Winter visitor.
El malvís roxu[2], tordu malvís[2] o la marchama[3] (Turdus philomelos) ye una especie d'ave paseriforme de la familia Turdidae qu'habita bona parte d'Eurasia. Presenta envés marrón y banduyu amarellentáu con llurdios escuros xeneralmente color café y clasifícase en trés subespecies. El so particular cantar, que repite frases musicales, mereció frecuentes alusiones poétiques.
L'ave criar nos montes, xardinos y parques, y presenta una conducta migratoria parcial, una y bones munchos exemplares enviernen nel sur d'Europa, norte d'África y el Mediu Oriente. introducir en Nueva Zelanda y Australia; y anque nun s'atopa so amenaza global, la so población menguó significativamente en delles partes d'Europa probablemente por causa de cambeos nes práutiques agrícoles.[ensin referencies]
El malvís constrúi un refechu nial de folla sobre un árbol o parrotal, y guara cuatro a cinco güevos azules con llurdios escuros. Ye un ave omnívora que tien el costume d'utilizar una determinada piedra a manera d'incla onde romper cascoxos. De la mesma forma qu'asocede con otros paseriformes, afectar parásitos esternos ya internos, y ye víctima de predadores como gatos y aves de presa.
Turdus philomelos describióse per primer vegada pol ornitólogu alemán Christian Ludwig Brehm en 1831, y caltién el so nome científicu orixinal.[4] El nome xenéricu Turdus vien del latin pa «Tordu», y l'epítetu específicu philomelos referir a un personaxe de la mitoloxía griega, Filomela, que la so llingua foi cortada, pero que depués foi tresformada nun páxaru cantante. El so nome derivar del griegu Φιλο philo- (amante de), y μέλος melos (cantar).[5]
Un estudiu molecular recién indica que los parientes más cercanos de T. philomenos son el malvís charro (T. viscivorus) con un plumaxe similar, y el malvís mongolés (T. mupinensis); estos trés especies son renuevos tempranos del fonduxe Turdus, primero que se diversificó y estendióse pel mundu, y polo tanto tán menos estrechamente rellacionaos con otres especies de malvises europeos como'l mierlu común (T. merula).[6]
Estrémense trés subespecies, de les cualos la subespecie nominal, T. p. philomelos, cubre la mayor parte de la so área de distribución. T. p. hebridensis, descritu pol ornitólogu británicu William Eagle Clarke en 1913, ye sedentariu (non migratoriu) y alcuéntrase nes Hébridas Esteriores y la isla de Skye n'Escocia. Ye la subespecie más escura, col envés marrón escuru, una rabadilla gris, el color de fondu pálidu nes partes inferiores y los lladrales tiñíos de gris.[7]
T. p. clarkei, descritu pol zoólogu alemán Ernst Hartert en 1909 y nomáu n'honor de William Eagle Clarke, añera nel restu de Gran Bretaña, Irlanda y nel continente européu en Francia, Bélxica, Países Baxos y posiblemente un pocu escontra l'este tamién. Les partes cimeres del so plumaxe son de color marrón con tonos más templaos que los de la subespecie nominal, la parte trasera tiñida de color oliva y les partes inferiores con un fondu mariellu. Ye parcialmente un ave migrante, una y bones delles aves qu'enviernen nel sur de Francia y na península Ibérica. Esta subespecie intergrada cola subespecie nominal nel centru d'Europa, y con T. p. hebridensis nes Hébridas Interiores y l'occidente d'Escocia, y nestes árees les subespecies presenten carauterístiques entemedies.[7] Subespecies adicionales, tales como T. p. nataliae de Siberia propuesta pol rusu Serguéi Buturlín en 1929, nun son llargamente aceptaes.[7]
El malvís común (representáu pola subespecie nominal T. p. philomelos) mide de 20 a 23,5 cm de llargu y tien un pesu de 50-107 gramos. Dambos sexos son asemeyaos y tienen un llombu marrón y les partes inferiores perfectamente negru con llurdios de color crema o mariellu-beige, que se vuelve más pálidu nel banduyu. La parte inferior de les nales tien un color mariellu templáu, el picu ye de color mariellu y les pates y los pies son de color rosa. D'oeste a esti al traviés de la so área de reproducción, de Suecia a Siberia, el tonu de les partes cimeres d'esta especie vuélvese muncho más fríu. Les aves xuveniles paecer a los adultos, pero tienen rayes beige o naranxa na parte posterior y nes coberteras de les nales.[7]
La especie de tordu européu que más se paez al malvís común ye'l malvís alirrojo (T. iliacus), pero estremar por tener una pronunciada llista superciliar blanca, lladrales coloraos, y mientres el vuelu estremar poles partes inferiores de les sos nales que son de color coloráu. El malvís charro (T. viscivorus) ye muncho más grande y les esquines de la so cola son de color blancu; el malvís mongolés (T. mupinensis), tien un plumaxe más asemeyáu pero estremar poles marques negres na cabeza y la so área de distribución que non se superpone.[7]
El malvís común tien una llamada agudo y curtio, tsip, que sustitúi mientres la migración por un siip delgáu y alto, similar a la llamada del malvís alirrojo, pero más curtiu. La llamada d'alarma ye un chuc-chuc que se vuelve cada vegada más curtiu y más estridente na midida qu'aumenta l'amenaza. El machu suel cantar dende una percha elevada como'l visu d'un árbol o un techu. El so cantar componer d'una serie de frases musicales altes y clares, repitida dos a cuatro veces, filip filip filip codidio codidio quitquiquit tittit tittit tereret tereret tereret, y ye entemecíu de notes aspres y de mimetismu. La subespecie de les Hébridas canta principalmente ente febreru y xunu, pero les demás subespecies suelen cantar dende payares a xunetu.[7] En rellación al so pesu, esta especie tien una de les llamaes más fuertes ente les aves.[8] Un machu puede tener un repertoriu de más de 100 frases,[9] munches de les cualos pueden ser copiaes de los sos padres y de páxaros vecinos. El mimetismu puede incluyir la imitación de teléfonos,[10] y llamaes d'aves cautives, incluyendo especies exótiques como'l sirirí cariblanco.[7]
Reproduzse na mayor parte d'Europa (anque non na mayor parte de la península Ibérica, les tierres baxes d'Italia nin nel sur de Grecia), ya incluyendo Ucrania y Rusia casi hasta'l llagu Baikal. Llega hasta la llatitú 75 °N en Noruega y hasta aprosimao 60 °N en Siberia. Les aves d'Escandinavia, Europa y Rusia enviernen na rexón del Mediterraneu, el norte d'África y el Oriente Mediu; de les aves del oeste d'Europa col so clima más templáu, namái dalgunes salen de les sos zones de reproducción.[7]
La subespecie nominal foi introducida en Nueva Zelanda y Australia por sociedaes d'aclimatación ente 1860 y 1880, al paecer por razones puramente sentimentales.[11] En Nueva Zelanda foi introducida nos dos islles principales; establecióse rápido y estendióse a les islles vecines, incluyendo Kermadec, Chatham y Auckland.[12] Anque ye común y llargamente distribuyida en Nueva Zelanda, n'Australia namái esiste una pequeña población alredor de la ciudá de Melbourne.[13] En Nueva Zelanda, la depredación per parte d'especies d'aves introducíes paez tener un efeutu perxudicial llindáu, afectando dellos invertebraos,[14] y estropiando a los cultivos comerciales de frutes.[15] Como especie introducida, nun tien proteición llegal en Nueva Zelanda, y puede ser matada en cualquier momentu.[16]
Añera en montes con suficiente sotobosque, cercanu a zones más abiertes hasta una altitú de 2.200 msnm (en Suiza). Nel oeste d'Europa tamién añera en xardinos y parques. La subespecie de la islla de les Hébrides (T. p. hebridensis) añera en zones más abiertes, incluyendo gorbizal, ente que nel este del rangu eurasiático, la subespecie nominal llindar a los cantos de los trupos montes de coníferes.[7]
Nes zones onde se practica agricultura intensiva, y onde les práutiques agrícoles paecen render les tierres desaparentes, los xardinos formen un hábitat de reproducción importante. Nun estudiu inglés amosóse que namái'l 3,5% de los territorios alcuéntrase en tierres de cultivu, ente que el 71,5% de los territorios alcuéntrase en xardinos, a pesar de qu'esti hábitat namái representa'l 2% de la área total. Los niales restantes alcuéntrase nos montes (1% de la superficie total).[17]
Polo xeneral, l'hábitat d'iviernu ye tamién el que s'utiliza p'añerar, sacante que se s'eviten tierres altes y otres llocalidaes espuestes;[18] Sicasí, la subespecie T. p. hebridensis suel frecuentar la vera del mar pel hibiernu.[7]
El malvís común nun ye gregariu, anque ye posible que dellos aves xúntense pel hibiernu o tean de casualidá acomuñaos en hábitats de forajeo, dacuando con otros tordos como'l mierlu, malvís real (Turdus pilaris), malvís alirrojo (Turdus iliacus) y Turdus ruficollis.[7] A diferencia del malvís real y malvís alirrojo que son más nomádicos, el malvís común tiende a tornar con regularidá a les mesmes árees d'ivernada.[18]
Ye una especie monógama y territorial. Nes árees onde ye un ave migratoriu, el machu vuelve establecer el so territoriu de cría y empieza a cantar asina torne. Nes zones más templaes onde una parte de l'aves suel permanecer mientres tol añu, el machu residente nun sale del so territoriu de cría, cantando de forma intermitente, pero la fema puede establecese nun rangu d'ivernada individual hasta que la la pareya axuntar a principios de la primavera.[18]
Mientres la migración, viaxa principalmente pela nueche con una aición de vuelu fuerte y direuta. Vuela en bandaes esvalixaes que crucien el mar nun frente ampliu en llugar de concentrase nos pasos curtios (como asocede na migración de grandes aves planeadoras), y llapada con frecuencia pa caltener el contautu.[7] La migración puede empezar asina a finales d'agostu nes partes más orientales y septentrionales de la área de distribución, pero la mayoría de les aves que tienen que cubrir distancies más curties, dirixir al sur dende setiembre hasta mediaos d'avientu. Sicasí, el mal tiempu puede obligar a movimientos migratorios adicionales. La migración de torna bazcuya ente mediaos de febreru en tol Mediterraneu hasta mayu nel norte de Suecia y Siberia central.[7] Vagantes fueron rexistraos en Groenlandia, delles islles del Atlánticu y África Occidental.[7]
La fema constrúi un nial en forma de copa forráu con folla y yerba seco. Escueye un parrotal, árbol o enredadera, o, nel casu de la subespecie de les Hébridas, nel suelu. Pon cuatro o cinco güevos de color azul brillante, llixeramente enllordiáu de negru o moráu;[7] polo xeneral tienen un tamañu de 2.7 x 2.0 centímetros (0.79 x 1.06 in) y pesen 6.0 gramos, de los cualos el 6% ye pulgu.[5] La fema guara los güevos sola mientres 10-17 díes. Dempués de la eclosión trescurren otros 10-17 díes hasta que les críes salgan del nial. Dos o tres niaraes nun añu ye normal, pero nel norte de la área de distribución namái puede tener una niarada.[7] Un promediu de 54,6% de les críes britániques sobrevive'l primer añu de vida, y la tasa de supervivencia añal d'adultos ye del 62,2%. La esperanza de vida típica ye de tres años, pero la edá máxima rexistrada ye de 10 años y 8 meses.[5]
El malvís ye dacuando anfitrión de cucos parasitarios, como'l cucu común (Cuculus canorus), pero esto ye bien raru porque'l malvís suel estremar los güevos non miméticos de los cuquiellos.[19] Sicasí, el malvís nun demuestra la mesma agresión qu'el mierlu común escontra'l cuquiellu adultu.[20] Les aves introducíes en Nueva Zelanda, onde'l cuquiellu nun asocede, caltuvieron mientres los postreros 130 años la capacidá de reconocer y refugar güevos non-miméticos.[21]
Ente'l depredadores de los malvises adultos inclúyese gatos, miagones europeos (Athene noctua) y gavilanes (Accipiter nisus); los güevos y pitucos son depredados por pegues, glayos, y esguiles de les Carolinas si tán presentes.[22][23][24] Al igual qu'otres aves paseriformes, los parásitos son comunes ya inclúin endoparásitos, como'l nematodo Splendidofilaria (Avifilaria) mavis que'l so nome específicu derivar del tordu Turdus mavis.[25] Según los resultaos d'un estudiu rusu sobre parásitos del sangre, tolos malvises reales, malvises alirrojos, y malvises comunes incluyíes na amuesa yeren portadores de hematozoanossobremanera Haemoproteus y Trypanosoma.[26] Cachiparros del xéneru Ixodes tamién son comunes y pueden contener axentes patóxenos, incluyendo encefalitis nes zones montiegues del centru y este d'Europa y Rusia,[27] y, más comúnmente, bacteries del xéneru Borrelia.[28] Delles especies de Borrelia causen la enfermedá de Lyme, y aves como'l malvís, que forrajean na tierra, pueden actuar como reservorio de la enfermedá.[29]
El malvís común ye omnívoru y aliméntase d'una gran variedá d'invertebraos, especialmente de merucos y cascoxos, según frutes blandes y bayes. Al igual qu'el so pariente, el mierlu, atopa preses animales a güeyu. Sirvir d'una téunica de caza corriendo y parrando en campu abierto, y xurga na foyarasca en busca d'alimentos en zones montiegues.[7]
Cascoxos formen un alimentu particularmente importante mientres seques o cuando'l mal tiempu fai difícil atopar otru alimentu. El tordu de cutiu usa una piedra favorita como «incla» pa romper la concha del cascoxu y estrayer el cuerpu blandu qu'invariablemente llimpia nel suelu enantes de consumilo.[18] Les aves xuveniles primeramente tiren oxetos y traten de xugar con ellos hasta qu'aprienden a utilizar les incles como ferramientes pa romper les conches de cascoxos.[30] Los pitucos reciben principalmente alimentos d'orixe animal, como merucos, baboses, cascoxos y bárabos d'inseutos.[7]
El cascoxu moru (Cepaea nemoralis) ye regularmente comíu pol malvís, y suxurióse qu'el patrones polimórficos de la concha representen una respuesta evolutiva p'amenorgar la depredación,[31] anque'l malvís común probablemente nun ye la única fuercia selectivo arreyada.[32]
Tien un estensu área de distribución, que la so superficie ye d'aprosimao 10 millones de kilómetros cuadraos y una llarga población que se compon d'ente 40 y 71 millones d'aves namái n'Europa.[1]
Nel paleárticu occidental esiste evidencia d'un amenorgamientu de la población, pero a un nivel per debaxo del estragal riquíu pa una esmolición mundial (esto ye, un amenorgamientu del númberu de más d'un 30% en diez años o tres generaciones) y polo tanto esta especie ye clasificada como de «esmolición menor» na Llista Colorada.[1] En Gran Bretaña y los Países Baxos, prodúxose un descensu de más de 50% de la población y el malvís común incluyir nes llistes coloraes rexonales.[18][33] Los amenorgamientos son mayores nes tierres agrícoles (73% dende mediaos de 1970) y créese que se debe a cambeos nes práutiques agrícoles mientres les últimes décades.[34] Anque nun se conoz les razones esactes de la cayida poblacional, pue tar rellacionáu a la perda de sebes, la llantadera de cultivos na seronda en llugar de la primavera, y posiblemente l'aumentu del usu de pesticidas. Estos cambeos pueden haber amenorgaos la disponibilidad d'alimentu y de sitios d'anidación.[35] Nos xardinos, l'usu de cebos envelenaos pa controlar los llimiagos y los cascoxos pueden representar una amenaza,[24] y nes zones urbanes, dellos tordos son atropellaos cuando usen la superficie dura de les carreteres pa romper les conches de cascoxos.[36]
El cantar carauterístico del malvís común, con frases melódiques que se repiten dos o más vegaes, describióse pol poeta británicu del sieglu XIX Robert Browning nel so poema Home thoughts from abroad.[37] El cantar del malvís tamién inspiró al escritor británicu del sieglu XIX, Thomas Hardy nel so poema «Darkling Thrush»,[38] y el poeta británicu del sieglu XX, Ted Hughes, quien destacó los sos proezas de caza en Thrushes.[39] El poeta galés del sieglu XIX, Edward Thomas escribió 15 poemes sobre mierlos y tordos, incluyendo «The Thrush».[34]
El malvís ye l'emblema del club de fútbol inglés West Bromwich Albion, escoyíu porque se guardaba un malvís común como mascota nel pub utilizáu pol equipu pa camudase. Tamién dio llugar al llamatu inicial de West Bromwich Albión, The Throstles (Los tordos).[40]
Tordu fueron atrapaos como alimentu dende fai 12.000 años[41] y una de les primeres referencies alcuéntrase na Odisea: «Entós, como palombos o malvises batiendo les sos nales estendíes contra dalgún llazu improvisáu en carbes — volando en busca d'un nial atopadizu, pero una horrible cama recibir».[42] La caza sigue anguaño en tol Mediterraneu, pero nun se cree que ye un factor importante nel amenorgamientu d'esta especie en delles partes de la so área de distribución.[34]
N'España, esta especie ye cazada mientres la so migración al traviés del país, de cutiu usando lliga que, anque prohibíu pola Xunión Europea, sigue siendo tolerada y dexada na Comunidá Valenciana.[43] En 2003 y 2004, la Unión Europea intentó, ensin ésitu, poner fin a esta práutica na Comunidá Valenciana.[44][45]
Hasta siquier el sieglu XIX, el malvís común caltúvose como ave de xaula pola so voz melodiosa.[46] Al igual que cola caza, hai poca evidencia de que la captura d'aves monteses para avicultura tuviera un efeutu significativu sobre les poblaciones monteses.[7]
El malvís roxu, tordu malvís o la marchama (Turdus philomelos) ye una especie d'ave paseriforme de la familia Turdidae qu'habita bona parte d'Eurasia. Presenta envés marrón y banduyu amarellentáu con llurdios escuros xeneralmente color café y clasifícase en trés subespecies. El so particular cantar, que repite frases musicales, mereció frecuentes alusiones poétiques.
L'ave criar nos montes, xardinos y parques, y presenta una conducta migratoria parcial, una y bones munchos exemplares enviernen nel sur d'Europa, norte d'África y el Mediu Oriente. introducir en Nueva Zelanda y Australia; y anque nun s'atopa so amenaza global, la so población menguó significativamente en delles partes d'Europa probablemente por causa de cambeos nes práutiques agrícoles.[ensin referencies]
El malvís constrúi un refechu nial de folla sobre un árbol o parrotal, y guara cuatro a cinco güevos azules con llurdios escuros. Ye un ave omnívora que tien el costume d'utilizar una determinada piedra a manera d'incla onde romper cascoxos. De la mesma forma qu'asocede con otros paseriformes, afectar parásitos esternos ya internos, y ye víctima de predadores como gatos y aves de presa.
Oxuyan qaratoyuq (lat. Turdus philomelos) - qaratoyuqlar fəsiləsinin qaratoyuq cinsinə aid heyvan növü.
Oxuyan qaratoyuq (lat. Turdus philomelos) - qaratoyuqlar fəsiləsinin qaratoyuq cinsinə aid heyvan növü.
An drask sut (liester : driski sut)[1] a zo ur spesad golvaneged, krennik e vent, Turdus philomelos an anv skiantel anezhañ.
Hec'h anv skiantel philomelos a zeu eus ar gresianeg a gar ar sonerezh rak kanañ a ra kalz laboused ar spesad-mañ[2]. Kavet e vez ivez[3] an anv brezhonek bouzevelleg (diwar borzevelleg).
Muzuliañ a ra an drask sut 22 cm. Kalz bihanoc'h eget an drask roueel hag an drask louet eo.
Dougen a ra pluñv rous unvan war e gein ha gwenn brizhennet rous eo e krubuilh.
Bevañ a ra diwar zivellkeineged ha hugennoù[4].
Boas eo da derriñ krogenn ur maligorn war ur maen.
Ar spesad a gaver ar pevar isspesad[5] anezhañ :
Plijout a ra brouskoadoù, girzhier, liorzhoù war-dro an tiez dezhañ.
An drask sut (liester : driski sut) a zo ur spesad golvaneged, krennik e vent, Turdus philomelos an anv skiantel anezhañ.
El tord comú o tord, tord blanc, tord blancel i tord blanc gros[1] a les Balears (Turdus philomelos) és un ocell túrdid[2] que habita gran part d'Euràsia. És un excel·lent ocell cantaire.
Parcialment és un ocell migrador amb molts individus hivernant al sud d'Europa, nord d'Àfrica i l'Orient Mitjà. Ha estat introduït a Nova Zelanda i Austràlia. Malgrat que no està amenaçat globalment, algunes poblacions europees estan en declivi possiblement pels canvis en l'agricultura.
El tord comú és un animal omnívor fa de 20 a 23,5 cm de llarg i pesa de 50 a 107 grams. Els dos sexes són similars.
El tord comú no és normalment gregari; tanmateix, alguns individus s'ajunten a l'hivern. És monògam i en els llocs on són completament migradors el mascle restableix el seu territori de cria i comença a cantar tan aviat com retorna. La migració, la fan principalment de nit per tal d'evitar els raigs de sol.
El tord comú o tord, tord blanc, tord blancel i tord blanc gros a les Balears (Turdus philomelos) és un ocell túrdid que habita gran part d'Euràsia. És un excel·lent ocell cantaire.
Parcialment és un ocell migrador amb molts individus hivernant al sud d'Europa, nord d'Àfrica i l'Orient Mitjà. Ha estat introduït a Nova Zelanda i Austràlia. Malgrat que no està amenaçat globalment, algunes poblacions europees estan en declivi possiblement pels canvis en l'agricultura.
El tord comú és un animal omnívor fa de 20 a 23,5 cm de llarg i pesa de 50 a 107 grams. Els dos sexes són similars.
Mae'r Fronfraith neu Ceiliog bronfraith (Lladin: Turdus philomelos) yn aelod o deulu'r Turdidae. Mae'n aderyn cyffredin ac adnabyddus trwy Ewrop heblaw am dde Sbaen a Phortiwgal, yn enwedig gan ei fod yn hoff o erddi.
Nid yw'r Fronfraith yn aderyn mudol fel rheol, ond mae adar o'r gogledd yn symud tua'r de yn y gaeaf. Eu prif fwyd yw pryfed, malwod ac aeron. Defnyddir carreg i dorri cregyn y malwod cyn eu bwyta, a gan fod yr aderyn yn aml yn defnyddio'r un garreg bob tro gellir gweld darnau o gregyn ar wasgar o'i chwmpas. Mae'n nythu mewn llwyni fel rheol.
Gellir gwahaniaethu rhwng y Fronfraith a Brych y Coed sy'n aderyn tebyg iawn trwy fod y Fronfraith llai na Brych y Coed ac yn fwy brown ar y pen a'r cefn lle mae Brych y Coed yn fwy llwydfrown. Mae'r gân yn adnabyddus iawn, a gellir ei hadnabod trwy fod yr aderyn yn ail-adrodd pob darn o'r gân nifer o weithiau cyn symud ymlaen i ddarn arall.
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Brych coesgoch Turdus plumbeus Brych crafog Psophocichla litsitsirupa Brych gwyrddfelyn Turdus olivaceus Brych gyddfwyn y dwyrain Turdus albicollis Brych llygadwyn Jamaica Turdus jamaicensis Brych mawr Turdus fuscater Brych Tickell Turdus unicolor Brych Yemen Turdus menachensis Mwyalch dorchwen Turdus albocinctus Robin gefnwinau Turdus rufopalliatusMae'r Fronfraith neu Ceiliog bronfraith (Lladin: Turdus philomelos) yn aelod o deulu'r Turdidae. Mae'n aderyn cyffredin ac adnabyddus trwy Ewrop heblaw am dde Sbaen a Phortiwgal, yn enwedig gan ei fod yn hoff o erddi.
Nid yw'r Fronfraith yn aderyn mudol fel rheol, ond mae adar o'r gogledd yn symud tua'r de yn y gaeaf. Eu prif fwyd yw pryfed, malwod ac aeron. Defnyddir carreg i dorri cregyn y malwod cyn eu bwyta, a gan fod yr aderyn yn aml yn defnyddio'r un garreg bob tro gellir gweld darnau o gregyn ar wasgar o'i chwmpas. Mae'n nythu mewn llwyni fel rheol.
Gellir gwahaniaethu rhwng y Fronfraith a Brych y Coed sy'n aderyn tebyg iawn trwy fod y Fronfraith llai na Brych y Coed ac yn fwy brown ar y pen a'r cefn lle mae Brych y Coed yn fwy llwydfrown. Mae'r gân yn adnabyddus iawn, a gellir ei hadnabod trwy fod yr aderyn yn ail-adrodd pob darn o'r gân nifer o weithiau cyn symud ymlaen i ddarn arall.
Drozd zpěvný (Turdus philomelos) je středně velký druh zpěvného ptáka z čeledi drozdovitých.
Rozlišují se 4 poddruhy: drozd zpěvný evropský (Turdus philomelos philomelos), obývající většinu areálu, drozd zpěvný anglický (T. p. clarkei), žijící v malé části západní Evropy a na většině Britských ostrovů, drozd zpěvný skotský (T. p. hebridensis), obývající západní část Skotska a Irska, a drozd zpěvný sibiřský (T. p. nataliae), žijící v asijské části areálu.[2]
O něco menší než kos černý, s kratším ocasem. Dorůstá délky 22–23 cm a váží 40–97 g. Svrchu je hnědý, spodinu má žlutavě bílou nebo bílou, na bocích a hrudi často teple okrovou, s hustými černými podélnými skvrnami tvaru obrácených srdíček. V letu patrné spodní křídelní krovky jsou rezavobéžové. Obě pohlaví jsou zbarvena stejně. Létá rychle, trochu trhavě.
Zaměněn může být zejména s drozdem brávníkem, který se liší hlavně následujícími znaky: větší velikostí, protáhlejším tvarem s delším ocasem, bílými spodními křídelními krovkami a špičkami vnějších ocasních per a letu v dlouhých vlnovkách. Sedícího ptáka lze odlišit také díky světlejším hnědošedým stranám hlavy a krku, často větším černým skvrnám po stranách hrudi, kulatějším černým skvrnám na hrudi a břichu a šedšímu peří v křídlech se světlejšími lemy.
Vábí nenápadným, ostrým „cit“. Zpěv je hlasitý, tvořen flétnovými a vrzavými tóny a hvizdy, typický periodickým opakováním (2–4×) jednotlivých, znatelně oddělených motivů.[2][3]
Hnízdí v celé Evropě s výjimkou části Pyrenejského poloostrova a v Asii východně až po jezero Bajkal, během 19. století byl introdukován i do jihovýchodní Austrálie, na Nový Zéland a Nové Hebridy. Je částečně tažný, ptáci ze západní Evropy jsou zčásti stálí a zčásti tažní, populace ze severnějších částí Evropy a Sibiře výlučně tažné. Většina evropských ptáků zimuje v oblasti západního Středomoří a severní Afriky.[2][4]
V ČR hnízdí běžně na celém území od nížin až nad horní hranici lesa; nejvýše byl zaznamenán v Jeseníkách v 1 350 m n. m. a v Krkonoších a na Šumavě v 1 300 m n. m. Početnost se v posledních desetiletích jeví jako stabilní, v letech 2001–03 byla odhadována na 400 000–800 000 párů.
Ptáci hnízdící v ČR jsou tažní. Jarní přílet připadá na konec února a na březen, odlet na konec srpna až začátek října.[2]
Hnízdí v lesích všech typů, hlavně na jejich okrajích, v porostech kolem vodotečí, remízkách a polních lesících. V průběhu 20. století se podobně jako u kosa černého část populace přesunula z lesního prostředí do lidských sídlišť a dnes tak běžně hnízdí také v parcích, zahradách a na hřbitovech.[2]
Živí se převážně žížalami, měkkýši a hmyzem. Z měkkýšů převažují plovatky, okružáci, plzáci, slimáci a hlemýždi, z hmyzu brouci a motýli. Na konci léta a na podzim vyhledává také nejrůznější bobule a semena, často meruzalky, jahodníku, brusnice, jeřábu, bezu, střemchy aj. Mláďata jsou zpočátku krmena hlavně žížalami, později čím dál více měkkýši a larvami a housenkami motýlů. Ulit plžů se zbavuje otloukáním o kámen, na místě jeho výskytu tak lze většinou nalézt tzv. šnečí kovadliny, tj. kameny se zbytky šnečích ulit. Potravu sbírá především na zemi, plody ozobává i na stromech a keřích.[2]
Hnízdí v jednotlivých párech. Samci revíry obsazují hned po návratu ze zimovišť a označují je hlasitým zpěvem. Během toku poletují okolo samic a předvádějí před nimi zvláštní postoj s načepýřeným peřím. Hnízdí běžně 2× až 3× ročně od března do července, při zničení snůšek následuje náhradní hnízdění. Hnízdo je na stromech a keřích, méně často i na budovách, v polodutinách stromů, hromadách dřeva, na zemi apod. V ČR bývá umístěno nejčastěji na smrku a bezu ve výšce 1–3 m. Brzy na jaře se většina hnízd nachází z důvodu lepšího krytí na jehličnatých stromech, po olistění listnatých stromů a keřů přibývá i hnízd umístěných na nich. Stavebním materiálem je tráva, větvičky, listí a mech, vnitřek je vymazán směsí hlíny, dřevního trouchu a slin a je tak nezaměnitelný s jinými druhy rodu Turdus. Hnízdo staví pouze samice po dobu 4–6 dnů a bývá obvykle použito jen pro 1 hnízdění.
Snůška obsahuje 4–5 (3–6) modrých nebo modrozelených, 27,2 × 20,5 mm velkých vajec s tmavými tečkami. Snášení probíhá denně, sezení začíná od snesení předposledního či posledního vejce. Inkubuje samotná samice po dobu 10–16 dnů. Mláďata jsou krmena oběma rodiči, hnízdo opouštějí ve stáří 13–15 dnů a další 1–2 týdny jsou krmena mimo něj. Pohlavní dospělosti dosahují ve 2. roce života. Mortalita v 1. roce je 58,3 %, průměrná délka života 1,4 roku. Nejstarší pták se dožil nejméně 17 let a 5 měsíců.[2]
V tomto článku byl použit překlad textu z článku Song Thrush na anglické Wikipedii.
Drozd zpěvný (Turdus philomelos) je středně velký druh zpěvného ptáka z čeledi drozdovitých.
Sangdrossel (Turdus philomelos) er en spurvefugl i familien drosselfugle. Den er udbredt over det meste af Europa og i dele af Asien samt indført visse steder i Australasien. I Danmark er den almindelig i nåleskove eller blandskove,[kilde mangler] især i den østlige del af landet.[kilde mangler] Den er i løbet af 1900-tallet indvandret til byernes haver og parker, hvor den dog lever temmelig skjult, da den stadig er ret sky.[kilde mangler] Den opdages oftest på sin kraftige sang.[kilde mangler]
Sangdroslen er omkring 23 centimeter eller lidt mindre end en solsort. Kønnene er ens i fjerdragten. Oversiden er brun, dog med gulbrune spidser på de store dækfjer.[1] Undersiden er gullig med mange mørke pletter i rækker. I den hurtige, retlinede flugt ses på vingens underside lysebrune (rustgule [2]) vingedækfjer.[1] Benene er hudfarvede. Unge fugle ligner adulte, men har gulplettet overside.[2]
Sangen er vidtlydende og melodiøs med klare fløjtetoner. Den kan minde om solsortens, men består af korte motiver som gentages flere gange og kan f.eks. gengives som "du-it, du-it, du-it! bit bit bit bit! be-di-u be-di-u...!" eller i en engelsk udgave: "Kiss me, kiss me!, Do it, do it, do it, Be quick, be quick,...!". De enkelte motiver varierer meget og hver han har sit eget repertoire med i gennemsnit 130 forskellige passager. Ofte findes imitationer af andre fugle.[3]
Hannen fremfører oftest sangen fra toppen af et træ eller et andet højt sted. I Danmark synger den fra sin ankomst i marts indtil juli og er en af de fugle, der begynder tidligst at synge, ofte mere end en time før solopgang, og slutter sidst om aftenen.[3] I en britisk undersøgelse blev arten sammenlignet med 17 andre sangfugle og af dem havde sangdroslen den kraftigste stemme i forhold til sin vægt.[4]
Kaldet er et skarpt, lyst tsip. Fra flyvende fugle høres også et meget kort sip. Advarselskaldet er bl.a. et duk-duk eller en hurtig serie: tjitjitji...!.[3]
Sangdroslen yngler sædvanligvis i skove med meget undervegetation og med mere åbne områder, som lysninger, i nærheden. Den anvender i Vesteuropa også haver og parker. Den yngler op til trægrænsen og når fx 2200 meter over havet i Schweiz. I den østlige del af artens udbredelsesområde findes den kun i udkanten af de tætte nåleskove.[5]
Arten forekommer i det vestlige og centrale Palæarktis, hvor den yngler i den tempererede og boreale zone.[6] Den findes i hele Europa på nær Island og det sydlige middelhavsområde. I øst strækker dens forekomst sig til Bajkalsøen.[2]
Den blev i midten af 1800-tallet indført til det sydøstlige Australien og New Zealand.[7] I Australien er den i dag kun udbredt i omegnen af Melbourne.[8]
I Danmark er sangdroslen en almindelig yngletrækfugl, der overvintrer i det sydvestlige Europa og Nordafrika. Den trækker om natten, hvor man især i april og oktober kan høre dens korte, skarpe "tsip"-kald fra de fugle, der passerer landet til eller fra den skandinaviske halvø og Finland.[2]
Sangdroslen ankommer til Danmark fra slutningen af februar til begyndelsen af april.[9] Den skålformede rede placeres lavt i et træ eller en busk og bygges af sammenflettede strå og kviste, der holdes sammen af ler. Den er let genkendelig ved, at bunden er en fast skal af sammenklinet trøsket træ og spyt.[10]
Hunnen lægger 5-6 blålige æg med mørke pletter og ruger dem i to uger. Ungerne bliver først fodret i reden af forældrene i to uger, hvorefter de forlader reden. De er først flyvefærdige et par dage senere, og fodres fortsat i to-tre uger.[11] Det er almindeligt med to kuld på en sommer, med andet kuld i juni måned.[2]
Som solsorten finder sangdroslen sin føde på jorden. Når den søger føde, bevæger den sig først hurtigt fremad for derpå pludseligt at stoppe op og se sig omkring.[5] Den ernærer sig især ved regnorme, insekter og bær. Desuden er snegle en vigtig næringskilde, hvor den foretrækker arter som havesnegl og lundsnegl, hvis sneglehus knuses mod en sten.[12]
Sangdrossel (Turdus philomelos) er en spurvefugl i familien drosselfugle. Den er udbredt over det meste af Europa og i dele af Asien samt indført visse steder i Australasien. I Danmark er den almindelig i nåleskove eller blandskove,[kilde mangler] især i den østlige del af landet.[kilde mangler] Den er i løbet af 1900-tallet indvandret til byernes haver og parker, hvor den dog lever temmelig skjult, da den stadig er ret sky.[kilde mangler] Den opdages oftest på sin kraftige sang.[kilde mangler]
Die Singdrossel (Turdus philomelos) ist eine Vogelart, die zur Familie der Drosseln (Turdidae) und zur Ordnung der Sperlingsvögel (Passeriformes) gehört. Sie ist in der gemäßigten und der borealen Zone der westlichen und zentralen Paläarktis beheimatet und zählt dort zu den häufigen waldbewohnenden Arten. Europäische Vögel überwintern im westlichen Europa oder im Mittelmeerraum. Im Südosten Australiens und in Neuseeland wurde sie Mitte des 19. Jahrhunderts als Neubürger (Neozoon) eingeführt.
Die Singdrossel ist mit 20–22 cm Körperlänge[1] etwas kleiner als eine Amsel und wirkt zudem zierlicher und kurzschwänziger. Die Flügellänge beträgt durchschnittlich 80 mm. Das Durchschnittsgewicht liegt im Winter bei etwa 70 g, das Minimalgewicht zu Ende der Brutzeit bei 60 g. Wenn zur Zugzeit Fettdepots gebildet wurden, kann eine Singdrossel bis zu 90 g wiegen.[2]
Der Oberkopf ist warm graubraun, es ist ein hellerer Überaugenstreif angedeutet, der meist jedoch nur im Bereich der Stirn deutlich abgesetzt wirkt. Die Zügel sind dunkelbraun und zeigen eine helle Sprenkelung. Die Ohrdecken sind hellbraun. Nacken, Halsseiten und vorderer Rücken sind warm braun, die übrige Oberseite ist graubraun bis olivbraun. Das Kinn und die vordere Kehle sind beige bis rahmfarben, die Vorderbrust und die Flanken sind mit einer gelblich braunen Färbung überhaucht, die fließend in das matte Weiß der hinteren Brust und des Bauches übergeht. Die Unterseite ist zudem mit schwarzbraunen Flecken gemustert, die auf Kinn und Kehle länglich und schmal sind und sich zu einem Bartstreif verdichten. Dieser ist durch einen ungemusterten, hellen Rand zum braunen Zügel hin abgesetzt. Zum Bauch hin werden die Flecken größer sowie rundlich fächerförmig und bilden angedeutete Reihen. Im Frühjahr können sie umgekehrt V-förmig beziehungsweise herzförmig aussehen. Zu den Flanken hin werden sie bisweilen heller, auf dem Unterbauch spärlicher. Die Steuer- und Flügelfedern sind zu einem großen Teil braun mit einer rötlich braunen, helleren Außenfahne. Die drei inneren Armschwingen sind oft undeutlich hell gesäumt. Die großen und mittleren Armdecken tragen einen hellen Spitzenfleck. Die Unterflügeldecken sind rostgelb und heben sich im Flug deutlich vom sonst eher graubraun bis grau wirkenden Unterflügel ab.
Das Auge ist dunkelbraun und trägt einen rahmfarbenen Ring. Der Schnabel ist schwarzbraun mit gelblichen Unterschnabelästen. Die Füße sind bei adulten Tieren gelbbraun bis bräunlich rosa, im Jugendkleid rosa-perlmuttfarben.
Ein Sexualdimorphismus ist nicht ausgeprägt. Lediglich die Durchschnittsmaße sind bei Männchen etwas größer.
Im Jugendkleid ist die Oberseite wärmer braun und zeigt eine intensiv zimtgelbe Fleckung auf Schultern und Rücken.[3] Die Unterseite ist gelblicher als bei adulten Tieren, und die Fleckenzeichnung auf der Unterseite weniger kontrastreich.
Die Singdrossel kann mit der Misteldrossel verwechselt werden, die jedoch um ein Fünftel größer ist, eine tropfenförmig-runde, sehr grobe Fleckung der Unterseite aufweist und oberseits eher stumpf graubraun gefärbt ist. Der deutlich länger wirkende Schwanz zeigt an den Außenfedern weiße Spitzen und der Flug ist wellenförmig. Auch die Rotdrossel ist ähnlich, jedoch kleiner, zeigt kräftig fuchsrote Flanken und im Flug ebensolche Unterflügeldecken. Zudem ist die Unterseite eher streifig gefleckt und das Kopfmuster aus hellem Überaugenstreif und hellem Bartstreif sehr viel deutlicher.
Der besteht aus meist mehrsilbigen, deutlich voneinander abgesetzten Elementen, die charakteristischerweise zwei- bis dreimal wiederholt werden (z. B. tülip tülip tülip – tschidi-trü tschidi-trü tschidi-trü – didi didi didi). Zwischen diese Reihen werden auch einzelne, nicht wiederholte Roller oder Triller eingestreut. Das Repertoire an Einzelelementen ist recht groß und diese können sehr variabel sein. Sie können flötend, zwitschernd oder schnarrend sein. Insgesamt ist der Gesang meist recht melodisch, ihm fehlt aber die kehlig-flötende Charakteristik der Amsel. Er ist insgesamt meist etwas schriller und weniger „warm“. Bisweilen werden auch Stimmen anderer Arten in die Strophen eingebaut. Eine Singdrossel singt bisweilen bis zu 50 Minuten lang, meist wird aber ein solcher Dauergesang durch kurze Pausen, z. B. beim Ortswechsel, unterbrochen.
Der Balzgesang ist leiser und weniger flötend, man kann ihn meist nur vernehmen, wenn man direkt unter dem Baum steht, auf dem das Männchen singt.
Der Lock- und Flugruf ist ein kurzes, hohes zit oder zip, das hin und wieder auch zweistimmig gezogen sein kann. Dieser Ruf ist besonders häufig im Herbst von ziehenden Exemplaren zu hören. Ebenso auf dem Zug wird ein hohes, gezogenes siit geäußert, ähnlich dem Zugruf der Rotdrossel.
Der Erregungsruf ist ein kurzes djück oder djück-djück, das bei starker Erregung in ein heftiges Zetern übergehen kann. Es ist dem der Amsel ähnlich, jedoch meist höher und schriller, tschik-tschik oder tscheck-tscheck-tscheck-tscheck …
Die Singdrossel ist in der West- und Zentralpaläarktis beheimatet, wo sie die gemäßigte und die boreale Zone bewohnt. Sie kommt – mit Ausnahme von Island und den südlichen Mittelmeerregionen – in ganz Europa vor. Im Osten erstreckt sich ihr Vorkommen bis zum Baikalsee. Im westlichen Teil ihrer Verbreitung reicht diese von 40° bis 70° N, im östlichen Teil von 50 bis 65°. Zudem besiedelt sie einen Streifen, der durch die nördliche Türkei nach Transkaukasien und südlich des Kaspischen Meeres bis in den Iran reicht.
Im Südosten Australiens und in Neuseeland wurde sie Mitte des 19. Jahrhunderts eingeführt und ist in Neuseeland sowie den umliegenden Inseln weitverbreitet. In Australien beschränkt sich ihr Vorkommen trotz weiterer Einbürgerungsversuche auf die Umgegend von Melbourne.
Die Singdrossel ist größtenteils ein Zugvogel, der nach Südwesten und Westen in die überwiegend mediterranen Winterquartiere zieht. Die Überwinterungsgebiete der meisten europäischen Populationen liegen vorwiegend westlich und südlich der 2,5 °C-Januar-Isotherme also im Südwesten Frankreichs, auf der Iberischen, der Apennin- und der Balkanhalbinsel, in Nordafrika, Kleinasien und im Nahen Osten. Sibirische Vögel überwintern vermutlich in Mesopotamien, im Iran und Oman, im westlichen Saudi-Arabien und ausnahmsweise östlich bis Pakistan.
Es scheint die Tendenz zum Überspringzug zu geben:[4] Je weiter nordöstlich die Brutgebiete einer Population liegen, desto weiter zieht diese. Nordische Vögel ziehen zum Teil sehr weit und überwintern auf der iberischen Halbinsel, die Populationen der Britischen Inseln, im atlantisch beeinflussten Westeuropa und eventuell bis in den südlichen Nordseeraum sind hingegen zum Teil Standvögel oder wandern nur kurze Strecken.
