Migrant breeder, Regular passage visitor and winter visitor?
Die Hermanse rietsanger (Acrocephalus scirpaceus) is 'n seldsame Palearkties-broeiende trekvoël en was moontlik misgekyk. Hulle leef in rietplate en welige plantegroei naby water. Die voël is 12 – 13 cm groot en weeg 9 - 18 gram. In Engels staan die voël bekend as die Eurasion Reed Warbler.
Die Hermanse rietsanger (Acrocephalus scirpaceus) is 'n seldsame Palearkties-broeiende trekvoël en was moontlik misgekyk. Hulle leef in rietplate en welige plantegroei naby water. Die voël is 12 – 13 cm groot en weeg 9 - 18 gram. In Engels staan die voël bekend as die Eurasion Reed Warbler.
La carriceraNOA (Acrocephalus scirpaceus) ye un ave de la familia Sylvidae, de 13 cm de llargor y unos 12 g de pesu, con mantu de tonos marrones monótonos, ceya y partes inferiores de color crema y nala apuntiada. A güeyu ye bien mala d'estremar de A. palustris y de A. dumetorum. Sicasí, na mano o escuchando'l so cantar son fácilmente estremables naquellos llugares onde les sos árees de distribución asolápense.
Añera preferentemente en xuncleres a veres de llagos, ríos y canales anque tamién pueden faelo na vexetación axacente, como'n salgueres, blimales, etc. Aliméntase d'inseutos y les sos canesbes, arañes y dacuando de granes, frutos y flores. Cría de mayu a agostu n'Europa y d'abril a xunetu n'África. Monógames, añeren formando amestaos por cuenta de la distribución de los carrizales. Los ñeros, construyíos cuasi puramente poles femes con fueyes ya inflorescencies cortaes de carrizu y otres yerbes, consisten nuna copa fonda d'unos 6 cm de diámetru que se topen suspendíos por dellos tarmu de carrizu sobre agües pocu fondes. La fema pon 4 güevos que guaren dambos proxenitores mientres pocu más de 10 díes. Los pollos independícense 15 díes dempués d'abandonar el nial.
Ye un ave migradora que tien los sos cuarteles d'iviernu nel África subsaḥariana. Los adultos empiecen a abandonar les árees de cría a finales de xunetu, primero que los xuveniles. La mayor parte de les poblaciones migren a finales d'agostu, estendiéndose'l pasu hasta principios d'ochobre.
Nun s'atopa globalmente amenazada, siendo común en tola so área de distribución. La población europea envalórase nunos 4 millones de pareyes, con más de mediu millón de pareyes en Suecia, país onde más abonda. N'España les poblaciones menguaron nos últimos años por cuenta de la perda d'hábitat.
La carriceraNOA (Acrocephalus scirpaceus) ye un ave de la familia Sylvidae, de 13 cm de llargor y unos 12 g de pesu, con mantu de tonos marrones monótonos, ceya y partes inferiores de color crema y nala apuntiada. A güeyu ye bien mala d'estremar de A. palustris y de A. dumetorum. Sicasí, na mano o escuchando'l so cantar son fácilmente estremables naquellos llugares onde les sos árees de distribución asolápense.
Añera preferentemente en xuncleres a veres de llagos, ríos y canales anque tamién pueden faelo na vexetación axacente, como'n salgueres, blimales, etc. Aliméntase d'inseutos y les sos canesbes, arañes y dacuando de granes, frutos y flores. Cría de mayu a agostu n'Europa y d'abril a xunetu n'África. Monógames, añeren formando amestaos por cuenta de la distribución de los carrizales. Los ñeros, construyíos cuasi puramente poles femes con fueyes ya inflorescencies cortaes de carrizu y otres yerbes, consisten nuna copa fonda d'unos 6 cm de diámetru que se topen suspendíos por dellos tarmu de carrizu sobre agües pocu fondes. La fema pon 4 güevos que guaren dambos proxenitores mientres pocu más de 10 díes. Los pollos independícense 15 díes dempués d'abandonar el nial.
Nial de carricera.Ye un ave migradora que tien los sos cuarteles d'iviernu nel África subsaḥariana. Los adultos empiecen a abandonar les árees de cría a finales de xunetu, primero que los xuveniles. La mayor parte de les poblaciones migren a finales d'agostu, estendiéndose'l pasu hasta principios d'ochobre.
Nun s'atopa globalmente amenazada, siendo común en tola so área de distribución. La población europea envalórase nunos 4 millones de pareyes, con más de mediu millón de pareyes en Suecia, país onde más abonda. N'España les poblaciones menguaron nos últimos años por cuenta de la perda d'hábitat.
Carricero común.Ar rouzegan-korz[1] (liester : rouzeganed-korz)[2] pe richaner-korz(Daveoù a vank), a zo ur spesad golvaneged bihan, Acrocephalus scirpaceus an anv skiantel anezhañ.
Anvet e voe Turdus scirpaceus (kentanv) da gentañ-penn (e 1804) gant an naturour gall Jean Hermann (1738-1800).
Bevañ a ra diwar amprevaned dreist-holl ha diwar hugennoù ivez.
Ar spesad a gaver an tri isspesad anezhañ[3] :
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Ar rouzegan-korz (liester : rouzeganed-korz) pe richaner-korz(Daveoù a vank), a zo ur spesad golvaneged bihan, Acrocephalus scirpaceus an anv skiantel anezhañ.
Anvet e voe Turdus scirpaceus (kentanv) da gentañ-penn (e 1804) gant an naturour gall Jean Hermann (1738-1800).
La boscarla de canyar o buscarla de canyar a les Balears o xitxarra de canyar al País Valencià (Acrocephalus scirpaceus) és un ocell de l'ordre dels passeriformes molt semblant al boscaler comú. Viu a gairebé tota l'Europa temperada. Nia i és estiuenca a la península Ibèrica i a les Balears. Abunda al Delta de l'Ebre i a l'Empordà.
Mesura 13 cm de llargària. Té el dors castany (sense vions dorsals) i el ventre, la gorja i el pit blanquinosos, amb bandes ocràcies. Té una línia superciliar definida i poc contrastada.
Fonamentalment menja insectes però, a la tardor, també afegeix baies a la seua dieta. Es troba a les maresmes de l'interior i del litoral, també en basses i a les ribes dels rius. És típicament estival: arriba el mes d'abril i reprèn la migració des dels primers dies d'agost fins a la darreria d'octubre, mes durant el qual migren els joves de l'any.
El seu cant consisteix en estrofes grinyolants repetides dues o tres vegades.[1] Nidifica prop dels rius, a la part interior de Catalunya. Fa el niu, en forma de cistell i sospès a les tiges de les plantes dels canyissars, durant el mes de maig. És una construcció fonda feta amb herbes seques entreteixides formant una copa característica i ben amagada. Al maig-juliol la femella pon 4-5 ous, que tots dos progenitors covaran durant 12 dies, el mateix temps que els novells necessitaran per aprendre a volar. És una de les espècies més sovint parasitades pel cucut.[2]
Exemplar fotografiat prop del Llac Trasimè (Itàlia)
La boscarla de canyar o buscarla de canyar a les Balears o xitxarra de canyar al País Valencià (Acrocephalus scirpaceus) és un ocell de l'ordre dels passeriformes molt semblant al boscaler comú. Viu a gairebé tota l'Europa temperada. Nia i és estiuenca a la península Ibèrica i a les Balears. Abunda al Delta de l'Ebre i a l'Empordà.
Mesura 13 cm de llargària. Té el dors castany (sense vions dorsals) i el ventre, la gorja i el pit blanquinosos, amb bandes ocràcies. Té una línia superciliar definida i poc contrastada.
Fonamentalment menja insectes però, a la tardor, també afegeix baies a la seua dieta. Es troba a les maresmes de l'interior i del litoral, també en basses i a les ribes dels rius. És típicament estival: arriba el mes d'abril i reprèn la migració des dels primers dies d'agost fins a la darreria d'octubre, mes durant el qual migren els joves de l'any.
El seu cant consisteix en estrofes grinyolants repetides dues o tres vegades. Nidifica prop dels rius, a la part interior de Catalunya. Fa el niu, en forma de cistell i sospès a les tiges de les plantes dels canyissars, durant el mes de maig. És una construcció fonda feta amb herbes seques entreteixides formant una copa característica i ben amagada. Al maig-juliol la femella pon 4-5 ous, que tots dos progenitors covaran durant 12 dies, el mateix temps que els novells necessitaran per aprendre a volar. És una de les espècies més sovint parasitades pel cucut.
Exemplar fotografiat a Alemanya
Exemplar fotografiat prop del Llac Trasimè (Itàlia)
Boscarla de canyar alimentant un pollet de cucut
Ous
Mae Telor y Cyrs (Acrocephalus scirpaceus) yn aelod o deulu'r Acrocephalidae sy'n nythu yn y rhan fwyaf o gyfandir Ewrop a rhannau o orllewin Asia. Mae'n aderyn mudol, yn treulio'r gaeaf yn Affrica.
Nid yw'n aderyn hawdd ei adnabod gan ei fod yn debyg iawn i Delor y Gwerni, gyda chefn brown a gwyn ar y bol. Mae'n edrych ychydig yn fwy brown na Thelor y Cyrs, sy'n aderyn mwy llwyd, ac mae pig Telor y Gwerni yn llai. Ceir yr aderyn yma yn nythu mewn cyrs Phragmites, lle mae'n dodwy 3-5 wy. Mae'n un o'r rhywogaethau y bydd y Gog yn dodwy ei wyau yn ei nyth.
Mae Telor y Cyrs yn aderyn gweddol gyffredin yng Nghymru lle ceir cyrs Phragmites.
Rákosník obecný(Acrocephalus scirpaceus) je malý, tažný pták z čeledi rákosníkovitých (acrocephalidae).
Svrchu je červenavě hnědý, spodní strana bělavá a boky žlutohnědé. Mladí ptáci mají tmavé oči. Kolem očí má bílý kroužek. Má tmavě hnědý oční a krémový nadoční proužek, který je méně výrazný než u podobného rákosníka zpěvného. Liší se také hnědším opeřením, delším zobákem a odlišným zpěvem i biotopem. Je o něco menší než vrabec, měří 13 až 14 cm, rozpětí křídel dosahuje 17 až 21 cm. Tím se liší od jinak podobného, většího rákosníka velkého, se kterým často sdílí biotop.
