Polypodium vulgare és una espècie de planta de la família de les polipodiàcies d'àmplia distribució a Amèrica del Nord, Europa, Àfrica i Àsia. Habita a zones rocoses i ombrívoles, boscos, murs, preferint els llocs rics en matèria orgànica i àcids.
Aquesta espècie té un rizoma rastrer bastant gruixut que s'estén sobre les roques i els troncs dels arbres, a més de créixer a terra. Les frondes, perennes i d'uns 30 cm de longitud, neixen en pecíols sarmentosos de similar longitud. Les pinnes (folíols) són a vegades dentades i poden tornar-se crestades. Sorus (grups d'esporangis) arrodonits, a vegades amb pèls glandulars, disposats en dues files als costats del nervi central de cada segment foliar, de color ataronjat que després acaba en marró. Madura a l'estiu.
Tradicionalment, el polipodi s'ha emprat en bronquitis, asma, problemes de fetge i restrenyiment. Actualment hi ha millors opcions encara dins de la fitoteràpia per a tots aquests problemes.
Polypodium vulgare és una espècie de planta de la família de les polipodiàcies d'àmplia distribució a Amèrica del Nord, Europa, Àfrica i Àsia. Habita a zones rocoses i ombrívoles, boscos, murs, preferint els llocs rics en matèria orgànica i àcids.
Aquesta espècie té un rizoma rastrer bastant gruixut que s'estén sobre les roques i els troncs dels arbres, a més de créixer a terra. Les frondes, perennes i d'uns 30 cm de longitud, neixen en pecíols sarmentosos de similar longitud. Les pinnes (folíols) són a vegades dentades i poden tornar-se crestades. Sorus (grups d'esporangis) arrodonits, a vegades amb pèls glandulars, disposats en dues files als costats del nervi central de cada segment foliar, de color ataronjat que després acaba en marró. Madura a l'estiu.
Tradicionalment, el polipodi s'ha emprat en bronquitis, asma, problemes de fetge i restrenyiment. Actualment hi ha millors opcions encara dins de la fitoteràpia per a tots aquests problemes.
Osladič obecný (Polypodium vulgare), druh kapradiny z rodu osladič (Polypodium). Své jméno získal podle nasládle chutnajícího oddenku. Jedná se o stálezelenou kapradinu.
Oddenek je dlouhý, plazivý, až 1 cm tlustý. Vnější strana má tmavohnědou barvu a je pokryta plevami, vnitřní strana je zelená. Při sběru je právě oddenek použitelná část pro další zpracování.
Listy bývají v mládí spirálovitě stočené. Jsou světle zelené, až 30 cm dlouhé a jednoduše peřenodílné. Vytrvávají přes zimu a nové raší v květnu a červnu. Nevyrůstají na oddenku v trsech, ale jednotlivě. Jejich čepele se za sucha svinují na ochranu před zvýšeným odpařováním vod.
Výtrusnicové kupky se nacházejí na spodní části listů ve dvou řadách. Zprvu jsou oranžové, později hnědé plodní kupky bez ostěr (krycí blanité výrůstky).
Běžný výskyt v lesích celé Evropy, v Asii, v horách severní Afriky, v Severní Americe, na Havaji. V Česku je hojný výskyt po celém území.
Roste na stinných místech, na skalách, mechem porostlých sutích, trouchnivějících kmenech. Dále na vlhkých, humózních půdách, ale dobře zvládá i jílovou zem.
lékařství: Osladič obecný je hořčina s pryskyřičným charakterem, obsahující saponin, sliz a sliznice. Pryskyřičná hořčina je účinná proti střevním parazitům. Sliz a saponin (obsažený v čerstvém oddenku) usnadňuje odhleňování. Podporuje tedy vylučování žluči a působí mírně projímavě. V lidové tradici byl používán k léčbě žlučníku a zácpy.
zahradnictví: Sekané oddenky jsou součástí substrátů pro některé rostliny, především pro orchideje.
potravinářství: Oddenek má hořkosladkou chuť, čehož se využívá při výrobě některých cukrovinek, jako je např. nugát.[1]
Díky své podobnosti se často s osladičem obecným zaměňuje žebrovice různolistá. Další snadná zaměnitelnost je u druhu osladič přehlížený.
V tomto článku byl použit překlad textu z článku Polypodium vulgare na anglické Wikipedii.
