La bruna boscana (Pararge aegeria)[2] és una lepidòpter ropalòcer de la família dels nimfàlids.[3]
Està àmpliament distribuïda pel continent europeu, fins a la Transcaucàsia i Síria, incloses nombroses illes del Mediterrani (també present a les Illes Balears) i les illes Britàniques.[3] És freqüent en llocs humits com boscos de ribera o zones de regadius, on creixin les plantes nutrícies adients per l'eruga, gramínies com l'agram (Cynodon dactylon), Holcus lanatus, agram prim (Elytrigia repens), entre d'altres. L'alimentació de l'eruga a base de "males herbes" ha fet que el nombre d'exemplars d'aquesta espècie baixi en algunes zones per l'acció humana en contra d'aquestes plantes. Tot i així es tracta d'una espècie prou comuna en hàbitats humits i fins i tot abundant en algunes zones.
Als Països Catalans habita la subespècie aegeria, pròpia d'Europa meridional (excloent la regió balcànica). Envergadura alar entre 40 i 50 mm aproximadament. Anvers marró amb taques taronges exceptuant la zona basal. Ocel a l’àpex de les ales anterioris i tres més al submarge de les ales posteriors. Revers amb formes marrons imitant una fulla seca. Sense dimorfisme sexual destacable. L'altra subespècie, Pararge aegeria tircis, habita l'Europa central i septentrional, i també Turquia i els Balcans. L'imago presenta les mateixes formes però amb tonalitats més clares fins a arribar a taques color crema en comptes de taronges.
L'eruga arriba als 27 mm. Cos verd grogós amb una ratlla verd fosca mig-dorsal i línies clares a cada costat; dues petites cues amb dos punts blancs; cap verd blavós.
Segons l'altitud i la temperatura, dues o tres generacions a l'any. En zones amb climes benèvols es poden observar els primers exemplars a partir de finals de febrer fins ben entrat l'octubre.[3]
Mostra un curiós comportament alimentari, ja que no acostuma a libar nèctar, sinó que se sent atreta per fruits o per les sals minerals del terra o dels excrements. Mascles amb tendències territorials. Es tracta d'una mala voladora, cosa que compensa oferint una bona cripsi: la seva coloració fosca amb tonalitats càlides imita el joc de llums i ombres del bosc. Hibernació com a larva o pupa.
La bruna boscana (Pararge aegeria) és una lepidòpter ropalòcer de la família dels nimfàlids.
Glöyn byw sy'n perthyn i urdd y Lepidoptera yw gweirlöyn brych, sy'n enw gwrywaidd; yr enw lluosog ydy gweirloynnod brych (-ion); yr enw Saesneg yw Speckled Wood, a'r enw gwyddonol yw Pararge aegeria.[1] Brych y coed yw enw arall arno ond gall yr enw hwn gyfeirio at rywogaeth o aderyn hefyd. Mae i'w ganfod fel arfer ar ymyl coedwigoedd.
Mae adenydd y gwryw a'r fenyw yn 4–4.5 cm.
Gellir dosbarthu'r pryfaid (neu'r Insecta) sy'n perthyn i'r Urdd a elwir yn Lepidoptera yn ddwy ran: y gloynnod byw a'r gwyfynod. Mae'r dosbarthiad hwn yn cynnwys mwy na 180,000 o rywogaethau mewn tua 128 o deuluoedd.
Wedi deor o'i ŵy mae'r gweirlöyn brych yn lindysyn sy'n bwyta llawer o ddail, ac wedyn mae'n troi i fod yn chwiler. Daw allan o'r chwiler ar ôl rhai wythnosau. Mae pedwar cyfnod yng nghylchred bywyd glöynnod byw a gwyfynod: ŵy, lindysyn, chwiler ac oedolyn.