Je to typický obyvatel hustého pásu rákosí našich vodstev. Vyskytuje se i v poměrně malých rákosinách kolem příkopů. Při tahu můžeme rákosníky spatřit také v křovinách. Nejběžněji se v Česku vyskytuje v jižních Čechách.
Obratně šplhá po rákosových stéblech. Živí se hmyzem, pavouky i malými měkkýši, na podzim také bobulemi. Potravu hledá v rákosí, ale také na stromech a keřích rostoucích u vody. Zpívá výrazným zpěvem s častým opakováním ve dne i v noci a šplhá při tom po stéblu rákosu nahoru a dolů. Jedná se o tažného ptáka, který na přelomu září a října odlétá do afrických savan, odkud se vrací až na konci dubna následujícího roku.
Při hnízdění, což je v období mezi květnem až září, připevňuje hluboké hnízdo k rákosům. Hnízdo visí maximálně 100 cm nad vodou či zemí. Do hnízda samička naklade 3–5 vajec, na kterých sedí 11–12 dní a pečuje o mláďata dalších 11–13 dní. Po vylétnutí z hnízda rodiče mláďata krmí dalších 14 dní. Hnízdo má dovnitř přehnuté okraje, proto z něho nemohou ani při bouři vejce nebo mláďata vypadnout. Mladí ptáci se neumí držet stébel jako dospělí, zpočátku tedy posedávají na vodororovných, zlámaných nebo šikmých stéblech. Hnízdí jednou až dvakrát ročně. Do hnízd rákosníků často klade svá vejce kukačka. Pohlavně dospívá ve druhém roce života, nejvyšší věk v České republice je přes 11 let.
Mladá kukačka obecná v hnízdě rákosníka obecného
V příběhu o Sherlocku Holmesovi od Rudolfa Čechury "Sherlock Holmes a případ s ptáky" dojde k usvědčení lupiče, který uloupil vzácné kukačky: Svědek Torriceli totiž slyšel rákosníka (zpíval mezi 20. a 21. hodinou) a „bukače nočního“ (21. a 22. hodina).
Rákosník obecný(Acrocephalus scirpaceus) je malý, tažný pták z čeledi rákosníkovitých (acrocephalidae).
Rørsanger (Acrocephalus scirpaceus) er en lille spurvefugl, der yngler i rørskove over størstedelen af Europa samt i dele af Centralasien og Nordafrika. Arten er en almindelig ynglefugl i Danmark som overvintrer i tropisk Afrika. Af udseende ligner den meget kærsanger og andre slægtninge, og genkendes bedst på sin sang. Den lever fortrinsvis af myg og fluer.
Rørsangeren er en 13 cm stor fugl, der er brunlig på oversiden og hvidlig på undersiden med gulbrune flanker. Hovedet virker spidst og issen flad ligesom hos andre sangere af slægten Acrocephalus. Næbbet er tyndt og spidst og benene er som regel mørke. Den ligner kærsanger meget og de to arter kan være vanskelige at kende fra hinanden, selv med fuglene i hånden. Deres sang er dog meget forskellige.
Er der problemer med lyden? Se da eventuelt Hjælp:Ogg Vorbis eller "Media help" (engelsk)
Sangen er lang og næsten uendelig. Det er en monoton gentagelse af de samme toner og lyder ofte som terr-terr-terr-ti-ti-ti-ti-ty-ty-ty-ty-terr-terr-terr-terr.... Fuglen begynder ofte på at synge, når mennesker nærmer sig dens territorium.
Rørsanger er udbredt i størstedelen af Europa, men fåtallig i de nordligste og sydligste egne. I Norge er arten således sjælden og findes kun i Sveriges og Finlands sydlige dele. Syd for Danmark er den udbredt i alle europæiske lande bortset fra Irland. Mod øst findes den i Asien indtil bjergkæden Tian Shan i Centralasien. Den yngler desuden i det nordligste Afrika og i Mellemøsten.
I Danmark findes arten overalt, hvor der vokser tagrør, både i store rørskove og i smalle bræmmer langs f.eks. søer og åer. Det vil sige, at den er almindelig over hele landet bortset fra visse dele af Nord-, Midt- og Vestjylland. Bestanden har dog været faldende siden 2000, selvom mængden af rørskov i Danmark er øget på grund af større næringstilførsel. Tilbagegangen skyldes sandsynligvis forhold i overvintringskvarteret i Afrika syd for Sahelzonen. Også andre trækfugle med vinterkvarter her er gået tilbage.
Fuglene ankommer til Danmark i maj måned. Reden ophænges mellem tagrørenes stængler og bygges alene af hunnen. Magerne er derimod fælles om udrugningen og pasningen af ungerne. De normalt fire æg lægges i slutningen af maj eller begyndelsen af juni. De udruges i 12 dage og ungerne forlader reden efter 10-14 dage. Nogle fugle begynder allerede sidst i juli at forlade landet. Trækket mod syd kulminerer i slutningen af august eller begyndelsen af september. Både forår og efterår gæstes Danmark af svenske fugle.
Rørsangeren er ofte værtsfugl for gøgens unger.
Rørsanger (Acrocephalus scirpaceus) er en lille spurvefugl, der yngler i rørskove over størstedelen af Europa samt i dele af Centralasien og Nordafrika. Arten er en almindelig ynglefugl i Danmark som overvintrer i tropisk Afrika. Af udseende ligner den meget kærsanger og andre slægtninge, og genkendes bedst på sin sang. Den lever fortrinsvis af myg og fluer.
Der Teichrohrsänger (Acrocephalus scirpaceus) ist eine Vogelart der Gattung der Rohrsänger (Acrocephalus) aus der Familie der Rohrsängerartigen (Acrocephalidae).
Der Teichrohrsänger ist etwa 13 cm lang und hat eine Flügelspannweite von 17 bis 21 cm. Das Gewicht beträgt etwa 10 bis 15 Gramm. Die Oberseite ist braun, seine Unterseite gelblichweiß. Der kleine Vogel hat eine weißliche Kehle, einen spitzen Schnabel und graubraune Beine. Männchen und Weibchen haben die gleiche Färbung. Die Schlagfrequenz seiner Flügel beträgt etwa 18 Schläge pro Sekunde, die Fluggeschwindigkeit 10 Meter pro Sekunde. Ein Teichrohrsänger kann bis 12 Jahre alt werden. Sein kurzer unauffälliger Ruf klingt wie „tscharr“ und „tschirrak“. Allein dem Aussehen nach ist der Teichrohrsänger nur schwer vom Sumpfrohrsänger zu unterscheiden.
Der Teichrohrsänger ist ein Brutvogel der West- und Zentralpaläarktis. Ein weiteres, zum Teil sehr stark aufgesplittertes Teilareal findet sich in Vorder-, Mittel- und Zentralasien. Die Verbreitung reicht hier vom Nordosten Kasachstans bis in den Nordwesten der Mongolei.[1]
In Mitteleuropa ist der Langstreckenzieher von April bis Oktober anwesend. Sein Winterquartier hat er südlich der Sahara in Afrika. Abreisezeit und Zugrichtung sind ihm angeboren. Um die rund 6000 Kilometer gut zu überstehen, legt der Nachtzieher Fettreserven an. Der Teichrohrsänger lebt im dichten Schilf und Ufergebüsch von Seen, Teichen, Mooren und Flüssen.
Der Teichrohrsänger klettert und hüpft geschickt im Schilf und ernährt sich von Spinnen, Weichtieren, Insekten und deren Larven.
Die Geschlechtsreife tritt nach einem Jahr ein. Die Hauptbrutzeit ist Mai bis Juli. Das aus Gräsern und Schilfrohr geflochtene Nest ist meistens im Schutz von Röhrichtbeständen zwischen drei oder vier Schilfhalmen über dem Wasser befestigt. Das Weibchen legt drei bis fünf Eier. Die Eier werden 11 bis 14 Tage lang abwechselnd von beiden Partnern bebrütet. Die Jungvögel bleiben 10 bis 14 Tage im Nest. Er brütet 2- bis 3-mal im Jahr.
Der Teichrohrsänger ist ein häufiger Kuckuckswirt, der ein brutparasitierend im Nest abgelegtes Kuckucksei ausbrütet und den artfremden Nestling aufzieht, zuungunsten eigenen Nachwuchses. Im Gegensatz zum Sumpfrohrsänger, der Kuckuckseier häufig aus seinem Nest entfernt, wurde dieses Verhalten beim Teichrohrsänger nur sehr selten nachgewiesen.[2]
Der europäische Bestand wird auf ca. drei Millionen Brutpaare geschätzt.
Der Teichrohrsänger war Vogel des Jahres (Deutschland) 1989.
Der Teichrohrsänger (Acrocephalus scirpaceus) ist eine Vogelart der Gattung der Rohrsänger (Acrocephalus) aus der Familie der Rohrsängerartigen (Acrocephalidae).
Ech Pipi cracra[1] (in frinsé = Rousserolle effarvatte) (Acrocephalus scirpaceus) ch'est ène éspèche éd feuvettes des mérais.
Ch'est un tiot passereau (inviron 12 cm éd long aveuc ène invérgure d' 19 cm, pesant intre 11 pi 15 g).
Ch'est un migrateu transsaharien. I part in Afrique chintrale pi australe à la fin éd l'été pour arvnir in avri-moai.
D'apré Alan P. Peterson :
Édseur chés eutes prodjés Wikimédia :
Ech Pipi cracra (in frinsé = Rousserolle effarvatte) (Acrocephalus scirpaceus) ch'est ène éspèche éd feuvettes des mérais.
Ch'est un tiot passereau (inviron 12 cm éd long aveuc ène invérgure d' 19 cm, pesant intre 11 pi 15 g).
Ch'est un migrateu transsaharien. I part in Afrique chintrale pi australe à la fin éd l'été pour arvnir in avri-moai.
Royljómari (frøðiheiti - Acrocephalus scirpaceus)
Псылъэдзэхубзу (лат-бз. Acrocephalus scirpaceus) — вэд лъэпкъым щыщ лӀэужьыгъуэщ.