Der Wegzug beginnt in weiten Teilen des Brutgebiets zögerlich im August, erreicht frühestens Ende September, meist aber gegen die zweite Oktoberdekade hin seinen Höhepunkt und ist meist im November abgeschlossen. Er ist oft besonders nachts gut an den Flugrufen der ziehenden Vögel festzustellen. Winterbeobachtungen sind in Mitteleuropa besonders in milden Wintern nicht ungewöhnlich, die Zahl der Überwinterungsversuche nimmt zu. Der Heimzug beginnt meist Ende Januar/Anfang Februar und erreicht seinen Höhepunkt im März. Die Vögel ziehen in kleineren Trupps und es kann sich ergeben, dass auf dem Durchzug regelrechter „Chorgesang“ zu vernehmen ist. Der Zug kann sich bis Ende April ausdehnen und ist spätestens im Mai abgeschlossen.
Die Populationen in Australien und Neuseeland stammen höchstwahrscheinlich von clarkei ab und weisen auch heute noch große Ähnlichkeit mit dieser Unterart auf.
Die Singdrossel besiedelt eine Vielzahl von Waldtypen, zeigt allerdings eine Vorliebe für Nadelbäume, viel und dichten Unterwuchs, Schatten und hohe Feuchtigkeit. Im Gegensatz zu anderen Drosselarten ist sie nicht auf Waldrandhabitate oder freie Flächen zur Nahrungssuche angewiesen. Besonders gern nimmt sie Fichtenjungwuchs als Nistgelegenheit an.
In den Alpen und den Mittelgebirgen ist sie besonders in Waldbeständen mit Fichten und Weißtannen anzutreffen. Dies können reine Nadelwälder aber auch Mischwälder mit Fichteneinstreuungen und -unterwuchs sein. Im reinen Laubwald ist sie meist seltener.
Im Tiefland kommt sie außer in unterholzfreien Buchenalthölzern und ähnlichen Lebensräumen in allen Waldformen vor. Bevorzugt werden aber junge Fichtenaufforstungen und feuchte, unterholzreiche Habitate wie Au- oder Moorwälder. Zudem tritt sie hier auch in kleinteiligeren Habitaten wie Wacholderheiden, Feldgehölzen, Pappelreihen mit Unterwuchs und ähnlichem auf. Seit Anfang des 20. Jahrhunderts dringt sie auch vermehrt in urbane Lebensräume wie Gartensiedlungen, Parks oder Friedhöfe vor.
Im Norden und in der Höhenverbreitung wird das Vorkommen der Singdrossel durch Fehlen bevorzugter Waldformen begrenzt, so reicht ihr Vorkommen in Fennoskandien bis an die Birkenzone. Im Süden begrenzt die zunehmende Trockenheit der Habitate ihre Verbreitung. Ihre Verbreitung ist dort oft auf Gebirgszüge beschränkt.
Der Raumbedarf der Singdrossel kann je nach Lebensraum zwischen 0,16 in der mitteleuropäischen Kulturlandschaft und 2,8 ha und mehr im kargen Kiefernwald Skandinaviens liegen. Da Drosseln sich zur Brutzeit recht unauffällig verhalten, werden die Bestände bei Siedlungsdichteuntersuchungen oft unterschätzt. In Parks und Gärten liegt die Siedlungsdichte gewöhnlich etwa zwischen 2 und 3 Brutpaaren pro 10 ha, in Wäldern zwischen 4 und 6 Bp./10 ha. An feuchten Standorten wie Auwäldern und Brüchen findet man mit 8–10 Bp./10 ha oft auch höhere Dichten. Besonders hohe Werte wurden mit 15 Bp./10 ha in alten Kiefernbeständen mit eingesprengten Laubhölzern oder reifen Eichen-Hainbuchenwäldern sowie bis 34 Bp./10 ha in alten Fichtenbeständen festgestellt.[5]
Wie die Amsel jagt die Singdrossel ihre Nahrung auf dem Boden. Sie bewegt sich dabei sehr schnell und bleibt dann ruckartig stehen. Singdrosseln ernähren sich von Regenwürmern, Insekten oder auch Beeren, fressen aber sehr wahrscheinlich nicht die Früchte der Misteln. Des Weiteren stellen Schnecken eine wichtige Nahrungsquelle dar. Hier bevorzugt sie Bänderschnecken, deren Gehäuse sie auf einem Stein – der Drosselschmiede – zerschmettert, um an das Schneckenfleisch zu gelangen.
In der Zeit von April bis Juli werden zwei Bruten von der Singdrossel aufgezogen. Sie brütet in einem stabilen Nest aus Gras und Laub in Astgabeln von Laub- und Nadelbäumen. Die Mulde des Nestes wird aus feuchtem Holzmulm gefertigt. Die Eier der Singdrossel haben eine himmelblaue Färbung. Die Brutdauer beträgt 12 bis 14 Tage.
Das höchste Alter einer Singdrossel, das durch die Beringung eines Tieres bekannt wurde, beläuft sich auf 18 Jahre und sechs Monate.[6]
Die Singdrossel (Turdus philomelos) ist eine Vogelart, die zur Familie der Drosseln (Turdidae) und zur Ordnung der Sperlingsvögel (Passeriformes) gehört. Sie ist in der gemäßigten und der borealen Zone der westlichen und zentralen Paläarktis beheimatet und zählt dort zu den häufigen waldbewohnenden Arten. Europäische Vögel überwintern im westlichen Europa oder im Mittelmeerraum. Im Südosten Australiens und in Neuseeland wurde sie Mitte des 19. Jahrhunderts als Neubürger (Neozoon) eingeführt.
De grauwe liester (Latien: Turdus philomelos) is een zangvoegel uut de femilie van de liesters (Turdidae). De voegel liekt naor op de schokliester, mar is kleiner, mit een brune rug en minder evlekte borst.
Zien zang is ofwisselend, mit strofen die een paor keer herhaold worren. De eiers bin lichtblauw (turkooisachtig) mit een paor zwarte vlekken.
De grauwe liester wordden veur 't eerst beschreven in 1831 deur de Duutse ornitholoog en pestoor Christian Ludwig Brehm.
De grauwe liester komt veur in Europa, Azië, Noord-Afrika. Hie is in-evoerd in Niej-Zeeland en Vanuatu (de Nieje Hebriden). In Nederland komt hie 't hele jaor veur.
De grauwe liester is ongeveer 23 centimeter groot en het een vleugelwiedte van zo'n 35 centimeter. Hie weegt zo'n 65 tot 90 gram. An de bovenkant is de grauwe liester bruun en op zien lief het ie donkere vlekken.
Der bestaon meerdere soorten grauwe liesters:
De grauwe liester (Latien: Turdus philomelos) is een zangvoegel uut de femilie van de liesters (Turdidae). De voegel liekt naor op de schokliester, mar is kleiner, mit een brune rug en minder evlekte borst.
Zien zang is ofwisselend, mit strofen die een paor keer herhaold worren. De eiers bin lichtblauw (turkooisachtig) mit een paor zwarte vlekken.
De grauwe liester wordden veur 't eerst beschreven in 1831 deur de Duutse ornitholoog en pestoor Christian Ludwig Brehm.
Haugiračoi (Turdus philomelos) on raččoloin heimoh kuului lindu.
Linduu on kučuttu nimel haugirastas vähimikse Suistamol[1] da Korbiselläs.[2] Suomen kielengi paginluadulois tundietah nimi haukirastas, eritengi Päivännouzu-Suomes.[3] Nimi pohjavuu sih, ku haugiračoi algau pajattua keviäl samah aigah, konzu havvit kudietah da niilöi pyvvetäh.
Haugiračoi (Turdus philomelos) on raččoloin heimoh kuului lindu.
The Mavis (Turdus philomelos) member o the throstle faimlie Turdidae.
It is a common bird that's aft fund in gairdens, shaws an widland wi muckle plaunt growthe athort Europe sooth o the Arctic circle
The Mavis (Turdus philomelos) member o the throstle faimlie Turdidae.
It is a common bird that's aft fund in gairdens, shaws an widland wi muckle plaunt growthe athort Europe sooth o the Arctic circle
D Trostle (Turdus philomelos; alemanischi Näme) isch e Zugvogel wo i Mitteleuropa brüetet und afangs November as Mittelmeer flüügt und mitti Horner wider zruggchert. I de Alpe chunnt si bis 2700 müM vor.
D Trostle het e bruuni Obersiite, d Undersiite isch wiiss mit draieggige schwarze Tupfe. Mandli und Wiibli gsiend giich uus. Trostle wered 20 bis 22 cm lang, hend e Spannwiiti vo 33 bis 36 cm und wöget 65 bis 90 Gramm.
D Trostle lebed i Mischwälder mit Underholz, Pärk und Gärte. Si hend s Nest i Bömm oder Büsch und striichet da mit Erde und Schlamm uus. I de Dämmerig lönd si ere luute und abwechsligsriiche Gsang loos. Trostle fressed Insekte, Regeörmer, Schnegge und Hüüslischnegge, wobi si d Hüsli uf Stai kabutt mached.
D Trostle (Turdus philomelos; alemanischi Näme) isch e Zugvogel wo i Mitteleuropa brüetet und afangs November as Mittelmeer flüügt und mitti Horner wider zruggchert. I de Alpe chunnt si bis 2700 müM vor.
At sjongtroosel (troosel) (Turdus philomelos) as en fögel ütj at trooselfamile Turdidae.
At sjongtroosel (troosel) (Turdus philomelos) as en fögel ütj at trooselfamile Turdidae.
'S e eun beag a tha ann an smeòrach, (Laideann: Turdus philomelos, Beurla: Song Thrush,[1] throstle neo mavis). Tha iad gu math cumanta anns an Roinn Eòrpa agus ann an Àisia. Tha guth brèagha aca, mar sin dheth tha an smeòrach a’ nochdadh gu math tric ann an òrain agus ann am bàrdachd cuide ris an uiseig.
'S e eun beag a tha ann an smeòrach, (Laideann: Turdus philomelos, Beurla: Song Thrush, throstle neo mavis). Tha iad gu math cumanta anns an Roinn Eòrpa agus ann an Àisia. Tha guth brèagha aca, mar sin dheth tha an smeòrach a’ nochdadh gu math tric ann an òrain agus ann am bàrdachd cuide ris an uiseig.
Strazdos aba strazdos gėismininks (luotīnėškā: Turdus philomelos) īr strazdėniu šėimuos žvėrblinis paukštis.
Aple strazda žemaitiu liaudėis kultūruo īr sokorta nemažā dainiu.
Η Κελαηδότσιχλα είναι στρουθιόμορφο πτηνό της οικογενείας των Κιχλιδών, μία από τις τσίχλες που απαντούν και στον ελλαδικό χώρο. Η επιστημονική ονομασία του είδους είναι Turdus philomelos και περιλαμβάνει 4 υποείδη. [1][2]
Στην Ελλάδα απαντά το υποείδος Turdus philomelos philomelos Linnaeus, 1758. [3]
Η επιστημονική ονομασία του γένους, Turdus, είναι λατινική και σημαίνει ακριβώς την ελληνική λέξη Κίχλη «τσίχλα». Μάλιστα, από την αρχαιότητα υπήρχε η παραλλαγή με -α αντί του -η: Συρακόσιοι δε τας κίχλας κιχήλας λέγουσιν (Αθήν.). [5] Από τον όρο κίχλα προήλθε ο νεοελληνικός όρος τσίχλα, με τσιτακισμό. [6]
Για τον όρο philomelos στην επιστημονική ονομασία του είδους υπάρχουν δύο απόψεις που, ωστόσο, οδηγούν στο ίδιο συμπέρασμα. Σύμφωνα με την πρώτη -και προφανή- άποψη, ο όρος είναι άμεση λατινική απόδοση της ελληνικής, φιλόμελος «αυτός που αγαπάει το τραγούδι», που παραπέμπει στο όμορφο κελάηδημα του πτηνού.
Σύμφωνα με την δεύτερη άποψη, ό όρος παραπέμπει στο μυθολογικό πρόσωπο της Φιλομήλας, θυγατέρας του Πανδίονος, η οποία μεταμορφώθηκε σε ωδικό πτηνό [7] (παρά τον συγκεκριμένο μύθο, δεν αναφέρεται κάπου το συγκεκριμένο πτηνό και, είναι ορθότερο, να συνδέεται με το αηδόνι). [8]
Η ίδια αναφορά γίνεται στην αγγλική (song thrush) και την ελληνική λαϊκή ονομασία του είδους.
Το είδος περιγράφηκε από τον Γερμανό πάστορα και ορνιθολόγο Κ. Μπρεμ (Christian Ludwig Brehm, 1787 – 1864), υπό την σημερινή του ονομασία (Γερμανία, 1831) [9] και δεν παρουσιάζει ταξινομικά προβλήματα. Μπορεί να σχηματίζει υπερείδος με το taxon Turdus mupinensis [10].
Το είδος εμφανίζει, σχετικά, ευρύ φάσμα κατανομής αποκλειστικά στον Παλαιό Κόσμο και, συγκεκριμένα, στις Παλαιαρκτική και Αφροτροπική οικοζώνες, ως καθιστικό, καλοκαιρινό αναπαραγόμενο και διαχειμάζον πτηνό, ανάλογα με την επικράτεια. Πιθανότατα, έχει εκλείψει από την Νήσο Αναλήψεως, όπου είχε εισαχθεί στο παρελθόν.
Επίσης έχει εισαχθεί στην Ωκεανία (ΝΑ. Αυστραλία, Νέα Ζηλανδία και γύρω νησιά) μεταξύ 1860 και 1880, για καθαρά συναισθηματικούς λόγους (το κελάηδημα του πτηνού, «θύμιζε» στους αποίκους την πατρίδα τους). [11] Ειδικά στη Νέα Ζηλανδία, όπου εισήχθη και στα δύο κύρια νησιά, το είδος εγκλιματίσθηκε πολύ γρήγορα και εξαπλώθηκε στα γύρω νησιά (Kermadecs, Chatham Auckland). [12] Αντίθετα, στην Αυστραλία μόνο ένας μικρός πληθυσμός επιβιώνει γύρω από τη Μελβούρνη. Στη Νέα Ζηλανδία, φαίνεται να υπάρχουν κάποιες περιορισμένες, αρνητικές συνέπειες για ορισμένα ασπόνδυλα λόγω της θήρευσης από εισαγόμενα είδη πουλιών, [13] αλλά η κελαηδόχλα βλάπτει τις εμπορικές καλλιέργειες των φρούτων στη χώρα αυτή. Ως εισαγόμενο είδος δεν έχει καμία νομική προστασία στη Νέα Ζηλανδία, και μπορεί να θανατώνεται οποτεδήποτε.
Στην Ευρώπη, απαντά και στις τρεις μορφές μετακίνησης, ως καθιστικό στα βορειοδυτικά, δυτικά και κεντρικά, ως καλοκαιρινό αναπαραγόμενο στα βόρεια, βορειοανατολικά και κεντρικά και ως διαχειμάζον σε διάσπαρτους θύλακες, στα νότια και νοτιοδυτικά. Η κατανομή της συμπίπτει πολύ με της τσαρτσάρας, αλλά στην περιοχή της Ιβηρικής και στις βόρειες ακτές της Μαύρης Θάλασσας, έρχεται για να διαχειμάσει. Βόρεια φθάνει μέχρι το γεωγραφικό πλάτος των 75° στην Νορβηγία και στις 60° στην Σιβηρία.
Η Αφρική αποτελεί επικράτεια διαχείμασης, στα βορειοδυτικά, σε όλη την βόρεια μεσογειακή ακτή, στα εδάφη παράλληλα με τον Νείλο (μέχρι το Σουδάν), αλλά και στις αφρικανικές ακτές της Ερυθράς Θάλασσας. Επίσης, υπάρχει μικρός θύλακας διαχείμασης στις ακτές του Ατλαντικού.
Η Ασία είναι, κυρίως, επικράτεια καλοκαιρινού φωλιάσματος, σε σχετικά μικρή αλλά συμπαγή ζώνη που αρχίζει από την Ρωσία και τις ακτές του Ευξείνου Πόντου στα δυτικά, μέχρι την Μογγολία, περίπου, στα ανατολικά. Νότια, το είδος φθάνει μέχρι τις ακτές του Περσικού Κόλπου. [14]
(σημ. με έντονα γράμματα το υποείδος που απαντά στον ελλαδικό χώρο)
Η κελαηδότσιχλα θεωρείται μερικώς μεταναστευτικό είδος στις επικράτειες όπου κατανέμεται και, ανάλογα με το γεωγραφικά πλάτη, αποδημεί συνήθως νότια των περιοχών φωλιάσματος.
Σε αντίθεση με άλλες τσίχλες, οι πληθυσμοί της κελαηδότσιχλας εμφανίζουν ισχυρή προσήλωση στις τακτικές περιοχές διαχείμασης. Οι περισσότεροι πληθυσμοί του υποείδους T. p. philomelos από την Φιννοσκανδιναβία, τη Γερμανία, την Ελβετία, την Πολωνία και την Ρωσία είναι μεταναστευτικοί, προς τα νοτιοδυτικά ή νοτιοανατολικά, για να ξεχειμωνιάσουν στη Ν. Αγγλία, τη Γαλλία (κυρίως στα νοτιοδυτικά), την Ισπανία και την Πορτογαλία. Οι πληθυσμοί του απώτατου βορρά, κυρίως πτηνά στο 1ο έτος ζωής τους, διαχειμάζουν ακόμη νοτιότερα, στα Κανάρια, το Μαρόκο, την Αλγερία, την Τυνησία, τη Λιβύη, και την Κύπρο. Οι πληθυσμοί από τη Δανία, την Ολλανδία, το Βέλγιο και την ΒΑ. Γαλλία είναι εν μέρει καθιστικοί, με τους περισσότερους να μετακινούνται μόνο σε μικρές αποστάσεις νότια και νοτιοδυτικά, αν και σημαντικός αριθμός από την Ολλανδία διαχειμάζει στη Βρετανία και την Ιρλανδία. Τα πουλιά από την ΑΚ. Ευρώπη διαχειμάζουν κυρίως στην Ιταλία, την Γιουγκοσλαβία, την Ελλάδα, υπόλοιπα Βαλκάνια και την Κύπρο. Πολλοί πληθυσμοί αναπαραγωγής στην Βρετανία και την Ιρλανδία (T. p. clarkei) διαχειμάζουν στην ΒΔ. Γαλλία, στη Β. Ισπανία, την Πορτογαλία και τις Βαλεαρίδες. Τέλος, οι πληθυσμοί των Εβρίδων (T. p. hebridensis) είναι σε μεγάλο βαθμό καθιστικοί, αλλά μερικοί ταξιδεύουν προς την Ιρλανδία. [20]
Οι αναχωρήσεις προς νότον, το φθινόπωρο, ξεκινάνε από τον Αύγουστο, αλλά ο κύριος όγκος φεύγει από τον Σεπτέμβριο έως τις αρχές Νοεμβρίου, ενώ η είσοδος πληθυσμών στην Ιρλανδία συνεχίζεται ακόμη και ως τον Φεβρουάριο. Τα πουλιά που ξεχειμωνιάζουν στις ακτές της Μεσογείου, φθάνουν στα μέσα Οκτωβρίου, αλλά υπάρχουν εισροές ακόμη και μέχρι τα μέσα Απριλίου. Κατά τη διάρκεια αντίξοων καιρικών συνθηκών, πάνω από την Ευρώπη, μεγάλης κλίμακας αφίξεις καταμεσίς του χειμώνα εμφανίζονται τακτικά στη Β. Αφρική, αλλά και στην Ελλάδα. [21]
Η επιστροφή από την Βόρεια Αφρική αρχίζει από τα τέλη Μαρτίου έως τα μέσα Απριλίου. Οι βόρειες επιστροφές από την Πορτογαλία, την Ισπανία, τη Δ. Γαλλία, τη Βρετανία και την Ιρλανδία πραγματοποιούνται κατά την ίδια περίοδο. Οι πληθυσμοί μέσω Ολλανδίας, Χέλγκολαντ και Δανίας αρχίζουν τον Μάρτιο και συνεχίζουν έως τα μέσα Μαΐου. Στην Φινλανδία η επιστροφή πραγματοποιείται από τα μέσα Απριλίου και στην Β. Σουηδία από τις αρχές Μαΐου. [22]
Τυχαίοι, περιπλανώμενοι επισκέπτες έχουν αναφερθεί, μεταξύ άλλων, από τα []Αρχιπέλαγος Σβάλμπαρντ|Σβάλμπαρντ]], το Τσαντ, το Μάλι, την Ιαπωνία, [23] ακόμη και από την Γροιλανδία. [24]
Στην Ελλάδα, η κελαηδότσιχλα απαντά ως μόνιμο, καθιστικό είδος, αλλά και χειμερινός επισκέπτης. [25][26] Η φθινοπωρινή έλευση προς την χώρα πραγματοποιείται από τις αρχές Οκτωβρίου μέχρι τις αρχές Νοεμβρίου, με πολλά άτομα να συνεχίζουν να καταφθάνουν από τον βορρά, καταχείμωνα. Η εαρινή αποδημία πραγματοποιείται από τα τέλη Φεβρουαρίου μέχρι τις αρχές Μαρτίου, με τα περισσότερα πτηνά να έχουν αναχωρήσει μέχρι τα τέλη Μαρτίου. Κάποιοι περιπλανώμενοι επισκέπτες των -συγκεκριμένων αποδημητικών πληθυσμών- παρατηρούνται μέχρι τα μέσα Απριλίου ή και τον Μάιο. [27] Από την Κρήτη και την Κύπρο αναφέρεται ως χειμερινός επισκέπτης. [28][29]
Στα μεγάλα και μεσαία γεωγραφικά πλάτη της Δ. και Κ. Ευρασίας, τόσο στις ηπειρωτικές όσο και ωκεάνιες θέσεις, προτιμά τα ενδιαιτήματα με ήπιο κλίμα, αλλά απαντά επίσης και στα βόρεια ή -οριακά- υποαρκτικά εδάφη. Ανέχεται τον δροσερό, υγρό, ακόμη και θυελλώδη καιρό αλλά όχι το ξηρό, πολύ ζεστό κλίμα ούτε, αντίστροφα, τις συνθήκες με επίμονο πάγο και χιόνι. Πρακτικά, οι κελαηδότσιχλες μπορούν να βρίσκονται παντού, όπου δένδρα ή θάμνοι συνοδεύουν τα ανοικτά λιβάδια, ή σε συστάδες πεσμένων φύλλων κάτω από τα δέντρα, ή σε υγρό έδαφος όπου υπάρχει αφθονία ασπόνδυλων οργανισμών για τροφή. [30]
Όταν το δάσος απαρτίζεται από κωνοφόρα δένδρα, φωλιάζει στις παρυφές του, ενώ στις πόλεις προτιμάει τα πάρκα και τους κήπους με πυκνή θαμνοκάλυψη και πυκνούς φυσικούς φράκτες. Στις βόρειες επικράτειες του φάσματος κατανομής, φωλιάζει σε πιο ανοικτές περιοχές με αραιή θαμνοκάλυψη. [31]
Στο Ηνωμένο Βασίλειο, η στατιστική ανάλυση των 5 πρώτων προτιμητέων οικοσυστημάτων, δίνει τα εξής αποτελέσματα: Πλατύφυλλα δάση, Χωριά, Κωνοφόρα δάση, Θαμνότοποι και Πόλεις. [32]
Στην Ελλάδα, η κελαηδότσιχλα απαντά κυρίως σε δάση, άλση, φυσικούς φράκτες και θέσεις με χαμόκλαδα. [33] Φωλιάζει σε ορεινές περιοχές (700-1.800 μ.), τόσο σε δάση κωνοφόρων, όσο και σε δάση πλατυφύλλων, κυρίως σε εκείνα με οξιές. [34]
Η κελαηδότσιχλα είναι από τις μικρές ευρωπαϊκές τσίχλες, μεγαλύτερη μόνον από την κοκκινότσιχλα. Έχει, γενικά, «συμπαγές» παρουσιαστικό με σχετικά μικρή ουρά. Η άνω επιφάνεια του σώματος είναι ελαιοκαφετί, ενώ η κάτω είναι καφεκίτρινη, κιτρινόλευκη ή λευκωπή, με τα χαρακτηριστικά μαύρα στίγματα που φέρουν όλες οι τσίχλες αλλά, αντίθετα με την τσαρτσάρα, είναι πιο επιμήκη και γωνιώδη, σαν αιχμές βέλους. Η περιοχή των οφθαλμών φέρει πολύ αχνό, λευκωπό οφθαλμικό δακτύλιο, ενώ τα καλυπτήρια της κάτω επιφάνειας των πτερύγων είναι σκωριόχρωμα-ωχροκίτρινα, εμφανή κατά την πτήση. Η ουρά δεν έχει λευκές άκρες στα εξωτερικά πηδαλιώδη, όπως στην τσαρτσάρα. Η ίριδα είναι μαύρη και το ράμφος καφεγκρίζο, ενώ οι ταρσοί και τα πόδια, ροδόγκριζα.
Δεν υπάρχουν διαφορές στο πτέρωμα μεταξύ των δύο φύλων, αλλά μόνο κάποιες εποχικές διαφοροποιήσεις.Τα νεαρά είναι παρόμοια με τους ενήλικες, αλλά είναι πιο «κιτρινωπά», με πολλές μικρές κηλίδες στην ράχη και τις πτέρυγες, και πιο «κοκκινωπή» ουρά. [35]
(Πηγές: [37][38][39][40][41][42][43][44][45][46][47][48][49][50]
Οι κελαηδότσιχλες τρέφονται κυρίως με καρπούς και ασπόνδυλα, ειδικά σαλιγκάρια, γεωσκώληκες και κάμπιες, καθώς και μαλακά, πεσμένα φρούτα και σωροκάρπια (βατόμουρα). Όπως ο κότσυφας, η τσίχλα ανακαλύπτει την λεία της με την όραση, ενώ υιοθετεί την τεχνική του διαλειμματικού τρεξίματος (run and stop) σε ανοικτό έδαφος, με το κεφάλι γερμένο στην μία πλευρά, [51] πιθανόν για να ακούει καλύτερα την λεία στο έδαφος. [52] Επίσης, μπορεί να αναδεύει σωρούς πεσμένων φύλλων αναζητώντας πιθανά θηράματα. [53] Η αναζήτηση τροφής είναι γρήγορη με σαρωτικές κινήσεις του ράμφους, συνήθως 3-8 διαδοχικές κινήσεις που διαρκούν μέχρι και 1,5 λεπτό, ενώ μερικές φορές συμμετέχουν τα πόδια, αν και μόνον περιστασιακά. [54]
Τα σαλιγκάρια, πολλές φορές καταναλώνονται αφού θραυστεί το κέλυφός τους με «σφυροκόπημα» πάνω σε μια μεγάλη πέτρα-«αμόνι», τεχνική που χρησιμοποιείται, επίσης, από την τσαρτσάρα, αν και όχι τόσο συχνά. [55] Μάλιστα, τα νεαρά άτομα, αρχικά, χρησιμοποιούν άψυχα αντικείμενα (π.χ. μικρές πέτρες) μέχρι να μάθουν να χρησιμοποιούν τα «αμόνια» ως εργαλεία για να συνθλίβουν τα σαλιγκάρια. Η χρήση της συγκεκριμένης τεχνικής είναι τόσο συχνή που, πολλές φορές, η ανεύρεση αυτών των «αμονιών», με τα απομεινάρια των κελυφών, προδίδει την παρουσία του πτηνού στην περιοχή. [56]
Τα ενήλικα άτομα υπόκεινται σε πλήρη έκδυση μετά την αναπαραγωγή, αρχής γενομένης από τα τέλη Μαΐου και τα τέλη Ιουνίου, με ολοκλήρωση στις αρχές Οκτωβρίου. Τα νεαρά πουλιά πουλιά παρουσιάζουν, επίσης, μερική έκδυση, στα καλυπτήρια του κεφαλιού και του σώματος. [60] Μετά την αναπαραγωγή, οι κελαηδότσιχλες συναθροίζεται σε μικρά σμήνη. [61] Όταν βαδίζει στο έδαφος, η κελαηδότσιχλα διατηρεί σαφή, όρθια στάση με τις πτέρυγες ελαφρά γερμένες και, συνήθως, κινείται με μικρά πηδήματα. [62] Γενικά, είναι μοναχικό πτηνό εκτός από την περίοδο φωλιάσματος. [63] Όταν αιφνιδιαστεί, απογειώνεται απότομα αρθρώνοντας χαρακτηριστική, λεπτή κραυγή. [64]
Η πτήση της κελαηδότσιχλας δεν περιλαμβάνει το ενδιάμεσο κλείσιμο των πτερύγων, ανάμεσα στα φτεροκοπήματα, όπως στην τσαρτσάρα και είναι δυνατή και πλήρως ευθεία. [65]
Το κελάηδημα της κελαηδότσιχλας είναι δυνατό, καθαρό και πολύ μελωδικό, από τα ομορφότερα των Στρουθιόμορφων, που δικαιολογεί απόλυτα την ονομασία της. Είναι φλουταριστό, μερικές φορές μιμητικό, [66] με πολλά ποικίλματα και τείνει να επαναλαμβάνει μικρά μουσικά θέματα, τουλάχιστον δύο φορές το καθένα. [67][68] , κάτι που την διαφοροποεί από το κοτσύφι. [69] Το αρσενικό τραγουδάει κυρίως κατά τη διάρκεια του λυκόφωτος, αλλά όχι μόνον, από εκτεθειμένη θέση (perch), [70] συνήθως από την κορυφή ενός δένδρου. [71]
Η περίοδος αναπαραγωγής συνήθως ξεκινά τον Μάρτιο στα νότια, ενώ μπορεί να παραταθεί μέχρι τα τέλη Μαΐου και τον Ιούνιο, στον βορρά. Η ωοτοκία πραγματοποιείται συνήθως δύο φορές σε κάθε περίοδο φωλιάσματος, [73] σπάνια τρεις, ενώ στον βορρά μόνον μία (1). [74]
Στις περιοχές αναπαραγωγής (βλ. Βιότοπος), η φωλιά κατασκευάζεται στην διχάλα ενός δένδρου κοντά στον κορμό του ή σε κάποιον ψηλό θάμνο, 1,5-2 μ. (-4μ. ) πάνω από την επιφάνεια του εδάφους, λιγότερο συχνά μέσα σε αναρριχητικά φυτά, σε μεγάλα κούτσουρα και σε κτήρια και, σπάνια, σε πεσμένα κλαδιά ή στο έδαφος, πάντοτε σε καλυμμένη, σκιερή θέση (λ.χ. στις Εβρίδες). Η φωλιά είναι μια καλοσχηματισμένη κυπελοειδής κατασκευή από λεπτά κλαδιά, γρασίδι, ρίζες, βρύα, ξερά φύλλα και λειχήνες, επενδυμένη εσωτερικά με λεπτό στρώμα λάσπης ή πολτό από σάπιο ξύλο. Κατασκευάζεται από το θηλυκό, αν και το αρσενικό μπορεί να βοηθήσει. [75]
Η γέννα αποτελείται από (3-) 4 έως 6 (-9) υποελλειπτικά, ελαφρώς γυαλιστερά αβγά, διαστάσεων 27,4 Χ 20,8 χιλιοστών [76] και βάρους 6,0 γραμμαρίων, εκ των οποίων ποσοστό 6% είναι κέλυφος. [77] Η εναπόθεση των αβγών γίνεται μέρα πάρα μέρα, ενώ η επώαση αρχίζει μετά το τελευταίο αβγό, πραγματοποιείται μόνον από το θηλυκό και διαρκεί (10-) 11 έως 15 (-17) ημέρες, περίπου. Οι νεοσσοί είναι φωλεόφιλοι (altricial) και χρήζουν της άμεσης προστασίας των γονέων, ενώ η πτέρωση πραγματοποιείται στις 12-15 ημέρες, περίπου. [78]
Η κελαηδότσιχλα, αντίθετα με την τσαρτσάρα, παρασιτείται κατά καιρούς από τον κούκο, αλλά με σπάνια ευμενή κατάληξη γι’ αυτόν, καθώς η κελαηδότσιχλα αναγνωρίζει τα αβγά του κούκου και τα απορρίπτει από την φωλιά. [79]
Τα ενήλικα άτομα θηρεύονται από αρπακτικά όπως γάτες, ξεφτέρια και διάφορες κουκουβάγιες. Ακόμη, την φωλιά (αβγά και νεοσσούς) λυμαίνονται κορακοειδή (καρακάξες και κίσσες) και γκρίζοι σκίουρι, όπου αυτοί είναι παρόντες. [80][81][82]
H κελαηδότσιχλα υφίσταται μεγάλη πίεση από το κυνήγι σε όλες τις χώρες όπου απαντά, στις οποίες θηρεύεται εντατικά. [83] Στην Ελλάδα, το κυνήγι της επιτρέπεται σήμερα από την ελληνική νομοθεσία μάλιστα, το συγκεκριμένο πτηνό, αποτελεί απο τα πλέον θηρευόμενα είδη στην χώρα -πιθανόν το πλέον θηρευόμενο. [84][85] Οι κελαηδότσιχλες θηρεύονταν από πολύ παλιά -ως και 12.000 χρόνια πριν- και μια πρώιμη αναφορά βρίσκεται στην Οδύσσεια. Το κυνήγι είναι πιο εντατικό στις χώρες γύρω από τη Μεσόγειο και, ειδικά στην Ισπανία, συλλαμβάνεται με ξόβεργες, αν και αυτές έχουν απαγορευθεί από την Ευρωπαϊκή Ένωση, ενώ πολλές προσπάθειες διακοπής αυτής της πρακτικής έχουν αποτύχει. [86]
Σε πολλές περιοχές του φάσματος κατανομής του είδους υπάρχει πτώση των πληθυσμών, η οποία είναι μεγαλύτερη σε γεωργικές εκτάσεις (73% από τα μέσα της δεκαετίας του 1970) και πιστεύεται ότι οφείλεται στην αλλαγή των γεωργικών πρακτικών κατά τις τελευταίες δεκαετίες. [87] Μπορεί να σχετίζεται με την απώλεια των φυσικών φρακτών -για σπορά το φθινόπωρο αντί για την άνοιξ, και, ενδεχομένως, την αυξημένη χρήση φυτοφαρμάκων. Αυτές οι αλλαγές μπορεί να έχουν μειώσει τη διαθεσιμότητα τροφής και των ενδιαιτημάτων φωλιάσματος. [88] Στους κήπους, η χρήση δηλητηριασμένων δολωμάτων για τους γυμνοσάλιαγκες και τα σαλιγκάρια μπορεί να αποτελέσει απειλή, [89] ενώ στις αστικές περιοχές, μερικά πουλιά χάνουν τη ζωή τους σε τροχαία, προσπαθώντας να κάνουν χρήση του σκληρού οδοστρώματος για να συνθλίβουν τα σαλιγκάρια (βλ Τροφή). [90] Επίσης, πολλά άτομα συλλαμβάνονται και διατηρούνται σε κλουβιά. λόγω του όμορφου τραγουδιού τους, αλλά με μικρή επιτυχία. [91]
Στη Βρετανία και την Ολλανδία, έχει υπάρξει πτώση πάνω από 50% των εκεί πληθυσμών και το είδος περιλαμβάνεται στους περιφερειακούς «Κόκκινους καταλόγους». [92][93]
Στη δυτική Παλαιαρκτική, υπάρχουν ενδείξεις μείωσης των πληθυσμών του είδους, αλλά σε επίπεδο κάτω από το όριο που απαιτείται για την εκδήλωση κινδύνου (δηλαδή, πάνω από 30% σε δέκα χρόνια ή τρεις γενεές), ως εκ τούτου, χαρακτηρίζεται ως Ελαχίστης Ανησυχίας (LC) από την IUCN. [94]
Τους μεγαλύτερους αναπαραγωγικούς πληθυσμούς στην Ευρώπη, διαθέτουν η Ρωσία (χώρα-«κλειδί» για την επιβίωση του είδους), η Γαλλία, η Σουηδία, η Γερμανία και η Ρουμανία. [95]
Ως αναπαραγόμενο είδος (επιδημητικό ή καλοκαιρινό), η κελαηδότσιχλα φωλιάζει σε περιορισμένο βαθμό στην Ελλάδα σε δασικά οικοσυστήματα, κυρίως στις παραμεθόριες ορεινές περιοχές (π.χ. Ροδόπη, Βόρας), στη Β. Πίνδο και στον Όλυμπο. Τον χειμώνα, ωστόσο, είναι πιο διαδεδομένη σε περισσότερα οικοσυστήματα, και όχι μόνον στα δάση, ιδιαίτερα σε θαμνότοπους και ελαιώνες (βλ. και Βιότοπος, Μεταναστευτική συμπεριφορά, Κυνήγι). [96]
Στον ελλαδικό χώρο η Κελαηδότσιχλα απαντά και με την ονομασία Λογγίσια ή -απλά- Τσίχλα [97] και Τζίκλα (Κύπρος). [98]
Η Κελαηδότσιχλα είναι στρουθιόμορφο πτηνό της οικογενείας των Κιχλιδών, μία από τις τσίχλες που απαντούν και στον ελλαδικό χώρο. Η επιστημονική ονομασία του είδους είναι Turdus philomelos και περιλαμβάνει 4 υποείδη.
Στην Ελλάδα απαντά το υποείδος Turdus philomelos philomelos Linnaeus, 1758.
Η κελαηδότσιχλα, όπως παραπέμπει η ονομασία της, έχει εξαιρετικά όμορφο και πολυποίκιλο κελάηδημα, συγκρινόμενο μόνον με εκείνο του αηδονιού (βλ. Φωνή).Бзуущхъуэ (лат-бз. Turdus philomelos) — бзугъуабжэ лъэпкъыгъуэм щыщщ.
И инагъкӀэ курытщ. ТхыцӀэр щхъуэ-гъуэбжафэщ, ныбэ щӀагъур хужьщ, кусэ фӀыцӀэ куэду хэсу. Хулъащхьэм гъуэжьыфэ къыщӀоуэ. И уэрэд макъыр жьгъыру лъагэщ.
ЛӀэужьыгъуэр хуабжьу зызубгъуащ, щогъуалъхьэ кхъуакӀэ мэзхэм Еуропэм, Къаукъазым, Азиэ ЦӀыкӀум, Сыбырым Байкал хыкъумым нэсу. ЩӀымахуэр щырех Ипщэ-КъуэкӀыпӀэ Еуропэм, Ищхъэрэ Африкэм, Азиэ ЦӀыкӀум и къуэкӀыпӀэ лъэныкъуэм. Къаукъазым мэлъэтэжу щопсэу.
Бзуущхъуэхэм я абгъуэр инщ, ар щащӀыр жыг зэмылӀэужьыгъуэхэм я къудамэ зэгуэкӀыпӀэхэм м. 1-10-кӀэ щӀыгум пэжыжэу. ТӀо къыраш. Къизышыр анэм изакъуэщ, ауэ шырхэр пӀыным хъури жыджэру хэтщ.
Ӏусыр зэщымыщщ — хьэмблу, щыгъыныхь, хьэпщхупщ, цӀыв, бэдж; бжьыхьэм — мэракӀуэ зэмылӀэужьыгъуэ.
Дрозд пејач (науч. Turdus philomelos) — птица од фамилијата дроздови (Turdidae), распространета во Европа и Азија. Оваа птица e постојан жител во Македонија. Одозгора таа е кафеава, а одоздола кремава со црни точки. Нејзината препознатлива песна која има повторливи музички фрази, често се спомнува во поезијата. Се размножува во шумите, градините и парковите, и е делумно птица преселница во јужна Европа, Северна Африка и Среден Исток. Населена е во Нов Зеланд и Австралија.
Дроздот пејач за првпат е опишан од германскиот орнитолог Кристијан Лудвиг Брем во 1831 година, под денешното научно име Turdus philomelos.[2] Има три подвида:
Дроздот пејач е долг 20-23.5 см и тежи 50-107 грама. Половите се слични, со бледо кафеава боја на грбот и кремави или месо боја одоздола, која станува посветла на стомакот, со уредни црни точки. Долниот дел од крилјата им е топла жолта боја, клунот е жолтеникав воосновата и темно кафеав на врвот, а нозете розови.[3]
Најслична на оваа птица е лисестиот дрозд (T. iliacus), но тој има сетла линија над окото, црвени слабини и крилата одоздола се црвени, што се гледа во лет.[3]
Повикот му е кратко, остро цип или сип при преселба. Кога е вознемирен испушта чук-чук звук кој станува пократок и поостар со зголемување на опасноста. Песната на мажјакот од дрва, врвови на покриви или други погодни мест за перчење е гласна, јасна мелодија од музички фрази кои се повторуваат 2-4 пати прекинати со иритирачки ноти или разни мимикрии. Обично пее од февруари до јуни.[3] Според тежината, оваа птица има еден од најсилните гласови меѓу птиците.[4]
Еден мажјак може да има репертоар повеќе од 100 фрази,[5] повеќето од нив преземени од родителите или од соседните птици. Мимикријата вклучува подражавање звуци и од човечки апарати, како што е ѕвонење на телефон.[6]
Дроздот пејач се размножува во поголемиот дел од Европа (иако не на Пиринејски Полуостров, низински делови на Италија или јужниот дел на Грција), и преку Украина и Русија речиси до Бајкалско Езеро. Тоа достигнува до 75° северна географска ширина во Норвешка, но само до околу 60° во Сибир. Птиците од Скандинавија, Источна Европа и Русија зимуваат околу Медитеранот, Северна Африка и на Блискиот Исток, а само некои од птиците од поблагите западни делови на опсегот ги напуштат своите области за размножување.[3]
Оваа птица е населена во Нов Зеланд и Австралија меѓу 1860 и 1880 година и набрзо таму го проширила својот опсег.[7] Како доведен вид, таа не е заштитена во Австралија, и може да биде убиена во секое време.[8]
Дроздот пејач гнезди во шуми со грмушки, но во околината да има отворени области. Во западна Европа користи градини и паркови. Се размножува над линијата на шумите до 2.200 метри надморска височина во Швајцарија. Во областите каде интензивно се обработува земјата, градините се важен дел од неговото живеалиште. Зимското живеалиште е слично на она за размножување, само што ги избегнува голите и изложени предели, [9] иако островскиот подвид T. p. hebridensis често може да се види на крајбрежјата зимно време.[3]
Дроздот пејач вообичаено не е многу дружељубив, но може да се видат неколку птици во заедничко седало зимно време или слабо поврзани во јато ако има добра средина за хранење. За разлика од некои други дроздови, овој, редовно се враќа на истото место за зимување.[9]
Ова е моногамен, територијален вид, и во областите каде е преселник, мажјакот целосно повторно ја воспоставува својата територија и почнува да пее веднаш штом ќе се врати од преселба. Во потоплите предели, каде птиците не се преселници, мажјакот постојано ја чува својата територија, повремено пеејќи, но женките може да имаат посебна зимска територија до пролетта кога паровите повторно се заедно.[9]
При преселбите дроздот пејач патува претежно ноќе и има силен и директен лет. Летаат во мали и нестабилни јата и го преминуваат морето наеднаш, на долга релација често повикувајќи се, за да не се загубат едни со други.[3] преселбата може да започне доста рано, кон крајот на август, од посеверните делови, но претежно се селат од септември до декември, од појужните. Лоште временски услови можат да предизвикаат селидба појужно. Враќањето варира, од средината на февруари, околу Медитеранот, до мај во северна Шведска и Сибир.[3] Скитници се забележани во Гренланд, на некои атлантски острови и во западна Африка.[3]
Женката дрозд прави уредно гнездо во облик на чашка обрабено со мов и сува трева, кое го сместува на дрво, позлавец или во случај на подвидот Hebridean, на земја. Таа несе 4-5 сјајни светло сини јајца, кои се малку испрскани со виолетово или црно.[3] Само женката ги лежи јајцата во период од 10 до 17 дена и уште толку им треба на пилињата да се оперјат. Две до три легла годишно се вообичаени, или само едно на север од опсегот.[3]
Дроздот пејач е сештојад, јаде широк спектар без’рбетници, особено црви и полжави, како и меки овошја и бобинки. Како и сродниот на него, обичен кос, и овој дрозд ја наоѓа својата храна со поглед, со трчи-застани техника на отворена земја, и со превртување на купчиња лисја за да најде храна под нив.[3]
Полжавите се особено важни во исхраната на дроздот пејач и тој има свој омилен камен, кој му служи како наковална од каде ја крши черупката за да го јаде мекото тело. Претходно, секогаш го брише од земјата.[9] Младите птици прво само си играат со полжавите додека не научат како да им ја скршат черупката.[10]
Оваа птица има широка распространетост од 10 милиони км² и популација од 40 до 71 милион, само во Европа,[1] па затоа е во категоријата на вид со најмала загриженост.[1]
Карактеристичното пеење на дроздот, со повторливите фрази е опишано од британскиот поет Роберт Браунинг, од 19 век, во песната „Мисли за дома, од туѓина“. Пеењто на оваа птица, исто така, ги инспирирало: британскиот поет Томас Харди[11], Тед Хјуз[12], и Едвард Томас, кој напишал 15 песни за косот и дроздот.
