dcsimg
歐亞水龍骨的圖片
Life » » Archaeplastida » » 水龍骨綱 » » 水龍骨科 »

歐亞水龍骨

Polypodium vulgare L.

Brief Summary ( 荷蘭、佛萊明語 )

由Ecomare提供
In eikvaren komt een stof voor die 500 keer zoeter is dan suiker! Vroeger werd dit mierzoete sap wel gebruikt om noga te maken. Ook gebruikten mensen de plant vroeger veel als geneesmiddel. Eikvaren werkte als laxeermiddel, als middel tegen hoesten, tegen geelzucht en nog veel meer. De groene sporenkapsels aan de onderkant van het blad kun je nauwelijks zien voordat ze rijp zijn. Maar daarna zijn ze juist het opvallendste deel van de plant.
許可
cc-by-nc
版權
Copyright Ecomare
提供者
Ecomare
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Ecomare

Brief Summary ( 英語 )

由Ecomare提供
Common polypody contains a substance 500 times sweeter than sugar! It has been used for its taste qualities in sweets such as nougat. The plant also has many medicinal qualities. Since ancient times, it hab been used as a laxative and a remedy for coughs, hepatitis, etc. The new sori, which hold the spores, are on the underside of fresh fronds (leaves). When unripe, you can barely see them since they are practically the same color as the frond. But once they start to ripen, they are the most characteristic part of the plant.
許可
cc-by-nc
版權
Copyright Ecomare
提供者
Ecomare
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Ecomare

Polypodium vulgare ( 加泰隆語 )

由wikipedia CA提供

Polypodium vulgare és una espècie de planta de la família de les polipodiàcies d'àmplia distribució a Amèrica del Nord, Europa, Àfrica i Àsia. Habita a zones rocoses i ombrívoles, boscos, murs, preferint els llocs rics en matèria orgànica i àcids.

Aquesta espècie té un rizoma rastrer bastant gruixut que s'estén sobre les roques i els troncs dels arbres, a més de créixer a terra. Les frondes, perennes i d'uns 30 cm de longitud, neixen en pecíols sarmentosos de similar longitud. Les pinnes (folíols) són a vegades dentades i poden tornar-se crestades. Sorus (grups d'esporangis) arrodonits, a vegades amb pèls glandulars, disposats en dues files als costats del nervi central de cada segment foliar, de color ataronjat que després acaba en marró. Madura a l'estiu.

Tradicionalment, el polipodi s'ha emprat en bronquitis, asma, problemes de fetge i restrenyiment. Actualment hi ha millors opcions encara dins de la fitoteràpia per a tots aquests problemes.

Referències

  1. «Polypodium vulgare a The Plant List» (en anglès). [Consulta: 19 juliol 2017].

Bibliografia

Enllaços externs

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Polypodium vulgare Modifica l'enllaç a Wikidata  src= Podeu veure l'entrada corresponent a aquest tàxon, clade o naturalista dins el projecte Wikispecies.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autors i editors de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia CA

Polypodium vulgare: Brief Summary ( 加泰隆語 )

由wikipedia CA提供
 src= Sorus

Polypodium vulgare és una espècie de planta de la família de les polipodiàcies d'àmplia distribució a Amèrica del Nord, Europa, Àfrica i Àsia. Habita a zones rocoses i ombrívoles, boscos, murs, preferint els llocs rics en matèria orgànica i àcids.

Aquesta espècie té un rizoma rastrer bastant gruixut que s'estén sobre les roques i els troncs dels arbres, a més de créixer a terra. Les frondes, perennes i d'uns 30 cm de longitud, neixen en pecíols sarmentosos de similar longitud. Les pinnes (folíols) són a vegades dentades i poden tornar-se crestades. Sorus (grups d'esporangis) arrodonits, a vegades amb pèls glandulars, disposats en dues files als costats del nervi central de cada segment foliar, de color ataronjat que després acaba en marró. Madura a l'estiu.

Tradicionalment, el polipodi s'ha emprat en bronquitis, asma, problemes de fetge i restrenyiment. Actualment hi ha millors opcions encara dins de la fitoteràpia per a tots aquests problemes.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autors i editors de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia CA

Osladič obecný ( 捷克語 )

由wikipedia CZ提供

Osladič obecný (Polypodium vulgare), druh kapradiny z rodu osladič (Polypodium). Své jméno získal podle nasládle chutnajícího oddenku. Jedná se o stálezelenou kapradinu.

Popis

Oddenek je dlouhý, plazivý, až 1 cm tlustý. Vnější strana má tmavohnědou barvu a je pokryta plevami, vnitřní strana je zelená. Při sběru je právě oddenek použitelná část pro další zpracování.

Listy bývají v mládí spirálovitě stočené. Jsou světle zelené, až 30 cm dlouhé a jednoduše peřenodílné. Vytrvávají přes zimu a nové raší v květnu a červnu. Nevyrůstají na oddenku v trsech, ale jednotlivě. Jejich čepele se za sucha svinují na ochranu před zvýšeným odpařováním vod.

Výtrusnicové kupky se nacházejí na spodní části listů ve dvou řadách. Zprvu jsou oranžové, později hnědé plodní kupky bez ostěr (krycí blanité výrůstky).

Rozšíření

Běžný výskyt v lesích celé Evropy, v Asii, v horách severní Afriky, v Severní Americe, na Havaji. V Česku je hojný výskyt po celém území.

Ekologie

Roste na stinných místech, na skalách, mechem porostlých sutích, trouchnivějících kmenech. Dále na vlhkých, humózních půdách, ale dobře zvládá i jílovou zem.

Využití

lékařství: Osladič obecný je hořčina s pryskyřičným charakterem, obsahující saponin, sliz a sliznice. Pryskyřičná hořčina je účinná proti střevním parazitům. Sliz a saponin (obsažený v čerstvém oddenku) usnadňuje odhleňování. Podporuje tedy vylučování žluči a působí mírně projímavě. V lidové tradici byl používán k léčbě žlučníku a zácpy.

zahradnictví: Sekané oddenky jsou součástí substrátů pro některé rostliny, především pro orchideje.

potravinářství: Oddenek má hořkosladkou chuť, čehož se využívá při výrobě některých cukrovinek, jako je např. nugát.[1]

Možnost záměny

Díky své podobnosti se často s osladičem obecným zaměňuje žebrovice různolistá. Další snadná zaměnitelnost je u druhu osladič přehlížený.

Odkazy

Reference

V tomto článku byl použit překlad textu z článku Polypodium vulgare na anglické Wikipedii.

  1. překlad anglická wikipedie Polypodium vulgare

Literatura

  • KUBÁT ET AL. Klíč ke květeně České republiky. Praha: Academia, 2002. ISBN 80-200-0836-5.

Externí odkazy

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia autoři a editory
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia CZ

Osladič obecný: Brief Summary ( 捷克語 )

由wikipedia CZ提供

Osladič obecný (Polypodium vulgare), druh kapradiny z rodu osladič (Polypodium). Své jméno získal podle nasládle chutnajícího oddenku. Jedná se o stálezelenou kapradinu.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia autoři a editory
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia CZ

Gewöhnlicher Tüpfelfarn ( 德語 )

由wikipedia DE提供

Der Gewöhnliche Tüpfelfarn (Polypodium vulgare), kurz Tüpfelfarn oder auch als Engelsüß und Steinfarn genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Tüpfelfarne (Polypodium) in der Familie der Tüpfelfarngewächse (Polypodiaceae).

