dcsimg

Emberiza cia ( الأستورية )

المقدمة من wikipedia AST
Map marker icon – Nicolas Mollet – Birds – Nature – white.png Les especies d'aves con nome común en llingua asturiana márquense como NOA. En casu contrariu, conséñase'l nome científicu o de la SEO.

L'escribán montesín (Emberiza cia ye una especie d'ave paseriforme de la familia de los escribanos (Emberizidae), que se distribúi per bona parte d'Europa y Asia. Nun ta amenazada y la so población europea envalórase ente 2.600.000 y 8.200.000 exemplares.[1]

Taxonomía

Tien descrites delles subespecies:[2][3]

Descripción

 src=
Exemplar machu.
 src=
Güevos de Emberiza cia

Ye un ave pequeña midiendo ente 15 y 16,5 cm. Carauterízase por un plumaxe acoloratáu nel banduyu, pardu llistáu nel mantu, gris na gargüelu que s'estiende hasta la parte cimera del pechu, y un dibuxu na cabeza consistente nuna cara blanca enmarcáu y trevesáu por unes llistes negres. El so obispillo ye pardorrojizo y presenta llistes blanques nos llaos de la cola. Les diferencies ente machu y fema son escases.[4]

Tien un reclamu senciellu basáu nes estrofes "tsi" y "tsiu", que dacuando fai curtiu y otres allarga.[4]

Distribución y hábitat

Distribuyir pola mayor parte d'Europa meridional, cuantimás la cuenca mediterránea; el noroeste d'África, el Cáucasu, parte d'Asia Central, llegando hasta los Himalayas.[1]

Habita en zones de fastera con vexetación abierta y zones altes predreses.[4]

Referencies

  1. 1,0 1,1 1,2 BirdLife International (2008). Emberiza cia. En: UICN 2008. Llista Roxa d'Especies Amenazaes UICN. Consultáu'l 15 d'agostu de 2009.
  2. Zoonomen. «Birds of the World -- current valid scientific avian names.» (inglés). Consultáu'l 15 d'agostu de 2009.
  3. 3,0 3,1 3,2 Cornell Lab of Ornithology. «Clement's Checklist 6.3» (inglés). Consultáu'l 15 d'agostu de 2009.
  4. 4,0 4,1 4,2 Mullarney,K.; Svensson, L.; Zetterström, D; y Grant, P.J. (2003). Guía de Campu de les Aves d'España y d'Europa. Editorial Omega. ISBN 84-282-1218-X.

Enllaces esternos

Protonotaria-citrea-002 edit.jpg Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Aves, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia AST

Emberiza cia: Brief Summary ( الأستورية )

المقدمة من wikipedia AST
Emberiza cia Map marker icon – Nicolas Mollet – Birds – Nature – white.png Les especies d'aves con nome común en llingua asturiana márquense como NOA. En casu contrariu, conséñase'l nome científicu o de la SEO.

L'escribán montesín (Emberiza cia ye una especie d'ave paseriforme de la familia de los escribanos (Emberizidae), que se distribúi per bona parte d'Europa y Asia. Nun ta amenazada y la so población europea envalórase ente 2.600.000 y 8.200.000 exemplares.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia AST

Brean-karreg ( البريتانية )

المقدمة من wikipedia BR
 src=
Vioù brean-karreg.

Ar brean-karreg[1] a zo ur golvaneg amprevanetaer ha greundebrer, Emberiza cia an anv skiantel anezhañ.

Doareoù pennañ

Boued

Greundebrer eo ar brean-karreg dreist-holl.

Annez hag isspesadoù

Al labous a vev ar c'hwec'h isspesad anezhañ — Emberiza cia cia, Emberiza cia flemingorum, Emberiza cia hordei, Emberiza cia par, Emberiza cia prageri hag Emberiza cia stracheyi — e su Europa, en-dro da vMor Kreizdouar hag en aradennoù Tian Shan hag an Himalaya[2].

Rummatadur

Liamm diavaez

Notennoù ha daveennoù

  1. Brean karreg hervez TermOfis Ofis Publik ar Brezhoneg.
  2. Fichenn eus Birdlife
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia BR

Brean-karreg: Brief Summary ( البريتانية )

المقدمة من wikipedia BR
 src= Vioù brean-karreg.

Ar brean-karreg a zo ur golvaneg amprevanetaer ha greundebrer, Emberiza cia an anv skiantel anezhañ.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia BR

Sit negre ( الكتالونية )

المقدمة من wikipedia CA
 src=
Emberiza cia

El sit negre, hortolà negre, hortolà cellard o cip cip (Emberiza cia) és un ocell de l'ordre dels passeriformes que amida 16 cm de llargària total i 24 cm d'envergadura alar. Pesa 25 g.[1] Té el cap i la gola grisos, recorreguts per unes bandes negres. És bru per sobre amb llistes negres i brunes rogenques per sota. Menja gra, fulles tendres i petits insectes per als pollets. Habita entre els 400 i 2.000 m d'altitud (és un dels pocs ocells que viu a 2.000 m d'altitud) en terrenys rocallosos sense que el tipus de vegetació sigui un paràmetre a tindre en compte, ja que pot viure a les boixedes, brolles, conreus, pastures i erms amb arbustos i altres medis arbustius amb arbres dispersos o sense[2] Habita tota la península Ibèrica, a l'Europa continental mediterrània, a Sicília, a Xipre, a l'Àsia Menor, a Palestina i a l'Himàlaia. Als Països Catalans es troba al Prepirineus, Collsacabra, Guilleries, Montseny i Montnegre-Corredor.

És sedentari i a l'hivern, si fa massa fred, abandona les muntanyes, on viu normalment, i baixa a les planes per alimentar-se als conreus. La femella fa el niu a terra, darrere una pedra o un matoll, i hi pon 4 ous al maig-agost (a voltes fa 3 postes). Els cova durant 12 dies i els novells que en neixen deixen el nial als 10-13 dies.[3]

Referències

  1. BirdFacts. (anglès)
  2. Grup de Naturalistes d'Osona. (català)
  3. Lalueza i Fox, Jordi: El llibre dels ocells de Catalunya,planes 109-110. Editorial De Vecchi - Edicions Cap Roig. Barcelona,1987. ISBN 84-315-0434-X.

Enllaços externs

En altres projectes de Wikimedia:
Commons
Commons (Galeria)
Commons
Commons (Categoria) Modifica l'enllaç a Wikidata
Viquiespècies
Viquiespècies
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autors i editors de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia CA

Sit negre: Brief Summary ( الكتالونية )

المقدمة من wikipedia CA
 src= Emberiza cia

El sit negre, hortolà negre, hortolà cellard o cip cip (Emberiza cia) és un ocell de l'ordre dels passeriformes que amida 16 cm de llargària total i 24 cm d'envergadura alar. Pesa 25 g. Té el cap i la gola grisos, recorreguts per unes bandes negres. És bru per sobre amb llistes negres i brunes rogenques per sota. Menja gra, fulles tendres i petits insectes per als pollets. Habita entre els 400 i 2.000 m d'altitud (és un dels pocs ocells que viu a 2.000 m d'altitud) en terrenys rocallosos sense que el tipus de vegetació sigui un paràmetre a tindre en compte, ja que pot viure a les boixedes, brolles, conreus, pastures i erms amb arbustos i altres medis arbustius amb arbres dispersos o sense Habita tota la península Ibèrica, a l'Europa continental mediterrània, a Sicília, a Xipre, a l'Àsia Menor, a Palestina i a l'Himàlaia. Als Països Catalans es troba al Prepirineus, Collsacabra, Guilleries, Montseny i Montnegre-Corredor.

És sedentari i a l'hivern, si fa massa fred, abandona les muntanyes, on viu normalment, i baixa a les planes per alimentar-se als conreus. La femella fa el niu a terra, darrere una pedra o un matoll, i hi pon 4 ous al maig-agost (a voltes fa 3 postes). Els cova durant 12 dies i els novells que en neixen deixen el nial als 10-13 dies.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autors i editors de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia CA

Bras y graig ( الويلزية )

المقدمة من wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Bras y graig (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: breision y graig) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Emberiza cia; yr enw Saesneg arno yw Rock bunting. Mae'n perthyn i deulu'r Breision (Lladin: Emberizidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn E. cia, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia, Ewrop ac Affrica.

Teulu

Mae'r bras y graig yn perthyn i deulu'r Breision (Lladin: Emberizidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

rhywogaeth enw tacson delwedd Bras Brewer Spizella breweri Bras coed Spizella arborea
Spizella-arborea-002 edit2.jpg
Bras llwydaidd Spizella pallida
Spizella pallida4 edit.jpg
Bras meysydd Spizella pusilla
FieldSparrow23.jpg
Bras Pigddu Spizella passerina
Spizella-passerina-015 edit.jpg
Bras Worthen Spizella wortheni Pila mynydd cynffonwyn Phrygilus alaudinus
Phrygilus alaudinus 1832.jpg
Pila mynydd galarus Phrygilus fruticeti
Phrygilus fruticeti (AM)-front 01.JPG
Pila mynydd gyddfwyn Phrygilus erythronotus Pila mynydd llwyd Phrygilus unicolor
Plumbeous Sierra-finch.jpg
Pila mynydd llwytu Phrygilus carbonarius
Phrygilus carbonarius 1847.jpg
Pila mynydd Patagonia Phrygilus patagonicus
SCruzBird.JPG
Pila mynydd penddu Phrygilus atriceps
Phrygilus atriceps -Bolivia-8.jpg
Pila mynydd penllwyd Phrygilus gayi
Phrygilus gayi.jpg
Pila mynydd Periw Phrygilus punensis
Phrygilus punensis -near Cusco, Peru-8.jpg
Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan Cymdeithas Edward Llwyd; adalwyd 30 Medi 2016.
  2. Gwefan Avibase; adalwyd 3 Hydref 2016.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Awduron a golygyddion Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia CY

Bras y graig: Brief Summary ( الويلزية )

المقدمة من wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Bras y graig (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: breision y graig) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Emberiza cia; yr enw Saesneg arno yw Rock bunting. Mae'n perthyn i deulu'r Breision (Lladin: Emberizidae) sydd yn urdd y Passeriformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn E. cia, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia, Ewrop ac Affrica.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Awduron a golygyddion Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia CY

Strnad viničný ( التشيكية )

المقدمة من wikipedia CZ
 src=
Emberiza cia

Strnad viničný (Emberiza cia) je středně velký jihoevropský druh pěvce z čeledi strnadovitých. Ve všech šatech má kontrastní kresbu na šedavé hlavě, tvořenou tmavými temenními proužky, očním proužkem a proužkem lemujícím tváře; břicho je rezavě hnědé, ocas má bílé krajní rýdováky. Samice je poněkud méně výrazná, občas je od samce nerozlišitelná. Hnízdí na strmých kamenitých svazích nad horní hranicí lesa, občas také na pobřeží moře. V zimě sestupuje do nižších poloh.[2]

Vzácně zaletuje také do České republiky, kde byl dosud zjištěn devětkrát, naposledy v květnu 1985 u Mikulova.[3]

Reference

  1. Červený seznam IUCN 2018.1. 5. července 2018. Dostupné online. [cit. 2018-08-10]
  2. SVENSON, L. a kol. Ptáci Evropy, severní Afriky a Blízkého východu. Praha: Svojtka&Co, 2004. ISBN 80-7237-658-6. S. 376-377.
  3. Pozorování strnada viničného v ČR na stránkách FK ČSO

Externí odkazy

Pahýl
Tento článek je příliš stručný nebo postrádá důležité informace.
Pomozte Wikipedii tím, že jej vhodně rozšíříte. Nevkládejte však bez oprávnění cizí texty.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia autoři a editory
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia CZ

Strnad viničný: Brief Summary ( التشيكية )

المقدمة من wikipedia CZ
 src= Emberiza cia

Strnad viničný (Emberiza cia) je středně velký jihoevropský druh pěvce z čeledi strnadovitých. Ve všech šatech má kontrastní kresbu na šedavé hlavě, tvořenou tmavými temenními proužky, očním proužkem a proužkem lemujícím tváře; břicho je rezavě hnědé, ocas má bílé krajní rýdováky. Samice je poněkud méně výrazná, občas je od samce nerozlišitelná. Hnízdí na strmých kamenitých svazích nad horní hranicí lesa, občas také na pobřeží moře. V zimě sestupuje do nižších poloh.

Vzácně zaletuje také do České republiky, kde byl dosud zjištěn devětkrát, naposledy v květnu 1985 u Mikulova.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia autoři a editory
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia CZ

Klippeværling ( الدانماركية )

المقدمة من wikipedia DA

Klippeværling (Emberiza cia) er en 16 centimeter stor spurvefugl, der yngler i det sydlige Europa, Lilleasien og nordvestligste Afrika. Den lever i småflokke på stenede bjergskråninger med buskvegetation op til 1900 meter over havet. Hannen har askegråt hoved med sorte striber. Hunnen er mattere farvet. Arten er en sjælden strejfgæst til Nordeuropa, herunder Danmark.