Glöyn byw sy'n perthyn i urdd y Lepidoptera yw gweirlöyn brych, sy'n enw gwrywaidd; yr enw lluosog ydy gweirloynnod brych (-ion); yr enw Saesneg yw Speckled Wood, a'r enw gwyddonol yw Pararge aegeria. Brych y coed yw enw arall arno ond gall yr enw hwn gyfeirio at rywogaeth o aderyn hefyd. Mae i'w ganfod fel arfer ar ymyl coedwigoedd.
Mae adenydd y gwryw a'r fenyw yn 4–4.5 cm.
Okáč pýrový (Pararge aegeria) je středně velký motýl z čeledi babočkovitých. V ČR je to rozšířený druh, jeho výskyt se dokonce v posledním století zvyšuje, což je důsledek rozšíření plochy lesů. Vytváří dvě generace za rok (duben-červen a červenec-srpen), ale ve vyšších polohách je jednogenerační.[1]
Okáč pýrový je ve dvou podřízených taxonech, které vyvinuly na různých zeměpisných areálech.
Samci a samice se od sebe liší jenom velmi málo. Jedná se o hnědého motýla s oranžovými a žlutavými skvrnkami na obou párech křídel. Zbarvení je velmi variabilní, existují světlejší a tmavší varianty, mezi nimi jsou i rozdíly ve stavbě těla a v chování. Světlejší samci vykazují teritoriální chování a samice čekají na vhodném místě (samci mají kratší křídla a silnější hrudní svalstvo). Tmavší samci vyhledávají samice patrolovacím letem (mají větší křídla).[3][1] Housenka i kukla jsou výrazně zelené.
Okáč pýrový vyhledává výhradně lesy - zejména listnaté, ale i smíšené, zato jehličnatým lesům se vyhýbá (hlavně stinné smrkové monokultury). Tento druh se vyskytuje na širokých areálech od Evropy, přes Asii (s výjimkou jižní Asie) až po sever Afriky.[2]
Okáč pýrový se nektarem živí jen výjimečně, jako zdroj energie mu slouží sladká tekutina vylučovaná listy stromů. Motýli dávají přednost jednotlivým trsnatým rostlinám na slunných místech (např. pýr plazivý, lipnice, medyněk vlnatý, válečky - není vázán jen na jeden druh).[1]
Samice klade vajíčka jednotlivě na různé druhy lesních trav. Mladé larvy se pohybují na trsu traviny, kde se vylíhly, ale větší už se přesouvají mezi jednotlivými trsy. Kuklí se na kamenech nebo v přízemních částech travin. Přezimovávají buď jako kukla nebo jako larva ve 3. instaru.[1] Rychlost vývoje závisí na lokálních podmínkách, larvy nižšího instaru zimu nemohou přečkat.
Okáč pýrový (Pararge aegeria) je středně velký motýl z čeledi babočkovitých. V ČR je to rozšířený druh, jeho výskyt se dokonce v posledním století zvyšuje, což je důsledek rozšíření plochy lesů. Vytváří dvě generace za rok (duben-červen a červenec-srpen), ale ve vyšších polohách je jednogenerační.
Skovrandøjen (Pararge aegeria) er en sommerfugl i takvingefamilien. Den er udbredt i Europa og gennem Lilleasien mod øst til Iran. I Danmark er den blevet almindelig i de seneste 100 år. Skovrandøjen holder til i alle slags skove, også de moderne intensivt drevne. Den holder til i små lysninger og solpletter, hvor hannerne opretter deres yngleterritorier og forsvarer dette mod alle indtrængende, undtaget selvfølgelig hunskovrandøjer. Skulle en sådan komme forbi forsøger hannen at forføre hende med en duftsky fra hans duftskæl, der sidder på oversiden af forvingerne. Sommerfuglen flyver i Danmark fra det tidlige forår, omkring april, til hen på efteråret omkring oktober.
Skovrandøje har i løbet af det 20. århundrede bredt sig til store dele af Danmark fra resten af Europa. Før da var den meget sjælden i landet. Nu findes den specielt talrigt på Øerne og i Østjylland.
Sommerfuglen har flødefarvede lyse pletter på oversiden af vingerne, vingefanget er mellem 35 og 44 mm, hvor hunnerne er størst og den individuelle variation i farve og øjepletter er ikke så stor som ved. f.eks. engrandøjen.