Beschreibung

Die wintergrüne und ausdauernde Art verbreitet sich als Rhizom-Geophyt oder kriechender Chamaephyt und bildet häufig dichte Bestände. Die Blätter sind zweizeilig wechselständig gefiedert, ganzrandig und bleiben ganzjährig grün. Zur Sporenreife von Juli bis Oktober sind an den Unterseiten der ledrigen, zumeist dunkelgrünen, bis zu 50 cm langen Blätter die namensgebenden, kreisrunden „tüpfelartigen“ Sori besonders auffällig. Die Sporenreife ist von Juli bis Oktober.

Die Chromosomenzahl der Art ist 2n = 148.[1]

Ökologie

Der Gewöhnliche Tüpfelfarn ist ein wintergrüner Rhizom-Geophyt oder ein kriechender Chamaephyt. Bei hoher Luftfeuchtigkeit ist es die einzige heimische Sprosspflanze, die als echter Epiphyt an Borke wächst. Die Pflanze ist poikilohydrisch und kann ganz oder teilweise austrocknen, ohne Schaden zu nehmen. Die Wedel sind ziemlich frostresistent und entspringen jeweils aus kleinen Vorsprüngen, den sogenannten Phyllopodien, des Rhizoms. Das kriechende Rhizom ist dicht mit trockenen Spreuschuppen besetzt, die als Licht- und Wärmeschutz, sowie der kapillaren Wasserleitung dienen. Die Art bildet eine VA-Mykorrhiza aus.

Die Sori sind groß und rund, ein Indusium fehlt. Die Sporen werden als Körnchenflieger ausgebreitet.

Die vegetative Vermehrung erfolgt durch die bis 30 cm langen Rhizome.

 src=
Gewöhnlicher Tüpfelfarn (Polypodium vulgare), Wedel von unten

Vorkommen

Polypodium vulgare (älter auch Polypodium quercini[2]) gilt als Halbschattenpflanze, die wintermilde, mäßig trockene, zumeist kalkfreie und etwas humose Standorte bevorzugt. Sie kommt natürlich in lichten Eichen- und Birkenwäldern sowie an schattigen Mauern und Gebüschen, in luftfeuchten Bereichen aber auch auf Sand, Fels und flachgründig-steinigen Lehmböden vor. An entsprechenden Standorten im atlantischen Europa kommt sie häufig vor. Seltener, bei hoher Luftfeuchtigkeit, wächst der Farn auch – in Mitteleuropa als eine der wenigen heimischen Sprosspflanzen – als echter Epiphyt in der Borke von Bäumen (als Baumfarn[3]), die dann zumeist bemoost sind. Sonst kommt die Art in Gesellschaften des Unterverbands Quercenion roboris oder der Klasse Asplenietea trichomanis vor.[1]

Die ökologischen Zeigerwerte nach Landolt et al. 2010 sind in der Schweiz: Feuchtezahl F = 2+ (frisch), Lichtzahl L = 3 (halbschattig), Reaktionszahl R = 2 (sauer), Temperaturzahl T = 3 (montan), Nährstoffzahl N = 2 (nährstoffarm), Kontinentalitätszahl K = 2 (subozeanisch).[4]

In den Allgäuer Alpen steigt der Gewöhnliche Tüpfelfarn (genannt auch Steinfarn)[5] in Vorarlberg am Südwesthang des Elferkopfs auf Hornstein bis zu 2100 m Meereshöhe auf.[6]

Der Gewöhnliche Tüpfelfarn ist entgegen früheren Annahmen nicht zirkumpolar verbreitet, jedoch im Großteil Europas heimisch.[7] Zudem ist der Farn in Nordafrika, in Südafrika, auf den Kerguelen, im westlichen Asien, in Kasachstan, Kirgisistan, in Xinjiang, in Korea und im fernöstlichen Russland heimisch.[8] Auf Neuseelands Nord- und Südinsel ist die Art ein Neophyt.[8]

Systematik

Man kann zwei Unterarten und eine Varietät unterscheiden:[8]

  • Polypodium vulgare subsp. vulgare
    • Polypodium vulgare var. eatonii Baker: Sie kommt auf Kerguelen im südlichen Indischen Ozean vor.
  • Polypodium vulgare subsp. melitense Peroni, G.Peroni & Mifsud: Sie kommt auf Malta vor.[8]

Verwendung

Die mit langen Spreuschuppen besetzten und manchmal dick-knolligen Rhizome dieser Art haben durch hohe Anteile an Glycyrrhizin und verschiedenen Zuckern einen süßen Geschmack, worauf auch der alte deutsche Name „(das) Engelsüß“[9] hindeutet. Vor allem Osladin (von tschech. osladič „Tüpfelfarn“, zu osladit „süßen“), ein Steroidsaponin, trägt zum süßlichen Geschmack bei.

Medizinisch verwendet wurden die auch Schleimstoffe enthaltenden Rhizome früher unter anderem gegen Husten und Heiserkeit. Ferner wurde die Pflanze in der Volksmedizin gegen Gicht und Leberkrankheiten verwendet. Ein enthaltener Bitterstoff ist für Darmwürmer giftig.

Tüpfelfarn wurde zudem als irreal magnetisches Attraktivum zum Entfernen von eingedrungenen Geschossen eingesetzt.[10][11]

Die antike Medizin bezeichnete den bei Kopfschmerzen als Einreibung mit Meerzwiebelessig verwendeten Tüpfelfarn auch als Radiolum und Felicina.[12] Ein gebräuchlicher lateinischer Name war polipodium.[13]

Inhaltsstoffe

Polypodium vulgare enthält auch die zu den Ecdysteroiden gehörenden Hormone Ecdyson und Ecdysteron[14]

Literatur

  • Rainer Neuroth: Biosystematik und Evolution des Polypodium vulgare-Komplexes (Polypodiaceae; Pteridophyta) (= Dissertationes Botanicae. Band 256). Gebr. Bornträger, E. Schweizerbart'sche Verlagsbuchhandlung, Stuttgart 2005, ISBN 3-443-64168-7.
  • Ruprecht Düll, Herfried Kutzelnigg: Botanisch-ökologisches Exkursionstaschenbuch. Das Wichtigste zur Biologie ausgewählter wildwachsender und kultivierter Farn- und Blütenpflanzen Deutschlands. 5., überarbeitete und ergänzte Auflage. Quelle & Meyer, Wiesbaden 1994, ISBN 3-494-01229-6, S. 375 f.
  • Ruprecht Düll, Herfried Kutzelnigg: Taschenlexikon der Pflanzen Deutschlands und angrenzender Länder. Die häufigsten mitteleuropäischen Arten im Portrait. 7., korrigierte und erweiterte Auflage. Quelle & Meyer, Wiebelsheim 2011, ISBN 978-3-494-01424-1.
  • Georg August Pritzel, Carl Jessen: Die deutschen Volksnamen der Pflanzen. Neuer Beitrag zum deutschen Sprachschatze. Philipp Cohen, Hannover 1882; Neudruck in 2 Bänden, Amsterdam 1967, S. 299.

