Occidentale, come quello riportato in Gran Bretagna.[6] In 1963, the Mourning Dove was introduced to Hawaii. As of 1998 there is a small population in North Kona.[7] Da quando la Tortora Socorro è stata estirpata da quell'isola, la tortora luttuosa ha cominciato ad apparire anche in quel posto dal 1988.[8]
La tortora luttuosa si stabilisce in molti ambienti, incluso aree urbane, fattorie, praterie, pianure, e aree boschive. Evita paludi e foreste.[4] Nidifica sugli alberi cittadini a New York, Chicago e Atlanta, nelle foresti dei Monti Appalachi e delle Montagne Rocciose.
La tortora luttuosa è strettamente imparentata con la Zenaida auriculata e con la Zenaida graysoni. Ci sono cinque sottospecie di tortora luttuosa:
Sono una specie abbondante con una popolazione stimata di circa 130 milioni di uccelli.
In molte aree, la tortora luttuosa è cacciata sia per sport sia per la sua carne.
La tortora luttuosa (Zenaida macroura (Linnaeus, 1758)), nota anche come tortora americana, è un uccello della famiglia dei Columbidi, diffuso soprattutto in America del Nord e America centrale.
De treurduif (Zenaida macroura) is een vogelsoort uit de familie Duiven.
Het verenkleed is over het algemeen lichtgrijs-bruin en lichter en lager roze. De vleugels hebben zwarte vlekken en de buitenste staartveren zijn wit. Onder het oog bevindt zich een onderscheidend halvemaanvormige gebied van donkere veren. De ogen zijn donker, met een lichte, omringende huid. Het volwassen mannetje heeft felpaars-roze vlekken op de halskanten, met een lichtroze kleur in het borstbereik. De kroon van het volwassen mannetje is een uitgesproken blauwgrijze kleur. Wijfjes zijn gelijkaardig in verschijning, maar met over het algemeen meer bruinverkleuring. De iriserende veren en vlekken op de hals boven de schouders zijn bijna afwezig. Juveniele vogels hebben een geschubd uiterlijk en zijn over het algemeen donkerder. Qua lengte wordt een treurduif ongeveer 23 tot 34 cm lang.[2]
De vogels foerageren op de grond, voornamelijk op zoek naar kleine zaden evenals graan en scheuten.
Het legsel bestaat meestal uit twee witte eieren. Soms legt een vrouwtje haar eieren in het nest van een ander paar, wat leidt tot drie of vier eieren in het nest. Deze vogels zijn toegewijde ouders. Nesten worden zeer zelden onbeheerd achtergelaten. De meeste nesten zijn in bomen gemaakt, zowel in loof- als naaldbomen. Soms zijn ze te vinden in struiken, wijnstokken of op gebouwen. Als er geen geschikt verhoogd object is, bouwen ze een nest op de grond.
Het mannetje leidt het vrouwtje naar potentiële nestplaatsen, waarna het vrouwtje haar keuze zal maken en het nest zal maken. Het mannetje verzamelt de materialen en breng deze naar zijn partner. Het nest bestaat uit twijgen, naalden van coniferen of grassprieten en is van ondeugdelijke kwaliteit. Treurduiven eigenen zich soms de ongebruikte nesten van andere treurduiven, andere vogels of in bomen levende zoogdieren toe, zoals eekhoorns.
Deze soort komt voor in droog struikgewas, open bosgebied, bouwland, tuinen en steden op de Bahama's, Belize, Canada, Kaaimaneilanden, Colombia, Costa Rica, Cuba, Dominicaanse Republiek, El Salvador, Guatemala, Haïti, Honduras, Jamaica, Mexico, Nicaragua, Panama, Puerto Rico, Saint-Pierre en Miquelon, Turks- en Caicoseilanden en de Verenigde Staten.
De soort telt 5 ondersoorten:
De treurduif (Zenaida macroura) is een vogelsoort uit de familie Duiven.
Gołębiak długosterny, gołębiak karoliński[3], gołąb karoliński[4] (Zenaida macroura) – gatunek ptaka z rodziny gołębiowatych (Columbidae).
Rola-carpideira (nome científico: Zenaida macroura) é uma espécie de ave da família Columbidae. É uma das mais abundantes aves da América do Norte.[1]
A área de ocorrência da rola-carpideira abrange quase 11 milhões de quilômetros quadrados. A espécie é residente nas Grandes Antilhas, na maior parte do México, nos Estados Unidos, no sul do Canadá e no arquipélago atlântico das Bermudas. Aparece em grande parte da pradaria canadense apenas no verão, enquanto que no sul da América Central ocorre apenas no inverno. A espécie é vagante no norte do Canadá, Alasca e América do Sul. Foi avistada como acidental pelo menos sete vezes no Paleártico Ocidental: cinco registros nas ilhas Britânicas, um nos Açores e outro na Islândia.[2] Em 1963, a rola-carpideira foi introduzida no Havaí e em 1998 ainda havia uma pequena população no distrito de North Kona. A rola também apareceu na ilha Socorro, na costa oeste do México, em 1988, dezesseis anos após a pomba-de-socorro ter sido extirpada daquela ilha.
A rola-carpideira ocupa uma grande variedade de habitats abertos e semi-abertos, como áreas urbanas, fazendas, pradarias, prados e áreas de pouca luz. Evita pântanos e florestas densas. A espécie se adaptou bem a áreas alteradas pelo homem. Elas costumam construir seus ninhos em árvores nas cidades ou próximo a fazendas.
A maioria das rolas-carpideiras migra ao longo de rotas migratórias de voo sobre a terra. Em raras ocasiões foram vistas sobrevoando o Golfo do México, sendo esta aparentemente uma situação excepcional. A subespécie carolinensis é nativa do arquipélago das Bermudas, aproximadamente 1 044 km a sudeste de Cape Hatteras, Carolina do Norte (a terra mais próxima).
