Pollution in the Baltic Sea has led to the declining population of the grey seal. The most dramatic increase in DDT and PCB levels in the Baltic occurred after 1955. Research conducted by Zakharov and Yablokov on skulls of grey seals investigated the notion that these increased pollutants result in skull asymmetry. Their study investigated whether morphological changes could be found in the grey seal population born during the major pollution episode that occurred after 1960. They studied skulls taken from seals born before 1940 and after 1960. It was shown that the pollution group had sharply increased levels of asymmetry in almost all characters analyzed. The findings indicate a dramatic change in the development stability of the Baltic grey seal during the period of heavy pollution after 1960, which could attribute to the rapid decline of the species (Zakharov 1990).
Perception Channels: tactile ; chemical
The grey seal species as a whole is under no special conservation status. In fact, many countries allow either monitored or unlimited hunting of the seals. For nearly a decade, from 1982 until 1993, Norway, Iceland and Canada offered bounties and local culls for the grey seal. Many fisherman believe that this species competes with them for fish, and seals damage nets and traps. Recently the species has been given great legal protection in Europe, and fewer culls are being authorized.
The Baltic Sea population of this species is much smaller than the two Atlantic population, probably due to hunting and pollution of its habitat. It has greater legal protection.
US Federal List: no special status
CITES: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: least concern
Grey seals are widely believed by commercial fisherman to be a pest. They may remove fish from nets, become tangled in nets, damage traps, and feed on farmed fish. These seals are also hosts for a parasitic roundworm called codworm (Pseudoterranova decipiens), that infects cod and other commercially harvested fish.
There is some dispute about the large-scale impacts of grey seals on the Atlantic fisheries, but they are at least occasionally a problem in local situations.
In the past, grey seal pups were killed and harvested on a large commercial scale for their skins. There have been no recent large-scale hunts.
These seals are also hosts for a parasitic roundworm called cod worm (Pseudoterranova decipiens), that infects cod and other commercially harvested fish.
Commensal/Parasitic Species:
Halichoerus grypus is an opportunistic feeder consuming between four and six percent of its body weight in one feeding per day. The diet consists of a large variety of fish and the occasional crustaceans and mollusks. According to King, at least 29 different species of fish have been recorded as being eaten by these seals. Fish taken include nearly any species found at pelagic and midwater levels as well as bottom dwelling fish at depths of seventy or more meters.
The feeding methods of the grey seal vary among populations, however they are most often social feeders. Social feeding reduces the opportunity for the prey to escape thereby increasing the feeding efficiency. When small fish are caught by the seal, they are usually consumed underwater and are swallowed whole. However, when large fish are captured, they are brought to the surface and held in the prehensile front flippers. The fish head is then bitten off and discarded, while the remainder of the fish is broken into small pieces able to be swallowed.
Animal Foods: fish; mollusks; aquatic crustaceans
Primary Diet: carnivore (Piscivore )
The grey seal (Halichoerus grypus) occurs in temperate and subarctic waters on both sides of the North Atlantic ocean resulting in three distinct populations. The western Atlantic population is found in the Canadian maritime provinces located from Cape Chidley on the Labrador coast to Nova Scotia. Grey seals located on the southwestern coasts of Iceland, on the Faeroe Islands and the British Isles comprise the eastern Atlantic population. In addition, the eastern Atlantic population extends further onto the coasts of Norway, northwestern Russia, and even French, Dutch, Gernman and Portugal coasts. The third population is found in the Baltic Sea.
Biogeographic Regions: nearctic (Native ); palearctic (Native ); atlantic ocean (Native )
The habitat of the grey seal differs among each individual group of seals. Some are found along rocky continental coasts, while others are comfortable on isolated islands. There are also many grey seal populations around that haul out on icebergs and ice shelves.
Habitat Regions: temperate ; polar ; terrestrial ; saltwater or marine
Terrestrial Biomes: icecap
Aquatic Biomes: coastal ; brackish water
Their lifespan ranges from 15 to 25 years, with the oldest recorded wild female grey seal living to be 46 years of age.
Range lifespan
Status: wild: 46 (high) years.
Typical lifespan
Status: wild: 15 to 25 years.
Average lifespan
Sex: male
Status: captivity: 43.0 years.
At birth, grey seal pups weigh approximately 16 kg and have long, creamy white fur which is shed after the first three weeks of life. They fatten quickly on the rich milk from their mothers, and by moulting age have nearly quadrupled in body mass. At this time the young seals show coat patterns which differentiate the sexes. The female grey seal is silver-grey in colour, with small scattered dark spots, while the males are a dark grey with silver grey spots. The three populations of grey seals differ in exact colorings (grey, brown, silver), however the patterns are similar among the individual sexes -- female grey seals have dark spots on a lighter background while the males have a lighter spotting on a dark background fur, but both sexes in the three populations have a relatively dark back and lighter belly.
In addition to coat markings, the nose of a grey seal can distinguish a male from a female. The male grey seal has a long-arched roman nose which is the basis for its Latin name, Halichoerus grypus, meaning the hooked-nose sea pig. The shoulders of the male are massive with the overall bulk supplemented by a buildup of scar tissue from fighting during breeding seasons. The average adult male reaches his maximum size of 2.2 meters long and 220 kg at 11 years of age. The female is smaller and does not attain full size until approximately 15 years of age, reaching an average weight of 150 kg and length of 1.8 meters (measured from nose to tail). She has a more narrow, short nose and a straight profile to the dorsal surface of the head.
Range mass: 150 to 220 kg.
Range length: 1.8 to 2.2 m.
Other Physical Features: endothermic ; homoiothermic; bilateral symmetry
Sexual Dimorphism: male larger; sexes shaped differently
An interesting case demonstrates a breeding difference between populations. Land-breeding gray seals are polygynous, with males competing to monopolize matings with as many as 7 females. Ice-breeding seals do not appear to be polygynous. Due to the instability of the early January ice, little is known of their habits. However, initial research indicates that a more monogamous system exists.
Mating System: monogamous ; polygynous
The breeding season of the grey seal varies greatly, occurring anywhere from mid-December to October, depending upon the location of the population. Breeding rookeries are formed on various types of habitat including sandy beaches, rocky islands, coasts, caves, and ice. During the months prior to the breeding season, seals actively feed. The females do so to grow for the future developing fetus and to build the fat reserves which will sustain them and the calf for the fasting which follows the birth, usually lasting for three weeks. The males also actively feed, because they too will fast for the breeding season, however their fasting will typically last for up to six weeks. The males ordinarily enter the rookeries once the females give birth and try to gain sole access to groups of females. Territory-related fighting occurs during the breeding season, although it is relatively minor compared to other seal species. Fighting in grey seal communities differs among populations, but generally increases as does the density of females. The successful males are able to mate with up to ten females, depending upon locality and density of the females.
Sixteen percent of female grey seals are sexually mature on their third birthday and give birth to their first young one year later. This figure rises to seventy-one percent by the fourth year and eighty-nine percent by the fifth year of life. The males also become sexually mature at age three, but due to competition for females, rarely mate before they are eight years old.
Once impregnated and following a gestation period of eleven months, females usually give birth a day after coming ashore at the rookery. Grey seals are attentive mothers and defend their pups against predation and intrusion. The pup is nursed for approximately 2 weeks after it is born, gaining around 1.5 kg per day. Once the pup is weaned, the female mates with one or more males and then leaves the pup at the rookery. The pup will remain on land, living off of its blubber reserves until it has fully molted, at which point it will feed at sea. The young seals generally disperse in many different directions from the rookery and are known to wander to distances of over 1,000 km.
Breeding season: The breeding season of the grey seal varies greatly, occurring anywhere from mid-December to October.
Average number of offspring: 1.
Average gestation period: 11 months.
Average weaning age: 14 days.
Average time to independence: 14 days.
Range age at sexual or reproductive maturity (female): 3 (low) years.
Range age at sexual or reproductive maturity (male): 3 to 8 years.
Key Reproductive Features: iteroparous ; seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; viviparous
Average birth mass: 14000 g.
Average gestation period: 240 days.
Average number of offspring: 1.
Uzunsifət suiti, və ya Boz suiti (lat. Halichoerus grypus) — Bioloji növ olaraq Əsl suitilər fəsiləsinə aiddir.
Boz suitiləri arealı — Şimali Atlantik okean, Şimali Amerika sahillərindən Yeni İngiltərə, Labrador yarımadası və cənubi Qrenlandiya sahilləri boyunca yerləşirlər. Avropada Norveç, İslandiya və Kola yarımadası sahilləri boyunca yerləşir. Baltik dənizində boz suitinin — Halichoerus grypus macrorhynchus yarımnövü yaşayır.[1][2] Boz suitilərin ümumi sayı 120-170 min baş, Baltik yarımnövünün sayı isə 7-8 min baş təşkil edir[3]
Yetkin erkəklər 2,5 metr (təsadüfü halda 3 m), dişilər isə 1,7–2 m uzunluğa malik olur. Çəkiləri isə erkəklərdə 300 kq, dişilərdə 100-150 kq olur. Sifəti uzusov olur. Rəngləri isə boz, qonur və təsadüfü halda qara olur. Yetkinlik yaşına erkəklər 6-7, dişilər isə 3-5 yaşında çatır. Hamiləlik dövrü 11-11,5 ay müddətində baş verir. Yeni doğulan bala ağ rəngdə olur. Bir necə həftədən sonra dişilər artıq çütləşməyə hazır olur. Onlar əsasən qalıqlarla qidalanır. Gün ərzində 5 kq balıq yeyir[4] Holland alimləri 2003-2013 illər ərzində apardığı araşdırmalar nəticəsində 721 delfin üzərində boz suitinin izləri aşkarlanmışdır. Məlum olur ki onların dişlədiyi delfinlərin ¼ ölüb. Mardisk F. Leopold bunu suitilərin mədəsindən tapılan delfin qalıqları ilə sübut etmişdir.
Beynəlxalq qoruma hüququ boz suitilərin tükənmə təhlükəsini aşağı qiymətləndirsə də (LC), Rusiya, ABŞ (Men ştatı və Massaçusets) kimi dövlətlərdə [5] xüsusi qoruma hüququna malikdir.
Uzunsifət suiti, və ya Boz suiti (lat. Halichoerus grypus) — Bioloji növ olaraq Əsl suitilər fəsiləsinə aiddir.
Boz suitiləri arealı — Şimali Atlantik okean, Şimali Amerika sahillərindən Yeni İngiltərə, Labrador yarımadası və cənubi Qrenlandiya sahilləri boyunca yerləşirlər. Avropada Norveç, İslandiya və Kola yarımadası sahilləri boyunca yerləşir. Baltik dənizində boz suitinin — Halichoerus grypus macrorhynchus yarımnövü yaşayır. Boz suitilərin ümumi sayı 120-170 min baş, Baltik yarımnövünün sayı isə 7-8 min baş təşkil edir
Yetkin erkəklər 2,5 metr (təsadüfü halda 3 m), dişilər isə 1,7–2 m uzunluğa malik olur. Çəkiləri isə erkəklərdə 300 kq, dişilərdə 100-150 kq olur. Sifəti uzusov olur. Rəngləri isə boz, qonur və təsadüfü halda qara olur. Yetkinlik yaşına erkəklər 6-7, dişilər isə 3-5 yaşında çatır. Hamiləlik dövrü 11-11,5 ay müddətində baş verir. Yeni doğulan bala ağ rəngdə olur. Bir necə həftədən sonra dişilər artıq çütləşməyə hazır olur. Onlar əsasən qalıqlarla qidalanır. Gün ərzində 5 kq balıq yeyir Holland alimləri 2003-2013 illər ərzində apardığı araşdırmalar nəticəsində 721 delfin üzərində boz suitinin izləri aşkarlanmışdır. Məlum olur ki onların dişlədiyi delfinlərin ¼ ölüb. Mardisk F. Leopold bunu suitilərin mədəsindən tapılan delfin qalıqları ilə sübut etmişdir.
Beynəlxalq qoruma hüququ boz suitilərin tükənmə təhlükəsini aşağı qiymətləndirsə də (LC), Rusiya, ABŞ (Men ştatı və Massaçusets) kimi dövlətlərdə xüsusi qoruma hüququna malikdir.
Ar reunig gris (Halichoerus grypus) a zo ur bronneg mor eus ar c'herentiad Phocidae. Ar spesad nemetañ eo er genad Halichoerus.
La foca grisa (Halichoerus grypus) és una espècie de mamífer pinnípede de la família dels Phocidae i únic membre del gènere Halichoerus, és relativament comuna a l'oceà Atlàntic nord.
És de mida mitjana els mascles adults arriben a fer de 2,5 a 3,3 m de llarg i pesen més de 300 kg.
A Gran Bretanya i Irlanda, la foca grisa cria en diverses colònies al voltant de les costes. Al Canadà es troben en gran nombre i arriben a Nova Jersey als Estats Units. La colònia més gran del món es troba a Sable Island. Hi ha una població aïllada a la Mar Bàltica.
Menja una gran varietat de peixos que captura fins a 70 m de fondària o més entre ells es troba el bacallà, també menja pops i llagostes.
Els cadells neixen a la tardor a l'Atlàntic est i al gener a l'oest. Quan tenen un mes ja poden alimentar-se per ells mateixos
La foca grisa (Halichoerus grypus) és una espècie de mamífer pinnípede de la família dels Phocidae i únic membre del gènere Halichoerus, és relativament comuna a l'oceà Atlàntic nord.
Ceir y Morlo Llwyd (Halichoerus grypus) ar ddwy ochr Môr Iwerydd; ef yw'r mwyaf cyffredin o'r ddwy rywogaeth o Forlo o gwmpas arfordir Cymru. Mae'n perthyn i deulu'r Phocidae, y "gwir forloi", a dyma'r unig rywogaeth yn y genws Halichoerus.
Morlo gweddol fawr yw'r Morlo Llwyd, gyda'r gwrywod yn cyrraedd 2.5 - 3 metr o hyd a phwysau o hyd at 300 kg; mae'r benywod yn llai, 1.6 - 2.0 metr o hyd ac yn pwyso 150 kg. Pysgod o wahanol fathau yw eu bwyd, a gallant blymio i ddyfnder o 70 metr neu fwy i'w dal. Genir y cenawon (sef y morloi ifance) rhwng Medi a Thachwedd;
Amcangyfrifir fod poblogaeth o tua 5,000 o gwmpas arfordir Cymru i'r de o Aberystwyth, yn magu 1,300 o loi bach yn ôl amcangyfrif yn 2000.
Pysgod o bob math ac anifeiliaid eraill y môr, er enghraifft, y gath fôr felen:
Ymrafael rhwng morlo a chath fôr:
Cadarnhaodd yr arbenigwr bywyd môr Sion Roberts: “...cath fôr wedi ei dal gan forlo. Efallai mai Raja brachyura, y gath fôr felen, yw'r 'sgodyn.[1]
Bae bychan ger Trwyn y Fuwch, ardal Bae Penrhyn, Llandudno, yw Porth Dyniewaid. Mae'r enw'n ddiddorol ac mae sawl sillafiad gwahanol a dau ystyr. Buwch ifanc rhwng blwydd a dyflwydd, neu fustach yw un ystyr. Mae'r llall, sef 'morlo ifanc' yn gwneud mwy o synnwyr. Gwelwyd llawer o forloi yno ar y 6 Ionawr 2019. Yn ôl un person roedd yno 47. Ar dudalen o'r cylchgrawn You Know you are from Llandudno mae rhywun wedi cyfri dros 70.Facebook.
Ceir y Morlo Llwyd (Halichoerus grypus) ar ddwy ochr Môr Iwerydd; ef yw'r mwyaf cyffredin o'r ddwy rywogaeth o Forlo o gwmpas arfordir Cymru. Mae'n perthyn i deulu'r Phocidae, y "gwir forloi", a dyma'r unig rywogaeth yn y genws Halichoerus.
Dosbarthiad y Morlo Llwyd.Morlo gweddol fawr yw'r Morlo Llwyd, gyda'r gwrywod yn cyrraedd 2.5 - 3 metr o hyd a phwysau o hyd at 300 kg; mae'r benywod yn llai, 1.6 - 2.0 metr o hyd ac yn pwyso 150 kg. Pysgod o wahanol fathau yw eu bwyd, a gallant blymio i ddyfnder o 70 metr neu fwy i'w dal. Genir y cenawon (sef y morloi ifance) rhwng Medi a Thachwedd;
Amcangyfrifir fod poblogaeth o tua 5,000 o gwmpas arfordir Cymru i'r de o Aberystwyth, yn magu 1,300 o loi bach yn ôl amcangyfrif yn 2000.
Morloi llwydion wedi tynnu allan ar Bae Dyniawed, Bae Penrhyn 6 Rhagfyr 2018. Mae Dyniawed (môr) yn enw arall ar forloTuleň kuželozubý (Halichoerus grypus) může být dlouhý až 3,5 metru a může vážit až 315 kilogramů. Díky velmi silné tukové vrstvě dovede přežít v ledových vodách.
Existují tři oddělené populace:
Tuleni se přizpůsobí v podstatě jakékoli nabídce mořských ryb. Velké oči s relativně málo vyklenutou rohovkou jsou schopné celkem obstojně vidět i v zakalené vodě, ale rozhodujícími smysly, na nichž závisí úspěšnost lovu, jsou čich a sluch. Dokonce i slepí tuleni dovedou bez obtíží lovit.
Tuleni nemají žádné vnější ušní boltce. Jejich vnitřní sluchové orgány jsou tak citlivé, že jim účinně pomáhají při pronásledování ryb. Tuleň může při potápění zvukovody uzavřít a opět je otevřít při vynoření. Je dost pravděpodobné, že tato zvířata používají při lovu podobný echolokační systém jako delfíni.
Také hmatové vousy kolem tlamy jsou vysoce citlivé. Zachycují jemné pohyby vody, které vytváří plovoucí kořist, podle nich ji pak tuleň může vypátrat.
Jakmile tuleň kuželozubý objeví rybu, začne ji pronásledovat, přičemž se uplatní jeho rychlost i obratnost. Jelikož tulení krev obsahuje velké množství hemoglobinu (červeného krevního barviva, které po těle rozvádí kyslík), vydrží pod hladinou bez nadechnutí až dvacet minut.
Období páření tuleňů kuželozubých připadá na září až prosinec. Samice v té době přicházejí rodit na souš.
Tuleň kuželozubý (Halichoerus grypus) může být dlouhý až 3,5 metru a může vážit až 315 kilogramů. Díky velmi silné tukové vrstvě dovede přežít v ledových vodách.
Gråsælen (Halichoerus grypus) er et pattedyr i familien ægte sæler. Den er udbredt i tre adskilte bestande i Nordatlanten, én ved den nordamerikanske østkyst, én omkring De britiske Øer, Island og den norske kyst og én i Østersøen og Den botniske Bugt.[3] Gråsælen er let kendelig på sit karakteristisk langstrakte hoved.
Gråsælen blev første gang videnskabeligt beskrevet af præsten og grønlandsforskeren Otto Fabricius i 1788.
De gamle hanner og de drægtige hunner samler sig på ynglepladserne nogle uger, inden fødslerne finder sted. Gråsæler føder deres unger på forskellige tider af året alt efter, hvilken bestand, der er tale om. For Østersø-bestanden sker dette i februar-marts, mens det er september-oktober for Vadehavs/Nordsø-bestanden.[2]
De ældre og kraftige hanner samler sig et harem på 4-5 hunner. Parringerne, der foregår i vandet, sker cirka 2 uger efter fødslerne. Ungen fødes ligesom hos andre sæler på land eller is, hvor den opholder sig i den fire uger lange dieperiode. Ungerne fødes med en hvid ulden fosterpels, der fældes efter nogle uger. Denne pels er ikke vandskyende, så det kan være fatalt for ungen at blive skræmt i vandet inden fældningen. Når moderen forlader ungen efter dieperioden, skal ungen klare sig selv. Ungen ernærer sig især af krebsdyr og bløddyr i den første tid.[4]
De voksne lever af bundlevende fisk, f.eks. torsk og tobis. De foretager korte dyk på forholdsvis lavt vand, det vil sige oftest på mindre end 120 meters dybde og i under 8 minutters varighed.[1]
Hunnerne bliver kønsmodne cirka tre år gamle, mens hannerne først er kønsmodne 6-7 år gamle.
Hannerne bliver op til 2.3 m lange og kan veje op mod 300 kg. Hunnerne er noget mindre. Den er dermed Danmarks største rovdyr. Pelsen har som regel en grå bundfarve med et stort antal mørke pletter. De voksne sæler, især hannerne, har et meget stort og karakteristisk hoved, der sammen med den store størrelse gør det nemt at artsbestemme dem, hvorimod de unge gråsæler er vanskelige at kende fra spættet sæl.
Indtil begyndelsen af 1900-tallet var gråsælen vidt udbredt i Danmark, men en betydelig jagt udryddede bestanden. Gråsælen findes i dag især på Anholt og Rødsand ved Gedser. I de senere år er gråsælen desuden begyndt at optræde hyppigt på banker i Vadehavet. Gråsælen er dog stadig langt sjældnere end den spættede sæl, der er den hyppigste sæl i Danmark.
I Danmark blev der i 2003 fundet en levende unge på Rødsand, hvilket er første gang arten vides at have ynglet i Danmark i mere end 100 år. I de efterfølgende år er 1-2 unger blevet set på Rødsand og det betragtes som sandsynligt, at arten er ved at genindvandre som stabil yngleart.
Der er observeret gråsæler på Tat ved Christiansø. I 2009 blev anslået 40 observeret, mindst 80 i 2010 (hvor den ynglede på Tat)[5], og mindst 180 i 2011.
Gråsælen (Halichoerus grypus) er et pattedyr i familien ægte sæler. Den er udbredt i tre adskilte bestande i Nordatlanten, én ved den nordamerikanske østkyst, én omkring De britiske Øer, Island og den norske kyst og én i Østersøen og Den botniske Bugt. Gråsælen er let kendelig på sit karakteristisk langstrakte hoved.
Gråsælen blev første gang videnskabeligt beskrevet af præsten og grønlandsforskeren Otto Fabricius i 1788.
Die Kegelrobbe (Halichoerus grypus) ist neben dem Seehund die zweite an deutschen Küsten verbreitete Robbenart und daneben das größte in Deutschland freilebend vorkommende Raubtier (bis zu 300 kg schwer und 2,5 Meter groß). Der Name leitet sich von den kegelförmigen Zähnen und der Kopfform der Robbe ab.[1][2][3]
Vom Seehund unterscheidet sich die Kegelrobbe durch ihre viel massigere Gestalt. Außerdem haben Seehunde einen rundlichen, Kegelrobben einen eher spitz zulaufenden Kopf. Die Männchen sind auf dunkelgrauem Grund hell gefleckt, Weibchen dagegen sind dunkelgrau gefleckt auf silbergrauen Grund. Jungtiere kommen mit einem weißen Embryonalhaar (Lanugo) zur Welt, das nach etwa fünf Wochen durch normales Fell ersetzt wird.
Mit einer Größe von 230 Zentimetern und einem Gewicht von 220 Kilogramm ist eine männliche Kegelrobbe deutlich größer als ein Seehund, aber auch als eine weibliche Kegelrobbe (180 cm, 150 kg). Männchen haben außerdem eine größere Nase als Weibchen. Der Geschlechtsdimorphismus ist nur bei wenigen Hundsrobben so ausgeprägt.
Kegelrobben treten in drei voneinander getrennten Populationen auf:
Im Wattenmeer[5] gibt es mehrere Kolonien mit Jungenaufzuchten: eine bei der westfriesischen Insel Terschelling, auf der Kachelotplate westlich von Juist,[6] eine weitere auf dem Jungnamensand, einer Sandbank westlich der nordfriesischen Insel Amrum. Seit dem Jahr 2001 gibt es auch auf der Düne bei Helgoland Jungenaufzuchten der Kegelrobbe; auch hier scheint sich eine Nordsee-Kolonie zu etablieren. Außerhalb der Fortpflanzungszeit halten sich die Robben dieser Kolonien an verschiedenen Orten innerhalb der Nordsee auf und vermischen sich dann auch mit Seehunden. Im Winter trifft man sie zum Beispiel im ostfriesischen Wattenmeer an.
Kegelrobben sind im Wattenmeer, verglichen mit Seehunden, echte Raritäten. Aus archäologischen Funden weiß man, dass noch im Mittelalter Kegelrobben und Seehunde gleichermaßen häufig waren, vielleicht sogar ein Übergewicht zugunsten der Kegelrobbe bestanden hat. Auf den Jagddruck, der durch Menschen auf die Robben ausgeübt wurde, reagierte die Kegelrobbe allerdings weit empfindlicher als der Seehund, so dass sie beinahe vollständig aus dem Wattenmeer verschwand.
Erst in der zweiten Hälfte des 20. Jahrhunderts erfolgte die allmähliche Rückkehr der Kegelrobben, die an felsigen und unzugänglichen Küsten der britischen Inseln überlebt hatten. Auch heute könnten nach der Einschätzung von Zoologen die Kegelrobben im Wattenmeer ohne beständigen Nachschub aus Großbritannien nicht überleben. Die Geburt junger Kegelrobben ist heute noch ein höchst seltenes Ereignis. Um den Nachwuchs vor neugierigen Wattwanderern zu schützen, versuchen die Mitarbeiter der Wattenmeer-Nationalparks, nach Möglichkeit alle bekannt gewordenen Jungtiere zu bewachen beziehungsweise ihre Liegeplätze abzusperren.