Einzelnachweise

  1. a b Erich Oberdorfer: Pflanzensoziologische Exkursionsflora für Deutschland und angrenzende Gebiete. 8. Auflage. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart 2001, ISBN 3-8001-3131-5, S. 86–87.
  2. Vgl. etwa Otto Zekert (Hrsg.): Dispensatorium pro pharmacopoeis Viennensibus in Austria 1570. Hrsg. vom österreichischen Apothekerverein und der Gesellschaft für Geschichte der Pharmazie. Deutscher Apotheker-Verlag Hans Hösel, Berlin 1938, S. 152.
  3. Vgl. Wouter S. van den Berg (Hrsg.): Eene Middelnederlandsche vertaling van het Antidotarium Nicolaï (Ms. 15624–15641, Kon. Bibl. te Brussel) met den latijnschen tekst der eerste gedrukte uitgave van het Antidotarium Nicolaï. Hrsg. von Sophie J. van den Berg, N. V. Boekhandel en Drukkerij E. J. Brill, Leiden 1917, S. 254 (Polipodium, boomvaren; Polypodium vulgare L.)
  4. Polypodium vulgare L. In: Info Flora, dem nationalen Daten- und Informationszentrum der Schweizer Flora. Abgerufen am 4. März 2022.
  5. Dieter Lehmann: Zwei wundärztliche Rezeptbücher des 15. Jahrhunderts vom Oberrhein. Teil I: Text und Glossar. Horst Wellm, Pattensen/Han. 1985, jetzt bei Königshausen & Neumann, Würzburg (= Würzburger medizinhistorische Forschungen, 34), ISBN 3-921456-63-0, S. 263.
  6. Erhard Dörr, Wolfgang Lippert: Flora des Allgäus und seiner Umgebung. Band 1, IHW-Verlag, Eching bei München 2001, ISBN 3-930167-50-6, S. 91.
  7. Christopher H. Haufler, Michael D. Windham, Eric W. Rabe: Reticulate Evolution in the Polypodium vulgare Complex. In: Systematic Botany. 20, Nr. 2, 1995, S. 89–109. doi:10.2307/2419442.
  8. a b c d Michael Hassler: Taxon in Suchmaske eintragen bei World Ferns. - Synonymic Checklist and Distribution of Ferns and Lycophytes of the World. Version 12.10 vom Februar 2022.
  9. Vgl. auch Berzelius: Ueber das Engelsüß oder den Zucker aus der Engelsüßwurzel, Polypodium vulgare. 1828 (doi.org/10.1002/ardp.18280260321).
  10. Matthias Kreienkamp: Das St. Georgener Rezeptar. Ein alemannisches Arzneibuch des 14. Jahrhunderts aus dem Karlsruher Kodex St. Georgen 73, Teil II: Kommentar (A) und textkritischer Vergleich, Medizinische Dissertation Würzburg 1992, S. 109.
  11. Andrea Lehmann: Zwei wundärztliche Rezeptbücher des 15. Jahrhunderts vom Oberrhein. Teil II: Kommentar. Pattensen 1986 (= Würzburger medizinhistorische Forschungen. Band 35), S. 47–49.
  12. Hans Zotter: Antike Medizin. Die medizinische Sammelhandschrift Cod. Vindobonensis 93 in lateinischer und deutscher Sprache. Akademische Druck- u. Verlagsanstalt, Graz 1980 (= Interpretationes ad codices. Band 2); 2., verbesserte Auflage ebenda 1986, ISBN 3-201-01310-2, S. 150 f. (zu Pflanze Radiolum: „[…]. Sie ist dem Farnkraut ähnlich […] und hat auf den Blättern eine doppelte Reihe goldener Punkte. […]“).
  13. Wouter S. van den Berg (Hrsg.): Eene Middelnederlandsche vertaling van het Antidotarium Nicolaï (Ms. 15624–15641, Kon. Bibl. te Brussel) met den latijnschen tekst der eerste gedrukte uitgave van het Antidotarium Nicolaï. Hrsg. von Sophie J. van den Berg, N. V. Boekhandel en Drukkerij E. J. Brill, Leiden 1917, S. 234.
  14. G. Heinrich, H. Hoffmeister: Ecdysone as companion substance of ecdysterone in Polypodium vulgare L. In: Experientia. 23(12), 15. Dez 1967, S. 995. German. PMID 6077902
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia DE

Gewöhnlicher Tüpfelfarn: Brief Summary ( 德語 )

由wikipedia DE提供

Der Gewöhnliche Tüpfelfarn (Polypodium vulgare), kurz Tüpfelfarn oder auch als Engelsüß und Steinfarn genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Tüpfelfarne (Polypodium) in der Familie der Tüpfelfarngewächse (Polypodiaceae).

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia DE

Polypodium vulgare ( 英語 )

由wikipedia EN提供

Polypodium vulgare, the common polypody, is an evergreen fern of the family Polypodiaceae. Polypodium vulgare is an allotetraploid species, believed to have arisen by chromosome doubling of a sterile diploid hybrid between two ferns which are not known in Europe. The fern's proposed parents are the northern Asian and northern North American Polypodium sibiricum and western North American Polypodium glycyrrhiza.[1] Biochemical data point to a species from eastern Asia as the second possible parent. The name is derived from poly (many) and pous, podos (a foot). Polypody has traditional uses in cooking for its aroma and sweet taste, and in herbal medicine as a purgative and vermifuge.

Description

Polypodium vulgare, the common polypody, is a fern developing in isolation from along a horizontal rhizome. The fronds with triangular leaflets measure 10 to 50 centimetres (3.9 to 19.7 in). They are divided all the way back to the central stem in 10 to 18 pairs of segments or leaflets.

The leaflets become much shorter at the end of the frond. The leaflets are generally whole or slightly denticulated and somewhat wider at their base, where they often touch each other. They have an alternating arrangement, those on one side being slightly offset from those on the other side. The petioles have no scales.

The sori are found on the lower side of the fronds and range in colour from bright yellow to orange. They became dark grey at maturity.

  • Period of sporulation: July to September.
  • Mode of dissemination: anemochory (wind dispersal).

Geographical distribution

The common polypody occurs throughout western Europe and North Africa.[2] It is very common in France, where it is found up to an altitude of 2,000 metres (6,600 ft). It is also quite common in Scandinavia and Carpathian Mountains. It is an introduced species in New Zealand, that has begun to spread into the wild as an invasive species.[3]

Habitat

This fern is found in shaded and semi-shaded locations. It is a lithophyte (grows on rocks), and is found growing in the moss on old walls, cliffs, cracks in rocks, and in rocky undergrowth; also as an epiphyte on mossy trees.

Uses

  • In cooking: The rhizome has a bittersweet taste. It has traditionally been used in some confectionery such as nougat for its aromatic properties. In 1971, a saponin, osladin was found in the roots and believed to be the compound responsible for the sweet taste as it elicits a relative sweetness 500 times sweeter than sugar (by weight).[4]
  • Medicinal: The dried rhizome is used in herbal medicine as a purgative and vermifuge; these properties are due to the phytoecdysteroids in the rhizome.[5]

Research

P. vulgare plays the primary role in understanding of plant stomata responses to humidity. The Otto Lange group at the University of Würzburg first showed that stomatal opening and closing was performed in response to environmental humidity with Lange et al 1971,[6][7] and continued to use it to further illuminate stomatal-humidity responses in stomata-humidty-temperature dynamics in Lösch 1977 & 1979,[8] and metabolic energy supply to fuel stomatal articulation in Lösch & Tenhunen 1981.[9]