Rola-carpideira (nome científico: Zenaida macroura) é uma espécie de ave da família Columbidae. É uma das mais abundantes aves da América do Norte.
Spetsstjärtad duva[2] (Zenaida macroura) är en av Nordamerikas vanligaste fåglar. Den tillhör familjen duvor (Columbidae) och dess utbredningsområde sträcker sig från Centralamerika till södra Kanada, inklusive ett antal öar i Stilla havet. Merparten av världspopulationen är stannfåglar men de som häckar i de nordligaste delarna av artens utbredningsområde är flyttfåglar och övervintrar i sydligare områden där temperaturen i januari inte understiger 12 °C.
Den trivs bäst i olika öppna eller halvöppna biotoper vilket omfattar både jordbruksbygd och stadsmiljö, och arten har anpassat sig väl till miljöer påverkade av människan. Världspopulationen är stor och består uppskattningsvis av 130 miljoner individer. I många områden jagas den som vilt både i mat- och i sportsyfte. Dess klagande läte woo-oo-oo-oo är ett vanligt ljud inom artens utbredningsområde, liksom det visslande ljudet av dess vingar när den flyger upp. Den är en uthållig flygare som är kapabel att uppnå hastigheter på upp till 88 km/h.
Spetsstjärtad duva är ljust gråbrun och har en matt fjäderdräkt. Könen är lika. Arten är oftast monogam och den får vanligtvis två ungar per kull. Båda föräldrarna tar hand om ungarna och de får ofta flera kullar per häckningssäsong. I varma områden kan ett par få upp till sex kullar om året. Den äter främst säd av både inhemska och introducerade plantor.
Spetsstjärtad duva har ett stort utbredningsområde i den nearktiska regionen som omfattar närmare 11 miljoner kvadratkilometer.[3] Dess utbredning sträcker sig från södra Kanada, genom USA och Västindien, till Costa Rica och Panama i Centralamerika och stillahavsöarna Guadalupe och Revillagigedoöarna. Den ses året om från Stora Antillerna, merparten av Mexiko, merparten av USA och till allra sydligaste Kanada. I södra Kanada och i nordligaste centrala USA återfinns den bara på sommaren och i Centralamerika finns den bara om vintern.[4] Arten är flyttfågel i norra Kanada, Alaska[5] och Sydamerika.[6]
Spetsstjärtad duva återfinns i biotoper som stadsmiljö, jordbruksbygd, prärie, slätt och öppna skogslandskap. Den undviker våtmarker och slutna skogar.[5]
Merparten av populationen är flyttfåglar som följer flyttstråk som går över land. Vårflytten mot norr pågår från slutet av mars till maj. Höstflytten söderut sker mellan augusti till november.[4] Den flyttar oftast dagtid i större flockar.[5] Populationen i Kanada flyttar längst och övervintrar förmodligen i Mexiko eller till och med längre söderut.[7]
Den spetsstjärtade duvan är nära besläktad med öronduva (Zenaida auriculata) och socorroduva (Zenaida graysoni). Vissa taxonomer menar att dessa tre arter egentligen är underarter av en art, eller en subgrupp, och hänför dem av den anledningen till det egna släktet Zenaidura.[6] Detta medför emellertid att släktet Zenaida blir parafyletiskt,[6] och därför är det är idag vanligast att kategorisera dem alla som tillhörande släktet Zenaida.
Man brukar dela in arten i fem underarter:
Utbredningen för de olika underarterna överlappar varandra något.
Trots sin stora population är den en mycket ovanlig gäst i Europa. Då den även förekommer i djurparker så har vissa av dessa observationer avskrivits som förrymda exemplar, men en observaion på Island i oktober 1995 och två i Storbritannien i oktober till november 1989, och i november 1999 anses som spontana.[9] I övrigt har den observerats i Colombia och vid vardera två tillfällen i Alaska och på västra Grönland.[10]. Den har även introducerats till Hawaii.
I Sveriges har spetstjärtad duva setts endast en gång, 3-9/6 2001 i Brannäs våtmark i Oxelösund, Värmland. Länge ansåg Sveriges ornitologiska förenings raritetskommitté att dess uppträdande inte med säkerhet hade varit spontant. Först i januari 2016 ändrade man dock sig efter studier av fyndbild av arten i Europa och duvans uppträdande i Oxelösund betraktas därför numera som spontant.
Dess vetenskapliga släktnamn gavs av den franske zoologen Charles L. Bonaparte 1838 för att hedra hans fru, prinsessan Zénaïde Bonaparte.[11] Sitt nuvarande engelska namn mourning dove, 'sörjande duva', har arten fått på grund av fåglarnas sorgsna läte.[12]
Spetsstjärtad duva är en mellanstor, slank duva som i genomsnitt mäter 31 cm på längden. Den har breda elliptiskt formade vingar, runt huvud och lång stjärt som har formen av en avsmalnande romb. Dess fot har tre tår framåt och en bakåt så att den kan greppa om grenar och liknande. De rödfärgade benen är korta och den har en kort och mörk näbb.[7]
Dess fjäderdräkt är generellt ljust gråbrun och ljusare med en rosaaktig ton på undersidan. Den har svarta fläckar på vingarna och ytterkanten på sidan av stjärten är vit i kontrast till ett svart band precis innanför. Den har mörka ögon med blåaktig orbitalring.[7]
Den adulta hanen har klart rosalila fläckar på sidan av nacken. Honan har liknande fjäderdräkt men är gråare. Juvenila fåglar är mörkare och har en mer vattrad fjäderdräkt.[7]
Artens läte är ett karakteristiskt klagande oo-woo-woo-woo och i flykten skapar vingarna ett visslande ljud.[7]
Alla fem underarter har liknande utseende och skiljer sig bara till viss del i färgnyanser, vingform och storlek på näbb och tår, och är svåra att skilja från varandra.