Kilder/Eksterne henvisninger

  • M. Beaman, S. Madge & Klaus Malling Olsen, Fuglene i Europa, Nordafrika og Mellemøsten, Gads Forlag 1998. ISBN 8712022764.
  • Roger Peterson m.fl. Europas Fugle, 7. udgave, Gads Forlag 1985. ISBN 87-12-23403-6.
  • DK listen Fuglearter truffet i Danmark


Stub
Denne artikel om fugle er kun påbegyndt. Hvis du ved mere om emnet, kan du hjælpe Wikipedia ved at udvide den.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia-forfattere og redaktører
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia DA

Klippeværling: Brief Summary ( الدانماركية )

المقدمة من wikipedia DA

Klippeværling (Emberiza cia) er en 16 centimeter stor spurvefugl, der yngler i det sydlige Europa, Lilleasien og nordvestligste Afrika. Den lever i småflokke på stenede bjergskråninger med buskvegetation op til 1900 meter over havet. Hannen har askegråt hoved med sorte striber. Hunnen er mattere farvet. Arten er en sjælden strejfgæst til Nordeuropa, herunder Danmark.


ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia-forfattere og redaktører
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia DA

Zippammer ( الألمانية )

المقدمة من wikipedia DE
 src=
Eine Zippammer im Ahrtal
 src=
Zippammer im Juni, Österreich
 src=
Zippammer bei Cochem (Mosel)

Die Zippammer (Emberiza cia) gehört unter den Vogelarten zu den Ammern. Sie ist sowohl ein Körner- als auch Insektenfresser. Sie kommt als Brutvogel in Südeuropa und Nordafrika sowie Vorderasien bis in das zentralasiatische Hochland vor. Im mediterranen Raum ist sie in felsigem Biotop regelmäßig anzutreffen. In Mitteleuropa ist sie ein spärlicher bis seltener Brutvogel, der auf sonnige Hügelländer und Alpentäler begrenzt ist und steile Weinberg-Biotope bevorzugt. Dort stößt sie an ihre nördliche Verbreitungsgrenze. In Deutschland kommt sie nur in wenigen wärmebegünstigten Gegenden vor. In der Roten Liste der Brutvögel Deutschlands wird sie zu den vom Aussterben bedrohten Arten gezählt.[1]

In Österreich wird die Zippammer als NT (Gefährdung droht) in der aktuellen Roten Liste (5. Fassung) mit 301 – 1000 Brutrevieren angegeben, wobei sich die Verbreitung auf ganz Österreich verteilt, mit Schwerpunkten in den inneralpinen Trockentälern im Westen sowie vor allem im Bereich in und um die Wachau.

Feldkennzeichen

Von der Größe und Gestalt her kommt die Zippammer einem langschwänzigen Sperling nahe. Ähnlich wie bei der Goldammer besteht im ersten Jahreskleid kein ausgesprochener Geschlechtsdimorphismus. Männchen im ersten Jahreskleid sind feldornithologisch nur schwer von adulten Weibchen zu unterscheiden.[2][3][4]

Feldkennzeichen adulter Männchen

Die Färbung von Kopf, Kehle und Vorderbrust ist blaugrau mit markanten schwarzen Scheitel, Zügel-, Augen- und Bartstreifen. Der Rücken ist kastanienbraun mit schwarzer Längsstreifung, der Bürzel ungestreift lohfarben braun, die Unterseite zimtbraun. Die schwarzbraunen sichtbaren Teile der Armschwingen und Deckfedern des Flügels werden überwiegend von breiten lohfarbenen Säumen begrenzt. Die zwei äußersten Steuerfedern des Schwanzes sind in der unteren Hälfte auffallend weiß (insbesondere die breite Innenfahne) und werden bei Erregung durch charakteristisches „zuckendes Spreizen“ gut sichtbar. Im Herbst sind die markanten Farben der frisch vermauserten Kopffedern durch braune Spitzen teilweise verdeckt.

Vorjährige Männchen sind nicht so kontrastreich gefärbt wie die adulten Männchen.

Adulte Weibchen

Die dunklen Zügel und übrigen Kopfstreifen sind bräunlich angehaucht, das Blaugrau der Zwischenfelder und der Brust ist weniger intensiv mit bräunlichem Anflug. Der Bauch erscheint matter zimtfarben.

Bei vorjährigen Weibchen sind die Kopfstreifen undeutlich gräulichbraun gefärbt, die Zwischenfelder gelbgrau, die Färbung von Kehle, Brust und Bauch ist weniger ausgeprägt.

Nestlinge und Jungvögel

Nestlinge sind mit langen, dichten und dunkelgrauen Dunen bedeckt. Der Rachen und die Zunge ist gelblich rosafarben, die Zungenpapillen dagegen blassrosa. Die Schnabelwülste sind blassgelb.[5]

Die flüggen Jungvögel tragen ein braunes Gefieder, das durch die lohfarben-braun umrandeten dunklen Flügelfedern gestrichelt erscheint.

 src=
Zippammer Jungvogel, 12 Tage alt

Erst durch die im September einsetzende Kleingefiedermauser erhält der ausgewachsene Vogel sein charakteristisch gefärbtes erstes Jahreskleid.

 src=
Zippammer-Jungvogel (ca. 4 Monate alt) mausert ins erste Jahreskleid.

Lautäußerungen

Charakteristische Rufe sind ziep, zijep, seltener zip (sozialer Stimmfühlungslaut), bei Erregung tjück, dridd, züpp, zitit und tititrija oder tiritritja („Schimpflaut“, wenn am Nest überrascht), bei Gefahr (z. B. Sperber) ein langgezogenes zieh, welches von anderen Vogelarten „verstanden“ und ebenfalls geäußert wird.[3]

Jugendgesang

Im Herbst-Winter vernimmt man bei windstillem, sonnigem Wetter einen fortlaufend „dahinplätschernden“ leisen Gesang von Jung- und Altvögeln, gleichermaßen von Männchen und Weibchen (den sog. „subsong“, der keine Ähnlichkeit mit dem Revier- oder Territorialgesang hat).

Revier- oder Territorialgesang

 src=
Typische Haltung der Zippammer während des („entspannten“) Reviergesangs

Der Reviergesang ist ein unauffälliger Gesang, der durch Aneinanderreihung von kaum voneinander abweichenden Strophen von jeweils zwei bis drei Sekunden den Motivgesang bildet. Er erinnert an die Gesänge von Heckenbraunelle und Rohrammer. Dieser Gesang variiert erheblich zwischen den Individuen, ist jedoch für ein Männchen über Jahre gleich.[3] Er wird in zwei Varianten vorgetragen: Frühmorgens, ca. 20–30 Min. nach Gesangsbeginn des Hausrotschwanzes, weich melodisch über eine Länge von 30 bis zu 70 Minuten und während des Tages ohne induzierte Aggressionen, wenn z. B. das Weibchen brütet. Der Sänger nimmt bei „entspannter Situation“ während des Gesangs eine auf die Füße hinabgesunkene, vorne steil aufgerichtete Haltung ein, der Schwanz ist nach unten abgeknickt. Als Singwarten werden gerne exponierte Felszacken, Buschspitzen und randständige Weinbergpfähle gewählt. Während Territorialstreitigkeiten oder nach dem Vorspielen der Gesang-Klangattrappe klingt der Gesang dagegen hart und abgehackt (Territorialgesang), die Strophen werden verkürzt und die Gesangsdauer ist nur kurz.

Verbreitungsgebiet und Bestand

 src=
Verbreitung der Zippammer:
  • Brutgebiete
  • Ganzjähriges Vorkommen
  • Überwinterungsgebiete
  • Das Hauptverbreitungsgebiet der Zippammer ist die Mittelmeerregion, wo sie die Gebirgsregionen Südeuropas, Nordwestafrikas und Kleinasiens besiedelt. In Südeuropa ist die Zippammer in felsigen (karstigen) Gegenden verbreitet, z. B. in Gebirgen wie den Pyrenäen; in Mitteleuropa ist sie in den Alpen und den Vogesen anzutreffen.[2][6] Die nördlichste Verbreitungsgrenze in Mitteleuropa liegt unterhalb des 52. Breitengrades im Sauerland bei Brilon. In Steinbrüchen südöstlich von Brilon konnten im Jahr 2010 zehn Brutreviere nachgewiesen werden.[7] Die östlichsten bekannt gewordenen neueren Einzelbruten in Deutschland wurden aus Jena 1996 und 2010 gemeldet.[8][9] Die größten Teilpopulationen liegen jedoch unterhalb etwa 50° 30‘ (Bonn, Ahr) an flussbegleitenden steilen Hanglagen des Rheins und seiner Nebenflüsse. Die Hauptvorkommen liegen in Rheinland-Pfalz und wurden für das Jahr 2008 auf etwa 180–230 Brutpaare geschätzt.[10][11] Davon sind im Ahrtal ca. 30 – 60 Reviere, an der Mosel von Küsserath bis Winningen 150–200 Reviere, am Mittelrhein von Bingen bis Unkel 50–60 Paare und an der Nahe um 45 Paare vorhanden. Am Oberen Mittelrhein von Lorchhausen bis Rüdesheim ergaben sich bei jeweils zweijährlichen Zählungen von 1983 bis 1999 ziemlich konstant um 45 Zippammerreviere.[12] Am Main wurden 2009 zwischen Veitshöchheim und Karlstadt-Kalbenstein 19 Reviere und 2011 ebendort 25 Reviere festgestellt, weitere 7 Reviere konnten bei Homburg am Kallmuth ermittelt werden.[13][14] Im Vorderschwarzwald ist der Zippammer-Bestand erloschen, im Südschwarzwald sind es aktuell nur noch sicher 2–3 Reviere, 2009 wurden 6 Reviere nachgewiesen.[6][15] In der Pfalz ist die Zippammer als Brutvogel ebenfalls verschwunden. Seit den 90er Jahren ist dort der Bestand von 20 Revieren auf Fichtenkahlschlägen des Pfälzerwalds erloschen.[16][17] Eine Brut konnte 1990 in der Süd-Pfalz nachgewiesen werden, danach wurden dort von 2009 bis 2011 nur einzelne unverpaarte Männchen beobachtet.[18] Die Bestände insgesamt haben in Mitteleuropa wohl überwiegend auf Grund von Veränderungen in der Landschaftsstruktur seit etwa 1960 stark abgenommen. Es wird vermutet, dass Zippammern, die an die klimatisch bevorzugten Gebiete – Weinstandorte an den Flusshängen von Ahr, Mosel, Nahe, Rhein und Main – adaptiert sind, nicht als Quellpopulationen für an das raue Gebirgsklima angepasste Zippammern z. B. des Pfälzerwalds und des Schwarzwalds fungieren konnten.[6] In der Roten Liste der Brutvögel Deutschlands von 2015 wird die Art in der Kategorie 1 als vom Aussterben bedroht geführt.[1]

    Lebensraum

    Zippammern, deren Vorzugshabitat Weinberge bilden, lieben südexponierte, schütter bewachsene, steile und felsige Hänge, wie sie häufig flussbegleitend an Mittelrhein, Ahr, Mosel, Nahe und Main anzutreffen sind. Die bereits meist Jahrhunderte zurückliegende Vegetationsfreistellung steiler Hänge für den Weinbau und die Schaffung von terrassierten Flächen kam auch der Zippammer zugute, da sie bodenoffene, trockenrasenartige Steilflächen besonders bevorzugt, waldige oder durchgängig verbuschte Hänge als Brutreviere aber meidet. Reine großflächige Weinberghänge werden seltener als Reviere akzeptiert. Sie sollten durchsetzt sein von locker verbuschten Trockenrasen- und Felsheideflächen, sowie Blockschutt- oder Lesesteinhalden. Die angrenzenden, durch Trockenheit geprägten Waldsäume mit ihrer zwergwüchsigen Baumvegetation werden als wichtiges Nahrungsreservoir (Insektenlarven für die Jungenaufzucht) mit in die Reviere integriert.[6][10] Die gebirgsadaptierten Zippammern, die im Schwarzwald und in den Vogesen in den Steilhängen um 1300 m Höhe brüten (in der Schweiz im Wallis bis 2300 m) sind raues Klima mit Sturm, Nebel und Regen gewöhnt, auch während der Brutzeit. Im Schwarzwald und in den Vogesen werden neben den felsigen Kammlagen auch steile Forstfreiflächen (Kahlschläge, Windwurfflächen) besiedelt.[6] So waren auch reine Fichtenwald-Kahlschläge am Ostabfall des Pfälzerwalds bis 1990 geeignete Bruthabitate.[16] Der Verlust solcher Freischläge, wie auch ehemaliger Weidfelder fürs Vieh usw. sind dort wie im Schwarzwald wohl maßgebend für den Rückgang der Zippammer-Populationen, bis hin zum Aussterben, verantwortlich.[15] Die Weinberge besiedelnden Zippammern sind in ihrem Bestand mehr durch Flurbereinigung und fortschreitende Verbuschung aufgelassener Weinberglagen bedroht.[19][20] Global ist diese Art nicht bedroht. Daher stuft die IUCN diese Art als Least Concern (potenziell gefährdet) ein.[21]

