Petasites hybridus ye una planta yerbácea perenne de la familia de les asteracees, nativa d'Europa y del norte d'Asia.
Ye una planta herbal perenne que puede llegar a tener unes dimensiones de 1 metro. Destaca'l so rizoma, que ye bien desenvueltu. Les fueyes son basales y apaecen dempués del floriamientu, tienen un peciolu bien llargu y pueden llegar a midir 30 cm de llargor. Les fueyes son grandes y arrondaes de 40-70 cm, dispuestes nun tarmu d'unos 80-120 cm. Ensin estípules, alternes, col marxe llixeramente serrucháu y la forma del llimbu cordiforme. La nervaduras ye palmetada.
Les flores d'un color rosa maciu, producir a principios de primavera, primero qu'apaezan les fueyes. Les inflorescencies tán en capítulu. Al empar, estos capítulos dispónense formando un recímanu. Les inflorescencies masculines ensúguense rápido dempués del floriamientu, los capítulos tán de primeres bien compactos, pero más palantre les inflorescencies vuélvense más laxas. Los capítulos masculinos tienen hasta 8 mm de llargu, ente que nes inflorescencies femenines tienen aprosimao 4 mm. Na base del capítulu preséntense unes bráctees estreches y acolorataes. Tamién presenten un miriguanu.
El androcéu ta constituyíu por 5 estames. El xinecéu ye pluricarpelu con hasta 2 carpelos soldaos. Los frutos son aqueniu de color acoloratáu.
El raigañu, les fueyes y principalmente el rizoma d'esta planta utilizar poles sos virtúes melecinales.
Dacuando conócense como Mostiu fedióndigu
Úsase tamién como complementu dietéticu pa combatir la tos (antitusivo), la bronquitis y la migraña.
N'usu esternu utilizóse tradicionalmente como cicatrizante. Ye indicada pa la tos irritativa, bronquitis, asma ... Amás, tamién va bien pa les migrañas y les dismenorrea. Estaos nos que se riquir un aumentu de la diurésis: afecciones urinaries (cistitis, uretritis, oliguria , urolitiasis), hiperazotèmia, hiperuricèmia, gota, hipertensión arterial, edemes, sobrepresión acompañáu de retención de líquidos. Ansiedá, velea. Gastritis, úlcera gastroduodenal, espasmes gastrointestinals. Gastritis, úlcera gastroduodenal, tiemblos gastrointestinales. Tópicamente: feríes, ulceraciones trófiques.
Contién alcaloides derivaos d'ornitina y lisina, concretamente alcaloides pirrolizidínicos. Pueden causar dolores abdominales, ascitis, perda de mambís, y una medría considerable de los valores de les transaminasas en sangre y hepatomegalia. Estos alcaloides actúen tamién como axentes mutógenos y inductores de tumores hepáticos.
Usu esclusivu por prescripción facultativa. Hai que tener en cuenta'l conteníu alcohólico del estractu fluyíu y de la tintura.
Contraindicáu pal embaranzu, lactancia, neños, pacientes con hepatopatías ... por cuenta de la presencia d'alcaloides pirrolizidínicos (que pueden ser canceríxenos).
Petasites hybridus describióse por (L.) G.Gaertn., B.Mey. & Scherb. y espublizóse en Oekonomisch-Technische Flora der Wetterau 3(2): 184. 1802.[1]
Petasites: nome xenéricu que deriva de la pallabra griega petasos = "sombreru de nala ancha", n'alusión a les grandes fueyes de la planta.[2]
hybridus: epítetu llatín que significa "híbridu".[3]
de Croÿ - volume 26, Recueil d'études sur les albums de Croy, 1998 ref. 475
Petasites hybridus ye una planta yerbácea perenne de la familia de les asteracees, nativa d'Europa y del norte d'Asia.
La petasita (Petasites hybridus) és una planta herbàcia perenne de la família de les Asteraceae present a bona part d'Europa, especialment al nord. És freqüent al nord de la península Ibèrica.
El terme "Petasites" prové del grec i significa barret de Petasos, fa referència a les seves grans fulles, al fet que poden tenir aquesta funció. Hybridus prové del llatí i vol dir híbrid.
A les vores humides de rius i rieres, també en terrenys parcialment entollats. En llocs de muntanya.
Petasita és una planta herbàcia perenne pot arribar a tenir unes dimensions d'1 metre. Rel axonomorfa. Destaca el seu rizoma, que és molt desenvolupat. Les fulles són basals i apareixen després de la floració, tenen un pecíol molt llarg i poden arribar a fer 30cm de diàmetre. Sense estípules, alterna/alternes, amb el marge lleugerament serrat i la forma del limbe cordiforme. La nervadura és palmada.
Les inflorescències són en capítol. A la vegada, aquests capítols es disposen formant un raïm. Les inflorescències masculines s'assequen ràpidament després de la floració; els capítols estan al principi molt compactes, però més endavant les inflorescències es tornen més laxes. Els capítols masculins tenen fins a 8 mm de llargària, mentre que en les inflorescències femenines fan aproximadament 4 mm. A la base del capítol presenten unes bràctees estretes i vermelloses. També presenten un vil·là o papus.
Flors dioiques corol·la gamopètala formada per flors tubuloses de 5 pètals, color vermellós més o menys intens.
L'androceu està constituït per 5 estams (singenèsics: soldats fent un altre tub, per la cara anterior a l'antera).
El gineceu és pluricarpel·lar amb 2 carpels soldats. Ovari ínfer. Els fruits són aqueni/aquenis de color vermellós.
L'arrel, les fulles i principalment el rizoma d'aquesta planta s'utilitzen per les seves virtuts medicinals.
Conté diversos olis essencials
S'usa també com a complement dietètic per combatre la tos (antitussigen), la bronquitis i la migranya.
En ús extern s'ha utilitzat tradicionalment com a cicatritzant. És indicada per a la tos irritativa, bronquitis, asma...A més a més, també va bé per a les migranyes i les dismenorrees.Estats en els que es requereix un augment de la diüresi: afeccions urinàries (cistitis, uretritis, oligúria, urolitiasis), hiperazotèmia, hiperuricèmia, gota, hipertensió arterial, edemes, sobreprès acompanyat de retenció de líquids. Ansietat, insomni. Gastritis, úlcera gastroduodenal, espasmes gastrointestinals. Tòpicament: ferides, ulceracions tròfiques.
Conté alcaloides derivats d'ornitina i lisina, concretament alcaloides pirrolizidínics. Poden causar dolors abdominals,ascites, pèrdua de gana, i un increment considerable dels valors de les transaminases en sang i hepatomegàlia. Aquests alcaloides actuen també com a agents mutàgens i inductors de tumors hepàtics.
Ús exclusiu per prescripció facultativa. S'ha de tenir en compte el contingut alcohòlic de l'extracte fluid i de la tintura.
Contraindicat per l'embaràs, lactància, nens, pacients amb hepatopaties...degut a la presència d'alcaloides pirrolizidínics (que poden ser cancerígens).
En altres projectes de Wikimedia: Commons
La petasita (Petasites hybridus) és una planta herbàcia perenne de la família de les Asteraceae present a bona part d'Europa, especialment al nord. És freqüent al nord de la península Ibèrica.