Häckningen börjar med att hanen utför en bullrig flykt, följt av en graciöst cirklande glidflykt med utsträckta vingar och nedåtriktat huvud. Efter att hanen landat närmar han sig honan med uppburrat bröst, vickande huvud och höga läten. Paret brukar ofta plocka varandras fjäderdräkt.[5]
De besöker sedan möjliga platser för bobygge. Det är honan som väljer plats och som också bygger boet av material som hanen samlar in. Hanen överräcker bomaterial stående på hennes rygg.[13] Boet byggs av grenar, gräs, blad och ibland material från kottar och verkar mycket bräckligt.[8] Ibland tar paret ett övergivet bo från ett annat par av spetsstjärtad duva eller någon annan fågelart, men även från exempelvis ekorrar.[14]
Merparten av alla bon byggs i träd, men bon återfinns även i häckar eller på byggnader,[8] och fåglarna kan även häcka direkt på marken om det inte finns något annat val.[8]
Kullen består nästan alltid av två ägg.[13] Det förekommer att honan lägger sina ägg i ett annat pars rede.[15] Äggen är små och vita. Paret ruvar tillsammans, hanen från morgon till eftermiddag och honan den resterande tiden. Redet lämnas mycket sällan obevakat.[13]
De ruvar i genomsnitt i 14 dygn. Ungarna är bostannare som kläcks duniga och hjälplösa och måste tas om hand av sina föräldrar.[13] Båda föräldrar tar hand om ungarna och matar dem med krävmjölk under de första dagarna efter kläckningen. Krävmjölken byts sedan gradvis ut mot säd och annan föda som den adulta fågeln äter. Ungarna är flygfärdiga efter cirka 11 till 15 dygn. Under perioden då de är flygfärdiga men inte fullvuxna stannar de i närheten av sina föräldrar för att få mat. Detta pågår under ett antal veckor.[5]
Spetsstjärtad duva lägger flera kullar per häckningssäsong och kan i varmare områden lägga upp till sex kullar per år.[5] Denna snabba häckningstakt är en förutsättning för artens överlevnad eftersom dödligheten är hög. Mortaliteten per år är 58 % för adulta och 69 % för ungfåglar.[15]
Spetsstjärtad duva är monogam[15] och typiskt är att paret återvänder till samma område följande häckningssäsong och även att de håller ihop under vinterhalvåret. En övergiven adult individ bildar dock par så fort den får möjlighet.
Säd och frön står för mer än 99 % av den spetsstjärtade duvans föda och bara undantagsvis äter den sniglar och insekter. Den äter ofta tillräckligt mycket för att fylla krävan och flyger sedan iväg för att smälta födan ostört. Den äter också ofta grus och sand för att hjälpa matsmältningen. Spetsstjärtad duva födosöker mest på marken men även från fågelbord och foderautomater.[5] Den skrapar inte bland fröna utan pickar efter de frön som är synliga.[8] Undantagsvis tar den frön direkt från plantor.[5]
Dess föda består av en stor variation av frön, men den föredrar vissa frön framför andra, nämligen pinjenötter, frön från ambraträd (Liquidambar), kermesbär (Phytolacca), amaranter (Amaranthus), kanariegräs (Phalaris canariensis), majs, sesamfrö och vete.[8] När dess favoritföda inte finns tillgänglig äter den frön från andra växter, som exempelvis bovete, råg och snärjmåra (Galium aparine).[8]
Spetsstjärtad duva kan drabbas av en mängd olika parasiter och sjukdomar, bland annat bandmaskar, rundmaskar, kvalster, och löss. Parasiten Trichomonas gallinae som leder till sjukdomen gulknopp är speciellt allvarlig. Ibland kan fågeln bära på parasiten utan symptom men den orsakar ofta skador på slemhinnor i munhåa och hals vilket till slut leder till döden på grund av svält.[16]
Den spetsstjärtade duvans största fiender bland rovdjur är dagaktiva rovfåglar såsom falkar och hökar. Under häckningen kan deras ägg tas av olika kråkfåglar, båtstjärtar, tamkatter eller råttsnokar (Elaphe).[15] Undantagsvis råkar spetsstjärtad duva ut för häckningsparasitism ifrån kostarar (Molothrus). Spetsstjärtade duvor stöter bort något under en tredjedel av kostarägg i drabbade bon och den spetsstjärtade duvans helvegetariska diet är inte lämpad för kostarar.[17]
Världspopulationen av spetsstjärtad duva uppskattas av BirdLife International till 130 miljoner individer. Dess stora antal och stora utbredningsområde gör att populationen av spetsstjärtad duva bedöms som livskraftig (LC).[3] Det finns indikationer på att populationen minskar i de västra utbredningsområdena.[13]
Arten är populär vid småviltjakt och det skjuts uppskattningsvis 45 miljoner individer varje år.[7]
Arten trivs bra i kulturlandskap. När nybyggarna högg ned skog som tidigare täckte stora delar av Nordamerika skapades nya häckningsmiljöer för den spetsstjärtade duvan[5] och idag är det en av Nordamerikas vanligaste fåglar.
Duvor är oavsett art generellt mycket symbolladdade fåglar – se Duvor (Historik och symbolik) – och den spetsstjärtade duvan är bland annat officiell fredssymbol i Wisconsin[18] och Michigan.[19]
Spetsstjärtad duva (Zenaida macroura) är en av Nordamerikas vanligaste fåglar. Den tillhör familjen duvor (Columbidae) och dess utbredningsområde sträcker sig från Centralamerika till södra Kanada, inklusive ett antal öar i Stilla havet. Merparten av världspopulationen är stannfåglar men de som häckar i de nordligaste delarna av artens utbredningsområde är flyttfåglar och övervintrar i sydligare områden där temperaturen i januari inte understiger 12 °C.