Æggene klækkes efter ca. 1 uge. Nogle larver er udvokset efter 2-3 uger, mens andre går i sommerdvale og først er udvoksede efter 2-3 måneder. Når larven er udvokset forpupper den sig. Tidligt formede pupper udklækkes efter 2-4 uger, mens sene pupper overvintrer til næste år. Halvvoksne larver er også i stand til at overvintre. På denne måde har skovrandøjen årligt 2-3 overlappende generationer.
De voksne skovrandøjer tiltrækkes af brombær- og hindbærblomster, saft fra træer, honningdug fra bladlus, ekskrementer og overmoden frugt. Larven lever af forskellige græsser, fx almindelig hundegræs, skovstilkaks, mosebunke og rørhvene.
Skovrandøjen (Pararge aegeria) er en sommerfugl i takvingefamilien. Den er udbredt i Europa og gennem Lilleasien mod øst til Iran. I Danmark er den blevet almindelig i de seneste 100 år. Skovrandøjen holder til i alle slags skove, også de moderne intensivt drevne. Den holder til i små lysninger og solpletter, hvor hannerne opretter deres yngleterritorier og forsvarer dette mod alle indtrængende, undtaget selvfølgelig hunskovrandøjer. Skulle en sådan komme forbi forsøger hannen at forføre hende med en duftsky fra hans duftskæl, der sidder på oversiden af forvingerne. Sommerfuglen flyver i Danmark fra det tidlige forår, omkring april, til hen på efteråret omkring oktober.
Das Waldbrettspiel (Pararge aegeria) ist ein Schmetterling (Tagfalter) der Unterfamilie der Augenfalter (Satyrinae) aus der Familie der Edelfalter (Nymphalidae). Das Artepitheton leitet sich vom Namen der römischen Quellnymphe Egeria ab.[1]
Die Falter erreichen eine Flügelspannweite von 32 bis 45 Millimetern, die Weibchen sind häufig etwas größer als die Männchen. Sie besitzen braune bis dunkelbraune Flügel mit kleinen hell gelblich gerandeten, schwarzen und weiß gekernten Augenflecken. Die Flecken zeichnen sich bei den Weibchen deutlicher ab als bei den Männchen. Am Vorderflügel befindet sich nahe der Spitze ein solcher Fleck, der von mehreren, bindenartig angeordneten weißen Flecken flankiert wird. Auf den Hinterflügeln sitzen drei bis vier Augenflecken nebeneinander. Der Außenrand aller Flügel ist dünn, unterbrochen weiß gefärbt. Die Unterseite der Vorderflügel ist braun mit zahlreichen weißen Flecken und dem gleichen Augenfleck wie auf der Oberseite. Auf der Unterseite der Hinterflügel sind anstelle der Augenflecken dunkelbraune, stark verwaschene und hell gekernte Flecken erkennbar. Die Grundfärbung der Hinterflügelunterseiten ist ockerfarben und leicht braun marmoriert, am Außenrand ist ein violetter Schimmer gezeichnet. Auf den Hinterflügeln befinden sich auch zwei dünne, dunkelbraune, gewellte Binden.
Die Raupen werden etwa 27 Millimeter groß. Ihr Körper ist gelblichgrün und hat einen weißgerandeten, dunkelgrünen Rückenstreifen. An den Seiten haben sie helle und dunkle Linien. Die Schwanzgabel ist weißlich, der Kopf bläulichgrün.
Die Falter kommen in ganz Mitteleuropa und Nordafrika bis zu einer Höhe von 1.200 Metern vor, wobei in Mitteleuropa die Unterart P. aegeria tircis vorkommt, während P. aegeria aegeria die südliche Variante darstellt. Sie leben in Auwäldern, Laubmischwäldern und Trockenwäldern, seltener in Nadelwäldern. Dabei werden lichte, warme laubholzreiche Wälder bevorzugt.