Dass es in der westlichen Ostsee bis vor wenigen Jahren, abgesehen von einigen verirrten Einzeltieren, keine Kegelrobben mehr gab, hängt mit einer Ausrottungskampagne des späten 19. und frühen 20. Jahrhunderts zusammen. Weil die Fischer der Küsten versicherten, dass wegen der Robben ihre Existenzgrundlage bedroht sei, wurde für jede getötete Robbe eine Prämie gezahlt. Bis 1930 wurden der Seehund und die Kegelrobbe in der westlichen Ostsee vollständig ausgerottet.
Von 1998 bis 2000 ließ das Bundesamt für Naturschutz eine Analyse durchführen, ob eine Wiedereinbürgerung der Kegelrobbe an deutschen Ostseeküsten möglich sei. Dass die Kegelrobben eigenständig zurückkehren, ist wegen des ungenügenden Populationsdrucks in ihrer jetzigen Heimat in der östlichen Ostsee nicht zu erwarten. Zahlreiche Küstenabschnitte wurden untersucht und mehrere potenzielle Liegeplätze ausgemacht, zum Beispiel die Halbinsel Wittow (Nord-Rügen) oder die Greifswalder Oie. Während die Fischer einer Wiederansiedlung weiterhin ablehnend gegenüberstehen, steht der größte Teil der ansässigen Bevölkerung dem Projekt wohlwollend entgegen. So stimmte die Gemeindevertretung von Altenkirchen im Oktober 2012 einer Wiederansiedlung zu und spekulierte bereits auf eine künftige Bekanntheit als Kegelrobben-Gemeinde Altenkirchen. Darüber hinaus gab es Pläne, die frühere Insel Stubber, die durch die Entnahme von Baumaterialien unter anderem für den Straßenbau in Greifswald nur noch bei Niedrigwasser erkennbar ist, durch das Auftragen von Sand wieder über den Wasserspiegel zu heben. Auf der existierenden Sandbank leben bereits seit Mitte der 2000er Jahre mehrere Kegelrobben.[7] Trotzdem scheiterte ein Wiederansiedlungsprojekt bisher am Widerstand der Fischer. 2019 wurden wieder mehr als 38.000 Kegelrobben in der Ostsee gezählt.[8]
Außerhalb der Fortpflanzungszeit wandern vor allem jugendliche Kegelrobben weit umher, kehren aber offensichtlich immer wieder zu denselben Fortpflanzungsstätten zurück. Bei ihren bis zu 20 Minuten dauernden Tauchgängen erreichen Kegelrobben Tiefen von 140 Meter und jagen nach Fischen. Jede ausgewachsene Kegelrobbe benötigt etwa zehn Kilogramm Fisch pro Tag. Zu den erbeuteten Fischen gehören Lachse, Dorsche, Heringe, Makrelen und Schollen. Es wurde auch beobachtet, dass Kegelrobben Schweinswale,[9] junge Seehunde[10] und Jungtiere der eigenen Art[11][12] attackieren und fressen können.
Zur Fortpflanzungszeit finden sich Kegelrobben an den Küsten zu kleinen Kolonien zusammen. Diese bestehen aus durchschnittlich sechs Weibchen und einem Männchen. Bei größeren Kolonien gibt es mehrere Männchen, die jeweils einen Harem zusammenzuhalten versuchen. Die erfolgreichen Männchen verteidigen bis zu zehn Weibchen mitsamt deren Jungen und paaren sich mit ihnen, sobald die Jungen entwöhnt sind. Dies geschieht, wenn die Jungen etwa vier Wochen alt sind.
Die Fortpflanzungszeit variiert mit dem Verbreitungsgebiet. Im Ostatlantik liegt sie zwischen September und Dezember, im Westatlantik im Januar und Februar. Die Ostsee-Kegelrobben werfen im Februar und März. Die Tragzeit beträgt elfeinhalb Monate. Geschlechtsreife wird mit vier bis fünf Jahren erreicht, Männchen sind aber vor ihrem achten Lebensjahr nicht stark genug, eine Gruppe von Weibchen zu bewachen. Die Lebenserwartung beträgt meistens zwanzig Jahre, in Ausnahmefällen über 45 Jahre.
Kegelrobben waren für Robbenjäger nur von geringem kommerziellen Interesse; viele wurden aber von Fischern getötet, die sie als Konkurrenz empfanden. Inzwischen sind sie in den meisten Ländern geschützt; die Bestände sind auf etwa 100.000 Kegelrobben im östlichen Atlantik angewachsen. 40 Prozent des weltweiten Kegelrobben-Bestands leben an den Küsten Großbritanniens.
Der Weltbestand der Kegelrobben wird von der Weltnaturschutzunion IUCN in ihrer Roten Liste mit „nicht gefährdet“ (Least Concern) angegeben. Die Bundesrepublik Deutschland stellt diese Robbenart in der nationalen Roten Liste[13] in Kategorie 2 und beurteilt sie damit als sehr gefährdet. Das Land Schleswig-Holstein stellt sie in ihren Roten Listen als gefährdet dar; Mecklenburg-Vorpommern und Niedersachsen sehen sie als gefährdete Wandertiere ihrer Region.[14]
Unter Schutz gestellt wird die Kegelrobbe durch die Berner Konvention des Europarates, die sie in Appendix III[15] stellt und damit als streng geschütztes Wildtier kennzeichnet, das nur ausnahmsweise genutzt werden darf.
Die Europäische Union übernimmt diese Diktion über die Fauna-Flora-Habitat-Richtlinie Nr. 92/43/EWG[16] bzw. der Neufassung Nr. 2006/105/EG, Anhang V.[17] Zusätzlich wird die Kegelrobbe wie alle Arten der Gattung Phocidae in Anhang II gestellt, wodurch die Einrichtung von Schutzgebieten gefordert wird.
In der Bundesrepublik Deutschland wird die Robbenart im Bundesnaturschutzgesetz[18] als besonders geschützt bezeichnet.
Insbesondere die Entwicklung bei der Unterart der Ostsee-Kegelrobben erregt Besorgnis. Am Ende der 1980er-Jahre war der Bestand auf 1500 Tiere gefallen. Neben der Verfolgung durch den Menschen kam als Ursache hier die Einleitung von Giften wie DDT hinzu. In den 1990er-Jahren begann der Bestand in der Ostsee durch strenge Schutzmaßnahmen und geringeren Verschmutzungsgrad wieder anzusteigen. Im Jahr 2000 gab es in den nördlichen und östlichen Bereichen der Ostsee wieder etwa 15.000 Kegelrobben. Aufgrund einer durchschnittlichen Bestandsvergrößerung von 8 % pro Jahr wurde die Population 2005 auf 22.000 Exemplare geschätzt.[19] An mehreren Stellen wurden Schutzzonen eingerichtet, bei denen absolutes Besuchsverbot besteht.[20] In Schweden und Finnland kommt es fortwährend zu Problemen bei Fischern, deren Reusen durch Kegelrobben beschädigt werden. Die jährlichen Verluste werden allein in Schweden auf 50 Millionen Kronen beziffert. Deshalb erlaubten die Naturschutzbehörden dieser Länder eine begrenzte Kegelrobbenjagd von jährlich etwa 200 Tieren.[21]
Zusätzlich zu den Schutzbestimmungen der Nominatart wird die Unterart der Ostsee-Kegelrobbe durch Listung in Anhang II der Bonner Konvention CMS,[22] dem Übereinkommen zur Erhaltung der wandernden wild lebenden Tierarten, unter Schutz gestellt. Hier wird festgehalten, dass zur Erhaltung der Art internationale Zusammenarbeit erforderlich ist.
Die Kegelrobbe (Halichoerus grypus) ist neben dem Seehund die zweite an deutschen Küsten verbreitete Robbenart und daneben das größte in Deutschland freilebend vorkommende Raubtier (bis zu 300 kg schwer und 2,5 Meter groß). Der Name leitet sich von den kegelförmigen Zähnen und der Kopfform der Robbe ab.
A grä selag (Halichoerus grypus) hiart tu a siahünjer an as at gratst ruuwdiart uun Sjiisklun an koon 300 kg swaar wurd.
Halichoerus grypus es un specie de Halichoerus.
Láturkópur (latín Halichoerus grypus) er tann einasti kópur í Føroyum. Láturkópur er morgráur um bakið við dimmum blettum, men ljósari undir búkinum. Hann heldur til í gjáum, sum myrk hol ganga frá langt inn í bergið, og tey eru nevnd látur. Kópurin heldur seg javnan uttan um látrini, og tá ið líður móti mikkjalsmessu, fer opnan inn á botn og upp á turt at leggja. Sum navnið sigur, so heldur hann til, har ið látur eru. Láturkópur er einasti kópur, sum nørist undir Føroyum; her verður stovnurin hildin at vera 3000-5000 kópar. Opnan kann gerast meira enn 40 ára gomul, men brimilin verður sjáldan meira enn 20 ára gamal. Láturkópur, ið vanliga veiðir fisk á botni, er kringur at leita eftir føði og kavar lættliga niður á fleiri hundrað metra dýpi.
Láturkópur kemur longst suður av øllum kópum í Norðurhøvum, og hann er fjølmesti kópur undir Vesturevropa. Hann er í 3 økjum í Norðurhøvum: 1) norðan úr strondunum í Labrador í Kanada suður til Rhode Island í USA, 2) fram við strondunum í Norðurevropa frá Íslandi og Norðurnoregi til Normandí, og 3) í Eystarasalti.
Láturkópur (latín Halichoerus grypus) er tann einasti kópur í Føroyum. Láturkópur er morgráur um bakið við dimmum blettum, men ljósari undir búkinum. Hann heldur til í gjáum, sum myrk hol ganga frá langt inn í bergið, og tey eru nevnd látur. Kópurin heldur seg javnan uttan um látrini, og tá ið líður móti mikkjalsmessu, fer opnan inn á botn og upp á turt at leggja. Sum navnið sigur, so heldur hann til, har ið látur eru. Láturkópur er einasti kópur, sum nørist undir Føroyum; her verður stovnurin hildin at vera 3000-5000 kópar. Opnan kann gerast meira enn 40 ára gomul, men brimilin verður sjáldan meira enn 20 ára gamal. Láturkópur, ið vanliga veiðir fisk á botni, er kringur at leita eftir føði og kavar lættliga niður á fleiri hundrað metra dýpi.
Láturkópur kemur longst suður av øllum kópum í Norðurhøvum, og hann er fjølmesti kópur undir Vesturevropa. Hann er í 3 økjum í Norðurhøvum: 1) norðan úr strondunum í Labrador í Kanada suður til Rhode Island í USA, 2) fram við strondunum í Norðurevropa frá Íslandi og Norðurnoregi til Normandí, og 3) í Eystarasalti.
'S e mamal a tha ann an ròn glas (Halichoerus grypus) a bhuineas don teaghlach Phocidae. 'S e sin an aon seòrsa a th' anns a' ghnè Halichoerus. Anns a' Bheurla canar gray seal riutha anns na Stàitean Aonaichte; tha e ainmichte cuideachd mar Atlantic grey seal no horsehead seal.[1] 'S e facal Greugach a th' ann an Halichoerus a tha a' ciallachadh muc mara. [2]
Tha na ròin ghlasa rim faicinn air costachan a' Chuain a Tuath far a bheil iad a' fuireach air cladaichean le oitirean-gainmhich no air costachan creagach. Tha an ròn glas gu math cumanta anns na h-Eileanan Siar.
Chan eil e furasta eadar-dhealachadh a dhèanamh eadar ròn glas is ròn cumanta agus gu h-àraidh ma bhios iad anns an uisge. 'S e meud nan inbheach, pàtran a' chòta is cumadh a' chinn na prìomh fheartan a tha gan dealachadh bho chèile.
Tha ròin ghlasa nas motha na ròin chumanta. Mar as trice tha an ròn glas fireann mu 2.5–3.3 m (8.2–11 ft) a dh'fhaid agus faodaidh 170–310 kg (370–680 lb) de chuideam a bhith ann an ròin fhireann air fàs.Tha an tè bhoireann nas lugha, tha iad mu 1.6–2.0 m (5.2–6.6 ft) a dh'fhaid le 100–190 kg (220–420 lb) de chuideam. [2] Tha còta an ròin fhireann buailteach air a bhith dorch air fad, fad' s a tha còta nan ròin bhoireann nas dà-dhathaiche le pàtran spotach nas fhaicsinniche air a còta. Tha sròn Ròmanach fhada orra, gu h-àraidh air ròin ghlas fhireann, le cuinnleanan co-shìnte ri chèile is mòran smiogaidean timcheall orra. Tha am beul air cùlaibh gob na sròine reamhar agus tha na sùilean suidhichte air taobh a' chinn.
Bidh ròn boireann a' breith aon chuilean air tìr. Tha còta geal air a' chuilean aig àm breith. Air sgath 's gu bheil bainne na màthar gu math saidhbhir ann an geir bidh an cuilean a' tighinn dhen chìch aig aois eadar trì is còig seachdainean. An uair sin tha e neo-eisimeileach gu leòr gus fhalbh a-mach gu muir. A rèir coltais chan eil cùram sam bith bho phàrantan ann an dèidh sin do na cuileanan.
An dèidh dà no trì seachdainean às dèidh breith, bidh an dàir a' tighinn air na ròin ghlasa bhoireann agus bidh iad a' briodachadh a-rithist. Bidh iad a' cruinneachadh as t-fhoghar aig colonaidhean briodachaidh tradaiseanta is a' tilleadh chun an dearbh àite gach bliadhna. Gu àbhaisteach bidh mòran den ròin bhoireann a' tilleadh don cholonaidh far an do rugadh iad. Bidh ròn fireann a' dìon buidhnean ròin bhoireann a bhios a' cleachdadh a' phìos talmhainn sin.
Tha àm briodachaidh a' crochadh air suidheachadh an àite. Tha e nas tràithe ann an iar-dheas Bhreatainn agus nas fadalaiche ann an ceann a tuath na dùthcha. Tòisichidh na ròin air briodachadh anns na h-Eileanan a-staigh agus an uair sin anns na colonaidhean anns na h-Eileanan a-muigh. Tha briodachadh a' tachairt nas fhadalaiche ann an Arcaibh fad 's a tha na colonaidhean taobh an ear Chataibh agus Linne Fhoirthe aig an deireadh.
Bidh an tè bhoireann a' co-aonadh le co-dhiù aon ròn fireann. Bidh sin a' gabhail àite air tìr, ann an uisge eu-domhainn no ann an uisge nas doimhne. Airson a' cho-aonaidh bidh an ròn fireann a' bìdeadh cùl-amhaich an ròin bhoirinn agus ga greimeachadh le a phliutanan toisich, gus bacadh a chur oirre bho theicheadh no bho chus ghluasad.
'S e mamal a tha ann an ròn glas (Halichoerus grypus) a bhuineas don teaghlach Phocidae. 'S e sin an aon seòrsa a th' anns a' ghnè Halichoerus. Anns a' Bheurla canar gray seal riutha anns na Stàitean Aonaichte; tha e ainmichte cuideachd mar Atlantic grey seal no horsehead seal. 'S e facal Greugach a th' ann an Halichoerus a tha a' ciallachadh muc mara.
Атлантска сива фока (Halichoerus grypus) е цицач од семејството Phocidae.
Атлантската сива фока има препознатлива издадена муцка, слична на „римски“ нос. Возрасните фоки според бојата: обчино мажјаците се сиви, со бледи шари на многу посветла подлога. Мажјаците се два или три пати потешки од женките - што е најголема разлика меѓу фоките. Кога не ловат риби, сивите фоки времето го поминуваат лежејќи на карпите или спијеќи во водата во исправена положба (како шишиња), при што само носниците им ѕиркаат од водата. Се спаруваат на брегот, односно на плажите,а и понекогаш и на тревни површини подалеку од брегот. Кога ќе се родат, младенчињата имаат бело крзно, а на брегот остануваат два-три месеци пред да се осмелат да влезат во водата.[2][3]
Атлантска сива фока (Halichoerus grypus) е цицач од семејството Phocidae.
Атлантската сива фока има препознатлива издадена муцка, слична на „римски“ нос. Возрасните фоки според бојата: обчино мажјаците се сиви, со бледи шари на многу посветла подлога. Мажјаците се два или три пати потешки од женките - што е најголема разлика меѓу фоките. Кога не ловат риби, сивите фоки времето го поминуваат лежејќи на карпите или спијеќи во водата во исправена положба (како шишиња), при што само носниците им ѕиркаат од водата. Се спаруваат на брегот, односно на плажите,а и понекогаш и на тревни површини подалеку од брегот. Кога ќе се родат, младенчињата имаат бело крзно, а на брегот остануваат два-три месеци пред да се осмелат да влезат во водата.
The grey seal (Halichoerus grypus) is found on both shores of the North Atlantic Ocean. In Latin Halichoerus grypus means "hook-nosed sea pig". It is a large seal of the family Phocidae, which are commonly referred to as "true seals" or "earless seals". It is the only species classified in the genus Halichoerus. Its name is spelled gray seal in the US; it is also known as Atlantic seal[2] and the horsehead seal.[2][3]
There are two recognized subspecies of this seal:[4]
The type specimen of H. g. grypus (Zoological Museum of Copenhagen specimen ZMUC M11-1525, caught off the island of Amager, Danish part of the Baltic Sea) was believed lost for many years but was rediscovered in 2016, and a DNA test showed it belonged to a Baltic Sea specimen rather than from Greenland, as had previously been assumed (because it was first described in Otto Fabricius' book on the animals in Greenland: Fauna Groenlandica). The name H. g. grypus was therefore transferred to the Baltic subspecies (replacing H. g. macrorhynchus), and the name H. g. atlantica resurrected for the Atlantic subspecies.[6]
Molecular studies have indicated that the eastern and western Atlantic populations have been genetically distinct for at least one million years, and could potentially be considered separate subspecies.[7]
This is a fairly large seal, with bulls in the eastern Atlantic populations reaching 1.95–2.3 m (6 ft 5 in – 7 ft 7 in) long and weighing 170–310 kg (370–680 lb); the cows are much smaller, typically 1.6–1.95 m (5 ft 3 in – 6 ft 5 in) long and 100–190 kg (220–420 lb) in weight.[8] Individuals from the western Atlantic are often much larger, with males averaging up to 2.7 m (8 ft 10 in) and reaching a weight of as much as 400 kg (880 lb) and females averaging up to 2.05 m (6 ft 9 in) and sometimes weighing up to 250 kg (550 lb). Record-sized bull grey seals can reach about 3.3 m (10 ft 10 in) in length.[9][10] A common average weight in Great Britain was found to be about 233 kg (514 lb) for males and 154.6 kg (341 lb) for females whereas in Nova Scotia, Canada adult males averaged 294.6 kg (649 lb) and adult females averaged 224.5 kg (495 lb).[8][11][12] It is distinguished from the smaller harbor seal by its straight head profile, nostrils set well apart, and fewer spots on its body.[13][14] Wintering hooded seals can be confused with grey seals as they are about the same size and somewhat share a large-nosed look but the hooded has a paler base colour and usually evidences a stronger spotting.[15] Grey seals lack external ear flaps and characteristically have large snouts.[16] Bull greys have larger noses and a less curved profile than harbor seal bulls. Males are generally darker than females, with lighter patches and often scarring around the neck. Females are silver grey to brown with dark patches.
In the United Kingdom and Ireland, the grey seal breeds in several colonies on and around the coasts. Notably large colonies are at Blakeney Point in Norfolk, Donna Nook in Lincolnshire, the Farne Islands off the Northumberland Coast (about 6,000 animals), Orkney and North Rona.[17] off the north coast of Scotland, Lambay Island off the coast of Dublin and Ramsey Island off the coast of Pembrokeshire. In the German Bight, colonies exist off the islands Sylt and Amrum and on Heligoland.[18]
In the Western North Atlantic, the grey seal is typically found in large numbers in the coastal waters of Canada and south to Nantucket in the United States. In Canada, it is typically seen in areas such as the Gulf of St. Lawrence, Newfoundland, the Maritimes, and Quebec. The largest colony in the world is at Sable Island, NS. In the United States it is found year-round off the coast of New England, in particular Maine and Massachusetts. Archaeological evidence confirms grey seals in southern New England with remains found on Block Island, Martha's Vineyard and near the mouth of the Quinnipiac River in New Haven, Connecticut.[19] Its natural range now extends much further south than previously recognised with confirmed sightings in North Carolina. Also, there is a report by Farley Mowat of historic breeding colonies as far south as Cape Hatteras, North Carolina.[3]
An isolated population exists in the Baltic Sea,[1] forming the H. grypus balticus subspecies.
Besides these very large colonies, many much smaller ones exist, some of which are well known as tourist attractions despite their small size. Such colonies include one on the Carrack rocks in Cornwall.
During the winter months, grey seals can be seen hauled out on rocks, islands, and shoals not far from shore, occasionally coming ashore to rest. In the spring recently weaned pups and yearlings occasionally strand on beaches after becoming separated from their group.
Grey seals are vulnerable to typical predators for a pinniped mammal. Large sharks are known to prey on grey seals in Canada, particularly great white sharks but also, upon evidence, additionally Greenland sharks.[20][21] In the waters of Great Britain, grey seals are a fairly common prey species for killer whales.[22][23] Apparently, grey seal pups are sometimes taken alive by white-tailed eagles, as well.[1]
The grey seal feeds on a wide variety of fish, mostly benthic or demersal species, taken at depths down to 70 m (230 ft) or more. Sand eels (Ammodytes spp) are important in its diet in many localities. Cod and other gadids, flatfish, herring,[25] wrasse[26] and skates[27] are also important locally. However, it is clear that the grey seal will eat whatever is available, including octopus[28] and lobsters.[29] The average daily food requirement is estimated to be 5 kg (11 lb), though the seal does not feed every day and it fasts during the breeding season.
Recent observations and studies from Scotland, The Netherlands, and Germany show that grey seals will also prey and feed on large animals like harbour seals and harbour porpoises.[30][31][32] In 2014, a male grey seal in the North Sea was documented and filmed killing and cannibalising 11 pups of his own species over the course of a week. Similar wounds on the carcasses of pups found elsewhere in the region suggest that cannibalism and infanticide may not be uncommon in grey seals. Male grey seals may engage in such behaviour potentially as a way of increasing reproductive success through access to easy prey without leaving prime territory.[33]
While it was originally understood that marine mammals communicate vocally, new research conducted by researchers at Monash University shows that grey seals clap their flippers as another form of communication. They clap their flippers underwater to deter a predator from attacking. If done during the mating season, the clapping can be used as a way to find a potential mate. The Monash researchers point out that seals are typically known for clapping, so this behavior may not be a surprise, but the clapping we know typically occurs in captivity. Clapping seals are associated with aquariums and zoos, but were never observed in the wild for this behavior. They were astonished at how loud these marine mammals were able to clap underwater, but it is logical for the reasons they do this.[34]
Grey seals are capital breeders; they forage to build up stored blubber, which is utilised when they are breeding and weaning their pups, as they do not forage for food at this time. They give birth to a single pup every year, with females' reproductive years beginning as early as 4 years old and extending up to 30 years of age. All parental care is provided by the female. During breeding, males don't provide parental care but they defend females against other males for mating.[35] The pups are born at around the mass of 14 kg.[36] They are born in autumn (September to December) in the eastern Atlantic and in winter (January to February) in the west, with a dense, soft silky white fur; at first small, they rapidly fatten up on their mothers' extremely fat-rich milk. The milk can consist of up to 60% fat.[36] Grey seal pups are precocial, with mothers returning to the sea to forage once pups are weaned. Pups also undergo a post-weaning fast before leaving the land and learning to swim.[37] Within a month or so they shed the pup fur, grow dense waterproof adult fur, and leave for the sea to learn to fish for themselves. In recent years, the number of grey seals has been on the rise in the west and the U.S.[38] and Canada[39] there have been calls for a seal cull.
Seal pup first-year survival rates are estimated to vary from 80 to 85%[40][41] to below 50%[42] depending on location and conditions. Starvation, due to difficulties in learning to feed, appears to be the main cause of pup death.[42]
After near extirpation from hunting grey seals for oil, meat, and skins in the United States, sightings began to increase in the late 1980s. Bounties were paid on all kinds of seals up until 1945 in Maine and 1962 in Massachusetts.[43] One year after Congress passed the 1972 Marine Mammal Protection Act preventing the harming or harassing of seals, a survey of the entire Maine coast found only 30 grey seals.[43] At first grey seal populations increased slowly but then rebounded from islands off Maine to Monomoy Island and Nantucket Island off of southern Cape Cod. The southernmost breeding colony was established on Muskeget Island with five pups born in 1988 and over 2,000 counted in 2008.[44] According to a genetics study, the United States population has formed as a result of recolonisation by Canadian seals.[44] By 2009, thousands of grey seals had taken up residence on or near popular swimming beaches on outer Cape Cod, resulting in sightings of great white sharks drawn close to shore to hunt the seals.[45] A count of 15,756 grey seals in southeastern Massachusetts coastal waters was made in 2011 by the National Marine Fisheries Service.[46] Grey seals are being seen increasingly in New York and New Jersey waters, and it is expected that they will establish colonies further south.