Planhigyn blodeuol o deulu llygad y dydd a blodyn haul ydy Alan mawr sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Asteraceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Petasites hybridus a'r enw Saesneg yw Butterbur.[1] Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Alan Mawr, Dail Anon, Dail Trwst, Dail y Tryfan.
Daw'r gair "Asteraceae", sef yr enw ar y teulu hwn, o'r gair 'Aster', y genws mwyaf lluosog o'r teulu - ac sy'n tarddu o'r gair Groeg ἀστήρ, sef 'seren'.
Planhigyn blodeuol o deulu llygad y dydd a blodyn haul ydy Alan mawr sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Asteraceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Petasites hybridus a'r enw Saesneg yw Butterbur. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Alan Mawr, Dail Anon, Dail Trwst, Dail y Tryfan.
Daw'r gair "Asteraceae", sef yr enw ar y teulu hwn, o'r gair 'Aster', y genws mwyaf lluosog o'r teulu - ac sy'n tarddu o'r gair Groeg ἀστήρ, sef 'seren'.
Devětsil lékařský (Petasites hybridus) je vytrvalá rostlina z čeledi hvězdnicovitých.
Devětsil lékařský je vytrvalá, až 50 cm vysoká rostlina se silným oddenkem, ze kterého již počátkem března vyhání tlusté, duté, masově červené, šedoplstnaté, šupinaté lodyhy, ukončené květy v hroznovitých úborech. Jazykové i trubkovité květy jsou špinavě purpurové až bledě růžové a hezky voní. Po odkvětu se stonky prodlužují a dosahují výšky až jednoho metru. Listy vyrůstají až po odkvětu, jsou dlouze řapíkaté s nápadně velkou, trojhranně srdčitou, mělce zubatou čepelí, která mnohdy dosahuje rozpětí až 50 cm. Jsou to jedny z největších listů mezi rostlinami vyskytujícími se běžně v Česku. Čepel je v mládí na rubu jemně plstnatá, později se tato plst ztrácí. Kvete od března do května.
Roste v téměř celé Evropě, dále roste v západní a severní Asii. V ČR hojně zejména ve vyšších polohách.
Rostlina dává přednost vápenci. Roste na vlhkých až silně podmáčených loukách, březích potoků, v říčních nivách, řidčeji i v příkopech a při okrajích cest, vždy však na vlhkých půdách, zejména v podhorských a horských oblastech.
Oddenek obsahuje silici (asi 0,1%), hořčiny, sliz, třísloviny, petasin (asi 1%), isopetasol, inulin, fenol, cholin, sloučeniny síry, kyselinu angelikovou a minerální soli, v květech je navíc přítomna kyselina tanová a dextrin.
Devětsil lékařský je léčivá rostlina. Sbírá se oddenek na jaře před rozvitím květů, suší se při 40 °C. Kdysi se devětsilu přisuzovala léčebná síla proti moru a jak název napovídá, přikládal se mu velký význam. Dnes se občas využívá v lidovém léčitelství jako náhrada podbělu.
Droga působí protikřečově zejména při chorobách dýchacích cest (kašel, chrapot), ale i při křečích žaludku, močového ústrojí či žlučníku, výrazně utišuje kašel, osvědčila se při astmatu, dně, reguluje látkovou výměnu, působí protirevmaticky, močopudně a proti zácpě. Čerstvé, jemně naklepané listy se užívají jako obklady na odřeniny či při výronu kloubu, kořene se zejména v minulosti užívalo proti střevním parazitům (hlístům). Jako lék se připravuje buď čaj z listů nebo se vaří ve víně s medem prášek ze sušených oddenků.
U nás roste ještě několik dalších druhů devětsilů nepoužívaných však ani v lidovém léčitelství. Nejranější z nich, devětsil bílý, vykvétá ještě na sněhu.
Devětsil lékařský (Petasites hybridus) je vytrvalá rostlina z čeledi hvězdnicovitých.
Rød hestehov (Petasites hybridus) kaldes også for pestilensurt eller tordenskræppe. Planten kom oprindelig til Danmark som lægeplante i middelalderen. Den kendes fra vikingetiden på Aarhusegnen. De knuste blade blev brugt mod pestbylder og sår i Middelalderen, nu bliver planten anvendt mod hoste, kramper og smerter i mave og underliv.
Rød hestehov har 15-40 centimeter høje skafter, der bærer røde skælblade. Øverst har den en klase af rødblomstrede kurve. Blomsterne udvikles før de langstilkede blade, og planten er en af de først blomstrende blomster i april-maj måned. Senere vokser de grønne blade frem til en anselig størrelse på 50-70 centimeter.
Rød hestehov stammer oprindelig fra Syd- og Mellemeuropa. Planten vokser i Danmark langs åer, grøfter og voldgrave, dog primært på Sjælland, Fyn, Lolland, Falster og Møn. I resten af landet ses den meget sjældent.
Arten er særbo og formerer sig både med rodskud og med frø. Nogle mener at i Danmark er de fleste planter hankønnede, og at formeringen derfor primært foregår ved rodskud. Andre mener at folk bare overser de små gråhvide hunblomster eller tror at de er små ikke-udviklede hanblomster.
Man kan i tvivlstilfælde kende Rød hestehov ved at knække en stængel og lugte til saften. Den er stærkt ildelugtende, og det kræver en god omgang sæbe at få den af igen.
I enkelte områder bliver planten opfattet som landskabsukrudt, da den kan sprede sig kraftigt under optimale forhold.
Die Gewöhnliche Pestwurz (Petasites hybridus (L.) G. Gaertn., B.Mey. & Scherb., Synonym: Petasites officinalis Moench), auch Bach-Pestwurz, Rote Pestwurz und kurz Pestwurz genannt, ist eine Pflanzenart in der Familie der Korbblütler (Asteraceae).
Die ausdauernde krautige Pflanze erreicht zur Blütezeit Wuchshöhen zwischen 10 und 40 Zentimeter, zur Fruchtzeit bis 120 Zentimeter. Das Rhizom ist zirka 4 cm dick, bräunlich und an den Gliedenden verdickt. Die rundlichen Laubblattspreiten können bis 60 cm im Durchmesser erreichen. Die untersten Seitennerven verlaufen am Rand der Stielbucht und begrenzen diese. Die Unterseite der Blätter ist grauwollig, später verkahlend. Die Blattstängel sind innen hohl und seitlich deutlich gerieft.
Die Blütenstände erscheinen zwischen März und Mai noch vor den Grundblättern. Der zusammengesetzte, traubige Blütenstand besitzt zahlreiche, dicht stehende rötlich-weiße bis rot-violette Blütenköpfe (Teilblütenstände). Die männlichen Blütenköpfe werden etwa 7 bis 12 mm lang und sind etwa doppelt so groß wie die weiblichen.