Die männlichen Falter zeigen ein auffälliges Revierverhalten. Sie sitzen auf erhöhten Positionen, von denen aus sie die Umgebung gut beobachten können, und versuchen vorbeifliegende Rivalen zu vertreiben. Sie kehren immer wieder auf ihren Sitzplatz zurück. Waldbrettspiele fliegen nur selten Blüten an, meistens saugen sie an Baumsäften und reifem Obst, aber auch an Pfützen.[2]
Die Falter fliegen in zwei Generationen von Mitte April bis Anfang Juni und von Juli bis Mitte September. Die Raupen findet man von September bis in den April des nächsten Jahres und im Juni.[3]
Zu den Futterpflanzen der Raupen gehören verschiedene Gräser wie z. B. Wald-Segge (Carex sylvatica), Riesen-Schwingel (Festuca gigantea), Hain-Rispengras (Poa nemoralis), Wolliges Honiggras (Holcus lanatus), Glatthafer (Arrhenatherum elatius), Fieder-Zwenke (Brachypodium pinnatum), Pfeifengras (Molinia caerulea) und Sand-Reitgras (Calamagrostis epigeios). Nach Ebert[4] ist die Liste der Gräser lang, jedoch konnten bisher keine Schwerpunkte gefunden werden.
Die Weibchen legen ihre Eier einzeln an den Halmen der Futterpflanzen ab. Nach ca. 10 Tagen schlüpfen die Raupen. Die jungen Tiere sind tagaktiv, später fressen sie aber in der Nacht. Im Sommer benötigen sie etwa 4 Wochen für ihre Entwicklung. Die Überwinterung erfolgt entweder als Raupe oder als Puppe. Pararge aegeria ist der einzige Tagfalter, der auch mitten im geschlossenen Wald vorkommt, sofern eine kleine, besonnte Stelle vorhanden ist.
Das Waldbrettspiel (Pararge aegeria) ist ein Schmetterling (Tagfalter) der Unterfamilie der Augenfalter (Satyrinae) aus der Familie der Edelfalter (Nymphalidae). Das Artepitheton leitet sich vom Namen der römischen Quellnymphe Egeria ab.
She foillycan ee breck ny keylley (Pararge aegeria). T'ee ry-akin ayns keylljyn as faggys daue er feie ny cryss Phalearctagh. Ta'n fo-ghooie P. a. tircis cummal 'syn Oarpey hwoaie as veanagh, 'syn Aishey Veg, 'syn Teer, 'syn Roosh as 'syn Aishey veanagh. Ta'n fo-ghooie P. a. aegeria cummal 'syn Oarpey yiass as 'syn Affrick hwoaie.
Ta ny skianyn 40-45mm er lheead, as fir ny sloo na mraane. Ta daaghys ny mraane ny s'gilley as ny smoo baghtal na daaghys ny fir.
Ta P. a. tircis dhone son y chooid smoo; ta breck ouyragh urree, er lhimmey jeh cryss follym rish y chorp. Ta tree ny kiare cowrey sooilley cowraghyn sooilley er y skian jerrey, as cowrey sooilley elley rish birr y skian hoshee. Ta çheu s'inshley yn skian jerrey dhone marmyragh. Ta P. a. aegeria ny s'airhey na tircis agh t'ad gollrish y cheilley son y chooid smoo.
T'ee breh oohyn lomarcan bane er gish lossreeyn. Ta'n phraddag çheet ass lurg mysh 10 laghyn. T'ee mysh 27mm er lhiurid, glass as famman beg gollagagh oc. T'ee gaase dys foillycan rish mysh kiare shiaghteeyn. Ta'n phraddag gee faiyr, as Elytrigia repens erskyn ooilley.[1] Ta'n chryslid glass ny dhone dorraghey. Foddee ee ceau yn geurey myr cryslid ny myr praddag; myr shen ta corys crampit dy sheelogheyn 'sy vlein.