Дроздовите биле ловени за храна уште пред 12.000 години.[13] Ран запис за тоа имаме во Хомеровата Одисеја: „Тогаш, како гулаби или дроздови мавтаат со своите раширени крилја да се спасат од замката во грмушките, кои наместо пријатното гнездо се дочекани од страшниот кревет“."[14] Ловот продолжува и денес, особено на Медитеранот, но се верува дека не е голем фактор во намалувањето на популацијата.[15]
Уште од XIX век, дроздот пејач се чува и како милениче, во кафез, заради неговото мелодично пеење.[16]
Дрозд пејач (науч. Turdus philomelos) — птица од фамилијата дроздови (Turdidae), распространета во Европа и Азија. Оваа птица e постојан жител во Македонија. Одозгора таа е кафеава, а одоздола кремава со црни точки. Нејзината препознатлива песна која има повторливи музички фрази, често се спомнува во поезијата. Се размножува во шумите, градините и парковите, и е делумно птица преселница во јужна Европа, Северна Африка и Среден Исток. Населена е во Нов Зеланд и Австралија.
Йырсы барҡылдаҡ Һайраусы барҡылдаҡ (урыҫ. певчий дрозд).
Ҙурлығы сыйырсыҡтай. Яңғыҙ.ҙа, күмәкләшеп тә йөрөйҙәр, һырты тигеҙ көрәнһыу һоро. Кәүҙәһенең аҫ яғы буй-буй таптар менән сыбарланған аҡ төҫтә. Сыбар барҡылдаҡтан бәләкәйерәк булыуы менән айырыла.
Тауышы киҫкен тел шартлатҡан һымаҡ йәки: «тсии». Көслө генә сутылдап һайрай: Уны: «Сафураҡай, Сафураҡай (йәки Шәгүрәкәй, Шәгүрәкәй), көйләй-көйләй сәй ҡой, сәй ҡой», — тигәнгә оҡшаталар.
Урмандарҙа йә шәй. Төрлө еләк, ағас һәм үлән орлоҡтары, бөжәктәр ме¬нән туҡлана- Күсмә ҡош. Киң генә таралған. Ағастарҙа оялай. Ҡара таплы 4—5 бөртөк зәңгәр төҫтәге йомортҡа¬һы була.
Йырсы барҡылдаҡ Һайраусы барҡылдаҡ (урыҫ. певчий дрозд).
Сайрар баркылдык (чуар сандугач, лат. Turdus philomelos) — баркылдыклар ыругыннан зур булмаган сайрар кош. Аурупа, Кече Азия һәм Себердә очрый.
Гәүдә озынлыгы 21–25 см, канат озынлыгы 11–12 см, канатлар колачы 34–39 см, авырлыгы 55–100 г.
Сырлăхан[1] (лат. Turdus philomelos) – шăнкăрч пысăкăш сӗлхе йышши вӗҫен кайăк.
Тĕрлĕрен вăрмансене вырнаçать.
Çăмартисем (4-6) кăвак, хура пăнчăсемлĕ.
Йăвине чăрăш çинче тăвать. Вăл шар евĕр, тăмпа тата тăпрапа çирĕплетнĕскер. Чĕпписене тăрантарма апата ытларах çĕр çинче шыраççĕ.
Пирĕн тăрăха кăнтăртан ака уйăхĕн 10-мĕшĕ тĕлне вĕçсе килет, каялла çурла уйăхĕн варринче тапранать, хăш-пĕр кайăксем хĕл каçма та юлаççĕ.
Вĕсен йышĕ пилеш кайăкĕсенчен сахалтарах.
Сырлăхан (лат. Turdus philomelos) – шăнкăрч пысăкăш сӗлхе йышши вӗҫен кайăк.
Тĕрлĕрен вăрмансене вырнаçать.
Çăмартисем (4-6) кăвак, хура пăнчăсемлĕ.
Йăвине чăрăш çинче тăвать. Вăл шар евĕр, тăмпа тата тăпрапа çирĕплетнĕскер. Чĕпписене тăрантарма апата ытларах çĕр çинче шыраççĕ.
Пирĕн тăрăха кăнтăртан ака уйăхĕн 10-мĕшĕ тĕлне вĕçсе килет, каялла çурла уйăхĕн варринче тапранать, хăш-пĕр кайăксем хĕл каçма та юлаççĕ.
Вĕсен йышĕ пилеш кайăкĕсенчен сахалтарах.
Ырыаһыт чаччыгыныар (нууч. Певчий дрозд, лат. Turdus philomelos) — Чаччыгыныардар уустарыгар киирэр өрүөстээх чаччыгыныарга майгынныыр кыра чаччыгыныар.
Саха сирин соҕуруулуу-арҕаа өттүгэр үөскүүр. Ареаала Өлүөнэ өрүс тардыытынан Өлүөхүмэ куоракка дылы тиийэр. Сэдэхтик көстөр көрүҥ[1].
Ырыаһыт чаччыгыныар (нууч. Певчий дрозд, лат. Turdus philomelos) — Чаччыгыныардар уустарыгар киирэр өрүөстээх чаччыгыныарга майгынныыр кыра чаччыгыныар.
Саха сирин соҕуруулуу-арҕаа өттүгэр үөскүүр. Ареаала Өлүөнэ өрүс тардыытынан Өлүөхүмэ куоракка дылы тиийэр. Сэдэхтик көстөр көрүҥ.
Su trullu (Turdus philomelos, C.L. Brehm 1831) est unu pilloni de sa familla de is Turdidae.
The song thrush (Turdus philomelos) is a thrush that breeds across the West Palearctic. It has brown upper-parts and black-spotted cream or buff underparts and has three recognised subspecies. Its distinctive song, which has repeated musical phrases, has frequently been referred to in poetry.
The song thrush breeds in forests, gardens and parks, and is partially migratory with many birds wintering in southern Europe, North Africa and the Middle East; it has also been introduced into New Zealand and Australia. Although it is not threatened globally, there have been serious population declines in parts of Europe, possibly due to changes in farming practices.
The song thrush builds a neat mud-lined cup nest in a bush or tree and lays four to five dark-spotted blue eggs. It is omnivorous and has the habit of using a favourite stone as an "anvil" on which to break open the shells of snails. Like other perching birds (passerines), it is affected by external and internal parasites and is vulnerable to predation by cats and birds of prey.
The song thrush was described by German ornithologist Christian Ludwig Brehm in 1831, and still bears its original scientific name, Turdus philomelos.[3] The generic name, Turdus, is the Latin for thrush, and the specific epithet refers to a character in Greek mythology, Philomela, who had her tongue cut out, but was changed into a singing bird. Her name is derived from the Ancient Greek Φιλο philo- (loving), and μέλος melos (song).[4] The dialect names throstle and mavis both mean thrush, being related to the German drossel and French mauvis respectively.[5] Throstle dates back to at least the fourteenth century and was used by Chaucer in the Parliament of Fowls.[6] Mavis is derived via Middle English mavys and Old French mauvis from Middle Breton milhuyt meaning "thrush."[7] Mavis (Μαβής) can also mean "purple" in Greek.[8]
A molecular study indicated that the song thrush's closest relatives are the similarly plumaged mistle thrush (T. viscivorus) and Chinese thrush (T. mupinensis); these three species are early offshoots from the Eurasian lineage of Turdus thrushes after they spread north from Africa. They are less closely related to other European thrush species such as the blackbird (T. merula) which are descended from ancestors that had colonised the Canary islands from Africa and subsequently reached Europe from there.[9][10]
The song thrush has three subspecies, with the nominate subspecies, T. p. philomelos, covering the majority of the species' range. T. p. hebridensis, described by British ornithologist William Eagle Clarke in 1913, is a mainly sedentary (non-migratory) form found in the Outer Hebrides and Isle of Skye in Scotland. It is the darkest subspecies, with a dark brown back, greyish rump, pale buff background colour to the underparts and grey-tinged flanks.[11]
T. p. clarkei, described by German zoologist Ernst Hartert in 1909, and named for William Eagle Clarke, breeds in the rest of Great Britain and Ireland and on mainland Europe in France, Belgium, the Netherlands and possibly somewhat further east. It has brown upperparts which are warmer in tone than those of the nominate form, an olive-tinged rump and rich yellow background colour to the underparts. It is a partial migrant with some birds wintering in southern France and Iberia. This form intergrades with the nominate subspecies in central Europe, and with T. p. hebridensis in the Inner Hebrides and western Scotland, and in these areas birds show intermediate characteristics.[11] Additional subspecies, such as T. p. nataliae of Siberia, proposed by the Russian Sergei Buturlin in 1929, are not widely accepted.[11]
The song thrush (as represented by the nominate subspecies T. p. philomelos) is 20 to 23.5 centimetres (7+3⁄4 to 9+1⁄4 inches) in length and weighs 50 to 107 grams (1+3⁄4 to 3+3⁄4 ounces). The sexes are similar, with plain brown backs and neatly black-spotted cream or yellow-buff underparts, becoming paler on the belly. The underwing is warm yellow, the bill is yellowish and the legs and feet are pink. The upperparts of this species become colder in tone from west to east across the breeding range from Sweden to Siberia. The juvenile resembles the adult, but has buff or orange streaks on the back and wing coverts.[11]
The most similar European thrush species is the redwing (T. iliacus), but that bird has a strong white supercilium, red flanks, and shows a red underwing in flight. The mistle thrush (T. viscivorus) is much larger and has white tail corners, and the Chinese thrush (T. mupinensis), although much more similar in plumage, has black face markings and does not overlap in range.[11]
The song thrush has a short, sharp tsip call, replaced on migration by a thin high seep, similar to the redwing's call but shorter. The alarm call is a chook-chook becoming shorter and more strident with increasing danger. The male's song, given from trees, rooftops or other elevated perches, is a loud clear run of musical phrases, repeated two to four times, filip filip filip codidio codidio quitquiquit tittit tittit tereret tereret tereret, and interspersed with grating notes and mimicry. It is given mainly from February to June by the Outer Hebridean race, but from November to July by the more widespread subspecies.[11] For its weight, this species has one of the loudest bird calls.[12]
An individual male may have a repertoire of more than 100 phrases,[13] many copied from its parents and neighbouring birds. Mimicry may include the imitation of man-made items like telephones,[14] and the song thrush will also repeat the calls of captive birds, including exotics such as the white-faced whistling duck.[11]
The song thrush breeds in most of Europe (although not in the greater part of Iberia, lowland Italy or southern Greece), and across Ukraine and Russia almost to Lake Baikal. It reaches to 75°N in Norway, but only to about 60°N in Siberia. Birds from Scandinavia, Eastern Europe and Russia winter around the Mediterranean, North Africa and the Middle East, but only some of the birds in the milder west of the breeding range leave their breeding areas.[11]
In Great Britain song thrushes are commonly found where there are trees and bushes. Such areas include parks, gardens, coniferous and deciduous woodland and hedgerows.[15]
Birds of the nominate subspecies were introduced to New Zealand and Australia by acclimatisation societies between 1860 and 1880, apparently for purely sentimental reasons.[16] In New Zealand, where it was introduced on both the main islands, the song thrush quickly established itself and spread to surrounding islands such as the Kermadecs, Chatham and Auckland Islands.[17] Although it is common and widespread in New Zealand, in Australia only a small population survives around Melbourne.[18] In New Zealand, there appears to be a limited detrimental effect on some invertebrates due to predation by introduced bird species,[19] and the song thrush also damages commercial fruit crops in that country.[20] As an introduced species it has no legal protection in New Zealand, and can be killed at any time.[21]
The song thrush typically nests in forest with good undergrowth and nearby more open areas, and in western Europe also uses gardens and parks. It breeds up to the tree-line, reaching 2,200 metres (7,200 feet) in Switzerland. The island subspecies T. p. hebridensis breeds in more open country, including heathland, and in the east of the song thrush's Eurasian range, the nominate subspecies is restricted to the edge of the dense conifer forests.[11]
In intensively farmed areas where agricultural practices appear to have made cropped land unsuitable, gardens are an important breeding habitat. In one English study, only 3.5% of territories were found in farmland, whereas gardens held 71.5% of the territories, despite that habitat making up only 2% of the total area. The remaining nests were in woodlands (1% of total area).[22]
The winter habitat is similar to that used for breeding, except that high ground and other exposed localities are avoided;[23] however, the island subspecies T. p. hebridensis will frequent the seashore in winter.[11]
The song thrush is not usually gregarious, although several birds may roost together in winter or be loosely associated in suitable feeding habitats, perhaps with other thrushes such as the blackbird, fieldfare, redwing and dark-throated thrush.[11] Unlike the more nomadic fieldfare and redwing, the song thrush tends to return regularly to the same wintering areas.[23]
This is a monogamous territorial species, and in areas where it is fully migratory, the male re-establishes its breeding territory and starts singing as soon as he returns. In the milder areas where some birds stay year round, the resident male remains in his breeding territory, singing intermittently, but the female may establish a separate individual wintering range until pair formation begins in the early spring.[23]
During migration, the song thrush travels mainly at night with a strong and direct flight action. It flies in loose flocks which cross the sea on a broad front rather than concentrating at short crossings (as occurs in the migration of large soaring birds), and calls frequently to maintain contact.[11] Migration may start as early as late August in the most easterly and northerly parts of the range, but the majority of birds, with shorter distances to cover, head south from September to mid-December. However, hard weather may force further movement. Return migration varies between mid-February around the Mediterranean to May in northern Sweden and central Siberia.[11] Vagrants have been recorded in Greenland, various Atlantic islands, and West Africa.[11]
The female song thrush builds a neat cup-shaped nest lined with mud and dry grass in a bush, tree or creeper, or, in the case of the Hebridean subspecies, on the ground. She lays four or five bright glossy blue eggs which are lightly spotted with black or purple;[11] they are typically 2.7 cm × 2.0 cm (1+1⁄8 in × 3⁄4 in) size and weigh 6.0 g (3⁄16 oz), of which 6% is shell.[4] The female incubates the eggs alone for 10–17 days, and after hatching a similar time elapses until the young fledge. Two or three broods in a year is normal, although only one may be raised in the north of the range.[11] On average, 54.6% of British juveniles survive the first year of life, and the adult annual survival rate is 62.2%. The typical lifespan is three years, but the maximum recorded age is 10 years 8 months.[4] The song thrush is occasionally a host of parasitic cuckoos, such as the common cuckoo, but this is very rare because the thrush recognizes the cuckoo's non-mimetic eggs.[24] However, the song thrush does not demonstrate the same aggression toward the adult cuckoo that is shown by the blackbird.[25] The introduced birds in New Zealand, where the cuckoo does not occur, have, over the past 130 years, retained the ability to recognize and reject non-mimetic eggs.[26]
Adult birds may be killed by cats, little owls and sparrowhawks, and eggs and nestlings are taken by magpies, jays, and, where present, grey squirrels.[27][28][29] As with other passerine birds, parasites are common, and include endoparasites, such as the nematode Splendidofilaria (Avifilaria) mavis whose specific name mavis derives from this thrush.[30] A Russian study of blood parasites showed that all the fieldfares, redwings and song thrushes sampled carried haematozoans, particularly Haemoproteus and Trypanosoma.[31] Ixodes ticks are also common, and can carry pathogens, including tick-borne encephalitis in forested areas of central and eastern Europe and Russia,[32] and, more widely, Borrelia bacteria.[33] Some species of Borrelia cause Lyme disease, and ground-feeding birds like the song thrush may act as a reservoir for the disease.[34]
The song thrush is omnivorous, eating a wide range of invertebrates, especially earthworms and snails, as well as soft fruit and berries. Like its relative, the blackbird, the song thrush finds animal prey by sight, has a run-and-stop hunting technique on open ground, and will rummage through leaf-litter seeking potential food items.[11]
Land snails are an especially important food item when drought or hard weather makes it hard to find other food. The thrush often uses a favorite stone as an "anvil" on which to break the shell of the snail before extracting the soft body and invariably wiping it on the ground before consumption.[23] Young birds initially flick objects and attempt to play with them until they learn to use anvils as tools to smash snails.[35] The nestlings are mainly fed on animal food such as worms, slugs, snails and insect larvae.[11]
The grove snail (Cepaea nemoralis) is regularly eaten by the song thrush, and its polymorphic shell patterns have been suggested as evolutionary responses to reduce predation;[36] however, song thrushes may not be the only selective force involved.[37]
The song thrush has an extensive range, estimated at 10 million square kilometres (4 million square miles), and a large population, with an estimated 40 to 71 million individuals in Europe alone.[1]
In the western Palaearctic, there is evidence of population decline, but at a level below the threshold required for global conservation concern (i.e., a reduction in numbers of more than 30% in ten years or three generations) and the IUCN Red List categorises this species as of "Least Concern".[1] In Great Britain and the Netherlands, there has been a more than 50% decline in population, and the song thrush is included in regional Red Lists.[23][38] The decreases are greatest in farmlands (73% since the mid-1970s) and believed to be due to changes in agricultural practices in recent decades.[6] The precise reasons for the decline are not known but may be related to the loss of hedgerows, a move to sowing crops in autumn rather than spring, and possibly the increased use of pesticides. These changes may have reduced the availability of food and of nest sites.[39] In gardens, the use of poison bait to control slugs and snails may pose a threat.[29] In urban areas, some thrushes are killed while using the hard surface of roads to smash snails.[40]
The song thrush's characteristic song, with melodic phrases repeated twice or more, is described by the nineteenth-century British poet Robert Browning in his poem Home Thoughts, from Abroad:
That's the wise thrush; he sings each song twice over,
Lest you should think he never could recapture
The first fine careless rapture![41]
The song also inspired the nineteenth-century British writer Thomas Hardy, who spoke in Darkling Thrush of the bird's "full-hearted song evensong/Of joy illimited",[42] but twentieth-century British poet Ted Hughes in Thrushes concentrated on its hunting prowess: "Nothing but bounce and/stab/and a ravening second".[43] Nineteenth-century Welsh poet Edward Thomas wrote 15 poems concerning blackbirds or thrushes, including The Thrush:
I hear the thrush, and I see
Him alone at the end of the lane
Near the bare poplar's tip,
Singing continuously.[6]
In The Tables Turned, Romantic poet William Wordsworth references the song thrush, writing
Hark, how blithe the throstle sings
And he is no mean preacher
Come forth into the light of things
Let Nature be your teacher[44]
The song thrush is the emblem of West Bromwich Albion Football Club, chosen because the public house in which the team used to change kept a pet thrush in a cage. It also gave rise to Albion's early nickname, The Throstles.[45] A few English pubs and hotels share the name Throstles Nest.[46]
Thrushes have been trapped for food from as far back as 12,000 years ago[47] and an early reference is found in the Odyssey: "Then, as doves or thrushes beating their spread wings against some snare rigged up in thickets—flying in for a cosy nest but a grisly bed receives them."[48] Hunting continues today around the Mediterranean, but is not believed to be a major factor in this species' decline in parts of its range.[6]
In Spain, this species is normally caught as it migrates through the country, often using birdlime which, although banned by the European Union, is still tolerated and permitted in the Valencian Community.[49] In 2003 and 2004 the EU tried, but failed, to stop this practice in the Valencian region.[50][51]
Up to at least the nineteenth century the song thrush was kept as a cage bird because of its melodious voice.[52] As with hunting, there is little evidence that the taking of wild birds for aviculture has had a significant effect on wild populations.[11]
The song thrush (Turdus philomelos) is a thrush that breeds across the West Palearctic. It has brown upper-parts and black-spotted cream or buff underparts and has three recognised subspecies. Its distinctive song, which has repeated musical phrases, has frequently been referred to in poetry.
The song thrush breeds in forests, gardens and parks, and is partially migratory with many birds wintering in southern Europe, North Africa and the Middle East; it has also been introduced into New Zealand and Australia. Although it is not threatened globally, there have been serious population declines in parts of Europe, possibly due to changes in farming practices.
The song thrush builds a neat mud-lined cup nest in a bush or tree and lays four to five dark-spotted blue eggs. It is omnivorous and has the habit of using a favourite stone as an "anvil" on which to break open the shells of snails. Like other perching birds (passerines), it is affected by external and internal parasites and is vulnerable to predation by cats and birds of prey.
La kantoturdo (science: Turdus philomelos) estas birdospecio de la genro de Turdoj kiu reproduktiĝas en multe da Eŭrazio. Ĝi havas brunajn suprajn partojn kaj nigropunktitajn kremkolorajn subajn partojn kaj havas tri agnoskitajn subspeciojn. Ties distinga kanto, kiu ripetas muzikajn frazojn, estis multe citata en literaturo. Temas pri te konata specio, tiele kiam oni diras simple "turdo" en Eŭropo oni volas aludi tiun precizan specion.
La Kantoturdo reproduktiĝas en arbaroj, ĝardenoj kaj parkoj, kaj estas parte migranta ĉar multaj birdoj vintras en suda Eŭropo, Nordafriko kaj Mezoriento; ĝi estis enmetita ankaŭ en Nov-Zelando kaj Aŭstralio. Kvankam ĝi ne estas minacata tutmonde, okazis gravaj malpliiĝoj en partoj de Eŭropo, eble pro ŝanĝoj en farmopraktiko.
La Kantoturdo konstruas kotokovritan tasforman neston en arbusto aŭ arbo, kie la ino demetas 4 aŭ 5 malhelpunktitajn bluajn ovojn. Ili estas ĉiomanĝantaj kaj havas kutimon uzi preferatan ŝtonon kiel amboso por frakasi helikojn. Kiel aliaj kantobirdoj (paserinaj), ĝi estas atakata de eksteraj kaj internaj parazitoj kaj estas predata de katoj kaj rabobirdoj.
La Kantoturdo estis priskribita de la germana ornitologo Christian Ludwig Brehm en 1831, kaj ankoraŭ portas sian originan sciencan nomon, Turdus philomelos.[1] La genra nomo, Turdus, estas la latina vorto por turdo, kaj la specifa adjekto aludas rolulon de Greka mitologio, Filomela, al kiu oni fortranĉis ŝian langon, sed ŝi estis transformita en kantobirdo. Ŝia nomo devenas el Antikva greka philo- (ema), kaj melos (kanto).[2]
Ĵusa molekula studo indikis ke la plej proksimaj parencoj de la Kantoturdo estas la plumarsimilaj Viskoturdo (T. viscivorus) kaj la Ĉina turdo (T. mupinensis); tiuj tri specioj estus fruaj posteuloj de la stirpo de la turdoj de la genro Turdus antaŭ kiam ili diversiĝis kaj disvastiĝis tutmonde kaj pro tio ili estas malpli rilataj al la aliaj eŭropeaj turdospecioj kiaj la Merlo (T. merula).[3]
La Kantoturdo havas tri subspeciojn, el kiuj la nomiga subspecio, T. p. philomelos, kovras majoritaton de la teritorio de la specio. T. p. hebridensis, priskribita de brita ornitologo William Eagle Clarke en 1913, estas ĉefe loĝanta (nemigranta) formo kiu troviĝas en Foraj Hebridoj kaj la Insulo Skye en Skotio. Ĝi estas la plej malhela subspecio, kun malhelbruna dorso, grizeca pugo, sablokoloraj subaj partoj kaj griznuancaj flankoj.[4]
T. p. clarkei, priskribita de la germana zoologo Ernst Hartert en 1909, kaj nomita laŭ Eagle Clarke, reproduktiĝas en la resto de Britio kaj Irlando kaj en kontinenta Eŭropo en Francio, Belgio, Nederlando kaj eble iom pli orienten. Tiu havas brunajn suprajn partojn kiuj estas pli "varmaj" tone ol tiuj de la nomiga formo, olivnuancan pugon kaj tre flavajn subajn partojn. Ĝi estas parte migranto ĉar kelkaj birdoj vintras en suda Francio kaj Iberio. Tiu formo interreproduktiĝas kun la nomiga subspecio en centra Eŭropo, kaj kun T. p. hebridensis en la Ĉeaj Hebridoj kaj okcidenta Skotio, kaj en tiuj areoj la birdoj montras intermezajn karakterojn.[4] Aldonaj subspecioj, kiaj T. p. nataliae de Siberio, proponita de rusiano Sergei Buturlin en 1929, ne estas ĝenerale akceptataj.[4]
La Kantoturdo (reprezentata de la nomiga subspecio T. p. philomelos) estas 20 al 23.5 cm longa kaj pezas 50–107 g. Ambaŭ seksoj estas similaj, kun tre bruna dorso kaj klare nigropunktitaj kremkoloraj aŭ flavasablokoloraj subaj partoj, kiuj iĝas pli palaj ventre. La antaŭaj subflugiloj estas flavecaj, ankaŭ la beko estas flaveca kaj la gamboj estas rozkoloraj. La supraj partoj de tiu specio iĝas pli freŝaj tone el okcidento orienten tra la reprodukta teritorio el Svedio al Siberio. Junuloj similas al plenkreskuloj, sed havas sablokolorajn aŭ oranĝecajn striojn dorse kaj en flugilkovriloj.[4]
La plej simila eŭropa turdospecio estas la ne tiom rilata Ruĝaksela turdo (T. iliacus), sed tiu birdo havas tre markatan blankan superokulan strion, krom ne tiom markatan subvizaĝan strion kaj montras dumfluge tre ruĝoranĝan antaŭan subflugilon kaj ne nur flavecan. La ja rilata Viskoturdo (T. viscivorus) estas multe pli granda kaj havas blankajn vostangulojn, pli rondajn punktojn en subaj partoj kaj pli helan vizaĝon kaj la ankaŭ rilata Ĉina turdo (T. mupinensis), kvankam multe pli simila en plumaro, havas nigrajn vizaĝomarkojn kaj ne koincidas en teritorio.[4]
KantoLa Kantoturdo havas mallongan, akran cip alvokon, anstataŭata dummigrado de altatona siip, simila al la alvoko de la Ruĝaksela turdo sed pli mallonga. La alarmalvoko estas ĉuuk-ĉuuk kiu iĝas pli mallonga kaj strida dum pliiĝanta danĝero. La kanto de la masklo, farata el arboj, tegmentopintoj aŭ aliaj altaj ripozejoj, estas laŭta klara aro de muzikaj frazoj, ripetitaj 2 al 4 fojojn, filip filip filip kodidio kodidio kitkikit tittit tittit tereret tereret tereret, kaj interrompita de ĉirpantaj notoj kaj imitado. Ĝi estas farata ĉede el februaro al junio ĉe la forhebrida raso, sed el novembro al julio de la aliaj pli disvastigataj subspecioj.[4] Laŭ ties pezo, tiu specio havas unu el la plej laŭtaj birdalvokoj.[5]
Individua masklo povas havi repertorion de pli da 100 frazoj,[6] el kiuj multaj estas kopiitaj el siaj gepatroj kaj najbaraj birdoj. Imitado povas inkludi homajn aferojn kiajn telefonojn,[7] kaj la Kantoturdo povas ripeti ankaŭ la alvokojn de kaptivaj birdoj, inklude ekzotajn kiajn la Blankavizaĝa fajfanaso.[4]
La Kantoturdo reproduktiĝas en plej parto de Eŭropo (kvankam ne en plej granda parto de Iberio, malsupra Italio aŭ suda Grekio), kaj en Ukrainio kaj Rusio preskaŭ ĝis la Lago Bajkal. Ili atingas ĝis 75oN en Norvegio, sed nur ĝis ĉirkaŭ 60oN en Siberio. Birdoj el Skandinavio, Orienta Eŭropo kaj Rusio vintras ĉe la Mediteraneo, Nordafriko kaj Mezoriento, sed nur kelkaj birdoj de la pli milda okcidento de la reprodukta teritorio lasas siajn reproduktajn areojn.[4]
Birdoj de la nomiga subspecio estis enmetita en Nov-Zelando kaj Aŭstralio de alklimatigaj societoj inter 1860 kaj 1880, ŝajne pro sentimentalaj kialoj.[8] En Nov-Zelando, kie ili estis enmetitaj en ambaŭ insuloj, la Kantoturdo rapide setlis kaj disvastiĝis al najbaraj insuloj kiaj Kermadekoj, Ĉathamoj kaj Aŭklandoj.[9] Kvankam ĝi estas komuna kaj disvastigata en Nov-Zelando, en Aŭstralio nur malgranda populacio survivas ĉe Melburno.[10] En Nov-Zelando, ŝajne estas iom damaĝa efiko sur kelkaj senvertebruloj pro predado de enmetitaj birdospecioj,[11] kaj la Kantoturdo damaĝas ankaŭ komercajn fruktokultivojn en tiu lando.[12] Kiel enmetita specio, ĝi ne havas leĝan protekton en Nov-Zelando, kaj povas esti mortigata ĉie ajn.[13]
Tiu palearktisa birdo tipe nestumas en arbaroj kun bona subkreskaĵoj kaj proksimaj pli malfermaj areoj, kaj en okcidenta Eŭropo uzas ankaŭ ĝardenojn kaj parkojn. Ili reproduktiĝas ĝis la arbolimo, atingante la 2,200 m en Svisio. La insula subspecio T. p. hebridensis reproduktiĝas en pli malferma terenaro, inklude makiso, kaj oriente de la eŭrazia teritorio de la Kantoturdo, la nomiga subspecio estas limigita al la bordo de la densaj arbaroj de koniferoj.[4]
Ĉe intensivaj farmareoj kie agrikulturaj praktikoj ŝajne kultivigis netaŭgan teron, ĝardenoj povas esti grava reprodukta habitato. En angla studo, nur 3.5 % de teritorioj troviĝis en farmareoj, dum ĝardenoj estis 71.5 % de teritorioj, spite la fakton, ke tia habitato faras nur 2 % de la totala areo. La restaj nestoj estis ĉe arbaroj ( 1% de la totala areo).[14]
La vintra habitato estas simila al uzata por reproduktado, escepte altaj teroj kaj aliaj eksponitaj lokoj;[15] tamen la insula subspecio T. p. hebridensis oftas la marbordon vintre.[4]
La Kantoturdo ne estas kutime gregema, kvankam kelkaj birdoj povas ripozi kune vintre aŭ esti izole asociaj en taŭgaj manĝohabitatoj, eble kun aliaj turdoj kiaj la Merlo, Griza turdo, Ruĝaksela turdo kaj la Nigragorĝa turdo.[4] Malkiel la pli nomademaj Griza turdo kaj Ruĝaksela turdo, la Kantoturdo tendencas reveni regule al samaj vintrejoj.[15]
Temas pri monogama teritoria specio, kaj en areoj kie ili estas tute migrantaj, masklo resetligas sian reproduktan teritorion kaj ekkantas ekde sia reveno. En pli moderklimataj areoj kie kelkaj birdoj ĉeestas la tutan jaron, la loĝantaj maskloj restas en sia reprodukta teritorio, kantante fojfoje, sed la ino povas starigi separatan individuan vintran teritorion ĝis kiam paroformado komencos en frua printempo.[15]
Dum migrado, la Kantoturdo veturas ĉefe nokte per forta kaj rekta flugmaniero. Ili flugas laŭ izolaj aroj kiu trapasas maron plie kiel larĝa birdaro ol kiel koncentrita je mallongaj trapasoj (kiel okazas ĉe migrado de grandaj ŝvebaj birdoj), kaj alvokas ofte por pluhavi kontakton.[4] Migrado povas komenci tiom frue kiom je frua aŭgusto en plej orientaj kaj nordaj partoj de la teritorio, sed majoritato de birdoj, kun pli mallongaj distancoj kovrotaj, iras suden el septembro al meza decembro. Tamen, malfavora vetero povas devigi pliajn movojn. Revena migrado varias inter meza februaro ĉe Mediteraneo al majo en norda Svedio kaj centra Siberio.[4] Oni informis pri vagantoj en Gronlando, diversaj atlantikaj insuloj kaj Okcidenta Afriko.[4]
La Kantoturdino konstruas tasforman neston kovritan el koto kaj seka herbo en arbusto, arbo aŭ grimpoplanto, aŭ, ĉe la hebridaj subspecioj, surgrunde. Ŝi demetas 4 aŭ 5 brilbluajn ovojn kiuj estas iom punktitaj je nigra aŭ purpura;[4] ili estas kutime 2.7 al 2.0 cm kaj pezas 6.0 g, el kio 6 % estas konkoŝelo.[2] La ino kovas la ovojn sola dum 10–17 tagoj, kaj post eloviĝo pasas simila tempo antaŭ elnestiĝo. Estas normalaj 2 au 3 ovodemetadoj jare, kvankam norde de la teritorio oni faras ununuran.[4] Mezaveraĝe, 54.6 % de britiaj junuloj survivas la unuan jaron, kaj plenkreskuloj survivas jare je 62.2 %. La tipa vivespero estas 3 jaroj, sed la maksimuma sciita aĝo estis 10 jaroj kaj 8 monatoj.[2]
La Kantoturdo estas foje gastiganto de parazitaj kukolo, kiaj la Komuna kukolo, sed tio raras ĉar la turdo rekonas la nekamuflajn kukolovojn.[16] Tamen, la Kantoturdo ne montras la samam agresemon al plenkreskulaj kukoloj kiel la Merlo.[17] La enmetitaj birdoj en Nov-Zelando, kie ne estas kukoloj, pluhavis dum la pasintaj 130 jaroj la kapablon rekoni kaj forĵeti la nekamuflajn ovojn.[18]
Plenkreskaj birdoj povas esti mortigataj de katoj, noktuoj kaj nizoj, kaj ovoj kaj idoj rabas la Eŭropa pigo, la Eŭrazia garolo kaj, kie estas, la Griza sciuro.[19][20][21] Kiel ĉe aliaj paserinaj birdoj, parazitoj estas komunaj, kaj inkludas endoparazitojn, kiaj nematodoj Splendidofilaria (Avifilaria) mavis kies specifa nomo mavis devenas el tiu turdo.[22] Rusia studo pri sangoparazitoj montris, ke ĉiuj Grizaj turdoj, Ruĝakselaj turdoj kaj Kantoturdoj portis hematozoojn, ĉefe Haemoproteus kaj Trypanosoma.[23] Ankaŭ iksodoj estas komunaj, kaj povas porti patogenojn, inklude de iksodoj portatan encefaliton en arbaraj areoj de centra kaj orienta Eŭropo kaj Rusio,[24] kaj la pli disvastigatajn bakteriojn de Borrelia .[25] Kelkaj specioj de Borrelia kaŭzas malsanon de Lyme, kaj grundomanĝantaj birdoj kiaj la Kantoturdo povas iĝi rezerviloj por tiu malsano.[26]
La Kantoturdo estas ĉiomanĝanta, kaj nutras sin el ampleksa gamo de senvertebruloj, ĉefe tervermoj kaj helikoj, fruktoj kaj beroj. Kiel ĝia parenco, la Merlo, la Kantoturdo trovas animalajn predojn per vidado, havas ĉasteknikon de kuro kaj halto sur malferma grundo, kaj traserĉas sekan foliaron por serĉi eventualajn manĝaĵojn.[4]
Helikoj estas ĉefe gravaj kiam sekeco aŭ akra vetero malfaciligas trovi manĝaĵon. Turdoj ofte uzas preferatan ŝtonon kiel "amboso" sur kiu rompi la helikon antaŭ elpreni la mildan korpon kaj ĉiam forigas ĉion surgrunden antaŭ konsumado.[15] Junuloj dekomence elprenas aĵojn kaj klopodas ludi kun ili ĝis kiam ili lernas uzi ambosojn kiel iloj por rompi helikojn.[27] Idoj estas ĉefe manĝigataj el animala materialo kiaj vermoj, limakoj, helikoj kaj larvoj de insektoj.[4]
La Arbarheliko (Cepaea nemoralis) estas regule manĝata de la Kantoturdo, kaj oni sugestis, ke ties polimorfa ŝelbildo estas evolua respondo por malpliigi predadon;[28] tamen, la Kantoturdoj ne estas la ununura selekta faktoro implicita.[29]
La Kantoturdo havas etendan teritorion, ĉirkaŭkalkulita je 10 milionoj da km kaj grandan populacion, kun ĉirkaŭkalkulitaj 40 al 71 milionoj da individuoj nur en Eŭropo.[30]
En okcidenta Palearkto estas pruvoj de populacimalpliiĝo, sed je nivelo sube de la sojlo postulata de la tutmonda konservozorgo kaj la IUCN Ruĝa Listo kategoriigas tiun specion kiel "Malplej Zorgiga".[30] En Britio kaj Nederlando, estis pli da 50 % de malpliiĝo en populacio kaj tiele la Kantoturdo estas inkludita en regiona Ruĝa Listo.[15][31] Malpliigo estas plej granda en farmoj (73 % ekde mezaj 1970-aj jaroj) kaj oni supozas ke temas pri ŝanĝoj en agrikultura praktikaro en ĵusaj jardekoj.[32] La precizaj kialoj de la malpliiĝo ne estas konataj sed povas rilati al perdo de heĝoj, movo al semosezono en aŭtuno anstataŭ printempe, kaj eble la pliiĝanta uzado de pesticidoj. Tiuj ŝanĝoj povis malpliigi la disponeblon de manĝo kaj nestolokoj.[33] En ĝardenoj, la uzado de venenoj por forigi limakojn kaj helikojn povas esti minaco[21] kaj en urbaj areoj, kelkaj turdoj estas mortigitaj kiam tiuj uzas la malmolan surfacon de ŝoseoj por rompi helikojn.[34]
La karaktera kanto de la Kantoturdo, kun melodiaj frazoj ripetitaj dufoje aŭ plie, estis priskribita de la brita poeto de la 19a jarcento Robert Browning en sia poemo Home Thoughts, from Abroad.
La kanto inspiris nakaŭ la britan verkiston de la 19a jarcento Thomas Hardy, kiu parolis en Darkling Thrush de la kanto de la birdo kaj la brita poeto de la 20a jarcento Ted Hughes en Thrushes (Turdoj) koncentriĝis en ties ĉaslerteco , dum la kimra poeto de la 19a jarcento Edward Thomas verkis 15 poemojn pri merloj aŭ turdoj, inklude The Thrush:
En The Tables Turned, la romantika poeto William Wordsworth referencas la Kantoturdon.
Oni kaptis turdojn por manĝo delonge, almenaŭ de antaŭ 12,000 jaroj[35] kaj frua referenco troviĝas en Odiseado. Nuntempa ĉasado ĉe la Mediteraneo ne estas ŝajne tro efika por la malpliiĝo de la specio en tiu parto de sia teritorio.[32]
En Hispanio tiu specio estas kutime ĉasata dum migrado tra la lando, ofte uzante birdogluon kio estas malpermesata de la Eŭropa Unio, sed ankoraŭ tolerata kaj permesata en la Valencia Regiono.[36] En 2003 kaj 2004 la EU klopodis, sed malsukcesis, halti tiun praktikon en la Valencia regiono.[37][38]
Almenaŭ ĝis la 19a jarcento la Kantoturdo estis kaptivigita kiel kaĝobirdo pro ĝia melodia voĉo.[39] Estas malmulta pruvo, ke ties ĉasado por birdobredado havas signifan efikon negativan sur la naturaj populacioj.[4]
La kantoturdo (science: Turdus philomelos) estas birdospecio de la genro de Turdoj kiu reproduktiĝas en multe da Eŭrazio. Ĝi havas brunajn suprajn partojn kaj nigropunktitajn kremkolorajn subajn partojn kaj havas tri agnoskitajn subspeciojn. Ties distinga kanto, kiu ripetas muzikajn frazojn, estis multe citata en literaturo. Temas pri te konata specio, tiele kiam oni diras simple "turdo" en Eŭropo oni volas aludi tiun precizan specion.
La Kantoturdo reproduktiĝas en arbaroj, ĝardenoj kaj parkoj, kaj estas parte migranta ĉar multaj birdoj vintras en suda Eŭropo, Nordafriko kaj Mezoriento; ĝi estis enmetita ankaŭ en Nov-Zelando kaj Aŭstralio. Kvankam ĝi ne estas minacata tutmonde, okazis gravaj malpliiĝoj en partoj de Eŭropo, eble pro ŝanĝoj en farmopraktiko.
La Kantoturdo konstruas kotokovritan tasforman neston en arbusto aŭ arbo, kie la ino demetas 4 aŭ 5 malhelpunktitajn bluajn ovojn. Ili estas ĉiomanĝantaj kaj havas kutimon uzi preferatan ŝtonon kiel amboso por frakasi helikojn. Kiel aliaj kantobirdoj (paserinaj), ĝi estas atakata de eksteraj kaj internaj parazitoj kaj estas predata de katoj kaj rabobirdoj.
El zorzal común (Turdus philomelos) es una especie de ave paseriforme de la familia Turdidae, que habita en buena parte de Eurasia. Presenta dorso marrón y vientre amarillento con manchas oscuras generalmente color café. Se clasifica en tres subespecies. Su particular canto, que repite frases musicales, ha merecido frecuentes alusiones poéticas.