Die Chromosomenzahl der Art ist 2n = 60.[1]
Die Art bevorzugt sickernasse oder zeitweise überflutete, nährstoffreiche Böden und ist daher oft an Bach- und Flussufern zu finden. Sie ist in Mitteleuropa eine Charakterart des Phalarido-Petasitetum hybridi aus dem Verband des Aegopodion podagrariae.[1]
Das Verbreitungsgebiet umfasst Europa nördlich bis Schottland, die Türkei und das Kaukasusgebiet.[2] In Dänemark, Norwegen, Schweden, im Baltikum und im US-Bundesstaat Michigan ist sie ein Neophyt.[2]
In den Allgäuer Alpen steigt sie in Hochkrumbach in Vorarlberg bis zu 1720 m Meereshöhe auf.[3]
Die Gewöhnliche Pestwurz ist als Schwemmlandbefestiger von Bedeutung. Für eine optimale Entwicklung ist eine gewisse Luftfeuchtigkeit erforderlich. Sie gehört zu den ersten Frühjahrsblühern und wird von Bienen bestäubt. Die zylindrischen, behaarten Früchte werden durch den Wind verbreitet.
Die Gewöhnliche Pestwurz (Petasites hybridus (L.) G. Gaertn., B.Mey. & Scherb.) hat die Synonyme Tussilago hybrida L., Petasites georgicus Manden., Petasites officinalis Moench nom. illeg., Petasites ovatus Hill nom. nov., Petasites pratensis Jord., Petasites vulgaris Desf. nom. illeg., Tussilago petasites L.
Griechen und Römer schätzten die Pestwurz (lateinisch Petasites) im 1. Jahrhundert gegen bösartige Geschwüre ebenso wie die Menschen im Mittelalter, die sie gegen die Pest einsetzten. In der Volksmedizin werden verschiedene Zubereitungen der Pflanze auch als schleimlösende Hustenmittel und als Kühlmittel bei Insektenstichen eingesetzt. Im 19. Jahrhundert wurde erstmals die spasmolytische und analgetische Wirkung erkannt und die Pflanze bzw. deren Zubereitungen wurden für die medizinische Anwendung neu entdeckt.
Vor Zubereitungen als Tee aus Pestwurzblättern oder -wurzeln wird gewarnt, denn im Naturzustand enthält die Pflanze Substanzen (Pyrrolizidinalkaloide) mit mutagener, krebserregender und möglicherweise toxischer Wirkung auf die Leber. Für standardisierte Fertigpräparate jedoch werden nur Pflanzen aus kontrolliertem Anbau einer pyrrolizidinalkaloidarmen Chemovarietät (siehe unten) verwendet; darüber hinaus werden verbliebene Pyrrolizidinalkaloid-Restmengen durch spezielle Extraktionsverfahren weitgehend entfernt. Heute werden Pestwurzextrakte in verschiedenen Phytopharmaka eingesetzt, wobei die spasmolytische Wirkung auf die glatte Muskulatur im Vordergrund steht. Dazu werden bevorzugt Extrakte aus dem Rhizom verwendet. Indiziert sind sie z. B. bei Spasmen des Gastrointestinaltrakts und krampfartigen Beschwerden im Bereich der ableitenden Harnwege. Daneben werden Pestwurz-Zubereitungen z. B. bei der Migräneprophylaxe eingesetzt. Eine mögliche Wirksamkeit bei primärer Dysmenorrhoe oder eine verbesserte Ventilation bei Asthma bronchiale wurde ebenfalls festgestellt. Ein standardisierter CO2-Extrakt (Ze 339) aus den Blättern wird als Antiallergikum eingesetzt; durch wissenschaftliche Studien wurde seine Wirksamkeit belegt. In Deutschland ist seit 2009 kein Pestwurz-Präparat mehr auf dem Markt, nachdem die Zulassung für das Präparat Petadolex erloschen ist.
Seit den 60er Jahren ist bekannt, dass Petasites hybridus in zwei Chemovarietäten existiert. Die eine (Furanopetasin-Varietät) enthält sogenannte Furanoeremophilane und Eremophilanlactone, die in den Pflanzen des anderen Typs nicht zu finden sind. Diese andere (Petasin-)Varietät enthält zum Beispiel Petasin, Neopetasin und Isopetasin. Letzteres entsteht möglicherweise erst bei der Lagerung. Auch scheint eine Mischvarietät zu existieren, die Petasine und Furanopetasine enthält.
Die als Pyrrolizidinalkaloide (PA) bezeichneten Inhaltsstoffe sind Esteralkaloide, deren Grundgerüst das Necin darstellt. Als toxisch gelten Substanzen, wenn im Necingerüst zwischen Position 1 und 2 eine Doppelbindung vorliegt. In der Leber werden diese Substanzen zu Pyrrolen umgewandelt, die an DNA und RNA binden können und somit Proteinsynthese und Zellteilung beeinträchtigen. Dadurch kommt es zu Stoffwechselstörungen und Lebergewebeschäden. Pyrrolizidinalkaloide werden aus Extrakten zur Herstellung von Phytopharmaka entfernt.
Die Gewöhnliche Pestwurz (Petasites hybridus (L.) G. Gaertn., B.Mey. & Scherb., Synonym: Petasites officinalis Moench), auch Bach-Pestwurz, Rote Pestwurz und kurz Pestwurz genannt, ist eine Pflanzenart in der Familie der Korbblütler (Asteraceae).
Lékarsczi kòpëtnik (Petasites hybridus, syn. Petasites officinalis) – to je ôrt wielelatny roscënë z rodzëznë astrowatëch. Kaszëbi mògą na niegò gadac kòpëtnik.
Petasites hybridus, (puddock's rhubar(u)b, wild rhubar(u)b, flotter baw, tushilaigae, eldin docken), is a yerbaceous perennial flouerin plant in the daisie faimily Asteraceae, native tae Europe an northren Asie.
Petasites hybridus, also known as the butterbur, is a herbaceous perennial flowering plant in the family Asteraceae that is native to Europe and northern Asia.[1]
Although used over centuries in traditional medicine to treat various disorders, there are no approved medical uses, but it is sold as a dietary supplement.[3][4] Concerns about the potential toxic effects of pyrrolizidine alkaloids in butterbur limit its use in human and animal studies.[4][5]
Butterbur may have derived from the use of leaves to wrap butter centuries ago.[4] It is also called bog rhubarb, Devil's hat, and pestilence wort.
The species is dioecious, the male and female flowers being borne on separate plants. In Britain, the male flowers are widespread, but the female flowers have a restricted distribution in northern and central England.[6]: 810
The flowers are produced in the early spring, before the leaves appear. They are pale pink, with several inflorescences clustered on a 5–20 cm (2–8 in) stem. The leaves are large, on stout 80–120 cm (31–47 in) tall stems, round, with a diameter of 40–70 cm (16–28 in) with petioles up to 1.5 m (4 ft 11 in).