Теплъэр къамылыфэщ, бзу жьгъейщ. ТхыцӀэр, дамэхэр, щхьэщӀыбыр, кӀэр — гъуабжэщ; жьэгъур, бгъэр, ныбэщӀагъыр — гъуэжьщ, хужь къыщӀэуэу; джабэхэр пшэхъуафэщ.
Къышыраш Къаукъазым и Хы ФӀыцӀэ Ӏуфэм, Псыжъ Хы МыутӀэм гъунэгъу щыхуэхъу щӀыпӀэ бгъэнылъэхэм, чыцэ гуэрэнхэр зэрытхэм. КъинэмыщӀауэ щопсэу Урысейм и ищхъэрэ хэгъуэгухэм, Еуропэм, Азиэм я щӀыпӀэ тегъэпсыхьахэм. Псылъэдзэхухэм я абгъуэхэр бгъэн, ӀутӀанэ, къамыл къэкӀыгъэхэм хуэдэ къэкӀыгъэхэм фӀащӀыхь, ищӀагъымкӀэ къыщӀэзыӀыгъэ имыӀэу. Зы абгъуэм къэкӀыгъищ-плӀы щызэрипх щыӀэщ.
Псылъэдзэхубзу (лат-бз. Acrocephalus scirpaceus) — вэд лъэпкъым щыщ лӀэужьыгъуэщ.
Трскарот рогозар (науч. Acrocephalus scirpaceus) е мала врапчевидна птица од кладот Sylvioidea (трскари), родот на трскарчиња (Acrocephalus). Се размножува низ Европа до западна умерена Азија. Ја има и во Македонија. Таа е птица преселница што зимува во Африка, под Сахара.
Трскарот рогозар е долг околу 13 см, со распон на крилјата од 17 до 21 см и тежина од 10 до 15 грама. Горната страна му е кафеава, а долната посветла, жолтеникавобела. Задникот е со портокалова нијанса, опашката е кафеава, долната страна од крилјата е ’рѓа боја, нозете светло кафеави и има влакна во близина на коренот на клунот. Половите се исти. Има брзи замавнувања со крилјата, 18 во секунда и лета со брзина од 10 метри во секунда.
Можат да живеат и до 12 години.
Трскарот рогозар е присутен во речиси цела Европа од април до октомври, а зимува во Африка. За да може да го издржи ноќниот лет од 6.000 км, потребна му е акумулација на масти.
Живеалиштето на оваа птица се густите трски крај речните брегови, езера, мочуришта и бари.
Птицата вешто се качува и скока на трските каде се храни со пајаци, мекотели, инсекти и нивните ларви.
Сексуална зрелост трскарот рогозар ја постигнува на една година. Обично се моногамни[2]. Сезоната на парење е во периодот од мај до јули. Гнездото го градат ниско на земјата во густа вегетација. Женките несат 3-5 јајца, а ги инкубираат обата родитела наизменично во тек на 11-14 дена. Младенчињата стануваат независни по 10-14 дена. Може да имаат и 2-3 легла годишно. Често, оваа птица е домаќин на паразитската кукавица, бидејќи јајцата им се со исти бои.
Трскарот рогозар (науч. Acrocephalus scirpaceus) е мала врапчевидна птица од кладот Sylvioidea (трскари), родот на трскарчиња (Acrocephalus). Се размножува низ Европа до западна умерена Азија. Ја има и во Македонија. Таа е птица преселница што зимува во Африка, под Сахара.
ஐரோப்பிய ஆசிய நாணல் கதிர்க்குருவி (Eurasian reed warbler) அல்லது நாணல் கதிர்க்குருவி (Acrocephalus scirpaceus) உலகத்திலேயே பழமையான கதிர்க்குருவி ஆகும். இது அக்ரோசெபலஸ் போினத்தில் உள்ளது. இவ்வினங்கள் ஐரோப்பா கண்டம் முதல் வெப்ப மண்டல பகுதியான மேற்கு ஆசியா வரை இப்பறவைகள் காணப்படுகின்றன.
இவை குளிர்காலத்தில் ஆப்பிாிக்காவின் துணை சகாரா பகுதிக்கு இடம் பெயர்கின்றன. அக்ரோசெபலஸ் என்பது போினப் பெயர், இது பழமையான கிரேக்க மொழிச் சொல், 'அக்ரோஸ்' வில் இருந்து வந்தது, இதற்கு உயரமான தலை என்று பொருள். நியுமேன் மற்றும் நியுமேன் என்பவர் 'அக்ரோஸ்' என்றால் 'கூர்மையான முனை' என்கிறார். 'சிர்பாசியஸ்' என்பது லத்தின் மொழிச் சொல் இதன் பொருள் 'நாணல்' ஆகும்.[1]
மரத்தில் வாழக்கூடிய சிறிய இன இப்பறவைகள் பொதுவாக நாணல் படுகைகளிலும், புதர்களிலுமே காணப்படுகிறது. நாணல்களுக்கு இடையே கூடை போன்ற கூட்டினுள் 3-5 முட்டைகளையிடுகின்றன. 10 அல்லது 11 நாட்களில் முட்டை பொாித்து குஞ்சு வெளிவருகின்றன. ஒரே வாழ்க்கைத் துணையுடன் வாழக்கூடிய சிற்றினத்தைச் சார்ந்தது.[2]
ஐரோப்பிய ஆசிய நாணல் கதிர்க்குருவி (Eurasian reed warbler) அல்லது நாணல் கதிர்க்குருவி (Acrocephalus scirpaceus) உலகத்திலேயே பழமையான கதிர்க்குருவி ஆகும். இது அக்ரோசெபலஸ் போினத்தில் உள்ளது. இவ்வினங்கள் ஐரோப்பா கண்டம் முதல் வெப்ப மண்டல பகுதியான மேற்கு ஆசியா வரை இப்பறவைகள் காணப்படுகின்றன.
De klein'n karekiete (Acrocephalus scirpaceus) is een zangveugel uut de femielje van de zangers.
De klein'n karekiete is een zangveugel van onheveêr 13 cm lange en een vleuhelspanwiedte van onheveêr 20 cm. De bovenkant is bruun, wideur a de veugel moeilijk te ziene is in dicht riet. Den onderkant is heêlwit en ok de kele is wittig. Vadder ei 't een een spitse snaevel en hriesbrune beên'n. Kleine karekiet'n kunn'n tot 12 jaer oud worn.
Kleine karekiet'n zien te onderscheien van de hroôte karekiet'n deur de bieni afwezigeid van een lichte wenkbrauwstrepe en deur der kleinere formaot. Moeilijker is 't onderscheid mie een bosrietzanger, de lessen is iets oliefbruner dan bruun en ei een ludere zang.
De klein'n karekiete kom bieni in ael Europa voe, mie uutzonderienge van Ierland en 't noôrn van Scandinavië, van april tot oktober. De veugel trok'n en overwintern in Afrika ten zuden van de Sahara. Om de 6000 km lange reize te deurstaene, lèn ze een vetreserve an.
De klein'n karekiete (Acrocephalus scirpaceus) is een zangveugel uut de femielje van de zangers.
The common reed warbler (Acrocephalus scirpaceus) is an Old World warbler in the genus Acrocephalus. It breeds across Europe into the temperate western Palaearctic where it is migratory, wintering in sub-Saharan Africa. It is also a resident species over large parts of Africa.
The common reed warbler was formally described in 1804 by the French naturalist Johann Hermann under the binomial name Turdus scirpaceus.[2] The type locality is Alsace.[3] The common reed warbler is now one of around 40 species placed in the genus Acrocephalus that was introduced by Johann Andreas Naumann and his son Johann Friedrich Naumann in 1811.[4] The genus name Acrocephalus is from Ancient Greek akros, "highest", and kephale, "head". It is possible that the Naumanns thought akros meant "sharp-pointed". The specific scirpaceus is from Latin and means "reed".[5]
Ten subspecies are recognised:[4]
An older scientific name for the reed warbler was Acrocephalus streperus (Vieill.).[10]
The mostly resident Iberian and African subspecies are sometimes treated as a separate species, the African reed warbler (Acrocephalus baeticatus).[4][11][12]
This is a medium-sized warbler, 13 cm (5.1 in) in length with a wing-span of 17–21 cm (6.7–8.3 in).[13] The adult has an unstreaked brown back and buff underparts. The forehead is flattened, and the bill is strong and pointed. The sexes are identical, as with most warblers, but young birds are richer buff below. The common reed warbler looks similar to the great reed warbler, but the great reed warbler is larger in size and has a stronger supercilium.
The song is a slow, chattering jit-jit-jit with typically acrocephaline whistles and mimicry added.
This small passerine bird is a species found almost exclusively in reed beds, usually with some bushes.
Like most warblers, it is insectivorous, but will occasionally take plant material such as berries.[14]
The males return to the breeding grounds two or three weeks before the females.[15] The species is usually monogamous.[16] The first eggs are laid at the end of April. The nest is usually placed in vegetation over water, especially in reeds of the genus Phragmites. The deep cylindrical cup nest is sited on average 65 cm (26 in)—range is between 20 and 140 cm (7.9 and 55.1 in)—above the surface of the water and is built entirely by the female. She takes four days to build the initial cup of grass, reed stems and leaves, and another three days to complete the lining of finer material including hair. The clutch contains three to five eggs that are laid daily. The eggs are very pale green with speckles and blotches of olive green or grey. On average they measure 18.4 mm × 13.6 mm (0.72 in × 0.54 in) and weigh 1.75 g (0.06 oz). They are incubated by both parents, beginning after the penultimate egg is laid. Only the female incubates at night. The eggs hatch after 9–12 days. The nestlings are fed and cared for by both parents. They fledge after 10–12 days but continue to be fed by their parents for another 10–14 days. Up to one third of pairs raise a second brood.[17]
The common reed warbler is one of the species that are brood parasitised by the common cuckoo.[18]
Cuculus canorus canorus egg in a clutch of Acrocephalus scirpaceus - MHNT
Common cuckoo chick fed by reed warbler adult
The common reed warbler (Acrocephalus scirpaceus) is an Old World warbler in the genus Acrocephalus. It breeds across Europe into the temperate western Palaearctic where it is migratory, wintering in sub-Saharan Africa. It is also a resident species over large parts of Africa.