Gallery

Note

References

  1. ^ Haufler, Christopher H.; Windham, Michael D.; Rabe, Eric W. (1995). "Reticulate Evolution in the Polypodium vulgare Complex". Systematic Botany. 20 (2): 89–109. doi:10.2307/2419442. JSTOR 2419442.
  2. ^ Map
  3. ^ "Appendix one: Invasive weeds". www.doc.govt.nz. Retrieved 2019-04-01.
  4. ^ (in English) J Jizba, L Dolejs, V Herout & F Sorm, "The structure of osladin — The sweet principle of the rhizomes of Polypodium vulgare L.", in Tetrahedron Lett., vol. 18, 1971, p. 1329-1332. doi:10.1016/S0040-4039(01)96701-2.
  5. ^ Camps, F.; Claveria, E.; Coll, J.; Marco, M. P.; Messeguer, J.; Mela, E. (1990). "Ecdysteroid production in tissue cultures of Polypodium vulgare". Phytochemistry. 29 (12): 3819. doi:10.1016/0031-9422(90)85339-H.
  6. ^ Mooney, H. A. (1999). "On the Road to Global Ecology". Annual Review of Energy and the Environment. Annual Reviews. 24 (1): 1–31. doi:10.1146/annurev.energy.24.1.1. ISSN 1056-3466.
  7. ^ Raschke, K (1975). "Stomatal Action". Annual Review of Plant Physiology. Annual Reviews. 26 (1): 309–340. doi:10.1146/annurev.pp.26.060175.001521. ISSN 0066-4294.
  8. ^ Berry, J; Bjorkman, O (1980). "Photosynthetic Response and Adaptation to Temperature in Higher Plants". Annual Review of Plant Physiology. Annual Reviews. 31 (1): 491–543. doi:10.1146/annurev.pp.31.060180.002423. ISSN 0066-4294.
  9. ^ Zeiger, E (1983). "The Biology of Stomatal Guard Cells". Annual Review of Plant Physiology. Annual Reviews. 34 (1): 441–474. doi:10.1146/annurev.pp.34.060183.002301. ISSN 0066-4294.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia EN

Polypodium vulgare: Brief Summary ( 英語 )

由wikipedia EN提供

Polypodium vulgare, the common polypody, is an evergreen fern of the family Polypodiaceae. Polypodium vulgare is an allotetraploid species, believed to have arisen by chromosome doubling of a sterile diploid hybrid between two ferns which are not known in Europe. The fern's proposed parents are the northern Asian and northern North American Polypodium sibiricum and western North American Polypodium glycyrrhiza. Biochemical data point to a species from eastern Asia as the second possible parent. The name is derived from poly (many) and pous, podos (a foot). Polypody has traditional uses in cooking for its aroma and sweet taste, and in herbal medicine as a purgative and vermifuge.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia EN

Polypodium vulgare ( 西班牙、卡斯蒂利亞西班牙語 )

由wikipedia ES提供

El polipodio común (Polypodium vulgare) es una especie de helechos de la familia Polypodiaceae.

Descripción

Esta especie tiene un rizoma rastrero bastante grueso que se extiende sobre las rocas y los troncos de los árboles además de crecer en el suelo. Las frondes, perennes y de unos 30 cm de largo, nacen en pecíolos sarmentosos de similar longitud. Las pinnas (folíolos) son a veces dentadas y pueden volverse crestadas. Soros (grupos de esporangios), redondeados, a veces con pelos glandulares, dispuestos en dos filas a los lados del nervio central de cada segmento foliar, de color anaranjado que después acaba en pardo. Madura en el verano.

Hábitat

Zonas rocosas y sombrías, bosques, muros, prefiriendo los sitios ricos en materia orgánica y ácidos.

Distribución

Esta especie es de amplia distribución en América del Norte, Europa, África y Asia.

Taxonomía

Polypodium vulgare fue descrita por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 2: 1085. 1753.[1]

Sinonimia
  • Polypodium cambricum L.[2]

Nombre común

  • Castellano: filipodio, helecho, helecho común, helecho dulce, perlepollo, polipodio, polipodio común, polypodio, puli-puli, pulipuli, regaliz de bosque, xarranguilla.[3]

Uso popular

Tradicionalmente, el polipodio se ha empleado en bronquitis, asma y problemas de hígado y estreñimiento. Actualmente existen mejores opciones aún dentro de la fitoterapia para todos estos problemas.[cita requerida]

Referencias

  1. «Polypodium vulgare». Tropicos.org. Missouri Botanical Garden. Consultado el 4 de junio de 2012.
  2. Polypodium vulgare en PlantList
  3. «Polypodium vulgare». Real Jardín Botánico: Proyecto Anthos. Consultado el 4 de junio de 2012.

Bibliografía

 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autores y editores de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia ES

Polypodium vulgare: Brief Summary ( 西班牙、卡斯蒂利亞西班牙語 )

由wikipedia ES提供

El polipodio común (Polypodium vulgare) es una especie de helechos de la familia Polypodiaceae.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autores y editores de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia ES

Kallioimarre ( 芬蘭語 )

由wikipedia FI提供

Kallioimarre eli pohjankallioimarre (Polypodium vulgare) on lakritsinmakuisesta juurestaan tunnettu saniaiskasvi.

Suomessa kallioimarretta on kutsuttu muun muassa nimillä mesijuuri, imeläjuuri, kivenimelä ja kalliomakia.[1][2]

Ulkonäkö ja koko

 src=
Kallioimarteen kypsyviä itiöpesäkkeistöjä.

Kallioimarteen maavarsi on vaakasuora, pitkä ja paksuhko. Maavarresta yksittäin tai pienissä ryhmissä nousevat talvehtivat lehdet kasvavat 15–40 cm korkeaksi. Lehden ruoti on lavan pituinen tai sitä lyhyempi. Lehtilapa on kapeanpuikea, kertaalleen pariliuskainen tai pariosainen. Lehdykät ovat tasasoukkia, tylpähköjä ja ehytlaitaisia. Lehtilavan alapuolella on pyöreitä ja katesuomuttomia itiöpesäkkeitä. Kallioimarteen itiöt kypsyvät Suomessa kesä-syyskuussa.[3][4]

Kallioimarre jaetaan kolmeen alalajiin, joita ovat nimialalaji ssp.vulgare, ssp. serratum ja ssp. virginianum.[5]

Levinneisyys

Kallioimarretta kasvaa koko Euroopassa Länsi-Venäjälle ja Kaukasukselle saakka. Keski-Venäjällä sitä kasvaa paikoitellen. Lajia tavataan myös Välimeren eteläpuolella Marokossa, Algeriassa ja Tunisiassa. Aasiassa lajia tavataan Turkissa, Lähi-idässä, Keski-Aasiassa, Etelä- ja Itä-Siperiassa, Pohjois-Kiinassa ja Japanissa. Pohjois-Amerikassa kallioimarretta kasvaa Keski-Kanadasta Yhdysvaltain itä- ja kaakkoisosiin. Alalajeista ssp. vulgare esiintyy pääasiassa Euroopassa ja Siperiassa, ssp. serratum Keski- ja Etelä-Euroopassa, Pohjois-Afrikassa, Turkissa ja Lähi-idässä, sekä ssp. virginianum Kaukoidässä ja Pohjois-Amerikassa.[5]

Suomessa kallioimarretta kasvaa koko maassa. Laji on yleinen tai erittäin yleinen Jyväskylän korkeudelle saakka, pohjoisempana se harvinaistuu.[6]

Elinympäristö

Kallioimarretta tavataan kallioilla, metsäkivillä ja joskus puiden tyvilläkin.[3] Laji on sopeutunut kestämään erittäin hyvin kuivuutta. Pitkien poutakausien aikana ruskeaksi kuivuneet ja käpertyneet lehdet toipuvat usein ennalleen saatuaan vettä.[2]

Käyttö

Kallioimarre on erityisen tunnettu siitä, että sen maavarsi maistuu voimakkaasti lakritsimaiselta. Maun aiheuttaa siinä oleva glykyrretiinihappo. Kuivattuja kallioimarteen varsia myytiinkin aikaisemmin apteekeissa. Sitä käytettiin muun muassa keuhkoputkentulehduksessa limaa irrottavana rohtona, lisäämään hien- ja virtsaneritystä ja maksavaivoihin.[1][4] Kallioimarretta käytetään toisinaan puutarhoissa kivikkokasvina.[5]

Lähteet

  • Luonnossa: Kasvit IV. Toim. Piirainen, Mikko. WSOY, Porvoo 2009.
  • Retkeilykasvio. Toim. Hämet-Ahti, Leena & Suominen, Juha & Ulvinen, Tauno & Uotila, Pertti. Luonnontieteellinen keskusmuseo, Kasvimuseo, Helsinki 1998.
  • Suomen terveyskasvit. Luonnon parantavat yrtit ja niiden salaisuudet. Toim. Huovinen, Marja-Leena & Kanerva, Kaarina. Oy Valitut Palat – Reader's Digest Ab, Tampere 1982.
  • Ålands flora. Toim. Hæggström, Carl-Adam & Hæggström, Eeva. Toinen laajennettu painos. Ekenäs Tryckeri, Ekenäs 2010.