She foillycan ee breck ny keylley (Pararge aegeria). T'ee ry-akin ayns keylljyn as faggys daue er feie ny cryss Phalearctagh. Ta'n fo-ghooie P. a. tircis cummal 'syn Oarpey hwoaie as veanagh, 'syn Aishey Veg, 'syn Teer, 'syn Roosh as 'syn Aishey veanagh. Ta'n fo-ghooie P. a. aegeria cummal 'syn Oarpey yiass as 'syn Affrick hwoaie.
It bûnt sâneachje (Pararge aegeria) is in soarte yn it skaai fan de Bûnte Sâneachjes (Pararge).
It Bunt Sâneachje libbet foaral oan boskrânen en yn iepen leaf- en nuddelbosken. Soms wurde der ek bûnte sâneachjes sjoen yn tunen en parken yn boskrike omjouwings. It ferspriedingsgebiet is tanommen. Op dit momint is it Bûnt Sâneachje de flinter dy't it meast tanimt in it Nederlânske lânskip.
Op de reade list stiet it Bûnte Sâneachje as net bedrige.
De wjuklingte is 19-22 mm. De foarwjuk is op de boppekant donkerbrún mei in gieloranje plakkepatroan en in swarte eachplak mei in wite râne. Op de boppekant fan de achterwjukken binne noch trije of fjouwer eachplakken mei dy kleuren.
De flinter fljocht fan ein maart oant ein oktober, foaral tusken 10 oant 25 maaie en 15 july oant 20 augustus. It Bûnt Sâneagje fljocht yn trije oerrinnende generaasjes.
De rûp kin 30 mm lang wurde. It liif is felgrien mei in donkergriene rêch. De rûp is bedutsen mei koarte wite hierkes. De rûp groeit de hiele simmer. Der binne hiele rappe groeiers mar er binne ek hiele trage groeiers. De rûp oerwintert almeast as pop, mar ek wol as healwaaks rûpen yn gerspôlen. De rûp fret ferskillende soarten gers.
It Bûnt Sâneachje is yn 1758 as Papilio aegeria beskreaun troch Carolus Linnaeus, yn de tsiende útjefte fan syn Systema Naturae. Jacob Hübner yntrodusearre yn 1819 it skaai fan de Sâneachjes (Pararge), wat de namme feroare ta Pararge aegeria. Trochdat William Evans yn 1923 it skaai mei in letter te min oantsjutte wurdt it Bûnt Sâneachje ek wol oantsjut as Parage aegeria.
It bûnt sâneachje (Pararge aegeria) is in soarte yn it skaai fan de Bûnte Sâneachjes (Pararge).
The Pararge aegeria is a butterflee foond in an on the mairches o widland auries ootthrou muckle o the Palearctic ecozone.[1]
The Pararge aegeria is a butterflee foond in an on the mairches o widland auries ootthrou muckle o the Palearctic ecozone.
The speckled wood (Pararge aegeria) is a butterfly found in and on the borders of woodland areas throughout much of the Palearctic realm.[1] The species is subdivided into multiple subspecies, including Pararge aegeria aegeria,[1] Pararge aegeria tircis, Pararge aegeria oblita, and Pararge aegeria insula.[2] The color of this butterfly varies between subspecies. The existence of these subspecies is due to variation in morphology down a gradient corresponding to a geographic cline.[3] The background of the wings ranges from brown to orange, and the spots are either pale yellow, white, cream, or a tawny orange. The speckled wood feeds on a variety of grass species.[2] The males of this species exhibit two types of mate locating behaviors: territorial defense and patrolling.[4] The proportion of males exhibiting these two strategies changes based on ecological conditions.[4][5] The monandrous female must choose which type of male can help her reproduce successfully. Her decision is heavily influenced by environmental conditions.[6]
The speckled wood belongs to the genus Pararge, which comprises three species: Pararge aegeria, Pararge xiphia, and Pararge xiphioides. Pararge xiphia occurs on the Atlantic island of Madeira. Pararge xiphioides occurs on the Canary Islands. Molecular studies suggest that the African and Madeiran populations are closely related and distinct from European populations of both subspecies, suggesting that Madeira was colonized from Africa and that the African population has a long history of isolation from European populations.[1] Furthermore, the species Pararge aegeria comprises four subspecies: Pararge aegeria aegeria, Pararge aegeria tircis,[1] Pararge aegeria oblita, and Pararge aegeria insula.[2] These subspecies stem from the fact that the speckled wood butterfly exhibits a cline across their range. This butterfly varies morphologically down the 700 km cline, resulting in the different subspecies corresponding to geographical areas.[3]