It is native to central Europe, extending from the British Isles to the Caucasus, and from southern Italy to southern Scandinavia.[7] It is present as an introduced species in North America.[2] In the British Isles, female plants are rarely found outside central and northern England and the species may be naturalized as clonal populations outside this area,[6]: 810 propagating via rhizome fragments. The preferred habitats are moist, fertile soils often by rivers, streams, and in wet meadows.[8]
As there are no approved clinical uses of butterbur or its extracts, preparations are sold in some countries as a dietary supplement.[3][4] There is no evidence that butterbur is useful for treating skin allergies, bronchitis, urinary tract infections, asthma, or other disorders.[3]
Although some preliminary studies indicate that butterbur may reduce the frequency of migraine headaches in adults and children, clinical neurology associations do not recommend it because of concerns of possible liver toxicity.[3][4]
Although there have been studies of butterbur root or leaf extracts as possible therapies for symptoms of hay fever (allergic rhinitis), the results were insufficient to determine effectiveness and safety.[3][4][9]
Petasites hybridus leaves were used in Austrian and Czech traditional medicine internally (as tea or cold maceration in ethanol) and externally (as compresses or maceration in vinegar) for treatment of infections, fever, flu, colds, hay-fever, and allergies.[10]
Petasites hybridus contains senecionine and other toxic pyrrolizidine alkaloids in its leaves and roots.[4][5] Also present are the sesquiterpene esters – petasin, isopetasin, and neopetasin.[4]
Butterbur extracts have been found to contain hepatotoxic pyrrolizidine alkaloids at the retail level.[3][4][5] These extracts are not recommended during pregnancy or breastfeeding.[4]
The adverse effects of butterbur reported in clinical trials include mainly gastrointestinal problems, such as nausea, flatulence, and belching.[4] In 2015, the American Academy of Neurology withdrew its original endorsement of butterbur due to safety concerns.[11]
Long-term health effects and interaction of butterbur with other drugs have not been well documented. However, it can theoretically interact with certain blood pressure and heart medications, as well as with drugs that can induce a liver enzyme called CYP3A4.[4] Prior cases of liver damage have been reported from people taking butterbur, with cases varying in adverse effects from cholestasis and inflammation to liver failure.[4][5][12]
Petasites hybridus, also known as the butterbur, is a herbaceous perennial flowering plant in the family Asteraceae that is native to Europe and northern Asia.
Although used over centuries in traditional medicine to treat various disorders, there are no approved medical uses, but it is sold as a dietary supplement. Concerns about the potential toxic effects of pyrrolizidine alkaloids in butterbur limit its use in human and animal studies.
Petasites hybridus es una planta herbácea perenne de la familia de las asteráceas, nativa de Europa y del norte de Asia.
Es una planta herbácea perenne que puede llegar a tener unas dimensiones de 1 metro. Destaca su rizoma, que es muy desarrollado. Las hojas son basales y aparecen después de la floración, tienen un peciolo muy largo y pueden llegar a medir 30 cm de longitud. Las hojas son grandes y redondeadas de 40-70 cm, dispuestas en un tallo de unos 80-120 cm. Sin estípulas, alternas, con el margen ligeramente aserrado y la forma del limbo cordiforme. La nervaduras es palmada.
Las flores de un color rosa pálido, se producen a principios de primavera, antes que aparezcan las hojas. Las inflorescencias están en capítulo. A la vez, estos capítulos se disponen formando un racimo. Las inflorescencias masculinas se secan rápidamente después de la floración, los capítulos están al principio muy compactos, pero más adelante las inflorescencias se vuelven más laxas. Los capítulos masculinos tienen hasta 8 mm de largo, mientras que en las inflorescencias femeninas tienen aproximadamente 4 mm. En la base del capítulo se presentan unas brácteas estrechas y rojizas. También presentan un vilano.
El androceo está constituido por 5 estambres. El gineceo es pluricarpelo con hasta 2 carpelos soldados. Los frutos son aquenio de color rojizo.
La raíz, las hojas y principalmente el rizoma de esta planta se utilizan por sus virtudes medicinales.
Ocasionalmente se conocen como Mosto pestilente
Se usa también como complemento dietético para combatir la tos (antitusivo), la bronquitis y la migraña.
En uso externo se ha utilizado tradicionalmente como cicatrizante. Es indicada para la tos irritativa, bronquitis, asma ... Además, también va bien para las migrañas y las dismenorrea. Estados en los que se requiere un aumento de la diurésis: afecciones urinarias (cistitis, uretritis, oliguria , urolitiasis), hiperazotèmia, hiperuricèmia, gota, hipertensión arterial, edemas, sobrepresión acompañado de retención de líquidos. Ansiedad, insomnio. Gastritis, úlcera gastroduodenal, espasmes gastrointestinals. Gastritis, úlcera gastroduodenal, espasmos gastrointestinales. Tópicamente: heridas, ulceraciones tróficas.
Contiene alcaloides derivados de ornitina y lisina, concretamente alcaloides pirrolizidínicos. Pueden causar dolores abdominales, ascitis, pérdida de apetito, y un incremento considerable de los valores de las transaminasas en sangre y hepatomegalia. Estos alcaloides actúan también como agentes mutógenos e inductores de tumores hepáticos.
Uso exclusivo por prescripción facultativa. Hay que tener en cuenta el contenido alcohólico del extracto fluido y de la tintura.
Contraindicado para el embarazo, lactancia, niños, pacientes con hepatopatías ... debido a la presencia de alcaloides pirrolizidínicos (que pueden ser cancerígenos).
Petasites hybridus fue descrita por (L.) G.Gaertn., B.Mey. & Scherb. y publicado en Oekonomisch-Technische Flora der Wetterau 3(2): 184. 1802.[1]
Petasites: nombre genérico que deriva de la palabra griega petasos = "sombrero de ala ancha", en alusión a las grandes hojas de la planta.[2]
hybridus: epíteto latíno que significa "híbrido".[3]
Petasites hybridus es una planta herbácea perenne de la familia de las asteráceas, nativa de Europa y del norte de Asia.
Harilik katkujuur (Petasites hybridus) on korvõieliste sugukonda kuuluv taimeliik.
Taim on Eestis võõrliik[viide?], ta on vähelevinud, kohati arvukas.
Harilik katkujuur (Petasites hybridus) on korvõieliste sugukonda kuuluv taimeliik.
Taim on Eestis võõrliik[viide?], ta on vähelevinud, kohati arvukas.
Etelänruttojuuri (Petasites hybridus) kasvaa harvinaisena, alun perin viljelykarkulaisena Etelä-Suomessa. Sitä kasvatetaan myös perennana ja se on tuotu Suomeen alkuaan rohdoskasviksi. Ruttojuuri on tullut Pohjolaan luostarien munkkien mukana. Sitä on käytetty nimensä mukaisesti keskiaikana haavoja parantavana, mutta ennen kaikkea ruttolääkkeenä.
Etelän ruttojuuri on kaksikotinen, hede- ja emikukat eri kasveissa. Se viihtyy mangaanipitoisessa maassa. Ruttojuuren lehdet ovat laakeita ja kookkaita. Suvun tieteellinen nimi Petasites tuleekin kreikan kielen sanasta "petasos", joka tarkoittaa leveälieristä hattua.