Osladič obecný (Polypodium vulgare), druh kapradiny z rodu osladič (Polypodium). Své jméno získal podle nasládle chutnajícího oddenku. Jedná se o stálezelenou kapradinu.
Der Gewöhnliche Tüpfelfarn (Polypodium vulgare), kurz Tüpfelfarn oder auch als Engelsüß und Steinfarn genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Tüpfelfarne (Polypodium) in der Familie der Tüpfelfarngewächse (Polypodiaceae).
Die wintergrüne und ausdauernde Art verbreitet sich als Rhizom-Geophyt oder kriechender Chamaephyt und bildet häufig dichte Bestände. Die Blätter sind zweizeilig wechselständig gefiedert, ganzrandig und bleiben ganzjährig grün. Zur Sporenreife von Juli bis Oktober sind an den Unterseiten der ledrigen, zumeist dunkelgrünen, bis zu 50 cm langen Blätter die namensgebenden, kreisrunden „tüpfelartigen“ Sori besonders auffällig. Die Sporenreife ist von Juli bis Oktober.
Die Chromosomenzahl der Art ist 2n = 148.[1]
Der Gewöhnliche Tüpfelfarn ist ein wintergrüner Rhizom-Geophyt oder ein kriechender Chamaephyt. Bei hoher Luftfeuchtigkeit ist es die einzige heimische Sprosspflanze, die als echter Epiphyt an Borke wächst. Die Pflanze ist poikilohydrisch und kann ganz oder teilweise austrocknen, ohne Schaden zu nehmen. Die Wedel sind ziemlich frostresistent und entspringen jeweils aus kleinen Vorsprüngen, den sogenannten Phyllopodien, des Rhizoms. Das kriechende Rhizom ist dicht mit trockenen Spreuschuppen besetzt, die als Licht- und Wärmeschutz, sowie der kapillaren Wasserleitung dienen. Die Art bildet eine VA-Mykorrhiza aus.
Die Sori sind groß und rund, ein Indusium fehlt. Die Sporen werden als Körnchenflieger ausgebreitet.
Die vegetative Vermehrung erfolgt durch die bis 30 cm langen Rhizome.
Polypodium vulgare (älter auch Polypodium quercini[2]) gilt als Halbschattenpflanze, die wintermilde, mäßig trockene, zumeist kalkfreie und etwas humose Standorte bevorzugt. Sie kommt natürlich in lichten Eichen- und Birkenwäldern sowie an schattigen Mauern und Gebüschen, in luftfeuchten Bereichen aber auch auf Sand, Fels und flachgründig-steinigen Lehmböden vor. An entsprechenden Standorten im atlantischen Europa kommt sie häufig vor. Seltener, bei hoher Luftfeuchtigkeit, wächst der Farn auch – in Mitteleuropa als eine der wenigen heimischen Sprosspflanzen – als echter Epiphyt in der Borke von Bäumen (als Baumfarn[3]), die dann zumeist bemoost sind. Sonst kommt die Art in Gesellschaften des Unterverbands Quercenion roboris oder der Klasse Asplenietea trichomanis vor.[1]
Die ökologischen Zeigerwerte nach Landolt et al. 2010 sind in der Schweiz: Feuchtezahl F = 2+ (frisch), Lichtzahl L = 3 (halbschattig), Reaktionszahl R = 2 (sauer), Temperaturzahl T = 3 (montan), Nährstoffzahl N = 2 (nährstoffarm), Kontinentalitätszahl K = 2 (subozeanisch).[4]
In den Allgäuer Alpen steigt der Gewöhnliche Tüpfelfarn (genannt auch Steinfarn)[5] in Vorarlberg am Südwesthang des Elferkopfs auf Hornstein bis zu 2100 m Meereshöhe auf.[6]
Der Gewöhnliche Tüpfelfarn ist entgegen früheren Annahmen nicht zirkumpolar verbreitet, jedoch im Großteil Europas heimisch.[7] Zudem ist der Farn in Nordafrika, in Südafrika, auf den Kerguelen, im westlichen Asien, in Kasachstan, Kirgisistan, in Xinjiang, in Korea und im fernöstlichen Russland heimisch.[8] Auf Neuseelands Nord- und Südinsel ist die Art ein Neophyt.[8]
Man kann zwei Unterarten und eine Varietät unterscheiden:[8]
Die mit langen Spreuschuppen besetzten und manchmal dick-knolligen Rhizome dieser Art haben durch hohe Anteile an Glycyrrhizin und verschiedenen Zuckern einen süßen Geschmack, worauf auch der alte deutsche Name „(das) Engelsüß“[9] hindeutet. Vor allem Osladin (von tschech. osladič „Tüpfelfarn“, zu osladit „süßen“), ein Steroidsaponin, trägt zum süßlichen Geschmack bei.