The average wingspan of both males and females is 5.1 cm (2 in), although males tend to be slightly smaller than females. Furthermore, males possess a row of grayish-brown scent scales on their forewings that is absent in the females.[2] Females have brighter and more distinct markings than males. The subspecies P. a. tircis is brown with pale yellow or cream spots and darker upperwing eyespots. The subspecies P. a. aegeria has a more orange background and the hindwing underside eyespots are reddish brown rather than black or dark gray. The two forms gradually intergrade into each other.[1] Subspecies P. a. oblita is a darker brown, often approaching black with white rather than cream spots. The underside of its hindwings has a marginal pale purple band and a row of conspicuous white spots. The spots of subspecies P. a. insula are a tawny orange rather than a cream color. The underside of the forewings has patches of pale orange, and the underside of the hindwing has a purple-tinged band. Although there is considerable variation with each subspecies, identification of the different subspecies is manageable.[2]
The morphology of this butterfly varies as a gradient down its geographic cline from north to south. The northern butterflies in this species have a bigger size, adult body mass, and wing area. These measurements decrease as one moves in a southerly direction in the speckled wood's range. Forewing length on the other hand increases moving in a northerly direction. This is due to the fact that in the cooler temperatures of the northern part of this butterfly's range, the butterflies need larger forewings for thermoregulation. Finally, the northern butterflies are darker than their southern counterpart, and there is a coloration gradient, down their geographical cline.[3]
The speckled wood occupies a diversity of grassy, flowery habitats in forest, meadow steppe, woods, and glades. It can also be found in urban areas alongside hedges, in wooded urban parks, and occasionally in gardens. Within its range the speckled wood typically prefers damp areas.[2] It is generally found in woodland areas throughout much of the Palearctic realm. P. a. tircis is found in northern and central Europe, Asia Minor, Syria, Russia, and central Asia, and the P. a. aegeria is found in southwestern Europe and North Africa.[1] Two additional subspecies are found within the British Isles: the Scottish speckled wood (P. a. oblita) is restricted to Scotland and its surrounding isles, and the Isles of Scilly speckled wood (P. a. insula) is found only on the Isles of Scilly.[2] P. a. tricis and P. a. aegeria gradually intergrade into each other.[1]
Male P. a. aegeria
Portugal
The eggs are laid on a variety of grass host plants. The caterpillar is green with a short, forked tail, and the chrysalis (pupa) is green or dark brown. The species is able to overwinter in two totally separated developmental stages, as pupae or as half-grown larvae. This leads to a complicated pattern of several adult flights per year.[7]
Larval food plants include a variety of grass species such as Agropyron (Lebanon), Brachypodium (Palaearctic), Brachypodium sylvaticum (British Isles), Bromus (Malta), Cynodon dactylon (Spain), Dactylis glomerata (British Isles, Europe), Elymus repens (Lebanon), Elytrigia repens (Spain), Holcus lanatus (British Isles), Hordeum (Malta), Melica nutans (Finland), Melica uniflora (Europe), Oryzopsis miliacea (Spain), Poa annua (Lebanon), Poa nemoralis (Czechoslovakia), Poa trivialis (Czechoslovakia), but the preferred species of grass is the couch grass (Elytrigia repens). The adult is nectar feeding.[7]
The growth and development of the speckled wood butterfly is dependent on the larval density and the sex of the individual. High larval densities result in decreased survivorship as well as a longer development and smaller adults. However, females are much more adversely affected by this phenomenon. They depend on their larval food stores during oviposition, so a high larval density in the larva stage can result in lower fecundity for females in the adult stage. Males can compensate for their smaller size by feeding as adults or switching mate-locating tactics, so they are less affected by high larval densities.[8] A high growth rate can also negatively affect larval survivorship. Those with high growth rates will also have high weight-loss rates if food becomes scarce. They are less likely to survive if food becomes available once again.[9]
In the speckled wood butterfly females are monandrous; they typically only mate once within their lifetime. On the other hand, males are polygynous and typically mate multiple times.[10] In order to locate females, males employ one of two strategies: territorial defense and patrolling.[4]