    Lebensweise

    Zugverhalten

     src=
    Wiederfunde von Zippammern des Mittelrheins; durchgezogene Linie: dieselbe Zugsaison (erstes Jahr nach Erbrütung); gestrichelte Linie: spätere Saison (spätere Jahre nach Erbrütung)

    Ein Drittel der Population überwintert am Mittelrhein. Dies konnte durch Winterbeobachtung der zur Brutzeit farbig beringten Brutvögel festgestellt werden.[3][9] Auch Zuzügler sind im Winter anwesend. Die Population der Fichten-Kahlschläge am Ostabhang des Pfälzerwalds verließ ihre höher gelegenen Brutplätze vollständig im Oktober–November. Viele dieser dort farbig beringten Zippammern konnten direkt danach auf dem klimatisch sehr milden „Vogelsang“ bei Neustadt/Weinstraße (ca. 5–10 km Luftlinie) den ganzen Winter über beobachtet werden.[16] Fünf Fernfunde von Brutvögeln des Mittelrheins zeigen für den ziehenden Anteil der Zippammern in Richtung Westen und Südwesten. Erste Zug-Leitlinie könnte der Fluss Nahe sein. Der entfernteste Wiederfund stammt von den Basses-Pyrénées, 1020 km entfernt, nahe Biarritz.[3][9] Im Herbst kommt es zur Bildung kleiner Trupps, die den Winter über bis Ende Februar bestehen bleiben. Anfang März werden dann die Reviere von den lokalen und zurückkehrenden Männchen besetzt, etwa eine Woche später erscheinen die zurückkehrenden Weibchen.[3][9][16]

    Revierverhalten

    Revierinhaber des Vorjahrs sind reviertreu und verteidigen ihr Revier gegenüber vorjährigen Männchen. Hat ein junges Männchen bereits ein Revier besetzt, bevor das letztjährige alte Männchen (Zugvogel) zurückgekehrt ist, kann es zu tagelangen heftigen Verfolgungsjagden und Luftkämpfen kommen. Alle Beobachtungen an einer über Jahre farbig beringten Zippammer-Population zeigten, dass immer das alte Männchen diesen Revierkampf gewann.[3] Bis zu ihrem Verschwinden besetzen Männchen immer wieder dasselbe Revier, nachgewiesen bis zu acht Brutperioden hintereinander. Weibchen kehren wohl meist ebenfalls ins vorjährig besetzte Revier zurück, in einem Fall vier Brutperioden hintereinander, dieses Weibchen blieb dann auch verpaart mit demselben Männchen. Ist ein Männchen bereits verpaart, wechselt das Weibchen das Revier. Wahrscheinlich sind Weibchen weniger partner- als reviertreu.[3] Das Durchschnittsalter der Männchen liegt bei 2,6, bei den Weibchen bei 2,0 Jahren. Das älteste Männchen, das als Revierinhaber beobachtet wurde, befand sich im 9. Kalenderjahr, das älteste immer noch reproduktive Weibchen mindestens im 9. Kalenderjahr. Die Reviergröße schwankt sehr stark und beträgt in den steilen Hanglagen am Mittelrhein um 6000 m².

    Brutverhalten

     src=
    Zippammer-Gelege: vier, selten fünf Eier
     src=
    Gelege, Sammlung Museum Wiesbaden

    Der Nestbaubeginn ist sehr witterungsabhängig, im 10-Jahres-Mittel lag die Hauptnestbau-Aktivität um den 22. April. Der Nistplatz befindet sich in überwiegend von Weinbergen dominierten Revieren häufig in den Weinbergzeilen unter knorrigen, schräggewachsenen Rebstöcken, die durch Grasbüschel o. Ä. gut umwachsen sind. Dort, wo felsige Felsheideflächen dominieren, befindet sich das Nest versteckt in einer Nische oder unter einem vorspringenden Stein, verdeckt durch umgebende Vegetation. Auch Mulden auf von niederer Vegetation überwachsenen Mauerkronen werden gewählt. Zweitbruten werden häufig in Astgabelungen von Weinrebstöcken angelegt. Der Legebeginn erfolgt witterungsabhängig Ende April bis Anfang Mai. Vier Eier sind die Regel, welche jeweils im Abstand von einem Tag gelegt werden, seltener sind es fünf, ausnahmsweise sechs Eier.

    Die Eifarbe ist ein graues Weiß, am stumpfen Ende befinden sich vermehrt braunschwarze Schnörkel, häufig in einem Klecks endend.[3] Mit dem letzten Ei beginnt die vierzehntägige Bebrütung durch das Weibchen. Die frisch geschlüpften Jungen besitzen entlang der späteren Federfluren einen grauen Haar-Federflaum. Sie werden mit Insekten gefüttert, insbesondere Schmetterlingsraupen und Heuschrecken. Nach vier Tagen öffnen die Jungen die Augen; zu dieser Zeit heben sich die Blutkiele deutlich an den Flügelumrissen ab, auch am Schwanz treten sie hervor. Ab dem zehnten Tag verlassen sie das Nest. Zu diesem Zeitpunkt können sie sich bereits flatternd fortbewegen.[3] Nach dem Ausfliegen werden die Jungen noch knapp zwei Wochen gefüttert, betteln aber immer noch beide Altvögel oder auch fremde Zippammern an. Es konnten regelmäßig zwei Bruten, in Ausnahmefällen auch drei Bruten pro Jahr nachgewiesen werden, die Drittbrut zieht sich dann bis in den August hinein. Im Herbst und Winter besteht die Nahrung der Zippammern überwiegend aus Sämereien.

    Unterarten

    Bisher sind sechs Unterarten bekannt:[22]

    • Emberiza cia cia Linnaeus, 1766 – Die Nominatform kommt im zentralen und südlichen Europa über den Balkan und den Norden der Türkei, sowie dem Nordwesten Afrikas vor.
    • Emberiza cia hordei C. L. Brehm, 1831 – Diese Unterart kommt in Griechenland über den Süden der Türkei und südlich bis Israel und Jordanien vor.
    • Emberiza cia prageri Laubmann, 1915 – Diese Unterart ist im Kaukasus, der südlichen Ukraine, dem Osten der Türkei und dem südwestlichen und nördlichen Iran verbreitet.
    • Emberiza cia par Hartert, 1904 – Diese Subspezies ist im Nordosten des Irans über Zentralasien und den Norden Pakistans verbreitet.
    • Emberiza cia stracheyi F. Moore, 1856 – Diese Unterart kommt im nordwestlichen Himalaya über den Südwesten Tibet und Nepal vor.
    • Emberiza cia. flemingorum J. Martens, 1972 – Diese Unterart kommt in Zentralnepal vor.

    Etymologie

    Der deutsche Name Zippammer geht wahrscheinlich auf den Stimmfühlungslaut „zi“ bzw. Erregungslaut „zip“ zurück,[2][3] der englische Name „Rock Bunting“ auf die Vorliebe der Zippammern für Felshänge[6] und der französische Namen „Bruant fou“ (verrückte Ammer) auf ihr vertrautes Verhalten, das in früheren Jahrzehnten von den Vogelfängern in Südwest-Europa ausgenutzt wurde.[23]

    Literatur

    • Glutz von Blotzheim, U.N. & Bauer, K. N.(Hrsg.) 1997: Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Emberiza cia L. – Zippammer. Band 14, III, Passeriformes. Aula-Verlag, Wiesbaden 1997, S. 1518–1555.
    • Colin Harrison und Peter Castell: Jungvögel, Eier und Nester der Vögel Europas, Nordafrikas und des Mittleren Ostens. 2., überarbeitete Auflage. Aula-Verlag, Wiebelsheim 2004, ISBN 3-89104-685-5.

    Einzelbelege

    1. a b Christoph Grüneberg, Hans-Günther Bauer, Heiko Haupt, Ommo Hüppop, Torsten Ryslavy, Peter Südbeck: Rote Liste der Brutvögel Deutschlands, 5. Fassung. In: Deutscher Rat für Vogelschutz (Hrsg.): Berichte zum Vogelschutz. Band 52, 30. November 2015.
    2. a b c Glutz von Blotzheim, U.N. & Bauer, K. N.(Hrsg.) 1997: Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Emberiza cia L. – Zippammer. Band 14,III, Passeriformes 1518-1555, Aula-Verlag, Wiesbaden.
    3. a b c d e f g h i j k Schuphan I. 1972: Zur Biologie und Populationsdynamik der Zippammer (Emberiza c. cia L.). Diplomarbeit Naturwissenschaftliche Fakultät, Johannes Gutenberg-Universität Mainz, 1972. http://www.hgon.de/service/downloads/
    4. Schuphan I.& Heseler U.,1965: Kennzeichen für Alter und Geschlecht bei der Zippammer. Vogelwarte, 23:77-79
    5. Colin Harrison und Peter Castell: Jungvögel, Eier und Nester der Vögel Europas, Nordafrikas und des Mittleren Ostens. S. 441.
    6. a b c d e f Schuphan, I. 2011 a: Die Zippammer (Emberiza cia), eine große Klimaunterschiede ertragende Vogelart. Vogelwarte, 49: 129-136.
    7. Stein, F-J. 2011: Ergebnisse der Bestandsaufnahme genauer erfasster Arten für das Jahr 2010. Irrgeister 28: 24
    8. Hahn, S. & Reinhardt, K., 1997: Die Zippammer Emberiza cia L. im mittleren Saaletal bei Jena. Thüring. Ornithol. Mitt. 47: 49-52
    9. a b c d Schuphan, I. 2011 b: Habitat-Strukturen und populationsdynamische Parameter einer Population der Zippammer (Emberiza cia): Nutzbare Basisdaten für zukünftige Zippammer –Managementpläne . Vogelwarte, 49: 65-74
    10. a b Schlotmann, F., Dietrich, E. 2012: Die Avifauna der Weinanbaugebiete in Rheinland-Pfalz. Fauna Flora Rheinland-Pfalz, 12: 629-702
    11. Bosselmann J. 2008: Zippammer-Beobachtungen (Emberiza cia) 2005-2008 in Rheinland-Pfalz, Bestandsschätzungen. Pflanzen und Tiere in Rheinland-Pfalz. Berichtsjahr 2007, H. 18: 152-155, Mayen
    12. Hausch, I. 1999: Zippammern (Emberiza cia) im Rheingau. Jb. nass. Ver. Naturkde, 120: 105-111
    13. Schuphan, I. 2011 c: Bestand und Verbreitung der Zippammer Emberiza cia in Bayern im Bereich zwischen Karlstadt und Veitshöchheim und an der Fränkischen Saale bei Hammelburg 2009. Ornithol. Anz. 50: 61-68
    14. Schuphan, I. 2011 d: Altersstruktur der Zippammer-Population Emberiza cia in Bayern 2011 am Kallmuth bei Homburg am Main und zwischen Karlstadt und Veithshöchheim. Ornithol. Anz. 51: 182-189
    15. a b Deuschle, J., Straub, F., Kratzer, D., Schuphan, I., Dorka, U. & Plank, A. 2010. Natura 2000 Managementplan „Südschwarzwald“, MaP-Bearbeitung der Zippammer (Emberiza cia L.) in Vogelschutzgebieten Baden-Württembergs (MaP-Gebiete 2009-1010), Teilbeitrag für das Vogelschutzgebiet 8441-441 Südschwarzwald, Landesamt für Umwelt, Messungen und Naturschutz, Baden-Württemberg (LUBW), Karlsruhe
    16. a b c d Groh, G. 1988: Zur Biologie der Zippammer (Emberiza cia cia L.) im Pfälzerwald. Mitt. Pollichia, 75: 261-287, Bad Dürkheim
    17. Schuphan, I. & Grimm, F. 2012: Die Zippammer (Emberiza cia) in der Südpfalz – systematische Suche nach Vorkommen auf Kahlschlaghängen und Windwurfflächen im Pfälzer Wald. Fauna Flora Rheinland-Pfalz, 12: 703-712
    18. Janz, U. 2010: Beobachtungen der Zippammer (Emberiza cia) in der Südpfalz. Fauna Flora Rheinland-Pfalz, 11: 1199-1207
    19. Schuphan, I. 2007: Langfristige Einflüsse von Pflegemaßnahmen, Flurbereinigung und Klimaerwärmung auf eine farbig beringte Teilpopulation der Zippammer Emberiza cia L. am Mittelrhein. Vogelwarte, 45: 299-300
    20. Schuphan, I. & Schuphan, D. 2011: Zippammer und Apollofalter an der Untermosel. Der Falke, 11: 448-450
    21. Emberiza cia in der Roten Liste gefährdeter Arten der IUCN 2013.2. Eingestellt von: BirdLife International, 2012. Abgerufen am 26. Mai 2014.
    22. IOC World Bird List Buntings, sparrows & bush tanagers
    23. Cabard, P. & Chauvet, B 2003 L'étymologie des noms d'oiseaux: Origine et sens des noms des oiseaux du Paléarctique occidental, éditions Belin
     title=
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Autoren und Herausgeber von Wikipedia
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia DE

    Zippammer: Brief Summary ( الألمانية )

    المقدمة من wikipedia DE
     src= Eine Zippammer im Ahrtal  src= Zippammer im Juni, Österreich  src= Zippammer bei Cochem (Mosel)

    Die Zippammer (Emberiza cia) gehört unter den Vogelarten zu den Ammern. Sie ist sowohl ein Körner- als auch Insektenfresser. Sie kommt als Brutvogel in Südeuropa und Nordafrika sowie Vorderasien bis in das zentralasiatische Hochland vor. Im mediterranen Raum ist sie in felsigem Biotop regelmäßig anzutreffen. In Mitteleuropa ist sie ein spärlicher bis seltener Brutvogel, der auf sonnige Hügelländer und Alpentäler begrenzt ist und steile Weinberg-Biotope bevorzugt. Dort stößt sie an ihre nördliche Verbreitungsgrenze. In Deutschland kommt sie nur in wenigen wärmebegünstigten Gegenden vor. In der Roten Liste der Brutvögel Deutschlands wird sie zu den vom Aussterben bedrohten Arten gezählt.