Esta ave se cría en los bosques, jardines y parques, presenta una conducta migratoria parcial, ya que muchos ejemplares invernan en el sur de Europa, norte de África y el Medio Oriente. Se ha introducido en Nueva Zelanda y Australia; y aunque no se encuentra bajo amenaza global, su población ha disminuido significativamente en varias partes de Europa, probablemente a causa de modificaciones en las prácticas agrícolas.[cita requerida]
El zorzal construye un prolijo nido de barro sobre un árbol o arbusto y empolla cuatro o cinco huevos azules con manchas oscuras. Es un ave omnívora que tiene la costumbre de utilizar una determinada piedra a modo de yunque donde romper caracoles. De la misma forma que sucede con otras paseriformes, la afectan parásitos externos e internos y es víctima de predadores como gatos y aves de presa.
Turdus philomelos fue descrito por primera vez por el ornitólogo alemán Christian Ludwig Brehm en 1831, y conserva su nombre científico original.[2] El nombre genérico Turdus significa en latín "tordo" y el epíteto específico philomelos se refiere a un personaje de la mitología griega, Filomela, cuya lengua fue cortada pero que luego fue transformada en un pájaro cantor. Su nombre deriva del griego Φιλο philo- (amante), y μέλος melos (canto).[3]
Un estudio molecular reciente indica que los parientes más cercanos de T. philomenos son el zorzal charlo (T. viscivorus) con un plumaje similar, y el zorzal mongolés (T. mupinensis); estas tres especies son vástagos tempranos de la estirpe Turdus, antes de que se diversificara y se extendiera por el mundo, y por lo tanto están menos estrechamente relacionadas con otras especies de zorzales europeos como el mirlo común (T. merula).[4]
Se distinguen tres subespecies, de las cuales la subespecie nominal, T. p. philomelos, cubre la mayor parte de su área de distribución. T. p. hebridensis, descrito por el ornitólogo británico William Eagle Clarke en 1913, es sedentario (no migratorio) y se encuentra en las Hébridas Exteriores y la isla de Skye en Escocia. Es la subespecie más oscura, con el dorso marrón oscuro, una rabadilla gris, el color de fondo pálido en las partes inferiores y los flancos teñidos de gris.[5]
T. p. clarkei, descrito por el zoólogo alemán Ernst Hartert en 1909 y nombrado en honor de William Eagle Clarke, anida en el resto de Gran Bretaña, Irlanda y, en el continente europeo, en Francia, Bélgica, Países Bajos y posiblemente un poco hacia el este también. Las partes superiores de su plumaje son de color marrón con tonos más cálidos que los de la subespecie nominal, la parte trasera teñida de color oliva y las partes inferiores con un fondo amarillo. Es un ave parcialmente migrante, ya que algunos ejemplares invernan en el sur de Francia y en la península ibérica. Esta subespecie está intergrada con la subespecie nominal en el centro de Europa, y con T. p. hebridensis en las Hébridas Interiores y el occidente de Escocia, y en estas áreas las subespecies presentan características intermedias.[5] Algunas subespecies adicionales, como T. p. nataliae de Siberia propuesta por el ruso Serguéi Buturlín en 1929, no están ampliamente aceptadas.[5]
El zorzal común (representado por la subespecie nominal T. p. philomelos) mide de 20 a 23,5 cm de largo y tiene un peso de 50-107 gramos. Ambos sexos son semejantes y tienen la espalda marrón y las partes inferiores perfectamente negras con manchas de color crema o amarillo-beige, que se vuelve más pálido en el vientre. La parte inferior de las alas tiene un color amarillo cálido, el pico es de color amarillo y las patas y los pies son de color rosa. De oeste a este a través de su área de reproducción, de Suecia a Siberia, el tono de las partes superiores de esta especie se vuelve mucho más frío. Las aves juveniles se parecen a los adultos, pero tienen rayas beige o naranja en la parte posterior y en las coberteras de las alas.[5]
La especie de tordo europeo que más se parece al zorzal común es el zorzal alirrojo (T. iliacus), pero se diferencia por tener una pronunciada lista superciliar blanca y flancos rojos, y durante el vuelo se distingue por las partes inferiores de sus alas que son de color rojo. El zorzal charlo (T. viscivorus) es mucho más grande y las puntas de su cola son de color blanco; el zorzal mongolés (T. mupinensis) tiene un plumaje más semejante pero se distingue por las marcas negras en la cabeza y su área de distribución que no se superpone.[5]
El zorzal común tiene una llamada aguda y corta, tsip, que sustituye durante la migración por un siip delgado y alto, similar a la llamada del zorzal alirrojo, pero más corto. La llamada de alarma es un chuc-chuc que se vuelve cada vez más corto y más estridente a medida que aumenta la amenaza. El macho suele cantar desde una percha elevada como la cima de un árbol o un techo. Su canto se compone de una serie de frases musicales altas y claras, repetida dos a cuatro veces, filip filip filip codidio codidio quitquiquit tittit tittit tereret tereret tereret, y entremezclada de notas ásperas y de mimetismo. La subespecie de las Hébridas canta principalmente entre febrero y junio, pero las demás subespecies suelen cantar desde noviembre a julio.[5] En relación a su peso, esta especie tiene una de las llamadas más fuertes entre las aves.[6] Un macho puede tener un repertorio de más de 100 frases,[7] muchas de las cuales pueden ser copiadas de sus padres y de pájaros vecinos. El mimetismo puede incluir la imitación de teléfonos,[8] y llamadas de aves cautivas, incluyendo especies exóticas como el sirirí cariblanco.[5]
Se reproduce en la mayor parte de Europa (aunque no en la mayor parte de la península ibérica, las tierras bajas de Italia ni en el sur de Grecia), incluyendo Ucrania y Rusia casi hasta el lago Baikal. Llega hasta la latitud 75 °N en Noruega y hasta aproximadamente 60 °N en Siberia. Las aves de Escandinavia, Europa y Rusia invernan en la región del Mediterráneo, el norte de África y el Oriente Medio; de las aves del oeste de Europa con su clima más templado, solo algunas salen de sus zonas de reproducción.[5]
La subespecie nominal fue introducida en Nueva Zelanda y Australia por sociedades de aclimatación entre 1860 y 1880, al parecer por razones puramente sentimentales.[9] En Nueva Zelanda fue introducida en las dos islas principales; se estableció rápidamente y se extendió a las islas vecinas, incluyendo Kermadec, Chatham y Auckland.[10] Aunque es común y ampliamente distribuida en Nueva Zelanda, en Australia solo existe una pequeña población alrededor de la ciudad de Melbourne.[11] En Nueva Zelanda, la depredación por parte de especies de aves introducidas parece tener un efecto perjudicial limitado, afectando a algunos invertebrados[12] y dañando los cultivos comerciales de frutas.[13] Como especie introducida, no tiene protección legal en Nueva Zelanda, y puede ser matada en cualquier momento.[14]
Anida en bosques con suficiente sotobosque, cercano a zonas más abiertas hasta una altitud de 2200 msnm (en Suiza). En el oeste de Europa también anida en jardines y parques. La subespecie de la isla de las Hébridas (T. p. hebridensis) anida en zonas más abiertas, incluyendo el brezal, mientras que en el este del rango eurasiático, la subespecie nominal se limita a los bordes de los densos bosques de coníferas.[5]
En zonas de agricultura intensiva, donde parecen haberse cultivado tierras poco adecuadas, los jardines forman un importante hábitat de reproducción. En un estudio inglés se mostró que solo el 3,5 % de los territorios se encontraron en tierras de cultivo, mientras que el 71,5 % de los territorios se encontraron en jardines, a pesar de que este hábitat solo representa el 2 % del área total. Los nidos restantes se encontraban en los bosques (1 % de la superficie total).[15]
Por lo general, el hábitat de invierno es también el que se utiliza para anidar, excepto que se evitan tierras altas y otras localidades expuestas;[16] Sin embargo, la subespecie T. p. hebridensis suele frecuentar la orilla del mar en invierno.[5]
El zorzal común no es gregario, aunque es posible que varias aves se junten en invierno o estén casualmente asociadas en hábitats de forrajeo, a veces con otros tordos como el mirlo, zorzal real (Turdus pilaris), zorzal alirrojo (Turdus iliacus) y Turdus ruficollis.[5] A diferencia del zorzal real y el zorzal alirrojo, que son más nómadas, el zorzal común tiende a regresar con regularidad a las mismas áreas de invernada.[16]
Es una especie monógama y territorial. En las áreas donde es un ave migratoria, el macho vuelve a establecer su territorio de cría y empieza a cantar tan pronto como regresa. En las zonas más templadas donde una parte de las aves suele permanecer durante todo el año, el macho residente no sale de su territorio de cría, cantando de forma intermitente, pero la hembra puede establecerse en un rango de invernada individual hasta que la pareja se le reúne a principios de la primavera.[16]
Durante la migración viaja principalmente por la noche con una acción de vuelo fuerte y directa. Vuela en bandadas dispersas que cruzan el mar en un frente amplio en lugar de concentrarse en los pasos cortos (como ocurre en la migración de grandes aves planeadoras), y llama con frecuencia para mantener el contacto.[5] La migración puede comenzar tan pronto como a finales de agosto en las partes más orientales y septentrionales del área de distribución, pero la mayoría de las aves que tienen que cubrir distancias más cortas, se dirigen al sur desde septiembre hasta mediados de diciembre. Sin embargo el mal tiempo puede obligar a movimientos migratorios adicionales. La migración de retorno oscila entre mediados de febrero en todo el Mediterráneo hasta mayo en el norte de Suecia y Siberia central.[5] Han sido registrados ejemplares vagantes en Groenlandia, varias islas del Atlántico y África Occidental.[5]
La hembra construye un nido en forma de cuenco forrado con barro y hierba seca. Elige un arbusto, árbol o enredadera, o, en el caso de la subespecie de las Hébridas, en el suelo. Pone cuatro o cinco huevos de color azul brillante, ligeramente manchado de negro o morado[5] que por lo general tienen un tamaño de 2.7 x 2.0 centímetros (0.79 x 1.06 in) y pesan 6.0 gramos, de los cuales el 6 % es cáscara.[3] La hembra incuba los huevos sola durante 10-17 días. Después de la eclosión transcurren otros 10-17 días hasta que las crías salen del nido. Dos o tres nidadas en un año es lo normal, pero en el norte del área de distribución solo pueden tener una nidada.[5] Un promedio de 54,6 % de las crías británicas sobrevive el primer año de vida y la tasa de supervivencia anual de adultos es del 62,2 %. La esperanza de vida típica es de tres años, pero la edad máxima registrada es de 10 años y 8 meses.[3]
El zorzal es ocasionalmente anfitrión de cucos parasitarios, como el cuco común (Cuculus canorus), pero esto es muy raro porque el zorzal suele distinguir los huevos no miméticos de los cucos.[17] Sin embargo el zorzal no muestra la misma agresividad que el mirlo común hacia el cuco adulto.[18] Las aves introducidas en Nueva Zelanda, donde el cuco no ocurre, conservaron durante los últimos 130 años la capacidad de reconocer y rechazar huevos no miméticos.[19]
Entre los depredadores de los zorzales adultos se incluyen gatos, mochuelos europeos (Athene noctua) y gavilanes (Accipiter nisus); los huevos y polluelos son depredados por urracas, arrendajos, y ardillas de las Carolinas si están presentes.[20][21][22] Al igual que en otras aves paseriformes, los parásitos son comunes e incluyen endoparásitos, como el nematodo Splendidofilaria (Avifilaria) mavis cuyo nombre específico deriva del tordo Turdus mavis.[23] Según los resultados de un estudio ruso sobre parásitos de la sangre, todos los zorzales reales, zorzales alirrojos y zorzales comunes incluidos en la muestra eran portadores de hematozoanos, en particular Haemoproteus y Trypanosoma.[24] Las garrapatas del género Ixodes también son comunes y pueden contener agentes patógenos, incluyendo encefalitis en las zonas boscosas del centro y este de Europa y Rusia[25] y, más comúnmente, bacterias del género Borrelia.[26] Algunas especies de Borrelia causan la enfermedad de Lyme, y aves como el zorzal, que forrajean en la tierra, pueden actuar como reservorio de la enfermedad.[27]
El zorzal común es omnívoro y se alimenta de una gran variedad de invertebrados, especialmente de lombrices y caracoles, así como frutas blandas y bayas. Al igual que su pariente, el mirlo, encuentra presas animales a simple vista. Se sirve de una técnica de caza corriendo y parrando en campo abierto y hurga en la hojarasca en busca de alimentos en zonas boscosas.[5]
Los caracoles constituyen un alimento particularmente importante durante las sequías o cuando el mal tiempo hace difícil encontrar otro alimento. El tordo a menudo usa una piedra favorita como "yunque" para romper la concha del caracol y extraer el cuerpo blando que invariablemente limpia en el suelo antes de consumirlo.[16] Las aves juveniles inicialmente tiran objetos y tratan de jugar con ellos hasta que aprenden a utilizar los yunques como herramientas para romper las conchas de caracol.[28] Los polluelos reciben principalmente alimentos de origen animal, como lombrices, babosas, caracoles y larvas de insectos.[5]
El caracol moro (Cepaea nemoralis) es regularmente comido por el zorzal, y se ha sugerido que los patrones polimórficos de la concha representan una respuesta evolutiva para reducir la depredación,[29] aunque el zorzal común probablemente no es la única fuerza selectiva involucrada.[30]
Tiene una extensa área de distribución, cuya superficie es de aproximadamente 10 millones de kilómetros cuadrados y una larga población que se compone de entre 40 y 71 millones de aves solo en Europa.[1]
En el paleártico occidental existe evidencia de una disminución de la población, pero a un nivel por debajo del umbral requerido para una preocupación mundial (es decir, una reducción del número de más de un 30 % en diez años o tres generaciones) y por lo tanto esta especie está clasificada como de «preocupación menor» en la Lista Roja.[1] En Gran Bretaña y los Países Bajos se produjo un descenso de más de 50 % de la población y el zorzal común se incluye en las listas rojas regionales.[16][31] Las reducciones son mayores en las tierras agrícolas (73 % desde mediados de 1970) y se cree que se debe a cambios en las prácticas agrícolas durante las últimas décadas.[32] Aunque no se conocen las razones exactas de la caída poblacional, esta puede estar relacionada con la pérdida de setos, la siembra de cultivos en otoño en lugar de primavera, y posiblemente el aumento del uso de pesticidas. Estos cambios pueden haber reducido la disponibilidad de alimento y de sitios de anidación.[33] En los jardines el uso de cebos envenenados para controlar las babosas y los caracoles puede representar una amenaza,[22] y en las zonas urbanas algunos tordos son atropellados cuando usan la superficie dura de las carreteras para romper las conchas de los caracoles.[34]
El canto característico del zorzal común, con frases melódicas que se repiten dos o más veces, fue descrito por el poeta británico del siglo XIX Robert Browning en su poema Home thoughts from abroad.[35] El canto del zorzal también inspiró al escritor británico del siglo XIX, Thomas Hardy en su poema «Darkling Thrush»,[36] y al poeta británico del siglo XX, Ted Hughes, quien destacó sus proezas de caza en Thrushes.[37] El poeta galés del siglo XIX, Edward Thomas escribió 15 poemas sobre mirlos y tordos, incluyendo «The Thrush».[32]
El zorzal es el emblema del club de fútbol inglés West Bromwich Albion, elegido porque se guardaba un zorzal común como mascota en el pub utilizado por el equipo para cambiarse. También dio lugar al apodo inicial de West Bromwich Albión, The Throstles (Los tordos).[38]
Los zorzales han sido cazados como alimento desde hace 12.000 años[39] y una de las primeras referencias se encuentra en la Odisea: «Entonces, como palomas o zorzales batiendo sus alas extendidas contra algún lazo improvisado en los matorrales, volando en busca de un nido acogedor, pero una horrible cama las recibe».[40] La caza continúa hoy en día en todo el Mediterráneo, pero no se cree que sea un factor importante en la disminución de esta especie en algunas partes de su área de distribución.[32]
En España esta especie es cazada durante su migración a través del país, a menudo usando liga que, aunque prohibida por la Unión Europea, sigue siendo tolerada y permitida en la Comunidad Valenciana.[41] En 2003 y 2004 la Unión Europea intentó, sin éxito, poner fin a esta práctica en la Comunidad Valenciana.[42][43]
Hasta al menos el siglo XIX, el zorzal común se mantuvo como ave de jaula por su voz melodiosa.[44] Al igual que con la caza, hay poca evidencia de que la captura de aves silvestres para avicultura haya tenido un efecto significativo sobre las poblaciones silvestres.[5]
|coautores=
(ayuda) |coautores=
(ayuda) 1225–1228 | idioma=inglés |formato=
requiere |url=
(ayuda)) (en inglés) 12 (7): 1087-1094. |coautores=
(ayuda) El zorzal común (Turdus philomelos) es una especie de ave paseriforme de la familia Turdidae, que habita en buena parte de Eurasia. Presenta dorso marrón y vientre amarillento con manchas oscuras generalmente color café. Se clasifica en tres subespecies. Su particular canto, que repite frases musicales, ha merecido frecuentes alusiones poéticas.
Esta ave se cría en los bosques, jardines y parques, presenta una conducta migratoria parcial, ya que muchos ejemplares invernan en el sur de Europa, norte de África y el Medio Oriente. Se ha introducido en Nueva Zelanda y Australia; y aunque no se encuentra bajo amenaza global, su población ha disminuido significativamente en varias partes de Europa, probablemente a causa de modificaciones en las prácticas agrícolas.[cita requerida]
El zorzal construye un prolijo nido de barro sobre un árbol o arbusto y empolla cuatro o cinco huevos azules con manchas oscuras. Es un ave omnívora que tiene la costumbre de utilizar una determinada piedra a modo de yunque donde romper caracoles. De la misma forma que sucede con otras paseriformes, la afectan parásitos externos e internos y es víctima de predadores como gatos y aves de presa.
Laulurästas (Turdus philomelos) on rästaslaste sugukonda rästa perekonda kuuluv lind.
Laulurästa rahvapärased nimetused on abiööbik, valeööbik, kuuseööbik, metsrästas, potträstas, kõdurästas, kaasikulind ja varikutsirk.[1]
Laulurästal eristatakse kolm-neli alamliiki:
Laulurästas on Eestis üldlevinud rohkearvuline haudelind ja läbirändaja. Tema pesitsusaegset arvukust hinnatakse 350 000 – 500 000 paarile [3]. Harva üksikud ka talvitavad.
Laulurästa kirjeldas 1831. aastal saksa ornitoloog Christian Ludwig Brehm praegugi käibel oleva teadusliku nimetusega Turdus philomelos [4]. Perekonnanimi Turdus on ladina keeles 'rästas' ja liiginimi viitab Philomelale, tegelasele vanakreeka mütoloogiast, kes moondati linnuks. See nimi tuleb vanakreeka keele sõnadest philo- (armastama) ja melos (laul).[5]
Laulurästas on pesitsusajal levinud suuremas osas Euroopas (puudub küll suuremal osal Pürenee poolsaarel, Itaalia madalikel ja Lõuna-Kreekas), läbi Venemaa kuni Baikali järveni. Skandinaavia, Ida-Euroopa ja Venemaa laulurästad talvitavad Vahemere maades ja Lähis-Idas, kuid ainult osa linde pehmema kliimaga läänepoolses levilas lahkuvad oma pesitsusaladelt [2]. Ta elab ka Taga-Kaukaasias ja Väike-Aasias [6]. Laulurästast on 19. sajandil sisse viidud Uus-Meremaale ja Austraaliasse. Eestis on laulurästas üldlevinud ja kaunis sage haudelind, peamiselt segametsades [6].
Laulurästa üldpikkus on 21,5–23 cm, tiiva pikkus umbes 12 cm [6]. Lind kaalub 70 g [6]. Laulurästas on võrreldes hoburästaga väiksem ja lühema sabaga ning tiivasulgedel pole silmapaistvalt heledaid ääriseid. Lennul on näha ruuged tiivaalused. Sugupooled on sarnased. [6]. Linnu ülapool on pruun ja alapool kollakasvalge või valge taustaga ning kirjatud ovaalsete kuni kolmnurksete mustpruunide tähnidega [6]. Kaenlasulestik on ookerjasruuge. Erinevalt vanalinnust on noorlinnu seljal ja tiiva kattesulgedel ookerjad või oranžid rootriibud.
Maas kulgeb ta kiirelt hüpates või järkudena joostes. Ärevuses tõmbleb lind tiibadega ja naksutab nõrgalt nokka. Laulurästas on väheseltsiv lind, ta ei moodusta suuri parvi ka rändeaegadel.
Laulurästa laulu peetakse üheks meeldivamaks linnulauluks. Tema laul on kõlav, vali, kauakestev ja vaheldusrikas ning sisaldab mitmekesiseid vilesilpe [6]. Laul koosneb pausidega eraldatud stroofidest, millest igaüht korratakse 2–5 korda ja pärast lühikest pausi minnakse üle uuele stroofile. Laulurästa isaslind laulab puuladvas, katuseharjal või mujal kõrgemal kohal. Hommikul alustab ta laulu enamasti esimese metsalinnuna 80–120 minutit enne päikese tõusu ja õhtul lõpetab ta pärast loojangut ühe viimase metsalinnuna. Eriti energiliselt laulab ta koidu- või ehahämaruses [6].
Oma kehakaalu kohta on laulurästal lindude seas üks kõige valjemaid häälitsusi.[7] Metsas aprillis laulvate lindude kooris on laulurästas kõige valjem [6].
Laulurästa kutsehüüd on lühike ja terav tsip, ärevushüüd on tjuktjuk... ja hoiatushüüd kiire gigigig... jada. Rändehäälitsus on vainurästa häälitsuse sarnane, kuid lühem siip.
Isase laulurästa repertuaaris võib olla üle 100 stroofi [8], millest paljusid õpib ta oma vanematelt ja ümbruskonna lindudelt. Tema laul võib jäljendada ka tehisobjektide, näiteks telefoni heli [9].
Mõnel pool nimetatakse laulurästast valeööbikuks, sest ta matkib ööbiku laulu: "öö-bjik öö-bjik to-biits to-biits" jne, ainult ööbiku laksutamine puudub.[6]
Laulurästas elab Eestis peaaegu kõigis kuusesegustes puistutes, eelistades salukuusikuid. Ta elab ka sookaasikutes, puisniitudel ja lehtmetsades ning parkides ja kalmistutel. Briti saartel on ta parkides ja aedades tavaline. Mägedes pesitseb ta kuni metsapiirini.
Laulurästa pesa asukoht võib olla väga mitmesugune. Eelistatumaid pesapuid on kuusk, sest selle oksal paiknev pesa on vihma, tuule ja päikese eest kõige paremini kaitstud. Tihti rajatakse pesa ka tuulemurdu, langenud puu tüvele või okste vahele, kännu otsa, kuid alati metsaserva lähedale, välu või hõreda puistu ligidusse [6].
Pesa asub 1–10, tavaliselt 2–5 m kõrgusel.[6]
Laulurästa pesa on omapärane ja vastupidav, rohekas kausjas ehitis [6]. Selle väliskiht on põimitud kuivanud rohust ja puulehtedest, habesamblikust, samblast või muust materjalist, mille hulgas on kuivi oksaraage [6]. Pesa papitaoline sile sisekiht aga koosneb linnu süljega segatud kõdunenud puupurust, mis õhu käes muutub kiiresti kõvaks [viide?]. Laulurästapaar töötab kiiresti: pesa ehitamiseks kulub 3 päeva, selle sisepinna "krohvimiseks" veel 1–2 päeva [6]. Seejärel pesa kuivab päev otsa ja siis muneb emaslind sinna esimese muna [6].
Peaaegu kõikjal pesitseb laulurästas kaks korda aastas. Esimeses kurnas aprilli-mai vahetusel on 5–6, teises juunis 4–5 sinirohelise taustaga hajusalt mustjatähnilist muna [6]. Isaslind haudumisest osa ei võta, ta valvab territooriumi, hoiatab emast ohu korral ja vajadusel kaitseb pesa. Haudumine kestab 12–13 päeva [6]. Pojad kooruvad tavaliselt 1–2 päeva jooksul. Esimestel päevadel soojendab emaslind poegi peaaegu pidevalt, vahel teeb seda ka isaslind. Poegi toidavad mõlemad vanemad putukate, vihmausside, nälkjate jm. selgrootutega. Nad lendavad toiduga pesa juurde 150–200 korda päevas [6]. Pojad lahkuvad pesast tavaliselt 13.–15. elupäeval, ehkki nad ei suuda sel ajal veel lennata ega ise toituda [6]. Pärast seda hooldavad vanemad poegi veel umbes kaks nädalat.
Nagu teisedki rästad, korjab laulurästaski toitu maapinnalt või rohurindest. Puudelt-põõsastelt nokib ta üksnes väheliikuvaid putukaid. Vanalinnud söövad suvel peamiselt selgrootuid: vihmausse, hulkjalgseid, traatusse, röövikuid, lehevaablaste ja kärbeste vastseid, väikesi mardikaid, harvem limuseid ja ämblikke. Poegade toidus leidub putukavastseid sagedamini kui vanalindude toidus. Kahjurputukate massilise hävitamisega toob laulurästas suurt kasu.[6]
Laulurästas on segatoiduline. Pärast metsamarjade valmimist läheb ta suurel määral üle marjatoidule [6].
Purustatud teokojad kividel on tihti tema tegevuse jäljed.
Laulurästas (Turdus philomelos) on rästaslaste sugukonda rästa perekonda kuuluv lind.
Laulurästa rahvapärased nimetused on abiööbik, valeööbik, kuuseööbik, metsrästas, potträstas, kõdurästas, kaasikulind ja varikutsirk.
Birigarro arrunta (Turdus philomelos) turdidae familiako hegazti paseriformea da, Europa osoan eta mendebaldeko Asian bizi dena[1],kantu konplexu eta finak egiteko gaitasunagatik ezaguna. Philomelos determinatzaile espezifikoak izenak ere ezaugarri horri egiten dio erreferentzia; grezierazko philo- (zale) eta melos (kantu) hitzek osatzen baitute. Euskal Herrian espezie nahiko arrunta izan arren, ez da bere generokide zozo arrunta (Turdus merula) bezain antropofiloa.
Tamaina ertaineko hegaztia da, 20-24 cm-ko luzera eta 33-36 cm-ko hego-zabalera izan ohi duena. 68 eta 85 g bitarteko pisua izan ohi dute, eta bi sexuen artean ez dago aldakortasun nabarmenik, ez tamainan ezta itxuran ere. Bizkarraldea eta hegoen goialdea marroiak dira, eta sabelaldea argiagoa, V itxurako orban ilunekin. Hegoen azpialdea ere argiagoa da, laranja kolorekoa. Burua ere marroia da eta begiaren inguruan kolore arre argiagoko eraztuna izan ohi du. Mokoa ere iluna da.
Kantuagatik ezaguna den hegaztia da, eta bere lumaiagatik zuhaitz artean ikusteko zaila suerta daitekeen arren, birigarroak urrutitik identifika daitezke kantuaren bitartez. Arren deiak izan ohi dira kanturik konplexuenak eta luzeenak, eta ar bakar bat 100 esaldiko errepertorioa izatera irits daiteke, maiz inguruko beste espezie batzuen kantuak imitatuz (Devoogd et al. 1993). Gizakiak sortutako soinuak imitatzeko gai ere bada (Slater 1983).
Eurasia erdialdean eta mendebaldean hedaturiko espeziea da, eta baita Afrika iparraldean ere. Europa guztian aurki daiteke, nahiz eta Iberiar Penintsularen, Italiaren eta Greziaren hegoaldean kumatzen ez duen. Eskandinavian eta Europa ekialdeko ingurune kontinentaletan kumatze-garaian soilik aurki daiteke, hego-mendebalderantz migratzen baitu neguan.
Gizakiak Australiara eta Zeelanda Berrira ere eraman zuen espeziea, eta populazio txiki batzuk bizi dira bertan egun.
Espezie migratzailea izan arren, Euskal Herrian urte guztian aurki daitezke birigarro arruntak.
Mosaiko erako habitatan atsegin dituen espeziea da, habia egiteko basoak eta elikatzeko gune irekiak partekatzen dituzten ingurunean, alegia. Lorategietan ere ohikoa da, Europa erdialdean eta iparraldean, batez ere. Itsas mailatik 2200 metroko altueraraino aurkitu da espeziea.
Dieta omniboro zabala duen espeziea da. Udan zizare, barraskilo eta intsektu txikiez elikatzen da, eta neguan haziak eta fruta txikiak ere irensten ditu.
Emeak kopa formako habia sortu ohi du zuhaitz edo zuhaixketan, eta 4-5 arrautza erruten ditu bertan. Arrautzen kolorea urdina izan ohi da, Turdus generoko gainerako espezie gehienetan gertatu bezala. Emeak 10-17 egunez inkubatzen ditu arrautzak, eta txitoek 2-3 aste behar izaten dute hegan hasteko. Banaketaren hegoaldean urtean 2-3 errundaldi izatea arrunta da.
Espezie monogamo lurraldekoia da birigarro arrunta, nahiz eta neguan taldetan bil daitezkeen. Ale migratzaileek bidaia zuzen eta azkarrak egiten dituzte kumatzeguneetatik negutzeguneetara. Ale solteak Groenlandian eta Atlantikoko uharteetan ere aurkitu izan dira.
3-5 urtez bizi ohi da normalean, nahiz eta inoiz erregistratu den birigarro zaharrenak 10 urte pasa zituen.
Birigarroa kuku arruntaren biktima izan ohi da maiz, kuku emeek birigarroen habietan jartzen baitituzte euren arrautzak eta birigarroen arrautzak habiatik kanpora botatzen. Dena den, arrautzen kolorea dela-eta, kasu askotan birigarro emeak gai dira eurenak ez diren arrautzak detektatzeko. Mikek (Pica pica) eta eskinosoek (Garrulus glandarius) birigarroen arrautzei eraso egiten diete maiz.
Birigarro helduak, bestalde, katuen, gabiraien (Accipiter nisus) edo mozoloen (Athene noctua) harrapakin izan daitezke.
Birigarro arruntak lau azpiespezie ditu:
Euskaraz izenak beste aldaera batzuk jaso ditu: begiarro, bibilarro, bidegarro, bidigarro, bigarro, bilagarro, biligarro, birigarro, miligarro, mirigarro.[2]
Birigarro arrunta (Turdus philomelos) turdidae familiako hegazti paseriformea da, Europa osoan eta mendebaldeko Asian bizi dena,kantu konplexu eta finak egiteko gaitasunagatik ezaguna. Philomelos determinatzaile espezifikoak izenak ere ezaugarri horri egiten dio erreferentzia; grezierazko philo- (zale) eta melos (kantu) hitzek osatzen baitute. Euskal Herrian espezie nahiko arrunta izan arren, ez da bere generokide zozo arrunta (Turdus merula) bezain antropofiloa.
Laulurastas (Turdus philomelos) on varpuslintuihin kuuluva rastas.
Laulurastas on selkäpuolelta harmaanruskea, rinta ja kyljet ovat mustapilkkuiset ja vatsa valkoinen. Kainalohöyhenet ovat kellahtavat (vrt. punakylkirastas). Jalat ovat pitkät, suuret silmät ovat tummat. Pituus on 20–22 cm, siipien kärkiväli 33–36 cm ja paino 60–70 g.
Ääni on kova tiksahdus ”tsik”. Varoittaa pesällä hysteerisellä säksätyksellä. Laulu on erittäin melodista ja monimuotoista. Koiras esittää sitä yleensä kuusen latvasta ja tyyninä iltoina laulu kuuluu satojen metrien päähän. Kesä–heinäkuussa laji voi laulaa läpi yön.
Vanhin suomalainen rengastettu laulurastas on ollut 13 vuotta, 7 kuukautta ja 16 päivää vanha. Euroopan vanhin on ollut brittiläinen vähintään 17 vuoden ja 8 kuukauden ikäinen yksilö.
Laulurastaan kuvaili tieteelle saksalainen Christian Ludwig Brehm.
Laulurastasta tavataan lähes koko Euroopassa. Välimerenmaissa kanta on hajanainen. Esiintyy myös paikoin Lähi-idässä ja keskisellä Venäjällä Kiinan rajoille asti. Euroopan populaatio on kooltaan 40–71 miljoonaa yksilöä. Suomessa laji pesii koko maassa, Lapissa harvalukuisempana. Suomen pesimäkanta on 800 000 – 1 200 000 paria.
Laulurastas muuttaa syys–lokakuussa Länsi- ja Etelä-Eurooppaan sekä Pohjois-Afrikkaan. Pääosa laulurastaistamme talvehtii Iberian niemimaalla. Keväällä se palaa huhti–toukokuussa, päämuuton sattuessa vapun tienoille. Se on yömuuttaja, ja hyvinä muuttoöinä voi taivaalta kuulla sen tiksahduksia satamäärin.
Suomessa kuusivaltaiset havu- ja sekametsät. Voi pesiä varttuneessa havupuutaimikossa, jos sen tuntumassa on muutamia korkeita havupuita laulupuiksi. Etelä-Euroopassa laji on tavallinen puistojen ja puutarhojen pesimälintu, ja paljon pelottomampi kuin suomalaiset lajitoverinsa. Muuttoaikoina hyvin runsas ulkosaariston luodoilla.
Sukukypsä 9–12 kk:n iässä. Pesä tavallisesti matalalla nuoressa kuusessa tai katajassa, toisinaan korkeammalla, jopa 10 metrin korkeudella. Pesä on tehty ohuista risuista, sammalista ja jäkälästä, ja sen sisäpuoli on muurattu lahosta havupuusta ja linnun syljestä muodostuneella vahvalla massalla. Naaras munii tavallisesti 5 munaa toukokuun alkupuolella, joskus jo huhtikuun puolivälissä. Naaras hautoo noin 2 viikkoa. Poikaset lähtevät pesästä noin 2 viikon ikäisinä. Molemmat emot osallistuvat niiden ruokintaan. Tavallisesti laulurastaspari munii toisen pesyeen kesä–heinäkuussa.
Laulurastas hylkää munapesänsä erittäin herkästi.
Laulurastas on kaikkiruokainen ja syö hyönteisiä, matoja, nilviäisiä, etanoita ja kotiloita sekä marjoja ja hedelmiä.
Laulurastas (Turdus philomelos) on varpuslintuihin kuuluva rastas.
Turdus philomelos
La Grive musicienne (Turdus philomelos) est une espèce de passereaux de la famille des Turdidés.
L'identification de la Grive musicienne peut être faite en regardant le dessous de l'aile lorsqu'elle est en vol ; dans le cas de la Grive musicienne cette zone est orangée alors que dans le cas de la Grive mauvis, elle est rouge ; dans le cas de la Grive draine et de la Grive litorne la zone est blanche.
D'une longueur de 22 cm à l'âge adulte, la Grive musicienne a une envergure de 33 à 36 cm pour une masse de 65 à 90 g.
Cette espèce vit 14 ans en moyenne.
La grive musicienne a été introduite en Nouvelle-Zélande, en Australie autour de Melbourne et dans les Nouvelles-Hébrides.
Moins sociale que la Grive mauvis, la Grive musicienne se rencontre dans les bois, les grands jardins, les haies et les parcs urbains.
La Grive musicienne est une migratrice partielle (une partie de la population reste sur les lieux de nidification, tandis qu'une autre partie migre).
Les Grives musiciennes passent l'hiver en Afrique du Nord ou en Europe méridionale et occidentale. En mars, les mâles reviennent les premiers et établissent leur territoire. Quelques jours après, arrivent les femelles qui choisissent un partenaire. En avril, le couple construit le nid avec des tiges et brindilles entrelacées. Ce nid est facilement reconnaissable : le fond en est lisse, recouvert d'un torchis séché constitué d'argile, de limon et de salive.
La femelle y pondra de 3 à 6 œufs bleutés, parsemés de taches sombres. Elle les couvera durant 12 à 14 jours[3]. Les poussins sont ensuite nourris au nid pendant 2 semaines par les parents, puis iront à terre où les parents continueront à les alimenter durant 2 à 3 semaines. Cependant, la mère ne s'occupe que de 3 petits ; si elle en a plus, elle chasse les oisillons en dehors du nid et ne s'occupe plus d'eux.
Ponte de 5 œufs au Muséum de Toulouse.
Jeune merle (Turdus merula), facile à confondre avec la jeune grive musicienne.
La Grive musicienne se nourrit de vers, de limaces, chenilles ou escargots, ainsi que de baies ou autres fruits.
La Grive musicienne recherche son alimentation principalement au sol. Friande d'escargots, elle a pour habitude de se servir d'une pierre comme enclume afin d'y casser leur coquille. Ce comportement lui est propre et n'est pas partagé par les autres espèces de Grives. Elle présente un exemple d'utilisation d'outil par un animal.
Plutôt solitaire et discrète en général, la Grive musicienne vit le plus souvent seule ou en couple, sauf durant l'hiver pendant lequel elle se joint aux bandes de grives mauvis. Elle vole souvent au ras du sol sur de courtes distances cherchant à se cacher rapidement. Par contre, en migration, elle a un vol direct et puissant.
Le chant de la Grive musicienne est très complexe : un motif simple, sifflé trois ou quatre fois, puis un autre et encore un autre, avec parfois des imitations du chant d'autres espèces : « Pii-èh pii-èh pii-èh » puis « Kvièt kvièt » suivi de « Pii-èh pii-èh pii-èh », « Trruy trruy trruy, codidio codidio ». Pour corser le tout, la Grive musicienne imite très bien la fauvette des jardins et d'autres encore. Il faut écouter attentivement l'imitation pour détecter une pause ou un son anormal qui désigne alors la grive.
L'espèce a été décrite par l'ornithologue allemand Christian Ludwig Brehm en 1831[4].
Un individu des variétés brune, albino ou satinée, issu d'élevage, est considéré comme étant un animal domestique en droit français. Les autres formes de cet oiseau relèvent donc de la législation concernant les animaux sauvages[5].
Turdus philomelos
Turdus philomelosLa Grive musicienne (Turdus philomelos) est une espèce de passereaux de la famille des Turdidés.
Éan ceoil ar mheánmhéid, a fhaightear in an-chuid réigiún ar fud an Domhain ó fhásaigh go dtí na foraoisí báistí sna trópaicí. A dhroim donn is a bhrollach geal le cuid mhaith spotaí dubha. Déanann sé ceol i rith na bliana. Bíonn a limistéar féin aige agus ruaigeann sé smólaigh eile as, ach ní bhacann le héin eile. Cónaíonn sé i dtoim, agus itheann péisteanna ar an talamh (ag briseadh poigheachán an tseilide ar charraig) is caora gealdaite. Déanann sé a nead chupánchruthach i dtom tiubh, agus tógann suas le 3 ál sa bhliain. Tugtar caislíní ar chuid de na saghsanna.
O tordo común[2][3] (Turdus philomelos) é unha especie de ave paseriforme da familia Turdidae, que habita en gran parte de Eurasia, incluída Galicia, onde é unha ave sedentaria case común, con individuos invernantes.[3] Presenta dorso marrón e ventre amarelado con manchas escuras xeralmente cor café e subdivídese en tres subespecies. Ten un peculiar canto, que repite frases musicais, que inspirou a diversos poetas.
A ave cría nos bosques, xardíns e parques, presenta unha conduta migratoria parcial, xa que moitos exemplares invernan no sur de Europa, norte de África e Oriente Medio. Introduciuse en Nova Zelandia e Australia. Aínda que non se encontra ameazada globalmente, a súa poboación diminuíu significativamente en varias partes de Europa, probablemente a causa de modificacións nas prácticas agrícolas.
Constrúe un niño de lama nunha árbore ou arbusto e choca catro ou cinco ovos azuis con manchas escuras. É unha ave omnívora que ten o costume de utilizar unha determinada pedra a modo de engra, onde rompe a cuncha dos caracois. Igual que ocorre noutros paseriformes, está afectado por parasitos externos e internos e é vítima de predadores como gatos e aves de presa.
Turdus philomelos foi descrito por primeira vez polo ornitólogo alemán Christian Ludwig Brehm en 1831 e conserva o seu nome científico orixinal.[4] O nome xenérico Turdus vén do nome latino para "tordo", e o epíteto específico philomelos refírese a un personaxe da mitoloxía grega, Filomela, á cal lle cortaron a lingua, pero que logo foi transformada nun paxaro cantor. O seu nome deriva do grego Φιλο philo- ('amante de') e μέλος melos ('canto').[5]
Un estudo molecular recente indica que os parentes máis próximos de T. philomenos son o tordo charlo (T. viscivorus), cunha plumaxe similar, e o T. mupinensis; estas tres especies son liñas temperás derivadas da estirpe Turdus, antes de que se diversificase e estendese polo mundo, e polo tanto, están menos estreitamente relacionados con outras especies de túrdidos europeos como o merlo común (T. merula).[6]
Distínguense tres subespecies, das cales a subespecie nominal, T. p. philomelos, cobre a maior parte da súa área de distribución.