Human noise pollution continues to affect marine-life communication but remains an understudied facet of marine conservation efforts. In more recent years, the potential negative effect of human noise has been highlighted with the discovery of seals using clapping as a form of communication.[34]
In the UK seals are protected under the Conservation of Seals Act 1970; however, it does not apply to Northern Ireland. In the UK there have also been calls for a cull from some fishermen claiming that stocks have declined due to the seals.
The population in the Baltic Sea has increased about 8% per year between 1990 and the mid-2000s, with the numbers becoming stagnant since 2005. As of 2011 hunting grey seals is legal in Sweden and Finland, with 50% of the quota being used. Other anthropogenic causes of death include drowning in fishing gear.[47]
Grey seals have proved amenable to life in captivity and are commonly found in zoo animals around their native range, particularly in Europe. Traditionally they were popular circus animals and often used in performances such as balancing and display acts.
{{cite journal}}
: CS1 maint: DOI inactive as of December 2022 (link) The grey seal (Halichoerus grypus) is found on both shores of the North Atlantic Ocean. In Latin Halichoerus grypus means "hook-nosed sea pig". It is a large seal of the family Phocidae, which are commonly referred to as "true seals" or "earless seals". It is the only species classified in the genus Halichoerus. Its name is spelled gray seal in the US; it is also known as Atlantic seal and the horsehead seal.
La foca gris (Halichoerus grypus) es una especie de mamífero pinnípedo de la familia Phocidae relativamente común en aguas del Atlántico norte. Es la única especie de su género.[2]
Es una foca grande, con ejemplares macho en las poblaciones atlánticas del este que alcanzan 2 o 3 m de largo y que pesan 170-310 kg. Las hembras son mucho más pequeñas, típicamente 1'6-2 m de largo y 100-190 kg de peso. Los individuos del Atlántico occidental suelen ser mucho más grandes, los machos que alcanzan 400 kg y las hembras pesan hasta 250 kg. Se distingue de la foca común por el perfil recto de su cabeza, fosas nasales bien separadas, y menos puntos en el cuerpo.[3] Las focas grises carecen de orejas externas y característicamente tienen hocicos grandes. Los machos son generalmente más oscuros que las hembras, con puntos más ligeros y a menudo cicatrices alrededor del cuello. Las hembras son de color gris plata a marrón con puntos oscuros.
La foca gris habita en la fachada atlántica de Europa desde la península escandinava al norte de Francia y la costa este de Canadá y norte de Estados Unidos. Además, existen otras colonias en el mar Báltico e Islandia.
En el Reino Unido e Irlanda, la foca gris se reproduce en varias colonias alrededor de las costas. Notablemente las colonias más grandes están en Lincolnshire, la costa de Northumberland y las islas Orcadas.
En el Atlántico norte occidental, la foca gris se encuentra ampliamente distribuida en las aguas costeras de Canadá y tan al sur como Nueva Jersey en los Estados Unidos. En Canadá, se suele ver en áreas como el golfo de San Lorenzo, Terranova y Quebec. La colonia más grande del mundo está en isla Sable. En los Estados Unidos se encuentra todo el año en Maine y Massachusetts, y un poco menos frecuentemente en los estados del Atlántico Medio.
Existe una población aislada en el mar Báltico, formando la subespecie H. grypus balticus.[4]
Durante los meses de invierno se pueden ver focas grises en las rocas, las islas y los bajíos no lejos de la costa, llegando ocasionalmente a tierra para descansar. En primavera algunos cachorros acaban en las playas después de separarse de su grupo. Se han reportado casos de ejemplares jóvenes perdidos en playas del norte de España.[5]
Se reconocen las siguientes subespecies:[2]
La foca gris (Halichoerus grypus) es una especie de mamífero pinnípedo de la familia Phocidae relativamente común en aguas del Atlántico norte. Es la única especie de su género.
Hallhüljes (Halichoerus grypus) on loivaliste (Pinnipedia) seltsi hülglaste (Phocidae) sugukonda kuuluv veeimetaja.
Hallhüljes on Läänemere imetajatest suurim [1]. Ta on üks kolmest Eestis elavast hülglasest, omanimelise perekonna ainuliik.
Hallhüljes on omanimelise perekonna (Halichoerus) ainuliik. Eristatakse kahte alamliiki: Halichoerus grypus grypus Atlandi ookeani kirde- ja looderannikul ja H. g. macrorynchus Läänemeres[2].
Hallhülge ladinakeelse nimetuse tähendus tuleb kreekakeelsetest sõnadest Halios – meri, khoiros – siga ja grupos – konksnina[3]. „Konksnina“ viitab isase hallhülge koonule, mis on ninamiku kohalt kumer[4].
Hallhüljes asustab Atlandi ookeani põhjaosa, leviku alusel on võimalik populatsiooni jagada kolmeks.
Hallhülged asustavad kogu Läänemerd, kuid kitsamas mõttes käsitletakse levilana ala, kus esinevad hüljeste pidevad kogunemis- ja puhkealad ehk lesilad. Läänemeres asuvad need alad tänapäeval valdavalt mere kesk- ja põhjaosas. Ka hallhülge sigimisalad, mis on seotud Läänemere jääkattega, asuvad valdavalt 58°N laiuskraadist põhja pool[5].
Eesti rannikuveed asuvad hallhülge pideva levila kaguosas. Hallhüljes on Eestis peamiselt läänepoolse levikuga, suuremad lesilad ja poegimisalad jäävad Lääne-Eesti saarestiku vetesse. Seal asustab hallhüljes valdavalt avamerelise asendiga alasid Soome lahe suudmes, saarestiku läänerannikul ja Liivi lahe põhjaosas. Soome lahest on teada ainult kaks pidevalt kasutatavat puhkeala – Uhtju ja Malusi saartel. Väinameres on hallhülgeid arvukalt vaid kevadise karvavahetuse perioodil Hari kurgus, kuid üksikuid isendeid või väiksemaid rühmi võib kohata kogu jäävaba perioodi vältel[5].
Enamik hallhülge populatsioone on stabiilsed või kasvavad[2].
Läänemeres langes hallhülge arvukus 20. sajandil tugevalt. Jahistatistikal baseeruvate hinnangute põhjal oli umbes 100 aastat tagasi Läänemere populatsiooni suuruseks 88 000 – 100 000 looma, kuid 1970. aastate lõpuks oli liigi arvukus Läänemeres kahanenud 4000 isendini. Viimastel aastakümnetel on hallhülge arvukus Läänemeres hakanud kasvama, iga-aastased karvavahetusaegsed loendused näitavad Rootsi populatsiooni arvukuse tõusu umbes 7,5% aastas[6].
2007. aastal loendati Läänemeres karvavahetusaegse loenduse käigus 22 000 isendit[2].
Hallhülge karvastikus domineerivad hallikad toonid, mõnikord võib leiduda looma peal, kaelal, kõhul ja loibadel ka punakat tooni. Isased on tavaliselt tumedama põhivärvusega, millest eristuvad heledamad laigud. Emaste karvkate on heledamat tooni ja laigud nende seljal on rohkem ühte sulanud. Vanadel isasloomadel on kaelapiirkonnas 3–4 silmatorkavat kurdu[4].
Hallhülgel on võrreldes viigerhülgega kolmnurksem pea kuju ja pikem koon[7]. Hallhülge koon ei ole profiilis eristunud, vaid kulgeb sirgjooneliselt pealaest ninani. Isaste hallhüljeste koon lai ja ninamiku kohalt kumer, emastel on lamedam profiil ja saledam ninamik[4].
Hallhüljeste tüvepikkus on 210–330 cm (isastel kuni 330 ja emastel kuni 250 cm). Isaste kehakaal 170–310 kg ja emastel 105–186 kg[4].
Hallhülge eluiga jääb tavaliselt 15–25 aasta vahele. Vanim loodusest leitud isend oli 46-aastane emane[8].
Suure tihedusega poegimisaladel on tavaline poegade suremus 20%, erandjuhtudel võib see küündida 80%-ni. Läänemere jääl on poegade suremus väiksem, tavaliselt alla 5%[4].
Hallhüljes on valdavalt avamerelise eluviisiga hülgeliik. Rannalähedastes madalates lahtedes, jõesuudmetes ja mõnikord ka sadamate juures võib hallhülgeid näha peamiselt kevaditi ja sügiseti, kui hülged järgnevad koelmutele siirduvatele kaladele.
Lesilateks on madalad laiud ja karid, kuhu hülged kogunevad suurte rühmadena puhkama. Lesilatesse kogunevad loomad kogu jäävaba perioodi vältel, suurimad on karjad kevadise karvavahetuse ajal. Hallhüljeste puhkealasid iseloomustavad peamiselt järgmised tunnused:
Hallhüljes sigib tavaliselt ajujää ja kinnisjää piirialal. Selle jäätüübi levik sõltub talve karmusest. Pehmetel talvedel on hallhüljestele sigimiseks sobivad piirkonnad jäävabad ja hallhülged kogunevad poegima lähedalasuvatele saartele[9].
Hallhüljes on paindliku toiduvalikuga ja arvatavasti ei söö iga päev. Täiskasvanud looma päevane toiduvajadus on umbes 5–7 kg ehk ligikaudu 6% oma kehamassist[4]. Peamiseks toiduks on erinevad kalaliigid, kuid vähemal määral ka vähid ja limused[8].
Eestis kasutab hallhüljes toitumiseks kogu Eesti rannikumerd. Toitumisalad on tõenäoliselt sesoonselt seotud massiliselt esinevate kalaliikide liikumise ja levikuga[9].
Hallhüljes võib toitumisel püüda saaki ka kalapüügivõrkudest, eriti seisevvõrkudest ja muudest liikumatutest püügivahenditest[4]. Selle käigus võivad loomad ka hukkuda[9].
Kirde-Atlandil sünnivad pojad septembrist detsembrini, Loode-Atlandil jaanuaris või veebruaris. Läänemerel on poegimisperiood veebruarist aprillini[4].
Emane hallhüljes sünnitab korraga ühe, väga harva ka kaks poega. Pojad kaaluvad sündides 10–12 kg. Pojad sünnivad nägijatena ja on kaetud lootevillaga, mis asendub umbes 3 nädala pärast päriskarvaga. Laktatsiooniperiood kestab keskmiselt 17–19 päeva, selle jooksul võtavad pojad kaalus juurde 30–40 kg. Iseseisvalt toituma hakkavad pojad 1–2 kuu vanuselt[9].
Suguküpseks saavad emased 4–5-aastaselt, isasloomad 5–6-aastaselt[4].
Paaritumine toimub umbes 3 nädalat peale poegimist. Tiinus kestab 8,5 kuud, hilinenud implantatsiooni puhul 11 kuud[4].
Hallhüljes on vähem inimpelglik kui viigerhüljes, teda kohatakse sagedamini inimasustuse ja kalapüüniste lähedal. Sageli lähenevad ja järgnevad nad aeglaselt sõitvatele paatidele[9].
Hallhüljes on suhteliselt sotsiaalne loom, kes koguneb aastaringselt mitmekümne- või sajapealistesse karjadesse. Ka merel liikudes on hallhülged mõnest kuni mõnekümnest loomast koosnevates rühmades[9]. Poegade sündimise ajaks kogunevad emasloomad kuni mitmesajast loomast koosnevatesse seltsingutesse. Poegadega emased on üksteise, võõraste poegade ja isaste suhtes väga agressiivsed[4].
Hallhüljes on suuteline sukelduma 100 m sügavusele ja jääma vee alla kuni 10 minutiks[10].
Läänemeres täiskasvanud hallhüljestel looduslikud vaenlased puuduvad. Poegi võivad ohustada merikotkad ning meri- ja hõbekajakad. Rünnakuoht on suurem saartel sündinud poegadele, kuna tavaliselt pesitseb samades paikades ka rohkearvuliselt kajakaid[11].
Hallhüljeste arvukust mõjutab olulisel määral ka ajujää olemasolu ja stabiilsus poegimisperioodil. Hallhülged on küll võimelised kasutama poegimissubstraadina nii jääd kui ka maismaad, kuid eelistavad jääd[11]. Poegimissaartel on tihti suurem asustustihedus, mis võib viia epideemiate levikuni[12].
Samuti mõjutab hallhüljeste arvukust toidubaasi nappus, mida põhjustavad intensiivne kalapüük ja kalapopulatsioonide looduslikud kõikumised. Kui emasloomal puuduvad poja üleskasvatamiseks ja sellele järgnevaks karvavahetusperioodiks vajalikud rasvavarud, võib ta poja toitmise enne normaalset aega lõpetada. Ilma piisava rasvavaruta poeg ei jõua iseseisvalt toitumist alustada ja hukkub[11].
Oluliseks hallhüljeste arvukust ja tervislikku seisundit mõjutavaks teguriks on keskkonnareostus. Kuigi merekeskkonda sattunud PCB ja DDT hulk on Läänemeres alates 1970. aastatest langenud, on nende sisaldus hallhüljeste kudedes endiselt märkimisväärselt suur[2]. Nende ainete akumuleerumist hülge organismis on seostatud mitmete füsioloogiliste häirete tekkega, sealhulgas kroonilise organipõletikuga emaste reproduktiivorganites, soolestikus ja neerupealistes [13].
Noorloomadele on oluliseks ohuteguriks ka kalapüünistes hukkumine, kuni 80% sel viisil hukkunud hallhüljestest on kuni 4-aastased. Kõige ohtlikumad kalapüügivahendid on hüljeste jaoks 1,5 m ja sügavamad mõrrad, kus upub 90% loomadest. Üksikuid surmajuhte on põhjustanud ka seisevnoodad ja traalid[11].
Hallhüljes on ära toodud Loodusdirektiivi II ja V lisas (II lisas on kirjas ohustatud taime- ja loomaliigid, mille kaitseks tuleb moodustada loodusalad ja V lisas liigid, mille kaitseks peab riik hävimisohu korral kehtestama kaitsemeetmed)[14].
2006. aasta määrusega võeti kaitse alla mitmed hallhülge püsielupaigad Harju, Saare ja Hiiu maakonnas[15].
Hallhüljes kuulus 2004. aastal vastu võetud määrusega II kategooria kaitse alla, kuid 2010. aastal arvati liik III kaitsekategooriasse[16], kuna vajalike kaitseabinõude rakendamise tõttu tõusis hallhülge arvukus ja liik arvatakse olevat väljaspool hävimisohtu[17].
Hallhüljes (Halichoerus grypus) on loivaliste (Pinnipedia) seltsi hülglaste (Phocidae) sugukonda kuuluv veeimetaja.
Hallhüljes on Läänemere imetajatest suurim . Ta on üks kolmest Eestis elavast hülglasest, omanimelise perekonna ainuliik.
Itsas txakur gris (Halichoerus grypus) Halichoerus generoko animalia da. Artiodaktiloen barruko Phocidae familian sailkatuta dago.
Itsas txakur grisak bi azpiespezie ditu:
Itsas txakur gris (Halichoerus grypus) Halichoerus generoko animalia da. Artiodaktiloen barruko Phocidae familian sailkatuta dago.
Halli[3][4][2][5] eli harmaahylje (Halichoerus grypus) on suurikokoinen hyljelaji, jota tavataan Pohjois-Atlantin läntisten ja itäisten rannikkojen läheisyydessä sekä Itämeressä. Itämeren hallien katsotaan kuuluvan omaan alalajiin H. grypus macrorhynchus (aiemmin H. grypus balticus). Uros saattaa olla 2,5–3,3 metriä pitkä ja painaa jopa 300 kg. Naaraat ovat tavallisesti pienempiä, 1,6–2 metrin pituisia ja 100–150 kg:n painoisia. Hallin poikasta kutsutaan kuutiksi, ja se on syntyessään valkoinen. Emolla ja poikasella on vahva suhde, joka syntyy ensimmäisen vuorokauden aikana. Jos poikanen eksyy emostaan, ja sidettä ei synny, niin emo hylkää poikasensa.
Itämerellä esiintyvän alalajin kanta on arvioitu noin 26 000 yksilön suuruiseksi. Halli voi Itämeressä hyvin ja kanta lienee viime vuosina kasvanut noin kymmenen prosenttia vuodessa. 1900-luvun alussa kanta on ilmeisesti ollut vieläkin suurempi. Tuolloin laji oli tavallinen myös meren eteläosissa. Kanta romahti vain muutaman tuhannen kokoiseksi tapporahan kannustaman pyynnin ja ympäristömyrkkyjen aiheuttamien lisääntymishäiriöiden takia. Suomessa halli luokiteltiin vuonna 2000 silmälläpidettäväksi[5] ja vuonna 2010 elinvoimaiseksi[6].
Harmaahyljekannan säilymisen kannalta on ratkaisevan tärkeää, että niillä on sopivia makoilupaikkoja, joissa ne saavat olla rauhassa. Tällaisia "makuupaikkoja" olivat aiemmin pääasiassa suurikiviset rannikkoalueet, jotka ovat vähentyneet siirtolohkareiden merestä ottamisen sekä satamapaikkojen ja kivisuojavallien rakentamisen myötä. Nykyään mahdollisia makoilupaikkoja ovat hiekkasärkät ja käyttämättömät rantaosuudet (esim. Saksan Vorpommersche Boddenlandschaftin kansallispuiston ydinalueella). Itämeren harmaahylkeen esiintymistiheys riippuu todennäköisesti muiden tekijöiden ohella myös jäänpeitteen suuruudesta. Vedessä niiden esiintymistiheys riippuu luonnollisesti käytettävissä olevan ravinnon määrästä.
Halleja on eniten näkyvillä touko-kesäkuun vaihteessa karvanvaihdon aikaan, jolloin ne makaavat uloimmilla luodoilla isoina ryhminä. Yhdellä luodolla voi olla satoja halleja kylki kylkeen pakkautuneina. Suomessa näkyvissä olevat hallit lasketaan luodoilta kuvaamalla ne ilmasta.
Halli on Suomessa riistaeläin. Harmaahylkeen metsästykseen ei enää edellytetä pyyntilupaa, vaan harmaahyljettä voidaan metsästää metsästysaikana alueellisen kiintiön puitteissa. Alueellisen kiintiön vahvistaa maa- ja metsätalousministeriö Riista- ja kalatalouden tutkimuslaitoksen tuottaman kanta-arvion pohjalta. Vuosittaisen kiintiön täyttymistä seurataan saaliin ilmoitusvelvollisuudella. Jos kiintiö täyttyy ennen metsästysvuoden päättymistä, Suomen riistakeskus määrää metsästyksen päättymään. Suomi myönsi metsästyskaudelle 2004–2005 635 pyyntilupaa ja Ahvenanmaa (jossa on oma metsästyslainsäädäntönsä) 350 lupaa. Lisäksi halleja pyydetään Ruotsissa (170 lupaa), mutta Venäjä ja Viro eivät toistaiseksi ole aloittaneet hallinpyyntiä.
Halli eli harmaahylje (Halichoerus grypus) on suurikokoinen hyljelaji, jota tavataan Pohjois-Atlantin läntisten ja itäisten rannikkojen läheisyydessä sekä Itämeressä. Itämeren hallien katsotaan kuuluvan omaan alalajiin H. grypus macrorhynchus (aiemmin H. grypus balticus). Uros saattaa olla 2,5–3,3 metriä pitkä ja painaa jopa 300 kg. Naaraat ovat tavallisesti pienempiä, 1,6–2 metrin pituisia ja 100–150 kg:n painoisia. Hallin poikasta kutsutaan kuutiksi, ja se on syntyessään valkoinen. Emolla ja poikasella on vahva suhde, joka syntyy ensimmäisen vuorokauden aikana. Jos poikanen eksyy emostaan, ja sidettä ei synny, niin emo hylkää poikasensa.
Halichoerus grypus
Le phoque gris (Halichoerus grypus) est un mammifère carnivore, de la famille des phocidés. Halichoerus grypus est la seule espèce du genre Halichoerus.
Le phoque gris mâle adulte mesure de 2,50 à 3,30 m et pèse de 170 à 310 kg tandis que la femelle atteint 2 m et 190 kg. Leur corps est trapu et fusiforme. Leurs yeux sont relativement petits par rapport au reste du corps. Les pattes sont palmées, larges, courtes et épaisses.
La coloration du phoque gris présente une variété de tons de gris avec un dimorphisme sexuel visible. Les mâles ont une fourrure à poils courts gris foncé presque noir parfois avec des taches plus claires, les femelles étant plus claires avec des taches foncées.
Le jeune, qui à la naissance mesure entre 90 et 105 cm et pèse de 11 à 20 kg, est couvert d'un fin pelage laineux blanc (lanugo), ce pourquoi on le nomme parfois «blanchon». Ce dernier grandira assez rapidement, gagnant de 1,2 à 2 kg par jour.
Le phoque gris est opportuniste; il se nourrit de ce qui est disponible. Il mange donc toutes sortes de poissons côtiers et hauturiers, ainsi que de quelques mollusques.
Certaines femelles atteignent la maturité sexuelle à 3 ans, mais la plupart ne l'atteindront qu'à leur cinquième année. Les mâles, eux, sont sexuellement matures entre 3 et 4 ans, mais s'accouplent rarement avant l'âge de 8 ans, en raison de la compétition pour les femelles. Une fois assez gros pour maintenir un harem en tenant les autres mâles à l'écart, le phoque gris s'accouple avec autant de femelles que possible. La période de reproduction varie selon les régions. Par exemple, sur les côtes de Grande-Bretagne, les accouplements ont lieu entre septembre et décembre, alors que sur les côtes canadiennes, c'est entre décembre et février que ces phoques procréent. Après une période de gestation durant généralement 11,3 mois, incluant la période de diapause du blastocyste, les femelles mettent bas sur la terre ferme ou sur la glace. Elles mettent au monde un petit, parfois deux. Les chiots sont allaités pendant trois semaines environ, à la suite desquelles ils perdent leur lanugo, fourrure douce et soyeuse de couleur crème.
Orques, requins et ours polaires peuvent s'attaquer aux phoques gris de tous âges. Les jeunes peuvent également être les proies d'oiseaux tels le pygargue à tête blanche ou la corneille d'Amérique. Le phoque gris est l'hôte de nombreux parasites. On trouve parmi ces derniers plusieurs anisakidés (Marcogliese et al., 1996), le principal étant le ver de la morue (Pseudoterranova decipiens).
Le phoque gris vit uniquement dans la zone tempéré de l'hémisphère nord, il y fréquente les zones côtières, aussi bien les estuaires sablonneux que les îlots rocheux.
Le phoque gris vit dans les eaux subarctiques et tempérées froides de l'Atlantique Nord. On le retrouve en Amérique du Nord, en Europe du Nord et en mer Baltique.
En Europe, les grandes colonies sont situées en Angleterre, en Irlande et en Écosse.
Le phoque gris et le phoque veau marin sont les seules espèces de phoques qu'il est possible d'apercevoir sur certaines plages du Nord et du Nord-Ouest de la France. En France, il existe des petites colonies sur les côtes bretonnes et plus particulièrement sur l'archipel de Molène et l'archipel des Sept-Îles. Des phoques gris ont été observés dans la partie est de la Manche et dans la zone sud du golfe de Gascogne.
La présence du phoque gris est attestée en France depuis le XVIIIe siècle, mais il est probablement présent depuis des milliers d'années.
Le phoque gris est également présent dans les eaux de la côte est canadienne, où il est assez commun. Dans les eaux canadiennes, la population est en constante augmentation depuis les années 1960. En 2014, on l'estimait à environ 500 000 individus[1].
Cette espèce est répartie en 2 sous-espèces :
Longtemps chassé par l'espèce humaine pour sa fourrure et sa graisse, notamment au XIXe siècle, le phoque gris a disparu de nombreuses régions de son aire normale de répartition. Il est actuellement protégé par des réglementations nationales et internationales, mais continue à souffrir de prises involontaires, de braconnage (tir au fusil) et de la pollution (du fait de sa position dans le haut de la chaîne alimentaire, son organisme est particulièrement chargé en polluants marins).
Halichoerus grypus
Le phoque gris (Halichoerus grypus) est un mammifère carnivore, de la famille des phocidés. Halichoerus grypus est la seule espèce du genre Halichoerus.
A foca cincenta[1] (ou cinsenta ou gris), tamén chamada lobo mariño cincento,[1] denominada co nome científico de Halichoerus grypus (que significa 'porco de mar de fociño ganchudo'), é unha especie de foca que se encontra en ambas as beiras do Atlántico Norte. É un gran pinnípede da familia dos fócidos e a única especie do xénero Halichoerus.[2][3]
Recoñécense dúas subespecies desta foca:[4]
O espécime tipo de H. g. grypus (espécime ZMUC M11-1525, capturado nas illas de Amager) foi redescuberto en 2016, e unha proba de ADN mostrou que pertencía en realidade a un espécime do Báltico en vez de proceder de Groenlandia, como se asumira previamente. O nome H. g. grypus foi, por tanto, transferido á subespecie do Báltico (substituíndo ao anterior H. g. macrorhynchus), mentres que o nome H. g. atlantica foi recuperado para a subespecie do Atlántico.[5]
Os estudos moleculares indicaron que as poboacións atlánticas occidentais e orientais levan sendo xeneticamente distintas desde hai polo menos un millón de anos,e potencialmente poderían considerarse subespecies separadas.[6]
É unha foca grande, con machos nas poboacións do Atlántico leste que acadan os 2,5–3,3 m de longo e un peso de 170-310 kg; as femias son moito menores, normalmente de 1,6–2,0 m e 100–190 kg. Os individuos do oeste do Atlántico adoitan ser máis grandes, con machos que chegan aos 400 kg e femias que pesan ata 250 kg.[7] Distínguese da foca común polo seu perfil recto da cabeza, fociño ben separado, e por ter menos manchas polo corpo.[8][9] Carecen de orellas (como é típico nos fócidos) e teñen fociños caracteristicamente grandes.[10] Os machos teñen fociños máis grandes e un perfil menos curvado que os machos das focas comúns. Os machos son xeralmente máis escuros que as femias, con manchas máis claras e a miúdo cicatrices arredor do pescozo. As femias son de grises prateadas a marróns con manchas escuras.