Viitteet

  1. a b Suomen terveyskasvit 1982, s. 107.
  2. a b Luonnossa: Kasvit IV 2009, s. 66.
  3. a b Retkeilykasvio 1998, s. 57.
  4. a b Ålands flora 2010, s. 101.
  5. a b c Den virtuella floran: Stensöta (myös levinneisyyskartat) (ruots.) Viitattu 11.10.2011.
  6. Lampinen, R. & Lahti, T. 2011: Kasviatlas 2010: Pohjankallioimarteen levinneisyys Suomessa. Helsingin Yliopisto, Luonnontieteellinen keskusmuseo, Kasvimuseo, Helsinki. Viitattu 11.10.2011.

Aiheesta muualla

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedian tekijät ja toimittajat
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FI

Kallioimarre: Brief Summary ( 芬蘭語 )

由wikipedia FI提供

Kallioimarre eli pohjankallioimarre (Polypodium vulgare) on lakritsinmakuisesta juurestaan tunnettu saniaiskasvi.

Suomessa kallioimarretta on kutsuttu muun muassa nimillä mesijuuri, imeläjuuri, kivenimelä ja kalliomakia.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedian tekijät ja toimittajat
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FI

Polypode commun ( 法語 )

由wikipedia FR提供

Polypodium vulgare

Le Polypode commun (Polypodium vulgare L.) est une fougère de la famille des Polypodiaceae. Il est parfois appelé réglisse des bois ou réglisse sauvage. En effet, son rhizome a été utilisé à des fins médicinales, mais aussi gastronomiques.

Étymologie et dénominations

Étymologie

Le nom scientifique Polypodium vient du grec polus (« nombreux »), et podion (« petit pied »), en référence à son rhizome comportant de nombreuses racines[1] ou de nombreux appendices laissés à la chute des frondes[2].

Synonymes

  • Ctenopteris vulgaris (L.) Newman
  • Polypodium auritum Willd.
  • Polypodium boreale Salisb.

Attention à ne pas confondre avec Polypodium vulgare auct. p.p. non L. qui correspond à Polypodium virginianum.

Description

 src=
Fronde et sores sur deux rangées.
 src=
en situation épiphyte, associée au lierre, sur la partie verticale d'un tronc (marais de Brimeux).

Appareil végétatif

Le polypode commun est une fougère vivace de 10 à 50 cm de hauteur. Les frondes prennent naissance de façon isolée le long d'un rhizome rampant de 30 cm de long, assez épais, couvert d'écailles rousses brusquement acuminées. Chaque fronde oblongue à lancéolée est profondément divisée, pennée : lustrée et d'un vert foncé sur les deux faces, elle est composée de 10 à 25 paires de segments lancéolés entiers ou peu dentés, alternes et confluents à la base, et d'un segment terminal bien marqué[1].

Appareil reproducteur, cycle

Les sores ronds, situés au-dessous des frondes du polypode, sont formés de sporanges serrés les uns contre les autres et qui ne sont pas protégés par une membrane (indusie). Ils forment généralement une rangée de part et d'autre de la nervure médiane et sont plus fréquents sur les segments supérieurs. La sporulation a lieu de mars à septembre : à maturité, les sporanges libèrent les spores disséminées par anémochorie et qui, en germant sur un substrat humide, forment un minuscule prothalle foliacé (gamétophyte) porteur d'organes mâles (anthéridies) et d'organes femelles (archégones) produisant des gamètes. Des fécondations résultent des embryons qui reforment de nouveaux polypodes (sporophytes). Au début de leur développement, les embryons parasitent le gamétophyte qui s'épuise et meurt quand l'embryon a formé une première feuille et une première racine, devenant ainsi autonome[3].

Répartition géographique

 src=
Le polypode commun peut être épiphyte et supporte une faible luminosité

C'est une fougère commune en France, jusqu'à 2 200 m d'altitude[4]. Elle est plus rare en région méditerranéenne. Elle est aussi assez commune en Scandinavie et dans les Carpates. En Amérique du Nord, elle est particulièrement commune sur la côte ouest tempérée, notamment en Oregon et dans l'État de Washington (États-Unis) ainsi qu'en Colombie-Britannique (Canada).

Habitats

Espèce péri-forestière, elle affectionne les stations ombragées à mi-ombragées. Cette hémicryptophyte se rencontre sur les talus, les vieux murs, les anfractuosités des rochers (espèce saxicole), à la base de troncs et dans les sous-bois rocailleux. Elle peut être épiphyte sur les arbres forestiers ou des parois moussues[1].

Le polypode commun préfère les milieux siliceux, il est rare sur les rochers calcaires (associé à Asplenium trichomanes)[1].

Confusions possibles

L'identification certaine nécessite l'observation avec une forte loupe des paraphyses entre les sporanges (elles n'existent que chez Polypodium cambricum) et des spores (plus grands chez Polypodium interjectum)[5].

P. interjectum est une espèce allohexaploïde qui s'est formée par l'association des génomes de P. cambricum diploïde et P. vulgare allotétraploïde (formé à partir de deux espèces américaines). Les difficultés de détermination et la fréquence des hybrides expliquent que ces plantes sont parfois traitées comme trois sous-espèces de P. vulgare[6].

Utilisations

  • Usage gastronomique : cette fougère présente un rhizome qui peut être mâchonné pour sa douceur qui rappelle celle de la réglisse (d'où son nom de « réglisse du pauvre », rappelant que cette fougère est proche du Polypode réglisse). Dans les campagnes européennes, les enfants suçaient son rhizome comme des bonbons[7].
    Cette douceur est due à la présence d'une saponine (l'osladine, au pouvoir sucrant 500 fois plus intense que celui du sucre) qui a été découverte dans le rhizome en 1971[8].
  • Usage médicinal : depuis environ 2 000 ans, le rhizome prélevé à partir de septembre puis séché est utilisé contre la toux, l'enrouement (expectorant grâce à ses mucilages). Il est également employé comme vermifuge, cholagogue, laxatif[9]. Ces propriétés sont dues à la présence de phytoecdysteroides (en), défenses chimiques contre les herbivores[10]. Utilisé comme hypotenseur, on croyait que la quantité de sang que le malade perdait (gouttes) était en rapport avec le nombre de spores compris dans la partie de fronde utilisée[11].