Medizinisch verwendet wurden die auch Schleimstoffe enthaltenden Rhizome früher unter anderem gegen Husten und Heiserkeit. Ferner wurde die Pflanze in der Volksmedizin gegen Gicht und Leberkrankheiten verwendet. Ein enthaltener Bitterstoff ist für Darmwürmer giftig.
Tüpfelfarn wurde zudem als irreal magnetisches Attraktivum zum Entfernen von eingedrungenen Geschossen eingesetzt.[10][11]
Die antike Medizin bezeichnete den bei Kopfschmerzen als Einreibung mit Meerzwiebelessig verwendeten Tüpfelfarn auch als Radiolum und Felicina.[12] Ein gebräuchlicher lateinischer Name war polipodium.[13]
Polypodium vulgare enthält auch die zu den Ecdysteroiden gehörenden Hormone Ecdyson und Ecdysteron[14]
Abbildung aus Nordens Flora
Sori auf der Blattunterseite
Der Gewöhnliche Tüpfelfarn (Polypodium vulgare), kurz Tüpfelfarn oder auch als Engelsüß und Steinfarn genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Tüpfelfarne (Polypodium) in der Familie der Tüpfelfarngewächse (Polypodiaceae).
Polypodium vulgare, the common polypody, is an evergreen fern of the family Polypodiaceae. Polypodium vulgare is an allotetraploid species, believed to have arisen by chromosome doubling of a sterile diploid hybrid between two ferns which are not known in Europe. The fern's proposed parents are the northern Asian and northern North American Polypodium sibiricum and western North American Polypodium glycyrrhiza.[1] Biochemical data point to a species from eastern Asia as the second possible parent. The name is derived from poly (many) and pous, podos (a foot). Polypody has traditional uses in cooking for its aroma and sweet taste, and in herbal medicine as a purgative and vermifuge.
Polypodium vulgare, the common polypody, is a fern developing in isolation from along a horizontal rhizome. The fronds with triangular leaflets measure 10 to 50 centimetres (3.9 to 19.7 in). They are divided all the way back to the central stem in 10 to 18 pairs of segments or leaflets.
The leaflets become much shorter at the end of the frond. The leaflets are generally whole or slightly denticulated and somewhat wider at their base, where they often touch each other. They have an alternating arrangement, those on one side being slightly offset from those on the other side. The petioles have no scales.
The sori are found on the lower side of the fronds and range in colour from bright yellow to orange. They became dark grey at maturity.
The common polypody occurs throughout western Europe and North Africa.[2] It is very common in France, where it is found up to an altitude of 2,000 metres (6,600 ft). It is also quite common in Scandinavia and Carpathian Mountains. It is an introduced species in New Zealand, that has begun to spread into the wild as an invasive species.[3]
This fern is found in shaded and semi-shaded locations. It is a lithophyte (grows on rocks), and is found growing in the moss on old walls, cliffs, cracks in rocks, and in rocky undergrowth; also as an epiphyte on mossy trees.
P. vulgare plays the primary role in understanding of plant stomata responses to humidity. The Otto Lange group at the University of Würzburg first showed that stomatal opening and closing was performed in response to environmental humidity with Lange et al 1971,[6][7] and continued to use it to further illuminate stomatal-humidity responses in stomata-humidty-temperature dynamics in Lösch 1977 & 1979,[8] and metabolic energy supply to fuel stomatal articulation in Lösch & Tenhunen 1981.[9]
Polypodium vulgare, sorus detail
Polypodium vulgare, the common polypody, is an evergreen fern of the family Polypodiaceae. Polypodium vulgare is an allotetraploid species, believed to have arisen by chromosome doubling of a sterile diploid hybrid between two ferns which are not known in Europe. The fern's proposed parents are the northern Asian and northern North American Polypodium sibiricum and western North American Polypodium glycyrrhiza. Biochemical data point to a species from eastern Asia as the second possible parent. The name is derived from poly (many) and pous, podos (a foot). Polypody has traditional uses in cooking for its aroma and sweet taste, and in herbal medicine as a purgative and vermifuge.