Na Baía Alemá, hai colonias nas illas Sylt e Amrum e en Heligoland.[11]
No Reino Unido e Irlanda, reprodúcense en varias colonias costeiras, das cales son especialmente grandes as de Blakeney Point en Norfolk, Donna Nook en Lincolnshire, as illas Farne da costa de Northumberland (uns 6000 animais), Orcadas e North Rona.[12] na costa norte de Escocia, illa Lambay na costa de Dublín e illa Ramsey na costa de Pembrokeshire.
Ademais destas colonias moi grandes, hai outras moito máis pequenas, algunhas das cales son ben coñecidas como atraccións turísticas. Entre tales colonias está a das rochas Carrack en Cornualles.
Ademais, en Europa existe unha pobaoción illada no mar Báltico,[13] que constitúe a subespecie H. grypus balticus.
No oeste do Atlántico Norte encóntrase en gran número nas augas costeiras de Canadá e cara ao sur ata Nantucket nos Estados Unidos. En Canadá, vese nomalmente no golfo do San Lourenzo, Terranova, as Marítimas e Quebec. A maior colonia do mundo é a da illa Sable, Nova Escocia. Nos Estados Unidos encóntrase todo o ano polas costas de Nova Inglaterra, en particular Maine e Massachusetts. As probas arqueolóxicas confirman que as focas cincentas vivían do sur de Nova Inglaterra e atopáronse restos en Block Island, Martha's Vineyard e preto da desembocadura do río Quinnipiac en New Haven, Connecticut.[14] A súa área natural esténdese agora moito máis ao sur do que previamente se recoñecía, e hai avistamentos confirmados en Carolina do Norte. Ademais, hai un informe de Farley Mowat de colonias reprodutoras históricas tan ao sur como o cabo Hatteras, Carolina do Norte.[3]
Durante os meses de inverno poden verse descansando sobre rochas, illas, e bancos de area non lonxe da costa, e ocasionalmente veñen descansar a terrra. Na primavera as crías acabadas de desleitar e as dun ano aparecen por veces varadas en praias despois de quedaren separdas do seu grupo.
As focas cincentas aliméntanse dunha ampla variedade de peixes, principalmente bentónicos ou demersais, capturadas a profundidades de 70 m ou máis. Os peixes Ammodytes spp son importantes na súa dieta en moitas localidades. O bacallau e outros gádidos, peixes planos, arenques,[15] lábridos[16] e raias[17] son tamén importantes localmente. Porén, está claro que a foca cincenta come calquera cousa que estea dispoñible, incluíndo polbos[18] e lumbrigantes.[19] As súas necesidades de comida diarias estímanse en 5 kg, aínda que a foca non come todos os días e xaxúa durante a estación reprodutora.
Observacións e estudos recentes en Escocia, Países Baixos e Alemaña mostraron que as focas cincentas tamén comen grandes animais como focas comúns e toniñas comúns.[20][21][22] En 2014, un macho no mar do Norte foi documentado e filmado matando e canibalizando 11 crías da súa propia especie no decurso dunha semana. Feridas similares nas carcasas de crías atopadas noutros sitios da rexión suxiren que o canibalismo e o infanticidio poden non ser raros nas focas cincentas. Os machos poden realizar ese comportamento quizais como unha forma de incrementar o seu éxito reprodutor accedendo a presas fáciles sen abandonar o seu territorio principal.[23]
As focas cincentas aliméntanse para acumular graxa, que é utilizada cando se reproducen e aleitan as crías, xa que non saen a buscar comida durante ese tempo. Paren unha soa cría cada ano. Os anos reprodutores das femias empezan xa aos 4 anos de idade e prolónganse ata que teñen 30 anos. A femia presta todos os coidados parentais. Durante a reprodución, os machos só defenden as femias doutros machos para aparearse.[24] As crías nacen cunha masa duns 14 kg.[25] Nacen en outono (de setembro a decembro) no Atlántico leste e en inverno (de xaneiro a febreiro) no oeste, cun pelame denso, suave, sedoso e branco; nacen pequenas pero engordan rapidamente co leite da súa nai extremadamente rico en graxa. A graxa pode consistir nun 60% de graxa.[25] As crías de foca cincenta son precoces, e s nais retornan ao mar para alimentarse unha vez que as crías foron desleitadas. As crías tamén realizan un xaxún post-desleitamento antes de abandonaren a terra e aprenderen a nadar. [26] En aproximadamente un mes mudan o pelame, e crécelles a pelame densa e impermeable de adulto, e saen ao mar para pescar eles mesmos. En anos recentes, o número de focas cincentas aumentou no oeste e en Estados Unidos[27] e Canadá,[28] neste último país houbo peticións de que se sacrificasen en certo número.
As taxas de supervivencia ao primeiro ano das crías estímase que varían do 80-85%[29][30] a menos do 50%[31] dependendo da localización e das condicións. A fame debido a dificultades para aprender a alimentarse, parece ser a principal causa da morte das crías.[32]
A IUCN considera que o status da especie é pouco preocupante, pero no pasado nalgúns países a especie fora case erradicada. En Estados Unidos, despois do seu case exterminio por causa da caza polo seu aceite, carne e peles, os avistamentos de exemplares empezaron a incrementarse a finais da década de 1980. Pagábanse recompensas por todos os tipos de focas ata 1945 en Maine e 1962 en Massachusetts.[33] Un ano despois de que o Congreso aprobase en 1972 a Lei de Proteción de Mamíferos Mariños que impedía facer dano ou acosar as focas, un exame de toda a costa de Maine atopou só 30 focas cincentas.[33] Ao principio as primeiras poboacións de foca cincenta incrementáronse lentamente, despois aumentaron máis nas illas de Maine ata a illa Monomoy e illa de Nantucket da costa de cabo Cod. A colonia reprodutora máis ao sur estableceuse na illa Muskeget con cinco crías nacidas en 1988 e unhas 2000 contadas en 2008.[34] Segundo un estudo xenético, a poboación dos Estados Unidos formouse como resultado da recolonización por focas canadenses.[34] En 2009, miles de focas cincentas estableceron a súa residencia en ou preto de praias populares para o turismo recreativo na parte externa de cabo Cod, o que tivo como resultado que se observaron tiburóns brancos preto da costa que viñan cazar as focas.[35] En 2011 nun reconto nas augas da costa sueste de Massachussetts do Servizo Nacional de Pesquerías Mariñas atopáronse 15756 focas cincentas.[36] As focas cincentas están incrementándose en augas dos estados de Nova York e Nova Jersey, e espérase que establezan colonias máis ao sur.
No Reino Unido as focas están protexidas pola lei desde 1970, pero esa lei non se aplica en Irlanda do Norte. No Reino Unido houbo peticións por parte de pescadores de que se fixesen sacrificios destes animais, que consideran que os bancos de peixes diminuíron debido ás focas.
A poboación no mar Báltico incrementouse nun 8% ao ano entre 1990 e mediados da década de 2000 e quedou estancada desde 2005. Desde 2011 cazar focas cincentas é legal en Suecia e Finlandia e utilízase unha cota do 50%. Outra causa antropoxénica da morte desta especie é o afogamento en redes de pesca.[37]
As focas cincentas poden acostumarse a vivir en catividade e atópanse comunmente en zoos na súa área nativa, especialmente en Europa. Tradicionalmente foron animais de circo populares e a miúdo foron usados en espectáculos facendo actos de equilibrio e exhibición. No mar Negro preto das costas de Ucraína observouse polo menos unha foca cincenta, probablemente escapada da catividade.[38]
A foca cincenta (ou cinsenta ou gris), tamén chamada lobo mariño cincento, denominada co nome científico de Halichoerus grypus (que significa 'porco de mar de fociño ganchudo'), é unha especie de foca que se encontra en ambas as beiras do Atlántico Norte. É un gran pinnípede da familia dos fócidos e a única especie do xénero Halichoerus.
Sivi tuljan (lat. Halichoerus grypus) je sisavac iz porodice Phocidae.
Areal vrste obuhvaća veći broj država na području sjevernog Atlantika. Živi u državama kao što su: Island, Norveška, Portugal, Francuska, Kanada, SAD, Rusija, Švedska, Poljska i dr.
Sivi tuljan ima prepoznatljivu njušku. Odrasli tuljani imaju sive blijede pruge na puno svjetlijoj boji tijela. Mužjaci su dva do tri puta teži od ženki, što je najveća razlika između spolova. Kada ne love, vrijeme provode ležeći na stijenama ili u plitkim vodama s nosnicama izvan vode.
Obično su u vodi, na obali ili na plaži, a ponekad i na travnjacima daleko od obale.
Kada se okote, mladunci imaju bijelo krzno. Vrijeme provode na obali dva ili tri mjeseca prije nego što se usude ući u vodu.
Ova vrsta nije ugrožena.
Útselur (fræðiheiti: Halichoerus grypus) er stór selur sem er útbreiddur báðum megin Norður-Atlantshafsins. Hann er eina tegundin í ættkvíslinni Halichoerus. Útselur er önnur tveggja selategunda sem kæpa við Ísland - hin tegundin er landselur. Útselur hefur líka verið nefndur haustselur þar sem hann kæpir á haustin, ólíkt landsel sem kæpir á vorin.
Útselir eru mjög stórir, allt að helmingi stærri en landselir. Fullorðinn brimill getur náð yfir þriggja metra lengd og orðið 300 kílógrömm að þyngd en urturnar verða sem stærstar um 2 m lengd og 180 kg. Útselir hafa stórt og langt höfuð, sérlega brimlarnir sem hafa hærra nef og stærra höfuð en urturnar. Urturnar eru gráar að lit með dökkum flekkjum að ofan, en ljósari á kviðinn. Brimlarnir eru hins vegar næstum einlitir dökkir. Bæði augu og eyru sitja hátt á höfðinu sem gerir að útselurinn getur horft í kringum sig án þess að reisa höfuðið hátt upp úr sjávaryfirborðinu.
Útselir lifa við strendur Norður-Atlantshafs bæði að austan og vestan aðgreindir í þrjá stofna.
Óvíst er hversu stór vesturstofninn er en áætlað er að hann sé um 150.000 dýr, flest við og í St. Lawrence flóanum. Áætlaður fjöldi í austurstofninum er um 130.000 dýr (aðallega í kringum Bretlandseyjar) og einungis um 7.000 í Eystrasaltsstofninum.
Útselir lifa á fiski, eins og landselir, en vilja stærri bráð. Aðalfæðutegundirnar eru þorskur, marhnútur, hrognkelsi, steinbítur og síli. Þeir kafa allt niður á 70 metra dýpi. Sjómönnum er oft illa við útselinn og saka hann um að bíta og skemma fisk í netum.
Útselir eru mun styggari en landselir og halda sig því að jafnaði lengra frá landi. Þeir sjást aðallega á skerjum og annesjum.
Útselir við Ísland virðast vera einkvænisdýr þótt fjölkvæni virðist algengara hjá útselsstofnum annars staðar. Á Íslandi kæpa útselir á haustin, september til nóvember. Látrin eru gjarnan á stöðum sem eru illa aðgengilegir fyrir landdýr, til dæmis á eyjum eða skerjum. Brimlarnir byrja á að helga sér svæði og verja fyrir öðrum brimlum. Urturnar koma sér fyrir þar og eiga eitt afkvæmi. Kóparnir fæðast í fósturhárunum sem eru hvít að lit og þola illa að blotna. Kóparnir halda sig því á þurru landi þar til þeir hafa skipt um feld. Kóparnir fæðast um 80 cm langir og um 12 kg þungir. Þeir eru á spena í 3 vikur og þyngjast verulega á þeim tíma. Fengitími fullorðnu selanna hefst nokkrum vikum eftir að kópurinn hættir á spena. Seinkun fósturþroska útsels nemur 102 dögum. Á meðan á kæpingar- og fengitíma stendur étur útselurinn ekkert og megrast mjög.
Útselsurtur verða kynþroska um 5 ára aldur en brimlarnir 2 til 3 árum síðar. Eitt tilvik er þekkt á Íslandi þar sem útselir hafa náð meira en 40 ára aldri þó þeir verði ofast 15 til 25 ára.
Útselurinn finnst allt í kringum landið nema helst við norðaustur- og austurland. Við talningu haustið 2005 var stærð útselsstofnsins við Ísland metin um 6000 dýr en í síðustu heildartalningu árið 2002 var hún metin um 5500 dýr. Stofninn hafði þá minnkað umtalsvert frá 1990 þegar hann var talinn um 12 þúsund dýr.[1]
Selir hafa verið veiddir við landið allt frá landnámi. Útselur hefur þó ekki verið nýttur eins mikið og landselur á Íslandi og ekki verið mikið veiddur vegna skinna. Kjötið var nýtt til matar áður á þeim bæjum þar sem útselslátur voru. Var þar flest nýtt, selkjötið og spiki soðið og borðað nýtt eða saltað, reykt eða súrsað og það sama með selshausana.[2].
Útselurinn veldur miklum óbeinum kostnaði í fiskvinnslu sem hýsill selorms (Pseudoterranova decipiens) en hann verður að hreinsa úr fiskflökum. Selormurinn verður kynþroska í selnum og egg hans berast út með saur selsins. Lirfa selormsins festir sig við botninn og bíður þar til smákrabbadýr eiga leið hjá og sest að í þeim. Stærri botndýr éta þau minni og selormurinn kemst síðan í fiska sem éta stóru botndýrin. Að lokum kemst selormurinn svo aftur í selinn þegar hann étur fiskinn.[3]
Útselur (fræðiheiti: Halichoerus grypus) er stór selur sem er útbreiddur báðum megin Norður-Atlantshafsins. Hann er eina tegundin í ættkvíslinni Halichoerus. Útselur er önnur tveggja selategunda sem kæpa við Ísland - hin tegundin er landselur. Útselur hefur líka verið nefndur haustselur þar sem hann kæpir á haustin, ólíkt landsel sem kæpir á vorin.
La foca grigia (Halichoerus grypus Fabricius, 1791; in greco «maiale di mare dal naso a uncino») è una grossa specie della famiglia dei Focidi diffusa su entrambe le sponde dell'Atlantico settentrionale. È l'unica specie del genere Halichoerus Nilsson, 1820.
Attualmente, gli studiosi riconoscono due sottospecie di foca grigia[1]:
Gli studiosi del passato, però, riconoscevano tre sottospecie, dal momento che tendevano a separare la popolazione del Nordatlantico in due sottospecie: una (H. g. grypus) stanziata lungo le coste americane e l'altra (denominata H. g. atlantica) lungo quelle europee. La sottospecie del Baltico, inoltre, era nota in passato come H. g. baltica.
La foca grigia in realtà ha un nome improprio: il colore varia dal quasi nero al marrone, fino all'argenteo secondo che l'animale sia bagnato o asciutto, o si trovi nello stato della muta. Il grigio è essenzialmente un colore di fondo con macchie irregolari. In genere, il dorso è più scuro delle parti inferiori. In Canada sono state osservate alcune foche color verde chiaro, colore che deriva dallo sviluppo di un'alga verde, l'Enteromorpha groenlandica, tra i peli del dorso. È una condizione rara e non è stata osservata al di fuori delle acque canadesi. Il sesso di una foca grigia spesso si distingue da alcuni segni: i maschi presentano un colore di fondo scuro, generalmente grigio, contrassegnato da macchie irregolari di tonalità più chiara; le femmine sono grigio chiare o argentee contrassegnate con macchie scure più piccole. Alcune femmine adulte, quando galleggiano verticalmente in acqua, rivelano sul collo macchie molto simili a quelle del cane dalmata. È proprio questa la caratteristica della foca grigia.
Vista di profilo, la testa della foca grigia presenta una linea chiaramente convessa, il cosiddetto «muso romano», che la rese nota come «testa di cavallo» (Horsehead Seal[3]) in alcune regioni del Canada. Questa sagoma è più evidente nei maschi adulti; ed è il modo migliore per distinguere la foca grigia dalla foca comune, che presenta un profilo piuttosto concavo simile a quello del cane. Il maschio si sviluppa fino a una lunghezza massima di 2,3 m e può raggiungere il peso di 350 kg; le femmine sono molto più piccole, in quanto hanno una lunghezza di circa 2 m e un peso massimo di 250 kg[4].
In Gran Bretagna e Irlanda, le foche grigie si riproducono in varie colonie lungo le coste e su alcune isole minori. Colonie particolarmente numerose sono presenti a Donna Nook (Lincolnshire), sulle isole Farne al largo delle coste del Northumberland (circa 6000 esemplari), sulle Orcadi e a North Rona al largo delle coste settentrionali della Scozia, sull'isola di Lambay al largo delle coste di Dublino e sull'isola di Ramsey, al largo delle coste del Pembrokeshire. Nel cosiddetto «German Bight» (la parte meridionale del mare del Nord compresa tra Paesi Bassi, Germania e Danimarca), ne esistono alcune colonie al largo delle isole di Sylt e di Amrum e su Helgoland[5].
Nel Nordatlantico occidentale, la foca grigia vive in gran numero nelle acque costiere del Canada e, più a sud, fino all'altezza del New Jersey, degli Stati Uniti. In Canada si incontra generalmente in aree come il golfo di San Lorenzo, Terranova, le Province marittime e il Québec. La colonia più numerosa del mondo si trova sull'isola di Sable (Nuova Scozia). Negli Stati Uniti la specie è presente tutto l'anno al largo delle coste della Nuova Inghilterra, in particolare del Maine e del Massachusetts, e meno frequentemente lungo le coste della Regione Atlantica Centrale. Il suo areale, tuttavia, si estende fino alla Virginia.
Oltre a queste aree, ove è concentrata gran parte della popolazione mondiale, la foca grigia si incontra anche lungo le coste delle isole Fær Øer e dell'Islanda, nonché sulla costa norvegese fino al mar Bianco. Una popolazione isolata, che costituisce una sottospecie a parte, H. g. macrorhynchus, vive nel Mar Baltico[2]. La presenza di un esemplare vagante è stata registrata addirittura nel mar Nero, presso le coste dell'Ucraina[6].
Durante i mesi invernali le foche grigie si radunano su scogli, isole e banchi di sabbia non distanti dalla costa, e occasionalmente si spingono a riva per riposare. In primavera i piccoli svezzati da poco e gli esemplari di un anno di età si riuniscono occasionalmente sulle spiagge dopo mesi passati in mare aperto.
La foca grigia si nutre di una gran varietà di pesci, in particolare di specie bentoniche o demersali, catturati fino a profondità di 70 m o più. Gli ammoditi (gen. Ammodytes) costituiscono una parte importante della dieta in molte località. In altre zone la dieta è composta da merluzzi e altri Gadidi, pesci piatti, aringhe[7] e razze[8]. Tuttavia, è certo che la foca grigia si nutra di qualsiasi cosa sia disponibile, compresi polpi[9] e astici[10]. Il fabbisogno di cibo giornaliero è stato stimato sui 5 kg, ma l'animale non mangia tutti i giorni e digiuna durante la stagione riproduttiva.
Le foche grigie della Gran Bretagna generano la maggior parte dei piccoli da settembre a dicembre, anche se si sono registrate nascite in quasi tutti i mesi dell'anno. Quelle invece della costa orientale dell'Atlantico, unitamente alla popolazione baltica, generano in primavera. La stagione dell'allevamento in Gran Bretagna inizia con gli adulti maschi e le femmine gravide che si riuniscono sulle loro speciali isole di riproduzione. I maschi più grossi e più vecchi prendono i migliori territori e tengono lontani i maschi più giovani. Come avviene per la maggior parte delle foche, i piccoli nascono rapidamente. Sono lunghi 80 cm circa, pesano quasi 15 kg e sono coperti di uno strato di pelo bianco. Il mantello bianco cade dopo circa tre settimane lasciando la giovane foca grassa con il suo pregiato mantello azzurro tanto ambito dai cacciatori. In queste prime tre settimane, le femmine allattano i piccoli; il ricco latte si trasforma tosto in grasso costituendo una riserva indispensabile fintanto che la giovane foca non sarà in grado di nutrirsi da sé. In questo periodo, l'animale dovrebbe pesare circa 45 kg. Se così non fosse, non avrebbe molte possibilità di sopravvivere, poiché dopo lo svezzamento i piccoli vengono abbandonati dalla madre.
Le giovani foche trascorrono le settimane successive sguazzando negli stagni rocciosi, imparando a nuotare e a nutrirsi prima di avventurarsi in mare. Se mancassero di una buona riserva di grasso, durante questo periodo esse morirebbero di fame.
Quando lasciano le spiagge di allevamento, gli adulti si disperdono nel mare aperto per nutrirsi e recuperare il grasso perduto a riva a favore della prole e accoppiandosi. Riappaiono all'inizio dell'anno successivo per la muta, le femmine ritornano a riva in febbraio e i maschi un paio di mesi dopo. A muta avvenuta ritornano in mare per alimentarsi nuovamente e ricostituire le riserve necessarie alla successiva stagione di riproduzione.
Negli Stati Uniti il numero delle foche grigie è aumentato rapidamente. Fino al 1962, sia nel Maine che nel Massachusetts questi animali erano considerati nocivi e così ne rimanevano solamente poche colonie isolate nel Maine. Nel 1972, tuttavia, il Congresso emanò la Legge per la Protezione dei Mammiferi Marini, che rese illegale disturbare o uccidere le foche, e la popolazione di foche grigie aumentò nuovamente. Ad esempio, in una vasta colonia riproduttiva nei pressi di Capo Cod (Massachusetts) il numero dei piccoli nati ogni anno è aumentato da una manciata di unità nel 1980 a più di 2000 nel 2008. A partire dal 2009, migliaia di foche grigie hanno iniziato a stabilirsi sulle spiagge più famose della zona, o nei loro pressi, quando gli squali bianchi si spingono lungo le coste per dare loro la caccia[11]. Il numero delle foche grigie è aumentato notevolmente anche nelle acque dello Stato di New York e del New Jersey, e gli studiosi ritengono che la specie stia pian piano espandendo il proprio areale verso sud.
Nel Regno Unito le foche sono protette ai termini della Legge per la Conservazione delle Foche del 1970, che però non viene applicata in Irlanda del Nord. In tutto il Paese, tuttavia, alcuni pescatori hanno chiesto allo Stato di poterne tenere sotto controllo il numero, dal momento che essi ritengono che gli stock siano diminuiti per colpa delle foche.
La popolazione del mar Baltico è aumentata di circa l'8% ogni anno tra il 1990 e la metà del primo decennio del XXI secolo, ma la popolazione sembra essersi stabilizzata a partire dal 2005. Attualmente la caccia alla foca grigia è legale in Svezia e Finlandia, dove ogni anno viene abbattuto il 50% delle quote stabilite dal governo. Tra le altre cause antropogeniche implicate nella morte di esemplari di questa specie vi sono le catture accidentali nelle reti da pesca[12].
La foca grigia (Halichoerus grypus Fabricius, 1791; in greco «maiale di mare dal naso a uncino») è una grossa specie della famiglia dei Focidi diffusa su entrambe le sponde dell'Atlantico settentrionale. È l'unica specie del genere Halichoerus Nilsson, 1820.
Pilkasis arba ilgasnukis ruonis (lot. Halichoerus grypus, angl. Grey Seal, vok. Kegelrobbe) – ruonių (Pinnipedia) pobūrio jūros žinduolis. Lotyniškasis ilgasnukio ruonio pavadinimas reiškia „kumpanosė jūros kiaulė“. Po vandeniu išbūna iki 20 min. Tuomet gyvūno širdis ima lėčiau plakti – taip taupomas deguonis. Gyvena apie 40 metų.
Patinų kūno ilgis – iki 2,5 m ilgio, sveria iki 300 kg. Patelės mažesnės – iki 2 m ilgio, ir 200 kg svorio. Snukis ilgas.
Minta žuvimis ir kai kuriais bestuburiais. Ilgasnukiai ruoniai turi dideles akis, tačiau medžiojant svarbesnė klausa ir skonio receptoriai, todėl išgyventi gali net ir akli individai. Medžioja pavieniui, sausumoje susiburia į kaimenes.
Medžioklėje ruoniai naudojasi savotišku garsą skleidžiančiu organu (panašiai kaip delfinai), o nosis ir ūsai ypač jautrūs vandens virpėjimui.
Paplitęs borealinėje Atlanto vandenyno dalyje, prie šiaurės vakarų Europos, įskaitant Baltijos jūrą, ir Šiaurės Amerikos rytuose.
Pasitaiko Baltijos jūroje prie Lietuvos krantų.