Den trivs bäst i olika öppna eller halvöppna biotoper vilket omfattar både jordbruksbygd och stadsmiljö, och arten har anpassat sig väl till miljöer påverkade av människan. Världspopulationen är stor och består uppskattningsvis av 130 miljoner individer. I många områden jagas den som vilt både i mat- och i sportsyfte. Dess klagande läte woo-oo-oo-oo är ett vanligt ljud inom artens utbredningsområde, liksom det visslande ljudet av dess vingar när den flyger upp. Den är en uthållig flygare som är kapabel att uppnå hastigheter på upp till 88 km/h.
Spetsstjärtad duva är ljust gråbrun och har en matt fjäderdräkt. Könen är lika. Arten är oftast monogam och den får vanligtvis två ungar per kull. Båda föräldrarna tar hand om ungarna och de får ofta flera kullar per häckningssäsong. I varma områden kan ett par få upp till sex kullar om året. Den äter främst säd av både inhemska och introducerade plantor.
Багамські острови, Беліз, Бермуди, Канада, Кайманові острови, Колумбія, Коста-Рика, Куба, Домініканська Республіка, Сальвадор, Гватемала, Гаїті, Гондурас, Ямайка, Мексика, Нікарагуа, Панама, Пуерто-Рико, Сен-П'єр і Мікелон, Теркс і Кайкос, Сполучені Штати. Ареал майже на 11 мільйонів квадратних кілометрів. Приблизна кількість особин даного виду: 475 000 000. На нього полюють як для спорту так і м'яса.
Розмножується в різних середовищ існування, починаючи від рідколісся до напівпосушливих пасовищ, але в межах досяжності води. В основному є один партнер одночасно. Самиця відкладає рівно два яйця. Іноді, однак, вона відкладає яйця в гнізда інших пар, що призводить до трьох-чотирьох яєць в гнізді. Яйця маленькі і білі. Обидва батьки висиджують яйця і піклуються про своїх пташенят. Пташенята вилуплюються через 14 днів. Дорослі зазвичай їдять тільки насіння, молодь голубине молоко. Вони часто ковтають гравій або пісок, для допомоги в обробці їжі. Птах є сильним льотчиком і може літати зі швидкістю до 88 км/год. Під час сну голова спочиває між плечима, близько до тіла, і не заправлена під пір'я, як робить більшість видів. Найбільші хижаки цього виду це соколи і яструби. Під час гніздування воронові, домашні коти, деякі змії можуть полювати на яйця. Живуть близько 1,5 років в дикій природі, але один екземпляр жив до 19,3 років.
Довжина: 28–33 см, вага 85—170 гр, розмах крил: 37–45 см, яйце 28 на 32 мм. Схожий на голуба за формою і розміром. Має тьмяно-коричневий колір з вохристо-коричневою головою, шиєю і низом, кільця навколо очей блідо-блакитні. Деякі чорні плями видно на крилах, а також одне під вухом. Довгий хвіст темнішає до кінчика. Самиця тьмяніша і має коротший хвіст. Сидить з трьома пальцями по напрямку руху і один назад. Ноги короткі й червонуватого забарвлення. Дзьоб невеликий і темний, як правило, це суміш коричневого і чорного.
Bồ câu bi ai (danh pháp hai phần: Zenaida macroura) là một loài chim thuộc họ Bồ câu (Columbidae). Bồ câu bi ai phân bố Bắc và Trung Mỹ. Đây là một trong những phong phú và phổ biến rộng rãi của tất cả các loài chim Bắc Mỹ. Đây cũng là loài chim bị săn bắn hàng đầu, với hơn 20 triệu con (có khi mỗi năm lên đến 70 triệu con) bị bắn hàng năm ở Mỹ cho mục đích săn thể thao và săn bắt làm thịt. Khả năng của nó để duy trì dân số của nó theo áp lực như vậy bắt nguồn từ khả năng mắn đẻ của loài bồ câu này: trong các khu vực ấm áp, một trong những cặp có thể sinh sản và nuôi dưỡng lên đến sáu lứa một năm.
Bồ câu bi ai có 5 phân loài: [2]
Bồ câu bi ai (danh pháp hai phần: Zenaida macroura) là một loài chim thuộc họ Bồ câu (Columbidae). Bồ câu bi ai phân bố Bắc và Trung Mỹ. Đây là một trong những phong phú và phổ biến rộng rãi của tất cả các loài chim Bắc Mỹ. Đây cũng là loài chim bị săn bắn hàng đầu, với hơn 20 triệu con (có khi mỗi năm lên đến 70 triệu con) bị bắn hàng năm ở Mỹ cho mục đích săn thể thao và săn bắt làm thịt. Khả năng của nó để duy trì dân số của nó theo áp lực như vậy bắt nguồn từ khả năng mắn đẻ của loài bồ câu này: trong các khu vực ấm áp, một trong những cặp có thể sinh sản và nuôi dưỡng lên đến sáu lứa một năm.
Zenaida macroura (Linnaeus, 1758)
АреалПла́чущая го́рлица[1] (лат. Zenaida macroura) — птица отряда голубеобразных, семейства голубиных.
Распространена в Северной Америке от Канады и Калифорнии до Мексики. Птица длиной в 30 см. В году бывает 2—3 выводка. Является объектом спортивной охоты, однако в США существует ряд организаций, выступающих за запрещение отстрела этого вида птиц[2].
Плачущая горлица рассматривается орнитологами как вид, наиболее близкий к вымершему странствующему голубю (Ectopistes migratorius), который к началу XX века был полностью уничтожен человеком из-за интенсивной охоты, не имевшей никаких пределов и ограничений[3][4][5].
По этой причине, плачущую горлицу иногда рассматривают как вид, с помощью которого в будущем может стать возможным воссоздание популяции странствующего голубя путём клонирования[6].
Пла́чущая го́рлица (лат. Zenaida macroura) — птица отряда голубеобразных, семейства голубиных.