El polipodio común (Polypodium vulgare) es una especie de helechos de la familia Polypodiaceae.
Esta especie tiene un rizoma rastrero bastante grueso que se extiende sobre las rocas y los troncos de los árboles además de crecer en el suelo. Las frondes, perennes y de unos 30 cm de largo, nacen en pecíolos sarmentosos de similar longitud. Las pinnas (folíolos) son a veces dentadas y pueden volverse crestadas. Soros (grupos de esporangios), redondeados, a veces con pelos glandulares, dispuestos en dos filas a los lados del nervio central de cada segmento foliar, de color anaranjado que después acaba en pardo. Madura en el verano.
Zonas rocosas y sombrías, bosques, muros, prefiriendo los sitios ricos en materia orgánica y ácidos.
Esta especie es de amplia distribución en América del Norte, Europa, África y Asia.
Polypodium vulgare fue descrita por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 2: 1085. 1753.[1]
Tradicionalmente, el polipodio se ha empleado en bronquitis, asma y problemas de hígado y estreñimiento. Actualmente existen mejores opciones aún dentro de la fitoterapia para todos estos problemas.[cita requerida]
El polipodio común (Polypodium vulgare) es una especie de helechos de la familia Polypodiaceae.
Kallioimarre eli pohjankallioimarre (Polypodium vulgare) on lakritsinmakuisesta juurestaan tunnettu saniaiskasvi.
Suomessa kallioimarretta on kutsuttu muun muassa nimillä mesijuuri, imeläjuuri, kivenimelä ja kalliomakia.[1][2]
Kallioimarteen maavarsi on vaakasuora, pitkä ja paksuhko. Maavarresta yksittäin tai pienissä ryhmissä nousevat talvehtivat lehdet kasvavat 15–40 cm korkeaksi. Lehden ruoti on lavan pituinen tai sitä lyhyempi. Lehtilapa on kapeanpuikea, kertaalleen pariliuskainen tai pariosainen. Lehdykät ovat tasasoukkia, tylpähköjä ja ehytlaitaisia. Lehtilavan alapuolella on pyöreitä ja katesuomuttomia itiöpesäkkeitä. Kallioimarteen itiöt kypsyvät Suomessa kesä-syyskuussa.[3][4]
Kallioimarre jaetaan kolmeen alalajiin, joita ovat nimialalaji ssp.vulgare, ssp. serratum ja ssp. virginianum.[5]
Kallioimarretta kasvaa koko Euroopassa Länsi-Venäjälle ja Kaukasukselle saakka. Keski-Venäjällä sitä kasvaa paikoitellen. Lajia tavataan myös Välimeren eteläpuolella Marokossa, Algeriassa ja Tunisiassa. Aasiassa lajia tavataan Turkissa, Lähi-idässä, Keski-Aasiassa, Etelä- ja Itä-Siperiassa, Pohjois-Kiinassa ja Japanissa. Pohjois-Amerikassa kallioimarretta kasvaa Keski-Kanadasta Yhdysvaltain itä- ja kaakkoisosiin. Alalajeista ssp. vulgare esiintyy pääasiassa Euroopassa ja Siperiassa, ssp. serratum Keski- ja Etelä-Euroopassa, Pohjois-Afrikassa, Turkissa ja Lähi-idässä, sekä ssp. virginianum Kaukoidässä ja Pohjois-Amerikassa.[5]
Suomessa kallioimarretta kasvaa koko maassa. Laji on yleinen tai erittäin yleinen Jyväskylän korkeudelle saakka, pohjoisempana se harvinaistuu.[6]
Kallioimarretta tavataan kallioilla, metsäkivillä ja joskus puiden tyvilläkin.[3] Laji on sopeutunut kestämään erittäin hyvin kuivuutta. Pitkien poutakausien aikana ruskeaksi kuivuneet ja käpertyneet lehdet toipuvat usein ennalleen saatuaan vettä.[2]
Kallioimarre on erityisen tunnettu siitä, että sen maavarsi maistuu voimakkaasti lakritsimaiselta. Maun aiheuttaa siinä oleva glykyrretiinihappo. Kuivattuja kallioimarteen varsia myytiinkin aikaisemmin apteekeissa. Sitä käytettiin muun muassa keuhkoputkentulehduksessa limaa irrottavana rohtona, lisäämään hien- ja virtsaneritystä ja maksavaivoihin.[1][4] Kallioimarretta käytetään toisinaan puutarhoissa kivikkokasvina.[5]
Kallioimarre eli pohjankallioimarre (Polypodium vulgare) on lakritsinmakuisesta juurestaan tunnettu saniaiskasvi.