La Kanbirdo aŭ Eŭrazia kanbirdo, Acrocephalus scirpaceus, estas birdo de la genro Acrocephalus. Ĝi reproduktiĝas en Eŭropo al moderklimata okcidenta Azio. Ili estas migrantaj, kiuj vintrumas en subsahara Afriko.
Tiu malgranda paserina birdo estas specio troviĝanta preskeŭ nur en kareksejoj, junkejoj kaj kanejoj, kutime kun kelkaj arbustoj. La ino demetas 3-5 ovojn en kestonesto en kanejo. La elnestiĝo okazas post 10 aŭ 11 tagoj. Tiu specio estas kutime monogama (Leisler & Wink 2000).
La Kanbirdo estas unu de la specioj kiuj estas nestoparazitataj de la Komuna kukolo.
Tiu estas mezgranda silviedo, 12.5-14 cm longa. Plenkreskulo havas nestriecan brunan dorson kaj sablokolorajn subajn partojn. La frunto estas ebeneca, kaj la beko estas fortika kaj pinteca. Ambaŭ seksoj estas identaj, kiel ĉe plej parto de silviedoj, sed junuloj estas pli sablokoloraj sube. Kiel ĉe plej parto de silviedoj, ankaŭ tiu estas insektovora, sed povas manĝi ankaŭ aliajn malgrandajn manĝerojn inklude berojn.
La kanto estas malrapida, babilema jit-jit-jit kun tipaj akrocefalecaj fajfoj kaj iom da imitado aldone.
La Kanbirdo aŭ Eŭrazia kanbirdo, Acrocephalus scirpaceus, estas birdo de la genro Acrocephalus. Ĝi reproduktiĝas en Eŭropo al moderklimata okcidenta Azio. Ili estas migrantaj, kiuj vintrumas en subsahara Afriko.
Ido de Komuna kukolo en nesto de Kanbirdo. Acrocephalus arundinaceusTiu malgranda paserina birdo estas specio troviĝanta preskeŭ nur en kareksejoj, junkejoj kaj kanejoj, kutime kun kelkaj arbustoj. La ino demetas 3-5 ovojn en kestonesto en kanejo. La elnestiĝo okazas post 10 aŭ 11 tagoj. Tiu specio estas kutime monogama (Leisler & Wink 2000).
La Kanbirdo estas unu de la specioj kiuj estas nestoparazitataj de la Komuna kukolo.
Tiu estas mezgranda silviedo, 12.5-14 cm longa. Plenkreskulo havas nestriecan brunan dorson kaj sablokolorajn subajn partojn. La frunto estas ebeneca, kaj la beko estas fortika kaj pinteca. Ambaŭ seksoj estas identaj, kiel ĉe plej parto de silviedoj, sed junuloj estas pli sablokoloraj sube. Kiel ĉe plej parto de silviedoj, ankaŭ tiu estas insektovora, sed povas manĝi ankaŭ aliajn malgrandajn manĝerojn inklude berojn.
La kanto estas malrapida, babilema jit-jit-jit kun tipaj akrocefalecaj fajfoj kaj iom da imitado aldone.
Kanto ĉe Diaccia Botrona Marĉo, ItalioEl carricero común (Acrocephalus scirpaceus)[1] es una especie de ave paseriforme de la familia Acrocephalidae propia de Eurasia y África. Es un pájaro de 13 cm de longitud y unos 12 g de peso, con manto de tonos marrones monótonos, ceja y partes inferiores de color crema y ala puntiaguda. A simple vista es muy difícil de distinguir del carricero políglota (A. palustris) y del carricero de Blyth (A. dumetorum). Sin embargo, en la mano o escuchando su canto son fácilmente distinguibles en aquellos lugares donde sus áreas de distribución se solapan.
Anida preferentemente en carrizales maduros a orillas de lagos, ríos y canales aunque también pueden hacerlo en la vegetación adyacente, como en sauces, salgueras, mimbreras, etc. Se alimenta de insectos y sus larvas, arañas y ocasionalmente de semillas, frutos y flores. Cría de mayo a agosto en Europa y de abril a julio en África. Monógamos, nidifican formando agregados debido a la distribución de los carrizales. Los nidos, construidos casi exclusivamente por las hembras con hojas e inflorescencias cortadas de carrizo y otras hierbas, consisten en una copa profunda de unos 6 cm de diámetro que se hallan suspendidos por varios tallos de carrizo sobre aguas poco profundas. La hembra pone 4 huevos que incuban ambos progenitores durante poco más de 10 días. Los pollos se independizan 15 días después de abandonar el nido.
Es un ave migradora que tiene sus cuarteles de invierno en el África subsahariana. Los adultos comienzan a abandonar las áreas de cría a finales de julio, antes que los juveniles. La mayor parte de las poblaciones migran a finales de agosto, extendiéndose el paso hasta principios de octubre.
No se encuentra globalmente amenazada, siendo común en toda su área de distribución. La población europea se estima en unos 4 millones de parejas, con más de medio millón de parejas en Suecia, país donde más abunda. En España las poblaciones han disminuido en los últimos años debido a la pérdida de hábitat. Para estimar el tamaño de las poblaciones de carriceros los recuentos directos de machos territoriales en hábitats adecuados y el muestreo de la proporción de sexos de cada población pueden ser una alternativa adecuada a los modelos predictivos basados en inferencias imperfectas del tipo de hábitat con los que se extrapolan densidades de carriceros a escalas espaciales grandes.[2]
|coautor=
(ayuda)
El carricero común (Acrocephalus scirpaceus) es una especie de ave paseriforme de la familia Acrocephalidae propia de Eurasia y África. Es un pájaro de 13 cm de longitud y unos 12 g de peso, con manto de tonos marrones monótonos, ceja y partes inferiores de color crema y ala puntiaguda. A simple vista es muy difícil de distinguir del carricero políglota (A. palustris) y del carricero de Blyth (A. dumetorum). Sin embargo, en la mano o escuchando su canto son fácilmente distinguibles en aquellos lugares donde sus áreas de distribución se solapan.
Anida preferentemente en carrizales maduros a orillas de lagos, ríos y canales aunque también pueden hacerlo en la vegetación adyacente, como en sauces, salgueras, mimbreras, etc. Se alimenta de insectos y sus larvas, arañas y ocasionalmente de semillas, frutos y flores. Cría de mayo a agosto en Europa y de abril a julio en África. Monógamos, nidifican formando agregados debido a la distribución de los carrizales. Los nidos, construidos casi exclusivamente por las hembras con hojas e inflorescencias cortadas de carrizo y otras hierbas, consisten en una copa profunda de unos 6 cm de diámetro que se hallan suspendidos por varios tallos de carrizo sobre aguas poco profundas. La hembra pone 4 huevos que incuban ambos progenitores durante poco más de 10 días. Los pollos se independizan 15 días después de abandonar el nido.
Nido de carricero común. Cuculus canorus canorus en un nido de Acrocephalus scirpaceus - MHNTEs un ave migradora que tiene sus cuarteles de invierno en el África subsahariana. Los adultos comienzan a abandonar las áreas de cría a finales de julio, antes que los juveniles. La mayor parte de las poblaciones migran a finales de agosto, extendiéndose el paso hasta principios de octubre.
No se encuentra globalmente amenazada, siendo común en toda su área de distribución. La población europea se estima en unos 4 millones de parejas, con más de medio millón de parejas en Suecia, país donde más abunda. En España las poblaciones han disminuido en los últimos años debido a la pérdida de hábitat. Para estimar el tamaño de las poblaciones de carriceros los recuentos directos de machos territoriales en hábitats adecuados y el muestreo de la proporción de sexos de cada población pueden ser una alternativa adecuada a los modelos predictivos basados en inferencias imperfectas del tipo de hábitat con los que se extrapolan densidades de carriceros a escalas espaciales grandes.
Carricero común. Acrocephalus scirpaceus - MHNTTiigi-roolind (Acrocephalus scirpaceus) on põõsalindlaste sugukonda kuuluv linnuliik.
Tiigi-roolind on Lääne-Eestis harilik, ent sisemaal väikesearvuline; haudelind.[1]
Tiigi-roolind (Acrocephalus scirpaceus) on põõsalindlaste sugukonda kuuluv linnuliik.
Tiigi-roolind on Lääne-Eestis harilik, ent sisemaal väikesearvuline; haudelind.
Lezkari arrunta (Acrocephalus scirpaceus) Sylviidae familiako hegazti paseriformea da, Europa eta mendebaldeko Asiako eskualde epeletan bizi dena[1].
Kukuak lezkariren habiak erabiltzen ohi ditu bere arrautzak uzteko.
Lezkari arrunta (Acrocephalus scirpaceus) Sylviidae familiako hegazti paseriformea da, Europa eta mendebaldeko Asiako eskualde epeletan bizi dena.
Kukuak lezkariren habiak erabiltzen ohi ditu bere arrautzak uzteko.
Rytikerttunen (Acrocephalus scirpaceus) on vähän rastasta pienempi ruoikoissa viihtyvä lintu. Lajin kuvaili ja nimesi Johann Hermann.
Rytikerttunen on päältä ruskea, alta vaalea lintu, jonka erottaa rastaskerttusesta pienemmän koon, solakamman ulkomuotonsa ja melodisemman laulunsa avulla. Hyvin samannäköisistä luhta- ja viitakerttusesta sen erottaminen maastossa on vaikeaa, jopa mahdotonta. Luhtakerttusesta rytikerttunen eroaa laulun ja punaruskean selkäpuolen avulla, mutta tarkempi määrittäminen vaatii siiven yksityiskohtien tarkkailua. Viitakerttusesta se eroaa pidemmän käsisiiven ulottuman, laulun ja selän värin avulla. Nuoret linnut ovat hyvin samannäköisiä. Ryti- ja luhtakerttunen voivat risteytyä keskenään ja risteymien määrittäminen on äärimmäisen vaikeaa jopa kädessä.
Kaikki rytikerttuset käyvät läpi täydellisen sulkasadon talvehtimisalueellaan.
Pituus 12–14 cm, paino 10–12 g.
Ääni on lyhyt ”tret”, joka erottaa sen muista kerttusista. Laulu on jankuttavaa, yksitotista lavertelua ruoikon kätköissä. Liikkuu taitavasti ruokojen varsilla kiipeillen.