Baltijos regione ilgasnukiai ruoniai dauginasi vasarį–kovą. Atlanto vandenyno paplūdimiuose – vėlų rudenį. Tuo metu patinai būna ypač agresyvūs. Ruoniai nesudaro nuolatinių porų, dominuojantys patinai poruojasi su visomis prieinamomis patelėmis.
Praėjus metams po poravimosi, patelė atsiveda vieną jauniklį. Šis minta motinos pienu 2–3 savaites. Naujagimių kailiukas būna baltas, tik po kelių savaičių jis įgauna pilkai rusvą spalvą. Patinai lytiškai subręsta 3–10 metų amžiaus, patelės – 5–6 m.
Patelės, atsivedusios jauniklius, po poros savaičių vėl gali poruotis.
Pilkasis arba ilgasnukis ruonis (lot. Halichoerus grypus, angl. Grey Seal, vok. Kegelrobbe) – ruonių (Pinnipedia) pobūrio jūros žinduolis. Lotyniškasis ilgasnukio ruonio pavadinimas reiškia „kumpanosė jūros kiaulė“. Po vandeniu išbūna iki 20 min. Tuomet gyvūno širdis ima lėčiau plakti – taip taupomas deguonis. Gyvena apie 40 metų.
Patinų kūno ilgis – iki 2,5 m ilgio, sveria iki 300 kg. Patelės mažesnės – iki 2 m ilgio, ir 200 kg svorio. Snukis ilgas.
Pelēkais ronis (Halichoerus grypus) ir liels roņu dzimtas (Phocidae) jūras zīdītājs, kas ir vienīgā suga pelēko roņu ģintī (Halichoerus). Izplatīts Atlantijas okeāna ziemeļos ar trīs ģeogrāfiski izolētām populācijām: Rietumatlantijas, Austrumatlantijas un Baltijas jūras, kurām ir atšķirīgas arī vairošanās sezonas.[1] Izdala divas pasugas.[2] Latvijas Dabas muzejs pelēko roni ir izraudzījies par 2008. gada dzīvnieku Latvijā.[3]
Pelēkais ronis sastopams Atlantijas okeāna ziemeļaustrumos un ziemeļrietumos ar kopējo populāciju 632 000 īpatņi.[1] Lielākā daļa ziemeļaustrumu populācijas sastopama Lielbritānijas un Īrijas piekrastēs, veidojot vairākas kolonijas.
Vienas no lielākajām kolonijām uzturas Norfolkas un Linkolnšīras grāfistes piekrastēs, Fārna (apmēram 6000 īpatņi), Orkneju, Ziemeļronas, Lembas un Remzijas salās,[4] kā arī vairākās Vācijai piederošās Ziemeļjūras salās — Ziltē, Amrumā un Helgolandes arhipelāgā.[1][5] Eiropā aizsargājama suga.[6][7]
Atlantijas okeāna ziemeļrietumos pelēkā roņa populācija ir daudz lielāka nekā ziemeļaustrumos. Roņa kolonijas galvenokārt sastopamas Kanādas krastos — lielākās kolonijas Sentlorensa līča, Ņūfaundlendas un Kvebekas provinces piekrastēs. Lielākā pelēko roņu kolonija pasaulē mājo Seiblas salā (Jaunskotijas province, Kanāda).
Pie ASV krastiem pelēkais ronis galvenokārt sastopams Jaunanglijas, Meinas un Masačūsetsas piekrastēs. Izplatības areāls dienvidu virzienā pēdējos gados ir izpleties, un pelēkais ronis mūsdienās sastopams līdz Ziemeļkarolīnai.[1][8]
Baltijas jūras pelēkā roņa pasuga — H. g. macrorhynchus[2] — dzīvo visā Baltijas jūrā, bet galvenokārt sastopama jūras ziemeļu un centrālajā daļā. Galvenās pulcēšanās vietas atrodas Botnijas un Somu līcī. Sastopams arī Latvijas piekrastēs, un skaitam ir tendence pieaugt. Redzēts arī upju lejtecēs. Kopumā pelēkais ronis ir visbiežāk sastopamā roņu suga Latvijā. Baltijas populācijā ir vismaz 15 000 īpatņu.[6] Suga iekļauta Latvijas Sarkanās grāmatas īpaši aizsargājamo sugu sarakstā.[6]
Pelēkais ronis ir viens no lielākajiem roņiem pasaulē, bet Baltijas jūrā tas ir lielākais.[6] Tēviņi lielāki nekā mātītes, Rietumatlantijas populācijas īpatņi lielāki nekā austrumu populāciju īpatņi. Ķermeņa garums pieaugušam tēviņam 165—330 cm, svars 180—400 kg, mātītes garums 150—230 cm, svars 125—250 kg.[6][9]
Ķermenis pagarināts, vārpstveidīgs, plūdlīniju formā, sašaurinās virzienā no galvas uz asti. Kakls īss un resns. Purns garš — attālums no purna gala līdz acij gandrīz divas reizes garāks par attālumu no acs līdz auss atverei. [6] Galva vidēji liela, tās profils — mātītēm taisns (piere vienā līnijā ar purnu), tēviņiem liekts ("grieķu deguns"). Arī zinātniskais nosaukums Halichoerus grypus, kas atvasināts no latīņu valodas, nozīmē "līkdeguna jūras cūka".[7] Pleci tēviņam masīvi un ķermeni sedz daudzas rētas, kas iegūtas riesta laika cīņās. Mātītes pleci ir krietni šaurāki, kā arī purns ir šaurāks, smalkāks un īsāks.[7]
Uz purna gari vibrisi jeb taustes mati. Nāsis atrodas relatīvi tālu viena no otras. Tās ir lielas, garenas, izvietotas slīpi, noslēdzamas. Arī ausis noslēdzamas, gliemežnīcu nav. Acis samērā lielas. Pelēkajam ronim ir bieza āda ar labi attīstītu zemādas tauku jeb trāna slāni. Tas veic enerģijas rezervju, hidrostatikas un termoizolācijas funkciju. Viens pāris iekšēju zīdekļu.[6]
Roņa kājas dēvē par airkājām, tās ir relatīvi nelielas, toties biezas un apmatotas. Kāju pamatposmi ir daļēji apslēpti ķermenī, saīsināti, toties pēdas daļa pagarināta. Priekškājas garākas par pakaļkājām. Pakaļkājas atvirzītas paralēli ķermenim (nav paredzētas ķermeņa balstīšanai uz sauszemes). Pēdām 5 gari, saplacināti pirksti, priekškājām tie bruņoti ar labi attīstītiem nagiem. Pirkstus aptver peldplēves.[6]
Pelēkā roņa apmatojums īss un raupjš, sastāv galvenokārt no akotmatiem. Krāsojums pamatfonam var būt ļoti dažāds (tēviņiem daudzveidīgāks). Vairākumam īpatņu mugurpuse ir pelēka (var būt gaišāka vai tumšāka) vai brūna, vēderpuse sudrabaini pelēka vai gaiši brūna. Viss ķermenis haotiski izraibināts ar tumšiem (melniem vai tumši brūniem), neregulāri ieapaļiem plankumiem. Uz purna un pleznām apmatojums tumšāks nekā citur, plankumi mazāki.[6]
Tēviņi kopumā tumšāki par mātītēm, ar gaišākiem plankumiem uz tumša fona, mēdz būt pat gandrīz melni īpatņi, bet mātītes gaišākas, ar tumšākiem plankumiem uz gaišāka fona.[6][7] Apmatojuma maiņa notiek vienu reizi gadā no aprīļa līdz maijam.[6]
Pelēkais ronis ir lieliski piemērots dzīvei ūdenī. Tas ir veikls peldētājs un labs nirējs. Nirst 70 metru dziļumā un dziļāk, zem ūdens spēj uzturēties ilgāk par 15 minūtēm.[6][7] Tā torpēdveida ķermenim ir īpaši slīdīga virsma un mugurkauls ļoti lokans. Priekškājas kalpo stūrēšanai, pakaļkājas nodrošina peldējuma spēku un ātrumu (darbojas kā zivs aste). Nāsis ienirstot automātiski noslēdzas. Arī ausis ienirstot automātiski noslēdzas, bet dzirde zem ūdens joprojām ir lieliska. Acis ienirstot pārklāj aizsargmembrāna, kas ir caurspīdīga, ļaujot ronim zem ūdens nevainojami redzēt. Toties garie vibrisi nodrošina labu tausti.[6]
Baltijas jūrā mājo līdzīgais pogainais ronis, kas no pelēkā roņa atšķiras ar ievērojami mazāku augumu (parasti ne garāks par 155 cm), ar atšķirīgu ķermeņa apmatojuma krāsu un ornamentējumu (raksturīgi ovāli, melni plankumi, kas ieskauti gaišos gredzenos), īsāku purnu un galvas profila līnija slīpa, ar izteiktu ieliekumu acu apvidū. Latvijas ūdeņos sastopams retāk par pelēko roni.
Trešā Baltijas jūras roņu suga plankumainais ronis no pelēkā roņa atšķiras arī ar mazāku izmēru (parasti ne garāks par 180 cm), ar atšķirīgu ķermeņa apmatojuma krāsu, ar apaļu galvu, kurai strups purns, un profila līnijai ieliekums acu apvidū. Sastopams ļoti reti.[6]
Lielāko daļu mūža pelēkais ronis pavada jūrā barojoties (gan atklātā jūrā, gan piekrastes ūdeņos). Aktīvs galvenokārt no rītiem un vakaros. Sausumā izrāpjas, lai atpūstos, pārotos, dzemdētu un pabarotu bērnus. Uz ilgāku laiku ūdeni pamet apmatojuma maiņas periodā.[6] Sauszemes ieradumi starp dažādām kolonijām ir atšķirīgi. Dažas uzturas akmeņainās un klinšainās kontinentālajās pludmalēs, citas priekšroku dod neapdzīvotām salām. Ir arī pelēko roņu populācijas, kas uzturas uz aisbergiem un ledus gabaliem.[7]
Dzīvo gan pa vienam, gan nelielās grupās, gan baros. Mazuļu pieskatīšanas periodā un apmatojuma maiņas laikā mēdz izveidot paprāvas kolonijas netālu no vaļēja ūdens. Ārpus ūdens ronis ir neveikls un lēns, jo balstās tikai uz priekškājām. Kustoties pa cietu virsmu, pakaļkājas tur izstieptas uz atpakaļu. Guļot uz sauszemes vai ledus, pakaļkāju pleznas mēdz turēt augšup.[6]
Barību pelēkais ronis iegūst tikai ūdenī, praktiski pārtiekot no zivīm, bet nelielos daudzumos barojas arī ar vēžveidīgajiem un moluskiem. Oportūnists — medī jebko, kas gadās tam ceļā un ko var noķert. Novērots medījam vismaz 29 dažādas pelaģiskās un bentiskās zivju sugas, piemēram, siļķes, reņģes, mencas, retāk brētliņas, plekstes, lašveidīgās un lucīšus. Pieaudzis pelēkais ronis dienā apēd 7—10 kg zivju, apmēram 4—6% no sava svara.[6][7] Apstākļu spiests, spēj ilgi badoties.[6]
Barošanās veidi dažādām populācijām var būt atšķirīgi, bet kopumā pelēkie roņi barojas grupās. Grupu barošanās samazina upuru iespēju aizbēgt, paaugstinot medību efektivitāti. Mazākas zivis pelēkais ronis apēd uzreiz zem ūdens, norijot tās veselas. Ar lielāku lomu, turot to zobos, ronis paceļas līdz ūdens virsmai. Vispirms tiek nokosta galva un pēc tam salauzts mugurkauls vairākos gabalos. Tādējādi zivs kļūst piemērota norīšanai.[7]
Mēnesi pirms vairošanās sezonas pelēkie roņi barojas īpaši aktīvi, cenšoties uzkrāt tauku rezerves. Mātītes pirmās trīs nedēļas pēc mazuļa piedzimšanas badojas, neatstājot mazuli ne mirkli vienu. Arī tēviņiem vairošanās sezonas laikā veidojas badošanās periods, līdz 6 nedēļām, jo apsargā savu harēmu no citiem tēviņiem.[7]
Dažādām populācijām ir atšķirīgi pārošanās ieradumi — pārošanās notiek vai nu uz sauszemes (smilšainās pludmalēs, klinšainos un akmeņainos krastos), vai uz ledus. Sauszemes populāciju pelēkais ronis ir poligāms — pieaugušie tēviņi veido harēmu no 2—10 mātītēm. Ledus populāciju pelēkais ronis biežāk veido monogāmus pārus, nevis ir poligāms.[6][7] Sauszemes populācijās vairošanās sezonas laikā tēviņi kļūst teritoriāli un agresīvi. Tomēr salīdzinot ar citu sugu roņiem, pelēkais ronis ir mierīgāks. Agresijas līmenis ir cieši saistīts ar mātīšu blīvumu populācijā. Jo tēviņš agresīvāks un dominantāks, jo tā harēms lielāks.[7]
Dzimumgatavību mātītes sasniedz 3—5 gados. Arī tēviņi dzimumgatavību sasniedz jau 3 gados, bet lielās konkurences dēļ visbiežāk pirmo reizi sapārojas 8 gadu vecumā.[7] Vairošanās sezona Baltijas jūrā ir pavasarī (no februāra beigām līdz aprīļa sākumam), bet Lielbritānijas un Norvēģijas piekrastē — septembrī.[6]
Gadā pelēkajam ronim ir viens metiens. Grūsnības periods ilgst nepilnu gadu (11,5—12 mēnešus), embrija attīstībā ir apmēram 3 mēnešus garš pārtraukums (latentais periods). Piedzimst viens mazulis. Baltijas jūras ronēni parasti piedzimst uz lieliem, dreifējošiem ledus gabaliem, bet pēc siltām ziemām, kad nav izveidojusies stabila ledus kārta, uz sauszemes (visbiežāk nelielas saliņas piekrastē).[6]
Jaundzimušā garums 75—90 cm, svars 6—12 kg. Mazulis labi attīstīts, bet bez trāna un peldēt nespējīgs. To klāj dzeltenīgi balts, biezs, garš un pūkains apmatojums, kas 2—4 nedēļu laikā pakāpeniski izkrīt. Zīdīšanas periods ilgst apmēram 2 nedēļas. Mātes piens ir ļoti trekns un šajā laikā tas sasniedz apmēram 40 kg svaru. Pēc mazuļa zīdīšanas perioda mātīte ir gatava atkal pāroties. Mazulis ir uzkrājis enerģijas rezerves, tādēļ var atļauties pāris nedēļas iztikt bez barības. Mēneša vecumā ronēns ir atbrīvojies no pūkainā apmatojuma un var doties jūrā patstāvīgi apgūt prasmi ķert zivis.[6][7]
Pelēkā roņa dzīves ilgums parasti ir apmēram 15—25 gadi, bet vecākais zināmais pelēkais ronis (mātīte) ir bijis 46 gadus vecs.[7]
Galvenie draudi pelēkajam ronim ir jūras piesārņošana. Roņu dzimstību un izdzīvošanu ietekmē arī klimata izmaiņas, traucēšana mazuļu dzimšanas un barošanās vietās, intensīva kuģniecība. Jaunie roņi sapinas zvejnieku izliktajos tīklos un murdos, nespēj uzpeldēt un noslīkst.[10] Pelēko roni apdraud arī lielie plēsēji, lielo plēsīgo putnu un suņu uzbrukumi mazuļiem. Mazulis, kas vēl barojas ar mātes pienu, parasti iet bojā, ja bojā iet viņa māte.[6][7]
Pelēkajam ronim ir 2 pasugas:[2]
Pelēkais ronis (Halichoerus grypus) ir liels roņu dzimtas (Phocidae) jūras zīdītājs, kas ir vienīgā suga pelēko roņu ģintī (Halichoerus). Izplatīts Atlantijas okeāna ziemeļos ar trīs ģeogrāfiski izolētām populācijām: Rietumatlantijas, Austrumatlantijas un Baltijas jūras, kurām ir atšķirīgas arī vairošanās sezonas. Izdala divas pasugas. Latvijas Dabas muzejs pelēko roni ir izraudzījies par 2008. gada dzīvnieku Latvijā.
De grijze zeehond of kegelrob (Halichoerus grypus) is een zeeroofdier uit de familie van de zeehonden (Phocidae). Het is na de gewone zeehond de meest algemene zeehond in de Nederlandse wateren. De dieren zijn van andere zeehonden te onderscheiden door hun rechte snuit. De soortaanduiding grypus betekent dan ook "haakneus". Grijze zeehonden zijn over het algemeen ook een stuk groter dan gewone zeehonden, en de grootste soort uit de onderfamilie Phocidae. Het is de enige soort uit het geslacht Halichoerus, wat letterlijk "zeezwijn" betekent.
De snuit loopt in één rechte lijn met het voorhoofd. Die van het mannetje is veel langer en breder dan die van het vrouwtje. De kleur varieert van grijs tot donkerbruin tot zwart, maar grijs is de overheersende kleur. Vrouwtjes zijn meestal lichter van kleur dan mannetjes. Mannetjes zijn over het algemeen donkergrijs met lichtere vlekken, vrouwtjes zijn meestal lichter grijs met donkere vlekken. Verder is het mannetje steviger gebouwd en heeft een grotere, bredere kop. Ook heeft hij drie à vier duidelijk zichtbare rimpels rond de nek. De neusgaten zijn duidelijk gescheiden, in tegenstelling tot de gewone zeehond.
De grijze zeehond wordt 165 tot 330 centimeter lang en 105 tot 350 kilogram zwaar. Vrouwtjes zijn een stuk kleiner dan mannetjes. Mannetjes worden 195 tot 330 centimeter lang en gemiddeld 170 tot 350 kilogram zwaar, vrouwtjes slechts 165 tot 250 centimeter lang en 105 tot 220 kilogram zwaar. Dankzij een dikke speklaag is de grijze zeehond goed beschermd tegen het koude zeewater.
De grijze zeehond rust bij eb en bij zonsopgang op rotsen en zandbanken, die bij eb droogvallen.
Grijze zeehonden eten voornamelijk vis als zalm, kabeljauw, schelvis, koolvis, zandspiering en platvissen, en schaal- en weekdieren. Ze eten soms inktvis en een enkele keer zelfs vogels, bruinvissen[2] en andere zeehonden.[3] Een deel van de strandingen van bruinvissen op de Noordzeestranden, is toe te schrijven aan dodelijke aanvallen van grijze zeehonden.[4][5] Gemiddeld eet een grijze zeehond 5,7 kilogram per dag, maar de dieren kunnen langere tijd zonder voedsel.
De grijze zeehond heeft een goed ontwikkeld zicht- en reukvermogen, waarmee ze hun prooidieren opsporen. Het dier kan tijdens het jagen tochten maken van wel honderd kilometer. Ze duiken meestal tot op een diepte van 25 meter, maar er zijn ook duiken waargenomen van wel 100 meter diep.
De werptijd verschilt per regio. De grijze zeehonden van de Noordoostelijke Atlantische Oceaan werpen tussen september en december, met een geboortepiek in oktober. De zeehonden in de Noordwestelijke Atlantische Oceaan werpen voornamelijk in januari of februari. De paartijd volgt ongeveer drie weken na de werptijd.
In de paartijd vasten de dieren. Een mannetje eet dan zes weken lang niets. De dieren trekken naar vaste voortplantingsgebieden. Vrouwtjes zijn trouw aan hun voortplantingsgebied en keren ieder jaar terug naar dezelfde plek. Hier verzamelen de vrouwtjes zich in kolonies, die kunnen bestaan uit vijftig tot wel zeventigduizend vrouwtjes. Mannetjes houden een harem bij van vrouwtjes die (bijna) in oestrus zijn. Op land verdedigen de mannetjes hun harem tegen andere mannetjes. Als een vrouwtje in oestrus is, zal het mannetje haar geregeld dekken of aandacht schenken. Zo voorkomt hij dat andere mannetjes de kans krijgen om met het vrouwtje te paren. De paring vindt zowel op het land als in het water plaats, en duurt 15 tot 45 minuten. Dominante mannetjes hebben meestal het alleenrecht op paren, en kunnen andere mannetjes beletten te paren of zelfs uit de kolonie verjagen.
De totale draagtijd is 11,5 maand. De eigenlijke draagtijd duurt echter 8,5 maand, maar de embryo komt de eerste twaalf weken niet tot ontwikkeling (verlengde draagtijd).
Per worp krijgt het vrouwtje één jong. Jongen worden geboren op afgelegen stranden, onbewoonde eilanden, op pakijs en in grotten, boven de vloedlijn, in de kolonie. In noordelijke gebieden, als de Oostzee en rond Groenland, worden de jongen ook op het pakijs geboren. Vrouwtjes met jongen zijn zeer agressief tegen andere zeehonden. Vrouwtjes zonder jongen sluiten zich ook aan bij deze kolonies.
Bij de geboorte is het jong 90 tot 105 centimeter lang en 11 tot 20 (gemiddeld 14,5) kilogram zwaar. Het heeft bij de geboorte een wollige witte vacht. Deze verliest hij na 2 tot 3 weken. Het vrouwtje zoogt het jong om de vijf à zes uur. Door de vette melk komt het jong per dag 1,5 tot bijna 2 kilogram aan. De totale zoogtijd duurt 16 tot 21 dagen, waarna de moeder het jong verlaat. Pas als de jongen 30 tot 35 dagen oud zijn, gaan ze zelf voor voedsel zoeken.
Vrouwtjes zijn na 4 tot 5 jaar geslachtsrijp, mannetjes na 6 jaar. Mannetjes zullen echter meestal pas voor het eerst paren als ze 8 tot 10 jaar oud zijn.
Mannetjes worden maximaal 30 jaar oud, vrouwtjes meer dan 45 jaar.
Grijze zeehonden leven langs de kusten in gematigde en koudere delen van de Noordelijke Atlantische Oceaan. Ze komen voornamelijk rond Newfoundland, Zuid-Groenland, IJsland, Noorwegen, de Britse Eilanden, Bretagne en de Oostzee. Ook in de Waddenzee komen ze voor. Ze komen voornamelijk voor op rotskusten en bij zeekliffen. Ook worden ze waargenomen op zandbanken, bij riviermondingen en op zandstranden.
In Nederland is de grijze zeehond niet zo talrijk als de gewone zeehond. Het dier geeft de voorkeur aan rotsige kusten bij open zee. Sinds de jaren 80 komt in de Waddenzee echter weer een kleine populatie voor. Op de Richel, een zandplaat tussen Vlieland en Terschelling, bevindt zich een populatie van ongeveer 1000 dieren. De grijze zeehond wordt ook waargenomen op de Zeeuwse zoute wateren, waaronder de Voordelta, de Oosterschelde, de monding van de Westerschelde en het Grevelingenmeer, en hij is daar tegenwoordig zo vertrouwd dat hij er zich de laatste jaren zelfs voortplant.
De grijze zeehond eet voor een belangrijk gedeelte commercieel interessante vissoorten als zalm en kabeljauw. Ook richten ze schade aan aan visnetten. Ze zijn daarom niet geliefd bij vissers, en in veel landen wordt er op de grijze zeehond gejaagd. De populaties in de Oostzee en het Kattegat zijn bedreigd.
De grijze zeehond of kegelrob (Halichoerus grypus) is een zeeroofdier uit de familie van de zeehonden (Phocidae). Het is na de gewone zeehond de meest algemene zeehond in de Nederlandse wateren. De dieren zijn van andere zeehonden te onderscheiden door hun rechte snuit. De soortaanduiding grypus betekent dan ook "haakneus". Grijze zeehonden zijn over het algemeen ook een stuk groter dan gewone zeehonden, en de grootste soort uit de onderfamilie Phocidae. Het is de enige soort uit het geslacht Halichoerus, wat letterlijk "zeezwijn" betekent.
Havert, haverkn eller gråsel (Halichoerus grypus) er ein stor sel som lever i temperert til kjølig vatn langs den nordlege Atlanterhavskysten. Det er òg ein liten bestand i Austersjøen. I Noreg er han vanlegast frå Trøndelag og nordover, med ei lita stamme ved kysten av Rogaland. Ein reknar med at det finst ein bestand på om lag 4500-5000 dyr i norske farvatn.
Haverten vert jakta på etter kvoter som overstig det Havforskningsinstituttet tilrår. Norsk raudliste 2006 reknar han som nært truga, det vil seie at bestanden kan bli truga om få år.
Haverten er ein stor sel i norsk samanheng, men middelsstor viss ein reknar med arktiske og antarktiske artar. Hannar kan bli 2,5-3,3 m lange med ei vekt på opp til 300 kg, medan hoene oftast er mykje mindre; vanlegvis vert dei 1.6–2.0 m lange og veg 100–150 kg.
Haverten varierer i farge frå brun til grå, og er lett å kjenna att på den lange, krumme snuta. Hannen har i tillegg ei rekkje store hudfaldar på halsen. Oversida på dyret er dekt av små svarte flekkar.
Haverten lever som oftast i små flokkar ytst i skjærgarden. Der lever dei av fisk og blekksprut, som dei fangar på djupner ned til 70 m. I paringstida, som er om hausten hjå dei norske bestandane, samlar dei seg i større grupper.
Hoa går drektig i 8 månadar etter ei forseinka innplanting på 3 1/2 månad, og før ungane sine kort tid før paringa. Dei kan para seg både i vatn, på land og på is. Hannen samlar 6-7 hoer i eit harem, men ei ho kan la seg befrukta av meir enn ein hann.
