Sibirisk eldmård (Mustela sibirica) är en art i släktet Mustela som tillhör familjen mårddjur.
Kroppens längd ligger mellan 25 och 39 centimeter och vikten mellan 360 och 820 gram. Sen tillkommer en 13 till 21 cm lång svans. Hanar är tydligt större än honor. Den täta och långa vinterpälsen har en rödgul färg. Sommarpälsen är mörkare, nästan brun, och glesare. Extremiteterna är korta i jämförelse med den långsträckta kroppen.
Den sibiriska eldmården förekommer från Östeuropa till större delar av Asien. Utbredningsområdet går från Rysslands europeiska del österut till Ochotska havet samt söderut till Tibet och norra Thailand. Arten förekommer även i Japan och Taiwan. På Sachalin har djuret införts av människan.
Djuret lever i skogar och ofta i närheten av vattendrag. Det förekommer även vid människans boplatser.
Den sibiriska eldmården lever ensam och är aktiv under gryningen eller natten. Som viloplatser tjänstgör håligheter i träd, grottor, bon av andra djur och även byggnader. När djuret jagar använder det sina utmärkt utbildade hörsel- och luktsinnen. De har även bra förmåga att klättra och simma. Vid brist på föda förekommer vandringar av större djurgrupper.
Arten livnär sig av små däggdjur som gnagare, näbbmöss eller pipharar. Den äter även fåglar och deras ägg, groddjur, fiskar och insekter.
Parningstiden infaller under senare hälften av vintern eller på våren. Flera hanar strider för rätten att para sig med en hona. Efter en trettio dagars lång dräktighet föder honan mellan april och juni två till tolv ungdjur (i genomsnitt fem). Ungdjuren är blinda och öppnar ögonen efter en månad. Efter ytterligare en månad slutar honan att ge di. I augusti lämnar ungarna sin mor men syskon bildar ofta en grupp som består över hela hösten. I naturen ligger medellivslängden vid två år. Enskilda individer i naturen kan bli fem år och i fångenskap åtta år gamla.
Djuret äter ibland tamhöns men huvudsakligen är människor positivt inställda till den sibiriska eldmården då den äter olika gnagare som betraktas som ohyra. Ibland jagas arten för sin päls men beståndet är inte hotat. Vinterpälsen används till exempel för penslar.