Vanhin suomalainen rengastettu rytikerttunen on ollut 8 vuotta 11 kuukautta 17 päivää vanha. Euroopan vanhin on ollut vähintään 12 vuoden 11 kuukauden ikäinen brittiläinen lintu.
Rytikerttunen pesii Euroopassa, paikoin Pohjois-Afrikassa ja Aasiassa, ja talvehtii Saharan eteläpuolella Afrikassa. Rytikerttunen leviää Suomessa yhä pohjoisemmaksi ja pesii nykyisin Vaasa-Joensuu linjan eteläpuolella. Suomessa pesii noin 15 000 paria. Rytikerttuset muuttavat lounaaseen Atlantin rannikkoa seuraten talvehtimisalueilleen. Euroopan pesimäkanta on noin kolme miljoonaa paria.
Ruoikkoiset rantamaisemat ovat rytikerttusen pesimäalueita. Se viihtyy vankan ruovikon avoveden puolella, kun taas ruokokerttunen kansoittaa maan puoleista ruo'ikkoa. Laji on merenlahdilla yleisempi kuin järvillä.
Rytikerttunen tekee korimaisen pesän, jonka se sitoo pystyjen ruokojen varaan riittävän korkealle vedenpinnasta, yleensä ruoikon keskelle. Muninta alkaa kesäkuussa, naaras munii 3–5, tavallisimmin 4 vaaleaa, täplikästä munaa. Haudonta kestää vajaa 2 viikkoa, ja molemmat puolisot osallistuvat siihen. Poikaset lähtevät lentokyvyttöminä pesästä alle 2-viikkoisina, ja ne kiipeilevät taitavasti ruokoja ylösalas. Useat parit munivat toisen pesyeen heinäkuussa. Uusi pesä rakennetaan uusien ruo'onkorsien varaan, kun ensimmäinen pesä rakennettiin vanhojen korsien varaan. Näiden myöhäisten pesien poikaset ovat lentokykyisiä vasta elokuun loppupuolella, joskus vasta syyskuussa. Rytikerttunen on sukukypsä 1-vuotiaana.
Rytikerttusen pääravintoa ovat hyönteiset ja muut selkärangattomat, mutta syksyllä se syö myös marjoja. Poikasia ruokitaan hyönteisillä ja niiden toukilla.
Rytikerttunen (Acrocephalus scirpaceus) on vähän rastasta pienempi ruoikoissa viihtyvä lintu. Lajin kuvaili ja nimesi Johann Hermann.
Acrocephalus scirpaceus
La Rousserolle effarvatte (Acrocephalus scirpaceus) est une espèce de fauvettes appartenant à la famille des Acrocephalidae. Olivier Messiaen a consacré à cet oiseau une pièce, qui en porte le nom, de son Catalogue d'oiseaux.
C'est un passereau de petite taille de 12 à 13 cm de longueur avec une envergure de 19 cm et une masse comprise entre 11 et 15 g.
Elle ressemble énormément à la rousserolle verderolle mais se distingue surtout par ses chants et par les biotopes occupés.
La Rousserolle effarvatte a le dos uni brun, le dessous blanc cassé brun et le croupion roux. Elle n'a pas de sourcils. La tête est pointue, le bec fin et allongé.
La rousserolle effarvatte fréquente les roselières hautes et touffues.
Cet oiseau vit en Europe (sauf en Scandinavie), Afrique du Nord et au Moyen-Orient. C'est la plus fréquente des rousserolles en Europe. Ce migrateur transsaharien part en Afrique centrale et australe à la fin de l'été pour revenir en avril-mai.
C'est un passereau remuant et assez peu farouche.
Elle se nourrit principalement d'insectes mais aussi d'araignées.
La femelle pond une à deux couvées par an, de 3 à 5 œufs entre avril et juin. Le nid est accroché à des tiges de roseau suspendu au-dessus de l'eau jusqu'à un mètre de haut. Il est fait de feuilles de roseaux, de tiges et d'herbes en forme de coupe.
Le nid de la rousserolle est souvent parasité par le coucou qui y pond son œuf en absence des parents.
L'espèce Acrocephalus scirpaceus a été décrite par le naturaliste français Jean Hermann, à titre posthume en 1804, sous le nom initial de Turdus scirpaceus[1].
Sous-espèces d'après Alan P. Peterson, il existe trois sous-espèces :
Acrocephalus scirpaceus
Enregistrement sonore Acrocephalus scirpaceus - MHNTLa Rousserolle effarvatte (Acrocephalus scirpaceus) est une espèce de fauvettes appartenant à la famille des Acrocephalidae. Olivier Messiaen a consacré à cet oiseau une pièce, qui en porte le nom, de son Catalogue d'oiseaux.
Ceolaire ón Seandomhan atá dúchasach don Eoraip, iardheisceart na hÁise is an Afraic. Áitríonn sé sraitheanna giolcach is páirceanna. Itheann sé feithidí, caora is éisc shliogánacha.
A folosa das canaveiras[2] (Acrocephalus scirpaceus) é unha ave da familia dos sílvidos (Sylviidae) e do xénero das folosas ou acrocefálidos (Acrocephalus).
Son folosas de tamaño mediano. Miden de 12,5 a 14 cm de lonxitude e teñen unha envergadura de alas que vai dos 17 os 21 cm. Pesan entre 10 e 15 gramos. Os adultos teñen a parte superior do corpo castaña e a inferior branca amarelada. A testa é cha e o bico forte e aguzado. As aves dos dous sexos son semellantes. Poden vivir ata 12 anos e acadan velocidades de voo de 10 metros por segundo.
O seu canto é lento e pouco destacable, formado por estrofas curtas ás que se xuntan os típicos asubíos e a capacidade para imitar a outras aves dos acrocefálidos.
Crían en Europa e nas zonas temperadas do oeste de Asia. Son aves migratorias, que pasan o inverno na África subsahariana. Nas partes centrais de Europa están presentes entre abril e outubro. As datas e a dirección das migracións, que os levan a viaxaren distancias de ata 6000 km, están xeneticamente marcadas.
Viven entre os xuncos e o carrizal mesto e entre a vexetación das beiras de ríos, lagos, estanques e pantanos.
Aliméntanse agatuñando e choutando entre as plantas mestas. As súas presas principais son arañas, insectos e larvas, pequenos moluscos e invertebrados en xeral.
Maduran cando teñen un ano. A época de reprodución concéntrase entre maio e xullo. Tecen un niño de herbas e carrizos que sitúan protexido nos canavais, pendurado sobre a auga entre entre os talos de tres ou catro carrizos ou xuncos. Poñen de 3 a 4 ovos, que os dous pais se roldan para chocar entre 11 e 14 días. Os polos pasan de 10 a 14 días no niño. Crían dúas ou tres niñadas por ano. Os seus niños son parasitados habitualmente polos cucos, que poñen ovos de cores semellantes.
As estimacións para Europa calculan a súa poboación nuns 3 millóns de parellas reprodutoras.
A folosa das canaveiras (Acrocephalus scirpaceus) é unha ave da familia dos sílvidos (Sylviidae) e do xénero das folosas ou acrocefálidos (Acrocephalus).
Trstenjak cvrkutić (lat. Acrocephalus scirpaceus) je ptica pjevica koja obitava u Europi i umjerenoj zapadnoj Aziji. Selica je, zimuje u subsaharskoj Africi. Životni vijek joj je 12 godina.
Srednje je veličine, duga je oko 13 cm, a teška je 10-15 grama. Raspon krila joj je 17-21 cm. Krilima može mahnuti 18 puta u sekundi, a preleti 10 metara u sekundi. Gornji dio tijela joj je smeđe, a gornji žućkaste boje. Mužjaci i ženke imaju istu boju. Čelo je spljošteno, a kljun je jak i šiljast. Ovim pticama kao hrana najčešće služe razne vrste kukaca, ali često jedu i mlade bobice.
Spolnu zrelost ptice steknu s godinu dana života. Sezona parenja je od svibnja do srpnja. Gnijezdo se sastoji od trave. Ženka postavlja tri do pet jaja koja inkubiraju 11-14 dana naizmjenično od oba partnera. Ptići borave u gnijezdu 10-14 dana. Zbog slične boje, u gnijezdu se mogu naći i kukavičja jaja.
Trstenjak cvrkutić (lat. Acrocephalus scirpaceus) je ptica pjevica koja obitava u Europi i umjerenoj zapadnoj Aziji. Selica je, zimuje u subsaharskoj Africi. Životni vijek joj je 12 godina.
La cannaiola (Acrocephalus scirpaceus (Hermann, 1804)) è un uccello passeriforme della famiglia Acrocephalidae, che è possibile osservare in Europa, Asia, ed Africa.[2]
Come il forapaglie ha piumaggio uniforme e manca della striscia sovraoculare. Il suo canto è monotono.
La cannaiola (Acrocephalus scirpaceus (Hermann, 1804)) è un uccello passeriforme della famiglia Acrocephalidae, che è possibile osservare in Europa, Asia, ed Africa.
Come il forapaglie ha piumaggio uniforme e manca della striscia sovraoculare. Il suo canto è monotono.
Mažoji krakšlė (lot. Acrocephalus scirpaceus) – devynbalsinių (Sylviidae) šeimos paukštis.
Kūno nugarinė pusė rusvai pilka, antuodegis rudesnis. Pilvinė dalis balta, rusvo atspalvio. Virš akies šviesus antakis. Snapas rudai pilkas. Kojos žalsvai pilkos. Kūno ilgis - 13 cm. Svoris - apie 13 g. Sparnų plotis - 19 cm.
Lizdą suka tarp nendrių, apie 1 m aukštyje. Birželio mėn. deda 4-5 baltus kiaušinius, gausiai išmargintus rudomis ir pilkomis dėmėmis. Peri 11-12 dienų. Jaunikliai lizdą palieka po 11-13 dienų. Išveda vieną vadą.
Paplitusi Europoje nuo Pirėnų iki Dono, šiaurėje arealas siekia Britų salas ir Skandinavijos pusiasalį, pietuose - Apeninus ir Mažąją Aziją. Žiemoja ekvatorinėje Afrikoje.
Lietuvoje reta, pajūryje dažnesnė. Pastebima gegužės – rugsėjo mėn. Gyvena nendrynuose, švendrynuose.