Dei fleste ungene som vert fødd døyr unge.
Havert, haverkn eller gråsel (Halichoerus grypus) er ein stor sel som lever i temperert til kjølig vatn langs den nordlege Atlanterhavskysten. Det er òg ein liten bestand i Austersjøen. I Noreg er han vanlegast frå Trøndelag og nordover, med ei lita stamme ved kysten av Rogaland. Ein reknar med at det finst ein bestand på om lag 4500-5000 dyr i norske farvatn.
Haverten vert jakta på etter kvoter som overstig det Havforskningsinstituttet tilrår. Norsk raudliste 2006 reknar han som nært truga, det vil seie at bestanden kan bli truga om få år.
Havert (Halichoerus grypus) kalles også gråsel og havkobbe og er et sjøpattedyr som lever et amfibisk liv i Nord-Atlanteren. Arten tilhører selfamilien (Phocidae).
Haverten har en hydrodynamisk kroppsform som gjør at den kan bevege seg lett og raskt i vannet, men den er mer klossete på land. Den har et tykt fettlag på kroppen, som gjør at den flyter bedre. Haverten har luffeformede lemmer, som den bruker både i vannet og på land. Den har en lang, spiss snute med nesebor som kan lukkes under dykking. Rundt snuten har den værhår som registrerer strømninger og trykkforandringer i vannet, f.eks av bevegelser fra fisk. Ørene har samme lukkefunksjon og sitter høyt på den flate hodeskallen. Det samme gjør øynene, noe som gjør at haverten kan observere omgivelsene uten å løfte hodet fra havoverflata. Havertens farger og mønster/tegninger varierer fra individ til individ. Felles for de fleste er at oversiden er mørk og undersiden lysere, hannene har lyse flekker på mørk bunn og hunnene har mørke flekker på lys bunn.
Havert er den største av selene som lever i norske farvann. Hannen kan bli over 3 m lang og veie mer enn 300 kg, mens hunnen blir opptil 2,5 meter lang og har en vekt på opptil 200 kg. I Norge forekommer havert spredt ytterst på kysten.
Havert eter mest fisk, men den kan også ta krepsdyr, bløtdyr og fugler. Den spiser ca. 4-5 kg mat om dagen. Når haverten jakter på et bytte, angriper den nedenfra. Den sluker maten for ikke å drikke saltvann og fordi tennene er dårlige å tygge med.
Dyr som haverten, som lever både på land og vann, har spesielle egenskaper og behov. De trenger oksygen og ferskvann for å opprettholde stoffskiftet, og kroppstemperaturen må holdes konstant høy. Når haverten dukker, blir også hjerteaktiviteten redusert til en tiendedel eller en femtedel av det normale.
Haverthunnen kan få unger fra den er kjønnsmoden i 4-årsalderen og frem til døden ved 30-årsalderen. Yngleperioden (ungekastingen) varer fra to til tre måneder. I august samler de seg i skjærgården, og ynglingen foregår fra september til november etter en drektighetstid på ti til elleve måneder.[1] En nyfødt unge veier 10-15 kg og er opp til 95 cm lang. Ungen har en langhåret, hvit og silkemyk pels. Den dier 2-4 uker og tredobler da fødselsvekten sin. Når dieperioden er over, feller ungen den hvite fødselspelsen og går på sjøen. Den mister da cirka ti kilo av vekten på grunn av manglende erfaring med å fange fisk.
Hunnen parer seg umiddelbart etter dieperioden, og forlater ungen og yngleplassen. Hun kommer tilbake 3-4 måneder senere og gjennomgår hårfelling.
Havertens viktigste yngleplass i Norge er i Froan i Trøndelag. Hvert år kommer rundt 300 hunner hit for å føde sin ene unge. Yngleperioden i Froan strekker seg fra tidlig i september til november.
Haverten finnes i Nord-Atlanteren i tre ulike bestander:
I Norge forekommer det havertkolonier på de ytterste skjærene langs kysten fra Rogaland til Finnmark, tettest i Trøndelag og på Helgeland. Om vinteren kan de trekke inn i fjordene. Haverten kan vandre over lange avstander, og noen av koloniene langs norskekysten er utløpere fra de store bestandene ved De britiske øyer og på Kolahalvøya.
Tradisjonelt har kystsel som havert vært en ettertraktet ressurs langs kysten vår. Hele selen ble brukt, både kjøttet, spekket og skinnet. Haverten regnes av fiskerinæringen som en konkurrent om matfisken. De er intelligente dyr, og finner fort ut hvor enkelt det er å forsyne seg av fisk som er ferdig fanget i garn og ruser. Haverten kan også overføre parasitter til torsk og ellers skade villaks. Derfor er det bred interesse for å holde bestanden under kontroll.
For å regulere bestandstilveksten av kystselen, settes årlige kvoter for seljakt. Det jaktes hovedsakelig på havert og steinkobbe og kvotene blir satt etter anbefaling fra Havforskningsinstituttet. I 2004 var den totale kvoten for havert og steinkobbe tilsammen på drøyt 2.100 dyr.
I Østersjøen vokser bestanden med sju prosent i året.
ringsel (Pusa hispida)
bajkalsel (Pusa sibirica)
kaspisel (Pusa caspica)
flekksel (Phoca largha)
steinkobbe (Phoca vitulina)
havert (Halichoerus grypus)
harlekinsel (Histriophoca fasciata)
grønlandssel (Pagophilus groenlandicus)
klappmyss (Cystophora cristata)
storkobbe (Erignathus barbatus)
weddellsel (Leptonychotes weddellii)
leopardsel (Hydrurga leptonyx)
krabbeetersel (Lobodon carcinophagus)
ross-sel (Ommatophoca rossii)
sydlig sjøelefant (Mirounga leonina)
nordlig sjøelefant (Mirounga angustirostris)
middelhavsmunkesel (Monachus monachus)
hawaiimunkesel (Monachus schauinslandi)
Kladogrammet over viser slektskapet mellom de eksisterende artene i selfamilien.[3]
Havert (Halichoerus grypus) kalles også gråsel og havkobbe og er et sjøpattedyr som lever et amfibisk liv i Nord-Atlanteren. Arten tilhører selfamilien (Phocidae).
Szarytka morska[6] lub foka szara[7] (Halichoerus grypus) – gatunek drapieżnego ssaka morskiego z rodziny fokowatych, jedyny przedstawiciel rodzaju szarytka (Halichoerus)[6][8]. Dorosłe samce osiągają długość rzędu 2,3 metra przy masie ciała 170–310 kg, zaś samice do około 2 metrów przy masie ciała 105–186 kg[9]. Szarytka morska wiedzie wodno-lądowy tryb życia[10] i jest gatunkiem typowym dla strefy przybrzeżnej[11]. Podstawą diety szarytki są ryby, zarówno pelagiczne, jak i denne. Żywi się także skorupiakami, kałamarnicami i ośmiornicami[12] a okazjonalnie także ptakami[10]. H. grypus zamieszkuje zachodnie i wschodnie części północnego Atlantyku oraz wody Morza Bałtyckiego[4]. W związku z tym, że typ nomenklatoryczny pochodził z populacji zamieszkującej basen Morza Bałtyckiego, to za podgatunek nominatywny uznać należy podgatunek bałtycki i oznaczać go priorytetową nazwą H. grypus grypus (Fabricus, 1791)[3]. Szarytka jest jednym z trzech gatunków ssaków z rodziny fokowatych zamieszkujących Morze Bałtyckie[10][9]. Istniejące w przeszłości kolonie szarytek zasiedlających południowy pas wybrzeża Bałtyku od Niemiec po Litwę przestały istnieć[11]. Płetwonogie te tworzą tam jedynie niewielkie skupiska[12]. Z tego powodu zlokalizowana w Helu Stacja Morska Instytutu Oceanografii Uniwersytetu Gdańskiego prowadzi prace badawcze ukierunkowane na przygotowania do eksperymentalnej hodowli i restytucji szarytki bałtyckiej do Zatoki Gdańskiej[13][14][15]. Działania Stacji mają wymiar międzynarodowy[16][11].
W 1791 roku jako pierwszy badacz szarytkę morską opisał duński profesor historii naturalnej Johan Christian Fabricius i nadał jej nazwę Phoca grypus[8]. W 1820 szwedzki zoolog Sven Nilsson opisał szarytkę morską w „Skandinavisk fauna” jako Halichoerus griseus, gatunek w odrębnym rodzaju. Ostatecznie (1841) szarytka morska została oznaczona jako Halichoerus grypus[17]. Nazwa rodzajowa Halichoerus oznacza w języku greckim morska świnia (ἁλι- hali- – morski- < ἁλς hals, ἁλος halos – morze; χοίρος choíros – wieprz, świnia)[18][19][20].
Szarytki morskie były znane człowiekowi od wieków. Na Martha’s Vineyard, wyspie położonej na Atlantyku, u wybrzeży amerykańskiego stanu Massachusetts, archeolodzy odkryli kości szarytki morskiej schwytanej przez Indian 4000–6500 lat temu[21]. Na Bałtyku na szarytki polowano już ponad 10 000 lat temu[4].
Zachowały się starożytne zapisy o rywalizacji fokowatych z rybakami o pływające w tym morzu ryby. Wspominał o tym Oppian z Anazarbos w „Halieutica, sive de piscatu” z 225 roku[23][24]. Najstarsze wzmianki o konflikcie rybaków z szarytkami morskimi na terenie akwenu Morza Bałtyckiego datowane są na 1660 rok[24]. O rywalizacji wspominał też Karol Linneusz w „Lappländska Resa” (Iter Lapponicum) – opisie podróży do Laponii w 1732[25]. Foki były też dla człowieka cennym źródłem oleju, skór i mięsa. Ziemianie władający szkierami położonymi wzdłuż wybrzeża Zatoki Botnickiej płacili roczną daninę naliczaną od wysp zamieszkiwanych przez fokowate[24]. Pod koniec XIX wieku wzrost liczebności populacji szarytek morskich w akwenie Morza Bałtyckiego spowodował natężenie konfliktów między człowiekiem a szarytkami i innymi fokowatymi zamieszkującymi te wody. Zwierzęta niszczyły pławnice do połowu śledzia oceanicznego, siejowatych z rodzaju Coregonus, łososia szlachetnego i innych łososiowatych oraz sieci do połowu dorszy. Rozpoczęły się masowe polowania[24].
Polowania kontynuowano jeszcze w pierwszej połowie XX wieku. Foki były wówczas traktowane jako szkodniki niszczące sieci i rywalizujące z rybakami o ryby[26]. Do ich chwytania używano między innymi specjalnie skonstruowanych sieci[27]. Tępiono je systematycznie. Tylko 2 stycznia 1914 roku w sieci złapano 14 szarytek, które były najliczniejszymi przedstawicielami fokowatych na Bałtyku. Na początku XX wieku było ich w Bałtyku około 100 000. Szarytki stanowiły 73,1% fok zabitych w latach 1914–1920 w południowej części tego akwenu[26]. Przyczyną tak drastycznego spadku liczebności bałtyckiej populacji było upowszechnienie broni palnej po zakończonej I wojnie światowej oraz wypłacane nagrody za zabijanie szarytek[10]. Populacja została w znacznej mierze wyniszczona[26].
W połowie XX wieku znaczny wpływ na stan zdrowia i liczebność populacji fokowatych zaczęły mieć wysokie poziomy bioakumulacji wydalanych do środowiska chlorowanych węglowodorów (DDT, PCB), które powodowały poważne uszkodzenie narządów reprodukcyjnych samic szarytek morskich i nerp obrączkowanych, na skutek czego stawały się one niepłodne[24].
Foka szara jest jedynym członkiem rodzaju Halichoerus[20]. Wyróżniono dwa podgatunki H. grypus i do roku 2016 oznaczano je w sposób następujący[8][6][9]:
Powyższe oznaczenia wynikały z faktu, że nie był znany holotyp na podstawie którego Fabricius dokonał pierwszego opisu gatunku. Ponadto mylnie przyjmowało, że okaz służący do opisu był schwytany na wybrzeżu Grenlandii. W 2016 zespół duńskich naukowców opublikował wyniki swoich badań, które wykazały, że Fabricius dokonał oryginalnego opisu gatunku na podstawie okazu zwierzęcia schwytanego w 1788 roku na wyspie Amager, zlokalizowanej w cieśninie Sund. Wspomniane odkrycie spowodowało zmianę poglądu na systematykę podgatunkową[3]:
Holotyp został zidentyfikowany w Muzeum Historii Naturalnej w Kopenhadze. Jest przechowywany pod numerem ZMUC M11-1525[3].
Istnieją trzy populacje izolowane geograficznie i zróżnicowane pod względem terminów rozrodu: bałtycka, zachodnioatlantycka, wschodnioatlantycka[4].
Nazwa rodzajowa Halichoerus oznacza w języku greckim morską świnię. Epitet gatunkowy grypus nawiązuje do „rzymskiego” kształtu nosa dorosłego samca[20].
W polskiej literaturze zoologicznej na określenie gatunku używana była nazwa zwyczajowa „foka szara”[7][28]. Jednakże w wydanej w 2015 roku przez Muzeum i Instytut Zoologii Polskiej Akademii Nauk publikacji „Polskie nazewnictwo ssaków świata” gatunkowi przypisano określenie szarytka morska (a rodzajowi Halichoerus nazwę szarytka), rezerwując nazwę foka dla rodzaju Phoca[6].
Przeprowadzone przez naukowców badania genetyczne wskazują, że wschodnioatlantyckie i zachodnioatlantyckie populacje szarytek morskich oddzieliły się od siebie około miliona lat temu[29]. Różnice mtDNA wskazują na znacznie większą zgodność cech populacji bałtyckiej i wschodnioatlantyckiej ze sobą, niż którejś z tych grup z populacją zamieszkującą zachodnie wybrzeża północnego Atlantyku[4][29].
Garnitur chromosomowy szarytki morskiej tworzy 16 par (2n=32) chromosomów[30].
Szarytki morskie są ssakami wodno-lądowymi o wrzecionowatym kształcie tułowia, zwężającym się ku tyłowi[10]. Dorosłe samce osiągają długość do 2,3 metra (lub nawet 2,5 m[11]) przy masie ciała 170–310 kg, zaś samice do około 2 metrów przy masie ciała 105–186 kg[9]. Zwierzęta należące do populacji zamieszkujących wybrzeża w zachodniej części północnego Atlantyku są większe od kuzynów ze wschodnich wybrzeży tego oceanu i Bałtyku. Masa ciała tamtejszych samców może osiągać 400 kg, a samic ponad 250 kg[29][20]. Przednie płetwy szarytek są krótkie, a tylne dłuższe, silne. W wodzie szarytka morska porusza się dzięki silnemu tułowiowi oraz tylnym płetwom, zaś przednie pełnią funkcję sterów. Natomiast poruszając się po lądzie zwierzę używa przednich płetw i mięśni brzusznych[10]. Pysk szarytki morskiej ma charakterystyczny, wydłużony kształt[10][7] podobny do psiej kufy. Cecha ta odróżnia szarytki od innych fokowatych[11]. Ciało pokrywa gęste futro[31]. Ssaki te nie mają małżowin usznych[31], co odróżnia je od uchatkowatych, z którymi szarytki bywają mylone[10]. Nozdrza ułożone są niemal równolegle do siebie i oddalone od siebie, układając się w kształt podobny do litery W, co stanowi wyraźną różnicę w stosunku do ssaków z rodzaju foka (Phoca), których nozdrza układają się w formie litery V. Na pysku szarytki widoczne są bardzo wrażliwe na bodźce dotykowe wibryssy. Są dla niej ważnym narządem dotyku i pomagają w nawigacji pod wodą. Szyja dorosłych samców jest masywniejsza niż u samic[9].
Część grzbietowa szarytek morskich wybarwiona jest na kolor szary, a część brzuszna jest żółtawobiała. Na skórze widoczne są liczne czarne lub szarobrunatne plamy. Z wiekiem ubarwienie zwierząt ulega zmianie[7]. Młode przychodzą na świat pokryte kremowym futrem[11], z kolei stare osobniki są niemal czarne[7].
Uzębienie składa się z 5 par siekaczy, 2 par przedtrzonowców i 10–11 par trzonowców[9][31].
Wzór zębowy[9][31] I C P M 34–36 = 3 0 1 5–6 2 0 1 5Gatunek ten wykazuje wyraźny dymorfizm płciowy, który wyraża się głównie większymi rozmiarami samców: masa ciała dorosłych samców osiąga od 170 do 310 kg, a dorosłych samic od 100 do 190 kg. Dymorfizm zauważa się także przy uwzględnieniu zróżnicowania wymiarów osobników w różnych populacjach. Szarytki z zachodniej części Atlantyku wykazują większe wymiary morfologiczne, ale masa samców może osiągać ponad 400 kg, a samic ponad 250 kg[20]. Masa ciała przedstawicieli obu płci szarytek morskich podlega zmienności w zależności od fazy cyklu życiowego i od pogody. Natomiast masa ciała samic zależy także od cyklu rozrodczego i pór roku – w czasie ciąży jej masa ciała może wzrosnąć nawet o ok. 100 kg, natomiast w szczególnie chłodnym okresie zimowym ich organizm gromadzi większe rezerwy tłuszczu[10]. Zauważalne są także różnice w ukształtowaniu pyska i szyi: u samic jest krótszy, płaski, zaś szyja płaska, natomiast samce mają większe nozdrza, a skóra na szyi jest pofałdowana. Samice mają jedną parę sutków wewnętrznych. Narząd płciowy u samców ulokowany jest w części brzusznej, zaś u samic w sąsiedztwie odbytu[31].
Dymorfizm płciowy u szarytek wyraża się także w zróżnicowanym ubarwieniu. Samice mają jasnoszare grzbiety, a kremowo-białe części brzuszne. Widoczne są ciemne plamy. Natomiast samce są wybarwione w jednolicie ciemnym kolorze, z nieregularnymi plamami, które są ułożone na różnych częściach ciała[10][20].
Szarytki morskie prowadzą stadny[7], zasadniczo dzienny tryb życia. W nocy śpią, przebudzając się co kilkanaście minut, by wykonać kilka głębokich oddechów. Szarytki mogą spać zarówno na lądzie, jak i w wodzie[10]. Na lądzie zwierzęta poruszają się nieco niezgrabnie, wykonując ruchy tułowiem i płetwami przednimi, a tylne ciągną bezwładnie za sobą. W wodzie używają płetw tylnych[11]. Na lądzie nie czują się zbyt bezpiecznie, są więc tam bardziej płochliwe. Otoczenie badają głównie za pomocą zmysłów słuchu i wzroku[10].
Szarytki żyją w stadach, są poligamiczne[7].
Szarytki morskie nurkują zazwyczaj na okresy od 4 do 10 minut[20] (lub 1–10 min[9], a nawet 20 minut[32]) z maksymalnym odnotowanym czasem około 30 minut. Zwierzęta nurkują w stosunkowo płytkich wodach o głębokości 60–100 m i dopływają do dna morza. Są w stanie zanurzyć się na głębokość rzędu 200 m, a poza Bałtykiem zarejestrowano zanurzenie szarytki na ponad 300 m na okres ponad 30 minut[20][9]. Poszczególne publikacje wskazują na różne średnie zanurzenia: na głębokości średnio 25 m[10], lub do maksymalnie 60 m[9].
W trakcie wędrówek szarytki morskie okresowo wychodzą na ląd, by odpocząć. Zazwyczaj po kilkugodzinnym odpoczynku szarytka odpływa. Zachowuje czujność. Gdy zbliża się człowiek lub inne potencjalne źródło zagrożenia, ucieka do wody. Jeśli jednak zwierzę jest chore, to może sprawiać wrażenie przyjaznego i pozwalać na zbliżenie się, jednak gdy poczuje się zagrożone zbyt bliskim dystansem, może zaatakować i silnie pogryźć[31].
Szarytki morskie są poligamiczne. Samce gromadzą haremy liczące do 10 samic[7], jednak rzadko bronią do nich dostępu. Nie bronią także terytoriów. O samice rywalizują raczej poprzez gesty i wydawane dźwięki. Do walk dochodzi sporadycznie[9].
Szarytki gromadzą się w duże stada w trzech okresach cyklu rozrodczego: w okresie samego rozrodu (szarytki żyjące na Bałtyku na przełomie lutego i marca), odchowywania i wykarmiania potomstwa (w marcu), a także w następującej później porze linienia (maj–czerwiec). Okres rozrodczy trwa 4–6 tygodni. W tym czasie dorosłe zwierzęta nie żerują, a korzystają z zapasów energii zgromadzonej w postaci podskórnych zapasów tkanki tłuszczowej[10].
Krycie może następować w wodzie lub rzadziej na lądzie[20][31]. Samice rodzą na lądzie (poród na lodzie wybierają w ostateczności)[26][7] jeden raz w roku – w okresie od września do marca. Najwcześniej rodzą samice z populacji w południowej części Wielkiej Brytanii i Irlandii. Nieco później (od października do listopada) na świat przychodzą młode szarytki z populacji wokół Wysp Brytyjskich. Szczyt porodów samic z Kanady następuje dopiero w styczniu[20], a bałtyckie szarytki rodzą się w okresie od ostatniego tygodnia lutego do połowy marca[26]. Po ciąży trwającej około 8 miesięcy (lub 11 miesięcy[7]) w miocie rodzi się jedno młode[20], pokryte kremowobiałą sierścią[7] (lanugo), o masie ciała 11–20 kg (lub 9–15 kg[7]) przy długości ciała ok. 90–105 cm[9]. Szarytki są związane z danym terenem i na miejsce porodu samice wybierają swoje rodzime siedlisko[20].
Masa ciała nowo narodzonych szarytek wzrasta stosunkowo szybko. Po około 18 dniach karmienia przez matkę bardzo tłustym mlekiem (organizm samicy przeznacza na ten cel zgromadzone pod skórą zapasy tranu) masa ciała może wzrosnąć 2–4-krotnie – nawet do 40 kg[20][33].
Przed przystąpieniem do karmienia samica zazwyczaj obwąchuje szczenię. Prawdopodobnie chce się upewnić, że karmi właściwe, własne dziecko. Szczenię czując głód przyzywa matkę głosem. U obserwowanej przez naukowców pary matka-szczenię młode w półtorej godziny po porodzie zaczęło wydawać dźwięki i wzywać matkę, która przystąpiła do karmienia w ciągu 5 minut. Przez 18 dni matka regularnie dokarmiała dziecko. Szczenię i matka codziennie dużo czasu przeznaczali na odpoczynek. W każdym z dni szczeniak ssał mleko przez łącznie 20 do 160 minut. Każdej doby szczeniak przybierał na wadze średnio około 1,3 kg. W 18. dniu samica zaczęła się domagać wypuszczenia do sąsiedniego basenu i w rezultacie trwale opuściła szczenię. W 5 minut po dołączeniu do stada samica podjęła kopulację z samcem[33].
Zmiana masy ciała szczeniaka szarytki morskiej (Halichoerus grypus)W okresie laktacji samica może zużyć nawet 85% swoich zapasów energetycznych[34], a w konsekwencji może utracić 40%[20] (lub nawet 50%) swojej masy ciała[34]. Po okresie laktacji u samicy następuje ruja[20], a potem linienie[7]. Samica wraca do wody i ponownie łączy się w parę z samcem, a szczenię zostawia na lądzie[20]. W okresie kolejnych 2–3 tygodni[11] młode zużywa nagromadzone zapasy energetyczne. Masa ciała zmniejsza się codziennie o około 0,5 kg[20]. Do wejścia do wody i przejścia na dietę rybną zmusza je głód. Po nabyciu przez szczenięta umiejętności nurkowania i łapania ryb ich masa ciała zaczyna się odbudowywać. Tracą swoje ciepłe, wełniste lanugo, bowiem funkcję izolacyjną zaczyna przejmować powiększająca się, podskórna warstwa tłuszczu[10][11]. Sporadycznie może się zdarzać, że szczenię rozpoczyna życie w wodzie już w kilka dni po porodzie[31].
W okresie od narodzin do nabycia zdolności nurkowania przypada okres największej umieralności (10–25%)[26] (lub nawet 20–50%[10][35]) tych zwierząt. Szczenięta mogą zostać porzucone, umrzeć z braku pokarmu lub infekcji, zostać utopione przez matkę[26], zagryzione przez członka stada[36][37] lub upolowane przez człowieka[26]. Umieralność u dorosłych osobników zmniejsza się do 4–10%[10][35].
Samice osiągają dojrzałość płciową w wieku 3–5 lat[20] (lub 3–4[31]), a samce około 6 lat[20] (lub 5–6[31]). Dojrzałość społeczną osiągają prawdopodobnie w wieku około 8 lat[20].
Szacowany przez wielu zoologów maksymalny wiek szarytek morskich żyjących na wolności to 30–40 lat[26]. Udokumentowana długość życia jednego z osobników z populacji bałtyckiej wynosiła 46 lat[10]. Zoolog, prof. Kazimierz Kowalski oznaczył długość życia szarytki trzymanej w niewoli na 43 lata[7].