Notes et références

  1. a b c et d Jean-Claude Rameau, Dominique Mansion, G. Dumé, Flore forestière française. Plaines et collines, Forêt privée française, 1989 (lire en ligne), p. 215.
  2. (en) Boughton Cobb, Elizabeth Farnsworth et Cheryl Lowe, A Field Guide to Ferns and Their Related Families, Houghton Mifflin Harcourt, 2005 (lire en ligne), p. 192.
  3. F. Moreau (direction) Botanique. Encyclopédie de la Pléiade, Gallimard, 1960
  4. P. Fournier, Les quatre flores de France, éd. P. Lechevalier, Paris, 1961
  5. André Berton, « Observations sur les formes du Polypodium vulgare L. », Bulletin de la Société Botanique de France, vol. 121 sup 1,‎ 1974, p. 45-53 (DOI ).
  6. Philippe Jauzein et Olivier Nawrot, Flore d'Île-de-France. Clés de détermination, taxonomie, statuts, éditions Quae, 2013, p. 113.
  7. François Couplan, Le régal végétal : plantes sauvages comestibles, éditions Ellebore, 2009 (lire en ligne), p. 124.
  8. (en) J Jizba, L Dolejs, V Herout & F Sorm, « The structure of osladin — The sweet principle of the rhizomes of Polypodium vulgare L. », Tetrahedron Lett., vol. 18,‎ 1971, p. 1329-1332 (DOI )
  9. (en) European Medicines Agency Evaluation of Medicines for Human Use ASSESSMENT REPORT ON POLYPODIUM VULGARE L., RHIZOMA, London, 6 November 2008. Ref.: EMEA/HMPC/600669/2007 [PDF]
  10. (en) F. Camps, E. Claveria, J. Coll, M. P. Marco, J. Messeguer, E. Mela, « Ecdysteroid production in tissue cultures of Polypodium vulgare », Phytochemistry, vol. 29, no 12,‎ 1990, p. 3819-3821 (DOI ).
  11. M. À. Barret, A. Agelet, J. Vallès & L. Villar, « Contribution à la connaissance ethnobotanique des ptéridophytes dans les Pyrénées », Bocconea, no 13,‎ 2001, p. 610.

Voir aussi

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FR

Polypode commun: Brief Summary ( 法語 )

由wikipedia FR提供

Polypodium vulgare

Le Polypode commun (Polypodium vulgare L.) est une fougère de la famille des Polypodiaceae. Il est parfois appelé réglisse des bois ou réglisse sauvage. En effet, son rhizome a été utilisé à des fins médicinales, mais aussi gastronomiques.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FR

Polypodium vulgare ( 義大利語 )

由wikipedia IT提供

La felce dolce o falsa liquirizia (Polypodium vulgare L.) è una piccola felce della famiglia delle Polypodiaceae. Il nome comune deriva dal sapore dolciastro del rizoma, simile a quello della liquirizia, usato in fitoterapia come espettorante naturale.

Etimologia

Il nome del genere deriva dal greco polys (molti), e podòs (piede), perché ogni foglia sembra indipendentemente ancorata al suolo.

Descrizione

Pianta perenne; rizoma strisciante, di sapore agrodolce (come sopra descritto) foglie a contorno oblungo-lanceolato, lunghe 20–30 cm, pennate; sori rotondi in due serie, parallele al nervo mediano di ciascun lobo.

Habitat

Vive in rupi ombrose, boschi e luoghi umidi fino a 2050 m.

Periodo di sporificazione

Marzo - Settembre

Distribuzione

Comune.

Bibliografia

  • Maria Luisa Sotti, Maria Teresa della Beffa, Le piante aromatiche. Tutte le specie più diffuse in Italia, Milano, Editoriale Giorgio Mondadori, 1989, ISBN 88-374-1057-3.
  • Giovanni Galetti, Abruzzo in fiore, Edizioni Menabò - Cooperativa Majambiente - 2008

 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autori e redattori di Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia IT

Polypodium vulgare: Brief Summary ( 義大利語 )

由wikipedia IT提供

La felce dolce o falsa liquirizia (Polypodium vulgare L.) è una piccola felce della famiglia delle Polypodiaceae. Il nome comune deriva dal sapore dolciastro del rizoma, simile a quello della liquirizia, usato in fitoterapia come espettorante naturale.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autori e redattori di Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia IT

Gewone eikvaren ( 荷蘭、佛萊明語 )

由wikipedia NL提供

De gewone eikvaren (Polypodium vulgare) is een varen uit de eikvarenfamilie (Polypodiaceae). De plant komt in Nederland vrij algemeen voor, met name in de duinen, in bossen op zandgronden, op muren en aan de voet van eiken.

De schubbige, kruipende wortelstok komt vaak aan de oppervlakte. De bladen kunnen tot 45 cm lang worden. Er zijn tot vijfentwintig bladslippen, die meestal stomp zijn en onderaan niet merkbaar langer zijn dan bovenaan. De sporenhoopjes (sori) zijn rond en hebben een doorsnede van 1-3 mm. Er zijn twee rijen.

Externe link

 src=
Sporenhoopjes op blad van eikvaren
Wikimedia Commons Zie de categorie Polypodium vulgare van Wikimedia Commons voor mediabestanden over dit onderwerp.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia-auteurs en -editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NL

Gewone eikvaren: Brief Summary ( 荷蘭、佛萊明語 )

由wikipedia NL提供

De gewone eikvaren (Polypodium vulgare) is een varen uit de eikvarenfamilie (Polypodiaceae). De plant komt in Nederland vrij algemeen voor, met name in de duinen, in bossen op zandgronden, op muren en aan de voet van eiken.

De schubbige, kruipende wortelstok komt vaak aan de oppervlakte. De bladen kunnen tot 45 cm lang worden. Er zijn tot vijfentwintig bladslippen, die meestal stomp zijn en onderaan niet merkbaar langer zijn dan bovenaan. De sporenhoopjes (sori) zijn rond en hebben een doorsnede van 1-3 mm. Er zijn twee rijen.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia-auteurs en -editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NL

Sisselrot ( 挪威語 )

由wikipedia NO提供

Sisselrot (latin: Polypodium vulgare) er en art av bregner innenfor sisselrotslekten i sisselrotfamilien (Polypodiaceae). Den kan danne hybrid med myk sisselrot i vårt land, og trolig har disse ofte vært forvekslet i observasjoner.

 src=
Variant av sisselrot fotografert i skog i Finland.

Sisselrot er 10-40 cm høy, og identifiseres hos oss lett ved at den er enkelt fliket – den har bare en gangs dobbelt «kamformet» fliking av bladplaten, og flikene er helt helrandete og butte. Fargen er lysegrønn eller mellomgrønn, og bladene kan være litt læraktige. Om våren dannes det nye blad, men bregnen er likevel vintergrønn.

Stilken er om lag så lang som bladplaten, og hårløs. Den krypende jordstengelen smaker lakris og er spiselig. Den har 3-5 mm lange, brunaktige skjell, men bladstilken over bakken har ikke skjell.

Sporehushopene (sori) er runde og ligger i to rekker på langs midt under hver flik. De er brune og mangler slør (indusium).

Sisselrot trives på frisk og fuktig jord som er litt steinete, også langs kysten og i bergskråninger. Den finner næring blant steinblokker og i ur, mellom steingjerder, ved gamle løvtrær, i eng, hei og sanddyner ved kysten. Kysteng er også et sted den kan finne næring.

Sisselrot vokser i absolutt hele landet unntatt deler av indre Nordland. På Dovrefjell går den opp til 1.200 moh.

I Norge vokser ellers også myk sisselrot – og å skjelne denne arten fra sisselrot krever i praksis bruk av mikroskop. Viktige forskjeller er likevel at myk sisselrot har spissere fliker, bredere og mer trekantede bladplater, mer ovale sporehushoper, og at nye blad dannes sommerstid og ikke om våren. En hybrid av disse to vokser tidvis i ytre strøk av Rogaland.

Underarter og varianter

Svært nærstående art:

Referanser


Eksterne lenker

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia forfattere og redaktører
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NO

Sisselrot: Brief Summary ( 挪威語 )

由wikipedia NO提供

Sisselrot (latin: Polypodium vulgare) er en art av bregner innenfor sisselrotslekten i sisselrotfamilien (Polypodiaceae). Den kan danne hybrid med myk sisselrot i vårt land, og trolig har disse ofte vært forvekslet i observasjoner.

 src= Variant av sisselrot fotografert i skog i Finland.