Mažoji krakšlė (lot. Acrocephalus scirpaceus) – devynbalsinių (Sylviidae) šeimos paukštis.
Kūno nugarinė pusė rusvai pilka, antuodegis rudesnis. Pilvinė dalis balta, rusvo atspalvio. Virš akies šviesus antakis. Snapas rudai pilkas. Kojos žalsvai pilkos. Kūno ilgis - 13 cm. Svoris - apie 13 g. Sparnų plotis - 19 cm.
Lizdą suka tarp nendrių, apie 1 m aukštyje. Birželio mėn. deda 4-5 baltus kiaušinius, gausiai išmargintus rudomis ir pilkomis dėmėmis. Peri 11-12 dienų. Jaunikliai lizdą palieka po 11-13 dienų. Išveda vieną vadą.
Paplitusi Europoje nuo Pirėnų iki Dono, šiaurėje arealas siekia Britų salas ir Skandinavijos pusiasalį, pietuose - Apeninus ir Mažąją Aziją. Žiemoja ekvatorinėje Afrikoje.
Lietuvoje reta, pajūryje dažnesnė. Pastebima gegužės – rugsėjo mėn. Gyvena nendrynuose, švendrynuose.
Mažosios krakšlės giesmėEzeru ķauķis jeb ezera ķauķis (Acrocephalus scirpaceus) ir neliels kāpelētājķauķu dzimtas (Acrocephalidae) dziedātājputns. Sastopams Eiropā, Āzijā un Āfrikā.[1] Izdala 4 pasugas.[1]
Visas ezeru ķauķa populācijas ir gājputni.[2] Ligzdo Eiropas centrālajā daļā, fragmentāri arī Spānijā, Itālijā un Grieķijā. Uz ziemeļiem areāls plešas līdz Anglijas, Zviedrijas un Somijas vidienei. Ārpus Eiropas ligzdo Vidusāzijā, Aizkaukāzā, Tuvo Austrumu ziemeļu daļā un Ziemeļāfrikā. Ziemo Āfrikā uz dienvidiem no Sahāras.[1][3]
Ezeru ķauķis Latvijā piemērotās vietās (ezeros un dīķos ar niedrājiem) ir parasts ligzdotājs.[3] Populācijas lielums Latvijā ir apmēram 20 000—40 000 pāru. Ligzdo galvenokārt ezeros ar plašām niedru audzēm. Parasti izvēlas niedru audzes, kuras visu gadu atrodas ūdenī un izvairas no niedru audzēm uz sauszemes.[4]
Ezeru ķauķis ir spēcīgs, samērā liels ķauķis ar noapaļotiem spārniem, lielu knābi un lielām pēdām, kas piemērotas niedres aptveršanai. Ķermeņa garums 12,5—14 cm, spārnu plētums 17—21 cm, svars 8—19,7 g.[2][4][5][6]
Apspalvojums vienlaidus dzeltenbrūns: mugura, spārnu virspuses un galvas virsa nedaudz tumšākas, ar vieglu rudu tonējumu, vēders un krūtis gaiši, gandrīz balti, sāni nedaudz tumšāki kā vēders. Virs acs izplūdusi, dzeltenīga svītra, ap acu gaišs gredzens, bet starp aci un knābi tumšāks laukumiņš. Lidspalvu maliņas gaišākas.[4][5][6] Jaunie putni košāk rudi nekā pieaugušie īpatņi. Acu krāsa atkarībā no vecuma ir mainīga: jaunajiem putniem acis ir melnas vai tumši brūnas, pieaugušajiem gaiši olīvbrūnas.[5][6]
Visgrūtāk ezeru ķauķis atšķirams no purva ķauķa, kurš ir nedaudz lielāks. Dabā drošākā atšķiršanas pazīme ir balss, bet vairumā gadījumu, kad putns nedzied, šīs sugas nav atšķiramas pat pieredzējušam putnu pazinējam.[4]
Ezeru ķauķis galvenokārt uzturas ezeru, dīķu, grāvju un lēnu upju niedrājos, ir sastopams arī kārklu un vītolu audzēs ūdenstilpju krastos. Migrācijas laikā un ziemošanas vietās apmetas jebkādos biezos krūmos, mežmalās, aizaugušos dārzos un blīvi augošos, garos augos.[5][6]
Ezeru ķauķis galvenokārt barojas ar kukaiņiem un to kāpuriem, kā arī ar citiem nelieliem bezmugurkaulniekiem, piemēram, ar zirnekļiem un kolembolām. Nelielos daudzumos barojas arī ar ogām, sēklām un ziediem.[2][5][6] Barību meklē niedrēs, krūmos un uz zemes.[5]
Ezeru ķauķi parasti veido monogāmus pārus. Ligzdošanas sezona Eiropā ilgst no maija līdz jūlija beigām vai augusta sākumam, Ziemeļāfrikā no aprīļa līdz jūlijam.[2][5] Ligzdo vaļīgās kolonijās, apmēram 15—50 m attālumā viens no otra. Dziļo kausveida ligzdu pāris būvē kopīgi, tomēr lielāko daļu darba paveic mātīte. Tā parasti atrodas niedrēs, seklā ūdenī, apmēram 50—80 cm augstumā no ūdens virsmas. Līgzda vīta no niedru šķiedrām, sausas zāles, augu pūkām un zirnekļu tīkla pavedieniem, no iekšpuses izklāta ar smalkākiem stiebriņiem un dažiem matiem.[5][6]
Dējumā 3—6 olas. Inkubācijas periods ilgst 8—13 dienas, perē galvenokārt mātīte. Par mazuļiem rūpējas abi vecāki. Jaunie putni izlido 10—13 dienu vecumā. Vecāki turpina barot jaunos putnus papildu 10—14 dienas.[5][6]
Ezeru ķauķis ļoti bieži kļūst par dzeguzes upuri. Dzeguze ligzdā iedēj tikai vienu olu. Dzeguzēns parasti izšķiļas pirmais un pārējās olas izgrūž no ligzdas. Dzeguzēnam, lai izaugtu, nepieciešams tik daudz barības, cik parasti apēd 3—4 ķauķēni. Dzeguzēns aug ātri un drīz vien ir lielāks nekā viņa audžuvecāki. Dzegužu parazītisms starp ezeru ķauķiem var sasniegt tādu līmeni, ka krītas populācijas lielums. Tādā gadījumā dzeguzes pārmetas uz citu sugu.[5]
Ezeru ķauķim ir 4 pasugas:[1]
Ezeru ķauķis jeb ezera ķauķis (Acrocephalus scirpaceus) ir neliels kāpelētājķauķu dzimtas (Acrocephalidae) dziedātājputns. Sastopams Eiropā, Āzijā un Āfrikā. Izdala 4 pasugas.
De kleine karekiet (Acrocephalus scirpaceus) is een zangvogel uit de familie van Acrocephalidae. De kleine karekiet lijkt zeer sterk op de bosrietzanger (zie tweelingsoorten).
Deze behendige muggenvanger wordt slechts 13 cm lang en heeft een overwegend variabel bruin verenkleed van lichte tinten aan de onderzijde en iets donkere tinten aan de bovenzijde. De vleugels hebben een lichte, roestbruine tint.
Het nest van de kleine karekiet is een kunstig gevlochten mandje van natte plantenresten tussen twee tot vier rietstengels. Omdat die plantenresten ook modder bevatten dat geleidelijk opdroogt, werkt dit als een soort plaksel of cement waardoor het nestje toch een stevig verankerd bouwsel wordt. De rand wordt vaak bekleed met spinrag, terwijl de binnenkant wordt afgewerkt met rietpluimen, die de vogel zelf afbreekt.
Drie tot vijf gespikkelde eieren worden door de kleine karekiet in tien tot twaalf dagen uitgebroed. Regelmatig legt een koekoek zijn ei in het nest van de kleine karekiet, waardoor deze zijn jongen verliest.
Kleine karekieten komen tijdens het broedseizoen in vrijwel geheel Europa voor, met uitzondering van Ierland en Noord-Scandinavië en telt 3 ondersoorten:
In de winter verblijven de meeste kleine karekieten uit Nederland in de mangrovebossen langs de West-Afrikaanse kust, van Senegal tot aan Guinee-Bissau. De hoeveelheid regen in dit gebied hangt samen met het weer in de Sahel. In een droog seizoen zijn er weinig insecten en heeft de kleine karekiet meer moeite met het aanleggen van een vetvoorraad voor de voorjaarstrek. De overlevingskans van zowel jonge als volwassen kleine karekieten blijkt voor 23-25% samen te hangen met de hoeveelheid neerslag in de Sahel.[2][3]
De kleine karekiet is in Nederland een algemene broedvogel in rietvelden die aan water grenzen. Het rietveld hoeft niet erg groot te zijn, daarom komt de kleine karekiet op heel veel plaatsen voor, zelfs in steden als daar waterpartijen of vijvers zijn met een paar vierkante meter riet. Volgens SOVON blijft de kleine karekiet sinds 1990 praktisch constant in aantal.[4] Ook in Vlaanderen is de kleine karekiet een algemene vogel op plaatsen waar rietvelden aanwezig zijn.[5]
Bronnen, noten en/of referentiesDe kleine karekiet (Acrocephalus scirpaceus) is een zangvogel uit de familie van Acrocephalidae. De kleine karekiet lijkt zeer sterk op de bosrietzanger (zie tweelingsoorten).
Rørsanger (vitenskapelig navn Acrocephalus scirpaceus) er en fugl i sangerfamilien.
Rørsangeren er ca. 13 cm lang og veier 10-15 gram. Oversiden er brun og undersiden gulhvit. Den har en hvitaktig strupe og gråbrune ben. Pannen er flat og nebbet er sterkt og spiss. Ingen forskjell i farger mellom kjønnene. En rørsanger kan bli opptil tolv år gammel.
Rørsangeren lever helst i tette takrørskoger ved sjøen, dammer, våtmark og elver. Den hekker i hele Europa utenom Irland og Island. I Norge hekker den ved kysten fra Oslofjorden til Rogalandskysten.
Rørsangeren klatrer og hopper skikkelig i takrørskogen og livnærer seg på insekter, edderkopper og snegler.