    In Österreich wird die Zippammer als NT (Gefährdung droht) in der aktuellen Roten Liste (5. Fassung) mit 301 – 1000 Brutrevieren angegeben, wobei sich die Verbreitung auf ganz Österreich verteilt, mit Schwerpunkten in den inneralpinen Trockentälern im Westen sowie vor allem im Bereich in und um die Wachau.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Autoren und Herausgeber von Wikipedia
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia DE

    КъуршкӀырыкъ ( القبرديان الشركسية )

    المقدمة من wikipedia emerging languages
     src=
    Emberiza cia

    КъуршкӀырыкъ (лат-бз. Emberiza cia) — кӀырыкъ лъэпкъым щыщ лӀэужьыгъуэщ.

    ЩхьэщӀыбыр щхъуэщ, тхыцӀэр улъия-гъуафэщ, кӀэпкъыр, кӀащхьэр, ныбэщӀагъыр — гъуэщ. Щопсэу Ипщэ Еуропэм, Ищхъэрэ Африкэм, Азиэм я бгылъэ щӀыпӀэхэм. Къаукъазым щыбэгъуащ, мылъэтэжу щопсэу. И гъуэлъхьэпӀэщ мэзыншэ бгы-джабэхэр, къущхьэхъу губгъуэхэр.

    Тхылъхэр

    • Адыгэхэм я къуалэбзу щӀэныгъэр. Брат Хьэсин. Черкесск. 2007 гъ.
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia authors and editors
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia emerging languages

    КъуршкӀырыкъ: Brief Summary ( القبرديان الشركسية )

    المقدمة من wikipedia emerging languages
     src= Emberiza cia

    КъуршкӀырыкъ (лат-бз. Emberiza cia) — кӀырыкъ лъэпкъым щыщ лӀэужьыгъуэщ.

    ЩхьэщӀыбыр щхъуэщ, тхыцӀэр улъия-гъуафэщ, кӀэпкъыр, кӀащхьэр, ныбэщӀагъыр — гъуэщ. Щопсэу Ипщэ Еуропэм, Ищхъэрэ Африкэм, Азиэм я бгылъэ щӀыпӀэхэм. Къаукъазым щыбэгъуащ, мылъэтэжу щопсэу. И гъуэлъхьэпӀэщ мэзыншэ бгы-джабэхэр, къущхьэхъу губгъуэхэр.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia authors and editors
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia emerging languages

    Планинска стрнарка ( المقدونية )

    المقدمة من wikipedia emerging languages

    Планинската стрнарка (науч. Emberiza cia) е врапчевидна птица овесарка од фамилијата на стрнарките Emberizidae, група, која современите авторитети ја издвоија од фамилијата на зебите Fringillidae. Се размножува низ јужна Европа до централна Азија и Хималаите, на југ до северна Африка. Ја има и во Македонија. Делумно е птица преселница, со популациите од север што зимуваат понајуг, а останатите популации се постојани жители преку целата година.

    Опис

     src=
    E. cia stracheyi

    Планинската стрнарка е долга 16 см. Мажјакот има костенливи горни делови, еднобојни топлокремави долни делови и светлосива глава со црни линии. Женката е бледа верзија на мажјакот, со посветли долни делови, сивокафеави горни и глава со помалку контрасни бои. Младенчињата се како женките, но главата им е попрошарана со линии. Има четири раси кои се разликуваат според нијанси на пердувите, додека подвидот кој се размножува низ Европа, Африка и западна Турција е единствен кој има бела линија на крилото.

    Однесување

    Живеалиштето на планинската стрнарка се отворените планински каменливи предели.

     src=
    Emberiza cia - MHNT

    Гнездото го сместуваат на земја, а понекогаш ниско во грмушките. Несат 3-5 јајца, со шарки карактеристични за стрнарките, како влакненца. Додека ги одгледуваат младенчињата се хранат со инсекти, инаку со семиња.

    Повикот му е остро циии, а песната чрчорливо чурррр-чирррриииии-итт.

    Наводи

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Автори и уредници на Википедија
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia emerging languages

    Планинска стрнарка: Brief Summary ( المقدونية )

    المقدمة من wikipedia emerging languages

    Планинската стрнарка (науч. Emberiza cia) е врапчевидна птица овесарка од фамилијата на стрнарките Emberizidae, група, која современите авторитети ја издвоија од фамилијата на зебите Fringillidae. Се размножува низ јужна Европа до централна Азија и Хималаите, на југ до северна Африка. Ја има и во Македонија. Делумно е птица преселница, со популациите од север што зимуваат понајуг, а останатите популации се постојани жители преку целата година.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Автори и уредници на Википедија
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia emerging languages

    Цагаанхөмсөг хөмрөг ( المنغولية )

    المقدمة من wikipedia emerging languages
     src=
    Emberiza cia

    Цагаанхөмсөг хөмрөг, Emberiza cia, нь Хөмрөгийнхөн овгийн шувуу юм. Тэд Африкийн баруун хойд, өмнөд Европ, зүүн ба төв Ази, Монгол, Гималайн нуруу зэрэг газраар тархан амьдардаг. Цагаанхөмсөг хөмрөг нь задгай, хад чулуутай уулархаг хуурай газар нутаглана. Газар эсвэл намхан бутанд үүр засаж, 3-5 сааралдуу өндөг гаргах ба ангаахайгаа өсгөх үедээ хорхой шавьж барьдаг. Бусад үед голдуу үр тариагаар хооллоно.

    Гадаад төрх

    Энэхүү шувуу нь 16 см урт, үржлийн улирлын үед эрэгчингийн нуруун хэсэг хүрэн, толгой нь цайвар саарал өнгөтэй ба хар судалтай байдаг.

    Эмэгчин нь өвөр хэсэг нь цайвар, бор сааралдуу нуруутай ба нас бие гүйцээгүй залуу шувуутай адил зүстэй байна. Гэхдээ залуу хөмрөгийн толгой нь судалтайгаар ялгаатай. Өдний өнгө зүсээр ялгасан нийт 4 угсаа бий.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia зохиогчид ба редакторууд
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia emerging languages

    Цагаанхөмсөг хөмрөг: Brief Summary ( المنغولية )

    المقدمة من wikipedia emerging languages
     src= Emberiza cia

    Цагаанхөмсөг хөмрөг, Emberiza cia, нь Хөмрөгийнхөн овгийн шувуу юм. Тэд Африкийн баруун хойд, өмнөд Европ, зүүн ба төв Ази, Монгол, Гималайн нуруу зэрэг газраар тархан амьдардаг. Цагаанхөмсөг хөмрөг нь задгай, хад чулуутай уулархаг хуурай газар нутаглана. Газар эсвэл намхан бутанд үүр засаж, 3-5 сааралдуу өндөг гаргах ба ангаахайгаа өсгөх үедээ хорхой шавьж барьдаг. Бусад үед голдуу үр тариагаар хооллоно.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia зохиогчид ба редакторууд
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia emerging languages

    शिला बगेडी ( النيبالية )

    المقدمة من wikipedia emerging languages
     src=
    शिला बगेडीको एक उपजाति
     src=
    अण्डा

    शिला बगेडी नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा रक बन्टिङ (Rock Bunting) भनिन्छ ।

    यो पनि हेर्नुहोस्

    सन्दर्भ सामग्रीहरू

    बाह्य लिङ्कहरू

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    विकिपेडिया लेखक र सम्पादकहरू
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia emerging languages

    शिला बगेडी: Brief Summary ( النيبالية )

    المقدمة من wikipedia emerging languages
     src= शिला बगेडीको एक उपजाति  src= अण्डा

    शिला बगेडी नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा रक बन्टिङ (Rock Bunting) भनिन्छ ।

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    विकिपेडिया लेखक र सम्पादकहरू
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia emerging languages

    Rock bunting ( الإنجليزية )

    المقدمة من wikipedia EN

    Rock-bunting-kufri.jpg

    The rock bunting (Emberiza cia) is a passerine bird in the bunting family Emberizidae, a group now separated by most modern authors from the finches, Fringillidae.

    Rock Bunting

    The genus name Emberiza is from Old German Embritz, a bunting. The specific cia is from a local Italian name for this bird, from zirlare, "to chirp".[2]

    Range

    E. cia stracheyi
    Emberiza cia - MHNT

    It breeds in northwest Africa, southern Europe east to central Asia, and the Himalayas. It also breeds locally in central Europe. It is partially migratory, with northern populations wintering further south, mainly within the breeding range of the resident southern populations. It is a rare wanderer to western Europe.

    Habitat

    The rock bunting breeds in open dry rocky mountainous areas.

    Description

    This bird is 16 cm in length. The breeding male has chestnut upperparts, unmarked deep buff underparts, and a pale grey head marked with black striping.

    The female rock bunting is a washed-out version of the male, with paler underparts, a grey-brown back and a less contrasted head. The juvenile is similar to the female, but with a streaked head.

    There are four races differing mainly in the plumage shades, although the subspecies which breeds in Europe, Africa and western Turkey is the only one to show white wing bars.

    Foraging and breeding

    It lays three to five greyish eggs in a lined nest on the ground or occasionally in a low bush. Its natural food consists of insects when feeding young, and otherwise seeds.

    Song

    The call is a sharp tseee, and the song is a twittering churrrr-chirrriiii-itt.

    References

    1. ^ BirdLife International (2017). "Emberiza cia". IUCN Red List of Threatened Species. 2017: e.T22720894A111134095. doi:10.2305/IUCN.UK.2017-1.RLTS.T22720894A111134095.en. Retrieved 13 November 2021.
    2. ^ Jobling, James A. (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London, United Kingdom: Christopher Helm. pp. 106, 145. ISBN 978-1-4081-2501-4.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia authors and editors
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia EN

    Rock bunting: Brief Summary ( الإنجليزية )

    المقدمة من wikipedia EN
    Rock-bunting-kufri.jpg

    The rock bunting (Emberiza cia) is a passerine bird in the bunting family Emberizidae, a group now separated by most modern authors from the finches, Fringillidae.

    Rock Bunting

    The genus name Emberiza is from Old German Embritz, a bunting. The specific cia is from a local Italian name for this bird, from zirlare, "to chirp".

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia authors and editors
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia EN

    Rokemberizo ( إسبرانتو )

    المقدمة من wikipedia EO

    La Rokemberizo, Emberiza cia, estas birdo de la grupo de emberizoj el la ordo de paseroformaj birdoj kaj genro de la familio de Emberizedoj kiu iam estis enmetitaj en Fringedoj.

    Ili reproduktiĝas en nordokcidenta Afriko, suda Eŭropo orienten al centra Azio, kaj Himalajo. Ĝi estas parte migranta, kaj nordaj populacioj vintrumas suden, ĉefe ene de la reprodukta teritorio de la loĝantaj sudaj populacioj. Ĝi estas rara vaganto en okcidenta Eŭropo.

    La Rokemberizo reproduktiĝas en malfermaj sekaj rokaj montaraj areoj. La ino demetas 3-5 grizecajn ovojn en kovrita nesto surgrunda aŭ eventuale en malalta arbusto. Ties natura manĝo konsistas el insektoj dum idomanĝigado kaj krome el semoj.

    Tiu birdo estas 16 cm longa. La reprodukta masklo havas helbrunajn suprajn kaj subajn partojn, kaj helgrizan kapobildon markatan per nigra striajzo. Pli precize estas helgrizaj mallarĝa krona strio, superokula strio kaj vango, dum estas nigraj subkrona, traokula kaj subvanga strioj; la brusto kaj kolo estas pli malhele cindrogrizaj (mentono pli hela), dum la suba brusto kaj ventro estas brunoranĝecaj same kiel la pugo, dum la supra dorso estas nigre strieca sur griza fono en nuko kaj sur helbruna fono en supra dorso. La vosto estas nigreca kaj la kruroj oranĝecaj. La supra makzelo pli malhela ol la suba.