T. p. hebridensis, descrito polo ornitólogo británico William Eagle Clarke en 1913, é sedentario (non migratorio) e encóntrase nas Hébridas Exteriores e a illa de Skye en Escocia. É a subespecie máis escura, co dorso marrón escuro, unha mitra gris, e cor de fondo clara nas partes inferiores e flancos con tons grises.[7]
T. p. clarkei, descrito polo zoólogo alemán Ernst Hartert en 1909 e nomeado en honor de William Eagle Clarke, aniña no resto de Gran Bretaña, Irlanda e no continente europeo en Francia, Bélxica, Países Baixos e posiblemente un pouco cara ao leste tamén. As partes superiores da súa plumaxe son de cor marrón con tons máis cálidos que os da subespecie nominal, a parte traseira de color oliváceo e as partes inferiores cun fondo amarelo. É unha ave parcialmente migrante, xa que algúns exemplares invernan no sur de Francia e na península Ibérica. Esta subespecie hibrida coa subespecie nominal no centro de Europa e con T. p. hebridensis nas Hébridas Interiores e o occidente de Escocia, e nestas áreas as subespecies presentan características intermedias.[7]
Algunhas subespecies adicionais, tales como T. p. nataliae de Siberia proposta polo ruso Serguéi Buturlín en 1929, non están amplamente aceptadas.[7]
O tordo común (representado pola subespecie nominal T. p. philomelos) mide de 20 a 23,5 cm de longo e ten un peso de 50-107 gramos. Ambos os sexos son semellantes e teñen un dorso marrón e partes inferiores de cor crema ou amarelo-beixe con manchas negras nítidas, que se volve máis clara no ventre. A parte inferior das ás ten unha cor amarela cálida, o peteiro é de cor amarelo e as patas e os pés son de cor rosa. De oeste a leste a través da súa área de reprodución, de Suecia a Siberia, o ton das partes superiores desta especie vólvese moito máis frío. As aves xuvenís parécense aos adultos, mais teñen raias beixes ou laranxas na parte posterior e nas cobertoiras das ás.[7]
A especie de tordo europeo que máis se parece ao tordo común é o tordo rubio (T. iliacus), pero diferénciase por ter unha nítida lista superciliar branca, flancos vermellos e durante o voo distínguese polas partes inferiores das súas ás que son de cor vermello. O tordo charlo (T. viscivorus) é moito máis grande e as esquinas da súa cola son de cor branco; o T. mupinensis, ten unha plumaxe máis semellante, pero distínguese polas marcas negras na cabeza e a súa área de distribución que non se superpón.[7]
O tordo común ten unha chamada aguda e curta, que soa tsip, que substitúe durante a migración por un siip agudo, similar á chamada do zorzal rubio, pero máis curto. A chamada de alarma é un chuc-chuc que se volve cada vez máis curto e máis estridente na medida que aumenta a ameaza. O macho adoita cantar desde unha percha elevada como a copa dunha árbore ou un teito. O seu canto componse dunha serie de frases musicais altas e claras, repetida de dúas a catro veces, filip filip filip codidio codidio quitquiquit tittit tittit tereret tereret tereret, e nisto intercálanse notas ásperas ou de imitación. A subespecie das Hébridas canta principalmente entre febreiro e xuño, pero as demais subespecies adoitan cantar desde novembro a xullo.[7] En relación ao seu peso, esta especie ten unha das chamadas máis fortes entre as aves.[8] Un macho pode ter un repertorio de máis de 100 frases,[9] moitas das cales poden ser copiadas das dos seus pais e de paxaros veciños. O mimetismo vocal pode incluír a imitación de sons de teléfonos,[10] e chamadas de aves que están en catividade, incluíndo especies exóticas como o Dendrocygna viduata.[7]
Reprodúcese na maior parte de Europa (aínda que non na maior parte da península Ibérica, nin nas terras baixas de Italia ou o sur de Grecia), e incluíndo Ucraína e Rusia case ata o lago Baikal. Chega ata a latitude 75 °N en Noruega e ata aproximadamente 60 °N en Siberia. As aves de Escandinavia, Europa e Rusia invernan na rexión do Mediterráneo, o norte de África e o Oriente Medio, pero só algunhas aves do oeste de Europa, co seu clima máis temperado, migran das súas zonas de reprodución.[7]
A subespecie nominal foi introducida en Nova Zelandia e Australia por sociedades de aclimatación entre 1860 e 1880, ao parecer por razóns puramente sentimentais.[11] En Nova Zelandia foi introducida nas dúas illas principais; estableceuse rapidamente e estendeuse ás illas veciñas, incluíndo as Kermadec, Chatham e Auckland.[12] Aínda que é común e amplamente distribuída en Nova Zelandia, en Australia só existe unha pequena poboación arredor da cidade de Melbourne.[13] En Nova Zelandia, parece ter un efecto prexudicial limitado sobre algúns invertebrados debido á depredación por parte de especies de aves introducidas[14] e dana os cultivos comerciais de froitas.[15] Como especie introducida, non ten protección legal en Nova Zelandia, e pode ser matada en calquera momento.[16]
Aniña en bosques con suficiente sotobosque, próximo a zonas máis abertas ata unha altitude de 2200 m sobre o nivel do mar (en Suíza). No oeste de Europa tamén aniña en xardíns e parques. A subespecie das illas Hébridas (T. p. hebridensis) aniña en zonas máis abertas, como as uceiras, mentres que no leste da área eurasiática, a subespecie nominal limítase aos bordos dos densos bosques de coníferas.[7]
En zonas de agricultura intensiva, onde as prácticas utilizadas fan que a terra sexa pouco axeitada para esta especie, os xardíns forman un importante hábitat de reprodución. Nun estudo inglés atopouse que soamente o 3,5 % dos territorios se encontraban en terras de cultivo, mentres que o 71,5 % dos territorios estaban en xardíns, a pesar de que este hábitat só representa o 2 % da área total. Os niños restantes encontrábanse nos bosques (1 % da superficie total).[17]
En xeral, o hábitat de inverno é tamén o que se utiliza para aniñar, excepto que se evitan terras altas e outras localidades expostas;[18] Porén, a subespecie T. p. hebridensis adoita frecuentar a beira do mar en inverno.[7]
Non é unha ave gregaria, pero é posible que varias aves se xunten en inverno ou estean casualmente asociadas en hábitats onde se alimentan, ás veces con outros túrdidos como o merlo, tordo real (Turdus pilaris), tordo rubio (Turdus iliacus) e Turdus ruficollis.[7] A diferenza do tordo real e o tordo rubio, que son máis nómades, o tordo común tende a regresar con regularidade ás mesmas áreas de invernada.[18]
É unha especie monógama e territorial. Nas áreas onde é unha ave migratoria, o macho volve a establecer o seu territorio de cría e empeza a cantar en canto regresa. Nas zonas máis temperadas onde unha parte das aves adoita permanecer durante todo o ano, o macho residente non sae do seu territorio de cría, cantando de forma intermitente, pero a femia pode establecerse nunha área de invernada individual ata que a parella se une a ela a principios da primavera.[18]
Durante a migración viaxa principalmente pola noite cun voo forte e directo. Voa en bandadas espalladas que cruzan o mar nunha fronte ampla en lugar de concentrarse nos pasos curtos (como ocorre na migración de grandes aves planadoras), e chama con frecuencia para manter o contacto.[7] A migración pode comezar xa a finais de agosto nas partes máis orientais e setentrionais da área de distribución, pero a maioría das aves que teñen que cubrir distancias máis curtas, diríxense ao sur desde setembro ata metade de decembro. Porén, o mal tempo pode obrigar a movementos migratorios adicionais. A migración de retorno oscila entre a metade de febreiro en todo o Mediterráneo ata maio no norte de Suecia e Siberia central.[7] Rexistráronse exemplares errantes que chegaron a Groenlandia, varias illas do Atlántico e África occidental.[7]
A femia constrúe un niño en forma de cunca forrado con lama e herba seca. Elixe un arbusto, árbore ou enredadeira, ou, no caso da subespecie das Hébridas, no chan. Pon catro ou cinco ovos de cor azul brillante, lixeiramente manchados de negro ou morado;[7] en xeral teñen un tamaño de 2,7 x 2,0 centímetros e pesan 6,0 gramos, dos cales o 6 % corresponde á casca.[5] A femia choca os ovos soa durante de 10 a 17 días. Despois da eclosión transcorren outros 10-17 días ata que as crías saian do niño. O normal nesta especie son dúas ou tres niñadas nun ano, pero no norte da área de distribución só pode ter unha niñada.[7] Nos estudos feitos nas illas británicas observouse que como media un 54,6 % das crías británicas sobrevive o primeiro ano de vida, e a taxa de supervivencia anual de adultos é do 62,2 %. A esperanza de vida típica é de tres anos, pero a idade máxima rexistrada foi de 10 anos e 8 meses.[5]
O niño do tordo común é ocasionalmente asaltado por cucos que practican o parasitismo de crianza, como o Cuculus canorus, mais isto é moi raro porque o tordo adoita distinguir os ovos non miméticos dos cucos.[19] Porén, o tordo non mostra a mesma agresividade que o merlo común cara ao cuco adulto.[20] As aves introducidas en Nova Zelandia, onde non vive o cuco, conservaron durante os últimos 130 anos a capacidade de recoñecer e rexeitar ovos non miméticos.[21] Entre os depredadores dos tordos adultos están os gatos, mouchos comúns (Athene noctua) e gabiáns comúns (Accipiter nisus); os ovos e polos son depredados por pegas, gaios e esquíos cinsentos se están presentes.[22][23][24] Igual que noutras aves paseriformes, os parasitos son comúns e inclúen endoparasitos, como o nematodo Splendidofilaria (Avifilaria) mavis, cuxo nome específico deriva do do tordo Turdus mavis.[25] Segundo os resultados dun estudo ruso sobre parasitos do sangue, todos os tordos reales, tordos rubios e tordos comúns incluídos na mostra eran portadores de hematozoos, en particular Haemoproteus e Trypanosoma.[26] Tamén son común as carrachas do xénero Ixodes e poden conter axentes patóxenos, como os da encefalite nas zonas boscosas do centro e leste de Europa e Rusia,[27] e, máis comunmente, bacterias do xénero Borrelia.[28] Algunas especies de Borrelia causan a enfermidade de Lyme, e aves como o tordo, que buscan alimento no chan, poden actuar como reservorio da enfermidade.[29]
O tordo común é omnívoro e aliméntase dunha gran variedade de invertebrados, especialmente de miñocas de terra e caracois, así como de froitas brandas e bagas. Igual que o seu parente, o merlo, encontra as súas presas animais a simple vista. Sérvese dunha técnica de caza consistente en correr e parar en campo aberto e furgar na folla seca caída en busca de alimentos en zonas boscosas.[7]
Os caracois constitúen un alimento especialmente importante durante as secas ou cando o mal tempo fai difícil encontrar outro alimento. O tordo a miúdo usa unha pedra favorita como "engra" para romper a cuncha dos caracois e extraer o corpo mol, que invariablemente limpa no chan antes de comelo.[18] As aves xoves inicialmente tiran obxectos e tratan de xogar con eles ata que aprenden a utilizar as engras como ferramentas para romperen as cunchas de caracol.[30] Os polos reciben principalmente alimentos de orixe animal, como miñocas de terra, lesmas, caracois e larvas de insectos.[7]
O caracol Cepaea nemoralis é comido habitualmente polo tordo e suxeriuse que os padróns polimórficos da cuncha representan unha resposta evolutiva para reducir a depredación,[31] aínda que o tordo común probablemente non é a única forza selectiva implicada.[32]
A especie ten unha extensa área de distribución, cuxa superficie é de aproximadamente 10 millóns de quilómetros cadrados e unha longa poboación que se compón de entre 40 e 71 millóns de aves só en Europa.[1]
No paleártico occidental hai probas dunha diminución da poboación, pero a un nivel por debaixo do limiar requirido para considerar que mundialmente a especie ten un status de especie ameazada (é dicir, unha redución do seu número de máis dun 30 % en dez anos ou tres xeracións) e, por tanto, esta especie é clasificada como en "especie pouco preocupante" na Lista Vermella da IUCN.[1] En Gran Bretaña e os Países Baixos produciuse un descenso de máis de 50 % da poboación e o tordo común está incluído nas listas vermellas rexionais.[18][33] As reducións son maiores nas terras agrícolas (73 % desde a metade da década de 1970) e crese que se debe a cambios nas prácticas agrícolas durante as últimas décadas.[34] Aínda que non se coñecen as razóns exactas da caída poboacional, esta pode estar relacionada coa perda de setos, a sementeira de cultivos en outono en lugar de en primavera, e posiblemente o aumento do uso de pesticidas. Estes cambios puideron reducir a dispoñibilidade de alimento e de sitios de nidificación.[35] Nos xardíns, o uso de iscos envelenados para controlar as lesmas e caracois pode representar unha ameaza,[24] e nas zonas urbanas algúns tordos son atropelados cando usan a superficie dura das estradas para romper as cunchas dos caracois.[36]
Ou colle na trapela o voraz tordo
ou a lebre ou a grula
premios do gusto seu. Nestas faenas
¿quen nos esquence as amorosas coitas?
O canto característico do tordo común, coas súas frases melódicas que se repiten dúas ou máis veces, foi utilizado en poesía por diversos autores, como os poetas británicos Robert Browning,[38], Thomas Hardy,[39] Ted Hughes[40] e Edward Thomas.[34]
O tordo é o emblema do club de fútbol inglés West Bromwich Albion, e foi elixido porque se gardaba un tordo común como mascota no pub utilizado polo equipo para cambiarse. Tamén deu lugar ao alcume inicial de West Bromwich Albión, The Throstles (Os tordos).[41]
Os tordos foron cazados como alimento desde hai 12 000 anos[42] e unha das primeiras referencias pode atoparse na Odisea: «Entón, como pombas ou tordos batendo as súas ás estendidas contra algún lazo improvisado en matorrais, voando en busca dun niño acolledor, pero unha horrible cama as recibe».[43] A caza continúa hoxe en día en todo o Mediterráneo, pero non se cre que sexa un factor importante na diminución desta especie nalgunhas partes da súa área de distribución.[34]
En España, esta especie é cazada durante a súa migración a través do país, a miúdo usando liga que, aínda que prohibida pola Unión Europea, segue sendo usada no País Valenciano.[44][45][46]
Ata polo menos o século XIX, o tordo común era unha ave que se tiña en gaiolas nas casas pola súa voz melodiosa.[47] O mesmo que coa caza, hai poucas evidencias de que a captura de aves silvestres para este mester tivese un efecto significativo sobre as poboacións silvestres.[7]
O tordo común (Turdus philomelos) é unha especie de ave paseriforme da familia Turdidae, que habita en gran parte de Eurasia, incluída Galicia, onde é unha ave sedentaria case común, con individuos invernantes. Presenta dorso marrón e ventre amarelado con manchas escuras xeralmente cor café e subdivídese en tres subespecies. Ten un peculiar canto, que repite frases musicais, que inspirou a diversos poetas.
A ave cría nos bosques, xardíns e parques, presenta unha conduta migratoria parcial, xa que moitos exemplares invernan no sur de Europa, norte de África e Oriente Medio. Introduciuse en Nova Zelandia e Australia. Aínda que non se encontra ameazada globalmente, a súa poboación diminuíu significativamente en varias partes de Europa, probablemente a causa de modificacións nas prácticas agrícolas.
Constrúe un niño de lama nunha árbore ou arbusto e choca catro ou cinco ovos azuis con manchas escuras. É unha ave omnívora que ten o costume de utilizar unha determinada pedra a modo de engra, onde rompe a cuncha dos caracois. Igual que ocorre noutros paseriformes, está afectado por parasitos externos e internos e é vítima de predadores como gatos e aves de presa.
Söngþröstur (fræðiheiti: Turdus philomelos) er spörfugl af ætt þrasta sem er útbreiddur um mestalla Evrasíu.
Söngþröstur (fræðiheiti: Turdus philomelos) er spörfugl af ætt þrasta sem er útbreiddur um mestalla Evrasíu.
Il tordo bottaccio (Turdus philomelos C.L.Brehm, 1831) è un uccello della famiglia dei Turdidi[2].
Molto diffuso, ha taglia medio-piccola e forma ben bilanciata. L’adulto ha il dorso bruno-marrone e il ventre bianco-crema, con il petto tendente al fulvo giallo. È celebrato da poeti e scrittori per il suo canto nuziale, particolarmente melodioso (donde il nome). È monogamo, molto territoriale durante il periodo della nidificazione. Fedele ai quartieri di svernamento e di nidificazione, migra di notte, a quote relativamente elevate, emettendo uno zip caratteristico. Insettivoro-frugivoro, ha una dieta che varia a seconda del periodo. La stagione riproduttiva inizia in marzo nell’Europa occidentale ed il mese seguente nell’Europa centrale e orientale. Nidifica in una grande varietà di contesti ambientali, caratterizzati dalla presenza di alberi d’alto fusto ricchi di sottobosco e di cespugli, dai boschi misti di latifoglie alle foreste di conifere, dai parchi cittadini ai frutteti. La deposizione delle uova avviene da fine giugno a fine agosto. Il nido è costruito dalla femmina che, nell’anno, compie due, talvolta tre covate. In autunno-inverno frequenta vigneti, frutteti, oliveti e la macchia mediterranea. È un migratore parziale, a seconda dell’area di origine e/o della sottospecie - T. p. clarkei e hebridensis mostrano un comportamento perlopiù sedentario -; le popolazioni compiere migrazioni più o meno lunghe, arrivando a percorrere fino a 5.000 chilometri. Le coppie migratrici svernano nel bacino del Mediterraneo, in settembre–ottobre. I movimenti di ritorno si svolgono da gennaio sino ad aprile-maggio. In Italia, la specie è presente dai primi di ottobre sino a tutto marzo. Come nidificante, è ampiamente diffuso su tutti i rilievi dell’Italia settentrionale, alpini e prealpini, e sull’Appennino centro-settentrionale. Sverna soprattutto nelle regioni centrali e meridionali. La specie è classificata nella categoria Rischio minimo della Lista Rossa IUCN delle specie minacciate.
Tordo di taglia medio-piccola, si può confondere con la tordela e con il tordo sassello, della medesima taglia. Ha peso variabile secondo le stagioni (75-107g in primavera e 50-83g in occasione della migrazione autunnale)[3]. I sessi non sono distinguibili. Il maschio della sottospecie nominata raggiunge una lunghezza totale di 23 cm e un’apertura alare di 33-36 cm; dorsalmente è caratterizzato da tonalità brune, screziate di olivastro su groppone e sopra-coda, mentre ventralmente è di colore bianco-crema con vistose macchiettature nerastre sul petto e sui fianchi. Sui fianchi compare anche una tinta camoscio, che diventa più intensa nel sotto-ala, l’addome tende al bianco-crema. Coda e ali hanno una tonalità più calda rispetto al marrone del dorso; sull’ala si notano le punte delle penne copritrici color camoscio. L’iride varia dal marrone al nocciola scuro. Il becco è marrone nerastro, con la base della mandibola inferiore gialla o giallo-carnicino; zampe e piedi sono di color rosa-carnicino pallido[4][5].
In cattività, il suo ciclo vitale può superare i 17 anni[6]. È un uccello discreto e furtivo, pauroso, non facile da osservare, perché fugge al minimo allarme. È molto territoriale durante il periodo della nidificazione, non è gregario come la cesena ed il tordo sassello e conduce vita solitaria o in coppia. Tuttavia, durante la migrazione, forma gruppi fino ad alcune decine di individui e, spesso, cerca il cibo nei prati insieme ai suoi congeneri. Sul terreno, alterna corse brevi alternate a salti e pause, durante le quali assume un atteggiamento vigile; quando è in allarme muove a scatti ali e coda e, in caso di pericolo, si rifugia in volo nel bosco dove può rimanere a lungo immobile in attesa del ritorno alla calma. Possiede un volo poco ondulato e veloce, con brevi intervalli ad ali chiuse, di solito basso tra la folta vegetazione[7]. Migrante parziale, migra di notte, a quote relativamente elevate emettendo uno zip caratteristico. Ha ali lunghe, che gli consentono di percorrere lunghe distanze con battiti veloci e potenti[8].
Il tordo bottaccio è un insettivoro-frugivoro, la cui dieta varia a seconda della stagione: nelle aree di nidificazione si ciba di invertebrati quali insetti, larve, anellidi, molluschi, crostacei e ragni e piccole lucertole, ma consuma anche bacche e semi. Nei terreni di svernamento, la sua dieta comprende bacche e frutta come agrifoglio, edera, fragole, ginepri, lamponi, more, ribes, sambuco, sorbo, vischio, ciliegie, mele, pere, olive e uva[9]. Si ciba di lumache soprattutto quando il suolo, indurito dalla siccità o dal gelo, non permette la ricerca di vermi o altri invertebrati, spesso insidiato dai merli che, pare, non sono capaci di rompere i gusci[10]. Di particolare interesse, è la tecnica che utilizza per mangiare le parti molli delle chiocciole: trattiene il guscio con il becco e, effettuando movimenti rapidi di testa e collo, lo percuote ripetutamente su un sasso fino a romperlo, quindi pulisce accuratamente il corpo del mollusco, prima di mangiarlo. Queste operazioni sembrano innate, come dimostrano alcune osservazioni di giovani intenti a sbattere le ciliegie sul terreno prima di ingerirle[4]. In cattività è nutrito con farina di mais, larve di tenebrioni, fichi secchi, frutta, pane e latte, mangimi pellettati e pastoni a base di insetti[11].
Il tordo bottaccio è monogamo, sessualmente maturo ad un anno di età. La stagione riproduttiva inizia in marzo nell’Europa occidentale ed il mese seguente nell’Europa centrale e orientale; la deposizione delle uova avviene da fine giugno a fine agosto.[4] La parata nuziale ha luogo a terra: il maschio gonfia le piume del petto e del groppone, spiega la coda contro il suolo, getta la testa all’indietro aprendo il becco e corre verso la compagna lasciando pendere le ali[7]. Il nido è costruito dalla femmina, talvolta con la collaborazione del maschio, generalmente su alberi, arbusti e piante rampicanti (ad esempio, l’edera) fino a 2,5 metri di altezza. È a forma di coppa, formato con ramoscelli e paglia, rivestito di muschio, foglie ed erba e consolidato con fango, che l’uccello liscia col petto. Le uova (da tre a cinque), di colore turchese intenso e leggermente picchiettate di viola o marrone scuro, sono incubate dalla femmina durante 10-17 giorni[4][12]. I pulcini vengono alimentati da entrambi i genitori per circa quattro settimane, per quanto alla seconda settimana di vita abbandonino il nido. Nell’anno, la femmina compie due, talvolta tre covate (spesso nello stesso nido) nelle regioni più meridionali dell’areale riproduttivo[7].
Il canto nuziale, particolarmente melodioso, è composto da numerosi gruppi di frasi che vengono intrecciate e modificate su basi precise e risentono anche di variazioni locali e dialettali, ciascuna generalmente ripetuta due-tre volte e ciascuna composta da diverse note riccamente modulate, che variano in altezza, enfasi e lunghezza (per lo più tutte molto brevi), ad esempio quitquitquitquit… quitquitquitquit… dudulidlít dudulidlít… codídio… codídido… filip filip filip filip… terrrrt terrrrt terrrrt… pichipíchi pichipíchi. Specialmente durante la migrazione, emette un verso, detto zirlo (nella femmina è di una nota sola mentre nel maschio è di due note, per cui si dice che il maschio "doppia")[13], che suona come uno tsic o uno zilip metallici. I richiami consistono in uno tsipp in volo o un siih alto e acuto quale avvertimento della presenza di un predatore aereo, uno stuk-stuk-stuk ripetuto e chiacchiericcio tikikikikikik di allarme o di irritazione nella stagione riproduttiva[9]. I soggetti giovano emettono un caratteristico tschiptschiptschip per richiedere il cibo. Questa specie ha un forte potere imitativo[3].
Comprende tre sottospecie. T. p. clarkei e hebridensis mostrano un comportamento perlopiù sedentario; la prima occupa le Isole Britanniche, l’Irlanda, la Francia nord-occidentale, il Belgio e i Paesi Bassi occidentali e centrali, mentre la seconda è originaria soprattutto delle Ebridi Esterne e dell’isola di Skye. Il resto dell’Europa continentale è occupato dalle popolazioni della sottospecie nominale, con limiti meridionali in Spagna, Italia e Grecia settentrionale. Ad est, l’areale prosegue in Bulgaria e interessa in modo discontinuo le coste del Mar Nero. Oltre il Paleartico occidentale, i quartieri riproduttivi si estendono dagli Urali fino al Lago Bajkal e all’Iran. I confini meridionali dell’areale di svernamento interessano il Nord Africa (soprattutto il Maghreb), la Sicilia, la Grecia, la Turchia e si spingono ad est, fino all’Arabia Saudita sud-occidentale. La sottospecie nominale è stata introdotta in Australia e Nuova Zelanda (dove causa importanti danni nei frutteti) nella seconda metà del XIX secolo ed oggi è diffusa anche su molte isole circostanti. Il tordo bottaccio è comune nella maggior parte dell’Europa, ma risulta meno numeroso nelle zone più settentrionali e meridionali dell’areale riproduttivo.La popolazione nidificante è stimata in 20-36 milioni di coppie distribuite prevalentemente in Russia (6-10 milioni), nei Paesi scandinavi (3,1-5,4 milioni), in Francia (0,6-3 milioni), Germania (1,2-2,5 milioni) e Regno Unito (1.144.000). In alcuni Stati dell’est europeo (Lituania, Romania e Ucraina) la popolazione riproduttiva supera il milione di coppie. I risultati ottenuti attraverso il “Pan-European Common Bird Monitoring Scheme” indicano un calo della popolazione europea avvenuto tra il 1980 e il 2007; ciononostante, dal ciononostante, dal 1990 al 2007 si è verificata una ripresa[4].
A seconda dell’area di origine e/o della sottospecie, le popolazioni possono compiere una migrazione più o meno lunga oppure essere sedentarie. Percorre mediamente 1.000 chilometri, ma può arrivare a percorrerne fino a 5.000.[14] Le coppie migratrici svernano in settembre – ottobre nella Penisola Iberica, in Italia, nella Penisola Balcanica, a Cipro, nelle isole Canarie, nel Nord Africa. I movimenti di ritorno si svolgono da gennaio sino a metà aprile. I quartieri di nidificazione vengono rioccupati non appena le condizioni climatiche migliorano e il terreno diventa libero dal ghiaccio. Generalmente, in Europa settentrionale, Scandinavia, Finlandia, Russia settentrionale e Siberia, l’occupazione dei territori riproduttivi avviene da marzo a maggio. A differenza del tordo sassello e della cesena, il tordo bottaccio mostra una forte fedeltà ai quartieri di svernamento e di nidificazione[4].
Durante il periodo riproduttivo, predilige gli habitat forestali della fascia temperata, pur frequentando anche ambienti boreali. Tollera i climi freddi, umidi e ventosi, purché non vi sia uno strato nevoso o ghiacciato permanente sul terreno; d’altra parte evita i climi molto caldi o aridi. Nidifica in una grande varietà di contesti ambientali caratterizzati dalla presenza di alberi d’alto fusto ricchi di sottobosco e di cespugli, dai boschi misti di latifoglie alle foreste di conifere, dai parchi cittadini ai frutteti. Le maggiori densità si riscontrano in contesti forestali freschi e ombrosi, caratterizzati dalla presenza di tagliate e radure, su suoli umidi, ricchi di lettiera, dove è notevole la diversità specifica di invertebrati. In autunno-inverno frequenta vigneti, frutteti, oliveti, macchia mediterranea, parchi e giardini. Raggiunge il limite della vegetazione arborea negli orizzonti montani più elevati (in Svizzera sino a 2.200 metri) e alle latitudini più settentrionali[4].
Il tordo bottaccio è predato dallo sparviero e dalla civetta; inoltre, i corvidi e il gatto si cibano delle sue uova e dei pulcini[15]. In Nuova Zelanda, questo tordo (introdotto), è parassitato dal cuculo codalunga e dal cuculo (Cuculus canorus)[16].
La popolazione mondiale è tentativamente stimata in 75.000.000 - 118.000.000 individui, dei quali 48.800.000 – 76.800.000 individui maturi rappresenterebbero la popolazione europea, in aumento dal 1980. Secondo uno studio del 2004, il numero di coppie in Europa si situa tra 12 e 25 milioni in 36 paesi. In Francia, tra 400.000 e 2 milioni di coppie; in Spagna, tra 200.00 e 400.000; in Grecia, tra 2.000 to 5.000; in Portogallo, tra 0,2 e 2,0 milioni. La popolazione più numerosa sarebbe in Germania con 1,7 a 5,0 milioni di coppie, seguita dal Regno Unito con 1,1 milioni di coppie. Dei 36 paesi coperti dallo studio citato, la specie sarebbe stabile o in aumento in 29 di essi. La popolazione di questa specie ha consistenza e diffusione estremamente ampie e non mostra segni di flessione, sembra anzi essere in aumento. Le tendenze attuali consentono di classificare le specie nella categoria Rischio minimo della Lista Rossa IUCN delle specie minacciate[3].
La specie è stata oggetto di caccia per molti decenni nel Mediterraneo, ma non ci sono prove evidenti che ciò abbia causato un suo declino. Il più importante fattore di rischio è rappresentato dalla trasformazione degli habitat (siepi, boschetti, pascoli, ecc.) nelle zone di nidificazione. Anche i pesticidi e i predatori possono costituire una grave minaccia[1].
Turdus philomelos è tra i principali veicoli per la disseminazione di numerosissime specie (Oleaceae, Mirtacee, Lauracee, Cupressacee, ecc.)[17]. In Nuova Zelanda, per contro, il tordo bottaccio ha un ruolo negativo nella diffusione delle specie infestanti[18].
In una prospettiva di lungo termine, considerato il cambiamento climatico che sta determinando la ridistribuzione della vita sulla Terra, il tordo bottaccio è tra i migratori con il maggior potenziale di dispersione delle piante europee verso latitudini più fredde[19].
Il canto del tordo bottaccio è celebrato da poeti e scrittori tra quali Robert Browning (in Home Thoughts, from Abroad), Thomas Hardy (Darkling Thrush), Ted Hughes (in Thrushes), Edward Thomas (The Thrush), William Wordsworth (The Tables Turned) e Giovanni Pascoli (Digitale purpurea).
Molti paesi hanno emesso francobolli con l’immagine del tordo bottaccio: Belgio, Cecoslovacchia, Cipro, Costa Rica, Grenada, Jersey, Regno Unito di Gran Bretagna e Irlanda del Nord, Repubblica Socialista Federale di Jugoslavia, Russia, Saint Vincent e Grenadine[20]. In Turchia è in circolazione una moneta in alluminio del 2020 che riporta l’effigie del tordo bottaccio[21].
I contingenti che transitano e svernano in Italia provengono da un vasto bacino geografico, che si estende dalla Francia centro-orientale alla Russia centrale e dalla Finlandia alla Penisola Balcanica. La specie è presente dai primi di ottobre sino a tutto marzo. Comune ovunque come migratore, sverna nelle aree in cui non nevica o dove la neve è poco persistente. Come nidificante, è ampiamente diffuso su tutti i rilievi alpini e prealpini dell’Italia settentrionale, e sull’Appennino centro-settentrionale, dai 150 ai 2.000 metri di quota, dove predilige i boschi freschi, giovani e folti, ricchi di sottobosco. Occasionalmente, si spinge anche in prossimità del mare (nei versanti a nord del promontorio di Portofino e nelle cerrete del Gargano, in continuità con le faggete) e nelle pinete costiere più fresche (Pineta di San Vitale). Sverna soprattutto nelle regioni centrali e meridionali, in ambienti collinari e planiziari, al di sotto dei 600 metri. Al nord, compare regolarmente, ma con basse densità, in Pianura Padana, mentre viene segnalato occasionalmente nel settore alpino[4].
Le maggiori concentrazioni si osservano lungo la costa tirrenica, dalla Liguria alla Campania, in Sardegna e in alcune regioni meridionali (soprattutto Puglia e Sicilia). La Lombardia è interessata solo dal transito dei migratori autunnali, mentre Toscana, Sardegna e Liguria sono importanti anche come aree di svernamento e di passaggio pre-nuziale. La Sardegna acquista importanza soprattutto nella seconda parte dell’inverno, quando viene raggiunta dai soggetti provenienti dal Nord Africa e in movimento verso nord[4].
Il numero di individui maturi è stimato in 400.000 - 600.000 ed è risultato in incremento nel periodo 2000-2010 (LIPU & Rete Rurale Nazionale 2011, www.mito2000.it). Pertanto, la popolazione italiana non raggiunge le condizioni per essere classificata entro una delle categorie di minaccia e viene classificata a Minore Preoccupazione[4].
Le quattro sottospecie riconosciute sono le seguenti[22]:
Il tordo bottaccio (Turdus philomelos C.L.Brehm, 1831) è un uccello della famiglia dei Turdidi.
Molto diffuso, ha taglia medio-piccola e forma ben bilanciata. L’adulto ha il dorso bruno-marrone e il ventre bianco-crema, con il petto tendente al fulvo giallo. È celebrato da poeti e scrittori per il suo canto nuziale, particolarmente melodioso (donde il nome). È monogamo, molto territoriale durante il periodo della nidificazione. Fedele ai quartieri di svernamento e di nidificazione, migra di notte, a quote relativamente elevate, emettendo uno zip caratteristico. Insettivoro-frugivoro, ha una dieta che varia a seconda del periodo. La stagione riproduttiva inizia in marzo nell’Europa occidentale ed il mese seguente nell’Europa centrale e orientale. Nidifica in una grande varietà di contesti ambientali, caratterizzati dalla presenza di alberi d’alto fusto ricchi di sottobosco e di cespugli, dai boschi misti di latifoglie alle foreste di conifere, dai parchi cittadini ai frutteti. La deposizione delle uova avviene da fine giugno a fine agosto. Il nido è costruito dalla femmina che, nell’anno, compie due, talvolta tre covate. In autunno-inverno frequenta vigneti, frutteti, oliveti e la macchia mediterranea. È un migratore parziale, a seconda dell’area di origine e/o della sottospecie - T. p. clarkei e hebridensis mostrano un comportamento perlopiù sedentario -; le popolazioni compiere migrazioni più o meno lunghe, arrivando a percorrere fino a 5.000 chilometri. Le coppie migratrici svernano nel bacino del Mediterraneo, in settembre–ottobre. I movimenti di ritorno si svolgono da gennaio sino ad aprile-maggio. In Italia, la specie è presente dai primi di ottobre sino a tutto marzo. Come nidificante, è ampiamente diffuso su tutti i rilievi dell’Italia settentrionale, alpini e prealpini, e sull’Appennino centro-settentrionale. Sverna soprattutto nelle regioni centrali e meridionali. La specie è classificata nella categoria Rischio minimo della Lista Rossa IUCN delle specie minacciate.
Strazdas giesmininkas (lot. Turdus philomelos, angl. Song Thrush) – strazdinių (Turdidae) šeimos žvirblinis paukštis.
Paplitęs Eurazijoje nuo Pirėnų kalnų ir Skandinavijos vakaruose iki Lenos slėnio rytuose. Arealo šiaurinė riba eina Kolos pusiasaliu, Baltąja jūra, Pečioros vidurupiu, Obės žemupiu ir Jenisėjaus vidurupiu. Pietuose siekia Baikalą, Altajų, Irtyšiaus žemupį, Uralo, Volgos upių vidurupius, Užkaukazę, Mažąją Aziją, Viduržemio jūros pakrantę. Taip pat gyvena Britų salose.
Žiemoja Pietų ir Vakarų Europoje, Šiaurės Afrikoje, Irane. Introdukuotas Naujojoje Zelandijoje, Australijoje.
Lietuvoje dažna, perinti rūšis. Čia sutinkamas porūšis Turdus philomelos philomelos.
Strazdas giesmininkas šiek tiek didesnis už varnėną. Viršutinė kūno dalis gelsvai rusva, kūno apačia balsva, krūtinė turi rusvą atspalvį, gausiai išmarginta rudomis dėmelėmis. Kūno šonai ir sparnų vidinė dalis geltoni. Snapas juodai rusvas, kojos rausvai pilkos arba gelsvai rusvos. Sveria 65-73 g.
Tik išsiritusių jauniklių nugara apaugusi gana ilgais gelsvai rudais pūkais.
Lietuvoje atskrenda kovo-balandžio, išskrenda rugsėjo mėnesį. Peri lapuočių giriose ir šiluose su eglių priemaiša. Pirmenybę teikia jaunuolynams. Skraido ir gieda dieną, prieblandos metu. Gieda skardžiai, dažniausiai eglių viršūnėse.
Strazdas giesmininkas lizdą lipdo seilėmis iš papuvusios medienos. Lizdą krauna daugiausia nedidelėse eglėse, kartais skirpstuose, baltalksniuose, pušyse. Veda dvi vadas, kiaušinius deda balandžio-gegužės ir birželio-liepos mėnesiais. Dėtis – 4-5 ryškiai mėlyni su juodais taškais kiaušiniai. Patelė peri 12-13 dienų. Jauniklių priešai yra varniniai paukščiai, suopiai.
Maistą paprastai renka žemės paviršiuje, šokuodamas ilgais šuoliukais. Maisto ieško tarpgirių pievose, soduose. Minta sliekais, minkštakūniais, grambuolių ir sprakšių lervomis, sprindžių, lapsukių, pelėdgalvių vikšrais, įvairiomis uogomis (mėlynėmis, medlievomis, serbentais, šaltekšniais, šermukšniais)[1].
Strazdas giesmininkas (lot. Turdus philomelos, angl. Song Thrush) – strazdinių (Turdidae) šeimos žvirblinis paukštis.
Dziedātājstrazds (Turdus philomelos) ir mežastrazdu dzimtas (Turdidae) putns, kuram ir ļoti plašs izplatības areāls Eirāzijā, bet tas sastopams arī Ziemeļāfrikā un Austrālāzijā.[1] Dziedātājstrazdam ir 4 pasugas.[2][3][4] Molekulārie pētījumi liecina, ka šīs sugas tuvākie radinieki ir ārēji līdzīgie sila strazdi (Turdus viscivorus) un Ķīnas dziedātājstrazdi (Turdus mupinensis).[5]
Tas sastopams visā Eiropā un tālāk uz austrumiem Krievijas taigas zonā līdz Sibīrijas centrālajai daļai. Ziemeļu reģiona dziedātājstrazdi ir gājputni un ziemo Rietumeiropā, Vidusjūras reģionā, Ziemeļāfrikas Vidusjūras piekrasti ieskaitot. Ziemojošie putni mazākā skaitā sastopami arī Tuvajos Austrumos (Irākā un Irānā līdz Persijas līcim).[4] Tas ir introducēts arī Austrālijā un Jaunzēlandē, no kurienes dziedātājstrazds veiksmīgi izpleties vairākās tuvējās salās, piemēram, Norfolkas Salā un Lorda Hava salā.[6] Lai arī kopumā sugai nedraud izmiršana, dažas populācijas Eiropā ir kritiski apdraudētas.
Latvijā dziedātājstrazds ir parasts un izplatīts ligzdotājs. To bieži var novērot ceļošanas laikā. Ziemotāju skaits Latvijā ir niecīgs, tomēr tas pamazām pieaug, spriežot pēc ziemas novērojumu skaita pēdējos 10 gados. Ziemojošos dziedātājstrazdus pamatā var novērot valsts rietumu daļā. Latvijā mājo dziedātājstrazda nominālpasuga — Turdus philomelos philomelos.[4]
Dziedātājstrazds ir vidēji liels strazds, tā ķermeņa garums ir 22—24 cm,[6] spārnu plētums 33—36 cm, svars 70—90 g.[7] Abi dzimumi ārēji izskatās vienādi - vienkrāsaina brūna mugura un bagātīgi raibumota ķermeņa apakšdaļa ar tumši brūniem raibumiem uz gaiša, pelēkbrūna vai dzeltenīga pamata, kas pavēderē kļūst gandrīz balts ar dažiem raibumiem. Muguras brūnais tonis putniem virzienā no rietumiem uz austrumiem (no Skandināvijas līdz Sibīrijai) paliek arvien vēsāks. Jaunie putni ir līdzīgi pieaugušajiem putniem, bet time uz muguras un spārniem var redzēt gaišāk brūnas vai oranžīgas svītras.[3] Līdzīgais sila strazds ir lielāks nekā dziedātājstrazds, kā arī tam ir balti astes stūri, bet Ķīnas dziedātājstrazdam ir melnas sejas pazīmes, turklāt tā izplatības areāls nepārklājas ar dziedātājstrazda areālu.[3]
Uzskata, ka dziedātājstrazdam ir viena no skaistākajām putnu dziesmām. Dzied tikai tēviņi riesta laikā. Tā dziesmā var būt sakombinētas vairāk kā 100 dažādas muzikālās frāzes.[8] Savu dziesmu dziedātājstrazds veido, kopējot frāzes gan no sava tēva, gan citiem tēviņiem, gan no citu sugu putniem.[3] Dziesmā var būt ietvertas frāzes arī no dažādām cilvēku vai priekšmetu radītām skaņām, piemēram, telefona zvaniem.[9]
Dziedātājstrazds ligzdošanai izvēlas mežus ar biezu pamežu un vietas, kuru tuvumā ir atklāti klajumi - pļavas, lauki un tīrumi. To bieži var novērot ligzdojam dārzos un parkos. Dziedātājstrazds mājo no jūras līmeņa līdz 2200 metriem virs jūras līmeņa. Salīdzinoši ar pārējām pasugām, Skotijas dziedātājstrazds apmetas klajākās vietās, tīreļus ieskaitot.[3] Dziedātājstrazdi nav sevišķi draudzīgi, lai gan ziemas laikā reizēm var novērot, ka vairāki putni apvienojas kopīgai naktsguļai, kā arī labās barošanās vietās tos var novērot, pievienojamies melnajiem mežastrazdiem, pelēkajiem strazdiem vai plukšķiem.[3] Atšķirībā no citām mežastrazdu sugām, kurām raksturīga klejošana, dziedātājstrazdi mēdz atgriezties vienās un tajās pašās ziemošanas vietās.[10]
Dziedātājstrazdi veido monogāmus pārus, kas ir ļoti teritoriāli. Reģionos, kuros dziedātājstrazdiem ir gājputnu dzīves veids, pavasarī pirmie atgriežas tēviņi un ieņem veco ligzdošanas teritoriju, savas tiesības piesakot ar dziedāšanu. Reģionos, kuros dziedātājstrazdi ir nometnieki, tēviņi paliek savā ligzdošanas teritorijā visu gadu, ik pa laikam dziedot un apliecinot, ka teritorija ir aizņemta, bet mātīte ieņem savu ziemošanas teritoriju, pārim apvienojoties atkal tikai agri pavasarī.[10] Migrācijas laikā dziedātājstrazdi pulcējas izkliedētos baros un pārlidojumus veic nakts laikā. Baram ir raksturīgi, piemēram, jūru šķērsot platā joslā nevis šaurā straumē. Putni celojot visu laiku savā starpā sazinās ar saucieniem.[3]
Dziedātājstrazds ir visēdājs un barību meklē gan uz zemes, gan kokos. Tas barojas ar dažādiem kukaiņiem, īpaši iecienītas ir sliekas un gliemeži, kā arī tam ļoti garšo gatavas ogas un augļi. Galvenā maņa, ko tas izmanto, meklējot barību, ir redze. Tas, piemēram, zemi pārmeklē, to pārstaigājot un ik pa laikam apstājoties, tad atkal strauji sakustoties, bet kokos tas rūpīgi apskata lapas, zarus un to mizu, pārlidojot no zara uz zaru.[3] Viens no galvenajiem barības avotiem dziedātājstrazdam ir sauszemes gliemeži, īpaši rudeņos un ziemā, kad kukaiņu aktivitāte ir zema. Iecienīts kārums ir birztalas vīngliemezis (Cepaea nemoralis).[11] Dziedātājstrazdam parasti ir tā iemīļotais akmenis, pret kuru tas sadauza gliemeža "mājiņu", lai piekļūtu pie mīkstā ķermeņa.[10] Pēc atbrīvošanās no čaulas, gliemezis tiek vairākas reizes vilkts pa zemi, lai to traumētu un samaltu. Mazuļus dziedātājputni baro ar kāpuriem un kukaiņiem.[3]
Tēviņš izvēlas ligzdošanas teritoriju, bet mātīte kādā krūmā, koka žāklē, uz zaru pamatnes pie stumbra (bieži nelielās eglītēs)[12] vai kāpelējošu augu biežņā būvē ligzdu, kurai ir kausveida forma. Izņēmums ir Skotijas dziedātājstrazds, kas ligzdu būvē uz zemes. Ligzda tiek vīta no smalkiem zariņiem un vijums ir ļoti ciešs, pēc tam no iekšpuses tā tiek oderēta ar dubļu kārtu, kurai pa virsu tiek klāts vēl viens praulu masas oderējums.[12] Dējumā ir 4—5 gaiši zilas olas ar dažiem melniem vai tumši violetiem raibumiņiem.[3] Perē tikai mātīte, bet tēviņš to baro. Inkubācijas periods ilgst 10—17 dienas, bet pēc izšķilšanās paiet vēl apmēram 17 dienas līdz jaunie putni sāk lidot. Vienā sezonā ir 2—3 dējumi, lai gan pašos ziemeļos var būt tikai viens perējums.[3] Dziedātājstrazda dzīves ilgums savvaļā parasti ir apmēram 3 gadi, lai gan vecākais zināmais dziedātājstrazds ir sasniedzis 10 gadu un 8 mēnešu vecumu.[13]
Dziedātājstrazda ligzdās reizēm olas iedēj dzeguze, bet tas notiek ļoti reti, jo strazds parasti atpazīst dzeguzes olu, kuru izmet.[14] Atšķirībā no melnā mežastrazda dziedātājstrazds neizrāda agresiju pret dzeguzēm un tās nevajā.[15] Interesanti, ka Jaunzēlandē, kur nemājo dzeguzes, dziedātājstrazdi pēc 130 gadiem vairs nespēj atšķirt dzeguzes olu no savējām un, ja tā tiek ielikta ligzdā, pieņem to.[16]
Dziedātājstrazdam ir 4 pasugas:[2]
Dziedātājstrazds (Turdus philomelos) ir mežastrazdu dzimtas (Turdidae) putns, kuram ir ļoti plašs izplatības areāls Eirāzijā, bet tas sastopams arī Ziemeļāfrikā un Austrālāzijā. Dziedātājstrazdam ir 4 pasugas. Molekulārie pētījumi liecina, ka šīs sugas tuvākie radinieki ir ārēji līdzīgie sila strazdi (Turdus viscivorus) un Ķīnas dziedātājstrazdi (Turdus mupinensis).