Den bygger et rede av gress og takrør, som oftest plasseres beskyttet mellom tre til fire takrørstrå over vannet. Hunnen legger mellom tre og fem egg. Gjøkegg kan bli funnet i et rørsangeregg siden eggene ligner hverandre. Den europeiske bestanden beregnes til rundt tre millioner hekkende par.
Rørsanger (vitenskapelig navn Acrocephalus scirpaceus) er en fugl i sangerfamilien.
Rørsangeren er ca. 13 cm lang og veier 10-15 gram. Oversiden er brun og undersiden gulhvit. Den har en hvitaktig strupe og gråbrune ben. Pannen er flat og nebbet er sterkt og spiss. Ingen forskjell i farger mellom kjønnene. En rørsanger kan bli opptil tolv år gammel.
Rørsangeren lever helst i tette takrørskoger ved sjøen, dammer, våtmark og elver. Den hekker i hele Europa utenom Irland og Island. I Norge hekker den ved kysten fra Oslofjorden til Rogalandskysten.
Rørsangeren klatrer og hopper skikkelig i takrørskogen og livnærer seg på insekter, edderkopper og snegler.
Den bygger et rede av gress og takrør, som oftest plasseres beskyttet mellom tre til fire takrørstrå over vannet. Hunnen legger mellom tre og fem egg. Gjøkegg kan bli funnet i et rørsangeregg siden eggene ligner hverandre. Den europeiske bestanden beregnes til rundt tre millioner hekkende par.
Àutri nòm an piemontèis: ...
L'Acrocephalus scirpaceus a l'é un cit osel migrant.
Da finì.
DistribussionTrzcinniczek zwyczajny, trzcinniczek, trzcionka[4] (Acrocephalus scirpaceus) – gatunek niewielkiego ptaka wędrownego z rodziny trzciniaków, wcześniej zaliczany do pokrzewkowatych, zamieszkujący Europę od Pirenejów po Don poza północną częścią Wysp Brytyjskich i Półwyspu Skandynawskiego i Półwyspem Apenińskim oraz Azję Mniejszą i Azję Środkową. Zimuje w równikowej Afryce. Przelatuje w kwietniu-maju i sierpniu-wrześniu. W Polsce średnio liczny ptak lęgowy niżu (lokalnie może być liczny)[5].
Trzcinniczek zwyczajny, trzcinniczek, trzcionka (Acrocephalus scirpaceus) – gatunek niewielkiego ptaka wędrownego z rodziny trzciniaków, wcześniej zaliczany do pokrzewkowatych, zamieszkujący Europę od Pirenejów po Don poza północną częścią Wysp Brytyjskich i Półwyspu Skandynawskiego i Półwyspem Apenińskim oraz Azję Mniejszą i Azję Środkową. Zimuje w równikowej Afryce. Przelatuje w kwietniu-maju i sierpniu-wrześniu. W Polsce średnio liczny ptak lęgowy niżu (lokalnie może być liczny).
Systematyka Wyróżniono kilka podgatunków A. scirpaceus: trzcinniczek zwyczajny (Acrocephalus scirpaceus scirpaceus) – Europa do zachodniej Rosji, Ukrainy i zachodniej Turcji, północno-zachodnia Afryka. trzcinniczek oliwkowy (Acrocephalus scirpaceus fuscus) – Egipt przez Bliski Wschód do południowo-wschodniej europejskiej części Rosji, wschodni Kazachstan i Iran. trzcinniczek arabski (Acrocephalus scirpaceus avicenniae) – wybrzeża Morza Czerwonego. Cechy gatunku Podobny do trzciniaka zwyczajnego, ale znacznie mniejszy. Ubarwieniem podobny do łozówki, trudny do odróżnienia. Obie płci ubarwione jednakowo. Wierzch ciała jednolicie oliwkowobrązowy, na kuprze i pokrywach nadogonowych bardziej pomarańczowy. Spód ciała biały, na bokach i pod ogonem beżowy. Nad oczami kremowe brwi. Wymiary średnie długość ciała ok. 13 cmO rouxinol-pequeno-dos-caniços (Acrocephalus scirpaceus) é uma ave da família Acrocephalidae.[2] Enquanto ave passeriforme, da família das felosas, caracteriza-se pela plumagem acastanhada e pelo bico estreito e afilado.[1] [2]
Frequenta junqueiras e caniçais, construindo um ninho suspenso entre os talos das canas. É uma ave migradora, que passa o Inverno em África.[3]
Dá pelos nomes comuns de felosa[4], rouxinol-pequeno-das-caniças[5], chiadeira[6] e rouxinol-das-caniças[7].
Do que toca às denominações alusivas ao rouxinol - substantivo que vem étimo latino lusciniŏlu e que significa «aquele que canta ao crepúsculo», provêm exactamente do facto desta ave cantar só de noite.[8]
Quanto ao nome felosa (também grafado folosa[9] e flosa[10]), partilha-o com as espécies da família dos silvídeos e com a phylloscopus collybita. Tem uma etimologia incerta, que poderá advir do étimo «fole», em alusão ao seu trinado.[11]
Do que toca ao nome científico, o género Acrocephalus avém do grego antigo akros, "o mais alto" e kephale, "cabeça". Conjectura-se que Johann Andreas Naumann e Johann Friedrich Naumann tenham usado o étimo akros para significar «pontiagudo». A espécie scirpaceus provém do latim e significa «caniço».[12]
O nome científico antigo desta espécie foi Acrocephalus streperus (Vieill.).[13] Sendo que o substantivo streperus vem do étimo latino strepe, que significa «estrepitoso, barulhento».[14]
O rouxinol-das-caniças tem uma aparência pouco distintiva, caracterizando-se por não exibir sem quaisquer elementos peculiares de diferenciação. A sua plumagem é integralmente castanha, exibindo um peito e garganta alvadia.[2] Conta com um bico afilado e forte, à guisa de outras aves passeriformes insectívoras. Têm uma testa baixa. Tem um trinado muito emblemático, que ajuda a identificar a espécie, pautado por sequências assaz variegadas de notas repetidas.[3]
São aves de tamanho mediano. Medem entre 12,5 a 14 cm de comprimento e têm uma envergadura de asas que vai dos 17 aos 21 cm. Pesam entre 10 e 15 gramas.[15] Os dois sexos são muito semelhantes, de sorte que não se verifica notável dimorfismo sexual. Podem viver até aos 12 anos e atingem velocidades de voo de 10 metros por segundo.[16]
Distribui-se pela maior parte da Europa e nas zonas temperadas do oeste asiático. São aves migratórias, que passam o inverno na África subsaariana. Nas partes centrais de Europa estão presentes de Abril a Outubro. [15]
O rouxinol-das-caniças é tido como uma espécie comum a todo o país, repartindo-se irregularmente de Norte a Sul de Portugal. Como o nome sugere, ocupa caniçais das mais variadas extensões, fazendo o ninho suspenso entre os caniços.[3] Enquanto ave migratória, chega a Portugal em Março, um mês mais cedo do que a outras partes da Europa.[2] Os melhores habitats em que se pode encontrar esta ave, são as caniçadas e junqueiras húmidas, situadas nas zonas ribeirinhas, à beira-mar ou em paludes.[3]
Trata-se duma espécie insectívora, que se alimenta esgravatando e pinchando por entre a vegetação. As suas presas principais são aranhas, invertebrados, larvas e pequenos moluscos. Também se pode alimentar, ocasionalmente, de pequenas bagas.[15]
Atingem a maturidade ao fim de um ano.[15] A época de acasalamento concentra-se entre Maio e Julho. Urdem o ninho com ervas e caniços, pendurado sobre a água entre entre os talos de três ou quatro canas ou juncos. Põem 3 a 4 ovos, que os dois pais se revezam a chocar durante 11 a 14 dias. Os pintos passam 10 a 14 dias no ninho. Chega a ter até duas ou três ninhadas por ano. Os seus ninhos são amiúde parasitados pelos cucos, que põem ovos de cores semelhantes.[16]
O rouxinol-pequeno-dos-caniços (Acrocephalus scirpaceus) é uma ave da família Acrocephalidae. Enquanto ave passeriforme, da família das felosas, caracteriza-se pela plumagem acastanhada e pelo bico estreito e afilado.
Frequenta junqueiras e caniçais, construindo um ninho suspenso entre os talos das canas. É uma ave migradora, que passa o Inverno em África.
Trsteniarik bahenný alebo trsteniarik močiarny[3] (lat. Acrocephalus scirpaceus) je spevavec a patrí do čeľadi trsteniarikovité. Žije v západnej a centrálnej Palearktíde. Na Slovensku preukázane hniezdi v 22,60 % mapovacích kvadrátov od nížin do 400 m n. m.[4] Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov trsteniarik bahenný patrí medzi najmenej ohrozené druhy, celková populácia je stabilná, európska takisto vykazovala v rokoch 1980 – 2013 stabilný stav.[1]
Odhadovaný počet hniezdiacich párov je 10 000 - 20 000. Veľkosť populácie i územie na ktorom sa vyskytuje sú stabilné, maximálna zmena do 20%. Ekosozologický status v roku 1995 aj v roku 1998 žiadny. V roku 2001 žiadny.[5] V roku 2014 LC - menej dotknutý.[2][6][7] Európsky ochranársky status SPEC4 - druhy, ktorých globálne populácie sú koncentrované v Európe a majú tam vhodný ochranársky status. Stupeň ohrozenia S - vyhovujúci ochranársky status.[4]
Trsteniarik bahenný alebo trsteniarik močiarny (lat. Acrocephalus scirpaceus) je spevavec a patrí do čeľadi trsteniarikovité. Žije v západnej a centrálnej Palearktíde. Na Slovensku preukázane hniezdi v 22,60 % mapovacích kvadrátov od nížin do 400 m n. m. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov trsteniarik bahenný patrí medzi najmenej ohrozené druhy, celková populácia je stabilná, európska takisto vykazovala v rokoch 1980 – 2013 stabilný stav.
Rörsångare (Acrocephalus scirpaceus) är en fågel som tillhör familjen rörsångare (Acrocephalidae) som tidigare ingick i familjen sångare. Arten beskrevs vetenskapligt av Johann Hermann 1804. Rörsångaren är en flyttfågel som häckar i Europa, allra nordligaste Afrika och tempererade Asien, så långt österut som Kazakstan, och övervintrar i Afrika söder om Sahara. Den kategoriseras av IUCN som livskraftig (LC).