Распространена в Северной Америке от Канады и Калифорнии до Мексики. Птица длиной в 30 см. В году бывает 2—3 выводка. Является объектом спортивной охоты, однако в США существует ряд организаций, выступающих за запрещение отстрела этого вида птиц.
哀鸽(学名:Zenaida macroura)是鸠鸽科动物,又名泣鸽、哀鸠,分布於中美洲和北美洲及其近海岛屿。每年,大量的哀鸽从分布区北部地区迁徙至1月温度高於−12 °C的南部地区越冬。
哀鸽的栖息地有开放式和半开放式环境,包括农业区和城市区,对人类改变的环境有良好的适应性。这种鸟数量很多,据估计全球共有1.3亿只。在很多地区,哀鸽是狩猎运动的目标猎物之一,它的肉也被人们食用。在哀鸽的分布区内,经常可以听到它发出“呜-呜-”的哀鸣,也经常会听到其飞过时翅膀发出的尖啸声。哀鸽是飞行健将,时速最快能达到88千米/小时(24.5米/秒)。[2]
哀鸽通常全身为暗哑的浅灰褐色,雌鸟和雄鸟外形相似。哀鸽一般是一夫一妻制,一窝产2枚蛋。雏鸟的双亲都会孵蛋并照顾雏鸟一段时间。在美国,雖然每年有达到7000万只哀鸽被猎捕,但哀鸽有着极旺盛的繁殖力,因此维持了种群的稳定。一对哀鸽每年常会产2-3窝蛋,是北美洲繁殖期最长的鸟类。在温暖地区的繁殖季节裡,一对哀鸽一季产卵最多能达到6窝。哀鸽主要吃植物种子,本土植物和外来植物的种子都会取食,而雏鸽的食物是父母喂食的鸽乳。
哀鸽最早的可靠化石记录可追溯至早更新世,约在180万年前。1931年,亚历山大·韦特莫尔(Alexander Wetmore)在佛羅里達州聖彼德斯堡附近的塞米諾爾人居住区首次发掘出哀鸽化石。在人类出现之前的自然遗址、贝丘和其他一些史前人类的遗址中,都能找到哀鸽存在的证据。分布在美国的6个州的至少11个遗址,以及墨西哥和加勒比地区的部分遗址都存在哀鸽的化石。位于洛杉矶的拉布雷亞瀝青坑中,也有属于17只哀鸽的29个化石标本。[3]
不过,由于存在的化石都是一些零散的碎片,关于哀鸽的化石资料,尤其是更新世时期的化石资料仍十分缺乏,这就使考古学家们感到很困惑,不能对哀鸽的演化作进一步研究。[3] 而且,由于化石的形成是一个很复杂的过程,单纯的化石并不能反映哀鸽的生活习性和生活范围,而知道了不同化石标本的分布距离,才能获得这些资料,这正是目前紧缺的。
哀鸽的分布区非常广泛,区域面积接近1100万平方公里[4],绝大部分属于新北界,小部分属于新热带界。哀鸽在大安的列斯群岛、墨西哥大部分地区、美國本土、加拿大最南端和最北端是一种留鸟。夏季,在加拿大南部的大部分地区和美国中部的最北端都能看到这种鸟,而到了冬季,则会在中美洲南部看到它们。[5] 哀鸽在加拿大北部、阿拉斯加[6]、和南美洲[7] 是一种迷鸟。哀鸽在古北界西部至少出现过7次,5次在不列颠群岛,1次在亚速尔群岛,1次在冰岛。[8] 在1963年,哀鸽被引入夏威夷。截至1998年,哀鸽的数量在夏威夷北科纳区仍然很少。[9] 自从索哥羅鳩在索哥羅島上灭绝16年后,即1988年,人们第一次发现哀鸽生活在索哥羅島上。[10]
哀鸽占据了大多数环境适宜的地方,包括城市区、农田、牧场、草地和疏林地区,不过它们不喜欢沼泽和密林[6]。广为人知的是,哀鸽常在城市中或农场附近的树上筑巢,如纽约市、芝加哥和亚特兰大,以及阿巴拉契亚山脉和洛磯山脈的森林中。[11]
哀鸽共有5个亚种:
5个亚种中大部分哀鸽的分布区很少有重叠,其中有3种是在美国或加拿大。[8]指名亚种加勒比哀鸽分布在大安的列斯群岛全境[13],而近期此亚种又入侵佛羅里達礁島群[8];东部哀鸽主要分布在北美洲东部,以及百慕大和巴哈马;西部哀鸽主要分布於北美洲西部和墨西哥部分地区;巴拿马哀鸽地处中美洲;克岛哀鸽只分布於墨西哥太平洋沿海的克拉里昂岛(Clarion Island)。[13]
哀鸽的学名Zenaida macroura是1838年由法国动物学家夏尔·吕西安·波拿巴为纪念他的妻子塞奈达·莱提西娅·朱莉·波拿巴(英语:Zénaïde Laetitia Julie Bonaparte)公主而命名的。[14]“哀鸽”就是因其哀伤的鸣叫而得名。[15]