Rohdoskäytössä on etelänruttojuuren juuri tai tuoreet lehdet. Ruttojuurelle tyypillisiä yhdisteitä ovat seksviterpeenialkoholeihin luettavat petasinolit, petasiini, isopetasiini, fukinoni ja furanopetasiini. Petasiinilla ja isopetasiinilla väitetään olevan kouristuksia laukaiseva vaikutus, ja kasvia on käytetty kouristuskipua lievittävänä, maksan ja mahan toimintahäiriöissä, suoliston vaivoissa sekä kuukautiskivuissa. [1]
Ruttojuuren rohdoksilla on arveltu olevan hidastava vaikutus syöpäkasvainten kasvussa Sen epäillään johtuvan kasvin, etenkin lehtien, suuresta mangaanipitoisuudesta. Kasvi onkin mangaaninsuosija ja mangaanin puutteen ravinnossa arvellaan edistävän syöpiä.senekioniineja, jotka ovat myös muta- ja teratogeenisia. [1] Siksi kasvia ei tule itse kerätä rohdostuotteeksi. Ruttojuuren kaupallisista rohdoksista ja valmisteista nämä haitalliset pyrrolitsidiinialkaloidit on mahdollisesti poistettu.
Etelänruttojuuri (Petasites hybridus) kasvaa harvinaisena, alun perin viljelykarkulaisena Etelä-Suomessa. Sitä kasvatetaan myös perennana ja se on tuotu Suomeen alkuaan rohdoskasviksi. Ruttojuuri on tullut Pohjolaan luostarien munkkien mukana. Sitä on käytetty nimensä mukaisesti keskiaikana haavoja parantavana, mutta ennen kaikkea ruttolääkkeenä.
Petasites hybridus
Le Grand pétasite ou Pétasite hybride, plus rarement appelée Chapelière ou Grand pas d'âne (Petasites hybridus, anciennement Petasitus officinalis) est une plante herbacée vivace de la famille des Astéracées.
Le nom de genre Petasites vient du grec petasos « chapeau à large bord », allusion à la largeur que peuvent atteindre les feuilles. Le nom vernaculaire de « Chapelière » ou « Chapeau du diable » fait également référence à cette caractéristique.[1]
Plante à rhizome. Les feuilles apparaissent après la floraison printanière. Elles ont un limbe arrondi ; elles sont molles et veloutées et dépassent 50 cm de diamètre.
Sols riches et humides souvent ombragés. Souvent à proximité des cours d'eau.
Commun dans l'Est de la France.
L'extrait de racine a une certaine efficacité dans le traitement de fond des migraines[2]. L'infusion de feuilles et de fleurs séchées soulage les bronches irritées ; les cataplasmes de feuilles fraîches calment certaines douleurs articulaires, facilitent la cicatrisation des plaies ; la racine est douée de propriétés antispasmodiques.[3]
La plante est utilisée en composition paysagère comme plante ornementale.
La plante est représentée dans l'œuvre Vallon dans les montagnes du Doubs (au musée des Beaux-Arts de Dijon) peinte par Émile Isenbart vers 1893.
Petasites hybridus
Le Grand pétasite ou Pétasite hybride, plus rarement appelée Chapelière ou Grand pas d'âne (Petasites hybridus, anciennement Petasitus officinalis) est une plante herbacée vivace de la famille des Astéracées.
Obični lopuh (ružičasti lopuh, repušina, ljekoviti lopuh, lat.: Petasites hybridus) je zeljasta biljka iz porodice Asteraceae, udomaćena u Europi i Sjevernoj Aziji. Cvate rano u proljeće. Cvijeće, koje je svijetlo roze boje, se pojavljuje prije listova. Lišće je veliko, kružno, visine stručka do 120 cm. Biljka se smatra ljekovitom.
Lišće se u Austriji koristi kao čaj ili kao oblog, prije svega kod infekcija, groznice, prehlade, peludne groznice te alergija.
Engleski travar Nicholas Culpeper zvao ga je velikim čuvarem srca te biljkom koja oživljava duh. Nadalje ga se rabi kao diuretik, sredstvo za opuštanje mišića, kod kašlja, groznice, glavobolja, migrene, astme i stresa. Samo je dio ovih djelovanja znanstveno dokazan.
Biljka sadrži i pirolizinske alkaloide te se njena unutarnja uporaba ne može preporučiti, uz napomenu da dakako biljke ne sadrže samo jednu tvar već u pravilu veći broj djelotvornih tvari, koje pak mogu ili inhibirati ili aktivirati međusobno zajedničko djelovanje.
Od biljke se danas proizvode i standardizirani gotovi pripravci.
Od spaljenih peteljki listova nekada se dobivao nadomjestak soli.Jestive su i prokuhane proljetne sasvim mlade neotvorene cvjetne glavice.Obzirom na sadržaj pirolizidinskih alkaloida ne treba konzumirati veće količine.[1]
Korijenje sadrži saponin ( 6,73 - 7,6 %),tanin ( 5,8 - 5,26%),eterično ulje(0,1 - 0,18 %),tragove alkaloida (0,031 - 0,036 % ),flavonoide (0,23 - 0,34 %),smolaste tvari,petazol,petazin,inulin.[2]
Obični lopuh (ružičasti lopuh, repušina, ljekoviti lopuh, lat.: Petasites hybridus) je zeljasta biljka iz porodice Asteraceae, udomaćena u Europi i Sjevernoj Aziji. Cvate rano u proljeće. Cvijeće, koje je svijetlo roze boje, se pojavljuje prije listova. Lišće je veliko, kružno, visine stručka do 120 cm. Biljka se smatra ljekovitom.
Il Farfaraccio maggiore (nome scientifico Petasites hybridus (L.) Gaertn. & al., 1801) è una pianta erbacea, rustica con numerosi capolini brunastri, appartenente alla famiglia delle Asteraceae.
La famiglia di appartenenza del “Farfaraccio maggiore” (Asteraceae) è la più numerosa nel mondo vegetale, organizzata in 1530 generi per un totale di circa 22.750 specie[1]. Nelle classificazioni più vecchie la famiglia delle Asteraceae viene chiamata anche Compositae. Il genere di appartenenza (Petasites) comprende un paio di dozzine di specie, diffuse nelle zone umide delle regioni temperate dell'emisfero boreale delle quali quattro sono proprie della flora italiana.
All'interno della famiglia delle Asteraceae i “Farfaracci” fanno parte della sottofamiglia delle Tubiflore; sottofamiglia caratterizzata dall'avere capolini con fiori tubulosi al centro ed eventualmente fiori ligulati alla periferia, squame dell'involucro ben sviluppate e frutti con pappo biancastro e morbido. Al livello tassonomico inferiore fanno parte inoltre della tribù delle Senecioideae.
All'interno del genere invece le specie di questa scheda fanno parte della sezione delle EUPETASITES. sezione caratterizzata dall'avere infiorescenze con numerosi capolini spesso organizzati in un racemo allungato (a fine fioritura); con le corolle dei fiori radiali troncate (o lievemente ligulate); con foglie-brattee caulinari sempre lanceolate-acuminate indipendentemente dalla posizione che possono avere lungo il fusto (basale o apicale).
Nell'elenco che segue sono indicate alcune varietà e sottospecie (l'elenco può non essere completo e alcuni nominativi sono considerati da altri autori dei sinonimi della specie principale o anche di altre specie):
Nell'elenco che segue sono indicati alcuni ibridi interspecifici:
La specie di questa scheda ha avuto nel tempo diverse nomenclature. L'elenco che segue indica alcuni tra i sinonimi più frequenti:
Le uniche quattro specie (relative al territorio italiano) del genere Petasites possono essere confuse tra di loro, specialmente a fioritura finita quando le piante presentano solamente le foglie radicali.