    La ino de Rokemberizo estas kiel eluzita versio de masklo, kun pli palaj subaj partoj, grizbruna dorso kaj malpli kontrasta kapo. Junulo estas simila al ino, sed kun strieca kapo.

    Estas kvar rasoj diferencaj ĉefe pro plumarnuancoj, kvankam la subspecio kiu reproduktiĝas en Eŭropo, Afriko kaj okcidenta Turkio estas la ununura kiu montras blankajn flugilstriojn.

    La alvoko estas akra ciii, kaj la la kanto estas paroleca ĉurrrr-ĉirrriiii-itt.

    Referencoj

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia EO

    Rokemberizo: Brief Summary ( إسبرانتو )

    المقدمة من wikipedia EO

    La Rokemberizo, Emberiza cia, estas birdo de la grupo de emberizoj el la ordo de paseroformaj birdoj kaj genro de la familio de Emberizedoj kiu iam estis enmetitaj en Fringedoj.

    Ili reproduktiĝas en nordokcidenta Afriko, suda Eŭropo orienten al centra Azio, kaj Himalajo. Ĝi estas parte migranta, kaj nordaj populacioj vintrumas suden, ĉefe ene de la reprodukta teritorio de la loĝantaj sudaj populacioj. Ĝi estas rara vaganto en okcidenta Eŭropo.

    La Rokemberizo reproduktiĝas en malfermaj sekaj rokaj montaraj areoj. La ino demetas 3-5 grizecajn ovojn en kovrita nesto surgrunda aŭ eventuale en malalta arbusto. Ties natura manĝo konsistas el insektoj dum idomanĝigado kaj krome el semoj.

    Tiu birdo estas 16 cm longa. La reprodukta masklo havas helbrunajn suprajn kaj subajn partojn, kaj helgrizan kapobildon markatan per nigra striajzo. Pli precize estas helgrizaj mallarĝa krona strio, superokula strio kaj vango, dum estas nigraj subkrona, traokula kaj subvanga strioj; la brusto kaj kolo estas pli malhele cindrogrizaj (mentono pli hela), dum la suba brusto kaj ventro estas brunoranĝecaj same kiel la pugo, dum la supra dorso estas nigre strieca sur griza fono en nuko kaj sur helbruna fono en supra dorso. La vosto estas nigreca kaj la kruroj oranĝecaj. La supra makzelo pli malhela ol la suba.

    La ino de Rokemberizo estas kiel eluzita versio de masklo, kun pli palaj subaj partoj, grizbruna dorso kaj malpli kontrasta kapo. Junulo estas simila al ino, sed kun strieca kapo.

    Estas kvar rasoj diferencaj ĉefe pro plumarnuancoj, kvankam la subspecio kiu reproduktiĝas en Eŭropo, Afriko kaj okcidenta Turkio estas la ununura kiu montras blankajn flugilstriojn.

    La alvoko estas akra ciii, kaj la la kanto estas paroleca ĉurrrr-ĉirrriiii-itt.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia EO

    Emberiza cia ( الإسبانية، القشتالية )

    المقدمة من wikipedia ES

    El escribano montesino[2]​ (Emberiza cia) es una especie de ave paseriforme de la familia de los escribanos (Emberizidae), que se distribuye por buena parte de Europa y Asia. No está amenazada y su población europea se estima entre 2.600.000 y 8.200.000 ejemplares.[1]

    Taxonomía

    Tiene descritas varias subespecies:[3][4]

    Descripción

     src=
    Ejemplar macho.
     src=
    Emberiza cia
     src=
    Huevos de Emberiza cia

    Es un ave pequeña midiendo entre 15 y 16,5 cm. Se caracteriza por un plumaje rojizo en el vientre, pardo listado en el manto, gris en la garganta que se extiende hasta la parte superior del pecho, y un dibujo en la cabeza consistente en un rostro blanco enmarcado y atravesado por unas listas negras. Su obispillo es pardorrojizo y presenta listas blancas en los lados de la cola. Las diferencias entre macho y hembra son escasas.[5]

    Tiene un reclamo sencillo basado en las estrofas "tsi" y "tsiu", que a veces hace breve y otras alarga.[5]

    Distribución y hábitat

    Se distribuye por la mayor parte de Europa meridional, en especial la cuenca mediterránea; el noroeste de África, el Cáucaso, parte de Asia Central, llegando hasta los Himalayas.[1]

    Habita en zonas de ladera con vegetación abierta y zonas altas rocosas.[5]

    Referencias

    1. a b c BirdLife International (2008). «Emberiza cia». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2008 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 15 de agosto de 2009.
    2. De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (2012). «Nombres en castellano de las aves del mundo recomendados por la Sociedad Española de Ornitología (Decimosexta parte: Orden Passeriformes, Familias Thraupidae a Icteridae)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 59 (1): 157-166. ISSN 0570-7358. Consultado el 31 de julio de 2011.
    3. Zoonomen. «Birds of the World -- current valid scientific avian names.» (en inglés). Consultado el 15 de agosto de 2009.
    4. a b c Cornell Lab of Ornithology. «Clement's Checklist 6.3» (en inglés). Archivado desde el original el 8 de septiembre de 2009. Consultado el 15 de agosto de 2009.
    5. a b c Mullarney,K.; Svensson, L.; Zetterström, D; y Grant, P.J. (2003). Guía de Campo de las Aves de España y de Europa. Editorial Omega. ISBN 84-282-1218-X.

     title=
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Autores y editores de Wikipedia
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia ES

    Emberiza cia: Brief Summary ( الإسبانية، القشتالية )

    المقدمة من wikipedia ES

    El escribano montesino​ (Emberiza cia) es una especie de ave paseriforme de la familia de los escribanos (Emberizidae), que se distribuye por buena parte de Europa y Asia. No está amenazada y su población europea se estima entre 2.600.000 y 8.200.000 ejemplares.​

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Autores y editores de Wikipedia
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia ES

    Mendi-berdantza ( الباسكية )

    المقدمة من wikipedia EU

    Mendi-berdantza (Emberiza cia) emberizidae familiako hegazti paseriformea da, hegoaldeko Europan, ipar-mendebaldeko Afrikan, erdialdeko Asian eta Himalaian bizi dena[1].

    Erreferentziak

    1. Byers, Olsson eta Curson, Buntings and Sparrows ISBN 1-873403-19-4


    Biologia Artikulu hau biologiari buruzko zirriborroa da. Wikipedia lagun dezakezu edukia osatuz.
    (RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipediako egileak eta editoreak
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia EU

    Mendi-berdantza: Brief Summary ( الباسكية )

    المقدمة من wikipedia EU

    Mendi-berdantza (Emberiza cia) emberizidae familiako hegazti paseriformea da, hegoaldeko Europan, ipar-mendebaldeko Afrikan, erdialdeko Asian eta Himalaian bizi dena.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipediako egileak eta editoreak
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia EU

    Vuorisirkku ( الفنلندية )

    المقدمة من wikipedia FI

    Vuorisirkku (Emberiza cia) on sirkkujen heimoon kuuluva varpuslintu.

    Koko ja ulkonäkö

    Vuorisirkun pituus on 15–16,5 cm, siivenkärkien väli 22–26 cm ja paino 21-27 grammaa. Se on keskikokoinen sirkku ja sen siivet ovat suhteellisen lyhyet, sekä leveät ja pyrstö pitkä. Kaikissa puvuissa pään kuvioinnit ovat voimakkaita: päälaen sivun juova, silmäjuova ja korvan alareunaa rajaavat juovat ovat tummia. Muuten pää on tuhkanharmaa, samaten rinta ja kurkku, koirailla voimakkaimmin. Vatsa ruosteenruskea ja nuorella naaralla oranssinbeige. Pyrstön reunat ovat valkoiset, pienet peitinhöyhenet harmaat ja siivellä kaksi valkeaa siipijuovaa. Linnun alanokka on vaalean lyijynharmaa. Ruosteenpunainen yläperä on kuvioton.

    Sukupuolet ovat samannäköisiä ja parhaita tuntomerkkejä niiden erottamiseksi ovat: koiraan vaaleahko silmäkulmanjuova ja viiruttomat kupeet. Naaralla usein vähemmän harmaata rinnassa. Naaralla on kurkun alaosan, kupeiden ja rinnan kohdalla ohuita tummia viiruja, sekä pään kuvioinnit ovat epäselvempiä.

    Lentää melko hitaasti ja hyppelehtien hitain, nykivin siiveniskuin.

    Äänet

    Kutsuääni terävä, lyhyt ”tsi” tai venytetty ”tsiii”, joskus hieman laskeva, pajusirkkumainen ”tsiy”. Rauhattomana lintu päästää ohuita, kitiseviä visertäviä sarjoja ”tir’r’r’r”, jotka kuulostavat kerjääviltä västäräkin poikasilta. Laulu on kirkas ja sointuva, melodinen säe, jossa on selviä soinnun vaihteluita ja useasti hapuileva johdanto sekä epätasainen rytmi kuten, ”sytt, titt-itt, svi tsa-tsa-sivi-syasya, sitt sivisyrrr si”.

    Levinneisyys

    Vuorisirkun levinneisyysalue on laaja ulottuen Kiinasta Intiaan ja Eurooppaan, sekä kaikkea siltä väliltä, kuten Nepal, Irak, Kazakstan ja Saudi-Arabia.

    Euroopassa sitä tavataan Etelä-Euroopassa, mutta myös pohjoisemmassa Ranskan keskiosiin saakka, Saksan eteläosissa, Itävallassa, Romaniassa ja Unkarissa. Euroopan kannaksi on arvioitu 2 600 000–8 200 000 yksilöä.

    Afrikassa tavataan Algeriassa, Marokossa ja Tunisiassa.

    Elinympäristö

    Pesii jyrkillä, kallioiden ja lohkareiden muodostamilla, avoimilla, varpuja, ruohoja, piikkipensaita ja vähäistä puustoa kasvavilla vuorenrinteillä heti puurajan yläpuolella. Euroopassa usein alle 1 500 metrin korkeudella. Lähinnä paikkalintu, mutta talvisin laskeutuu alemmaksikin ja kerääntyy pieniin parviin rikkaruohostoille ja niityille. Lintu ei ole arka, mutta sitä on vaikea havaita ja sen elintavat ovat huomaamattomat.

    Ravinto

    Kesäisin hyönteiset ja hämähäkit, muulloin siemenet. Etsivät ruokaansa heinikoista, kivikoista ja tienvarsiltakin.

    Lisääntyminen

     src=
    Emberiza cia

    Pesä sijaitsee maassa tiheässä kasvillisuudessa. Pesiminen ajoittuu huhti-kesäkuuhun. Munii 4-6 munaa ja tekee 2 pesuetta vuodessa.

    Lähteet

    Viitteet

    1. BirdLife International: Emberiza cia IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. 2012. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 18.2.2014. (englanniksi)

    Aiheesta muualla

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedian tekijät ja toimittajat
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia FI

    Vuorisirkku: Brief Summary ( الفنلندية )

    المقدمة من wikipedia FI

    Vuorisirkku (Emberiza cia) on sirkkujen heimoon kuuluva varpuslintu.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedian tekijät ja toimittajat
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia FI

    Bruant fou ( الفرنسية )

    المقدمة من wikipedia FR

    Emberiza cia

     src=
    Emberiza cia
     src=
    Œufs de Bruant fou - Muséum de Toulouse

    Le Bruant fou (Emberiza cia) est une espèce de passereaux de la famille des Emberizidae.

    Description

    Répartition

    EmberizaCiaIUCN2019-3.png

    Cet oiseau est répandu d'une part dans tout le bassin méditerranéen et de l'autre à travers les montagnes d'Asie centrale (Pamir, Tian Shan, Altaï et ouest de l'Himalaya).

    Alimentation

    Il est principalement granivore. Il est friand de céréales et de graminées qu'il glane au sol, dans les labours, les champs et les terrains découverts. Son régime alimentaire varie toutefois avec les saisons et le règne animal semble devenir sa principale ressource au printemps et durant l'été. ll se nourrit alors plus volontiers d'insectes et de larves, tels que sauterelles, chenilles, papillons, vers de terre.

    Protection

    Le Bruant fou bénéficie d'une protection totale sur le territoire français depuis l'arrêté ministériel du 17 avril 1981 relatif aux oiseaux protégés sur l'ensemble du territoire[1]. Il est donc interdit de le détruire, le mutiler, le capturer ou l'enlever, de le perturber intentionnellement ou de le naturaliser, ainsi que de détruire ou enlever les œufs et les nids, et de détruire, altérer ou dégrader son milieu. Qu'il soit vivant ou mort, il est aussi interdit de le transporter, colporter, de l'utiliser, de le détenir, de le vendre ou de l'acheter.

    Taxinomie

    Cet oiseau est représenté par 6 sous-espèces :

    • Emberiza cia cia Linné, 1766 ;
    • Emberiza cia africana ;
    • Emberiza cia flemingorum ;
    • Emberiza cia hordei ;
    • Emberiza cia par ;
    • Emberiza cia prageri.