哀鸽与斑颊哀鸽(Zenaida auriculata)和索哥羅鳩(Zenaida graysoni)有近缘关系。部分专家将它们归类为一个超种,而这三种鸟有时被分在独立的Zenaidura属内[7],但目前的分类法是将它们与其他物种分在哀鸽属(Zenaida)内。而在鳥類DNA分類系統中,哀鸽被归入雀总目,科属名同科學分類法。另外,索哥羅鳩有时被认为与哀鸽属同一物种,不过,它们无论是生活习性、鸣叫声还是体态都有所不同,由此可以断定它们是两个不同的物种。[10] 而如果将这3个物种作为哀鸽属的一个独立的亚属,会导致並系群的产生,从而扰乱哀鸽属的演化支。[7]
而哀鸽也被认为是与20世纪初灭绝的旅鸽(Ectopistes migratorius)亲缘关系最近的物种[16][17][18],因此目前有很多讨论认为,哀鸽很可能是将来用于克隆旅鸽的好选择[19]。
哀鸽体型中等,较小的个体身长31 cm,平均重量为110-170 g。[17] 翅膀为宽阔的椭圆形,头部较圆,长尾巴尖端为锥形。(种加词“macroura”是希腊语单词,意思是“大尾巴”。[20])哀鸽每只脚有4根脚趾,3根向前,1根向后,腿较短,为淡红色。喙为暗色,通常为黑褐色,较短。[8]
哀鸽的全身羽毛一般是浅灰褐色,翅膀下部颜色较浅,头和胸腹部为粉红色。翅膀上有黑色斑点,外层尾羽为白色,与内层的黑色羽毛对比强烈。眼部下方有一个明显的新月形黑色羽毛区域。眼睛为黑色,周围皮肤较薄。[8] 成年雄鸟颈部两侧有亮葡萄紫色斑块,胸部及胸部以上为亮粉色。成年雄鸟的顶冠是很明显的蓝灰色。成年雌鸟在体态上与雄鸟差别不大,但总体上棕色羽毛要多於雄鸟。极少数雄鸟的肩部以上和颈部存在彩色羽毛斑块,但如果存在将会使雄鸟显得非常有神采。但是幼雏的样子就不怎么好看了,而且它们的羽色暗哑。[8]
哀鸽的外观与已经灭绝的旅鸽(Ectopistes migratorius)很相似,不过体型比旅鸽小;其与同属的鸣哀鸽(Zenaida aurita)外观基本一致,但是哀鸽的体型比鸣哀鸽要大些。
哀鸽的所有亚种看起来都差不多,不易区分。[8] 相比普通哀鸽,加勒比哀鸽的翅膀更短,羽色更深且偏黄;东部哀鸽的翅膀和脚趾更长,喙更短,羽色更深;西部哀鸽的翅膀更长,喙更长,脚趾更短,羽色更为暗淡;巴拿马哀鸽的翅膀和腿更短,喙更长,羽色偏灰;克岛哀鸽的脚掌和喙更大,羽色为更暗哑的棕褐色。[13]
哀鸽的食物绝大部分是种子等素食,占其膳食总量的95%。它们很少吃蜗牛或昆虫。哀鸽会吃足够的食物来填满嗉囊,然后在飞行间隙休息时消化食物。它们每天要摄入相当於它们体重12-20%的食物,相当於平均71卡路里的热量。它们的嗉囊能容纳非常多的种子,最高记录竟达到17200个早熟禾种子。[21] 它们常会吞下粗砂,如小砂砾和沙子以帮助消化。它们经常也会在地上和鸟类喂食器中寻找食物,这时它们是行走而不是跳跃。[6] 在喂食器附近有很多种鸟,而哀鸽也会被吸引,因此在北美洲任何鸟类都会食用的几类种子的最大生产地聚集了更多的哀鸽。它们最喜欢以玉米、小米、红花和向日葵种子为食。哀鸽并不刨挖种子,而是吃一眼就能看到的种子。[13] 它们有时也会落在植物上啄食其中的种子。[6] 哀鸽会把它们所食用的特定植物的种子分散开,这对植物群落有重大的积极意义。不过,由于哀鸽嗜食谷物,有时它们会被当作害鸟。
哀鸽对几种植物特别偏爱。相比其他鸟类,哀鸽对松果、枫香树种子、美洲商陆种子、莧菜种子、金絲雀虉草种子、玉米、芝麻和小麦特别喜爱。[13] 当哀鸽喜爱的食物短缺时,它们会以其他植物的种子为食,包括蕎麥、黑麦、八仙草和蓼。[13]
它们能生存在沙漠中,因为它们能饮用沙漠中盐度相当於海水一半的苦泉水,不会像人类一样出现脱水的情况。[21]
像其他鸠鸽科动物一样,哀鸽可以一直俯身吸水,而其他鸟类在喝水过程中需要不时抬头。在黎明和黄昏时分,哀鸽聚集在饮水地点喝水。普埃布罗族人称哀鸽为“赐雨者”或“示水者”,因为哀鸽每天都会去有水的地方饮水,这样人们就可以跟踪它们找到水源。[18]
哀鸽可以在地上或平坦的树枝上晒日光浴或在雨中淋浴,倾斜身体,张开一只翅膀,保持这一姿势20分钟。它们可以在浅池或水盆中洗澡,也常用沙土洗澡。
在繁殖期外,哀鸽们一起栖息在茂密的落叶林或针叶林中。睡觉时,哀鸽把头放在两肩,贴近身体,但它们并不像很多鸟一样把头藏在肩部的羽毛中。在加拿大的冬天裡,天气越冷,哀鸽晚上回巢和早晨出巢的时间就越晚。[22]
当掠食者接近巢穴时,成年哀鸽为了把掠食者引开,会落到地上假装受伤,这种行为被称为“拟伤”。[23] 它们在掠食者面前扇动翅膀,就好像一只翅膀折断了一样,一边远离自己的巢穴,一边把掠食者引开。一旦掠食者远离巢穴接近哀鸽,哀鸽就会迅速飞走以脱身。
哀鸽的鸣叫声很有特点,听起来像是“咕——呜-呜-呜——”(“咕——”为重音,之後渐弱。近些听,在第一声“咕”前可以听到喉咙中的摩擦声和咯咯声),这是雄鸟用来吸引配偶的叫声。哀鸽能使用一系列不同的鸣叫声与其他哀鸽沟通,如雄鸟能用“咕——”来呼唤配偶回巢;寻找新伴侣的雄鸟会用柔和的“哦”声对雌鸟打招呼;当受到威胁时,雄鸟和雌鸟都能用短促的“噜-噜”声作警报。在其飞行时,翅膀的拍打会发出难听的尖啸声。而哀鸽在起飞和着陆时,这种尖啸声更为洪亮。[8]