W różnych sytuacjach i okresach życia szarytki morskie wydają zróżnicowane dźwięki, lecz te zagadnienia nie były badane przez naukowców. Zwierzęta te emitują dźwięki i wywołują efekty hydrodynamiczne. Nie są znane sposoby ich podwodnej lokacji i komunikacji. Wiadomo tylko, że ssaki morskie potrafią wykorzystywać istniejące w akwenach kanały akustyczne do komunikowania się między sobą na dalekie odległości, a dla szarytek nawet utrata wzroku nie jest przeszkodą w doskonałym funkcjonowaniu, a nawet zajmowaniu się potomstwem czy uczeniu młodych zasad przetrwania w naturze. Zdaniem naukowców sygnały wysyłane przez zwierzęta znacznie różnią się od sposobu porozumiewania się w rozumieniu ludzkim i raczej są tylko formą nośnika, który pozwala zidentyfikować jednostkę[32]. Znane jest oczywiście stosowanie dźwięków na powierzchni, w tym zachowanie nowo narodzonych szczeniąt, które każdorazowo, gdy są głodne, przyzywają matkę głosem[33].
Niektórzy badacze twierdzą, że szarytki wykazują zdolność do nauki i odtwarzania dźwięków przyswojonych od opiekunów w hodowlach. Znane są informacje o przypadku naśladowania elementów mowy ludzkiej. Podobno żyjąca w basenie „New England Aquarium” w Bostonie szarytka o imieniu Hoover na tyle wiernie naśladowała głos ludzki, że można było wychwycić akcent charakterystyczny dla mieszkańców Nowej Anglii[32].
Szarytki morskie zasadniczo nie odbywają wędrówek[7], ale mają tendencję do uznawania za rodzinną jedną z lokalizacji i z niej okresowo wykonują dalekie i szybkie (nawet ponad 100 km na dobę) migracje w inne obszary zasięgu występowania populacji[24][10], podczas gdy zwykle zasięg codziennych wycieczek nie przekracza 10 km[9]. Niektóre z odwiedzanych miejsc mogą służyć szarytkom jako żerowiska, inne jako miejsca rozrodu lub miejsca linienia. Częste, krótkie podróże szarytki odbywają głównie w celu zdobycia pokarmu[10].
Szarytka morska jest gatunkiem typowym dla strefy przybrzeżnej[11]. Rozmieszczenie populacji bywa okresowo związane z dostępnością bazy pokarmowej lub dostępnością siedlisk lądowych, lub powierzchni lodowych[10].
Zwierzęta tego gatunku zamieszkują subarktyczne i umiarkowane wody wokół wybrzeży Wielkiej Brytanii, Grenlandii (według IUCN – jako włóczęga[4]), Kanady (rejon Nowej Fundlandii), Islandii, Irlandii[8], Wyspy Owczych[4], Danii, Szwecji, Norwegii, Rosji (Półwysep Kolski), Finlandii, Estonii, Łotwy, Litwy[8], Polski[4], Holandii, Niemiec, Francji, Portugalii (włóczęga), USA (Maine, New Hampshire, Massachusetts, New Jersey – włóczęga)[8].
Szacunkowa ilość narodzin młodych szarytek w poszczególnych populacjach** – po zsumowaniu danych z wybrzeża Morza Bałtyckiego i Atlantyku
Łączna liczebność populacji była w 2009 roku szacowana na 380 000 osobników, w tym szarytki bałtyckiej ok. 17 600[9].
Szacunkowa liczebność szarytek w poszczególnych populacjachBasen Morza Bałtyckiego zamieszkuje podgatunek nominatywny H. grypus grypus[11][3], dla którego zaproponowano nazwę wernakularną szarytka bałtycka[6]. Szarytki bałtyckie zasiedlają głównie wybrzeża Finlandii, Szwecji i Estonii położone powyżej 58°N[12]. Większość mieszka w rejonie wokół wysp estońskich i Wysp Alandzkich[31]. Niewielka populacja, licząca około 200 zwierząt, zamieszkuje wody u południowych wybrzeży Szwecji. Istniejące w przeszłości kolonie szarytek zasiedlających południowy pas wybrzeża Bałtyku od Niemiec po Litwę przestały istnieć[11]. Płetwonogie te tworzą tam jedynie niewielkie skupiska[12].
W Bałtyku oprócz szarytki występują jeszcze dwa gatunki fokowatych: foka pospolita i nerpa obrączkowana. Szarytka jest największym, a zarazem najczęściej pojawiającym się u polskich wybrzeży przedstawicielem tej rodziny[12][10].
Szarytki morskie żerują na płytkich wodach szelfu kontynentalnego[40]. Podstawą ich diety są ryby[32][12], zarówno pelagiczne, jak i denne. Żywią się także skorupiakami[12], głowonogami[40] (kałamarnicami i ośmiornicami[12]), a okazjonalnie także ptakami[10]. Są wskazywane jako bardzo sprawne drapieżniki na Północnym Atlantyku[40]. Polują samotnie lub w niewielkich grupach[10]. Mniejsze ryby szarytka zjada w całości, zaś z dużych wygryza tkanki miękkie. Nie zjada kręgosłupa z ośćmi, pasa barkowego i głowy. Nie pije wody, lecz czerpie ją ze zjadanego pokarmu[31].
W okresie od lipca 1991 do stycznia 1993 naukowcy przeprowadzili badania odchodów szarytek z populacji zachodnioatlantyckiej zamieszkujących wody przybrzeżne Sable Island, wyspy na Oceanie Atlantyckim, zlokalizowanej około 160 km na południowy wschód od kanadyjskiego półwyspu Nowa Szkocja. Badania przeprowadzone na próbkach kału pochodzącego od 365–393 zwierząt pozwoliły na ocenę składu ich diety. W badanych odchodach odkryto pozostałości 24 gatunków ryb. Okazało się, że podstawę żywieniową badanej populacji (95,4% suchej masy przyjmowanego pożywienia) stanowiły: dobijak islandzki (Ammodytes dubius) – 69,2%, dorsz atlantycki (Gadus morhua) – 15,5%, oraz płastugi (Pleuronectiformes) – 10,7%[41].
Piśmiennictwo wylicza wiele konkretnych gatunków ryb, na których żeruje szarytka. Zespół badawczy morskich ssaków „Gatty Marine Laboratory” ze szkockiego Uniwersytetu w St Andrews zaznacza, że ponad 70% diety (w niektórych lokalizacjach w różnych porach roku) mogą stanowić okoniokształtne z rodziny dobijakowatych. Wymieniają także witlinki, dorsze, plamiaki, czarniaki oraz flądrokształtne: gładzice i flądry[20][42]. Publikacja „Marine Mammals of the World” wylicza dodatkowo: stynkowate, różnego rodzaju rajowate, gromadniki, ryby z rodziny taszowatych, mintaje, łososie, a także mięczaki[9]. Prawdopodobnie jednak szarytki wybierają gatunki ryb, które stanowią najłatwiejszą zdobycz, a w danym okresie i miejscu są najliczniejsze. Z tego powodu chętnie sięgają po ryby schwytane w rybackie sieci[10] i w konsekwencji są w bezpośrednim konflikcie z rybołówstwem[4]. Każdego dnia szarytka zjada około kilkunastu kilogramów pokarmu[32], co stanowi około 4–6%[10] (lub 5–6%) własnej masy ciała[32].
W 2012 roku naukowcy opublikowali na łamach „Aquatic Mammals” artykuł poświęcony analizie przyczyn powstania zmian urazowych i zgonów morświnów zwyczajnych, których ciała z dużymi ubytkami skóry i tkanki tłuszczowej zostały we wrześniu 2011 wyrzucone na brzeg w Belgii. Na podstawie znanych kształtów szczęk i uzębienia potencjalnych drapieżników badacze doszli do wniosku, że sprawcą musiały być szarytki morskie, mimo że żywią się głównie rybami i głowonogami, a do tego czasu nie były opisane inne przypadki takich agresywnych zachowań ze strony szarytek w stosunku do morświnów. Naukowcy spekulowali jedynie, że za przyczynami śmierci innych morświnów, których okaleczone ciała znajdowano wcześniej na południowym wybrzeżu Morza Północnego, również mogły stać ataki szarytek. Opisany przypadek został uznany za udokumentowanie zmiany strategii żywieniowej drapieżnika[43].
W 2014 pojawiła się publikacja dokumentująca trzy obserwacje poczynione przez naukowców w Cieśninie Kaletańskiej (16 lutego 2013, 16 marca 2013 i 19 kwietnia 2013) w trakcie badań morskich ptaków oraz morskich i lądowych ssaków. Podczas pierwszej obserwacji stwierdzono, że dorosły osobnik (prawdopodobnie samiec) szarytki morskiej obgryza ciało morświna. Nie ustalono jednak, czy morświn został zabity przez szarytkę, czy szarytka jedynie żerowała na ciele martwego już walenia. Podczas drugiej obserwacji badacze byli świadkami gwałtownego i niespodziewanego ataku szarytki (także prawdopodobnie dorosły samiec) dokonanego spod wody na młodego morświna. Po kilku minutach przerwy atak został ponowiony. Podczas trzeciej obserwacji naukowcy stwierdzili fakt posilania się samca szarytki tkankami martwego morświna, który (sądząc po stanie ciała) musiał stracić życie około 5 dni wcześniej. Ponadto autorzy przeanalizowali urazy i przyczyny zgonów dwóch morświnów, których ciała znaleziono z początkiem 2012 roku na północnym wybrzeżu Francji. Na podstawie ran urazowych naukowcy ustalili, że zwierzęta te zostały zabite lub były zjadane przez szarytki[44].
W sierpniu, październiku i grudniu 2013 roku odnajdywano na wybrzeżu Holandii szczątki pojedynczych, martwych morświnów, których ciała nosiły ślady licznych urazów. Zostały przewiezione do laboratorium Uniwersytetu w Utrechcie, gdzie przeprowadzono badania genetyczne i stwierdzono obecność DNA szarytki (prawdopodobnie trzech pojedynczych osobników) w ranach kłutych, co pośrednio stanowiło dowód ich ataku na te morświny[45]. Kolejne badania tego typu przeprowadzono na ciałach morświnów, które były w różnych okresach znajdowane na wybrzeżu Holandii. Badania te potwierdziły, że większość z owych zwierząt padła ofiarą ataków szarytek morskich, a drapieżnictwo ze strony tego gatunku może być uznane za jedną z głównych przyczyn zgonów w morświnów w Holandii[46].
Naukowcy opisywali także możliwe zachowania kanibalistyczne ze strony samców na szczeniętach[9]. W 2016 Amy Bishop z Durham University opublikowała wyniki obserwacji, jakie poczyniła wraz z zespołem współpracowników w 2014 roku na Isle of May w Szkocji. Publikacja została udokumentowana zapisem wideo, który przedstawiał akt kanibalizmu samca na młodym osobniku. Zespół udokumentował pięć przypadków zabicia przez samca szczenięcia i kanibalizmu[36][37].
Młode szarytki morskie mogą być atakowane przez bieliki[31].
Szarytki morskie są także wektorami pasożytów, które mogą mieć wpływ na gospodarkę na niektórych łowiskach[4]. Mogą być nosicielami wirusów z rodzaju Morbillivirus. U szarytek z West Hoyle Bank w Walii wykryto Corynebacterium phocae[47]. Szarytki atakuje bardzo zaraźliwy wirus PDV (wirus foczej nosówki, z ang. PDV – Phocine distemper virus). Wirus osłabia działanie układu odpornościowego fokowatych, co prowadzi do infekcji – między innymi do zapalenia płuc. Weterynarze nie znają jeszcze sposobu leczenia tej epizootii. W 2002 roku wirus PDV był przyczyną śmierci około 30% fok u wybrzeży Danii, zaś w 1988 spowodował śmierć 60% fokowatych w tym rejonie. Wirus rozprzestrzenił się także na obszary należące do innych państw Europy. Szarytki są wyraźnie mniej podatne na jego działanie niż foki pospolite[48].
Szarytka morska jest gatunkiem typowym dla strefy przybrzeżnej[11], ale czasem wpływa rzekami w głąb lądu[10]. Najchętniej zasiedla wybrzeża o dużej ilości łach piasku lub skalistych wysepek. Siedlisko zwykle jest ulokowane w rejonie zasobnym w ryby[11].
Znaczenie gatunku dla współczesnej gospodarki człowieka jest niewielkie[7]. Przez wieki foki były jednak dla człowieka cennym źródłem oleju, skór i mięsa[24]. Na Martha’s Vineyard, wyspie położonej na Atlantyku, u wybrzeży amerykańskiego stanu Massachusetts archeolodzy odkryli kości szarytki morskiej schwytanej przez Indian 4000–6500 lat temu[21]. Na Bałtyku polowano na szarytki już ponad 10 000 lat temu[4]. Motorem do prowadzenia masowych polowań były konflikty między człowiekiem a szarytkami i innymi fokowatymi na tle pozyskiwanych ryb. Zwierzęta niszczyły pławnice i sieci do połowu ryb. Prowadzono więc masowe polowania na te zwierzęta[24]. Największym zagrożeniem dla szarytek bałtyckich jest człowiek[11]. Na szarytki morskie polowano na większości zasięgu jej występowania aż do połowy XX wieku[20].
Dane historyczne potwierdzają, że jeszcze na początku XX wieku w Morzu Bałtyckim żyło około 100 000 szarytek bałtyckich[4][35] (a w rejonie samego Pomorza Gdańskiego i Prus Wschodnich około 1000 osobników[11]), ale do roku 1940 liczebność została zredukowana do około 20 000 zwierząt[4][35], bowiem foki były traktowane jak szkodniki niszczące rybackie sieci i konkurowały z rybakami w wyścigu o ryby. Dziesiątkowaniu zwierząt sprzyjało rozpowszechnienie broni palnej po zakończonej I wojnie światowej oraz wypłacane nagrody na zabijanie szarytek[10]. Późniejszy spadek liczebności zwierząt był spowodowany wysokim poziomem bioakumulacji wydalanych do środowiska chlorowanych węglowodorów (DDT, PCB), które powodowały poważne uszkodzenie narządów reprodukcyjnych samic szarytek morskich[24][4].
Szarytka morska jest gatunkiem chronionym na mocy ustawodawstwa krajowego i międzynarodowego. Polowania są prowadzone jedynie na niewielkiej części zasięgu występowania i ukierunkowane na zmniejszenie oddziaływania z rybołówstwem. Prowadzony monitoring liczebności wskazuje, że liczebność szarytek powoli wzrasta. Nadal jednak (szczególnie młodym i niedoświadczonym) szarytkom grozi śmierć w sieciach rybackich. Naruszane bywają ich siedliska i prowadzone są nielegalne polowania[20]. Na szwedzkich łowiskach bałtyckich co roku około 300 szarytek wpada do sieci jako przyłów. Na wodach brytyjskich w sieciach rybackich życie straciło 148 oznakowanych szarytek (na 528 zgonów). W latach 1999–2003 na terenie połnocnoatlantyckich łowisk Stanów Zjednoczonych życie w sieciach straciło 141 fok[4].
Rekomendacje Komisji Ochrony Środowiska Morskiego Bałtyku oraz Międzynarodowej Rady Badań Morza (ICES) wskazują na konieczność podejmowania działań na rzecz ratowania fok bałtyckich. W celu ochrony tworzone są ostoje, rezerwaty, ośrodki rozrodu i ośrodki rehabilitacji tych zwierząt[11]. Raport Komisji Ochrony Środowiska Morskiego Bałtyku (Grupy „HELCOM Project on Seals”) z listopada 2001 roku konkretyzuje potrzeby ochrony trzech gatunków fokowatych zasiedlających Bałtyk[31].
Szarytka morska jest wymieniona w załączniku II dyrektywy siedliskowej w sprawie ochrony siedlisk przyrodniczych oraz dzikiej fauny i flory. W związku z tym kraje członkowskie są zobligowane do wyznaczania sieci obszarów europejskiego systemu ochrony przyrody Natura 2000. Polska populacja szarytek bałtyckich jest objęta ochroną na terenie obszarów: PLH220032 Zatoka Pucka i Półwysep Helski, PLH220023 Ostoja Słowińska, PLH280007 Zalew Wiślany i Mierzeja Wiślana, PLH220072 Kaszubskie Klify, oraz PLH320019 Wolin i Uznam[31][49].
Szarytka morska jest również objęta ochroną na mocy Konwencji o ochronie gatunków dzikiej flory i fauny europejskiej oraz ich siedlisk (konwencji berneńskiej)[50][31] i załącznika II Konwencji o ochronie wędrownych gatunków dzikich zwierząt (konwencja bońska)[31]. Wszystkie gatunki fokowatych występujące naturalnie na terenie Rzeczypospolitej Polskiej objęte są ochroną gatunkową ścisłą na mocy Ustawy z dnia 16 kwietnia 2004 r. o ochronie przyrody[51][31] oraz odpowiedniego Rozporządzenia Ministra Środowiska w sprawie ochrony gatunkowej zwierząt1[52][53][54][55][31].
Międzynarodowa Unia Ochrony Przyrody zaliczyła szarytki morskie do gatunków najmniejszej troski, umieszczając je w kategorii LC (least concern)[4]. Polska czerwona księga zwierząt zalicza szarytki do gatunków bardzo wysokiego ryzyka (EN). W państwach basenu morza bałtyckiego szarytka bałtycka zaliczana jest do kategorii bardzo wysokiego ryzyka (EN) lub narażonych na wyginięcie[31].
Zlokalizowana w Helu Stacja Morska Instytutu Oceanografii Uniwersytetu Gdańskiego prowadzi prace badawcze ukierunkowane na przygotowania do eksperymentalnej hodowli, odtworzenia populacji w południowej części Bałtyku i restytucji szarytki morskiej do Zatoki Gdańskiej[14][11][31]. Stacja prowadzi także działalność edukacyjną. Należące do niej fokarium wypełnia zadanie wspomagania ochrony gatunku i upowszechniania o nim wiedzy. Fokarium jest udostępnione dla publiczności i co roku przyciąga coraz większą liczbę odwiedzających[13][56][57]. Fokarium istnieje od 1999 roku, choć działalność ukierunkowana na rzecz ochrony szarytki morskiej sięga końca marca 1992 roku, gdy stacja podjęła z plaży w Juracie ranną szarytkę, której nadano imię Balbin (pierwotnie Balbina). Balbin był młodym samcem, był chory i miał ranę koło przedniej płetwy, a samą płetwę uszkodzoną. Zwierzę zostało wyleczone, a podjęta akcja ratunkowa stała się inspiracją dla pracowników stacji do podjęcia problematyki bałtyckich szarytek[13][58]. Od tego czasu stacja sukcesywnie dba o rozwój badań biologicznych, weterynaryjnych i hodowlanych nad fokami, a wyleczone w niej zwierzęta, wraz z uzyskanym z hodowli przychówkiem są regularnie wypuszczane się na wolność[13][14].
Elton John skomponował utwór Grey seal (szara foka). Piosenka pojawiła się na płycie Goodbye Yellow Brick Road w 1970 roku[59]. 17 stycznia 2007 r. Narodowy Bank Polski w ramach serii „Zwierzęta Świata” wprowadził do obiegu dwie monety przedstawiające fokę szarą (szarytkę morską) o nominałach: 20 zł – wykonaną w srebrze stemplem lustrzanym, oraz 2 zł – wykonaną w stopie ze stemplem zwykłym[11].
W 1998 roku Poczta Polska wprowadziła do obiegu serię 6 znaczków oraz bloczek pod tytułem „Ochrona Bałtyku”, na których prezentowana jest szarytka morska, zaś w 2009 bloczek „Ssaki Bałtyku”, gdzie wśród ssaków zamieszkujących ten akwen jest także przedstawiona szarytka[60].
Szarytka morska lub foka szara (Halichoerus grypus) – gatunek drapieżnego ssaka morskiego z rodziny fokowatych, jedyny przedstawiciel rodzaju szarytka (Halichoerus). Dorosłe samce osiągają długość rzędu 2,3 metra przy masie ciała 170–310 kg, zaś samice do około 2 metrów przy masie ciała 105–186 kg. Szarytka morska wiedzie wodno-lądowy tryb życia i jest gatunkiem typowym dla strefy przybrzeżnej. Podstawą diety szarytki są ryby, zarówno pelagiczne, jak i denne. Żywi się także skorupiakami, kałamarnicami i ośmiornicami a okazjonalnie także ptakami. H. grypus zamieszkuje zachodnie i wschodnie części północnego Atlantyku oraz wody Morza Bałtyckiego. W związku z tym, że typ nomenklatoryczny pochodził z populacji zamieszkującej basen Morza Bałtyckiego, to za podgatunek nominatywny uznać należy podgatunek bałtycki i oznaczać go priorytetową nazwą H. grypus grypus (Fabricus, 1791). Szarytka jest jednym z trzech gatunków ssaków z rodziny fokowatych zamieszkujących Morze Bałtyckie. Istniejące w przeszłości kolonie szarytek zasiedlających południowy pas wybrzeża Bałtyku od Niemiec po Litwę przestały istnieć. Płetwonogie te tworzą tam jedynie niewielkie skupiska. Z tego powodu zlokalizowana w Helu Stacja Morska Instytutu Oceanografii Uniwersytetu Gdańskiego prowadzi prace badawcze ukierunkowane na przygotowania do eksperymentalnej hodowli i restytucji szarytki bałtyckiej do Zatoki Gdańskiej. Działania Stacji mają wymiar międzynarodowy.
Gråsäl (Halichoerus grypus) är en säl som förekommer i Östersjön och Atlanten. Den tillhör familjen öronlösa sälar och är den enda arten i släktet Halichoerus.[3] Gråsälen är större än knubbsälen och vikaren, och i motsats till andra sälarter som förekommer vid svenska kusten har den ett konformigt huvud. Gråsälshanen kallas också för ståte, pluralis ståtar.
Den fullvuxna sälhanen är mörkgrå med ljusare fläckar. Den fullvuxna sälhonan har mörkgrå fläckar på en silvergrå päls och ungarna (kutarna) är vita. Teckningen är avhängigt av belysningen och hur våt pälsen är. Med sin längd på omkring 250 centimeter och vikt upp till 300 kilogram är hanen klart större än honan som är cirka 180 centimeter lång och 150 till 200 kilogram tung. Huvudet är konformat med mycket låg panna.[4] Hanen har större nosparti än honan.[5][6] Vid födelsen är ungen 90 till 110 cm lång och den väger 11 till 20 kg. Hanar vid Amerikas kustlinje blir större än hannar i europeiska vatten. Ungarna byter sin ljusa päls (lanugo) efter två till tre veckor.[7]
Gråsälen förekommer i tre geografiskt åtskilda bestånd. Trots att de båda europeiska beståndens utbredningsområden möts norr om Danmark förekommer hybridisering mellan de båda taxonen sällan, huvudsakligen på grund av olika parningstider.[6] På grund av detta delades arten tidigare upp i tre underarter men idag erkänns bara två:[1]
Tidigare delades den atlantiska gråsälen upp i en västlig, och en östlig underart där den senare bar det vetenskapliga namnet H. g. atlantica.[1] Östersjögråsälen bar tidigare det vetenskapliga namnet H. g. baltica (Rice 1998).[1] Under vandringar når gråsälen söderut till New Jersey respektive Portugal.[7]
Gråsälen föredrar klippiga kuster men i Nord- och Östersjön förekommer den även på sandbankar. Mellan maj och juni ligger gråsälarna vanligen på land och byter päls.[8] När det inte är parningstid vandrar många unga sälar till avlägsna stränder. Men de återvänder som regel. För de atlantiska underarten sker parningen under hösten medan östersjögråsälen har sin brunsttid under våren.[6] Som föda tar gråsälen främst fisk som ibland kompletteras med bläckfisk och kräftdjur.[5] I sällsynta fall dödar gråsälen ett större bytesdjur som en knubbsäl eller en vanlig tumlare.[9][10] Året 2014 dokumenterades dessutom en hanne som dödade elva unga gråsälar och åt deras kött. Sår som kan bero på liknande fall av kannibalism upptäcktes även på flera andra ungar.[11] Under den tidiga våren kan arten även vila på is som är kopplad till landet. Djuret stannar vanligen nära havsytan när den dyker till 60-100 meters djup och den vistas allmänt fyra till tio minuter under vattenytan.[7] Gråsälen kan dyka ned till 425 meters djup och stanna upp till en timme under vattenytan.[12]
Under parningstiden bildar gråsälen små flockar men det förekommer också de som lever hela året i grupp.[6] I flocken finns i genomsnitt sex honor och en hane. I större flockar kan det finnas flera hanar med var sitt harem. Strider mellan hanarna förekommer endast sällan. Oftare ser man mindre hanar som visar undergivenhet mot en dominant hane. Parningen sker ungefär två veckor efter födseln av de unga gråsälarna, när honan slutar att ge di.[13]
Dräktigheten varar i drygt elva månader men embryot vilar en tid efter befruktningen. Digivningsperioden är med två till tre veckor, vilket är påfallande kort. Honor blir könsmogna efter cirka fem år, och hanar ett år senare, men ofta tar det fyra år till innan hanarna kan etablera ett harem.[13]
Livslängden ligger vid 40 år och den äldsta kända individen blev 46 år gammal.[5][13]
För säljägare har gråsälen varit ett viktigt byte. Även fiskare dödade gråsälar för de såg djuret som en konkurrent. Nu finns i de flesta länder skyddsåtgärder för gråsälen. Beståndet vid Kanadas kustlinjer uppskattas med 250 000 individer och framför USA:s kustlinje lever omkring 7 300 gråsälar.[1]
Vid 1900-talets början, innan intensiv jakt och miljögifter drabbade beståndet, uppskattas antalet gråsälar i Östersjön ha kunnat uppgå till cirka 100 000 djur. Beståndet i Östersjön var som minst i början av 1980-talet då det bara fanns 2 000-3 000 djur i havet. Utöver jakten bestod faran i miljögifter vilka förorsakade fortplantningsstörningar.[14] År 2000 uppgick antalet gråsälar till cirka 15 500 stycken. Från 1990-talet beräknades beståndet växa med cirka åtta procent per år till 2006. År 2005 uppskattades populationen i Östersjön med ungefär 22 000 individer.[15] Vid flera ställen inrättades skyddszoner med tillträdesförbud.[5]
Gråsälen äter huvudsakligen fisk och då ett flertal viktiga matfiskar kan ingå i dess diet och på grund av att den kan skada fångster och fiskeredskap har den kommit att hamna i konflikt med fisket på flera håll inom sitt utbredningsområde.