Suomessa kallioimarretta on kutsuttu muun muassa nimillä mesijuuri, imeläjuuri, kivenimelä ja kalliomakia.
Polypodium vulgare
Le Polypode commun (Polypodium vulgare L.) est une fougère de la famille des Polypodiaceae. Il est parfois appelé réglisse des bois ou réglisse sauvage. En effet, son rhizome a été utilisé à des fins médicinales, mais aussi gastronomiques.
Le nom scientifique Polypodium vient du grec polus (« nombreux »), et podion (« petit pied »), en référence à son rhizome comportant de nombreuses racines[1] ou de nombreux appendices laissés à la chute des frondes[2].
Attention à ne pas confondre avec Polypodium vulgare auct. p.p. non L. qui correspond à Polypodium virginianum.
Le polypode commun est une fougère vivace de 10 à 50 cm de hauteur. Les frondes prennent naissance de façon isolée le long d'un rhizome rampant de 30 cm de long, assez épais, couvert d'écailles rousses brusquement acuminées. Chaque fronde oblongue à lancéolée est profondément divisée, pennée : lustrée et d'un vert foncé sur les deux faces, elle est composée de 10 à 25 paires de segments lancéolés entiers ou peu dentés, alternes et confluents à la base, et d'un segment terminal bien marqué[1].
Les sores ronds, situés au-dessous des frondes du polypode, sont formés de sporanges serrés les uns contre les autres et qui ne sont pas protégés par une membrane (indusie). Ils forment généralement une rangée de part et d'autre de la nervure médiane et sont plus fréquents sur les segments supérieurs. La sporulation a lieu de mars à septembre : à maturité, les sporanges libèrent les spores disséminées par anémochorie et qui, en germant sur un substrat humide, forment un minuscule prothalle foliacé (gamétophyte) porteur d'organes mâles (anthéridies) et d'organes femelles (archégones) produisant des gamètes. Des fécondations résultent des embryons qui reforment de nouveaux polypodes (sporophytes). Au début de leur développement, les embryons parasitent le gamétophyte qui s'épuise et meurt quand l'embryon a formé une première feuille et une première racine, devenant ainsi autonome[3].
C'est une fougère commune en France, jusqu'à 2 200 m d'altitude[4]. Elle est plus rare en région méditerranéenne. Elle est aussi assez commune en Scandinavie et dans les Carpates. En Amérique du Nord, elle est particulièrement commune sur la côte ouest tempérée, notamment en Oregon et dans l'État de Washington (États-Unis) ainsi qu'en Colombie-Britannique (Canada).
Espèce péri-forestière, elle affectionne les stations ombragées à mi-ombragées. Cette hémicryptophyte se rencontre sur les talus, les vieux murs, les anfractuosités des rochers (espèce saxicole), à la base de troncs et dans les sous-bois rocailleux. Elle peut être épiphyte sur les arbres forestiers ou des parois moussues[1].
Le polypode commun préfère les milieux siliceux, il est rare sur les rochers calcaires (associé à Asplenium trichomanes)[1].
L'identification certaine nécessite l'observation avec une forte loupe des paraphyses entre les sporanges (elles n'existent que chez Polypodium cambricum) et des spores (plus grands chez Polypodium interjectum)[5].
P. interjectum est une espèce allohexaploïde qui s'est formée par l'association des génomes de P. cambricum diploïde et P. vulgare allotétraploïde (formé à partir de deux espèces américaines). Les difficultés de détermination et la fréquence des hybrides expliquent que ces plantes sont parfois traitées comme trois sous-espèces de P. vulgare[6].
Polypodium vulgare
Le Polypode commun (Polypodium vulgare L.) est une fougère de la famille des Polypodiaceae. Il est parfois appelé réglisse des bois ou réglisse sauvage. En effet, son rhizome a été utilisé à des fins médicinales, mais aussi gastronomiques.