大部分哀鸽的迁徙路径主要是陆路,而且至少要飞行1600千米才能到达其目的地。不过在极少数情况下,哀鸽也会途经墨西哥湾。在春季,向北方的迁徙要从3月底持续到5月;而在秋季,向南方的迁徙要从8月底持续到11月,[5] 而且通常是在白天成群结队的进行。[6] 加拿大的哀鸽迁徙得最远,可能会在墨西哥或是更为偏南的地区越冬。在偏南地区度过夏季的哀鸽会停留更长时间,迁徙的次数也更少。在其分布区南部,哀鸽是一种留鸟,全年定居。[8] 不过并不是所有的哀鸽都会迁徙,即使是在冬天很寒冷的加拿大,也有个别哀鸽越冬,因为那裡有固定的鸟类喂食器为它们提供食物。
求偶以雄鸟嘈杂的飞行开始,接着优雅的滑行,伸展开翅膀,低下头,划出一道优美的弧线。着陆后,雄鸟会高高挺起胸,点着头,大声鸣叫并接近雌鸟。每年,在温暖的月份裡都常能听到这种求偶的鸣叫声。如果雄鸟看到中意的雌鸟,它就会把同一枝条上的其他雄鸟赶走;直到求偶成功时,它才会把自己的领地范围确定。一对哀鸽伴侣经常会用喙互相梳理对方的羽毛。[6]
求偶成功后,雄鸟会带着雌鸟去看可以筑巢的地点,雌鸟就会选中其中一个地点安顿下来,接着雄鸟飞出去搜集巢材,带回来给雌鸟。雄鸟会站在雌鸟的背上把巢材给雌鸟,然后雌鸟就会用这些巢材筑巢。[24] 巢材包括小树枝、针叶或是草叶,因此是一种非常脆弱的建筑。[13] 每天筑巢所用的时间超过10小时,并且需要花费3-4天才能把巢编织好。这些哀鸽有时也会需要其他哀鸽、其他鸟类或者树栖哺乳动物,如松鼠废弃不用的巢。[25]
大多数哀鸽都生活在落叶林和针叶林裡,有时在灌木丛、藤本植物或是人造结构,如建筑物[13] 和悬挂的花盆[24] 中也能发现它们。当的确没有适合筑巢的高处地点时,哀鸽就会在地面上筑巢。[13]
一般情况下,哀鸽每次总是产2枚蛋。[24] 不过,雌鸟偶尔会把蛋产在其他哀鸽的巢中,这造成巢中容纳了3或4枚蛋。[26] 哀鸽蛋又小又白,长度为2.6-3厘米,直径为2.1-2.3厘米。[21] 雄鸟和雌鸟都会孵蛋,雄鸟从早晨到下午孵蛋,雌鸟则在白天余下的时间裡和夜间孵蛋。哀鸽是深爱子女的父母,它们很少把雏鸟单独留在巢中,因此一般来说,至少有一只成鸟留守巢中照料雏鸟们。[24]
孵化和成长孵化需要花费约2周时间。刚孵出的雏鸽很无助,浑身长满绒羽,而父母非常尽责地照料它们。[24] 在雏鸽生命最初的三四天裡,哀鸽会给雏鸽喂食鸽乳。当雏鸽饥饿时,就会用翅膀轻拍父母的喙,这能刺激成鸟反刍鸽乳。随着成鸟摄食更多种子和其他食物,鸽乳和种子会同时反刍以喂养雏鸽。雏鸽在出生11-15日後会长出羽毛,这发生於雏鸽成年之前,但羽毛长出不久後它们就有能力消化成鸟吃的食物,而且这时它们可以出巢了,因此成鸟只会给出巢后的雏鸽喂食种子。[25] 一般来说,雏鸽孵化后的前15天内是由雌哀鸽喂养,之后雄哀鸽就会负起喂养雏鸽的责任。它们在羽翼丰满后,仍会在父母身边停留数周,让父母喂养它们。[6] 不过如果身边有食物,21天大的雏鸽就能独立生存了。大概85天大的小哀鸽就能开始繁殖后代了。
哀鸽繁殖力很旺盛,一对哀鸽每年常会产2-3窝蛋[27],是北美洲繁殖期最长的鸟类。在温暖地区的繁殖季节裡,一对哀鸽一季产卵最多能达到6窝。[6] 这种快速繁殖对物种的生存很重要,因为哀鸽的死亡率很高。每年,成鸟的死亡率达到58%,幼雏的死亡率达到69%。[26]
哀鸽是一夫一妻制,会结合成亲密的伴侣。[26] 在繁殖期内,同一地区的哀鸽伴侣有时会各自寻找新的配偶;而有时伴侣会保持固定,相伴越冬。另外,孤鸽在需要时也会寻找新的配偶。
野生幼年哀鸽的平均寿命约为1-1.5岁,如果幼鸽能够生存下来,那么平均寿命通常能达到4-5岁,而最长寿的野生哀鸽曾活到31.3岁[28],保持了北美最长寿的陆地鸟类纪录。[29] 在美国,允许猎捕哀鸽的区域内的哀鸽平均寿命,比不允许猎捕哀鸽的区域内的哀鸽平均寿命要短。
哀鸽会遭受多种寄生虫和动物疾病的侵害,包括绦虫、线虫、螨蟲和蝨子。寄生于哀鸽口部的禽毛滴虫(Trichomonas gallinae)会造成很严重的疾病。有时哀鸽毫无征兆的感染它,而这种寄生虫会使口部和食道等部位长出很多黄色块状物,最终会导致宿主因饥饿而死。鸟痘这种由昆虫传播的病毒性疾病也会危害哀鸽的健康。[30]
哀鸽的主要天敌是昼行性猛禽,如隼和鹰。它们能够灵活敏捷的飞行,因此当它们意识到天敌在周围时,可以安全地躲避大部分天敌。不过,要是哀鸽碰上游隼(Falco peregrinus)和草原隼(Falco mexicanus),那么它们就只能使出特别的招数才有可能侥幸逃脱。