    Notes et références

    1. Le statut juridique des oiseaux sauvages en France, Ligue pour la protection des oiseaux

    Annexes

    Article connexe

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Auteurs et éditeurs de Wikipedia
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia FR

    Bruant fou: Brief Summary ( الفرنسية )

    المقدمة من wikipedia FR

    Emberiza cia

     src= Emberiza cia  src= Œufs de Bruant fou - Muséum de Toulouse

    Le Bruant fou (Emberiza cia) est une espèce de passereaux de la famille des Emberizidae.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Auteurs et éditeurs de Wikipedia
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia FR

    Escribenta riscada ( الجاليكية )

    المقدمة من wikipedia gl Galician

    A escribenta riscada ou escribente riscado[2] (Emberiza cia) é unha ave da familia das Emberizidae.

    Morfoloxía e Hábitos

    É unha especie de 16 cm de lonxitude e peso de 25 gramos. Os machos presentan unha cabeza gris cinza cunha liña ocular negra. O bandullo é cor canela, namentres o resto do corpo é dun ton pardo avermellado. As femias e xoves son máis discretos e co peito manchado con faíscas escuras.

    Ave frecuente nas ladeiras soleadas e con predominio de chan pedregoso. Tamén se pode atopar en viñeiras. O seu límite de distribución son os 1500 metros de altitude.

    Reprodución

     src=
    Emberiza cia

    O período de cría vai de maio a xullo, podendo facer unha ou dúas postas no ano. O niño, con forma de cunca, acostuma estar no chan. Cada posta consta entre 3 e 5 ovos, cun tempo de incubación de 12-13 días. Os polos permanecen no niño entre 10 e 13 días trala eclosión.

    Distribución

    Ave común no sur de Europa, Turquía e Cáucaso. Tamén no norte de África.

    Notas

    Véxase tamén

    Bibliografía

    • C.D. Romay Cousido, Antonio Fontoira García, Emilio Martínez Sabarís e Atocha Ramos Martínez: 100 aves comúns do concello de O Grove e áreas veciñas. Concello do Grove. Depósito Legal:C 2423-2009
    • Lars Svensson, Killian Mullarney, Dan Zetterstïons: Guía de Aves: España, Europa y Región Mediterránea. Ediciones Omega. (en castelán)
    • Nicolai, Singer, Wothe: Gran Guía de la Naturaleza AVES. Editorial Everest, s.a. (en castelán)
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Autores e editores de Wikipedia
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia gl Galician

    Escribenta riscada: Brief Summary ( الجاليكية )

    المقدمة من wikipedia gl Galician

    A escribenta riscada ou escribente riscado (Emberiza cia) é unha ave da familia das Emberizidae.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Autores e editores de Wikipedia
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia gl Galician

    Emberiza cia ( الإيطالية )

    المقدمة من wikipedia IT
     src=
    Emberiza cia
     src=
    Uova di Emberiza cia

    Lo zigolo muciatto (Emberiza cia Linnaeus, 1766) è un uccello passeriforme della famiglia degli Emberizidi.[2]

    Descrizione

    Il maschio ha testa e gola grigio cenere, striature nere sulla sommità del capo e attraverso gli occhi. Il ventre è rosso-castano, il dorso è castano. La femmina è più chiara e senza striature.

    Distribuzione e habitat

    La specie ha un'ampia areale che si estende dall'Europa al Nord Africa, all'Asia.[1] Nidifica in zone montagnose dell'Italia escluso la Sardegna, da aprile ad agosto

    Sistematica

    Se ne conoscono sei sottospecie:[2]

    • Emberiza cia cia
    • Emberiza cia flemingorum
    • Emberiza cia hordei
    • Emberiza cia par
    • Emberiza cia prageri
    • Emberiza cia stracheyi

    Note

    1. ^ a b (EN) BirdLife International 2012, Emberiza cia, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020.
    2. ^ a b (EN) Gill F. and Donsker D. (eds), Family Emberizidae, in IOC World Bird Names (ver 9.2), International Ornithologists’ Union, 2019. URL consultato l'11 maggio 2014.

     title=
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Autori e redattori di Wikipedia
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia IT

    Emberiza cia: Brief Summary ( الإيطالية )

    المقدمة من wikipedia IT
     src= Emberiza cia  src= Uova di Emberiza cia

    Lo zigolo muciatto (Emberiza cia Linnaeus, 1766) è un uccello passeriforme della famiglia degli Emberizidi.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Autori e redattori di Wikipedia
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia IT

    Grijze gors ( البلجيكية الهولندية )

    المقدمة من wikipedia NL

    Vogels

    De grijze gors (Emberiza cia), is een in Noord-Afrika, Europa en Azië voorkomend lid van de gorzenfamilie.

     src=
    Emberiza cia

    Kenmerken

    Een grijze gors is 15 tot 16,5 cm lang (van het puntje van de snavel tot het uiteinde van de staart). In het veld zijn de grijze keel van het mannetje en het grijs-zwarte streep patroon op de kop de beste kenmerken. Hierbij zijn vooral de twee zwarte kruinstrepen opvallend. De gestreepte gors. die erg op deze gors lijkt, heeft een geheel grijze kruin.[2]

    De zang klinkt als een kwinkelerend tsjurr- tsjirrih-it, de roep is een scherp tsie.

    Voortplanting

    De soort broedt op de grond in droog, rotsachtig terrein. Het nest bestaat uit een kommetje van mos of gras, gevoerd met fijner materiaal als haar. De grootte van het legsel varieert van 3 tot 5 vuilwitte grijs bespikkelde eieren van 21 millimeter. Ze worden in 12 of 13 dagen uitgebroed. In gunstige jaren of als het eerste broedsel verloren gaat, kan een tweede broedsel volgen. De jongen worden opgevoed met insecten, oudere vogels eten ook zaden.

    Verspreiding en leefgebied

    De soort broedt in een gebied dat zich uitstrekt van Noordwest-Afrika, Zuid-Europa, Turkije, Iran tot in de Himalaya. Het is in zijn revier voornamelijk een standvogel, al trekken de meest noordelijke populaties in de winter naar het zuidelijke gedeelte van het verspreidingsgebied. Het leefgebied bestaat uit rotsige hellingen in berggebieden boven de boomgrens in spaarzaam met doornstruiken, gras en kruidachtige vegetatie begroeid terrein. Plaatselijk zijn er populaties op zeeniveau in rotsig kaal, spaarzaam begroeid terrein.[2]

    De soort telt zes ondersoorten:

    • E. c. cia: van centraal en zuidelijk Europa tot de Balkan en noordelijk Turkije, noordwestelijk Afrika.
    • E. c. hordei: van Griekenland via zuidelijk Turkije, zuidwaarts tot Israël en Jordanië.
    • E. c. prageri: de Kaukasus, zuidelijk Oekraïne, oostelijk Turkije en zuidwestelijk en noordelijk Iran.
    • E. c. par: van noordoostelijk Iran tot centraal Azië en noordelijk Pakistan.
    • E. c. stracheyi: van de noordwestelijke Himalaya tot zuidwestelijk Tibet en Nepal.
    • E. c. flemingorum: centraal Nepal.

    Voorkomen in de Lage Landen

    De grijze gors is een zeer zeldzame dwaalgast in Nederland en België. Tot 2008 is er maar één bevestigde waarneming.[2]

    Status

    De grootte van de wereldpopulatie wordt geschat op 8 tot 49 miljoen individuen. Mogelijk gaat de vogel in aantal nog vooruit. Om deze redenen staat de grijze gors als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]

    Bronnen, noten en/of referenties
    1. a b (en) Grijze gors op de IUCN Red List of Threatened Species.
    2. a b c Svensson, L. et al., 2010. ANWB Vogelgids van Europa, Tirion, Baarn. ISBN 978 90 18 03080 3
    Waarnemingen
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia-auteurs en -editors
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia NL

    Grijze gors: Brief Summary ( البلجيكية الهولندية )

    المقدمة من wikipedia NL

    De grijze gors (Emberiza cia), is een in Noord-Afrika, Europa en Azië voorkomend lid van de gorzenfamilie.

     src= Emberiza cia
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia-auteurs en -editors
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia NL

    Emberiza cia ( Pms )

    المقدمة من wikipedia PMS
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia authors and editors
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia PMS

    Emberiza cia: Brief Summary ( Pms )

    المقدمة من wikipedia PMS
    Emberiza cia.jpg  src=
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia authors and editors
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia PMS

    Głuszek ( البولندية )

    المقدمة من wikipedia POL
    Commons Multimedia w Wikimedia Commons Wikisłownik Hasło w Wikisłowniku

    Głuszek[3], trznadel głuszek[4] (Emberiza cia) – gatunek małego ptaka z rodziny trznadli (Emberizidae).

    Podgatunki i zasięg występowania

    Wyróżniono kilka podgatunków E. cia[5]:

    • E. c. cia – środkowa i południowa Europa do Bałkanów i północna Turcja, północno-zachodnia Afryka.
    • E. c. hordeiGrecja przez południową Turcję i na południe do Izraela i Jordanu.
    • E. c. prageriKaukaz, południowa Ukraina, wschodnia Turcja oraz południowo-zachodni i północny Iran.
    • E. c. par – północno-wschodni Iran do centralnej Azji i północny Pakistan.
    • E. c. stracheyi – północno-zachodnie Himalaje do południowo-zachodni Tybet i Nepal.
    • E. c. flemingorum – środkowy Nepal.

    Na większości obszaru osiadły. Po rewizji Komisji Faunistycznej PTZool uznano tylko dwa stwierdzenia: pierwsze z maja 1915, kiedy śpiewającego samca zaobserwowano pod Tarnowem, a drugie z kwietnia 1985, kiedy głuszek obserwowany był w Przegalinie koło Gdańska[6].

    Morfologia

    Długość ciała 15–16,5 cm, masa ciała 17–29 g[7]. Występuje nieznaczny dymorfizm płciowy w upierzeniu, u samicy upierzenie jest bardziej wypłowiałe. Głowa i pierś siwoszare, wyróżniają się: długi czarny pasek oczny i wąs, łączące się ze sobą. Do szarej brwi przylega od góry czarny pasek. Resztę ciała porastają pióra rdzawobrązowe, pokrywy małe są szare[6].

    Ekologia i zachowanie

    Głuszki gniazdują na suchych, otwartych obszarach – często górskich, nasłonecznionych i porośniętych krzewami; odnotowywane do wysokości 1900 m n.p.m. Spotykane również w winnicach, ogrodach i świetlistych lasach dębowych. W przypadku populacji wędrownych, zimą zasiedlają one podobne siedliska, co w porze lęgowej[6].

    Głos
    Odzywa się wysokim i krótkim tsip. Przypomina nieco śpiew strzyżyka lub pokrzywnicy z wplecionymi tsip.
    Gniazdo
    gniazdo buduje pomiędzy blokami skalnymi i kamieniami, w szczelinach skał lub w gąszczu krzewów.
    Lęgi
    Lęgi rozpoczyna w kwietniu; 1 lub 2 razy w roku.
    Jaja
    Samica składa 4–6 białawych, czarno kreskowanych i pokrytych nieregularnymi liniami jaj.
    Wysiadywanie jaj i opieka
    Wysiaduje głównie samica 12–13 dni i 10–13 dni karmi pisklęta w gnieździe. Po wylocie z gniazda młode są dokarmiane przez oboje rodziców.
    Pokarm
    Nasiona, w sezonie lęgowym również owady.

    Ochrona

    Na terenie Polski gatunek ten jest objęty ścisłą ochroną gatunkową[8].

    Przypisy

    1. Emberiza cia, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
    2. BirdLife International 2014, Emberiza cia [w:] The IUCN Red List of Threatened Species 2015 [online], wersja 2015-4 [dostęp 2015-12-13] (ang.).
    3. P. Mielczarek, M. Kuziemko: Rodzina: Emberizidae Vigors, 1825 - trznadle - Old word buntings (wersja: 2015-05-27). W: Kompletna lista ptaków świata [on-line]. Instytut Nauk o Środowisku Uniwersytetu Jagiellońskiego. [dostęp 2015-12-13].
    4. Albin Łącki: Wśród zwierząt – ptaki. Poznań: Państwowe Wydawnictwo Rolnicze i Leśne, 1988, s. 200. ISBN 83-09-01320-5.
    5. F. Gill & D. Donsker: Bananaquit, buntings, sparrows & bush tanagers (ang.). IOC World Bird List: Version 6.4. [dostęp 1 listopada 2016].
    6. a b c Dominik Marchowski: Ptaki Polski. Kompletna lista 450 stwierdzonych gatunków. Wyd. 1. Warszawa: SBM, 2015, s. 325. ISBN 978-83-7845-983-5.
    7. Copete, J.L.: Rock Bunting (Emberiza cia). W: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.). Handbook of the Birds of the World Alive [on-line]. 2016. [dostęp 1 listopada 2016].
    8. Rozporządzenie Ministra Środowiska z dnia 28 września 2004 r. w sprawie gatunków dziko występujących zwierząt objętych ochroną Dz.U. z 2004 r. nr 220, poz. 2237

    Bibliografia

    1. Einhard Bezzel – PTAKI, MULTICO Oficyna wydawnicza Warszawa. 2000

    Zobacz też

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Autorzy i redaktorzy Wikipedii
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia POL

    Głuszek: Brief Summary ( البولندية )

    المقدمة من wikipedia POL

    Głuszek, trznadel głuszek (Emberiza cia) – gatunek małego ptaka z rodziny trznadli (Emberizidae).