La felce dolce o falsa liquirizia (Polypodium vulgare L.) è una piccola felce della famiglia delle Polypodiaceae. Il nome comune deriva dal sapore dolciastro del rizoma, simile a quello della liquirizia, usato in fitoterapia come espettorante naturale.
Il nome del genere deriva dal greco polys (molti), e podòs (piede), perché ogni foglia sembra indipendentemente ancorata al suolo.
Pianta perenne; rizoma strisciante, di sapore agrodolce (come sopra descritto) foglie a contorno oblungo-lanceolato, lunghe 20–30 cm, pennate; sori rotondi in due serie, parallele al nervo mediano di ciascun lobo.
Vive in rupi ombrose, boschi e luoghi umidi fino a 2050 m.
Marzo - Settembre
Comune.
La felce dolce o falsa liquirizia (Polypodium vulgare L.) è una piccola felce della famiglia delle Polypodiaceae. Il nome comune deriva dal sapore dolciastro del rizoma, simile a quello della liquirizia, usato in fitoterapia come espettorante naturale.
De gewone eikvaren (Polypodium vulgare) is een varen uit de eikvarenfamilie (Polypodiaceae). De plant komt in Nederland vrij algemeen voor, met name in de duinen, in bossen op zandgronden, op muren en aan de voet van eiken.
De schubbige, kruipende wortelstok komt vaak aan de oppervlakte. De bladen kunnen tot 45 cm lang worden. Er zijn tot vijfentwintig bladslippen, die meestal stomp zijn en onderaan niet merkbaar langer zijn dan bovenaan. De sporenhoopjes (sori) zijn rond en hebben een doorsnede van 1-3 mm. Er zijn twee rijen.
De gewone eikvaren (Polypodium vulgare) is een varen uit de eikvarenfamilie (Polypodiaceae). De plant komt in Nederland vrij algemeen voor, met name in de duinen, in bossen op zandgronden, op muren en aan de voet van eiken.
De schubbige, kruipende wortelstok komt vaak aan de oppervlakte. De bladen kunnen tot 45 cm lang worden. Er zijn tot vijfentwintig bladslippen, die meestal stomp zijn en onderaan niet merkbaar langer zijn dan bovenaan. De sporenhoopjes (sori) zijn rond en hebben een doorsnede van 1-3 mm. Er zijn twee rijen.
Sisselrot (latin: Polypodium vulgare) er en art av bregner innenfor sisselrotslekten i sisselrotfamilien (Polypodiaceae). Den kan danne hybrid med myk sisselrot i vårt land, og trolig har disse ofte vært forvekslet i observasjoner.
Sisselrot er 10-40 cm høy, og identifiseres hos oss lett ved at den er enkelt fliket – den har bare en gangs dobbelt «kamformet» fliking av bladplaten, og flikene er helt helrandete og butte. Fargen er lysegrønn eller mellomgrønn, og bladene kan være litt læraktige. Om våren dannes det nye blad, men bregnen er likevel vintergrønn.
Stilken er om lag så lang som bladplaten, og hårløs. Den krypende jordstengelen smaker lakris og er spiselig. Den har 3-5 mm lange, brunaktige skjell, men bladstilken over bakken har ikke skjell.
Sporehushopene (sori) er runde og ligger i to rekker på langs midt under hver flik. De er brune og mangler slør (indusium).
Sisselrot trives på frisk og fuktig jord som er litt steinete, også langs kysten og i bergskråninger. Den finner næring blant steinblokker og i ur, mellom steingjerder, ved gamle løvtrær, i eng, hei og sanddyner ved kysten. Kysteng er også et sted den kan finne næring.
Sisselrot vokser i absolutt hele landet unntatt deler av indre Nordland. På Dovrefjell går den opp til 1.200 moh.
I Norge vokser ellers også myk sisselrot – og å skjelne denne arten fra sisselrot krever i praksis bruk av mikroskop. Viktige forskjeller er likevel at myk sisselrot har spissere fliker, bredere og mer trekantede bladplater, mer ovale sporehushoper, og at nye blad dannes sommerstid og ikke om våren. En hybrid av disse to vokser tidvis i ytre strøk av Rogaland.
Svært nærstående art:
Sisselrot (latin: Polypodium vulgare) er en art av bregner innenfor sisselrotslekten i sisselrotfamilien (Polypodiaceae). Den kan danne hybrid med myk sisselrot i vårt land, og trolig har disse ofte vært forvekslet i observasjoner.