哀鸽在筑巢时,鸦、鹩哥、家猫或鼠蛇会掠食它们的蛋。[26] 牛鸝极少数情况下也会把自己的蛋产入哀鸽的巢裡。在这种情况下,略少於1/3的牛鸝蛋会被哀鸽拒绝孵化,不过哀鸽的素食习惯并不适合牛鸝的生长。[31]
据國際鳥盟估计,全球哀鸽的个体数量接近1.3亿,分布区面积达到1100万平方千米。[1] 由于数目巨大、分布区广泛,哀鸽被认定为无危物种,这意味着此物种并没有即刻风险。[4] 哀鸽作为一种狩猎运动的猎物被妥善管理,每年有4000万-7000万哀鸽被狩猎者猎捕。[32]
哀鸽已对人类改变的环境非常适应。開拓者和移民砍伐掉曾覆盖北美洲大部分地区的森林,同时,也为哀鸽开辟了新的栖息地。[6] 但是,人类的一些活动非常不利于哀鸽生存,如清除灌木、扩建农场和化学污染都会减少哀鸽的数量。[18] 而且因为哀鸽常在地面上觅食,因此在打猎频繁的地区,它们会因误食铅弹而中毒死亡,记录表明,一些哀鸽误食的铅弹数量多达43个,而这种情况在哀鸽时常光顾的牧场更为严重,大约有1/20的哀鸽因误食铅弹而死亡。[21]
大约在公元前4500年,鸽子就被视为和平、忠诚和爱的象征,哀鸽则继承了和平的思想。[16]
东部哀鸽(Z. m. carolinensis)是威斯康辛州官方的象征和平的符号[34],不过在威斯康辛州猎捕哀鸽并不违法。[35] 哀鸽也是密西根州代表和平的州鸟[36],1905年起密西根州就开展了保护哀鸽的活动,而且後来还颁布法令禁止人们对哀鸽作出任何伤害。[16]
哀鸽以“Carolina Turtle-Dove”的名字在奥杜邦的《美洲鸟类图谱》(Birds of America)第286插页上出现过。[37]
美国本土文学中常常出现哀鸽的形象,而哀鸽的意象越来越多地出现在当代美国和加拿大诗人,如罗伯特·勃莱(Robert Bly)、杰瑞德·卡特(Jared Carter)[38]、洛琳·尼德克(Lorine Niedecker)[39] 以及查尔斯·赖特(Charles Wright)[40] 的诗歌作品中。
美国原住民女作家胡米苏玛(英语:Mourning Dove (author))(克莱斯德尔·昆塔斯科特,Chrystal Quintasket)的笔名也叫“Mourning Dove”(薩利希語:Hum-ishu-ma)。
哀鸽在印第安文学中频繁出现,特别是与招魂术相关的文献。在普埃布罗族神话中,哀鸽可以使人们找到水源,同时也是赐雨者,但雨水并不总是来临,因此哀鸽就会感到悲伤。居住在奧克拉荷馬州的雷纳佩族(Lenape)人将哀鸽尊为“虔诚的祈祷者”(德拉瓦尔语:mamendhakema),而不像其他印第安人一样捕杀和食用哀鸽,因为这样做雷纳佩人会感到良心受谴责。[41]
在五大湖地区,珀塔瓦托米族(Potawatomi)母亲常给她们的孩子讲述这样一个传说,解释了哀鸽的巢穴非常脆弱的原因:“当鸟儿们第一次来到世界上时,一位老师就把鸟儿们召集在一起,教授它们鸟儿应该知道的很多事情。老师教授它们如何飞翔、歌唱和觅食,最后教它们如何筑巢,告诉它们筑巢所需的材料、巢穴的构造和编织方法。大多数鸟儿都认真听讲,学会如何在不同地点用不同材料编织结实的鸟巢。然而,在课程刚开始时,小哀鸽就开始打瞌睡,然后她完全睡熟了,后面的课一点也没听到,结果只学会了如何收集树枝,如何将树作为基座并把树枝摆放在树上。她错过了课程的大部分内容,永远也不会知道如何编织一个结实的鸟巢。”[41]
哀鸽(学名:Zenaida macroura)是鸠鸽科动物,又名泣鸽、哀鸠,分布於中美洲和北美洲及其近海岛屿。每年,大量的哀鸽从分布区北部地区迁徙至1月温度高於−12 °C的南部地区越冬。
哀鸽的栖息地有开放式和半开放式环境,包括农业区和城市区,对人类改变的环境有良好的适应性。这种鸟数量很多,据估计全球共有1.3亿只。在很多地区,哀鸽是狩猎运动的目标猎物之一,它的肉也被人们食用。在哀鸽的分布区内,经常可以听到它发出“呜-呜-”的哀鸣,也经常会听到其飞过时翅膀发出的尖啸声。哀鸽是飞行健将,时速最快能达到88千米/小时(24.5米/秒)。
哀鸽通常全身为暗哑的浅灰褐色,雌鸟和雄鸟外形相似。哀鸽一般是一夫一妻制,一窝产2枚蛋。雏鸟的双亲都会孵蛋并照顾雏鸟一段时间。在美国,雖然每年有达到7000万只哀鸽被猎捕,但哀鸽有着极旺盛的繁殖力,因此维持了种群的稳定。一对哀鸽每年常会产2-3窝蛋,是北美洲繁殖期最长的鸟类。在温暖地区的繁殖季节裡,一对哀鸽一季产卵最多能达到6窝。哀鸽主要吃植物种子,本土植物和外来植物的种子都会取食,而雏鸽的食物是父母喂食的鸽乳。
ナゲキバト(学名Zenaida macroura)は、ハト目ハト科に分類される鳥類の一種。鳩の仲間。