Malajbjörnen eller Biruang[3] (Helarctos malayanus) är en liten art i familjen björnar som har svart päls och grågul nos. Arten förs vanligen till ett eget släkte Helarctos,[2] men ibland även till släktet Ursus. Ett annat namn är solbjörn, som även finns i släktnamnet (gr. helios = sol) och troligen syftar på den gula fläcken på bröstet.[4]
Malajbjörnen har svart päls med korta hår. På bröstet finns en halvmånformig fläck som är vit eller gulaktig. Den korta nosen har en ljust gulaktig eller orange färg. Kännetecknande är djurets långa tunga. Öronen är små och avrundade. Malajbjörnen har stora böjda vassa klor och nakna fotsulor som en anpassning till livet i träd.[5]
En vuxen individ når en kroppslängd mellan 100 och 140 centimeter och en mankhöjd på omkring 70 centimeter. Den 3 till 7 centimeter långa svansen är bara en stump. Vikten varierar mellan 27 och 65 kilogram och hanar är betydligt tyngre än honor.[5]
Det normala utbredningsområdet är från Sumatra och Borneo över Malackahalvön till södra Kina (provinsen Yunnan och Tibet) och östra Indien (Assam). Habitatet utgörs främst av tropisk regnskog. Malajbjörnar lever även på Thailand, Laos, Kambodja och Vietnam.[1]
Malajbjörnar är aktiva på natten och sover på dagen i träd två till sju meter över marken. De bryter eller böjer grenar för att skapa ett slags bon eller en utsiktsplatå. På marken är de liksom alla björnar hälgångare, men de vrider fötterna åt insidan.[5]
Som andra björnar lever de ensamma utanför parningstiden, men inte mycket är känt i allmänhet om artens sociala beteende. I motsats till flera andra björnar håller de ingen vinterdvala; detta på grund av att de i tropikerna hela året har tillgång till föda.[5]
Dessa björnar är allätare men föredrar insekter och andra ryggradslösa djur. De skalar barken från trädet med sina klor för att komma åt bin och andra trädlevande djur eller för att slicka honung. Malajbjörnar äter även många termiter. Detta sker genom att de öppnar termitstacken och sedan växelvis stoppar sina främre extremiteter i stacken. Efter att tillräckligt många termiter har klättrat upp på armen slickar björnarna av dessa från sina lemmar.[5] Malajbjörnen äter dessutom frukter, kokosnötter och andra växtdelar, vilket i områden med odlingar leder till att den uppfattas som skadedjur.
Ibland tar de även små ryggradsdjur som gnagare,[5] fåglar eller ödlor som byte, och ibland äter as.
Malajbjörnar kan para sig året runt. Själva dräktigheten varar i cirka 95 dagar men ofta vilar ägget en tid innan den egentliga dräktigheten börjar och därför ligger ibland 240 dagar mellan befruktningen och födelsen. Vanligtvis föds ett eller två ungdjur som i början väger 300-400 gram och som är nakna, blinda och hjälplösa. De stannar hos moderdjuret tills de är fullvuxna. Efter ungefär tre år är ungarna könsmogna. Det äldsta djuret i fångenskap blev 31 år gammalt.[5]
Malajbjörnar jagas på grund av att de även äter odlade växter. Dessutom påstås att vissa kroppsdelar, till exempel gallvätskan, har läkande egenskaper. I östra Asien hålls ungdjur ofta i fångenskap för att slaktas när de är fullvuxna. Ett ytterligare hot mot malajbjörnar är förstöringen av deras levnadsområde genom skogsröjning.[5]
Alla dessa anledningar har medfört en nedgång i malajbjörnens population. Det antas att arten är utrotad i Indien och starkt hotad i Kina. Hela beståndet har tidigare ansetts sårbart (VU), men klassas numera som att kända data är otillräckliga (kunskapsbrist - DD).[1] Washingtonkonventionen listar arten under appendix I.
Wikimedia Commons har media som rör Malajbjörn.
Malajbjörnen eller Biruang (Helarctos malayanus) är en liten art i familjen björnar som har svart päls och grågul nos. Arten förs vanligen till ett eget släkte Helarctos, men ibland även till släktet Ursus. Ett annat namn är solbjörn, som även finns i släktnamnet (gr. helios = sol) och troligen syftar på den gula fläcken på bröstet.