Inoltre la pianta di questa scheda può essere confusa con la specie di un altro genere Adenostyles alliariae (Gounan) Kerner – Cavolaccio alpino, in quanto entrambe le specie convivono negli stessi ambienti, questo però se si tratta di individui ridotti alle sole foglie. Si possono distingue comunque in quanto la lamina dell'Adenostyles è più triangolare e le nervature sono disposte in modo alterno (mentre quelle delle foglie del “farfaraccio” sono opposte e più simmetriche).
Sembra che sia stato Dioscoride Pedanio (Anazarbe in Cilicia, 40 circa – 90 circa), medico, botanico e farmacista greco antico che esercitò a Roma ai tempi dell'imperatore Nerone, a nominare per primo queste piante col nome di Petasites riferendosi alle grandi foglie simili al petàsos un cappello a grandi falde usato dai viaggiatori del suo tempo. Nome ripreso più volte in tempi moderni da vari botanici (Tournefort, Adanson o Gaertner) e comunque consolidato, come genere, da Linneo nel 1735 e collocato nelle “Corimbifere”[2][3].
L'epiteto specifico (hybridus = ibrido) probabilmente fa riferimento ad una possibile origine ibrida di questa specie. Mentre il nome comune (maggiore) sta ad indicare che questa specie è quella che raggiunge le dimensioni maggiori in altezza.
Il binomio scientifico attualmente accettato (Petasites hybridus) è stato proposto da Carl von Linné (Rashult, 23 maggio 1707 – Uppsala, 10 gennaio 1778), biologo e scrittore svedese, da Joseph Gaertner (Calw, 12 marzo 1732 – Tubinga, 14 luglio 1791), botanico tedesco, e da altri botanici (Dr Bernhard Meyer (24 agosto 1767 – 1º gennaio 1836) e Johannes Scherbius (1769-1813) ) in una pubblicazione del 1801.
In lingua tedesca questa pianta si chiama Gewhönliche Pestwurz; in francese si chiama Pétasite hybride; in inglese si chiama Butterbur.
Sono piante perenni che possono raggiungere anche i 120 cm di altezza durante la fruttificazione (dimensioni minime 15 cm) e presentano un forte dimorfismo tra le foglie cauline e quelle radicali. La forma biologica della specie è geofita rizomatosa (G rhiz); ossia sono piante perenni erbacee che portano le gemme in posizione sotterranea. Durante la stagione avversa non presentano organi aerei e le gemme si trovano in organi sotterranei chiamati rizomi, un fusto sotterraneo dal quale, ogni anno, si dipartono radici e fusti aerei (riproduzione vegetativa); altrimenti queste piante si possono riprodurre anche a mezzo seme.
Le radici sono secondarie da rizoma.
L'infiorescenza è formata da diversi capolini sub-sessili. La forma è una via dimezzo tra una infiorescenza corimbosa e una a pannocchia. Le infiorescenze sono comunque tutte terminali. La struttura dei capolini è quella tipica delle Asteraceae : un peduncolo sorregge un involucro campanulato (o sub-cilindrico) composto da diverse (da 12 a 15) squame lineari e non tutte uguali, disposte in modo embricato in un'unica serie (a volte anche in 2 - 3 serie) che fanno da protezione al ricettacolo nudo (senza pagliette), piano o leggermente convesso, ma alveolato, sul quale s'inseriscono due tipi di fiori: i fiori femminili, quelli esterni ligulati (assenti in questa specie), e i fiori ermafroditi quelli centrali tubulosi. Gli involucri hanno un colore bruno-rossiccio. Le squame sulla superficie hanno da 1 a 5 nervi, mentre il bordo è scarioso. I capolini sono i più grandi del genere.
Queste piante sono fondamentalmente dioiche in quanto le infiorescenze (rispetto alla composizione dei capolini) possono essere di due tipi[2][4]:
I fiori sono zigomorfi, tetra-ciclici (formati cioè da 4 verticilli: calice – corolla – androceo – gineceo) e pentameri (calice e corolla formati da 5 elementi). Il colore dei fiori è bianco-rossastro tendente al violetto e sono quasi inodori (eventualmente emanano un odore sgradevole).
Il frutto è un achenio sub-cilindrico con superficie solcata (5 – 10 coste) e glabra. All'apice è presente un pappo biancastro formato da diversi peli lunghi (da 60 a 100), molli e denticolati. Lunghezza del pappo: 10 mm.
Dal punto di vista fitosociologico la specie di questa scheda appartiene alla seguente comunità vegetale[6]:
Viene sconsigliato l'uso edule in quanto questa pianta contiene alcuni alcaloidi epatotossici (alcaloidi pirrolizidinici)[7].
Raramente queste piante vengono usate nel giardinaggio in quanto sono abbastanza invasive e occupano vaste aree.
Il Farfaraccio maggiore (nome scientifico Petasites hybridus (L.) Gaertn. & al., 1801) è una pianta erbacea, rustica con numerosi capolini brunastri, appartenente alla famiglia delle Asteraceae.
Plačialapis šaukštis (lot. Petasites hybridus, angl. Common Butterbur, vok. Gewöhnliche Pestwurz) – astrinių (Asteraceae) šeimos, šaukščių (Petasites) genties augalas.
Daugiametis žolinis augalas. Šakniastiebis stambus, iki 1 m ilgio ir 1-2 cm storio, mėsingas, gumbuotas, baltas, šviesoje greit tamsėjantis. Stiebas 20-45 cm aukščio, tuščiaviduris, apaugęs žvyniškais lapais. Vaisiams nunokus stiebas nudžiūsta ir iš šakniastiebio išauga didžiuliai pamatiniai lapai, kurių aukštis su lapkočiu iki 1,5 m. Lapo lakštas apie 50 (80) cm pločio, nelygiai dantytas. Lapo pamatinės išpjovos kraštai susisiekia. Stiebo viršūnėje žiedynas iš 50-65 trumpų graižų. Žiedai raudoni, rausvai balti. Vaisius - cilindriškas lukštavaisis su skristuku. Vaisiai retai subręsta, dauginasi šakniastiebiais.
Auga vandens telkinių pakrantėse, versmėtuose šlaituose, tarp krūmų.
Vaistams vartojami lapai (kartais šaknys). Jie pjaunami gegužės pabaigoje ir birželio mėn.
Lapuose yra flavonoidų, gleivių, triterpeninių saponinų, alkaloidų, karčiųjų, rauginių, mineralinių medžiagų, eterinio aliejaus.
Švieži švarūs lapai dedami ant vočių ir žaizdų.
Augalas dekoratyvus, medingas.
Pavasarį žydintys augalai, Živilė Lazdauskaitė, Vilnius, Mokslas, 1985, 30 psl.
Plačialapis šaukštis (lot. Petasites hybridus, angl. Common Butterbur, vok. Gewöhnliche Pestwurz) – astrinių (Asteraceae) šeimos, šaukščių (Petasites) genties augalas.