Variant av sisselrot fotografert i skog i Finland.Sisselrot er 10-40 cm høy, og identifiseres hos oss lett ved at den er enkelt fliket – den har bare en gangs dobbelt «kamformet» fliking av bladplaten, og flikene er helt helrandete og butte. Fargen er lysegrønn eller mellomgrønn, og bladene kan være litt læraktige. Om våren dannes det nye blad, men bregnen er likevel vintergrønn.
Stilken er om lag så lang som bladplaten, og hårløs. Den krypende jordstengelen smaker lakris og er spiselig. Den har 3-5 mm lange, brunaktige skjell, men bladstilken over bakken har ikke skjell.
Sporehushopene (sori) er runde og ligger i to rekker på langs midt under hver flik. De er brune og mangler slør (indusium).
Sisselrot trives på frisk og fuktig jord som er litt steinete, også langs kysten og i bergskråninger. Den finner næring blant steinblokker og i ur, mellom steingjerder, ved gamle løvtrær, i eng, hei og sanddyner ved kysten. Kysteng er også et sted den kan finne næring.
Sisselrot vokser i absolutt hele landet unntatt deler av indre Nordland. På Dovrefjell går den opp til 1.200 moh.
I Norge vokser ellers også myk sisselrot – og å skjelne denne arten fra sisselrot krever i praksis bruk av mikroskop. Viktige forskjeller er likevel at myk sisselrot har spissere fliker, bredere og mer trekantede bladplater, mer ovale sporehushoper, og at nye blad dannes sommerstid og ikke om våren. En hybrid av disse to vokser tidvis i ytre strøk av Rogaland.
Paprotka zwyczajna (Polypodium vulgare) – gatunek paproci należący do rodziny paprotkowatych. Występuje w Azji, Ameryce Północnej i w Europie. W Polsce roślina dość pospolita. Występuje na całym niżu i w Karpatach, gdzie jest bardziej pospolita, niż na niżu.
Występuje w świetlistych lasach, w skalnych szczelinach, na zboczach, na niżu oraz w górach. W Tatrach, Sudetach i na Babiej Górze do piętra kosówki. Hemikryptofit.
W klasyfikacji zbiorowisk roślinnych gatunek charakterystyczny dla Cl. Asplenietea rupestria[2].
Roślina objęta była w Polsce ścisłą ochroną gatunkową w latach 2001 do 2014[3][4][5].
Paprotka zwyczajna (Polypodium vulgare) – gatunek paproci należący do rodziny paprotkowatych. Występuje w Azji, Ameryce Północnej i w Europie. W Polsce roślina dość pospolita. Występuje na całym niżu i w Karpatach, gdzie jest bardziej pospolita, niż na niżu.
Stensöta (Polypodium vulgare) är en växtart i familjen stensöteväxter.
Stensötan har sina blad en enda gång parflikade, och skaftet skiljer sig slutligen genom en led från jordstammen, så att inga bladrester utan endast bladärr kvarstår. Växten är mycket vanlig i Sverige och lever dels på skuggig, inte för torr mark, dels på mossiga stenar, klippväggar och stubbar. Av stor betydelse för dess livslopp är bladens förmåga att klara av intorkning, utan att såsom blomväxternas blad vissna och dö. Stensötans blad rullar ihop sina flikar och intar torrställning, för att åter breda ut sig när luften blir fuktig igen eller när det kommer nederbörd.
Stensötan har fått sitt namn av sin ätbara rot som till smaken påminner om sötlakrits.
Ett äldre svenskt alternativt namn är bergsöta[1].
I svensk folkmedicin användes stensötan förr i tiden som medel mot förkylning genom att den kokades i vatten. Enligt svensk folktro skulle en kvinna som tuggade på rötter från stensöta få rikligt med bröstmjölk.[2]
Stensöta (Polypodium vulgare) är en växtart i familjen stensöteväxter.
Stensötan har sina blad en enda gång parflikade, och skaftet skiljer sig slutligen genom en led från jordstammen, så att inga bladrester utan endast bladärr kvarstår. Växten är mycket vanlig i Sverige och lever dels på skuggig, inte för torr mark, dels på mossiga stenar, klippväggar och stubbar. Av stor betydelse för dess livslopp är bladens förmåga att klara av intorkning, utan att såsom blomväxternas blad vissna och dö. Stensötans blad rullar ihop sina flikar och intar torrställning, för att åter breda ut sig när luften blir fuktig igen eller när det kommer nederbörd.