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Autorzy i redaktorzy Wikipedii
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia POL

    Cia (ave) ( البرتغالية )

    المقدمة من wikipedia PT
     src=
    Emberiza cia - MHNT

    A cia ou escrevedeira-de-garganta-cinzenta (Emberiza cia) é uma pequena ave da família Emberizidae.[1]

    Tem cerca de 14–15 cm de comprimento e caracteriza-se pela cabeça cinzenta com riscas pretas e pelo ventre cor-de-fogo.

    Distribui-se pelas zonas montanhosas do centro e do sul da Europa. Em Portugal é razoavelmente comum, principalmente no interior norte e centro. É uma espécie residente.

    Referências

    1. a b BirdLife International (2017). Emberiza cia (em inglês). IUCN 2017. Lista Vermelha de Espécies Ameaçadas da IUCN de 2017 Versão e.T22720894A111134095. doi:10.2305/IUCN.UK.2017-1.RLTS.T22720894A111134095.en Página visitada em 28 de outubro de 2021.

     title=
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Autores e editores de Wikipedia
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia PT

    Cia (ave): Brief Summary ( البرتغالية )

    المقدمة من wikipedia PT
     src= Emberiza cia - MHNT

    A cia ou escrevedeira-de-garganta-cinzenta (Emberiza cia) é uma pequena ave da família Emberizidae.

    Tem cerca de 14–15 cm de comprimento e caracteriza-se pela cabeça cinzenta com riscas pretas e pelo ventre cor-de-fogo.

    Distribui-se pelas zonas montanhosas do centro e do sul da Europa. Em Portugal é razoavelmente comum, principalmente no interior norte e centro. É uma espécie residente.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Autores e editores de Wikipedia
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia PT

    Presură de munte ( الرومانية، المولدوفية )

    المقدمة من wikipedia RO

    Presura de munte (Emberiza cia) este o pasăre parțial migratoare din familia emberizidelor (Emberizidae), ordinul paseriformelor (Passeriformes) care cuibărește în regiunile montane din Europa, Asia și nord-vestul Africii. Iarna populațiile din nord migrează spre sud. Cuibul este construit aproape de sol, între bolovani, crăpături de stânci și maluri pietroase. Are o talie de 16 cm. Masculul este cenușiu pe cap cu dungi negre și rare; gâtul este cenușiu; spinarea, abdomenul și târtița sunt brun-roșcate și tărcate; coada este întunecată cu margini albe. Femela are culorile mai șterse. Se hrănește cu semințe și insecte.

    În România se întâlnește în ținuturile pietroase și cu grohotișuri din Carpați și Munții Dobrogei, cuibărind pe văile râurilor montane. Rămâne la noi și în sezonul rece. Iarna, coboară în văi adăpostite, unele păsări se retrag și spre sudul țarii.


    Referințe

    Bibliografie

    • Dimitrie Radu. Păsările din peisajele României. Ed. Sport-Turism, București, 1984
    • Dimitrie Radu. Păsările lumii. Ed. Albatros, București, 1977
    • M. Talpeanu. Maria Paspaleva. Aripi deasupra Deltei. Editura Științifică. 1973

    Legături externe


    Commons
    Wikimedia Commons conține materiale multimedia legate de Presură de munte
    v d m
    Păsări Anatomie
    Anatomie · Schelet · Zborul · Ou · Pene · Cioc
    Protonotaria citrea Evoluție și dispariție Comportament Liste Clasificare
    (29 ordine) Științe legate de păsări
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia autori și editori
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia RO

    Presură de munte: Brief Summary ( الرومانية، المولدوفية )

    المقدمة من wikipedia RO

    Presura de munte (Emberiza cia) este o pasăre parțial migratoare din familia emberizidelor (Emberizidae), ordinul paseriformelor (Passeriformes) care cuibărește în regiunile montane din Europa, Asia și nord-vestul Africii. Iarna populațiile din nord migrează spre sud. Cuibul este construit aproape de sol, între bolovani, crăpături de stânci și maluri pietroase. Are o talie de 16 cm. Masculul este cenușiu pe cap cu dungi negre și rare; gâtul este cenușiu; spinarea, abdomenul și târtița sunt brun-roșcate și tărcate; coada este întunecată cu margini albe. Femela are culorile mai șterse. Se hrănește cu semințe și insecte.

    În România se întâlnește în ținuturile pietroase și cu grohotișuri din Carpați și Munții Dobrogei, cuibărind pe văile râurilor montane. Rămâne la noi și în sezonul rece. Iarna, coboară în văi adăpostite, unele păsări se retrag și spre sudul țarii.


    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia autori și editori
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia RO

    Strnádka cia ( السلوفاكية )

    المقدمة من wikipedia SK

    Strnádka cia alebo strnádka ciavá[3] (lat. Emberiza cia) je druh spevavca z čeľade strnádkovité. Hniezdi v južnej palearktíde, na území Európy hlavne v stredomorí. Na Slovensku je to vzácny hniezdič, hniezdenie alebo pravdepodobné hniezdenie bolo zistené v 3,80 % mapovacích kvadrátov. Malá časť populácie aj prezimuje, v zime bola zistená v 2,30 % mapovacích kvadrátov.[4] Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov strnádka cia patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej populácie je stúpajúci, v Európe jej stavy v rokoch 19982013 mierne stúpli.[1]

    Výskyt a stav na Slovensku

    Odhadovaný počet hniezdiacich párov v rokoch 19801999 bol 150 – 250, zimujúcich jedincov 50 – 500. Veľkosť populácie i územie na ktorom sa vyskytovali boli stabilné, maximálna zmena bola do 20 %. Ekosozologický status v roku 1995 V - zraniteľný. V roku 1998 LR:nt, LR - menej ohrozený druh. V roku 2001 LR - menej ohrozený.[5] Európsky ochranársky status SPEC3 - druhy, ktorých globálne populácie nie sú koncentrované v Európe, ale majú tam nevhodný ochranársky status. Stupeň ohrozenia V - zraniteľný druh.[4]

    Odhadovaný počet hniezdiacich párov v rokoch 20082012 bol 150 – 200 párov. Krátkodobý trend hniezdnej populácie za posledných 12 rokov (20002012) bol stabilný, dlhodobý trend od roku 1980 (19802012) bol klesajúci. Veľkosť územia na ktorom hniezdila za posledných 12 rokov ako aj z pohľadu dlhodobého trendu boli klesajúca.[6] V roku 2014 NT* B2a; D1 - takmer ohrozený.[2][7][8]

    Odhadovaný počet hniezdiacich párov v rokoch 20132018 bol 400 – 550 párov. Krátkodobý trend i veľkosť územia na ktorom hniezdila za posledných 12 rokov (20072018) aj z pohľadu dlhodobého trendu od roku 1980 (19802018) boli stabilné.[9]

    Galéria

    Referencie

    1. a b IUCN Red list 2019.3. Prístup 28. decembra 2019.
    2. a b Demko M., Krištín A. & Pačenovský S. 2014: Červený zoznam vtákov Slovenska. SOS/BirdLife Slovensko, 52 pp. [online]. vtaky.sk, 2014, [cit. 2018-03-03]. Dostupné online.
    3. KOVALIK, Peter, et al. Slovenské mená vtákov [online]. Bratislava : SOS/BirdLife Slovensko, 2010 (2016), rev. 2016-10-23, [cit. 2016-11-06]. Dostupné online.
    4. a b DANKO, Štefan; DAROLOVÁ, Alžbeta; KRIŠTÍN, Anton, et al. Rozšírenie vtákov na Slovensku. Bratislava : Veda, 2002. Autor druhu Anton Krištín. ISBN 80-224-0714-3. Kapitola Strnádka cia / Strnádka ciavá, s. 632 – 633.
    5. BALÁŽ, Daniel; MARHOLD, Karol; URBAN, Peter. Červený zoznam rastlín a živočíchov Slovenska. 1. vyd. Banská Bystrica : Štátna ochrana prírody Slovenskej republiky, 2001. 160 s. Dostupné online. ISBN 80-89035-05-1. Kapitola Červený (ekosozologický) zoznam vtákov (Aves) Slovenska: Anton Krištín, Ľudovít Kocian, Peter Rác (en: Red (Ecosozological) List of Birds (Aves) of Slovakia), s. 150 - 153.
    6. Černecký, J., Darolová, A., Fulín, M., Chavko, J., Karaska, D., Krištín, A., Ridzoň, J. Správa o stave vtákov v rokoch 2008 – 2012 na Slovensku. [online]. Príprava vydania Černecký, J. Banská Bystrica : Štátna ochrana prírody Slovenskej republiky, 2014, [cit. 2019-10-05]. S. 790. Dostupné online.
    7. DEMKO, Miroslav; KRIŠTÍN, Anton; PUCHALA, Peter. Červený zoznam vtákov Slovenska. Tichodroma, roč. 25, čís. 2013, s. 69 - 78. Dostupné online [cit. 2018-03-03].
    8. JEDLIČKA, Ladislav; KOCIAN, Ľudovít; KADLEČÍK, Ján; FERÁKOVÁ, Viera. Hodnotenie stavu ohrozenia taxónov fauny a flóry [online]. Bratislava : Štátna ochrana prírody SR, Banská Bystrica, Univerzita Komenského v Bratislave, vydavateľstvo Faunima, online in vtaky.sk, 2007, [cit. 2018-03-04]. Dostupné online.
    9. Černecký, J., Saxa, A., Čuláková, J., Andráš, P. Správa o stave vtákov za obdobie rokov 2013 – 2018. [online]. Príprava vydania Černecký, J. Banská Bystrica : Štátna ochrana prírody Slovenskej republiky, 2019, [cit. 2019-10-05]. Dostupné online.

    Iné projekty

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Autori a editori Wikipédie
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia SK

    Strnádka cia: Brief Summary ( السلوفاكية )

    المقدمة من wikipedia SK

    Strnádka cia alebo strnádka ciavá (lat. Emberiza cia) je druh spevavca z čeľade strnádkovité. Hniezdi v južnej palearktíde, na území Európy hlavne v stredomorí. Na Slovensku je to vzácny hniezdič, hniezdenie alebo pravdepodobné hniezdenie bolo zistené v 3,80 % mapovacích kvadrátov. Malá časť populácie aj prezimuje, v zime bola zistená v 2,30 % mapovacích kvadrátov. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov strnádka cia patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej populácie je stúpajúci, v Európe jej stavy v rokoch 19982013 mierne stúpli.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Autori a editori Wikipédie
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia SK

    Klippsparv ( السويدية )

    المقدمة من wikipedia SV

    Klippsparv (Emberiza cia) är en fågel i familjen fältsparvar.[2]

    Utseende

    Klippsparven är en tämligen stor sparv som blir cirka 16 cm lång. Den är kortvingad och långstjärtad. I alla dräkter har den en mycket kontrastrik huvudteckning i grått med svarta streck på vardera sidan om hjässan, genom ögat och ett förlängt mustaschstreck som ramar i kinden. Övriga delar av kroppen är brunröd. Honan har en något blekare teckning än hanen.

    Ekologi

     src=
    Ägg av klippsparv.

    Klippsparven häckar i öppna, torra bergsområden vid branta, ofta blockrika bergssluttningar strax ovan trädgränsen eller i gläntor och på alpängar strax nedom trädgränsen. Lokalt vid kusttrakter ända ned till havsnivå. Boet byggs på marken eller i enstaka fall i en låg buske. Äggen är 3-5 i antal och grå till färgen. Ungarna matas med insekter, i övrigt äter sparven frön.

    Utbredning och systematik

    Klippsparven häckar från nordvästra Afrika och Sydeuropa österut till Centralasien och Himalaya. De nordliga populationerna är flyttfåglar och beger sig till de sydliga populationernas breddgrader. Enstaka fynd har gjorts i Västeuropa.

    Tidigare kategoriserades klippsparven som samma art som mongolsparv (Emberiza godlewskii) som till största delen lever öster om klippsparven. Dock lever de sympatriskt i Centralasien och ingen hybridisering har kunnat påvisas. Vilka underarter som förs till vilken art har tidigare varit omdiskuterat. Även hur många underarter klippsparven ska delas in i har också varit omstritt, och är så fortfarande. Vissa taxonomiska auktoriteter urskiljer sex underarter, andra fyra:[3][4]

    • E. c. cia – centrala och södra Europa till Balkanhalvön och norra Turkiet; även Nordafrika
    • E. c. hordei (inkluderas ofta i cia[2]) – Grekland genom södra Turkiet till Israel och Jordanien
    • E. c. prageri (inkluderas ofta i cia[2]) – Kaukasus, södra Ukraina, östra Turkiet samt sydvästra och norra Iran
    • E. c. par – nordöstra Iran till Centralasien och norra Pakistan
    • E. c. stracheyi – nordvästra Himalaya till sydvästra Tibet och Nepal
    • E. c. flemingorum – centrala Nepal.