Sisselrot er 10-40 cm høy, og identifiseres hos oss lett ved at den er enkelt fliket – den har bare en gangs dobbelt «kamformet» fliking av bladplaten, og flikene er helt helrandete og butte. Fargen er lysegrønn eller mellomgrønn, og bladene kan være litt læraktige. Om våren dannes det nye blad, men bregnen er likevel vintergrønn.

Stilken er om lag så lang som bladplaten, og hårløs. Den krypende jordstengelen smaker lakris og er spiselig. Den har 3-5 mm lange, brunaktige skjell, men bladstilken over bakken har ikke skjell.

Sporehushopene (sori) er runde og ligger i to rekker på langs midt under hver flik. De er brune og mangler slør (indusium).

Sisselrot trives på frisk og fuktig jord som er litt steinete, også langs kysten og i bergskråninger. Den finner næring blant steinblokker og i ur, mellom steingjerder, ved gamle løvtrær, i eng, hei og sanddyner ved kysten. Kysteng er også et sted den kan finne næring.

Sisselrot vokser i absolutt hele landet unntatt deler av indre Nordland. På Dovrefjell går den opp til 1.200 moh.

I Norge vokser ellers også myk sisselrot – og å skjelne denne arten fra sisselrot krever i praksis bruk av mikroskop. Viktige forskjeller er likevel at myk sisselrot har spissere fliker, bredere og mer trekantede bladplater, mer ovale sporehushoper, og at nye blad dannes sommerstid og ikke om våren. En hybrid av disse to vokser tidvis i ytre strøk av Rogaland.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia forfattere og redaktører
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NO

Paprotka zwyczajna ( 波蘭語 )

由wikipedia POL提供
 src=
Zarodnie na spodniej stronie listków.

Paprotka zwyczajna (Polypodium vulgare) – gatunek paproci należący do rodziny paprotkowatych. Występuje w Azji, Ameryce Północnej i w Europie. W Polsce roślina dość pospolita. Występuje na całym niżu i w Karpatach, gdzie jest bardziej pospolita, niż na niżu.

Morfologia

Pokrój
Roślina wieloletnia osiągająca wysokość do 60 cm.
Liście
Pojedynczopierzaste, zimotrwałe odziomkowe, wyrastające z kłącza na długim ogonku liściowym. Mają długość przeważnie 10-30 cm (wyjątkowo do 60). Zarodnie są dość duże, okrągłe i bez zawijki, rdzawożółtego koloru. Pierścień zarodni z 10-20 zgrubiałymi komórkami. Duże kupki zarodni prześwitują przez liście. Rośliny zarodnikują od lipca do września.
Kłącze
Jasnobrunatne, czołgające się, pokryte bliznami i lancetowatymi lub szczeciniastymi łuskami o długości 3-4 mm po obumarłych liściach. Ma słodkawy smak.

Ekologia

Występuje w świetlistych lasach, w skalnych szczelinach, na zboczach, na niżu oraz w górach. W Tatrach, Sudetach i na Babiej Górze do piętra kosówki. Hemikryptofit.

W klasyfikacji zbiorowisk roślinnych gatunek charakterystyczny dla Cl. Asplenietea rupestria[2].

Ochrona

Roślina objęta była w Polsce ścisłą ochroną gatunkową w latach 2001 do 2014[3][4][5].

Zastosowanie

  • W medycynie ludowej stosowano dawniej kłącze paprotki do leczenia gruźlicy.

Przypisy

  1. Smith, A. R., K. M. Pryer, E. Schuettpelz, P. Korall, H. Schneider & P. G. Wolf: A classification for extant ferns (ang.). Taxon 55(3): 705–731, 2006. [dostęp 2009-11-13].
  2. Matuszkiewicz Władysław. Przewodnik do oznaczania zbiorowisk roślinnych Polski. Wyd. Naukowe PWN, Warszawa, 2006. ​ISBN 83-01-14439-4
  3. Dz.U. z 2001 r. nr 106, poz. 1167 – Rozporządzenie Ministra Środowiska z dnia 11 września 2001 r. w sprawie listy gatunków roślin rodzimych dziko występujących objętych ochroną gatunkową ścisłą częściową oraz zakazów właściwych dla tych gatunków i odstępstw od tych zakazów
  4. Dz.U. z 2004 r. nr 168, poz. 1764 – Rozporządzenie Ministra Środowiska z dnia 9 lipca 2004 r. w sprawie gatunków dziko występujących roślin objętych ochroną
  5. Dz.U. z 2012 r. nr 0, poz. 81 – Rozporządzenie Ministra Środowiska z dnia 5 stycznia 2012 r. w sprawie ochrony gatunkowej roślin.

Bibliografia

  1. Rutkowski Lucjan. Klucz do oznaczania roślin naczyniowych Polski niżowej. Wyd. Naukowe PWN, 2006. ​ISBN 83-01-14342-8
  2. Szafer Władysław, Kulczyński Stanisław, Pawłowski Bogumił. Rośliny polskie. PWN, Warszawa, 1953
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia POL

Paprotka zwyczajna: Brief Summary ( 波蘭語 )

由wikipedia POL提供
 src= Zarodnie na spodniej stronie listków.

Paprotka zwyczajna (Polypodium vulgare) – gatunek paproci należący do rodziny paprotkowatych. Występuje w Azji, Ameryce Północnej i w Europie. W Polsce roślina dość pospolita. Występuje na całym niżu i w Karpatach, gdzie jest bardziej pospolita, niż na niżu.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia POL

Stensöta ( 瑞典語 )

由wikipedia SV提供

Stensöta (Polypodium vulgare) är en växtart i familjen stensöteväxter.

Stensötan har sina blad en enda gång parflikade, och skaftet skiljer sig slutligen genom en led från jordstammen, så att inga bladrester utan endast bladärr kvarstår. Växten är mycket vanlig i Sverige och lever dels på skuggig, inte för torr mark, dels på mossiga stenar, klippväggar och stubbar. Av stor betydelse för dess livslopp är bladens förmåga att klara av intorkning, utan att såsom blomväxternas blad vissna och dö. Stensötans blad rullar ihop sina flikar och intar torrställning, för att åter breda ut sig när luften blir fuktig igen eller när det kommer nederbörd.

Stensötan har fått sitt namn av sin ätbara rot som till smaken påminner om sötlakrits.

Ett äldre svenskt alternativt namn är bergsöta[1].

I svensk folkmedicin användes stensötan förr i tiden som medel mot förkylning genom att den kokades i vatten. Enligt svensk folktro skulle en kvinna som tuggade på rötter från stensöta få rikligt med bröstmjölk.[2]

Källor

  1. ^ J.W.Palmstruch, Svensk Botanik, första bandet, andra upplagan, Stockholm 1815. Tillgänglig på Archive.org
  2. ^ Ebbe Schön: Folktrons ABC (Carlsson Bokförlag, Stockholm 2004), s. 256.

Externa länkar

 src=
Stensöta (Polypodium vulgare)
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia författare och redaktörer
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia SV

Stensöta: Brief Summary ( 瑞典語 )

由wikipedia SV提供

Stensöta (Polypodium vulgare) är en växtart i familjen stensöteväxter.