Daugiametis žolinis augalas. Šakniastiebis stambus, iki 1 m ilgio ir 1-2 cm storio, mėsingas, gumbuotas, baltas, šviesoje greit tamsėjantis. Stiebas 20-45 cm aukščio, tuščiaviduris, apaugęs žvyniškais lapais. Vaisiams nunokus stiebas nudžiūsta ir iš šakniastiebio išauga didžiuliai pamatiniai lapai, kurių aukštis su lapkočiu iki 1,5 m. Lapo lakštas apie 50 (80) cm pločio, nelygiai dantytas. Lapo pamatinės išpjovos kraštai susisiekia. Stiebo viršūnėje žiedynas iš 50-65 trumpų graižų. Žiedai raudoni, rausvai balti. Vaisius - cilindriškas lukštavaisis su skristuku. Vaisiai retai subręsta, dauginasi šakniastiebiais.
Auga vandens telkinių pakrantėse, versmėtuose šlaituose, tarp krūmų.
Vaistams vartojami lapai (kartais šaknys). Jie pjaunami gegužės pabaigoje ir birželio mėn.
Lapuose yra flavonoidų, gleivių, triterpeninių saponinų, alkaloidų, karčiųjų, rauginių, mineralinių medžiagų, eterinio aliejaus.
Švieži švarūs lapai dedami ant vočių ir žaizdų.
Augalas dekoratyvus, medingas.
Groot hoefblad (Petasites hybridus) is een plant uit de composietenfamilie (Asteraceae). Het is een in België en Nederland voorkomende plant met zeer grote bladeren die langs oevers van water groeit. De lange steel (tot 1 m hoog) met rozeachtige bloemen in een aar verschijnt voor de bladeren, die eind april, begin mei, uit de grond komen. Groot hoefblad is tweehuizig.
Langs het water is groot hoefblad een mooie plant, maar de soort wordt beschouwd als een zeer lastig onkruid door de wortelstokken die moeilijk te verwijderen zijn. Daarom wordt de plant ook wel allemansverdriet genoemd.
In de middeleeuwen werd groot hoefblad Filiae ante Patrem genoemd, hetgeen betekent dat de dochters (de bloemen) voor de vader (de bladeren) tevoorschijn komen.
Groot hoefblad (Petasites hybridus) is een plant uit de composietenfamilie (Asteraceae). Het is een in België en Nederland voorkomende plant met zeer grote bladeren die langs oevers van water groeit. De lange steel (tot 1 m hoog) met rozeachtige bloemen in een aar verschijnt voor de bladeren, die eind april, begin mei, uit de grond komen. Groot hoefblad is tweehuizig.
Langs het water is groot hoefblad een mooie plant, maar de soort wordt beschouwd als een zeer lastig onkruid door de wortelstokken die moeilijk te verwijderen zijn. Daarom wordt de plant ook wel allemansverdriet genoemd.
Legepestrot er en art i kurvplantefamilien som sannsynligvis kom til Norge i middelalderen grunnet sin anvendelse innen medisin.
Legepestrot er en art i kurvplantefamilien som sannsynligvis kom til Norge i middelalderen grunnet sin anvendelse innen medisin.
Lepiężnik różowy (Petasites hybridus) – gatunek rośliny z rodziny astrowatych. Występuje w całej niemal Europie (bez Skandynawii) oraz w Turcji, na Kaukazie, Zakaukaziu i w Dagestanie[2]. W Polsce jest pospolity na całym obszarze, ale szczególnie często spotykany jest w pasmie Karpat.
Zasiedla bardzo różnorodne środowiska. Najbujniej i najobficiej jednak rozwija się w wilgotnych zaroślach nadrzecznych, nad brzegami potoków, w rowach, wąwozach. W niektórych miejscach tworzy duże, jednogatunkowe skupiska. Lubi gleby próchniczne, okresowo podmakające. Jest hemikryptofitem i wskaźnikiem dobrze natlenionych wód. Jest rośliną charakterystyczną dla Ass. Phalarido-Petasitetum hybridi.
Lepiężnik różowy (Petasites hybridus) – gatunek rośliny z rodziny astrowatych. Występuje w całej niemal Europie (bez Skandynawii) oraz w Turcji, na Kaukazie, Zakaukaziu i w Dagestanie. W Polsce jest pospolity na całym obszarze, ale szczególnie często spotykany jest w pasmie Karpat.
Deväťsil lekársky (Petasites hybridus) je rastlina z čeľade astrovité (Asteraceae).
Deväťsil lekársky (Petasites hybridus) je rastlina z čeľade astrovité (Asteraceae).
Pestskråp (Petasites hybridus) är en art i familjen korgblommiga växter som växer vild i större delen av Europa.
Pestskråp är en flerårig ört med krypande jordstam. Bladen är skaftade och kan bli mycket stora. Bladskivorna kan bli upp till en meter breda, de är rundade med hjärtlik bas och bladundersidan är grön eller något gråluden.
Arten är till övervägande del tvåbyggare, men kan delas in i fyra typer, de rent honliga, rent hanliga, med övervägande del honblommor eller med övervägande del hanblommor. Hanplantor har stjälkar med 6-21 stödblad, medan honplantorna har 17-38 stödblad. Blomstjälken är bara några decimeter hög vid blomningen, men växer till senare. Blomkorgarna kommer i axlika täta klasar och kan vara få till 130 stycken hos en välutvecklad honplanta. Honplantorna har yviga, ofta greniga klasar med mindre blomkorgar, samt blomstjälkar som kan bli ända upp till 1,5 meter höga under fruktmognaden. De flesta svenska plantor är av typen med övervägande hanblommor, honplantor är bara kända från ett fåtal lokaler. Pestskråp blommar april-maj.
Två underarter erkänns:
Inom folkmedicinen används pestskråp mest som ett kramplösande medel vid buksmärtor och inom homeopatin för att stärka immunförsvaret hos cancersjuka patienter. Använd växtdel är roten. [1]
Svenska synonymer är pestilensrot och pestrot.
subsp. hybridus
subsp.ochroleucus (Boissier & Huet) Sourek
Pestskråp (Petasites hybridus) är en art i familjen korgblommiga växter som växer vild i större delen av Europa.
Багаторічна рослина. Листки 50 см в поперечнику, округло-серцєвидні, кутасто-рівнозубчасті, щільні, зісподу білоповстисті, далі майже голі. Квітки — м'ясочервоні. Кошики — в довгастому гроні на покритому листочками довгому квітконосному стеблі. Кореневище велике, повзуче. Цвіте в березні — травні.
В Лісостепу, зрідка на Поліссі, в Карпатах і гірському Криму розсіяно — понад берегами річок і струмків, по вологих місцях.
Заготовлюють коріння — перед цвітінням рослини.
У корінні містяться речовини спазмолітичної дії (летка олія, синантрин, геліантин, інулін, петазин, гіркота, дубильні речовини, марганець, в листках — аскорбінова кислота). Застосовують у вигляді чаю при пропасниці, задишці, подагрі і в тих випадках, що й підбіл звичайний, а також при запорах, метеоризмі, виразковій хворобі шлунка та дванадцятипалої кишки.
Чай готують так: протягом 10 хвилин кип'ятять на малому вогні 1 чайну ложку подрібненого коріння в 1 склянці води. П'ють 2 склянки на день, ковтками.