De zanglijster (Turdus philomelos) is een zangvogel uit de familie lijsters (Turdidae).
Zanglijsters lijken veel op de grote lijster (Turdus viscivorus), maar ze zijn kleiner; de zanglijster heeft een lengte van ongeveer 23 cm[2] en een spanwijdte van 33 tot 36 cm. De zanglijster is ook kleiner dan een merel (Turdus merula), die ongeveer 24 cm meet. Een zanglijster weegt tussen de 70 en 90 gram.
De rug van de zanglijster is effen donkerbruin tot olijfbruin (die van de grote lijster is grijs-bruin). De bovenkant van de vleugels van de zanglijster zijn effen bruin met vaal witte uiteinden. De onderkant is vaal oranje-beige. De staart is vrij kort.
De buik van de zanglijster is wit met V-vormige bruinzwarte vlekken. De onderzijde is bruin-okergeel aan de flanken. De poten zijn oranje-roze.
De zanglijster heeft een vale witte ring rond het oog en strepen onder de wangen. De snavel is zwart-grijs en aan het begin bij de kop geel met zwarte snorharen.
Er is nauwelijks verschil tussen de geslachten van de zanglijster.
De zanglijster heeft een gemiddelde levensduur van 5 jaar.
De vlucht van de ene schuilplaats naar de volgende is meestal laag. In de hogere vlucht heeft de zanglijster een onregelmatige vleugelslag met rukkende bewegingen.[3]
De zang is luid en zeer gevarieerd, levendig en vol. Het is vaak een piepende en schrille waterval van noten met weinig korte pauzes met strofen die 2 tot 4 keer herhaald worden. De zanglijster begint 's ochtends tijdens de schemering met zingen. 's Avonds zingt hij tot het donker wordt. De zanglijster zingt vanaf een hoog punt, bijvoorbeeld in een boomtop of op een dak. Al in januari zijn de zanglijsters te horen.[4]
Het nest maakt de zanglijster laag in dichtbegroeide boom, heg of struik, zoals in een klimop. Het nest bestaat uit takjes en is van binnen bepleisterd met klei en vermolmd hout. De bekleding bestaat uit mos en/of gras. De zanglijster legt 3 tot 6 eieren, lichtblauw (turkooisachtig) met enkele zwarte vlekken. Er zijn 1 tot 3 legsels per jaar gedurende de maanden maart t/m juli.
De zanglijster eet slakken (witgerande tuinslak), insecten, pissebedden, duizendpoten en wormen. Typisch voor de zanglijster is het stukslaan van slakkenhuizen op een vaste plek, 'de smidse', om zo bij het malse slakkenvlees te komen.[4]
Hij springt en rent over het gras om zijn prooi te vangen. Soms staat de zanglijster met zijn kop schuin te turen in het gras om vervolgens een worm uit te grond te trekken. Ook bessen zoals de lijsterbes en fruit (appels) staan op het menu, met name in de winter. Voederhuisjes bezoekt de zanglijster niet graag.[3][5]
Zanglijsters komen in Nederland en België het hele jaar voor. Zanglijsters uit het noorden overwinteren in West- en Zuid-Europa. De Nederlandse zanglijsters overwinteren in Frankrijk en Engeland. In het najaar trekken ze gedurende de nacht met weinig geluid naar deze overwinteringsgebieden.
De soort telt 4 ondersoorten:
Zanglijsters leven met name in gebied waar ze beschutting vinden van bomen en dichte heggen, zoals gemengde en loofbossen, parken of tuinen met open plekken voor het zoeken van voedsel.[3][5]
In de eerste editie van Fauna svecica, van 1746, maakte Linnaeus nog geen onderscheid tussen de koperwiek en de zanglijster, hoewel bij diverse auteurs van vóór 1758 de naam "iliacus" al werd gebruikt voor de koperwiek,[6] en de naam "musicus" voor de zanglijster.[7] Bij Linnaeus waren in 1746 onder de naam Turdus musicus een beschrijving en verschillende referenties te vinden waarin de twee soorten samen als één soort werden opgevat. In de tiende druk van Systema naturae, van 1758, maakte Linnaeus het onderscheid wél, maar verwarde de beide soorten. Onder Turdus iliacus gaf hij een beschrijving van de zanglijster, maar referenties voor de koperwiek;[8] onder Turdus musicus gaf hij een beschrijving van de koperwiek, maar referenties voor de zanglijster.[9] In de twaalfde editie was de verwarring grotendeels opgelost,[10] en werden onder de naam Turdus musicus een adequate beschrijving en diverse correcte referenties naar andere auteurs gegeven die allemaal betrekking hadden op de zanglijster. De soort bleef daarop 143 jaar lang bekend onder die naam.
In 1909 stelde de Duitse ornitholoog Ernst Hartert voor om de namen iliacus en musicus op basis van de beschrijvingen in de tiende druk van Systema naturae te gaan gebruiken, en dus de twee namen te verwisselen. Die suggestie werd maar door een deel van de ornithologen opgevolgd. Voor de zanglijster raakte vanaf dat moment de naam Turdus philomelos Brehm, 1831 in zwang.
Toen die naam bleek te concurreren met de vrijwel niet gebruikte naam Turdus ericetorum Turton, 1807, deed de Standing Committe on Ornothological Nomenclature of the International Ornithological Congress in 1950 een verzoek aan de International Commission on Zoological Nomenclature om die oudere naam af te wijzen, en de naam Turdus philomelos aan te wijzen als de oudste beschikbare naam voor de zanglijster. In 1956 besliste de Commission in Opinion 405 om de naam philomelos op de Official List of Specific Names in Zoology te plaatsen, en de naam ericetorum op de Official Index of Rejected and Invalid Specific Names in Zoology.[11]
Er was echter nog steeds verwarring over de naam van de koperwiek, en daarom deden Ernst Mayr en Charles Vaurie in 1957 een beroep op dezelfde commissie om de naam Turdus musicus te onderdrukken en een neotype aan te wijzen voor Turdus iliacus.[12] In 1959 wees de commissie in Opinion 551 het verzoek volledig toe.[13] Daarmee is ook Turdus musicus geen beschikbare naam meer.
Måltrast er ein fugleart i trastefamilien.
Nominatforma T. p. philomelos er 20-23,5 cm lang og har eit vengespenn på 33-36 cm. Kjønna er like. På oversida er fuglen lyst brun og på undersida gulkvit eller brungul, bleikare på buken, med mørke flekkar. Undersida av vengane er grå og vengedekkfjørene på undersida varmt rustgule. Nebben er gulaktig og beina og føtene er rosa. Ungfuglane liknar dei vaksne, men har gulbrune eller oransje render på stjert- og vengedekkfjørene.
Måltrasten her eit kort, skarpt «tsip»-læte, på trekk høyrest eit høgt tynt «siip», som liknar på raudvengtrasten, men er kortare. Varsellæta er eit eksplosivt smatrande «tix-itix-itix...». Songen kan likne svarttrasten sin, men er sett saman av korte motiv som vert oppattekne fleire gongar. Songen, som vert framført frå tre eller andre høge plassar, er ein høg klar framføring av musikalske frasar som vert tekne opp att to til fire gongar.
Måltrasten hekkar gjennom det meste av Europa, men manglar på Island og i områda nærast Middelhavet, og er vidare utbreidd i eit belte gjennom Russland og Sibir aust til Bajkal. Fuglen hekkar dessutan i det nordlege Tyrkia, i Kaukasus og det nordlege Iran. Arten er også innført og etablert i Australia og New Zealand. Innanfor dette området er arten delt i to til fire underartar.
Fuglen hekkar over det meste av landet nord til Finnmark. Han går opp i bjørkebeltet, og er funnen hekkande i over 1000 m høgde. På Vestlandet er det lite måltrast ytst på kysten. I Nord-Noreg er fuglen relativt vanleg nord til midtre Troms. Lengre nord meir sparsamt forekomande, og i ytre Finnmark hekkar måltrasten ikkje.
Måltrasten er vanleg i barskogane, og trivst godt også i blandingsskog. Han hekkar også i rein lauvskog, og på Vestlandet kan han vere nesten like vanleg her som i barskog. Fuglane likar best skog med velutvikla undervegetasjon i form av busker eller små tre. Unggran er sterkt ettertrakta som reirtre. På Vestlandet er arten også funnen hekkande i nesten trelause område med kraftige einerbusker. Totalt hekkar 500 000 til 1 000 000 par i Noreg. Flest finst i granskog og i blandingsskog med innslag av gran. I desse områda er måltrasten ein av dei dominerande artane. I rein lauvskog og i furuskog er der færre fuglar, og i fjellbjørkeskogen kan det vere langt mellom para. På Vestlandet og i Nord-Noreg har fuglen vore i framgang gjennom det tjuande hundreåret, noko som dels har samanheng med granplanting.
Måltrasten er territoriell, men ein god del av næringa finn han utanfor territoriet. Fuglen sit helst i toppen av ei gran eller eit anna høgt tre og syng, og songen høyrest for det meste tidleg om morgonen og om kvelden, sjeldan midt på dagen. Fuglen syng mest intens tidleg i hekkesesongen og kan vere nesten taus seint i sesongen.
Reira vert plasserte i graner med tett greinverk, men reiret kan også ligge i ei furu eller av og til i eit lauvtre. På Vestlandet ligg reiret ofte i ei einerbusk.
Egga vert oftast lagde i mai, rugetida er om lag 12 dagar og etter enda om lag to veker er ungane flygedyktige. I blant legg paret to kull, det andre kullet vert lagt i juni eller juli.
Fuglane et mykje sniglar, mark og bær, i tillegg til mykje anna.
Måltrasten flyg sørvestover om hausten, frå september til byrjinga av november. Dei flyg via dei britiske øyane til overvintringsområda i Spania og Portugal, nokre flyg til det nordvestlege Afrika. Nokre få individ kan overvintre langs kysten av Sør-Noreg. Fuglane kjem attende til Noreg frå slutten av mars og framover til mai. Til Sør-Varanger kjem dei midt i mai.
Måltrast er ein fugleart i trastefamilien.
Måltrost (Turdus philomelos) er en sangfugl i trostefamilien og regnes som en kortdistansetrekkfugl. Arten ble første gang beskrevet i 1831 av den tyske ornitologen og pastoren Christian Ludwig Brehm i 1831. Måltrostens sang regnes blant de sikreste vårtegnene i Norge, der arten ønskes velkommen av de fleste etter de lang, mørke vintermånedene.
Måltrosten blir omkring 20-23 cm lang og veier cirka 50–107 g, Den har et vingespenn på 33-36 cm. Den veier mellom 65 og 90 gram. Kjønna er like. På oversida er fuglen brun, mot mer olivengrønn i roten mot stjerten, og på undersiden blek beige med brune spetter. Undersiden av vingene er grå og vingedekkfjærene på undersiden varmt rustgule. Nebbet er gulaktig og beina og føttene er rosa. Ungfuglene ligner de voksne, men har gulbrune eller oransje render på stjert- og vingedekkfjørene.[2]
Måltrosten er en polytypisk art, som består av fire underarter.[2]
T. p. nataliae er svært lik nominatformen (T. p. philomelos) og bør ifølge N. Collar (2016) vurderes sammenslått med denne.[2]
Måltrosten hekker gjennom det meste av Europa, men mangler på Island og i områda nærest Middelhavet, og er videre utbreidd i et belte gjennom Russland og Sibir øst til Bajkalsjøen. Fuglen hekker dessuten i det nordlige Tyrkia, i Kaukasus og det nordlige Iran. Innenfor dette området er arten delt i to til fire underarter. Arten er også innført og etablert i Australia og New Zealand.
I Norge hekker den over det meste av landet nord til Finnmark. Den går opp i bjørkebeltet, og er funnet hekkende i over 1000 m høgde. På Vestlandet er det lite måltrost ytterst på kysten. I Nord-Norge er fuglen relativt vanlig nord til midtre Troms. Lengre nord er den mer sparsomt forekommende, og den hekker ikke i ytre Finnmark.
Totalt hekker 500 000 til 1 000 000 par i Norge. Flest fins i granskog og i blandingsskog med innslag av gran. I disse områda er måltrosten en av de dominerende artene. I rein løvskog og i furuskog er det færre fugler, og i fjellbjørkeskogen kan det være langt mellom para. På Vestlandet og i Nord-Norge har fuglen vært i framgang gjennom det tjuende hundreåret, noe som dels har sammenheng med granplanting.
Måltrosten er vanlig i barskogene, og trives godt også i blandingsskog. Den hekker også i rein løvskog, og på Vestlandet kan de være nesten like vanlig her som i barskog. Fuglene liker best skog med velutvikla undervegetasjon i form av busker eller små tre. Unggran er sterkt ettertrakta som reirtre. På Vestlandet er arten også funnen hekkende i nesten treløse område med kraftige einerbusker.
Måltrost sang (hjelp·info) Måltrosten har et kort, skarpt tsip-låt, på trekk høres et høyt tynt siip, som ligner på rødvingetrosten, men er kortere. Varsellyden er et eksplosivt smatrende «tix-itix-itix». Sangen kan ligne svarttrostens, men er satt sammen av korte motiv som blir gjentatt flere ganger. Sangen, som blir framført fra et tre eller andre høye plasser, er en høy klar framføring av musikalske fraser som blir gjentatt to til fire gonger.
Måltrosten er territoriell, men en god del av næringa finner de utenfor territoriet. Fuglen sitter helst i toppen av ei gran eller et anna høgt tre og synger, og sangen hørest for det meste tidlig om morgenen og om kvelden, sjelden midt på dagen. Fuglen synger mest intens tidlig i hekkesesongen og kan være nesten taus seint i sesongen. Reira blir plasserte i grener med tett greinverk, men reiret kan også ligge i ei furu eller av og til i et løvtre. På Vestlandet ligg reiret ofte i ei einerbusk. Egga blir oftest lagt i mai, rugetida er om lag 12 dager og etter om lag to veker er ungene flygedyktige. I blant legger paret to kull, det andre kullet blir lagt i juni eller juli.
Fuglene spiser mye snegler, mark og bær, i tillegg til mye annet.
Måltrosten trekker sørvestover om høsten, fra september til begynnelsen av november. De flyr via De britiske øyer til overvintringsområda i Spania og Portugal, noen flyr til det nordvestlige Afrika. Noen få individ kan overvintre langs kysten av Sør-Norge. Fuglene kommer tilbake til Norge fra slutten av mars og framover til mai. Til Sør-Varanger kommer de midt i mai.
I Norge foreslo Miljødirektoratet i mai 2016 å tillate regulær jakt på måltrost og svarttrost, noe som avstedkom sterke reaksjoner fra såvel Norsk Ornitologisk Forening, som «folk flest». Sangfugler er kontroversielle jaktmål, fordi mange har et nært forhold til disse artene om våren.[3]
Måltrost (Turdus philomelos) er en sangfugl i trostefamilien og regnes som en kortdistansetrekkfugl. Arten ble første gang beskrevet i 1831 av den tyske ornitologen og pastoren Christian Ludwig Brehm i 1831. Måltrostens sang regnes blant de sikreste vårtegnene i Norge, der arten ønskes velkommen av de fleste etter de lang, mørke vintermånedene.
Scientìfich: Turdus philomelos
Piemontèis : Griva
Italian : Tordo bottaccio
Órdin: ---
Famija: ---
Géner: ---
Àutri nòm an piemontèis: griva, tord.
Costo artìcol a l'é mach në sboss. Da finì.
Da finì.
Da finì.
Drozd śpiewak[3], śpiewak (Turdus philomelos) – gatunek średniej wielkości ptaka z rodziny drozdowatych (Turdidae), zamieszkującego Eurazję. Wierzch ciała brązowy o ciepłym odcieniu, kuper i pokrywy nadogonowe oliwkowe, ogon i wierzch głowy pomarańczowobrązowe. Spód ciała kremowy z gęstymi brązowymi plamkami. Wyróżnia się trzy podgatunki. Do jego charakterystycznej piosenki, w której powtarza muzyczne frazy, często odnoszono się w poezji.
Drozd śpiewak gniazduje w lasach, ogrodach i parkach. Jest częściowo gatunkiem wędrownym. Wraz z wieloma ptakami spędza zimę w południowej Europie, Afryce Północnej i na Bliskim Wschodzie. Migrują zarówno populacje miejskie, jak i siedlisk naturalnych. Osobniki z Wielkiej Brytanii, z niektórych regionów Europy Zachodniej i w Europie Południowej są częściowo osiadłe. Introdukowano go również w Nowej Zelandii i Australii. Pomimo iż gatunek nie jest zagrożony wyginięciem w skali globalnej, to zdarzały się poważne spadki liczebności jego populacji, prawdopodobnie spowodowane zmianami w sposobach uprawy roli.
Ptak buduje w krzakach lub na drzewach zgrabne, podklejone błotem gniazdo w kształcie filiżanki. Składa w nim cztery lub pięć błękitnych jaj. Jest gatunkiem wszystkożernym. Ma zwyczaj używania ulubionego kamienia jako „kowadła”, na którym rozbija ślimaki. Tak jak inne wróblowe bywa atakowany przez zewnętrzne i wewnętrzne pasożyty, jak również koty i ptaki drapieżne.
Drozd śpiewak został opisany w 1831 przez niemieckiego ornitologa Christiana Ludwiga Brehma pod nazwą binominalną Turdus philomelos[4], którą nosi do dzisiaj. Naukowa nazwa rodzajowa Turdus oznacza „drozd”, natomiast epitet gatunkowy odnosi się do postaci z mitologii greckiej – Filomeli, której bogowie pomogli uniknąć gniewu Tereusa, zamieniając ją w jaskółkę lub według innej wersji słowika. Jej imię pochodzi z greki klasycznej – philo- oznacza „kochać”, a melos „śpiew”[5].
Niedawne badania molekularne wykazały, że najbliższymi krewnymi drozda śpiewaka są: podobnie upierzony paszkot (T. viscivorus) i drozd chiński (T. mupinensis). Te trzy gatunki są wczesnymi odgałęzieniami z rodzaju Turdus (zanim ptaki te zróżnicowały się i rozprzestrzeniły po całym świecie), stąd są one mniej powiązane z innymi europejskimi ptakami z tego rodzaju, takimi jak kos (T. merula)[6], który ma dłuższy morfologicznie ogon.
Wyróżniano cztery podgatunki drozda śpiewaka[7][8], w tym jeden nominatywny, T. p. philomelos, zajmujący większość pasma występowania gatunku. T. p. hebridensis, opisany przez brytyjskiego ornitologa Williama Eagle'a Clarka w 1913, w większości nie migruje. Podgatunek występuje na Hebrydach Zewnętrznych i wyspie Skye w Szkocji. Jest najciemniej ubarwionym podgatunkiem, ma ciemnobrązowy grzbiet, szarawy kuper i boki w szarym odcieniu[9].
T. p. clarkei, opisany przez niemieckiego zoologa Ernsta Harterta w 1909, został nazwany tak na cześć Clarka. Ptak gniazduje na pozostałym terenie Wielkiej Brytanii i Irlandii oraz w Europie kontynentalnej – we Francji, Belgii, Holandii i być może nieco dalej na wschód. Ma brązowe górne części ciała, które są cieplejsze w odcieniu niż te u podgatunku nominatywnego oraz oliwkowo zabarwiony kuper. Część osobników migruje wraz z innymi ptakami do południowej Francji i na Półwysep Iberyjski, aby tam spędzać zimę. Forma ta zintegrowała się z podgatunkiem nominatywnym w centralnej Europie oraz z T. p. hebridensis na Hebrydach Wewnętrznych i w zachodniej Szkocji. Na tych obszarach ptaki wykazują cechy pośrednie[9]. Dodatkowy podgatunek – T. p. nataliae z Syberii, którego wydzielenie zaproponował Rosjanin Sergiej Buturlin w 1929, nie został powszechnie zaakceptowany[9].
Długość ciała drozda śpiewaka (podgatunku nominatywnego – T. p. philomelos) mieści się w granicach od 20 do 23,5 cm, masa ciała ptaka wynosi od 50 do 107 gramów. Dymorfizm płciowy nie występuje – zarówno samiec, jak i samica są ubarwione jednakowo. Drozdy te mają brązowy grzbiet. Pierś i boki są ochrowe, brzuch kremowo-żółty z wyraźnymi ciemnobrązowymi cętkami w kształcie litery „V”, podbrzusze barwy białej. Dziób żółtawy, nogi i stopy różowe. Zgodnie z regułą Glogera, górne obszary ciała osobników rozmnażających się w bardziej zachodnich obszarach areału gatunku – np. w Szwecji są ciemniejsze niż tych, których obszar rozrodczy przebiega przez Syberię. Młode podobne do osobników dojrzałych, jednak różnią się płowożółtymi lub pomarańczowymi smugami na grzbiecie i pokrywach skrzydłowych[9]. Zwłaszcza w locie widać pomarańczowo-żółtawy przód spodu skrzydeł.
Najbardziej podobnym, europejskim gatunkiem w obrębie rodziny drozdowatych, jest droździk (T. iliacus), ale ptak ten w odróżnieniu od drozda śpiewaka ma białą brew nad okiem, rdzawoczerwone boki i spód skrzydeł, który można zobaczyć podczas lotu. Paszkot (T. viscivorus) przewyższa drozda śpiewaka rozmiarem, ma większe cętki na kremowym tle (u drozda śpiewaka pierś jest pomarańczowo-ruda) i białe końce lotek. Natomiast drozd chiński (T. mupinensis) pomimo tego, że jest dużo bardziej podobny pod względem upierzenia, różni się czarnymi znakowaniami na twarzy, a środowisko występowania obu ptaków nie pokrywa się[9].
Drozd śpiewak odbywa lęgi na terytorium niemal całej Europy (z wyjątkiem większej części Półwyspu Iberyjskiego, nizinnych obszarów Włoch, czy południowej Grecji), poprzez Ukrainę i Rosję, niemal po Jezioro Bajkał. Występuje do szerokości 75°N w Norwegii, w Syberii jedynie około 60°N. Ptaki ze Skandynawii, Europy Wschodniej i Rosji zimują w krajach położonych nad Morzem Śródziemnym, w Afryce Północnej i na Bliskim Wschodzie. Na zachód od tych terenów jedynie niektóre drozdy opuszczają swoje obszary rozrodcze[9].
Ptaki z podgatunku nominatywnego introdukowano w Nowej Zelandii i Australii między 1860 a 1880[10]. W Nowej Zelandii, gdzie był wprowadzony na obu głównych wyspach, drozd śpiewak szybko się przystosował i rozprzestrzenił na pobliskie lądy, takie jak Kermadec, Chatham oraz Auckland[11]. Pomimo iż gatunek jest w Nowej Zelandii pospolity, a zasięg jego występowania wciąż się rozszerza, to w Australii ocalała jedynie niewielka populacja wokół Melbourne[12]. W Nowej Zelandii drozd śpiewak, poprzez drapieżnictwo, przyczynia się do ograniczenia populacji niektórych bezkręgowców, jednak jest to zjawisko mało szkodliwe[13]. Ponadto ptak uszkadza owoce uprawne[14]. Jako gatunek introdukowany nie jest objęty prawną ochroną, może być zabijany w ciągu całego roku[15].
Drozd śpiewak zwykle gniazduje w lesie o gęstym podszycie, w pobliżu otwartych przestrzeni, od świerkowych monokultur po bogate w różne gatunki lasy łęgowe. W Europie Zachodniej i lokalnie w Polsce gnieździ się także w ogrodach[16], zadrzewionych cmentarzach dużych miast i parkach[17]. Podobnie jak mniejszy od niego kos, drozd śpiewak zaczął pojawiać się w pobliżu siedzib ludzkich ponad sto lat temu, choć nadal jest mniej związany z człowiekiem i tylko wyjątkowo zdarza się mu zakładać gniazda na budynkach[18]. W górach występuje po górną granicę pasma lasów, do 2200 metrów w Szwajcarii. Podgatunek T. p. hebridensis, żyjący na wyspach, rozmnaża się na bardziej otwartych terenach, włączając wrzosowiska. Na wschodzie eurazjatyckiego terytorium występowania, podgatunek nominatywny zamieszkuje jedynie na skrajach gęstych lasów iglastych[9].
Na obszarach intensywnie uprawianych, gdzie praktyki rolnicze czynią ziemię nieodpowiednią, siedliskiem stają się ogrody. Z jednego z przeprowadzonych przez Anglików badań wynikało, że na ziemi uprawnej znajdowało się jedynie 3,5% terytoriów zamieszkiwanych przez drozdy, podczas gdy ogrody stanowiły 71,5%, pomimo iż zajmowały jedynie 2% całego obszaru. Pozostałe gniazda były zbudowane w lasach (1% całego obszaru)[19].
Zimowisko jest podobne do miejsca zamieszkiwanego w okresie rozrodczym. Jedyne różnice to rezygnacja z terenów wysoko położonych i innych łatwo widocznych lokalizacji[20]. Jednakże podgatunek wyspiarski, T. p. hebridensis, przebywa zimą na morskim brzegu[9].
Ptak jest pantofagiem, żywiącym się bezkręgowcami, głównie dżdżownicami i ślimakami, jak również owocami miękkimi i jagodami. Latem żywiąc się owocami jemioły uczestniczy w jej rozsiewaniu się. Podobnie, jak jego krewniak – kos (T. merula), drozd wyszukuje ofiary za pomocą zmysłu wzroku. Wypracował specjalną metodę polowania na otwartej przestrzeni, a potencjalnej zdobyczy poszukuje rozgrzebując ściółkę[9].
Ślimaki stanowią ważny składnik jego pożywienia, zwłaszcza w czasie suszy lub surowej pogody, kiedy trudno jest mu znaleźć inny pokarm. Drozd używa wybranego przez siebie kamienia jako „kowadła”, na którym rozbija zewnętrzne szkielety ślimaków, zanim wydobędzie ich miękkie ciało, które czyści na ziemi przed spożyciem[20]. Młode ptaki początkowo potrząsają muszlami brzuchonogów i bawią się nimi, zanim nauczą się używać kamienia jako narzędzia do rozbijania[21]. Pisklęta karmione są głównie pokarmem pochodzenia zwierzęcego, takim jak robaki, ślimaki i larwy owadów[9].
Ptak regularnie żywi się wstężykami gajowymi (Cepaea nemoralis), dlatego zasugerowano, że polimorficzne wzory na muszli tego brzuchonoga są ewolucyjną odpowiedzią, że pojawiają się, by ograniczyć drapieżnictwo[22]. Jednakże zachowanie drozdów może nie być jedynym czynnikiem wpływającym na to zjawisko[23].
Drozd śpiewak zwykle nie przebywa w stadach, pomimo iż kilka ptaków może nocować wspólnie zimą lub przebywać w swym pobliżu w siedliskach zasobnych w pożywienie. W środowiskach takich występować może także pośród innych gatunków, takich jak kosy, kwiczoły, droździki i drozdy rdzawogardłe[9]. W odróżnieniu od ptaków bardziej koczowniczych, kwiczoła i droździka, drozd śpiewak ma skłonności do regularnego powracania do tych samych zimowisk[20].
To monogamiczny, terytorialny gatunek, a na obszarach, gdzie populacje są w pełni wędrowne, samce ponownie ustanawiają swoje terytoria rozrodcze i zaczynają śpiewać, gdy tylko do nich powrócą. Natomiast na obszarach o łagodniejszym klimacie, gdzie niektóre ptaki przebywają przez cały rok, samce pozostają na swoich terytoriach, śpiewając okresowo. Samica może przebywać osobno w swoim zimowisku, ponieważ sezon lęgowy zaczyna się wczesną wiosną[20].
Podczas migracji drozd śpiewak podróżuje głównie w nocy. Lata w rozproszonych stadach, często nawołuje, by utrzymać kontakt z innymi osobnikami[9]. Migracja może rozpocząć się na obszarach najbardziej wysuniętych na wschód i północ już pod koniec sierpnia, ale większość ptaków, które do przebycia mają krótszą trasę, zaczynają wędrówkę na południe od września do połowy grudnia. Jednak ciężkie warunki pogodowe mogą zmusić ptaki do wyruszenia nieco później. Migracja powrotna trwa od połowy lutego (drozdy zamieszkujące tereny wokół Morza Śródziemnego) do maja (w północnej Szwecji i centralnej Syberii)[9]. Zaobserwowano, że niektóre osobniki zalatywały do Grenlandii i różnych wysp Atlantyku i Zachodniej Afryki[9].
W razie spłoszenia lub w locie wydaje krótki, ostry odgłos „tsip”, który na czas migracji zastępuje wysokim, piskliwym „sip”, podobnym do głosu droździka, ale krótszym. Zawołaniem alarmującym jest chook-chook, który staje się krótszy i ostrzejszy wraz ze zwiększaniem się niebezpieczeństwa. Piosenka samca, dobiegająca z dachów, drzew albo innych dogodnych, położonych wysoko miejsc jest głośna i melodyjna. Cechą charakterystyczną ptaka jest powtarzanie każdej muzycznej frazy od dwóch do czterech razy – dawid, dawid, filip, filip, trati, trati i przeplatanie piosenki zgrzytliwymi tonami. Do śpiewu wplata różne motywy. Głos podgatunku występującego na Hebrydach Zewnętrznych usłyszeć można głównie od lutego do czerwca, powszechniejszy podgatunek śpiewa od listopada do lipca[9]. Z powodu masy gatunek wykonuje jeden z najgłośniejszych ptasich śpiewów[24][25].
Pojedynczy samiec może mieć w swoim repertuarze powyżej 100 zwrotów[26], wiele z nich zapożycza od swoich rodziców i innych ptaków. Naśladownictwo może obejmować również dźwięki emitowane przez rzeczy, takie jak np. telefon[27]. Drozd śpiewak kopiuje także odgłosy ptaków żyjących w niewoli, włączając w to tak egzotyczne gatunki, jak drzewica białolica[9]. W trakcie wykonywania swej melodii zwykle jest usadowiony na najwyższych punktach występujących na obszarze swego terytorium.
Samica drozda śpiewaka buduje schludne gniazdo w kształcie czarki, pokryte błotem i suchą trawą, umiejscowione na krzewach, drzewach (najczęściej iglastych) lub pnączach, w przypadku podgatunku hebridean znajduje się ono na ziemi. Składa cztery lub pięć jasnych, błyszczących, niebieskich jaj, pokrytych miejscowo czarnymi lub fioletowymi plamami[9]. Mają zwykle wymiary 2,7 x 2,0 cm i ważą 6 gramów, z czego 6% masy stanowi powłoka[5]. Samica wysiaduje je samodzielnie przez 10–17 dni, po wykluciu podobna ilość czasu upływa na opierzenie się młodych. W ciągu roku ptaki wyprowadzają dwa, trzy lęgi, choć na północy areału odchowują pisklęta raz do roku[9]. Początek lęgów jest zdeterminowany w pewnym stopniu przez pogodę, która może przyśpieszyć, bądź opóźnić je o kilka dni[28]. W Wielkiej Brytanii pierwszy rok przeżywa średnio 54,6% osobników, wśród dorosłych ptaków wskaźnik przeżywalności kolejnego roku wynosi 62,2%. Drozd śpiewak żyje zwykle około trzech lat, jednak maksymalny udokumentowany wiek to 10 lat i 8 miesięcy[5].
Ptak pada czasem ofiarą pasożytów lęgowych – swoje jaja podrzucają do gniazda kukułki, na przykład Cuculus canorus, jednak jest to zjawisko bardzo rzadkie, ponieważ drozd rozpoznaje niemimetyczne kukułcze jaja[29]. Jednak w przeciwieństwie do kosa nie wykazuje agresji wobec dorosłej kukułki[30]. Ptaki introdukowane w Nowej Zelandii, gdzie kukułka nie występuje, zachowały po 130 latach zdolność do rozpoznawania i odrzucania niemimetycznych jaj[31].
Dorosłe ptaki mogą być zabijane przez koty, pójdźki zwyczajne i krogulce, a ich jaja i pisklęta zabierane przez sroki, sójki i wiewiórki szare[32][33][34]. Podobnie jak w przypadku innych ptaków z rzędu wróblowych, tak i drozdy śpiewaki są atakowane przez pasożyty, takie jak nicień Splendidofilaria (Avifilaria) mavis, którego ostatni człon nazwy naukowej – mavis – wywodzi się właśnie od tego drozda (mavis to w języku angielskim inna nazwa zwyczajowa ptaka)[35]. Prowadzone przez Rosjan badania próbek krwi wykazały, że wszystkie kwiczoły, droździki i drozdy śpiewaki przenosiły pasożyty zwierzęce krwi, szczególnie z rodzaju Haemoproteus i Trypanosoma[36]. Występujące na zalesionych obszarach Europy Środkowo-Wschodniej i Rosji[37] kleszcze Ixodes mogą przenosić niebezpieczne patogeny, powodujące kleszczowe zapalenie mózgu, oraz bakterie Borrelia[38]. Niektóre gatunki rodzaju Borrelia powodują boreliozę, a ptaki, jak drozd śpiewak, mogą pełnić rolę nosicieli tej choroby[39].
Zwierzę to ma szeroki zakres występowania, szacowany na 10 milionów kilometrów kwadratowych, wielkość populacji określa się na 40–71 milionów osobników w samej Europie[2].
W zachodniej części Palearktyki liczebność populacji maleje, jednak nie poniżej progu wymaganego do objęcia gatunku globalną ochroną (tj. zmniejszenia liczby osobników o ponad 30% w ciągu 10 lat lub po trzech pokoleniach), dlatego IUCN w Czerwonej księdze gatunków zagrożonych zalicza drozda śpiewaka do kategorii "najmniejszej troski" (least concern)[2]. W Wielkiej Brytanii i Holandii doszło do spadku liczebności o ponad 50%, w wyniku czego drozd śpiewak został zaliczony do zwierząt zagrożonych wyginięciem na tych obszarach w ramach raportów Regional Red List (RRL)[20][40]. Populacja kurczy się najbardziej na obszarach uprawnych (73% od połowy 1970), uważa się, że jest to związane ze zmianami praktyk rolniczych na przestrzeni ostatnich dziesięcioleci[41]. Dokładne przyczyny nie są jednak znane, być może stan ten powoduje wycinanie żywopłotów dotychczas grodzących grunty, przejście na siew roślin jesienią, a nie wiosną, bądź zwiększone wykorzystanie pestycydów. Zmiany te mogą ograniczyć dostępności pożywienia lub miejsc na gniazda[42]. Zagrożenie mogą stanowić stosowane w ogrodach zatrute przynęty, przeznaczone do kontrolowania liczebności ślimaków[34]. Niektóre drozdy na obszarach miejskich są zabijane przez samochody, gdy próbują wykorzystać twardą powierzchnię dróg do rozbicia muszli ślimaków[43].
Drozdy były chwytane przez ludzi dla pożywienia już 12 000 lat temu[44], wczesne odniesienia do tego zjawiska znajdują się w Odysei Homera – "A jak stado gołębi lub drozdów popadnie w sidełka, w gąszczy chaszczów zastawione zdradnie, gdzie na noc dążąc, smutne znajdują łożysko"[45]. Polowania odbywają się nadal na terenach wokół Morza Śródziemnego, jednak nie uznaje się ich za główny czynnik spadku liczebności[41].
Gatunek jest zazwyczaj łapany w Hiszpanii, ponieważ migruje przez ten kraj. Ludzie często korzystają z lepów na drobne ptaki, których używanie, choć zakazane przez Unię Europejską, jest jeszcze tolerowane w Walencji[46]. W 2003 i 2004 UE próbowała powstrzymać te praktyki, jednak działania te się nie powiodły[47][48].
Do co najmniej XIX wieku drozdy śpiewaki były często trzymane w klatkach, ze względu na melodyjny głos[49]. Podobnie jak w przypadku polowań, nie ma wielu dowodów na wpływ tych działań na liczebność populacji[9].
Do charakterystycznego śpiewu drozda, w którym ten sam motyw powtarza się dwa lub więcej razy, nawiązuje dziewiętnastowieczny brytyjski poeta Robert Browning w wierszu Home Thoughts, from Abroad[50].
Pieśń zainspirowała też dziewiętnastowiecznego brytyjskiego pisarza Thomasa Hardego, który tak pisał w Darkling Thrush o ptaku: "At once a voice arose among/The bleak twigs overhead/In a full-hearted evensong/Of joy illimited" ("Natychmiast głos rozległ się wśród/posępnych gałązek nad głową/w pełnej odwagi modlitwie wieczornej/radości nieskończonej")[51], z kolei dwudziestowieczny brytyjski poeta Ted Hughes w Thrushes koncentruje się na sprawności ptaka przy polowaniu: "Nothing but bounce and/stab/and a ravening second" ("Wyłącznie odbicie i/dźgnięcie/i żarłoczna chwila")[52]. Dwudziestowieczny walijski poeta Ronald Stuart Thomas napisał 15 wierszy poświęconych kosom lub drozdom, włączając śpiewaka[41].
Odniesienia do drozda śpiewaka wykorzystuje także, w utworze The Tables Turned, poeta William Wordsworth, uznawany za prekursora romantyzmu w literaturze brytyjskiej[53].
Ptak jest również obecny w godle klubu piłkarskiego West Bromwich Albion Football Club. Starsza wersja godła ukazuje go siedzącego na gałązce głogu na tle biało-niebieskich pasów. Nowsza wersja różni się jedynie detalami – u stóp drozda znajdują się trzy liście i trzy owoce głogu. Umieszczono go tam, ze względu na fakt trzymania żywego drozda w klatce w pubie wykorzystywanym przez klub. Także sami zawodnicy, West Bromwich Albion, otrzymali przydomek The Throstles (Drozdy)[54].
Drozd śpiewak, śpiewak (Turdus philomelos) – gatunek średniej wielkości ptaka z rodziny drozdowatych (Turdidae), zamieszkującego Eurazję. Wierzch ciała brązowy o ciepłym odcieniu, kuper i pokrywy nadogonowe oliwkowe, ogon i wierzch głowy pomarańczowobrązowe. Spód ciała kremowy z gęstymi brązowymi plamkami. Wyróżnia się trzy podgatunki. Do jego charakterystycznej piosenki, w której powtarza muzyczne frazy, często odnoszono się w poezji.
Drozd śpiewak gniazduje w lasach, ogrodach i parkach. Jest częściowo gatunkiem wędrownym. Wraz z wieloma ptakami spędza zimę w południowej Europie, Afryce Północnej i na Bliskim Wschodzie. Migrują zarówno populacje miejskie, jak i siedlisk naturalnych. Osobniki z Wielkiej Brytanii, z niektórych regionów Europy Zachodniej i w Europie Południowej są częściowo osiadłe. Introdukowano go również w Nowej Zelandii i Australii. Pomimo iż gatunek nie jest zagrożony wyginięciem w skali globalnej, to zdarzały się poważne spadki liczebności jego populacji, prawdopodobnie spowodowane zmianami w sposobach uprawy roli.
Ptak buduje w krzakach lub na drzewach zgrabne, podklejone błotem gniazdo w kształcie filiżanki. Składa w nim cztery lub pięć błękitnych jaj. Jest gatunkiem wszystkożernym. Ma zwyczaj używania ulubionego kamienia jako „kowadła”, na którym rozbija ślimaki. Tak jak inne wróblowe bywa atakowany przez zewnętrzne i wewnętrzne pasożyty, jak również koty i ptaki drapieżne.
O tordo-comum, tordo-músico ou tordo-pinto (nome científico: Turdus philomelos) é uma ave pertencente ao género Turdus.[2][3] Ocorre naturalmente na Europa, Norte de África, Médio Oriente e Sibéria,[4] e foi introduzida na Austrália e Nova Zelândia durante a segunda metade do século XIX.[5] Dependendo da latitude, pode ser residente, migratória ou parcialmente migratória, possuindo três subespécies geralmente aceites.[4]
O tordo-comum é omnívoro, consumindo uma grande variedade de invertebrados, bagas e drupas,[2][4] tendo o hábito de usar uma pedra como uma bigorna para partir a casca dos caracóis.[6] Ambos os sexos possuem a parte superior da cabeça e do corpo castanha, contrastando com a parte inferior do corpo de cor creme ou couro com malhas negras. Os machos possuem um vasto repertório de vocalizações, que incluem distintivas frases musicais repetidas.[2][4] Esta espécie nidifica em florestas, jardins e parques, construindo ninhos em forma de taça com ervas e lama em árvores e arbustos.[2][4]
Apesar de se encontrar em declínio na Europa, possui uma grande área de distribuição geográfica e uma grande população global, pelo que não se considera que se encontre globalmente ameaçada.[1] Existem numerosas referências literárias e culturais ao tordo-comum, frequentemente relacionadas com o canto melodioso dos machos.