Stensötan har fått sitt namn av sin ätbara rot som till smaken påminner om sötlakrits.
Ett äldre svenskt alternativt namn är bergsöta.
I svensk folkmedicin användes stensötan förr i tiden som medel mot förkylning genom att den kokades i vatten. Enligt svensk folktro skulle en kvinna som tuggade på rötter från stensöta få rikligt med bröstmjölk.
Трапляється спорадично майже по всій території України на замоховілих скелях, валунах, на залісених схилах ярів, на стовбурах дерев, завжди у тіні. Поширена у Європі, Азії, Північній Америці.
Листки перисто-роздільні, довжиною до 40 см. Кореневище повзке.
Росте у хвойних і листяних лісах. Потребує охорони.
Polypodium vulgare là một loài thực vật có mạch trong họ Polypodiaceae. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.[1]
Polypodium vulgare là một loài thực vật có mạch trong họ Polypodiaceae. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.
Polypodium vulgare L., 1753
СинонимыМногоно́жка обыкнове́нная, или Сла́дкий па́поротник[1] (лат. Polypódium vulgáre) — вид травянистых папоротников семейства Многоножковые (Polypodiaceae).
Распространена в умеренной части Северного полушария (лесная, горно-лесная, субальпийская, горно-тундровая зоны), в ряде мест умеренного пояса Южного полушария.
В России растёт в европейской части (Карело-Мурманский, Двинско-Печорский, Ладожско-Ильменский, Верхне-Волжский (редко), Волжско-Камский (восток), Волжско-Донской (восток), Причерноморский, Крымский флористические районы), на Кавказе, в Сибири (Обский (редко), Алтайский, Даурский флористические районы), на Дальнем Востоке (Приморье, Сахалин (юг), Курилы (юг))[2].
Растёт в расщелинах скал и на замшелых камнях, каменистых осыпях, под пологом леса.
Единственный папоротник-эпифит, растущий в Средней России.
Низкорослый вечнозелёный папоротник с кожистыми, пальчато-сложными листьями до 20 см длиной.
Корневище ползучее, покрыто золотисто-коричневыми чешуйками, имеет сладковатый вкус, благодаря которому получило народное название «сладкий корень».
Сорусы расположены в два ряда вдоль центральной жилки, первоначально они золотистые, позднее темнеют. Споры созревают в первой половине лета[3].
Растение содержит тритерпеноиды, стероиды. В корневищах найдены углеводы и родственные соединения (в %): сахароза 7,62—15,5, глюкоза и фруктоза 4,2, крахмал; органические кислоты (лимонная, яблочная, малоновая), эфирное масло, фенолы и их производные, фенолкарбоновые кислоты (кофейная, хлорогеновая) и их производные; дубильные вещества (2,5—3,7 %), жирное масло, высшие жирные кислоты (пальмитиновая, олеиновая, линолевая, стеариновая). В надземной части обнаружены катехины, флавоноиды (в том числе рутин). Содержание дубильных веществ в листьях достигает 4,1 %[2].
Растение может быть использовано как декоративное садовое[2].
Корневища включены в фармакопею Нидерландов, их используют в гомеопатии; в народной медицине применяют как мягчительное, отхаркивающее, аналгезирующее — при головной боли, подагре, гастралгии, артралгиях, ушибах (в виде компрессов); противовоспалительное, антисептическое, диуретическое, желчегонное (желчегонное действие подтверждено экспериментально), потогонное, слабительное. В Болгарии корневища используют при бронхопневмонии, в Великобритании — при эпилепсии[2].
Эфирное масло, извлекаемое из корневищ, в индийской медицине применяют как слабительное; в ветеринарии — при цистицеркозе у свиней и жвачных животных[2].
Листья используют как отхаркивающее, улучшающее аппетит, при дерматозах; на Кавказе — как противоопухолевое, при артралгиях[2].
Растение ядовито[2].
Многоно́жка обыкнове́нная, или Сла́дкий па́поротник (лат. Polypódium vulgáre) — вид травянистых папоротников семейства Многоножковые (Polypodiaceae).