    Merparten av världspopulationen av klippsparv är stannfåglar. Vissa populationer gör årliga höjdförflyttningar och vissa populationer i Centralasien flyttar söderut om vintern.

    Klippsparv har påträffats fyra gånger i Sverige, senast i maj 1997 i Ottenby, Öland.[5]

    Status

    Arten är globalt sett livskraftig, men inom Europeiska unionen klassas den som unfavourable av EU25 och SPEC3 i Species of European Conservation Concern[6]. I Schweiz är man orolig att anläggandet av skidsportanläggningar ska tränga ut sparven[7].

    Referenser

    Noter

    1. ^ BirdLife International 2012 Emberiza cia Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
    2. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11
    3. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi : 10.14344/IOC.ML.8.1.
    4. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
    5. ^ Klippsparv, Sveriges ornitologiska förenings raritetskatalog.
    6. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 26 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130626051541/http://www.birdlife.org/action/science/species/birds_in_europe/birds_in%20_the_eu.pdf. Läst 10 april 2013.
    7. ^ http://www.birdlife.org/news/news/2007/02/alpine_pistes.html

    Källor

    Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
    • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 376-377
    • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

    Externa länkar

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia författare och redaktörer
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia SV

    Klippsparv: Brief Summary ( السويدية )

    المقدمة من wikipedia SV

    Klippsparv (Emberiza cia) är en fågel i familjen fältsparvar.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia författare och redaktörer
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia SV

    Kaya kiraz kuşu ( التركية )

    المقدمة من wikipedia TR

    Kaya kiraz kuşu[1][2] (Emberiza cia), kiraz kuşugiller (Emberizidae) familyasından Güney Avrupa’daki taşlık, kayalık yamaçlar ve harabelerinde yaşayan bir kuş türü. Ayrıca kaya çintesi[3] ve kaya yelvesi[4] olarak da adlandırılır.

    Kızıl renkli üst tarafı, desensiz ve pas kızılı rengi kuyruk sokumu dışında, siyah çizgilidir; alt tarafı daha açık kızıl-kirli sarıdır. Erkeğinin başı ve göğsü mavi-gridir, tepesinin yanındaki siyah çizgiler gözüne ve yanağının alt tarafına kadar uzanır ve gözünün üzerinde daha beyaz olur. Dişisinin kafa deseni erkeğinkinin daha mat şeklidir. Sesi kızgınlığa özgü ince ve tiz bir ‘si’, ötüşü tiz, ince ve müzikaldir.

    Notlar

    1. ^ Bülent Gözcelioğlu (2002). "Türkiye Tür Listeleri Sınıf:Aves (Kuşlar)". TÜBİTAK. 29 Mart 2015 tarihinde kaynağından arşivlendi. Erişim tarihi: 24 Aralık 2012.
    2. ^ Çakmak, Merete (2005). Anadolu Kuş Adları Sözlüğü:İngilizce-Türkçe-Latince. İstanbul: Kitap Yayınevi. s. 74. ISBN 975-6051-03-5.
    3. ^ Guy M. Kirwan (2008). The Birds of Turkey. Londra: Christopher Helm. ISBN 978-1-4081-0475-0.
    4. ^ Karol, Sevinç (1963). Zooloji Terimleri Sözlüğü. Ankara: Türk Dil Kurumu Yayınları.

    Dış bağlantılar

    http://med.ege.edu.tr/~capaci/

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia yazarları ve editörleri
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia TR

    Kaya kiraz kuşu: Brief Summary ( التركية )

    المقدمة من wikipedia TR

    Kaya kiraz kuşu (Emberiza cia), kiraz kuşugiller (Emberizidae) familyasından Güney Avrupa’daki taşlık, kayalık yamaçlar ve harabelerinde yaşayan bir kuş türü. Ayrıca kaya çintesi ve kaya yelvesi olarak da adlandırılır.

    Kızıl renkli üst tarafı, desensiz ve pas kızılı rengi kuyruk sokumu dışında, siyah çizgilidir; alt tarafı daha açık kızıl-kirli sarıdır. Erkeğinin başı ve göğsü mavi-gridir, tepesinin yanındaki siyah çizgiler gözüne ve yanağının alt tarafına kadar uzanır ve gözünün üzerinde daha beyaz olur. Dişisinin kafa deseni erkeğinkinin daha mat şeklidir. Sesi kızgınlığa özgü ince ve tiz bir ‘si’, ötüşü tiz, ince ve müzikaldir.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia yazarları ve editörleri
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia TR

    Вівсянка гірська ( الأوكرانية )

    المقدمة من wikipedia UK
     src=
    Emberiza cia

    Вівся́нка гірська́ (Emberiza cia) — горобцеподібний птах родини вівсянкових.

    Опис

    Птах трохи більший за горобця. Маса тіла 23—27 г, довжина тіла близько 16 см. У дорослого самця в шлюбному вбранні голова, шия і воло сірі; надбрівні смуги, смуги, які проходять через очі, і смуги, які окреслюють щоки, чорні; спина і крила рудувато-бурі, з чорно-бурою строкатістю; поперек, надхвістя, груди і черево руді; верхні покривні пера крил зі світлою верхівкою; махові пера темно-бурі, зі світлою облямівкою; хвіст темно-бурий, дві крайні пари стернових пер з білими плямами; дзьоб сірий; ноги бурі; у позашлюбному оперенні на голові і волі бурий відтінок. Доросла самка подібна до дорослого самця у позашлюбному оперенні; смуги на голові темно-бурі; низ рудуватий; на боках вола і грудей темні риски. Молодий птах вохристий, з темною строкатістю, за винятком грудей, черева і підхвістя.[1]

    Поширення

    Зустрічається в Африці, Європі і в Центральній Азії. В Україні осілий, кочовий птах Гірського Криму.[1]

    Гніздування

    Самка висаджує по 3-5 яєць.

    Примітки

    1. а б Фесенко Г. В., Бокотей А. А. Птахи фауни України (польовий визначник). — К., 2002. — 416 с. — ISBN 966-7710-22-Х.

    Посилання

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Автори та редактори Вікіпедії
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia UK

    Вівсянка гірська: Brief Summary ( الأوكرانية )

    المقدمة من wikipedia UK
     src= Emberiza cia

    Вівся́нка гірська́ (Emberiza cia) — горобцеподібний птах родини вівсянкових.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Автори та редактори Вікіпедії
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia UK

    Emberiza cia ( الفيتنامية )

    المقدمة من wikipedia VI
     src=
    Emberiza cia

    Emberiza cia là một loài chim trong họ Emberizidae.[2]

    Hình ảnh

    Chú thích

    1. ^ BirdLife International (2012). Emberiza cia. Sách Đỏ IUCN các loài bị đe dọa. Phiên bản 2013.2. Liên minh Bảo tồn Thiên nhiên Quốc tế. Truy cập ngày 26 tháng 11 năm 2013.
    2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson (2012). “The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.”. Truy cập ngày 19 tháng 12 năm 2012.

    Tham khảo


    Hình tượng sơ khai Bài viết Bộ Sẻ này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia tác giả và biên tập viên
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia VI

    Emberiza cia: Brief Summary ( الفيتنامية )

    المقدمة من wikipedia VI
     src= Emberiza cia

    Emberiza cia là một loài chim trong họ Emberizidae.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Wikipedia tác giả và biên tập viên
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia VI

    Горная овсянка ( الروسية )

    المقدمة من wikipedia русскую Википедию
     src=
    Emberiza cia

    Птицы моногамны и территориальны. Площадь участка составляет в среднем 2, 55 га. Сезон гнездования начинается в Центральной Европе в апреле и длится до середины июня. В кладке от 4 до 6 яиц. Инкубационный период длится 12—14 дней. Насиживает только самка. Выводковый период длится 10—12 дней. Кормят выводок обе птицы.

    Примечания

    1. Бёме Р. Л., Флинт В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Птицы. Латинский, русский, английский, немецкий, французский / Под общ. ред. акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., «РУССО», 1994. — С. 396. — 2030 экз.ISBN 5-200-00643-0.
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Авторы и редакторы Википедии
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia русскую Википедию

    Горная овсянка: Brief Summary ( الروسية )

    المقدمة من wikipedia русскую Википедию
     src= Emberiza cia

    Птицы моногамны и территориальны. Площадь участка составляет в среднем 2, 55 га. Сезон гнездования начинается в Центральной Европе в апреле и длится до середины июня. В кладке от 4 до 6 яиц. Инкубационный период длится 12—14 дней. Насиживает только самка. Выводковый период длится 10—12 дней. Кормят выводок обе птицы.

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    Авторы и редакторы Википедии
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia русскую Википедию

    灰眉岩鹀 ( الصينية )

    المقدمة من wikipedia 中文维基百科
    二名法 Emberiza cia
    Linnaeus, 1766[2]
     src=
    灰眉岩鹀的蛋

    灰眉岩鹀学名Emberiza cia)为鵐科鹀属鸟类,俗名灰眉子灰眉雀。分布於俄罗斯蒙古伊朗阿富汗巴基斯坦印度以及中国大陆的东北、河北内蒙古青海山西陕西宁夏甘肃湖北四川贵州云南西藏等地,常见于海拔200-4000m 间以及常见于山麓、丘陵、平原及山地等处的灌木丛、草丛、耕地、森林林缘、河谷阶地或岩石等开阔地。该物种的模式产地在欧洲西部。[2]

    亚种

    • 灰眉岩鹀北疆亚种学名Emberiza cia par)。分布于俄罗斯、伊朗、阿富汗、巴基斯坦、印度以及中国大陆新疆等地。该物种的模式产地在Transcapia,USSR。[3]
    • 灰眉岩鹀阿里亚种学名Emberiza cia stracheyi)。分布于阿富汗以及中国大陆西藏等地。该物种的模式产地在Kumaon。[4]

    参考文献

    1. ^ BirdLife International. Emberiza cia. IUCN Red List of Threatened Species 2017.3. International Union for Conservation of Nature. 2017 [1 October 2016]. 数据库資料包含說明此物種被編入無危級別的原因
    2. ^ 2.0 2.1 中国科学院动物研究所. 灰眉岩鹀. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
    3. ^ 中国科学院动物研究所. 灰眉岩鹀北疆亚种. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2013-12-03).
    4. ^ 中国科学院动物研究所. 灰眉岩鹀阿里亚种. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
     title=
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    维基百科作者和编辑
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia 中文维基百科

    灰眉岩鹀: Brief Summary ( الصينية )

    المقدمة من wikipedia 中文维基百科
     src= 灰眉岩鹀的蛋

    灰眉岩鹀(学名:Emberiza cia)为鵐科鹀属鸟类,俗名灰眉子、灰眉雀。分布於俄罗斯蒙古伊朗阿富汗巴基斯坦印度以及中国大陆的东北、河北内蒙古青海山西陕西宁夏甘肃湖北四川贵州云南西藏等地,常见于海拔200-4000m 间以及常见于山麓、丘陵、平原及山地等处的灌木丛、草丛、耕地、森林林缘、河谷阶地或岩石等开阔地。该物种的模式产地在欧洲西部。

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    维基百科作者和编辑
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia 中文维基百科

    ヒゲホオジロ ( اليابانية )

    المقدمة من wikipedia 日本語
    ヒゲホオジロ ヒゲホオジロ 保全状況評価[1] LEAST CONCERN
    (IUCN Red List Ver.3.1 (2001))
    Status iucn3.1 LC.svg 分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata : 鳥綱 Aves : スズメ目 Passeriformes : ホオジロ科 Emberizidae : ホオジロ属 Emberiza : ヒゲホオジロ E. cia 学名 Emberiza cia (Linnaeus, 1766) 和名 ヒゲホオジロ 英名 Rock Bunting
     src=
    Emberiza cia

    ヒゲホオジロ (Emberiza cia)は、スズメ目ホオジロ科の鳥類。

    Sibley分類体系上の位置[編集]

    シブリー・アールキスト鳥類分類
    ホオジロ亜科 Emberizinae
    ホオジロ族 Emberizini

    脚注[編集]

    1. ^ Emberiza cia (Species Factsheet by BirdLife International)
     src= ウィキメディア・コモンズには、ヒゲホオジロに関連するメディアがあります。 執筆の途中です この項目は、鳥類に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めていますポータル鳥類 - PJ鳥類)。
     title=
    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    ウィキペディアの著者と編集者
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia 日本語

    ヒゲホオジロ: Brief Summary ( اليابانية )

    المقدمة من wikipedia 日本語
     src= Emberiza cia

    ヒゲホオジロ (Emberiza cia)は、スズメ目ホオジロ科の鳥類。

    ترخيص
    cc-by-sa-3.0
    حقوق النشر
    ウィキペディアの著者と編集者
    النص الأصلي
    زيارة المصدر
    موقع الشريك
    wikipedia 日本語