O tordo-comum foi descrito em 1831 pelo ornitólogo alemão Christian Ludwig Brehm como Turdus philomelos.[7] O nome genérico, Turdus, é uma palavra em latim, que significa 'tordo', enquanto o nome específico, philomelos, se refere ao mito de Filomela, a princesa ateniense que foi transformada num rouxinol,[8][9] cujo nome deriva do grego antigo Φιλο (philo-), que significa 'amante', e μέλος (melos), que significa 'canção'.[8]
O tordo-comum tem três subespécies aceites: a subespécie nominal T. p. philomelos, descrita pela primeira vez por Brehm em 1831, que está presente na maioria da área de distribuição geográfica da espécie na Eurásia; a T. p. hebridensis, descrita pelo ornitólogo britânico William Eagle Clarke em 1913, uma subespécie essencialmente residente encontrada nas Hébridas Exteriores e na ilha de Skye, na Escócia; e a T. p. clarkei, descrita pelo zoólogo alemão Ernst Hartert em 1909 e batizada em honra de William Eagle Clarke, uma subespécie parcialmente migratória que se reproduz no resto da Grã-Bretanha, na Irlanda, na França, na Bélgica e nos Países Baixos, e inverna no sul da França e na Península Ibérica, e foi introduzida na Austrália e na Nova Zelândia. Esta última hibridiza com a subespécie nominal na Europa Central e com a T. p. hebridensis nas Hébridas Interiores e na Escócia ocidental, e nessas áreas as aves apresentam características intermédias.[4] Foram descritas outras subespécies, como a T. p. nataliae da Sibéria pelo ornitólogo russo Sergei Buturlin em 1929, mas não são amplamente aceites.[4]
Um estudo molecular recente indica que os parentes mais próximos do tordo-comum são a tordoveia (Turdus viscivorus) e o Turdus mupinensis. Estas três espécies divergiram da linhagem das aves do género Turdus antes destas se terem diversificado e espalhado pelo mundo, e como tal são parentes mais afastados de outras espécies europeias do género Turdus como o melro-preto (Turdus merula).[10]
A subespécie nominal T. p. philomelos tem 20–23 cm de comprimento,[4] uma envergadura de 33-36 cm[11] e um peso de 50-107 g.[4] Ambos os sexos são similares, com a parte superior da cabeça e do corpo castanha, contrastando com a parte inferior do corpo de cor creme ou couro com malhas negras, mais pálida na barriga. A parte inferior das asas é amarela, o bico é amarelado e as patas são cor-de-rosa. O tom das partes inferiores vai ficando progressivamente mais pálido de ocidente para oriente ao longo da sua área de reprodução, da Suécia à Sibéria. Os juvenis são semelhantes aos adultos, mas possuem listas cor-de-laranja ou couro nas costas e coberteiras nas asas.[4] A subespécie T. p. hebridensis é a mais escura das subespécies, com a parte superior do corpo castanha-escura, uropígio acinzentado, partes inferiores cor de couro com malhas negras e flancos acinzentados.[4] A subespécie T. p. clarkei exibe um tom de castanho mais vivo que a subespécie nominal na parte superior do corpo, uropígio tingido de verde-azeitona e partes inferiores amarelas com malhas negras.[4]
Na Europa, a espécie de tordo mais similar ao tordo-comum é o tordo-ruivo (Turdus iliacus), mas essa espécie possui uma lista supraciliar branca, flancos vermelhos e a parte inferior das asas vermelha, enquanto a tordoveia (Turdus viscivorus) é bastante maior e possui os cantos da cauda brancos. Já o Turdus mupinensis da Ásia, embora muito similar em termos de plumagem, tem marcas negras na cara e vive fora da sua área de distribuição geográfica.[4]
O tordo-comum possui várias vocalizações, incluindo um curto e agudo tsip, substituído durante a migração por um ténue e alto seep, semelhante ao chamado do tordo-ruivo mas mais curto, e um chook-chook de alarme, que se torna progressivamente mais curto e estridente com o aumento do perigo. O canto do macho consiste numa sonora sequência de frases musicais repetidas duas a quatro vezes, filip filip filip codidio codidio quitquiquit tittit tittit tereret tereret tereret, intercalada com notas dissonantes e imitações de vocalizações de outras espécies de aves. É dado a partir de árvores, telhados ou outros poleiros elevados,[4] a qualquer hora do dia,[11] normalmente entre fevereiro e junho para a subespécie T. p. hebridensis, e entre novembro e julho para as restantes subespécies.[4] Cada macho pode ter um repertório de mais de 100 frases,[8][12] muitas das quais copiadas dos seus progenitores e de aves vizinhas. As suas imitações podem incluir o som de objetos feitos pelo homem como telefones,[13] e vocalizações de aves exóticas em cativeiro, como a marreca-piadeira (Dendrocygna viduata).[4] Relativamente ao seu peso, o tordo-comum possui das vocalizações mais barulhentas de entre as aves.[14]
Tipicamente, o tordo-comum nidifica em florestas com bastante vegetação rasteira e zonas abertas próximas, e na Europa Ocidental usa também jardins e parques. Reproduz-se até à linha das árvores, podendo ser encontrado até aos 2 200 m na Suíça. A subespécie T. p. hebridensis nidifica em terreno mais aberto, incluindo charnecas, e a subespécie nominal está restrita ao limite das densas florestas de coníferas a oriente da sua área de distribuição geográfica.[4] Em áreas intensamente cultivadas onde as práticas agrícolas parecem ter tornado o terreno inadequado para o efeito, os jardins são um importante local de nidificação. Em um estudo inglês, apenas 3,5% dos ninhos foram encontrados em terrenos agrícolas enquanto 71,5% foram encontrados em jardins, apesar destes últimos corresponderem a apenas 2% da área total. Os restantes 25% dos ninhos foram encontrados em zonas florestais (correspondentes a 1% da área total).[15]
O habitat de inverno é similar ao usado para a nidificação, embora as terras altas e outros locais expostos sejam evitados;[6] no entanto, a subespécie T. p. hebridensis frequenta a costa durante o inverno.[4]
O tordo-comum nidifica desde a Europa Ocidental (exceto na maioria da Península Ibérica e no sul da Itália e da Grécia) até à Sibéria, quase até ao lago Baikal, atingindo a latitude 75º N na Noruega mas apenas 60° N na Sibéria, e foi introduzido na Austrália e Nova Zelândia. As aves da Escandinávia, Europa Oriental e Rússia invernam mais a sul, ao redor do Mediterrâneo, no Norte de África e no Médio Oriente, mas apenas algumas das aves da zona mais temperada a ocidente da zona de distribuição geográfica abandonam as suas zonas de nidificação.[4] Ao contrário dos mais nómadas tordo-zornal (Turdus pilaris) e tordo-ruivo (Turdus iliacus), o tordo-comum tende a regressar regularmente aos mesmos locais para invernar.[6]
Normalmente esta espécie não é gregária, mas várias aves podem repousar em conjunto durante o inverno ou associar-se livremente em grupos dispersos em locais de alimentação apropriados, por vezes com outros turdídeos como o melro-preto (Turdus merula), o tordo-zornal (Turdus pilaris), o tordo-ruivo (Turdus iliacus) e o Turdus ruficollis.[4]
Durante a migração viaja sobretudo de noite e em bandos soltos, com um voo forte e direto, emitindo frequentemente chamados para manter o contacto. O tordo-comum é uma ave migratória que se movimenta numa frente larga, o que significa que as rotas de migração das aves não afunilam nas zonas de travessia mais curta do mar, como os estreitos de Gibraltar e do Bósforo, mas cruzam todo o Mediterrâneo.[4] A migração pode começar a partir de agosto nas zonas mais setentrionais e orientais da sua zona de nidificação, mas a maioria das aves, com distâncias menores a percorrer, ruma a sul entre setembro e meados de dezembro. No entanto, condições atmosféricas adversas podem forçar movimentações adicionais. O regresso às zonas de nidificação varia entre meados de fevereiro (ao redor do Mediterrâneo) e maio (norte da Suécia e Sibéria central).[4]
Como seria de esperar para uma espécie migratória tão amplamente distribuída, já foi observada fora da sua área de distribuição habitual na Eurásia, como na Gronelândia, em várias ilhas atlânticas e na África Ocidental.[4]
O tordo-comum é omnívoro, consumindo uma grande variedade de invertebrados, especialmente minhocas e caracóis, assim como bagas e drupas. Tal como o seu parente, o melro-preto (Turdus merula), caça principalmente com a visão, corre aos trancos e barrancos enquanto caça em terreno aberto, e revira folhas em decomposição de forma barulhenta e demonstrativa em busca de alimento.[4] Os caracóis são particularmente importantes quando a seca ou condições atmosféricas adversas tornam outros tipos de alimento difíceis de encontrar. O tordo-comum usa frequentemente pedras como uma bigorna para partir a casca dos caracóis antes de extrair o seu corpo mole e invariavelmente esfregá-lo no chão antes do consumir.[6] Aves jovens inicialmente agitam objetos e brincam com eles até aprenderem a usar pedras como instrumentos para partir a casca dos caracóis.[16]
A espécie de caracol Cepaea nemoralis é regularmente consumida pelo tordo-comum, e foi sugerido que os padrões polimórficos da sua casca são uma resposta evolutiva para reduzir a predação por parte desta espécie;[17] no entanto, o tordo-comum pode não ter sido a única força de seleção envolvida.[18]
Tal como outros melros e tordos, esta espécie regurgita pequenas bolas contendo as sementes após a partes moles terem sido digeridas.[19]
O tordo-comum é uma espécie territorial monogâmica, e nas áreas em que é migratório os machos reestabelecem o seu território nos locais de nidificação logo que regressam. Em zonas mais temperadas algumas aves são residentes, com os machos a permanecer no seu território durante o inverno, cantando intermitentemente, enquanto as fêmeas podem estabelecer um território separado até à formação dos pares no início da primavera.[6] A parada nupcial incluí o canto e algumas exibições de corte por parte do macho, que se aproxima da fêmea com a cauda aberta e achatada no chão, e a cabeça inclinada para trás com o bico aberto.[11]
A fêmea constrói sozinha o ninho em forma de taça com lama e ervas secas,[4][20] geralmente forrado com radículas e erva coladas com saliva,[11] num arbusto, árvore, trepadeira ou, no caso da subespécie T. p. hebridensis, no chão.[4] O macho canta por perto enquanto a fêmea constrói o ninho, mas não participa na construção.[11] Cada postura possui habitualmente quatro ou cinco ovos brilhantes de cor azul, salpicados com pequenas manchas negras ou roxas.[4][11] Os ovos têm um tamanho médio de 2,7 x 2,0 cm e um peso médio de 6,0 g, dos quais 6% correspondem à casca.[8] A incubação é feita unicamente pela fêmea e dura geralmente de 10 a 17 dias.[4] As crias recém-eclodidas são altriciais, necessitando de 12 a 15 dias (em média 14,0) para abandonar o ninho,[8][11] com ambos os progenitores a participar na sua alimentação.[11][20] As crias são sobretudo alimentadas com minhocas, lesmas, caracóis e larvas de insetos,[4] embora fruta também possa fazer parte da dieta, sobretudo quando tempo seco limita a disponibilidade de minhocas.[20]
As crias não sabem voar quando abandonam o ninho, rastejando/saltando para fora deste e batendo as asas até chegar ao solo, e procurando cobertura na vegetação próxima. Se o ninho for perturbado, podem abandoná-lo nove dias apenas após a eclosão, uma importante adaptação contra eventuais predadores.[20] Os progenitores continuam a alimentar e a proteger os juvenis durante mais duas ou três semanas após estes abandonarem o ninho.[11][20] Se a fêmea começar a construir outro ninho, o macho alimentará os juvenis sozinho.[20] Durante esse período eles aprendem a escolher os seus alimentos, e uma semana após abandonarem o ninho já são capazes de voar. Ao fim de três semanas os juvenis são independentes,[20] atingindo o estado adulto ao fim de ano de vida.[8]
A época de nidificação é longa, estendendo-se de março a agosto, normalmente com duas ou três ninhadas num ano,[20] apesar de apenas uma poder ser criada no norte da zona de distribuição geográfica.[4] O mesmo ninho pode ser utilizado para várias ninhadas.[20] A perda de ovos durante a incubação e a taxa de mortalidade entre as crias são consideráveis, pelo que apenas são produzidos juvenis em um terço das ninhadas.[20] A taxa de sobrevivência entre os juvenis é de 46,3% durante o primeiro ano de vida e de 56,3% para os adultos.[8] Embora haja registos de indivíduos com mais de 13 anos de idade,[21] a esperança média de vida de um tordo-comum adulto é de 3 anos.[8]
Os principais predadores dos adultos desta espécie são o gato doméstico (Felis silvestris catus), o mocho-galego (Athene noctua) e o gavião-da-europa (Accipiter nisus), e a pega-rabilonga (Pica pica), o gaio-comum (Garrulus glandarius) e o esquilo-cinzento (Sciurus carolinensis) caçam tanto os seus ovos como as crias.[22][23]
Tal como acontece com outros pássaros, os parasitas são comuns nesta espécie, incluindo endoparasitas como o nemátodo Splendidofilaria (Avifilaria) mavis, cujo nome específico deriva do tordo-comum,[24] os tremátodos Echinostoma revolutum e Plagiorchis multiglandularis[25] e o acantocéfalo Plagiorhynchus (Prosthorhynchus) cylindraceus. Um estudo russo mostra que todos os tordos-zornais (Turdus pilaris), tordos-ruivos (Turdus iliacus) e tordos-comuns testados possuíam hematozoários, particularmente dos géneros Haemoproteus e Trypanosoma.[26] Um estudo soviético revelou ainda que é frequente os tordos-comuns estarem infestados com carraças do género Ixodes, que podem transmitir vírus e bactérias patogénicas incluindo a encefalite transmitida por carraças em zonas florestais da Europa Central e Oriental e da Rússia,[27] e mais amplamente por bactérias do género Borrelia.[28] Algumas espécies do género Borrelia podem transmitir a doença de Lyme, e aves que passam muito do seu tempo em busca de alimento no solo, como o tordo-comum, podem servir de reservatório para a doença.[29] As larvas da espécie de insecto díptero Fannia nidica estão associadas aos ninhos de tordos.[30]
Ocasionalmente, esta espécie é alvo de parasitismo de ninhada por parte de cucos como o cuco-canoro (Cuculus canorus), mas isso não é significativo pois o tordo-comum é capaz de reconhecer os ovos não miméticos dessa espécie parasita.[31] No entanto, o tordo-comum não demonstra perante os cucos adultos a mesma agressividade que o seu parente, o melro-preto (Turdus merula).[32] Um estudo neozelandês revelou que os tordos-comuns introduzidos durante a década de 1860 na Nova Zelândia, onde não os cucos não ocorrem, continuam a rejeitar os seus ovos não miméticos.[33]
O tordo-comum tem uma área de distribuição geográfica estimada de 5,8 milhões de km², e possui uma população global estimada de 81,1–216 milhões de indivíduos, incluindo mais de 20–36 milhões de pares na Europa.[1] Existem evidências de que as populações do paleártico ocidental registam uma tendência moderadamente decrescente desde a década de 1980.[1] No entanto, não se considera que a espécie se encontre em declínio segundo os critérios definidos pela União Internacional para a Conservação da Natureza e dos Recursos Naturais (IUCN). Por esses motivos, foi avaliada como Pouco preocupante na Lista Vermelha da IUCN de 2012,[1] e não tem estatuto especial ao abrigo da Convenção sobre o Comércio Internacional das Espécies da Fauna e da Flora Silvestres Ameaçadas de Extinção (CITES), que regula o comércio internacional de espécimes de plantas e animais selvagens.[34] No entanto, registaram-se declínios locais acentuados (>50%) no Reino Unido e nos Países Baixos, pelo que nesses países o seu estado de conservação está avaliado como Vermelho (nível elevado de preocupação).[6][35] Em Portugal, a população residente está classificada como Quase ameaçada, enquanto a população visitante está classificada como Pouco preocupante.[3]
O declínio ocorreu especialmente em zonas agrícolas (73% desde meados da década de 1970), possivelmente devido a mudanças nas políticas agrárias durante as últimas décadas.[36] As razões precisas para o declínio são desconhecidas, mas podem estar relacionadas com a remoção de sebes, a mudança de sementeiras da primavera para o outono e o aumento do uso de pesticidas, que poderão ter provocando a diminuição do número de locais para os ninhos e da disponibilidade de alimento.[37] Nos jardins, o uso de veneno para controlar as lesmas e os caracóis pode representar uma ameaça,[23] e em zonas urbanas alguns tordos-comuns são atropelados enquanto usam a superfície dura das estradas para partir a casca dos caracóis.[38]
O tordo-comum foi introduzido na Austrália em Melbourne em 1863[5] por motivos puramente sentimentais,[8] mas não se expandiu muito para além dos locais onde foi originalmente libertado, permanecendo limitado às zonas urbanas de Melbourne[39][40] e Geelong.[39] Na Nova Zelândia, foi igualmente introduzido por motivos puramente sentimentais[8] entre 1865 e 1867,[5] tendo-se expandido a todo o país, incluindo as ilhas Chatham, Kermadec e Auckland.[41] Parece existir um efeito prejudicial limitado em algumas espécies de invertebrados devido à predação por parte de espécies de aves introduzidas,[42] e o tordo-comum também provoca danos à indústria frutícola.[40] Sendo uma espécie introduzida, não é legalmente protegida nesse país, podendo ser abatida em qualquer altura.[43]
Na União Europeia, a caça ao tordo-comum é regulamentada pela Diretiva 79/409/CEE do Conselho, de 2 de abril de 1979, relativa à conservação das aves selvagens,[44][45] sendo permitida em diversos países incluindo a França,[44] a Espanha[46] e Portugal.[47] Em França, o Office National de la Chasse et de la Faune Sauvage (Gabinete Oficial da Caça e da Fauna Selvagem) estima que entre 1998 e 1999 tenham sido abatidas cerca de 4 538 000 tordos de todas as espécies em todo o país.[44] O tordo-comum pode ser caçado a tiro ou capturado vivo com uma varinha enviscada (pequeno ramo revestido com cola) para servir de chamariz. Este último método, utilizado nos departamentos dos Alpes da Alta Provença, Alpes Marítimos, Bocas do Ródano, Var e Vaucluse, é regulamentado por decreto ministerial e sujeito a autorização por parte da prefeitura.[44] Na Espanha, esta espécie é normalmente capturada durante a migração, frequentemente usando um método conhecido localmente como parany, que consiste numa teia de galhos revestidos com cola montada numa árvore, para a qual as aves são atraídas usando chamarizes. Em 9 de dezembro de 2004, o Tribunal de Justiça da União Europeia condenou o estado espanhol por permitir a caça aos tordos com parany na Comunidade Valenciana, por considerar que esse método de captura não é seletivo e pode causar o desaparecimento local de alguma espécie de ave, e que como tal desrespeita os artigos 8(1) e 9(1)a da Diretiva 79/409/CEE do Conselho.[46][48] Em Portugal, entre 2009 e 2011 terá sido a espécie cinegética mais caçada, com mais de dois milhões de aves abatidas, segundo dados da Autoridade Florestal Nacional.[49] Esta ave é uma das espécies que mais receitas geram em Portugal, atraindo 105 000 caçadores, incluindo estrangeiros, sendo que 75% dos caçadores portugueses praticam a sua caça. Em 2010, a Federação Portuguesa de Caçadores anunciou que iria iniciar um estudo tendente a descobrir a causa do desaparecimento desta ave em Portugal. Após serem caçados, cada ave é vendida nos restaurantes a valores entre 2,5 e 3,5 €.[50] Ainda assim, acredita-se que a caça não tenha sido um fator importante no declínio desta espécie em algumas partes da sua zona de distribuição geográfica.[36]
Na heráldica, o tordo-comum é muitas vezes usado como símbolo pelos amantes da música devido ao seu amplo reportório musical, e também pode representar a concórdia.[51] Esta espécie já surgiu ainda representada em selos postais de países como a Bélgica, a Irlanda, a Nova Zelândia, o Reino Unido e a Rússia.[52] O tordo-comum é o emblema do West Bromwich Albion Football Club, tendo sido escolhido porque o pub em que a equipa costumava trocar de roupa para os jogos mantinha um numa gaiola como animal de estimação. Essa é igualmente a origem da antiga alcunha do clube, The Throstles ("Os Tordos").[53]
Os tordos vêm sendo capturados a fim de servir como complemento à dieta há pelo menos 12 000 anos,[54] e atualmente entram na composição de uma especialidade da cozinha portuguesa da região de Trás-os-Montes e Alto Douro, a 'Fritada dos passarinheiros'.[55][56] Uma das mais antigas referências a essa prática pode ser encontrada na Odisseia de Homero: "Qual, entrando pombas ou tordos num vergel, da moita em rede caem de estendidas asas, triste poleiro e cama; assim, por ordem elas em laços, curto esperneando. Cessam de palpitar estranguladas."[57] Pelo menos desde o século XIX o tordo-comum vem também sendo capturado vivo por forma a ser mantido em gaiolas como animal de estimação por causa do seu canto melodioso.[58] Tal como a caça, não existem existências concretas de que a captura de aves para a avicultura tenha um impacto significativo nas populações selvagens.[4]
Uma canção infantil alemã intitulada Ein Vogel wollte Hochzeit machen (lit. Uma ave queria casar-se) conta a história do casamento entre um melro-preto e um tordo,[59] e dada a sua proximidade ao homem existem numerosas referências ao tordo-comum em ditados populares portugueses, tais como: "Quando o teu vizinho matar um porco, mata tu também nem que seja um tordo."[60] e "Cair que nem tordos." (os tordos voam em bandos durante a época da migração, pelo que os caçadores facilmente matam vários com apenas um tiro de caçadeira).[61]
O distinto canto do tordo-comum, com frases melódicas repetidas duas ou mais vezes, é descrito pelo poeta britânico Robert Browning no seu poema Home Thoughts, from Abroad:
"That's the wise thrush; he sings each song twice over,
Lest you should think he never could recapture
The first fine careless rapture!"[62]
O canto do tordo-comum também inspirou o poeta britânico Thomas Hardy, que fala em Darkling Thrush do seu "canto vespertino de coração cheio/de alegria ilimitada",[63] mas o poeta britânico Ted Hughes concentrou-se na sua destreza como caçador no seu poema Thrushes: "Nada além de saltar e/apunhalar/e um segundo devorador".[64] O poeta galês Edward Thomas escreveu 15 poemas sobre melros ou tordos, incluindo The Thrush:
"I hear the thrush, and I see
Him alone at the end of the lane
Near the bare poplar's tip,
Singing continuously."[36]
Em The Tables Turned, o poeta romântico William Wordsworth faz referência ao tordo-comum, escrevendo:
"Hark, how blithe the throstle sings
And he is no mean preacher
Come forth into the light of things
Let Nature be your teacher."[65]
O poeta e dramaturgo T. S. Eliot usa o tordo como metafora para os desvios e más decisões da vida no início do primeiro dos Quatro Quartetos:
"Shall we follow? Quick, said the bird, find them, find them,
Round the corner. Through the first gate,
The deception of the thrush? Into our first world."
Into our first world, shall we follow
Na saga Jogos Vorazes, o tordo é utilizado como símbolo da liberdade pela população de Panem - país fictício da trama.
|língua3=
(ajuda) |autor=
at position 1 (ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda); templatestyles stripmarker character in |autor=
at position 1 (ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda); templatestyles stripmarker character in |autor=
at position 1 (ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda); templatestyles stripmarker character in |autor=
at position 1 (ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda); templatestyles stripmarker character in |autor=
at position 1 (ajuda) |língua3=
(ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |autor=
at position 1 (ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda); templatestyles stripmarker character in |autor=
at position 1 (ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda); templatestyles stripmarker character in |autor=
at position 1 (ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda); templatestyles stripmarker character in |autor=
at position 1 (ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda) Cap. 9, p. 66-72 |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda); templatestyles stripmarker character in |autor=
at position 1 (ajuda) |língua3=
(ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |autor=
at position 1 (ajuda) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link) |língua3=
(ajuda); templatestyles stripmarker character in |autor=
at position 1 (ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) |língua3=
(ajuda) O tordo-comum, tordo-músico ou tordo-pinto (nome científico: Turdus philomelos) é uma ave pertencente ao género Turdus. Ocorre naturalmente na Europa, Norte de África, Médio Oriente e Sibéria, e foi introduzida na Austrália e Nova Zelândia durante a segunda metade do século XIX. Dependendo da latitude, pode ser residente, migratória ou parcialmente migratória, possuindo três subespécies geralmente aceites.
O tordo-comum é omnívoro, consumindo uma grande variedade de invertebrados, bagas e drupas, tendo o hábito de usar uma pedra como uma bigorna para partir a casca dos caracóis. Ambos os sexos possuem a parte superior da cabeça e do corpo castanha, contrastando com a parte inferior do corpo de cor creme ou couro com malhas negras. Os machos possuem um vasto repertório de vocalizações, que incluem distintivas frases musicais repetidas. Esta espécie nidifica em florestas, jardins e parques, construindo ninhos em forma de taça com ervas e lama em árvores e arbustos.
Apesar de se encontrar em declínio na Europa, possui uma grande área de distribuição geográfica e uma grande população global, pelo que não se considera que se encontre globalmente ameaçada. Existem numerosas referências literárias e culturais ao tordo-comum, frequentemente relacionadas com o canto melodioso dos machos.
Sturzul cântător (Turdus philomelos) este o specie de pasăre, care aparține familiei Turdidae din ordinul Paseriforme (Passeriformes).
Drozd plavý (zastarano: drozd spevavý, drozd obecný, plavec; lat. Turdus philomelos, staršie Turdus musicus, Turdus ericetorum, Turdus philomelogus, Turdus philomelus)[3][4][5][6] je druh z čeľade drozdovité. Obýva palearktídu, východne až po Bajkalské jazero.[7] Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov drozd plavý patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej populácie je stúpajúci, v Európe bol v rokoch 1980 – 2013 zaznemenaný stúpajúci trend.[1]
Je o niečo menší ako drozd čvíkotavý.
Spev je melodický, čistý a strofy viackrát opakuje. Po vyplašení vydáva opakovane čak. Za letu sa ozýva vysokým a krátkym sip-cip.[8]
Je sťahovavý. Hniezdi na celom území Slovenska, v malom počte prezimuje. Odhadovaný počet hniezdiacich párov je 300 000 - 600 000, zimujúcich jedincov 0 - 100. Na Slovensku bolo dokázané alebo pravdepodobné hniezdenie v 97,70 % mapovacích kvadrátoch. Veľkosť populácie i územie na ktorom sa vyskytuje sú stabilné, maximálna zmena do 20%. Ekosozologický status v rokoch 1995, 1998[7] a 2001 žiadny.[9] V roku 2014 LC - menej dotknutý.[2][10][11] Európsky ochranársky status SPEC4 - druhy, ktorých globálne populácie sú koncentrované v Európe a majú tam vhodný ochranársky status. Stupeň ohrozenia S - vyhovujúci ochranársky status.[7]
Hniezdi vo všetkých typoch lesov a v parkoch.[7]
Živí sa hmyzom alebo bezstavovcami.
Drozd plavý (zastarano: drozd spevavý, drozd obecný, plavec; lat. Turdus philomelos, staršie Turdus musicus, Turdus ericetorum, Turdus philomelogus, Turdus philomelus) je druh z čeľade drozdovité. Obýva palearktídu, východne až po Bajkalské jazero. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov drozd plavý patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej populácie je stúpajúci, v Európe bol v rokoch 1980 – 2013 zaznemenaný stúpajúci trend.
Cikovt (znanstveno ime Turdus philomelos), do 25 cm velika ptica pevka iz družine drozgov. Živi v gozdovih in parkih Evrope ter severnih in zmernih območjih Azije. Zgoraj je rjav, spodaj ima na rumenkasto beli podlagi rjave lise. Samec se glasno oglaša in pri tem napev po navadi trikrat ponovi. Gnezdi na drevju in grmovju. prehranjuje se z žuželkami, jagodičevjem in sadeži. Severne populacije se selijo do Severne Afrike in Jugozahodne Azije.
Leksikon živali. Tržič: Učila International. 2008. COBISS 236967168. ISBN 978-961-6582-23-0.
Cikovt (znanstveno ime Turdus philomelos), do 25 cm velika ptica pevka iz družine drozgov. Živi v gozdovih in parkih Evrope ter severnih in zmernih območjih Azije. Zgoraj je rjav, spodaj ima na rumenkasto beli podlagi rjave lise. Samec se glasno oglaša in pri tem napev po navadi trikrat ponovi. Gnezdi na drevju in grmovju. prehranjuje se z žuželkami, jagodičevjem in sadeži. Severne populacije se selijo do Severne Afrike in Jugozahodne Azije.
Taltrast (Turdus philomelos) är en fågel inom familjen trastar som förekommer i stora delar av Palearktis så långt österut som Bajkalsjön. Den delas upp i två till fyra underarter. Den har brun ovansida och svartprickig gulvit eller gulbrun undersida. Dess karakteristiska sång, med upprepade musikaliska fraser, har ofta omnämnts i poesi.
Taltrasten häckar i skogar, trädgårdar och parker. Den är delvis flyttfågel och många fåglar övervintrar i södra Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Den har även introducerats till Nya Zeeland och Australien. Fastän den inte är hotad globalt sett har allvarliga populationsminskningar skett i delar av Europa, möjligen på grund av förändringar i jordbruksmetoder.
Taltrasten bygger sitt skålformade rede i en buske eller ett träd, men även direkt på marken, och lägger vanligtvis fyra till fem ägg. Den är allätare och har vanan att använda en favoritsten som "städ" för att krossa sniglar mot. Liksom andra tättingar drabbas den av inre och yttre parasiter och vanliga predatorer är katter och rovfåglar.
Taltrasten häckar i så gott som hela Europa (men inte i större delen av Iberiska halvön, Italiens lågländer eller södra Grekland[2]). Österut finns den i Ukraina och Ryssland nästan till Bajkalsjön.[2]
Den når 75°N i Norge, men bara omkring 60°N i Sibirien. I de norra delarna av sitt utbredningsområde är taltrasten flyttfågel. Fåglar från Skandinavien, Östeuropa och Ryssland övervintrar runt Medelhavet, Nordafrika och Mellanöstern,[2] men bara vissa av fåglarna i den mildare västra delen av häckningsutbredningen lämnar sina häckningsområden.[2] De flyttar i september till oktober och återvänder till sina nordliga häckningsplatser i slutet av mars till början av maj.[3] Taltrast har förekommit som tillfällig gäst på Grönland, andra öar i Atlanten samt i Västafrika.[2] Läs mer under Flyttning
Taltrasten förekommer även i Australien, där den introducerades på 1850-talet till delstaten Victoria. Idag finns den främst i parker och trädgårdar i Melbourne. Den introducerades också under 1860-talet till New South Wales och Queensland, och senare till Canberra men ingen av dessa populationer överlevde. Den australiska populationen är stannfågel och häckar från januari till september.[4] Den har även introducerats till St. Helena under åren 1824, 1852 och 1869, men inte heller dessa populationer överlevde. Däremot överlevde populationen som introducerades till Nya Zeeland 1862 där den idag finns spridd över hela landet och utgör ett av de största skadedjuren för fruktodlare.[5] Fåglar av nominatformen introducerades i Nya Zeeland och Australien synbarligen av helt känslomässiga skäl.[6] I Nya Zeeland, där den introducerades på båda huvudöarna, etablerades taltrasten snabbt och spred sig till omkringliggande öar såsom Kermadecöarna, Chathamöarna och Aucklandöarna.[7] I Nya Zeeland tycks det ske en begränsad skadeverkan på vissa ryggradslösa djur på grund av introducerade fågelarter.[8] Som introducerad art har den inget lagstadgat skydd i Nya Zeeland, och kan dödas när som helst.[9]
Taltrasten beskrevs första gången taxonomiskt av den tyske ornitologen Christian Ludwig Brehm 1831, och bär fortfarande sitt ursprungliga vetenskapliga namn, Turdus philomelos.[10]
Data från en molekylärstudie utförd 2007 indikerar att taltrastens närmaste släktingar är dubbeltrast (T. viscivorus) och kinesisk trast (T. mupinensis) som båda har liknande teckning som taltrasten. Dessa tre arter är tidiga utskott från Turdus-släktets utvecklingslinje innan de diversifierades och spreds över jorden. Deras släktskap med övriga europeiska trastar, som exempelvis koltrasten (T. merula), är däremot inte lika nära.[11]
Taltrasten brukar delas upp i två till fyra underarter:
Taxonen clarkei och nataliae kategoriseras inte som underarter av vissa auktoriteter men har underartsstatus av bland andra Clements[12]:
Nominatformen av taltrast (T. p. philomelos) är mellan 20 och 23,5 centimeter lång,[2] har ett vingspann på ungefär 33–36 centimeter[13] och väger 50–107,[2] i snitt mellan 65 och 90 gram.[14] Könen är lika. På ovansidan är den ganska ljust brun och på undersidan gulvit eller brungul, blekare på buken, med mörka fläckar. Undersidan av vingen är grå och de undre vingtäckarna är varmt rostgula. Näbben är gulaktig och benen och fötterna är rosa. Juvenilerna liknar adulta fåglar, men har gulbruna eller orange ränder på stjärt- och vingtäckarna.[2]
Klinalt blir ovansidan kallare i tonen från väster till öster över häckningsutbredningen från Sverige till Sibirien.
De förekommer hybrider mellan de olika taxonen och dessa uppvisar mellanformer i morfologi och dräktkaraktärer.[2]
Taltrasten har ett kort, skarpt tsip-läte, som under flyttningen ersätts av ett tunt högt siip, liknande rödvingetrastens men kortare. Varningslätet är ett explosivt smattrande "tix-itix-itix..." som blir kortare och mer högröstat med ökande fara. Taltrastens sång kan likna koltrastens men består av korta motiv som upprepas flera gånger. Hanens sång, som framförs från träd, tak eller andra upphöjda platser, är en hög klar löpning av musikaliska fraser, som upprepas två till fyra gånger, filip filip filip codidio codidio quitquiquit tittit tittit tereret tereret tereret, och blandas med gnisslande noter och härmningar. Nominatformen framför sin sång främst från november till juli medan underarten T. p. hebridensis på Yttre Hebriderna främst sjunger från februari till juni.[2] För dess vikt har denna art ett av de mest högljudda fågellätena.[15]
En enskild hane kan ha en repertoar på mer än 100 fraser,[16] av vilka många har kopierats från dess föräldrar och från grannfåglar. Taltrastar kan imitera bland annat ljud från föremål tillverkade av människor, som telefoner,[17] och taltrasten upprepar också läten från fåglar i fångenskap.[2]
Den europeiska art som till utseendet mest liknar taltrasten är rödvingetrast (T. iliacus), som bäst särskiljs genom sitt kraftiga vita ögonbrynsstreck, röda kroppssidor och att undersidan av vingen är röd vilket syns i flykten. Dubbeltrasten (T. viscivorus) är mycket större, har vita hörn på stjärten och vita undre vingtäckare. Den art som till utseendet är allra mest lik taltrasten är annars den närbesläktade kinatrasten (T. mupinensis) men den har svarta markeringar i ansiktet och för övrigt så överlappar inte dessa båda arters utbredningsområden varandra.[2]
Taltrasten är vanligen inte social, men flera fåglar kan sova tillsammans på vintern eller i lämpliga födoområden vara löst förbundna, ibland med andra trastar som koltrast, björktrast, rödvingetrast och taigatrast.[2] Till skillnad från de mer kringströvande björktrastarna och rödvingetrastarna tenderar taltrasten att återvända regelbundet till samma vinterkvarter.[18] Den är en monogam revirhävdande art, och i områden där den helt och hållet är flyttfågel återupprättar hanen sitt häckningsrevir och börjar sjunga så snart han återvänder. I de mildare områdena där vissa fåglar stannar året om är hanen kvar i sitt häckningsrevir, där den sjunger emellanåt, medan honan i vissa fall upprättar ett separat vinterområde tills parbildningen återupptas i början av våren.[18]
Taltrasten häckar vanligen i skogar med mycket undervegetation och mer öppna områden i närheten, och använder i västra Europa även trädgårdar och parker. Den häckar upp till trädlinjen och når 2200 meter i Schweiz. Underarten T. p. hebridensis häckar i mer öppna landskap, däribland hedar, och i den östra delen av taltrastens eurasiska utbredningsområde är nominatformen begränsad till kanten av de täta barrskogarna.[2]
I intensivt uppodlade områden där jordbruksmetoder tycks ha gjort skördade marker olämpliga är trädgårdar viktiga häckningsplatser. I en undersökning i England hittades endast 3,5 % av taltrastarnas revir i odlade områden, medan 71,5 % fanns i trädgårdar, trots att dessa utgjorde endast 2 % av den totala ytan. De återstående resterna låg i skogsområden (1 % av den totala ytan).[19]
Vinterhabitatet liknar häckningsområdet, utom att höga lägen och andra exponerade platser undviks[18]. Underarten T. p. hebridensis frekventerar dock havsstranden på vintern.[2]
Taltrasten brukar häcka mellan april och juli.[3] Honan bygger ett prydligt skålformat rede som inreds med lera, torra grässtrån[2] och träsmulor, och fodras med ett vedliknande material, bestående av murken ved och spott.[3] Boet placeras i en buske, ett träd eller en ranka, eller i den hebridiska underartens fall på marken. Den lägger fyra eller fem glansiga blåa ägg med svarta eller lila prickar.[2] De är vanligen 2,7 x 2,0 centimeter i storlek och väger 6,0 gram, av vilka 6 % av vikten utgörs av skalet.[20] Honan ruvar äggen ensam i tio till 17 dagar, och efter kläckningen tar det ungefär lika lång tid tills ungarna blir flygga. Två eller tre kullar på ett år är normalt, men i den norra delen av utbredningsområdet förekommer att bara en kull föds.[2] I genomsnitt överlever 54,6 % av ungfåglarna i Storbritannien sitt första levnadsår, och den årliga överlevnadsgraden för adulta fåglar är 62,2 %. Den genomsnittliga livslängden är tre år, men den högsta uppmätta åldern är tio år och åtta månader.[20]
Taltrasten är ibland värddjur för häckningsparasiterande gökar, men detta är mycket ovanligt eftersom trasten har förmågan att urskilja gökens ägg.[21] Taltrasten visar dock inte samma aggressivitet mot adulta gökar som koltrasten gör.[22] Den population som har introducerats i Nya Zeeland, där göken inte förekommer, har behållit förmågan att känna igen och stöta bort ägg som inte liknar dess egna.[23]
Vanliga predatorer av adulta taltrastar är katter, minervauggla och sparvhök, och ägg och boungar tas av skata, nötskrika och, där de förekommer, grå ekorre.[24][25][26] Liksom hos andra tättingar är parasiter vanliga, däribland endoparasiter, såsom rundmasken Splendidofilaria (Avifilaria) mavis vars artnamn mavis just härrör från denna trast.[27] En rysk undersökning av blodparasiter visade att alla björktrastar, rödvingetrastar och taltrastar som undersökts bar på blodparasiter, särskilt Haemoproteus och Trypanosoma.[28] Fästingar är också vanliga, och kan bära smittoämnen, däribland hjärninflammation i skogiga områden i centrala och östra Europa och Ryssland,[29] och, mer utbrett, Borrelia-bakterier.[30] Vissa arter av Borrelia orsakar sjukdomen borrelia, och fåglar som födosöker på marken, som taltrasten, kan fungera som reservoar för sjukdomen.[31]
Den flyttar mestadels nattetid med stark och direkt flykt. Den flyger i lösa flockar som korsar havet på bred front i stället för koncentrera sig på kortväga överflygningar (vilket större fåglar nyttjar) och ropar ofta för att upprätthålla kontakt.[2] Flyttningen kan börja redan i slutet av augusti i de östligaste och nordligaste delarna av utbredningsområdet, men huvuddelen av fåglarna, som har kortare avstånd att tillryggalägga, beger sig söderut från september till mitten av december. Dåligt väder kan dock tvinga dem att flytta längre. Återflyttningen varierar mellan mitten av februari runt Medelhavet till maj i norra Sverige och centrala Sibirien.[2]
Taltrasten är allätare och äter många sorters ryggradslösa djur, särskilt maskar och snäckor, samt mjuk frukt och bär. Liksom släktingen koltrast hittar taltrasten bytesdjur med synen och har en jaktteknik på öppen mark där den springer och stannar till, och rotar igenom lövhögar på jakt efter saker att äta.[2] Taltrastarna äter mest insekter, sniglar och larver. På höstarna domineras födan av bär, mest blåbär och lingon, men även soppar.[3]
Snäckor är särskilt viktiga när torka eller dåligt väder gör det svårt att hitta annan föda. Trasten använder ofta en favoritsten som "städ" som den krossar snäckan mot innan den drar ut den mjuka kroppen vilken den alltid stryker mot marken före förtäring.[18] Unga fåglar plockar först föremål och försöker leka med dem tills de lär sig att använda städ som redskap för att krossa snäckor.[32] Boungarna utfodras mestadels med animalisk föda såsom maskar, snäckor, sniglar och insektslarver.[2]
Parksnäcka (Cepaea nemoralis) äts regelbundet av taltrasten, och dess polymorfa skalmönster har föreslagits som evolutionära svar för att begränsa predation,[33] men taltrastar kanske inte är den enda selektiva kraften som är inblandad.[34]
Taltrasten har en mycket stor utbredning, som uppskattas till 10 miljoner kvadratkilometer, och en stor population, med uppskattningsvis 40 till 71 miljoner individer enbart i Europa.[35]
I västra Palearktis finns tecken på nedgång i populationen, men på en nivå under den tröskel som krävs för rödlistning på global nivå (dvs en minskning i antal av mer än 30 % på tio år eller tre generationer) och IUCN kategoriserar arten som "livskraftig" (LC).[35] I Storbritannien och Nederländerna har populationen minskat med mer än 50 % och taltrasten upptas i regionala rödlistor.[18][36] Minskningarna är störst i jordbruksområden (73 % sedan mitten av 1970-talet) och antas bero på förändringar i jordbruksmetoder under de senaste årtiondena.[37] De exakta orsakerna till minskningen är inte kända men kan ha att göra med att häckar försvunnit, att bönderna har övergått till att så grödor på hösten istället för våren, och troligen den ökade användningen av bekämpningsmedel. Dessa förändringar kan ha minskat tillgången på föda och boplatser.[38] I trädgårdar kan användningen av förgiftade beten för att bekämpa snäckor och sniglar utgöra ett hot[26] och i stadsområden blir en del trastar överkörda av bilar när de använder vägytan till att krossa snäckor.[39]
Trastar har fångats för att ätas från så lång tid tillbaka som 12 000 år sedan[40] och ett tidigt omnämnande finns i Odysséen: "Som vingsnabba trastar och duvor, flygande hem mot sitt bo, blir fast i snaran man gillrat inne i busksnåren lömskt och möter ett fasansfullt rede.".[41] Jakten pågår än idag runt Medelhavet, men anses inte vara någon betydande faktor för artens nedgång i delar av utbredningsområdet.[37]
Tills åtminstone 1800-talet hölls taltrasten som burfågel på grund av sin melodiska sång.[42] Liksom för jakten finns det få belägg för att infångandet av vilda fåglar har haft någon betydande effekt på populationerna.[2]
Taltrasten kallades förr för bland annat sångtrast, klädra, klera, fjällstare, talltrast, gäddtrast, maaltrost, vakan och den norske nattergal.[43][44]
Klåra och kledra är vanliga namn i Småland samt klödra i Östergötland.[45]
I Norge kallades den natvuku, och benämningen nattvaka eller vaka var vanligast i Västsverige, klera förekom främst i Småland medan maaltrost främst användes i Norrland.[46]
Taltrasten bär sitt ursprungliga vetenskapliga namn, Turdus philomelos, som den tilldelades 1832 av Brehm.[10] Släktesnamnet Turdus är det latinska ordet för trast, och artepitetet syftar på Filomela från grekisk mytologi, som fick sin tunga avskuren, men förvandlades till en sångfågel. Namnet kommer från grekiskans philo- (älskande), och melos (sång).[20] I vissa publikationer har den tilldelats det vetenskapliga namnet Turdus musicus vilket även är en föråldrad synonym till rödvingetrasten.[43]
Taltrastens karakteristiska sång, med melodiska fraser som upprepas två eller flera gånger, beskrivs av den brittiske 1800-talspoeten Robert Browning i dikten Home Thoughts, from Abroad.[47]
Sången inspirerade också den brittiske 1800-talsförfattaren Thomas Hardy, som beskrev den i Darkling Thrush,[48] men den brittiske 1900-talspoeten Ted Hughes i Thrushes koncentrerade sig på dess jaktskicklighet.[49] Den walesiska 1900-talspoeten R. S. Thomas skrev 15 dikter rörande koltrastar eller andra trastar, däribland The Thrush.[37]
I The Tables Turned omnämner den romantiske poeten William Wordsworth taltrasten.[50]
I Esaias Tegnérs Frithiofs saga figurerar också Taltrasten i sjunde dikten, Frithiofs lycka: Hör vakan sjunger genom lunden, den sången är från Valhalls strand;.[51]
Taltrasten är emblemet för fotbollslaget West Bromwich Albion. Den valdes eftersom den pub där laget brukade byta om höll en tam trast i en bur. Det ledde också till Albions tidiga smeknamn The Throstles.[52]
Taltrasten är Smålands landskapsfågel. Taltrasten förekom på en av de sedlar som Litauen tryckte mellan åren 1991-1993 av valutan talonas.