Ett exempel är att den växande gråsälstammen i Östersjön har lett till ökade sälskador i det kustnära fisket, främst i Sverige och Finland.[16][17] Sälarna söker föda i redskap och river både fångst och redskap. Man har försökt att utveckla sälsäkra ryssjor, men nätfisket är svårare att skydda. Både Sverige och Finland har åter infört en begränsad jakt på gråsäl.[18] Det är frågan om kvotjakt och fortplantningstiden är fredad.[6]
Gråsäl (Halichoerus grypus) är en säl som förekommer i Östersjön och Atlanten. Den tillhör familjen öronlösa sälar och är den enda arten i släktet Halichoerus. Gråsälen är större än knubbsälen och vikaren, och i motsats till andra sälarter som förekommer vid svenska kusten har den ett konformigt huvud. Gråsälshanen kallas också för ståte, pluralis ståtar.
Boz fok (Halichoerus grypus), fokgiller (Phocidae) familyasının Halichoerus cinsine mensub, Kuzey Atlantik Okyanusu kıyılarında yayılmış bir fok türü.
Bayağı foktan (Phoca vitulina) çok daha cüsseli yapısıyla ayrılır. Bunun dışında, bayağı fokların kafaları yuvarlağımsıyken, boz foklarda baş daha sivri olarak devam eder. Erkeklerde koyu gri zemin üzerinde açık renk lekeler bulunurken, buna karşın dişiler gümüş gri zemin üzerinde koyu lekelere sahiptirler. Yavrular beyaz embriyo kürkle dünyaya gelir, 5 hafta sonra bunun yerini normal post alır.
230 cm boyu ve 220 kg ağırlığıyla erkek bir gri fok, bayağı fokdan belirgin olarak daha büyüktür. Ancak dişi bir boz foktan da (180 cm, 150 kg) epeyce büyüktür. Bundan başka erkekler dişilerden daha büyük bir buruna sahiptirler. Cinsiyetler arası yapı farklılığı, sadece çok az fokta bu kadar göze çarpar.ve hem sudu hem karada yaşar.
Boz foklar birbirnden ayrılmış üç popülasyonda ortaya çıkarlar.
Boz fok (Halichoerus grypus), fokgiller (Phocidae) familyasının Halichoerus cinsine mensub, Kuzey Atlantik Okyanusu kıyılarında yayılmış bir fok türü.
Типовий вид роду Halichoerus Nilsson, 1820, встановлений як "Halichoerus griseus Nilsson" (=Halichoerus grypus Fabricius, 1791). У фауні світу та регіону — єдиний вид цього роду.
Мешкає на континентальному шельфі субарктичних північних атлантичних вод з помірно холодним кліматом. Існує три популяції ізольовані як географічно, так і за часом відтворення.
Забарвлення варіює в широких межах пробігаючи відтінки сірого, коричневого, чорного і сріблястого. Обидві статі темніші по центру спини й світлі на животі. Деякі самці майже повністю чорні, а деякі самиці домінуюче кремові. Для H. grypus характерний великий статевий диморфізм. У Великій Британії довжина дорослих самців у середньому 2 м, вага 233 кг, максимальна 310 кг. Дорослі самиці в середньому довжиною 1,8 м, вагою 155 кг. При народженні довжина щенят 90-105 см, вага цуценят-самців у середньому 15,8 кг, самиць у середньому 14,8 кг. Лактація триває близько 15-18 днів. З моменту народження до відлучення від молока, самиці втрачають близько 5,7 кг на день. Пірнають неглибоко й на нетривалий час, менше 120 м і менше ніж 8 хв, відповідно.
Тев'як споживає різного роду рибу, напр. тріска, оселедець, зубатка, мойва, камбала.
Hải cẩu xám (danh pháp khoa học: Halichoerus grypus) là một loài động vật có vú trong họ Hải cẩu thật sự, bộ Ăn thịt. Loài hải cẩu này được Fabricius mô tả năm 1791.[2] Đây là loài duy nhất trong chi. Con đực dài 2,5–3,3 m (8,2–10,8 ft) và cân nặng 170–310 kg (370–680 lb); con cái nhỏ hơn nhiều, thường dài 1,6–2,0 m (5,2–6,6 ft) và nặng 100–190 kg (220–420 lb). Các cá thể ở tây Đại Tây Dương thường lớn hơn nhiều, con đực nặng 400 kg (880 lb) và con cái nặng đến 250 kg (550 lb).[3] Tại Đảo Anh và Ireland, hải cẩu xám sinh sản trong các đàn trên và xung quanh các bờ biển. Quần thể đáng chú ý lớn tại Donna Nook (Lincolnshire), quần đảo Farne ngoài khơi bờ biển Northumberland (khoảng 6.000 con), Orkney và Bắc Rona ngoài khơi bờ biển phía bắc của Scotland, đảo Lambay ngoài khơi bờ biển Dublin và đảo Ramsey ngoài khơi bờ biển của Pembrokeshire. Tại Bight Đức, các quần thể tồn tại các đảo Sylt và Amrum và Heligoland[4]. Ở Tây Bắc Đại Tây Dương, hải cấu xám thường được tìm thấy với số lượng lớn ở các vùng nước ven biển của Canada và phía nam đến khoảng New Jersey trong Hoa Kỳ. Tại Canada, loài hải cẩu này thường thấy trong các khu vực như vịnh St. Lawrence, Newfoundland, Maritimes, và Quebec. Quần thể lớn nhất thế giới tại đảo Sable, NS. Tại Hoa Kỳ, nó được tìm thấy quanh năm ngoài khơi bờ biển của New England, đặc biệt là Maine và Massachusetts, và thường xuyên ít hơn một chút ở các tiểu bang Trung bộ Đại Tây Dương. Phạm vi tự nhiên của nó kéo dài về phía nam tới Virginia. Trong những năm gần đây, số lượng hải cẩu xám đã gia tăng ở phía tây và Canada. Dân số bị cô lập tồn tại trong Biển Baltic,[1] tạo thành phân loài H. grypus balticus. Một trường hợp hiện diện được ghi nhận ở Biển Đen gần các bờ biển Ukraina[5] Trong những tháng mùa đông, hải cẩu xám có thể được nhìn thấy ra khỏi mặt nước (hauling-out) lên các bờ đá, hải đảo, và bãi cát ngầm không xa bờ, thỉnh thoảng đến bờ để nghỉ ngơi. Vào mùa xuân các con hải cẩu non mới cai sữa những con hải cẩu non một tuổi thỉnh thoảng mắc cạn lại trên bãi biển sau khi tách ra khỏi nhóm của chúng.
Hải cầu xám ăn nhiều loại cá, chủ yếu là sinh vật đáy hoặc sinh vật sống gần đáy, được chúng bắt ở độ sâu đến 70 m (230 ft) hoặc nhiều hơn. Lươn cát (Ammodytes spp) (một số loài cá trong các chi Hyperoplus, Gymnammodytes hay Ammodytes) rất quan trọng trong chế độ ăn uống của chúng ở nhiều địa phương. Cod và các gadidae khác, cá bẹt, cá trích[6] và cá đuối[7] cũng quan trọng theo địa phương. Tuy nhiên, điều rõ ràng là hải cẩu xám sẵn sàng ăn sinh vật gì có sẵn, bao gồm cả bạch tuộc[8] và tôm hùm[9]. Lượng thức ăn trung bình cần cho mỗi cá thể trong một ngày ước khoảng 5 kg (11 lb), dù hải cẩu xám không phải ăn hàng ngày và chúng nhịn đói trong mùa sinh sản.
Hải cẩu con được sinh ra vào mùa thu (tháng chín-tháng mười một) ở đông Đại Tây Dương và vào mùa đông (tháng một-tháng hai) ở phía tây, với bộ lông màu trắng mềm mượt, lúc đầu còn nhỏ, hải cẩu con nhanh chóng béo khi bú sữa của hải cẩu mẹ cực kỳ giàu chất béo. Trong vòng một tháng hoặc lâu hơn, chúng thay lông, phát triển lông dày đặc của hải cẩu trưởng thành và không thấm nước, và rời đất liền xuống biển để tự bắt cá. Trong những năm gần đây, số lượng hải cẩu xám đã gia tăng ở phía tây và Canada đã có các lời kêu gọi bắt bớt hải cẩu.
Tại Hoa Kỳ, số lượng hải cẩu xám đang tăng nhanh. Cho tới năm 1962, Maine và Massachusetts đã cho phép săn hải cẩu thoải mái đến nỗi chỉ một vài quần thểc địa bị cô lập con dấu màu xám ở lại Maine. Sau đó, vào năm 1972 Quốc hội đã thông qua Đạo luật Bảo vệ động vật biển có vú đã ngăn việc làm tổn hại hoặc quấy rối hải cẩu, số lượng hải cẩu xám đã hồi phục. Ví dụ có một quần thể sinh sản lớn gần Mũi Cod, Massachusetts, trong đó số lượng hải cẩu con hồi phục từ một số ít vào năm 1980 đến hơn 2.000 con trong năm 2008. Đến năm 2009, hàng ngàn hải cẩu xám có đến cư trú trên hoặc gần bãi biển phổ biến khi cá mập trắng lớn bắt đầu săn bắn chúng ở gần bờ[10]. Hải cẩu xám cũng được nhìn thấy gia tăng ở các vùng biển New York và New Jersey và người ta mong đợi chúng sẽ tạo lập các quần thể xa hơn về phía nam. Tại Vương quốc Anh, hải cẩu được bảo vệ theo Đạo luật Bảo tồn Hải cẩu 1970, tuy nhiên nó không áp dụng cho Bắc Ai-len. Tại Anh cũng đã có các lời kêu gọi bắt hải cẩu từ một số ngư dân, tuyên bố rằng số lượng cá đã giảm do những con hải cẩu.
Số lượng hải cẩu xám trong Biển Baltic đã tăng khoảng 8% mỗi năm từ năm 1990 đến giữa những năm 2000 với những con số trở nên trì trệ kể từ năm 2005. Năm 2011, việc săn bắn hải cẩu xám là hợp pháp ở Thụy Điển và Phần Lan với 50% hạn ngạch được sử dụng. Các nguyên nhân tử vong gây ra bởi con người bao gồm bị chết đuối bởi ngư cụ của con người[11].
Có hai phân loài được công nhận:[2]
Các nghiên cứu phân tử đã chỉ ra rằng các quần thể phía đông và phía tây Đại Tây Dương đã khác biệt về di truyền trong ít nhất một triệu năm, và có khả năng có thể được coi là phân loài riêng biệt[12].
Hải cẩu xám (danh pháp khoa học: Halichoerus grypus) là một loài động vật có vú trong họ Hải cẩu thật sự, bộ Ăn thịt. Loài hải cẩu này được Fabricius mô tả năm 1791. Đây là loài duy nhất trong chi. Con đực dài 2,5–3,3 m (8,2–10,8 ft) và cân nặng 170–310 kg (370–680 lb); con cái nhỏ hơn nhiều, thường dài 1,6–2,0 m (5,2–6,6 ft) và nặng 100–190 kg (220–420 lb). Các cá thể ở tây Đại Tây Dương thường lớn hơn nhiều, con đực nặng 400 kg (880 lb) và con cái nặng đến 250 kg (550 lb). Tại Đảo Anh và Ireland, hải cẩu xám sinh sản trong các đàn trên và xung quanh các bờ biển. Quần thể đáng chú ý lớn tại Donna Nook (Lincolnshire), quần đảo Farne ngoài khơi bờ biển Northumberland (khoảng 6.000 con), Orkney và Bắc Rona ngoài khơi bờ biển phía bắc của Scotland, đảo Lambay ngoài khơi bờ biển Dublin và đảo Ramsey ngoài khơi bờ biển của Pembrokeshire. Tại Bight Đức, các quần thể tồn tại các đảo Sylt và Amrum và Heligoland. Ở Tây Bắc Đại Tây Dương, hải cấu xám thường được tìm thấy với số lượng lớn ở các vùng nước ven biển của Canada và phía nam đến khoảng New Jersey trong Hoa Kỳ. Tại Canada, loài hải cẩu này thường thấy trong các khu vực như vịnh St. Lawrence, Newfoundland, Maritimes, và Quebec. Quần thể lớn nhất thế giới tại đảo Sable, NS. Tại Hoa Kỳ, nó được tìm thấy quanh năm ngoài khơi bờ biển của New England, đặc biệt là Maine và Massachusetts, và thường xuyên ít hơn một chút ở các tiểu bang Trung bộ Đại Tây Dương. Phạm vi tự nhiên của nó kéo dài về phía nam tới Virginia. Trong những năm gần đây, số lượng hải cẩu xám đã gia tăng ở phía tây và Canada. Dân số bị cô lập tồn tại trong Biển Baltic, tạo thành phân loài H. grypus balticus. Một trường hợp hiện diện được ghi nhận ở Biển Đen gần các bờ biển Ukraina Trong những tháng mùa đông, hải cẩu xám có thể được nhìn thấy ra khỏi mặt nước (hauling-out) lên các bờ đá, hải đảo, và bãi cát ngầm không xa bờ, thỉnh thoảng đến bờ để nghỉ ngơi. Vào mùa xuân các con hải cẩu non mới cai sữa những con hải cẩu non một tuổi thỉnh thoảng mắc cạn lại trên bãi biển sau khi tách ra khỏi nhóm của chúng.
Halichoerus grypus (Fabricius, 1791)
ПодвидыДлинномо́рдый тюле́нь, или горбоно́сый тюлень, или се́рый тюлень, или тевя́к[1] (лат. Halichoerus grypus) — вид настоящих тюленей, единственный представитель одноимённого рода.
Длина самцов — около 2,5 м (редко — до 3 м и более), самок — 1,7—2 м. Масса самцов — до 300 кг и более, а самок — 100—150 кг. Морда удлинённая, окрас серый или тёмно-бурый, иногда почти чёрного цвета, брюхо — светлое. Половая зрелость у самцов наступает после 6—7 лет, у самок — в 3—5 лет. Срок беременности — 11—11,5 месяцев. Новорождённые детёныши — белые. Через несколько недель после родов самка может вновь спариваться. Питаются тюлени в основном рыбой (до 5 кг в день) — тресковыми, камбалой, лососёвыми, сельдями, скатами, реже — крабами и мелкими кальмарами[2][3].
Ареал вида — умеренные воды северной Атлантики, в Америке — побережье от Новой Англии до Лабрадора и юга Гренландии, наибольшая колония — на острове Сейбл близ Новой Шотландии. В Европе — побережье Исландии, Британских островов, Норвегии и Кольского полуострова. В Балтийском море обитает отдельный подвид — Halichoerus grypus macrorhynchus[4]. На юге представители вида замечены вплоть до Виргинии (в Европе — в Бискайском заливе), на севере тевяки могут встречаться до Новой Земли. Тюлени предпочитают пустынные скалистые берега, у берегов Канады часто залегает на льдах[2]. Численность популяции вида оценивается в 120—170 тысяч голов, балтийского подвида — в 7—8 тысяч[5].
В международном охранном статусе серый тюлень имеет низкую степень угрозы существованию, однако, в России[2] и в штатах США Мэн и Массачусетс[6] является охраняемым видом.
Длинномо́рдый тюле́нь, или горбоно́сый тюлень, или се́рый тюлень, или тевя́к (лат. Halichoerus grypus) — вид настоящих тюленей, единственный представитель одноимённого рода.
灰海豹(学名:Halichoerus grypus[1])是海豹科中其中一個主要物種,主要分佈於北大西洋一帶的海岸。
牠們是海豹科中的一種大型海豹,亦是灰海豹屬(Halichoerus)中的唯一成員。牠們亦有另一個名稱——大西洋灰海豹。
灰海豹體型中等,雄體身長2.5到3.3米,體重約為300公斤;雌體身型相對較小,一般僅長1.6到2.0米,重100到150公斤。灰海豹是大西洋北部和西部海岸常見的海豹之一。
灰海豹在英國和愛爾蘭的一些地區和海岸繁殖;尤其是距諾森伯蘭海岸(Northumberland Coast,擁有有約6000隻灰海豹)和北羅納(North Rona)不遠的法爾恩群島(Farne Islands)地區,以及在都柏林海岸附近的蘇格蘭北方的海岸和琉球島(Lambay Island),都是灰海豹的主要繁殖地。
在北大西洋的西部,北美洲及至美國的紐澤西州的海岸,灰海豹一般都是以大族群的形式生存。在加拿大,牠們一般出沒於聖勞倫斯灣(Gulf of St. Lawrence)、紐芬蘭島、加拿大大西洋省份及魁北克等地。在冬季期間,牠們會在距海岸不遠的石頭、島嶼和淺灘上出現,就好像一隻隻巨大的灰色香蕉在陽光之下一般,且偶爾還會登岸休息。踏入春季時,迷途的小灰海豹,或許已斷奶的,或許已滿一歲的,都會躺在海灘上。
灰海豹會進食很多不同種類的魚,但通常都是吃底棲魚類(demersal fish),且是在水深至70米的位置進食,有時甚至或會比這更深。很多時候,玉筋屬魚(Sand eel,Ammodytes spp)[2]在灰海豹的「菜單」中佔著很重要的地位。鱈魚、比目魚、鯡魚和鰩在某程度上對灰海豹來說也是很重要的食糧之一。但是,很明顯地,灰海豹看見什麼就會吃什麼,包括章魚和龍蝦。其平均食量大約是每天5公斤,然而牠們並不是每天也能進食,故這只是一個平均數目。
東大西洋的小灰海豹在秋季出生(9月至11月),而西大西洋的小灰海豹則在冬季出生(1月至2月)。其毛髮茂密,柔軟光潔如絲綢,大致上呈白色;起初牠們都很小,像是乾枯皺縮的一般,但很快牠們就會因吃大量母親含豐富脂肪的乳液而長胖,像一個塞得太多物件的桶子一般。不出一個月,牠們的幼海豹毛皮就會脫去,長出不透水的成體毛皮,而後很快地,牠們就會離開海岸,到海中學習捕魚。在最近的幾年,在西大西洋的灰海豹數量有上升的趨勢,而在加拿大就更曾有人提出減少灰海豹數量的方案,但這方案一直都沒有實現。
在美國,灰海豹的數量亦不斷在增加;牠們已被海洋哺乳類保護條例(Marine Mammal Protection Act)保護了若干年,直到現時為止,損害牠們仍是違法的。在海洋哺乳類保護條例對灰海豹的保護生效以前,灰海豹僅分佈於緬因州的一些海域地區。今天,牠們在紐約及紐澤西州附近的海域的數量明顯地增加,令人認為牠們的分佈範圍將會往南延伸,亦有很多人認為在不久的將來,美國隨時會爆發一場大規模的獵灰海豹行動。
在英國,灰海豹受著1970年海豹保育法案(Conservation of Seals Act 1970)的保護,但北愛爾蘭並不包括在內。在英國,亦有一些漁民提出要獵殺灰海豹,他們斷言是灰海豹令他們的漁獲減少。 但是,一份由聖安德魯斯大學(St Andrews University)[3]海洋哺乳動物研究部(Sea Mammal Research Unit)發表的報告澄清,灰海豹僅吃掉北大西洋的魚類的百分之一,魚類數量減少的真正原因還是應歸咎於人類的捕魚活動。
ハイイロアザラシ(灰色海豹、Halichoerus grypus)はネコ目(食肉目)アシカ亜目アザラシ科ハイイロアザラシ属に属するアザラシである。
ハイイロアザラシ属(灰色海豹属)はアザラシ科に属する属の一つであり、ハイイロアザラシ1種で構成される。
北大西洋の東西両側に棲息する。
北大西洋の東側であるイギリスとアイルランドでは沿岸や沿岸近くの営巣地(コロニー)で子育てを行う。特に大きな営巣地としては、ノーサンバーランド沖のファーン諸島(約6,000頭)、スコットランドの北の沖合いのNorth Rona、ダブリン沖のLambay諸島などが知られている。ハイイロアザラシはブリテン諸島に棲息する哺乳類としては最も大きく、雄では体長は2.5mから3.3m、体重は最大で300kgに達する。雌は雄に比べてかなり小さく、典型的な体長は1.6mから2m、体重は100kgから150kgである。ブリテン諸島の北部や西部の海岸では良く観察されるが、南東部の海岸ではゼニガタアザラシの方がより多く観察される。
一方、北大西洋の西側に関してであるが、ハイイロアザラシはアメリカのニュージャージー州以北の北アメリカ大陸の大西洋側海岸で一般的に見られるアザラシである。カナダに関しては、セントローレンス湾のニューファンドランド島やその周辺海域やケベック州などで良く見られる。アメリカに関しては、ニューイングランド沖(特にメーン州やマサチューセッツ州)で1年中見られる他、若干少なくなるが中部大西洋に位置する州でも見られ、バージニア州あたりまで見られる。冬の間は沿岸の岩場、小島、浅瀬などに集まり、浜辺で休息している光景が良く見られ、まるで大きな灰色のバナナのように見える。春になると、離乳した直後や1歳程度の仔アザラシが迷子になった挙句、無残にも海岸に打ち上げられている光景もしばしば見られる。
出産の季節は、東大西洋では秋(9月から11月)、西大西洋では冬(1月から2月)である。産まれたばかりの仔アザラシは、密集した柔らかく白い毛が生えて小さくしわしわであるが、母親の濃厚なミルクを飲むことによって、急速に成長し太った樽状の身体になっていく。生まれて1ヶ月程度で、赤ちゃんの毛は抜けて、大人と同じ撥水性の密集した毛に生え変わり、自分で餌となる魚類を捕るために海に入るようになる。
タラなどの魚を餌としていると長年考えられてきたが、近年の目撃報告や解剖結果から、ネズミイルカやゼニガタアザラシなどの魚以外のより大きな生物を捕食していると考えられるようになってきた[1]。
近年、北大西洋の西側ではハイイロアザラシの生息数が増加している。カナダではハイイロアザラシを駆除する要望が出されたが、現時点では実施される予定はない。
アメリカにおいても同様に生息数が増加しているが、数年来、海棲哺乳類保護条令(Marine Mammals Protection Act)により保護されており、ハイイロアザラシに危害を加えることは依然として違法である。条令が実施される前は、メーン州にわずかな数の営巣地(コロニー)が見られるのみであった。しかし、今日では、ニューヨーク州やニュージャージー州近くの海岸でも増加しており、営巣地はどんどん南下している。アメリカにおいても、近いうちにアザラシ猟が解禁されるということはなさそうである。
2006年に秋田県雄物川河口で観察された小型のアザラシが、その形状から幼年期のハイイロアザラシであるといわれている。上記にあるように、一般的にハイイロアザラシは日本沿岸には生息しないため、たいへんめずらしい観測例である。通称「おもちゃん」。
ハイイロアザラシ(灰色海豹、Halichoerus grypus)はネコ目(食肉目)アシカ亜目アザラシ科ハイイロアザラシ属に属するアザラシである。
ハイイロアザラシ属(灰色海豹属)はアザラシ科に属する属の一つであり、ハイイロアザラシ1種で構成される。
회색물범(Halichoerus grypus)은 북대서양 양쪽 해안에서 발견되는 물범의 일종이다. 물범과에 속하는 대형 기각류이다. 회색물범속(Halichoerus)의 유일종이다. 대서양바다표범으로도 알려져 있다.[3]
회색물범은 대형 물범의 일종으로 대서양 동부 지역 개체군의 수컷 몸길이는 최대 2.5~3.3m, 몸무게는 170~310kg에 달한다. 암컷은 다소 작고 몸길이는 1.6~2.0m, 몸무게는 100~190kg 정도이다. 대서양 서부 지역 개체군은 더 크며, 수컷 몸무게가 최대 400kg, 암컷이 250kg에 달한다.[4]
2종의 아종이 알려져 있다.[5]
분자생물학 연구에 의하면, 대서양 동부와 서부의 개체군은 유전적으로 구별되고 적어도 백만 년 전에 갈라진 것으로 추정하고 있으며, 잠정적으로 별도의 아종으로 간주될 수 있다.[6]
다음은 물범과의 계통 분류이다.[7]
물범과 남방물범아과 몽크물범족 몽크물범속 네오모나쿠스속† 카리브해몽크물범
코끼리물범족 게잡이물범족 북방물범아과 물범속 고리무늬물범속