Stensötan har sina blad en enda gång parflikade, och skaftet skiljer sig slutligen genom en led från jordstammen, så att inga bladrester utan endast bladärr kvarstår. Växten är mycket vanlig i Sverige och lever dels på skuggig, inte för torr mark, dels på mossiga stenar, klippväggar och stubbar. Av stor betydelse för dess livslopp är bladens förmåga att klara av intorkning, utan att såsom blomväxternas blad vissna och dö. Stensötans blad rullar ihop sina flikar och intar torrställning, för att åter breda ut sig när luften blir fuktig igen eller när det kommer nederbörd.

Stensötan har fått sitt namn av sin ätbara rot som till smaken påminner om sötlakrits.

Ett äldre svenskt alternativt namn är bergsöta.

I svensk folkmedicin användes stensötan förr i tiden som medel mot förkylning genom att den kokades i vatten. Enligt svensk folktro skulle en kvinna som tuggade på rötter från stensöta få rikligt med bröstmjölk.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia författare och redaktörer
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia SV

Багатоніжка звичайна ( 烏克蘭語 )

由wikipedia UK提供

Поширення

Трапляється спорадично майже по всій території України на замоховілих скелях, валунах, на залісених схилах ярів, на стовбурах дерев, завжди у тіні. Поширена у Європі, Азії, Північній Америці.

 src=
Багатоніжка звичайна у Карпатському біосферному заповіднику

Ботанічна характеристика

Листки перисто-роздільні, довжиною до 40 см. Кореневище повзке.

Екологічна приуроченість

Росте у хвойних і листяних лісах. Потребує охорони.

Див. також

Література

Fern Specimens by Boston Public Library.jpg Це незавершена стаття про Папороті.
Ви можете допомогти проекту, виправивши або дописавши її.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Автори та редактори Вікіпедії
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia UK

Polypodium vulgare ( 越南語 )

由wikipedia VI提供

Polypodium vulgare là một loài thực vật có mạch trong họ Polypodiaceae. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.[1]

Hình ảnh

Chú thích

  1. ^ The Plant List (2010). Polypodium vulgare. Truy cập ngày 3 tháng 6 năm 2013.

Tham khảo


Bài viết về Họ Dương xỉ này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia tác giả và biên tập viên
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia VI

Polypodium vulgare: Brief Summary ( 越南語 )

由wikipedia VI提供

Polypodium vulgare là một loài thực vật có mạch trong họ Polypodiaceae. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia tác giả và biên tập viên
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia VI

Многоножка обыкновенная ( 俄語 )

由wikipedia русскую Википедию提供
Царство: Растения
Подцарство: Зелёные растения
Порядок: Многоножковые
Семейство: Многоножковые
Вид: Многоножка обыкновенная
Международное научное название

Polypodium vulgare L., 1753

Синонимы
Polypodium virginianum L.
Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 519460NCBI 58048IPNI 300720-2TPL tro-26600283

Многоно́жка обыкнове́нная, или Сла́дкий па́поротник[1] (лат. Polypódium vulgáre) — вид травянистых папоротников семейства Многоножковые (Polypodiaceae).

Распространение и среда обитания

Распространена в умеренной части Северного полушария (лесная, горно-лесная, субальпийская, горно-тундровая зоны), в ряде мест умеренного пояса Южного полушария.

В России растёт в европейской части (Карело-Мурманский, Двинско-Печорский, Ладожско-Ильменский, Верхне-Волжский (редко), Волжско-Камский (восток), Волжско-Донской (восток), Причерноморский, Крымский флористические районы), на Кавказе, в Сибири (Обский (редко), Алтайский, Даурский флористические районы), на Дальнем Востоке (Приморье, Сахалин (юг), Курилы (юг))[2].

Растёт в расщелинах скал и на замшелых камнях, каменистых осыпях, под пологом леса.

Единственный папоротник-эпифит, растущий в Средней России.

Ботаническое описание

 src=
Ботаническая иллюстрация из книги К. А. М. Линдмана Bilder ur Nordens Flora, 1917—1926

Низкорослый вечнозелёный папоротник с кожистыми, пальчато-сложными листьями до 20 см длиной.

Корневище ползучее, покрыто золотисто-коричневыми чешуйками, имеет сладковатый вкус, благодаря которому получило народное название «сладкий корень».

Сорусы расположены в два ряда вдоль центральной жилки, первоначально они золотистые, позднее темнеют. Споры созревают в первой половине лета[3].

Химический состав

Растение содержит тритерпеноиды, стероиды. В корневищах найдены углеводы и родственные соединения (в %): сахароза 7,62—15,5, глюкоза и фруктоза 4,2, крахмал; органические кислоты (лимонная, яблочная, малоновая), эфирное масло, фенолы и их производные, фенолкарбоновые кислоты (кофейная, хлорогеновая) и их производные; дубильные вещества (2,5—3,7 %), жирное масло, высшие жирные кислоты (пальмитиновая, олеиновая, линолевая, стеариновая). В надземной части обнаружены катехины, флавоноиды (в том числе рутин). Содержание дубильных веществ в листьях достигает 4,1 %[2].

Хозяйственное значение и применение

Растение может быть использовано как декоративное садовое[2].

Корневища включены в фармакопею Нидерландов, их используют в гомеопатии; в народной медицине применяют как мягчительное, отхаркивающее, аналгезирующее — при головной боли, подагре, гастралгии, артралгиях, ушибах (в виде компрессов); противовоспалительное, антисептическое, диуретическое, желчегонное (желчегонное действие подтверждено экспериментально), потогонное, слабительное. В Болгарии корневища используют при бронхопневмонии, в Великобритании — при эпилепсии[2].

Эфирное масло, извлекаемое из корневищ, в индийской медицине применяют как слабительное; в ветеринарии — при цистицеркозе у свиней и жвачных животных[2].

Листья используют как отхаркивающее, улучшающее аппетит, при дерматозах; на Кавказе — как противоопухолевое, при артралгиях[2].

Растение ядовито[2].

Примечания

  1. Фомин А. В. Род 25. Многоножка — Polypodium L. // Флора СССР : в 30 т. / гл. ред. В. Л. Комаров. — Л. : Изд-во АН СССР, 1934. — Т. 1 / ред. тома М. М. Ильин. — С. 85. — 302, XVI с. — 5000 экз.
  2. 1 2 3 4 5 6 7 Часть I — Семейства Lycopodiaceae — Ephedraceae, часть II — Дополнения к 1—7-му томам // Растительные ресурсы России и сопредельных государств / отв. ред. А. Л. Буданцев; Бот. ин-т им. В. Л. Комарова РАН. — СПб.: Мир и семья-95, 1996. — С. 21. — 571 с. — ISBN 5-90016-25-5.
  3. Многоножка в Энциклопедии декоративных садовых растений
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Авторы и редакторы Википедии

Многоножка обыкновенная: Brief Summary ( 俄語 )

由wikipedia русскую Википедию提供

Многоно́жка обыкнове́нная, или Сла́дкий па́поротник (лат. Polypódium vulgáre) — вид травянистых папоротников семейства Многоножковые (Polypodiaceae).

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Авторы и редакторы Википедии

欧亚多足蕨 ( 漢語 )

由wikipedia 中文维基百科提供
二名法 Polypodium vulgare
L.

欧亚多足蕨学名Polypodium vulgare)为水龙骨科多足蕨属下的一个种。

参考文献

扩展阅读

小作品圖示这是一篇與植物相關的小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。
 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
维基百科作者和编辑
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia 中文维基百科

欧亚多足蕨: Brief Summary ( 漢語 )

由wikipedia 中文维基百科提供

欧亚多足蕨(学名:Polypodium vulgare)为水龙骨科多足蕨属下的一个种。

許可
cc-by-sa-3.0
版權
维基百科作者和编辑
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia 中文维基百科