Taltrast (Turdus philomelos) är en fågel inom familjen trastar som förekommer i stora delar av Palearktis så långt österut som Bajkalsjön. Den delas upp i två till fyra underarter. Den har brun ovansida och svartprickig gulvit eller gulbrun undersida. Dess karakteristiska sång, med upprepade musikaliska fraser, har ofta omnämnts i poesi.
Taltrasten häckar i skogar, trädgårdar och parker. Den är delvis flyttfågel och många fåglar övervintrar i södra Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Den har även introducerats till Nya Zeeland och Australien. Fastän den inte är hotad globalt sett har allvarliga populationsminskningar skett i delar av Europa, möjligen på grund av förändringar i jordbruksmetoder.
Taltrasten bygger sitt skålformade rede i en buske eller ett träd, men även direkt på marken, och lägger vanligtvis fyra till fem ägg. Den är allätare och har vanan att använda en favoritsten som "städ" för att krossa sniglar mot. Liksom andra tättingar drabbas den av inre och yttre parasiter och vanliga predatorer är katter och rovfåglar.
Öter ardıç kuşu ya da çil bakal (Turdus philomelos), karatavukgiller (Turdidae) familyasından, Avrasya'nın tamamına yakın bir alanda yaşayan, ötücü bir kuş türüdür. Üst tüyleri kahverengi, alt tüyleri ise kara benekli krem ya da ten rengidir ve üç alt türü tanınır. Tekrar eden şarkıya benzer kendine özgü şakımalarıyla bilinir.
Ormanlarda, bahçe ve parklarda ürerler ve kısmen göçmendirler. Önemli bir popülasyonu kışları Avrupa'nın güneyinde, Kuzey Afrika'da ve Orta Doğu'da geçirirler. Aynı zamanda Yeni Zelanda ve Avustralya'ya da tür olarak yerleştirilmiştir. Dünya popülasyonu tehdit altında değilse de Avrupa'nın bazı bölümlerinde tarım uygulamalarının değişmesi nedeniyle ciddi derecede popülasyon düşüşü olmuştur.
Öter ardıç kuşu çalılık ya da ağaçlara, duvarları çamurla kaplı kase şeklinde yuva yapar ve dört ila beş adet koyu benekli mavi yumurta yumurtlar. Hepçildirler ve örs gibi kullandıkları bir taşın üzerinde salyangozların kabuklarını kırarlar. İç ve dış parazitlerden etkilenir ayrıca kediler ve diğer yırtıcı kuşlar tarafından avlanırlar.
Öter ardıç kuşu 1831 yılında Alman ornitolog Christian Ludwig Brehm tarafından tanımlanmıştır ve o zamandan beri ilk verilen bilimsel adını korumaktadır: Turdus philomelos.[1] Cins ismi olan Turdus, ardıç kuşunun Latincesidir. Bilimsel adın ikinci bölümü ise Yunan mitolojisinde dili kesildikten sonra şakıyan bir kuşa dönüşen Atinalı prenses Filomela'ya bir atıftır. Adı Grekçe Φιλο philo- (seven), ve μέλος melos (şarkı) kelimelerinden oluşmuştur.[2]
Yakın zamanlarda yapılan moleküler bir araştırma sonucunda öter ardıç kuşunun en yakın akrabalarının, benzer renkte tüylere sahip olan ökse ardıç kuşu (T. viscivorus) ve Çin ardıç kuşu (T. mupinensis) olduğu ortaya çıkmıştır. Bu üç tür Turdus soyundan erken dönemlerde ayrılan bir dalına aittirler ve karatavuk (T. merula) gibi diğer Avrupa ardıç kuşları ile akrabalık bağları daha uzaktır.[3]
Öter ardıç kuşunun üç alt türü bulunur. T. p. philomelos türün dağıldığı alanların tamamına yakınında bulunur. Britanyalı ornitolog William Eagle Clarke tarafından 1913'te tanımlanan T. p. hebridensis göçmen değildir ve İskoçya'da Dış Hebridler ile Skye Adası'nda bulunur. Bu alt tür koyu kahverengi sırtı, grimsi kıçı, açık ten rengi alt tüyleri ve hafif grimsi yanları ile en koyu renkli alt türdür.[4]
Alman ornitolog Ernst Hartert tarafından 1909 yılında tanımlanan ve William Eagle Clarke'a ithafen T. p. clarkei adı verilen üçüncü alt tür Büyük Britanya'nın kalan kısımlarında, İrlanda, Fransa, Belçika, Hollanda ve muhtemelen biraz daha doğuda ürer. Üst tüyleri ana alt türden daha sıcak tonda bir kahverengidir. Kıç tüylerinin kenarları zeytin rengindedir ve alt tüyleri parlak sarı renklidir. Kısmen göçmendir, bir kısmı Fransa'nın güneyinde ve İber Yarımadası'nda kışları geçirir. Bu alt tür, Orta Avrupa'da ana alt tür ile, İç Hebridler ve İskoçya'nın batısında da T. p. hebridensis ile melezleşir. Bu bölgelerde bulunan kuşlar iki alt türün arasında özellikler gösterir.[4] Rus Sergei Buturlin tarafından 1929 yılında tanımlanan Sibirya'da bulunan T. p. nataliae gibi diğer alt türler genel kabul görmemiştir.[4]
Öter ardıç kuşu 20 ila 23,5 cm boyunda ve 50 ila 107 g ağırlığındadır. Erkek ile dişinin tüyleri birbirine benzer. Sırtları düz kahverengi, alt tüyleri ise "V" şeklinde kara benekli krem ya da sarı-ten rengidir ve karın tüyleri daha soluktur. Kuyrukları kısadır. Kanat altları sıcak sarı renkli, gagaları sarımsı ve ayak ile bacakları da pembedir. Bu türün üst tüylerinin tonu İsveç'ten Sibirya'ya doğru donuklaşır. Yavru kuşlar da erişkin kuşlara benzer ama sırtlarında ve kanat üst tüylerinde ten rengi ve turuncu çizgiler bulunur.[4]
Avrupa ardıç kuşları arasında öter ardıç kuşuna en çok benzeyen tür kızıl ardıç kuşudur (T. iliacus) ama bu türün kalın ve beyaz bir göz bandı bulunur, yanları kızıldır ve uçarken kanat alt tüyleri kızıl renklidir. Ökse ardıç kuşu (T. viscivorus) daha büyüktür ve kuyruk köşeleri beyaz renklidir. Çin ardıç kuşunun (T. mupinensis) tüy renkleri çok benzese de yüzünde kara izler bulunur ve aynı bölgede yaşamaz.[4]
Öter ardıç kuşunun çağrısı kısa ve tiz tsip sesidir ama göç döneminde kızıl ardıç kuşunun çağrısına benzeyen ama daha kısa süren ince ve tiz siip çağrısını kullanır. Alarm çağrısı çuuk - çuuk sesidir ve tehlikenin artmasıyla daha kısalır ve kulak tırmalıyıcı hâle gelir. Erkeğin ağaç ve çatı tepelerinden ve diğer yüksek yerlerden yaptığı şakıma yüksek ve açıkça duyulan ve iki ila dört kere tekrar eden müzikal bir şakımadır: filip filip filip codidio codidio quitquiquit tittit tittit tereret tereret tereret. Bu şakıma, Dış Hebridler alt türü tarafından şubat ayından haziran ayına kadar yapılır, ancak diğer alt türler tarafından kasımdan temmuza kadar yapılır.[4] Ağırlığına oranla bu kuş türü en yüksek sesle şakıyan kuşlardan biridir.[5]
Erkek bireylerin 100'den fazla müzikal dizi içeren repertuarları olabilir.[6] Bunların çoğu ebeveynlerinden ve komşu kuşlardan kopyalanır. Yapılan taklitler arasında telefon melodileri gibi insan yapısı sesler vardır[7] ve ayrıca ak yüzlü ıslıkçı ördek gibi egzotik olanlar da dahil olmak üzere evcil ve esaret altında olan hayvanların da sesini taklit eder.[4]
Öter ardıç kuşu Avrupa'nın çoğu bölgesinde yaşar ancak İber Yarımadası'nın büyük bölümünde, İtalya'nın ovalarında ve Yunanistan'ın güneyinde bulunmaz. Ukrayna ve Rusya'da Baykal Gölü'ne kadar olan alanda da bulunur. Norveç'te 75° Kuzey enlemine, Sibirya'da ise yaklaşık 60° Kuzey enlemine kadar çıkar. İskandinavya, Doğu Avrupa ve Rusya'da yaşayan kuşlar kışları Akdeniz çevresinde, Kuzey Afrika'da ve Orta Doğu'da geçirir. Üreme alanlarının daha yumuşak iklime sahip olduğu batı kısımlarında ise bazı kuşlar göçer.[4]
T. p. philomelos alt türünden kuşlar, 1860 ila 1880 yılları arasında bazı aklimatizasyon toplulukları tarafından görünüşte tamamen duygusal nedenlerden ötürü Yeni Zelanda ve Avustralya'ya yerleştirilmiştir.[8] Yeni Zelanda'da her iki ana adaya yerleştirilen öter ardıç kuşu kısa sürede çevrede bulunan Kermadec, Chatham ve Auckland Adaları gibi diğer adalara da yayılmıştır.[9] Her ne kadar Yeni Zelanda'da yaygın bir tür ise de Avustralya'da yalnızca Melbourne çevresinde küçük bir popülasyon yaşamaktadır.[10] Yeni Zelanda'da yerleştirilen kuş türleri nedeniyle bazı omurgasız popülasyonlarında sınırlı bir zararlı etki görülmüştür[11] ve ayrıca öter ardıç kuşu ticari meyve ürünlerine de zarar vermektedir.[12] Yerleştirilen bir tür olduğu için Yeni Zelanda'da yasal olarak korunma altında değildir ve istenildiği zaman avlanabilir.[13]
Öter ardıç kuşu tipik olarak alt örtüsü gelişmiş ormanlarda ve yakınlarında bulunan daha açık arazilerde yuvalanır. Batı Avrupa'da ayrıca bahçe ve parkları da kullanır. İsviçre'de 2.200 m'ye ulaşan ağaç hattına kadar uzanır. Adalarda yaşayan T. p. hebridensis daha açık alanlarda yaşar. Öter ardıç kuşunun bulunduğu bölgelerin doğu sımırında yoğun kozalaklı ormanların kenarlarında yaşar.[4]
Yoğun olarak tarım yapılan yerlerde bahçeler önemli bir üreme alanıdır. İngiltere'de yapılan bir araştırmada yaşam alanlarının yalnızca %3,5 olan kısmının tarlalarda olduğu ama toplam alanın %2'si olmasına rağmen yaşam alanının %71,5 gibi bir kısmını bahçelerin oluşturduğu ortaya çıkarılmıştır. Geri kalan kısım ormanlardan oluşmaktadır.[14]
Kışları geçirdikleri alanlar, üreme için bulundukları alanlara benzer ancak daha yüksek yerlerde bulunurlar ve açık alanlardan kaçınırlar.[15] Ancak adalarda yaşayan T. p. hebridensis alt türü kışları deniz kıyısında bulunabilir.[4]
Öter ardıç kuşu genellikle sürü hâlinde yaşayan bir tür değildir ancak kışları birkaç kuş bir arada yuva yapabilir ve uygun beslenme alanlarında karatavuk, tarla ardıç kuşu, kızıl ardıç kuşu ve kara gerdanlı ardıç kuşu gibi diğer kuşlarla bir arada görülebilir.[4] Daha çok göçmen özellikleri taşıyan tarla ardıç kuşu ve kızıl ardıç kuşunun aksine öter ardıç kuşu kışları aynı bölgeye göçer.[15]
Öter ardıç kuşu tekeşli ve belirli bir bölgede yaşayan bir türdür. Tamamen göçmen olarak davrandığı bölgelerde, göç dönüşü erkek kuş eski bölgesine tekrar geldiğinde sahiplenerek şakımaya başlar. Daha yumuşak iklimli olan bölgelerde erkek üreme bölgesinde yıl boyunca kalır ve aralıklı olarak şakırken dişi kışları ayrı bir bölgeye gidip bahar başında üreme dönemi öncesi tekrar erkek ile çift oluşturmak için aynı bölgeye gelebilir.[15]
Göç sırasında öter ardıç kuşu çoğunlukla geceleri doğrusal bir rotada dayanıklı bir uçuş sergiler. Dağınık sürüler hâlinde geniş bir cepheye yayılmış olarak denizi geçer ve bağlantıyı sağlamak için sürekli olarak çağrıda bulunur.[4] Yaşama bölgelerinin en doğu ve batısında göç ağustosun sonlarına doğru başlayabilir ancak daha az yol katetmesi gerekn kuşlar eylülden aralık ayının ortalarına doğru güneye uçmaya başlar. Göçten geri dönüş Akdeniz çevresinde şubat ayının ortasında İsveç'İn kuzeyi ve Sibirya'da mayıs ayında aşlar.[4] Grönland, çeşitli Atlantik adaları ve Batı Afrika'da geçici konuklara rastlanmıştır.[4]
Dişi öter ardıç kuşu çalılıklarda, ağaçlarda ya da Hebridler alt türünde görüldüğü üzere yerde kase şeklinde, çamur ve kuru ot ile sıvanmış bir yuva yapar. Parlak mavi ve siyah ya da mor benekli dört ila beş yumurta yumurtlar.[4] Yumurtalar genellikle 2.0 ila 2.7 cm büyüklüğünde ve 6 g ağırlığındadır ve ağırlığının %6'sı kabuktan oluşur.[2] Kuluçkaya dişi kuş tek başına 10 ila 17 gün boyunca yatar ve yavrular yumurtadan çıktıktan sonra yine 10 ila 17 gün arasında palazlanır. Yıl içinde iki ila üç kere yavrulama normaldir ancak yaşam bölgelerinin kuzeyinde yılda bir kere yavrulanır.[4] Britanya adalarında yavru kuşların yaşamda kalma yüzdesi %54.6 iken erişkin kuşlar için %62.2 dir. Tipik yaşam süresi üç yıldır ancak en uzun yaşam süresi olarak 10 yıl 8 ay kaydedilmiştir.[2] Öter ardıç kuşu yuvalarına bayağı guguk gibi gugukgillerden kuşlar yumurtalarını bırakırlar ancak kendi yumurtalarına benzemeyen bu yumurtalar öter ardıç kuşu tarafından tanındığı için bu durum çok sık görülmez.[16] Yine de karatavuklar tarafından erişkin guguk kuşuna karşı gösterilen saldırgan tavır öter ardıç kuşu tarafından gösterilmez.[17] Yeni Zelanda'ya yerleştirilen kuşlar, burada guguk kuşu olmamasına rağmen, geçen 130 yıldan fazla sürede kendi yumurtalarına benzemeyen bu yumurtaları tanıma ve reddetme yetisini kaybetmemiştir.[18]
Erişkin kuşlar kediler, kukumavlar ve atmacalar tarafından avlanabilir. Yumurtalar ve yavrular ise saksağanlar, alakargalar ve boz sincaplar tarafından avlanır.[19][20] Diğer ötücü kuşlarda olduğu gibi parazitlere sıkça rastlanır. Kan parazitleri üzerine yapılan bir Rus araştırması tüm tarla ardıç kuşları, kızıl ardıç kuşları ve öter ardıç kuşlarının örneklerinin özellikle Haemoproteus and Trypanosoma gibi parazitleri barındırdıklarını göstermiştir.[21] Ixodes cinsi kenelerde yaygın olarak görülür ve bu keneler Orta ve Doğu Avrupa ile Rusya'da ormanlık alanlarda kene ile taşınan ensefalit gibi patojenleri taşıyabilir.[22] Yaygın olarak Borrelia bakterisi de görülür.[23] Borrelia bakterisinin bazı türleri Lyme hastalığına neden olur ve öter ardıç kuşu gibi yerden beslenen kuşlar bu hastalık için kaynak oluşturabilir.[24]
Öter ardıç kuşu hepçildir. Solucanlar ve salyangozlar başta olmak üzere omurgasızları ve yumuşak meyveleri yerler. Akrabası olan karatavuk gibi avını görerek bulur ve yerde koş ve dur şeklinde bir avlanma tekniğine sahiptir. Yerdeki yapraklar arasını karıştırarak besin arar.[4]
Kuraklık ve diğer kötü hava koşulları başka bir besin bulmasını zorlaştırdığında en önemli besini salyangozlardır. Öter ardıç kuşu bir taşı "örs" gibi kullanarak salyangozların kabuğunu kırarak yumuşak dokuyu ortaya çıkarır ve yemeden önce yere sürer.[15] Genç kuşlar salyangoz kabuklarını taşa vurmayı öğrenene kadar avlarıyla oynar ve gagalarlar.[25] Yeni yumurtadan çıkan kuşlar asıl olarak solucanlar, salyangozlar ve böcekler gibi hayvansal besinlerle beslenirler.[4]
Öter ardıç kuşu yaklaşık 10 milyon kilometrekare olarak tahmin edilen geniş bir alana yayılmıştır ve yalnızca Avrupa'da 40 ila 71 milyon arası olan büyük bir populasyına sahiptir.[26]
Batı Palearktik bölgede popülasyonun azaldığına dair veriler mevcuttur ancak küresel korunma gerektirecek olan eşik seviyesinin altındadır ve IUCN Kırmızı Listesi bu türü "Asgari Endişe" altında sınıflandırır.[26] Büyük Britanya ve Hollanda'da popülasyonda %50'nin üzerinde bir azalma olmasından ötürü öter ardıç kuşu bölgesel kırmızı listeye konulmuştur.[15][27] Tarım alanlarında 1970'lerden beri kaydedilen %73'lük popülasyon azalmasının son yıllarda değişen tarım uygulamaları olduğuna inanılmaktadır.[28]
Ardıç kuşları 12.000 yıldan beridir yenmek üzere avlanmaktadır.[29] ve buna ait kaynaklardan en eskisi Odysseia'dır.[30] Akdeniz civarında günümüzde de avlanmaktadır ancak bu türün nüfusunun azalmasında önemli bir faktör olarak görülmemektedir.[28] İspanya'da bu tür göç ederken, Avrupa Birliği tarafından yasaklanmış bir yöntem olsa da ökse kullanılarak avlanmaktadır. Bu yönteme Valensiya'da müsamaha gösterilmektedir.[31] 2003 ve 2004 yıllarında Avrupa Birliği bu yöntemin Valencia bölgesinde kullanılmasını engellemeye çalışmıştır ancak başarılı olamamıştır.[32][33] En azından 19. yüzyıla kadar öter ardıç kuşu şakrak sesi yüzünden evlerde kafeste beslenmekteydi.[34] Avcılıkta olduğu gibi ev hayvanı olarak doğadan alınan kuşların nüfusun azalmasına etkisi hakkında yeterli kanıt bulunmamaktadır.[4]
|coauthors=
görmezden gelindi (yardım)(İngilizce) |coauthors=
görmezden gelindi (yardım) |coauthors=
görmezden gelindi (yardım) |coauthors=
görmezden gelindi (yardım) 1225–1228 |coauthors=
görmezden gelindi (yardım) |coauthors=
görmezden gelindi (yardım) |coauthors=
görmezden gelindi (yardım) |coauthors=
görmezden gelindi (yardım) |biçim=
kullanmak için |url=
gerekiyor (yardım). 12 (7), s. 1087–1094. Bilinmeyen parametre |coauthors=
görmezden gelindi (yardım); |journal=
dış bağlantı (yardım) |coauthors=
görmezden gelindi (yardım) 355–359 |coauthors=
görmezden gelindi (yardım)
Öter ardıç kuşu ya da çil bakal (Turdus philomelos), karatavukgiller (Turdidae) familyasından, Avrasya'nın tamamına yakın bir alanda yaşayan, ötücü bir kuş türüdür. Üst tüyleri kahverengi, alt tüyleri ise kara benekli krem ya da ten rengidir ve üç alt türü tanınır. Tekrar eden şarkıya benzer kendine özgü şakımalarıyla bilinir.
Ormanlarda, bahçe ve parklarda ürerler ve kısmen göçmendirler. Önemli bir popülasyonu kışları Avrupa'nın güneyinde, Kuzey Afrika'da ve Orta Doğu'da geçirirler. Aynı zamanda Yeni Zelanda ve Avustralya'ya da tür olarak yerleştirilmiştir. Dünya popülasyonu tehdit altında değilse de Avrupa'nın bazı bölümlerinde tarım uygulamalarının değişmesi nedeniyle ciddi derecede popülasyon düşüşü olmuştur.
Öter ardıç kuşu çalılık ya da ağaçlara, duvarları çamurla kaplı kase şeklinde yuva yapar ve dört ila beş adet koyu benekli mavi yumurta yumurtlar. Hepçildirler ve örs gibi kullandıkları bir taşın üzerinde salyangozların kabuklarını kırarlar. İç ve dış parazitlerden etkilenir ayrıca kediler ve diğer yırtıcı kuşlar tarafından avlanırlar.
У співочого дрозда довжина тулуба становить 215–250 мм, крила — 120 мм, його вага — 70 г. Колір спиної сторони — бурий, надхвістя сірувате, на крилах білувато-вохристі плями зверху. Черево білувате з жовто-охристим нальотом на грудях та з боків. По всій нижній стороні тулуба розкидані округлі або видовжені чорнувато-бурі плями. Молоді птахи відрізняються від дорослих тьмянішим, але строкатішим кольором пір'я.
Дрізд співочий мешкає у лісовий частині Європи, Кавказу, Малої Азії, у Сибіру до озера Байкал. Зимує у Західній та Південній Європі, Північній Африці, східних районах Малої Азії, на заході Передньої Азії.
На місцях гніздування з'являються у середині квітня і незабаром починають займати відповідні місця для облаштування гнізда. Гніздо влаштовують на деревах та чагарниках завжди неподалік від галявин. Гніздо дрозда співочого розташовується на висоті від 1 до 10 метрів від землі, іноді й 2,5 м. Його гніздо — це громіздка споруда нагадує чашу. Виготовляється із сухого листя, рослин, тонких гілочок, коріння. Зсередини поверхня обмазується глиною із домішкою деревної трухи. будується 3 дні, 1-2 дні відбувається обробка глиною, й день сохне. Після цього самка дрозда починає відкладати яйця.
У дроздів співочих буває 2 кладки на рік. Перша кладка відбувається наприкінці квітня — на початку травня. Тут відкладається 5-6 яєць. Другу кладку самка дрозда співочого відкладає у червні — 4-5 яєць. Колір у яєць дрозда співочого блакитний з дрібними чорно-бурими крапочками.
Яйця висиджуються 12-13 днів. Займаються годування пташенят обидва батьки. Це відбувається 150–200 разів на день. На 13-15 день пташенята починають залишати гніздо. а у серпні-вересні вони вже можуть літати.
Живиться дрізд співочий склювуючи здобич з землі. Їжею у нього виступають дощові черви, багатоніжки, дрібні павуки, личинки, гусінь, мухи, рідше молюски та ягоди.
Спів у цього птаха гучний, тривалий. Складається з різних низьких свистових звуків. Спів його дуже цікавий та незвичний.
Turdus philomelos là một loài chim trong họ Turdidae.[1] Loài này sinh sản ở lục địa Á-Âu, ở trong rừng, vườn và công viên. Chúng di cư một phần với nhiều con trú đông ở Nam Âu, bắc châu Phi và Trung Đông. Nó cũng được nhập nội vào New Zealand và Úc. Dù không bị đe dọa trên toàn cầu nhưng đã có sự sụt giảm đáng kể số lượng ở một số nơi tại châu Âu. Chúng bị các loài ký sinh bám vào mình, chúng bị săn bắt bởi các loài mèo, chim săn mồi.
Turdus philomelos là một loài chim trong họ Turdidae. Loài này sinh sản ở lục địa Á-Âu, ở trong rừng, vườn và công viên. Chúng di cư một phần với nhiều con trú đông ở Nam Âu, bắc châu Phi và Trung Đông. Nó cũng được nhập nội vào New Zealand và Úc. Dù không bị đe dọa trên toàn cầu nhưng đã có sự sụt giảm đáng kể số lượng ở một số nơi tại châu Âu. Chúng bị các loài ký sinh bám vào mình, chúng bị săn bắt bởi các loài mèo, chim săn mồi.
Самки обычно появляются на неделю позже самцов. При появлении самки самец исполняет своеобразный ритуальный танец: взъерошивает перья, приопускают крылья и скачет вокруг самки. Если самка отвечает самцу таким же танцем, то составляется пара. Ещё через неделю начинается постройка гнёзд, место для которых выбирает самка. Из всех деревьев для гнёзд они предпочитают хвойные — небольшие ели, можжевельники. На земле, в кучах хвороста гнездятся значительно реже, чем белобровики, но основная масса гнёзд расположена не высоко: от 0 до 3 м.
Гнездо похоже на гнёзда других дроздов: так же имеет чашеобразную форму, и сделано из сухих стеблей травянистых растений, иногда попадается мох, лишайники, тонкие прутики. Гнездо обильно скреплено землёй. От гнёзд других дроздов оно отличается тем, что его стенки изнутри гладко обмазаны глиной с примесью древесной трухи, всё это ещё смочено клейкой слюной, и в результате гнездо как будто оштукатурено. От гнезда чёрного дрозда оно отличается полным отсутствием подстилки. Кроме того, в целом оно значительно легче гнёзд других дроздов — в результате певчий дрозд более требователен при расположении гнезда к надёжной маскировке, нежели к хорошей опоре. При строительстве гнезда самка сначала определяет форму гнезда, вращаясь попеременно на куче гнездового материала в разные стороны, и после этого к постройке подключается самец. Яйца откладываются от начала до конца мая. Основная масса яиц первых кладок откладывается в конце 1 декады мая. Некоторые пары делают 2 кладки, 2 кладку откладывают в 1-2 декадах июня. Яиц в основном 5, от 3 до 6 яиц. Яйца ярко-голубые, с немногочисленными тёмными крапинками. Это резко отличает его яйца от яиц других дроздов.
Самки обычно появляются на неделю позже самцов. При появлении самки самец исполняет своеобразный ритуальный танец: взъерошивает перья, приопускают крылья и скачет вокруг самки. Если самка отвечает самцу таким же танцем, то составляется пара. Ещё через неделю начинается постройка гнёзд, место для которых выбирает самка. Из всех деревьев для гнёзд они предпочитают хвойные — небольшие ели, можжевельники. На земле, в кучах хвороста гнездятся значительно реже, чем белобровики, но основная масса гнёзд расположена не высоко: от 0 до 3 м.
Гнездо похоже на гнёзда других дроздов: так же имеет чашеобразную форму, и сделано из сухих стеблей травянистых растений, иногда попадается мох, лишайники, тонкие прутики. Гнездо обильно скреплено землёй. От гнёзд других дроздов оно отличается тем, что его стенки изнутри гладко обмазаны глиной с примесью древесной трухи, всё это ещё смочено клейкой слюной, и в результате гнездо как будто оштукатурено. От гнезда чёрного дрозда оно отличается полным отсутствием подстилки. Кроме того, в целом оно значительно легче гнёзд других дроздов — в результате певчий дрозд более требователен при расположении гнезда к надёжной маскировке, нежели к хорошей опоре. При строительстве гнезда самка сначала определяет форму гнезда, вращаясь попеременно на куче гнездового материала в разные стороны, и после этого к постройке подключается самец. Яйца откладываются от начала до конца мая. Основная масса яиц первых кладок откладывается в конце 1 декады мая. Некоторые пары делают 2 кладки, 2 кладку откладывают в 1-2 декадах июня. Яиц в основном 5, от 3 до 6 яиц. Яйца ярко-голубые, с немногочисленными тёмными крапинками. Это резко отличает его яйца от яиц других дроздов.
歐歌鶇(學名:Turdus philomelos)是一種分佈在歐亞大陸的鶇屬鳥類,上身呈褪色,下身呈奶白色或淺黃色,有黑色斑點。牠們歌聲獨特,常見於詩歌。
歐歌鶇在森林、花園和公園繁殖。牠們會在樹上以泥築巢,每次會生4-5顆蛋。牠們是雜食性的,懂得利用石頭作為鐵砧攻擊蝸牛。牠們就像其他雀形目般受體內、外的寄生蟲侵襲,且易被貓和猛禽捕食。
有一部份的歐歌鶇是候鳥,會飛到南歐、北非及中東過冬。牠們也有被引進到新西蘭及澳洲。牠們雖然並非瀕危,但在歐洲部份地區的數量大幅減少,可能是與種植業的改變有關。
歐歌鶇見於德國鳥類學家Christian Ludwig Brehm1831年的記載,其原學名一直沿用至今。[2]種小名是以希臘神話中的公主菲洛墨拉來命名,菲洛墨拉的舌頭被割下但卻變成了一隻會唱歌的鳥。[3]
分子研究顯示歐歌鶇是槲鶇及寶興歌鶇的近親。這三種是鶇屬早期的分支,分支出來的時間比牠們多樣化及擴散全球還要早,故與烏鶇較為疏遠。[4]
歐歌鶇其下有三個亞種:
另一個亞種,如西伯利亞的T. p. nataliae並未廣泛獲得接受。[5]
歐歌鶇長20-23.5厘米及重50-107克。兩性相似,背部呈褐色,下身呈奶白色或淺黃色,有黑色的斑點。翼底及喙呈黃色,腳是粉紅色的。牠們上身的顏色由瑞典至西伯利亞逐漸變冷色系。雛鳥像成鳥,但背上及翼底有淺黃色或橙色的斑紋。[5]
最像歐歌鶇的物種是白眉歌鶇,但牠們的眉是白色,兩側紅色。槲鶇較大,尾巴呈白色;寶興歌鶇雖然羽毛相似,但面上有黑色斑紋,而且分佈地也不重疊。[5]
歐歌鶇的叫聲短而尖銳,遷徙時會發出薄而高音的叫聲。警報聲會隨著危險而變得短及刺耳。雄鳥在樹上、天台或其他高位的叫聲是清晰的歌聲。在埃利安錫爾的群落一般會在2月至6月間發出這種叫聲,而其他亞種則要到11月至7月才發出這種叫聲。[5] 牠們是叫聲最大的鳥類之一。[6]
雄鳥的歌聲可以多達100種劇目[7],大部份都是由父母處及鄰近的鳥類抄來。模仿聲包括人造的電話聲[8],牠們也會重覆飼養鳥類的叫聲,如白臉樹鴨。[5]
歐歌鶇在大部份歐洲地區(但不包括大部份伊比利半島、義大利低地或希臘南部)、經烏克蘭及俄羅斯至貝加爾湖繁殖。牠們在挪威分佈至北緯75°,但在西伯利亞卻只達北緯60°。從斯堪地那維亞、東歐及俄羅斯而來的歐歌鶇會到地中海、北非及中東過冬,但在西部的只有一些會離開自己的地方。[5]
指名亞種於1860年及1880年由馴化協會引入到新西蘭及澳洲。[9]歐歌鶇在新西蘭快速適應及擴展至周邊的島嶼,如克馬德克群島、查塔姆群島及奧克蘭群島。[10]不過牠們在澳洲只限於在墨爾本附近的地方。[11] 歐歌鶇在新西蘭掠食無脊椎動物造成一定影響[12],而牠們也對果園造成商業損失。[13] 歐歌鶇在新西蘭作為入侵物種,故沒有法律保障。[14]
歐歌鶇一般棲息在有草叢及鄰近開放地方的森林,而在西歐則也會棲息在花園及公園。牠們可以在林木線繁殖,在瑞士就可達2200米。T. p. hebridensis會在較為開放的郊野繁殖,包括荒原;而在東部的指名亞種則只限於茂密的針葉林內繁殖。[5]英國一項研究發現歐歌鶇的分佈地只有3.5%是農地,而花園則佔了71.5%。餘下的則是林地。[15] 牠們過冬的地方與繁殖地相近,但不會在高原及其他開放的地方。[16] 不過T. p. hebridensis會經常走到海岸過冬。[5]
歐歌鶇並不經常聚居,有時在冬天或環境適合覓食時才會走在一起,也有可能與烏鶇、田鶇或白眉歌鶇一起生活。[5] 牠們傾向回到同一過冬的地區。[16]
歐歌鶇是一夫一妻制的。在會遷徙的地區,雄鳥回到繁殖地後會重新設立地盤及開始唱歌;而在其他地區,雄鳥會全年留在自己的地盤,間中唱歌,但雌鳥可能會自行設立過冬的地點,直至於初春時配對在一起。[16]
在遷徙時,歐歌鶇主要在夜間展開旅程,並採取直接及強烈的飛行行動。牠們會以鬆散的小群橫渡海洋,並經常互相呼叫保持聯繫。[5] 在較北部的歐歌鶇會於4月至8月進行遷徙,而大部份的因路程較短,則會在9月至12月中旬才南下。惡劣的氣候可以使牠們遷徙得更遠。回程的時間各有不同,如在地中海的是約在2月中旬,而瑞典北部及西伯利亞中部的則會在5月。[5] 在格陵蘭、多個大西洋島嶼及西非曾發現一些離群的份子。[5]
雌性歐歌鶇會在灌木、樹或蔓上築巢,T. p. hebridensis則會在地上築巢。牠們會以泥及乾草築巢。雌鳥每次會生4-5顆蛋,鳥蛋呈鮮藍色,有些少黑色或紫色的斑點[5],蛋約有2.7 x 2.0厘米大小及重6克,當中6%為蛋殼。[3] 雌鳥會獨自孵蛋10-17日;孵化後10-17日雛鳥就會換羽。牠們每年一般生2-3次蛋,但在北部地區的可能只有一隻雛鳥能仍長。[5] 平均而言,54.6%的英國雛鳥於首年仍然生存,成年的每年生存率為62.2%。牠們的壽命為3年,但最老的可以老達10歲8個月。[3]
歐歌鶇有時會成為大杜鵑等的寄主,但此情況很罕有,因牠們能夠發現杜鵑鳥蛋的不同。[17] 不過,牠們不會帶有與烏鶇相同的攻擊性對付成年杜鵑。[18] 在新西蘭入侵的歐歌鶇在以往超過130年間都能分辨非偽裝的鳥蛋。[19]
貓、縱紋腹小鴞及雀鷹等會掠食成年歐歌鶇;喜鵲、松鴉及灰松鼠也會掠食鳥蛋及雛鳥。[20][21][22] 就像其他的雀形目,歐歌鶇也有寄生蟲,如線蟲動物門的Splendidofilaria (Avifilaria) mavis。[23] 一項俄羅斯有關血液寄生蟲的研究顯示所有田鶇、白眉歌鶇及歐歌鶇含有變形血原蟲屬及錐蟲屬。[24]硬蜱屬也很普遍,牠們也會帶有病原體,包括在俄羅斯、東歐及中歐森林地區的腦炎[25],與及較為普遍的疏螺旋體屬。[26] 一些疏螺旋體屬的物種會引起萊姆病,而歐歌鶇等在地上覓食的雀鳥則是此病的溫床。[27]
歐歌鶇是雜食性的,吃多種無脊椎動物,尤其是蚯蚓及蝸牛,也會吃軟果實及草莓。牠們會以視覺來尋找獵物,或會在葉堆中尋找潛在食物。[5]
當在乾旱或惡劣的環境下,蝸牛是歐歌鶇重要的食物。牠們會用石頭來敲碎蝸牛的殼,抽出軟體部份,並將之放在地上擦。[16] 幼鳥最初會學習拋物件,直至懂得使用工具來敲碎蝸牛殼。[28] 雛鳥主要吃動物食物,如蠕蟲、蛞蝓、蝸牛及昆蟲幼蟲。[5]
二樹叢蝸牛經常被歐歌鶇所掠食,它們多態的殼被認為是為了減低掠食而進化的。[29] 不過,歐歌鶇並非唯一的掠食者。[30]
歐歌鶇的分佈地很廣,估計達1000萬平方公里,單在歐洲的數量就估計有4000-7100萬隻。[1]
在古北界西部,有證據顯示數量下降,但並未達至保育的水平,故世界自然保護聯盟將之列為無危。[1] 在英國及荷蘭,牠們的數量就下降了50%。[16][31] 在農地上的數量下降得最厲害,相信是與種植業的改變有關。[32] 真實原因但卻不明,也有可能與樹籬的消失或加劇使用殺蟲劑有關。這種改變令食物的供應減少。[33] 在花園,使用毒餌來控制蛞蝓及蝸牛也對歐歌鶇造成危害。[22] 在城市,牠們也成為了路殺。[34]
托馬斯·哈代[35]、泰德·休斯[36] 及威廉·華茲華斯[37] 也在其詩中描述了歐歌鶇。
歐歌鶇最早於12000年前被捕獵作為食物[38],在《奧德賽》也有記載。[39] 在地中海一直至今也有捕獵牠們,但並非牠們在某些地區真正減少的原因。[32]
在西班牙仍然有用粘鳥膠來捕捉歐歌鶇。[40] 於2003年及2004年,歐盟嘗試禁止這種捕獵方法,但不成功。[41][42]
歐歌鶇最少於19世紀就已經被捕捉作為寵物。[43] 同樣地也沒有證據顯示捕捉牠們作為寵物令其數量下降。[5]
|archive-date=
中的日期值 (帮助) |archive-date=
中的日期值 (帮助) 歐歌鶇(學名:Turdus philomelos)是一種分佈在歐亞大陸的鶇屬鳥類,上身呈褪色,下身呈奶白色或淺黃色,有黑色斑點。牠們歌聲獨特,常見於詩歌。
歐歌鶇在森林、花園和公園繁殖。牠們會在樹上以泥築巢,每次會生4-5顆蛋。牠們是雜食性的,懂得利用石頭作為鐵砧攻擊蝸牛。牠們就像其他雀形目般受體內、外的寄生蟲侵襲,且易被貓和猛禽捕食。
有一部份的歐歌鶇是候鳥,會飛到南歐、北非及中東過冬。牠們也有被引進到新西蘭及澳洲。牠們雖然並非瀕危,但在歐洲部份地區的數量大幅減少,可能是與種植業的改變有關。
ウタツグミ(歌鶫 学名:Turdus philomelos) は、スズメ目ツグミ科に分類される鳥類の一種。
名前の由来は、さえずりが美声であることより。
ヨーロッパからバイカル湖近辺にかけて分布、繁殖している。北方で繁殖した個体は、冬期は西南アジア、地中海沿岸や北アフリカに渡る。
体長約23cm。ヤドリギツグミに似ているが、やや小型である。頭からの上面は灰色みのある淡い褐色で、体の下面は白く黒斑が密にある。脇腹が黄褐色あることで、ヤドリギツグミと区別できる。雌雄同色である。
明るい林やその周囲の地上、農耕地で見られる。昆虫やミミズ、木の実を採食する。カタツムリを捕らえた時には、石や木の株に打ち付けて殻を壊してから中身を食べる習性で知られる。
노래지빠귀(song thrush, 학명: Turdus philomelos)는 서구북구에 걸쳐 서식하는 개똥지빠귀이다. 윗부분이 갈색이고 아랫부분은 검은점의 크림색이나 담황색이며 3개의 아종이 식별된다.
노래지빠귀는 숲, 정원, 공원에서 새끼를 낳으며 부분적으로는 겨울을 나기 위해 서유럽, 북아프리카, 중동으로 이주한다. 뉴질랜드와 오스트레일리아로도 유입된다. 전 세계적으로 위기종은 아니지만 유럽의 일부 지역에서는 농업 방식의 변화로 인해 상당한 개체수 감소에 시달리고 있다.
노래지빠귀(특히 아종 T. p. philomelos)의 길이는 20~23.5센티미터, 몸무게는 50~107그램에 달한다. 성별간 차이는 거의 없다. 아래날개는 따뜻한 노란색이고 부리는 노란색이며 다리는 분홍색이다.
이베리아반도, 이탈리아 저지대, 그리스 남부를 제외한 유럽 대부분 지역, 우크라이나, 러시아(거의 바이칼호까지)에 서식한다. 노르웨이의 75°N에 도달하지만 시베리아의 경우 약 60°N까지 도달한다. 스칸디나비아, 동유럽, 러시아의 새들은 지중해, 북아프리카, 중동 주변에서 겨울을 난다.[1]
영국에서 노래지빠귀는 나무와 덤불이 있는 곳에서 흔히 볼 수 있다. 이러한 지역에는 공원, 정원, 침엽수 및 낙엽성 삼림지대와 생울타리가 포함된다.[2]
암컷은 진흙과 마른 풀을 가지고 관목, 나무, 덩굴 식물에 컵 모양의 둥지를 틀며 헤브리디스 제도 아종의 경우 땅에다 둥지를 튼다. 빛나는 파란 알들을 네다섯 개 낳으며 알은 검거나 자주색을 띄는 약간의 점들이 있다.[1] 알의 크기는 보통 2.7 cm × 2.0 cm이며 알의 무게는 6.0그램이며 그 중 6%가 껍질이다.[3]