Rörsångaren mäter 12,5–14 cm lång[2] och har ett vingspann på 17–21 cm. Vikten är ungefär 10-15 gram. Ovansidan är brun där ryggen ofta med svagt olivgrå ton medan övergumpen mer rostbrun. Undersidan är beigevit och strupen vitaktig. Den har flack panna, lång, smal och spetsig näbb och gråbruna ben. Könen är lika.
Sången, som mest hörs i skymning och gryning, är ett långsamt tjattrande med inslag av visslingar och härmljud.[2]
Rörsångares sång.
Rörsångaren beskrevs först 1804 av Johann Hermann som då placerade den i trastsläktet Turdus.[3] Rörsångaren är en flyttfågel som häckar i Europa, allra nordligaste Afrika och österut i tempererade Asien, så långt österut som till Volga och gränsen mellan Kazakstan och Mongoliet. Den övervintrar i Afrika söder om Sahara.[1]
Rörsångare delas vanligen in i två underarter med följande utbredning:[4]
IOC väljer att behandla populationen vid Röda havets kust som den egna underarten avicenniae, beskriven av Ash, Pearson, DJ, Nikolaus och Colston 1989.[5]
Rörsångaren är närbesläktad med afrikansk rörsångare, som vissa auktoriteter till och med behandlar som samma art.[1] Andra auktoriteter väljer istället att dela upp rörsångaren i de två arterna A. scirpaceus och A. fuscus, där den senare ibland kallas "kaspisk rörsångare".[3]
I Sverige fanns den tidigare bara i Skåne men har från 1800-talets slut utbrett sig norrut. Idag häckar den i södra och mellersta Sverige och vidare norrut utefter Norrlandskusten. I Sverige är den en sommargäst och förekommer framförallt i landet från mitten av maj till månadsskiftet augusti/september.[2]
Rörsångaren lever i tät bladvass och strandbuskar vid sjöar, dammar, våtmarker och åar. Rörsångaren klättrar och hoppar skickligt i vassen och livnär sig på insekter och deras larver, spindlar och blötdjur.
Rörsångaren blir könsmogen efter ett år. Den bygger sitt bo av gräs och vasstrån som oftast placeras skyddat mellan tre och fyra vasstrån ovanför vattnet.[6] Honan lägger tre till fem ägg, som sedan ruvas omväxlande av båda föräldrarna i 11 till 14 dagar. Ungfåglarna stannar sedan 10 till 14 dagar i boet.[6]
Göken nyttjar ofta rörsångaren för att genom häckningsparasitism låta rörsångaren ruva och föda upp gökungen.[6]
Det europeiska beståndet av rörsångare uppskattas till cirka tre miljoner häckande par. Arten kategoriseras som livskraftig (LC) av IUCN, som dock inkluderar afrikansk rörsångare.[1]
Rörsångarens vetenskapliga artepitet scirpaceus härleds ur latinets scirpus som betyder säv eller kaveldun. Den har i Sverige förr även kallats "rörstig".[7] I viss äldre litteratur blandas det vetenskapliga namnet för trastsångare, Acrocephalus arundinaceus ihop med det äldre vetenskapliga namnet för rörsångare, Acrocephalus arundinacea varför det ibland kan vara svårt att avgöra vilken art som avses.
Rörsångare (Acrocephalus scirpaceus) är en fågel som tillhör familjen rörsångare (Acrocephalidae) som tidigare ingick i familjen sångare. Arten beskrevs vetenskapligt av Johann Hermann 1804. Rörsångaren är en flyttfågel som häckar i Europa, allra nordligaste Afrika och tempererade Asien, så långt österut som Kazakstan, och övervintrar i Afrika söder om Sahara. Den kategoriseras av IUCN som livskraftig (LC).
Saz kamışçını (Acrocephalus scirpaceus), ötleğengiller (Sylviidae) familyasından uzunluğu 12 cm, tüyleri üst bölümlerinde kızıla çalan açık kahverengi, alt bölümlerinde uçuk sarı olan kuş türü.
Bu tür, orta kuşak Palearktik bölgede ürer; kışın Palearktik bölgenin güneyinde ve Etiyopyen bölgede geçirir. Yazın Türkiye'nin hemen her bölgesindeki sazlık bataklıklarda görülebilir.
Saz kamışçını (Acrocephalus scirpaceus), ötleğengiller (Sylviidae) familyasından uzunluğu 12 cm, tüyleri üst bölümlerinde kızıla çalan açık kahverengi, alt bölümlerinde uçuk sarı olan kuş türü.
Bu tür, orta kuşak Palearktik bölgede ürer; kışın Palearktik bölgenin güneyinde ve Etiyopyen bölgede geçirir. Yazın Türkiye'nin hemen her bölgesindeki sazlık bataklıklarda görülebilir.
Невеликий птах, трохи менший за горобця, 12,5 см завдовжки. Верх тіла у нього темно-бурий, одноколірний, з рудуватим відтінком, низ — білувато-рудий, надхвістя — рудувате, ноги — темні.
Пісня очеретянки — набір свистів, тріску і наслідувань іншим птахам, причому кожен звук повторюється 2-3 рази, наприклад: «чиррук-чиррук-як-як-як…» або «кар-р-ра…кар-р-ра…кр-ркр-р-кі-кі-кі». Крик — різке «черр».
Ставкова очеретянка поширена майже у всій Європі, де живе з квітня по вересень-жовтень. На початку — в середині вересня відлітає на зимівлю до Африки, де селиться південніше Сахари. Щоб витримати близько 6 тисяч кілометрів нічного перельоту, нагромаджує жирові запаси.
Ставкові очеретянки — обережні птахи, гніздяться в густих і безлюдних місцях. Найчастіше — в хащах очерету і рогозу, рідше — осоки та інших навколоводних рослин, інколи — на вологих чи залитих водою ділянках в культурних ландшафтах із заростями чагарників, дерев і густого різнотрав'я. Чашкоподібне гніздо споруджують на стеблах очерету, рогозу чи осоки, навислих над водою. Роблять його з трави, павутиння, рослинного пуху, квіткових мітелків очерету.
Кладка на початку травня складається з 4-6 зеленуватих або голубуватих (з бурими і сірими плямами) яєць. За два тижні з'являються пташенята, які через 2-3 тижні залишають гніздо.
Основна їжа ставкової очеретянки — комахи, які мешкають біля води.
Перебуває під охороною Бернської конвенції.
Chích sậy (Acrocephalus scirpaceus) là một loài chim trong họ Acrocephalidae.[2] Loài chích này sinh sản khắp châu Âu vào Tây Á ôn đới. Nó là loài chim di cư, trú đông ở châu Phi cận Sahara. Chúng chỉ được tìm thấy ở vùng lau sậy, thường ở nơi lau sậy mọc thành bụi. Tổ hình rổ được xây trên cây sậy, mỗi tổ 3-5 quả trứng. Chim non nở sau 10-11 ngày ấp. Cặp chim vợ chồng thường sống chung thủy.[3] Tổ loài chích này thường bị cu cu đẻ nhờ.
Chim non cu cu trong tổ chích sậy
Tiếng hót, thu ở Ý
Chích sậy (Acrocephalus scirpaceus) là một loài chim trong họ Acrocephalidae. Loài chích này sinh sản khắp châu Âu vào Tây Á ôn đới. Nó là loài chim di cư, trú đông ở châu Phi cận Sahara. Chúng chỉ được tìm thấy ở vùng lau sậy, thường ở nơi lau sậy mọc thành bụi. Tổ hình rổ được xây trên cây sậy, mỗi tổ 3-5 quả trứng. Chim non nở sau 10-11 ngày ấp. Cặp chim vợ chồng thường sống chung thủy. Tổ loài chích này thường bị cu cu đẻ nhờ.
Chim non cu cu trong tổ chích sậy
Acrocephalus arundinaceus
Tiếng hót, thu ở Ý
Половая зрелость наступает через один год. Основной период инкубации с мая по июль. Гнездо строится низко над землей в густой растительности. Самка откладывает от 3 до 5 яиц. Яйца высиживают попеременно оба партнёра от 11 до 14 дней. Молодые птицы становятся самостоятельными через 10—14 дней. Гнездится 2—3 раза в год. Часто в гнезде тростниковой камышовки можно найти яйца кукушки, так как они одинаковой окраски.
Европейская популяция оценивается примерно в 3 млн гнездящихся пар.
Половая зрелость наступает через один год. Основной период инкубации с мая по июль. Гнездо строится низко над землей в густой растительности. Самка откладывает от 3 до 5 яиц. Яйца высиживают попеременно оба партнёра от 11 до 14 дней. Молодые птицы становятся самостоятельными через 10—14 дней. Гнездится 2—3 раза в год. Часто в гнезде тростниковой камышовки можно найти яйца кукушки, так как они одинаковой окраски.
芦苇莺(学名:Acrocephalus scirpaceus)为鶲科苇莺属的鸟类。该物种在西欧至西亚的广大地区都有分布,其模式产地在西欧的阿尔萨斯。冬季时迁徙至撒哈拉以南非洲越冬。
ヨーロッパヨシキリ(Acrocephalus scirpaceus )は、旧世界ムシクイ類の鳥である。ヨーロッパ全土から温帯の西アジアで繁殖し、サハラ砂漠以南のアフリカで越冬する。ヨーロッパヨシキリは、カッコウに托卵される種の1つである。
体長は12.5から14cm程度で、成鳥の背中は筋のない茶色で、腹は淡黄色である。額は平たく、くちばしは尖っている。他の多くのヨシキリと同様に性別は識別可能だが、若鳥では難しいこともある。ヨーロッパヨシキリの外見はオオヨシキリに似ているが、オオヨシキリの方が大きく、強い眉斑を持つ。
低木の茂るヨシ原に生息する。ヨシキリ属に典型的な、ゆっくりとカタカタいうような声で鳴く。また他の多くのヨシキリと同様に食虫性であるが、ベリー等の小さな食物も食べる。
ヨシでできたバスケット状の巣に3から5個の卵を産み、10から11日で孵化する。一夫一婦制である[2]。
|date=
(help)CS1 maint: Uses authors parameter