При подагрі беруть 2 столові ложки суміші коренів кремени лікарської (або коренів лопуха), кореневищ пирію повзкого, трави вероніки і трави фіалки триколірної у співвідношенні 2,5 : 2 : 2 : 3 на 1 л води, кип'ятять 15 хвилин і п'ють по півсклянки, 5 разів на день, через годину після їди.
При виразковій хворобі — 25 г кореневищ відварюють 20 хвилин в 1 л води. П'ють теплим протягом 2—6 місяців по 50 г за 30 хвилин до їди. Свіжі листки прикладають на застарілі виразки (фітонцидна дія).
Petasites hybridus là một loài thực vật có hoa trong họ Cúc. Loài này được (L.) "G.Gaertn., B.Mey. & Scherb." miêu tả khoa học đầu tiên năm 1801.[1]
Petasites hybridus là một loài thực vật có hoa trong họ Cúc. Loài này được (L.) "G.Gaertn., B.Mey. & Scherb." miêu tả khoa học đầu tiên năm 1801.
Petasites hybridus (L.) G.Gaertn., B.Mey. & Scherb. (1801)
Белокопы́тник гибри́дный (лат. Petasítes hýbridus) — многолетнее травянистое растение, наиболее известный вид из рода Белокопытник.
Названия на других языках: англ. Common Butterbur, Pestilence Wort, Bog Rhubarb, Devil's Hat, нем. Gewöhnliche Pestwurz, фин. Etelänruttojuuri, фр. Grand pétasite.
Белокопытник гибридный в диком виде встречается по всей Европе, а также в Турции и в районах с умеренным климатом в азиатской части России; кроме того, вид натурализовался в некоторых районах США. Он растет преимущественно на щелочных почвах по берегам водоёмов, в сырых лесных оврагах, в других влажных местах.
В окультуренном виде растение можно встретить по всему миру.
Высота взрослого растения — от 30 до 70 см.
Прикорневые листья обычно крупные, округло-почковидные, в основании с сердцевидной выемкой между лопастями, их ширина и длина обычно одинаковы и составляют 15—70 см; черешок достигает длины 120 см. Нижняя часть листа — серовато-опушённая.
Цветки красноватые, грязно-розовые. Корзинки в колосовидном или метельчатом соцветии, появляются рано весной, до распускания листьев. Соцветие сначала плотное, затем вытягивается в длинную кисть. Цветоносный стебель и густо покрывающие его чешуевидные листья зеленовато-свекольного цвета. В европейской части России цветёт в апреле-мае.
Белокопытник гибридный — пищевое растение гусениц бабочки Buszkoiana capnodactylus.
См. раздел «Применение» в статье «Белокопытник».
Особенности применения в садоводстве: Белокопытник гибридный, в отличие от некоторых других видов этого рода, успешно выносит сильное затенение.
Белокопы́тник гибри́дный (лат. Petasítes hýbridus) — многолетнее травянистое растение, наиболее известный вид из рода Белокопытник.
セイヨウフキ(西洋蕗、学名:Petasites hybridus)は、キク科フキ属の植物。
ヨーロッパでは今も昔も、子供たちがセイヨウフキの葉を帽子にして遊ぶといわれているが、そもそもフキ属の学名であるペタシテス Petasites も、古代ギリシャの医師ペダニウス・ディオスコリデスが、その大きな葉が羊飼いの着用する雨よけ用の大きなフェルト帽ペタソス (petasos) に似ていることから名づけたといわれている。
また、植物の葉には抗菌物質や抗酸化物質が含まれていることは昔から知られているが、ヨーロッパではかつて、気温の高いときにセイヨウフキの大きな葉でバターを包んでいた。英語の一般名称であるバターバー (Butterbur) もそこからきているといわれている。
古くは2000年以上前のギリシャ時代から、民間薬として使用されていた記録があり、ヨーロッパにおいては歴史の長いハーブである。
現在では「片頭痛」「鼻づまり、花粉症」「尿管の炎症」などを改善させる効果が科学的に検証され利用されているが、急性肝炎や肝不全になる可能性が報告されたため、日本の厚生労働省は2012年2月に消費者に摂取を控えるよう呼びかけた。
セイヨウフキはヨーロッパ全域とアジア北部に分布する、高さ1mになる多年草である。
淡桃紫色の花を大型の穂状花序中につける。地上部は夏に、根は春から秋に採取される。
セイヨウフキと日本各地に自生しているフキは形が似ているが、同属別種である。ルバーブとも似ているが、ルバーブはタデ科なので近縁ではない。
ギリシャ時代には、ディオスコリデスがセイヨウフキの葉を細かい粉末にして湿布をつくり皮膚潰瘍の治療に用いたのが、歴史に残る最古のセイヨウフキの利用とされている。
17世紀にはドイツの医師で植物学者のタベールナイモンタナスが、1664年に著した本草書のなかで、セイヨウフキの根の粉末を内服すると腹部の急な痛み、ぜんそく、風邪などに効果があることを紹介し、すすめている。
その後の研究では、セイヨウフキには利尿効果や発汗効果があることが明らかになり、セイヨウフキの根の粉末は、19世紀ヨーロッパで猛威をふるったペストにも用いられた。
セイヨウフキの根に含まれる鎮痙作用が明らかになった現在では、片頭痛、鼻づまり、花粉症、尿管の炎症などを改善する用途で用いられるようになり、ドイツではOTC(大衆薬)、米国などではサプリメントとして普及している。近年は日本においても健康補助食品などの素材として注目され始めている。
主に根茎が使用される。これはペタシンやイソペタシンなどの薬効成分が根茎部分に多く含まれているためである。
ピロリジジンアルカロイド(特にセネシオニン)を含み、単離したピロリジジンアルカロイドは肝毒性を有する。根にはイヌリンが含まれる。ハーブとして利用する場合の安全性は毒性アルカロイドを適切に除去していないものはおそらく危険と思われる。 ただし「ピロリジジンアルカロイド除去」を表示した製品でも諸外国では肝障害の報告例があがっているため、セイヨウフキに含まれるピロリジジンアルカロイド以外の成分も肝毒性に関与している可能性があるが、特定されていない。
セイヨウフキ(西洋蕗、学名:Petasites hybridus)は、キク科フキ属の植物。
ヨーロッパでは今も昔も、子供たちがセイヨウフキの葉を帽子にして遊ぶといわれているが、そもそもフキ属の学名であるペタシテス Petasites も、古代ギリシャの医師ペダニウス・ディオスコリデスが、その大きな葉が羊飼いの着用する雨よけ用の大きなフェルト帽ペタソス (petasos) に似ていることから名づけたといわれている。
また、植物の葉には抗菌物質や抗酸化物質が含まれていることは昔から知られているが、ヨーロッパではかつて、気温の高いときにセイヨウフキの大きな葉でバターを包んでいた。英語の一般名称であるバターバー (Butterbur) もそこからきているといわれている。
古くは2000年以上前のギリシャ時代から、民間薬として使用されていた記録があり、ヨーロッパにおいては歴史の長いハーブである。
現在では「片頭痛」「鼻づまり、花粉症」「尿管の炎症」などを改善させる効果が科学的に検証され利用されているが、急性肝炎や肝不全になる可能性が報告されたため、日本の厚生労働省は2012年2月に消費者に摂取を控えるよう呼びかけた。