Hästhov eller tussilago[1] (Tussilago farfara) är en perenn korgblommig växt med små gula blommor, som ursprungligen förekommer i Europa, Nordafrika och delar av västra och centrala Asien. Den växer ofta vid vägkanter eller dikeskanter och blommar tidigt på våren, ibland så tidigt som februari men oftare i april och maj.[2]
Hästhov beskrevs av Carl von Linné och placeras idag som ensam art i släktet hästhovar (Tussilago)[3] även om mer än två dussin andra växter vid något tillfälle har ansetts tillhöra släktet. Flertalet av dess arter placeras idag i släkten som Chaptalia, Chevreulia, Farfugium, Homogyne, Leibnitzia, Petasites och Senecio.[4]
Hästhov är en perenn ört som sprider sig med frön och jordstammar. Den uppträder ofta i kolonier med dussintals plantor. Växten är ofta 10–30 cm hög.
Den gula blomman, som ytligt påminner om en liten maskros, börjar blomma på den bladlösa stammen. Bladen, som till konturen påminner om spåret efter en hästhov, växer fram först sedan blomningen är över. Bladen kantas av vinklade spetsar.[5] Tussilagons blomning är viktig för tambin.[källa behövs]
Kartan avser blomningstidens början. Blomningen pågår sedan under ca 3 veckor.
Hästhoven förekommer i Europa, Asien och Nordafrika, från Svalbard i norr till Marocko söder, och till Kina och Ryska fjärran östern i öster. Den är även vanlig i Nord- och Sydamerika där den introducerats, förmodligen av nybyggare som en medicinalväxt. I vissa områden kategoriseras den som en invasiv art.[4] [6] [7]
På Småländska höglandet mindre vanlig.
I södra Norge, på Hardangervidda, upp till 1 390 m ö h.
I norra Norge upp till 800 m ö h.
Leriga ställen, kalkgynnad.
Tussilago har använts inom traditionell medicin. Bladen användes för att göra en dekokt mot hosta. Enligt Linné (1755) röktes även bladen som tobak vilket var en metod mot hosta och astma som redan omskrivits av Plinius den äldre.[2] Växten innehåller pyrrolizidinalkaloider vilket är ett mycket kraftigt gift som påverkar levern. Hästhoven har använts vid framställning av fnöske[8].
Släktnamnet Tussilago, beskrivet av Linné, härstammar från latinets tussis, som betyder "hosta" och ago, en böjningsform av agere, som betyder "fördriva". Sammantaget kan det vetenskapliga namnet översättas till "förjagare av hosta".[9][10]
Artepitetet farfara är hämtat från det toskanska namnet på växten, Farfara.[2]
Numera är det vanligt att använda det vetenskapliga namnet tussilago som trivialnamn, och det har trängt ut det äldre folkliga namnet "hästhov".
Namnet hästhov kan syfta på att växtens blad till utseendet ansetts likna spåret efter en hästhov, eller kanske vara en förvrängning av "hosthäva".
Hästhov eller tussilago (Tussilago farfara) är en perenn korgblommig växt med små gula blommor, som ursprungligen förekommer i Europa, Nordafrika och delar av västra och centrala Asien. Den växer ofta vid vägkanter eller dikeskanter och blommar tidigt på våren, ibland så tidigt som februari men oftare i april och maj.