During territorial defense, the male defends a sunny spot in the forest, waiting for females to stop by. Another strategy is patrolling, during which males fly through the forest actively searching for females.[4] Then, the female must make a choice between mating with a patrolling male or a territorial male. By mating with a territorial male, a female can be sure that she has chosen a high quality male, as the ability to defend a territory reflects the genetic quality of a male. Therefore, by choosing a territorial male, the female is being more picky about which male she chooses to mate with.[6]
The choice is most likely dependent on the search costs associated with finding a mate. When actively searching for a male, a female must spend her precious time and energy, which results in search costs, especially when she has a limited life span. As search costs increase, female choosiness for a mate decreases. For example, if a female's life span is shorter, she has a higher cost associated with searching for the ideal mate. Therefore, she is likely to mate within a day of her emergence as an adult, and will most likely mate with a patrolling male, as they are easier to find. However, if a female lifespan is longer, then the search costs associated with finding a mate are lower. The female is then more likely to actively search for a territorial male. Since the search costs vary depending on environmental conditions, strategies vary from population to population.[6]
Males employing different strategies, territorial defense or patrolling, can be differentiated by the number of spots on their hindwings. Those with three spots are more likely to be patrolling males, while those with four spots are more likely to be defending males. The frequency of the two phenotypes depends on the location and time of year. For example, there are more territorial males in areas where there are many sunny spots. Furthermore, the development of wingspots is influenced by environmental conditions. Therefore, the strategy employed by males is heavily dependent on environmental conditions.[4]
Territorial defense involves a male flying or perching in a spot of sunlight that pierces through the forest canopy. The speckled wood butterfly spends the night high up in the trees, and territorial activity commences once sunlight passes through the canopy. The males often remain in the same sunspot until the evening, following the sunspot as it moves across the forest floor. The males often perch on vegetation near the forest floor. If a female flies into the territory, the resident male flies after her, the pair drop to the ground, and copulation follows. If another species flies through the sunspot, the resident male ignores the intruder.[11]
However, if a conspecific, a male of the same species, enters the sunspot, the resident male flies towards the intruder almost bumping into him, and the pair fly upwards. The winner flies back towards the forest floor within the sunspot, while the defeated male flies away from the territory.[11] The pattern of flight during this encounter depends on the vegetation. In an open understory, the pair fly straight upwards. In a dense understory, this flight pattern is not possible, so the pair spiral upwards.[5]
In most of these interactions, the conflict is relatively short, and the resident male wins. The intruder most likely backs down as a serious confrontation could be costly, and there is an abundance of equally desirable sunspots. However, if both males believe they are the "resident" male, the conflict escalates.[11] If a previous owner of the sunspot tries to reclaim his territory after he has left for mating, a longer and more costly fight ensues. In these serious fights, the winner of the contest is not predictable.[5]
The abundance of territorial behavior depends on the environmental conditions. At the beginning of the mating season, fights over ownership of a sunspot territory are lengthy. The duration of the conflict quickly decreases during a period of two weeks. This pattern is correlated with the progression of the season, as temperature and male density rise. Sunspots are more attractive when temperatures are low, as they provide the warmth needed for higher levels of activity. As male density increases, it becomes increasingly difficult to hold onto a territory, so territoriality decreases and more males exhibit patrolling behavior.[5]
In butterflies, asymmetrical wings are observed in three different ways: fluctuating (small, random variations from the standard bilateral symmetry), directional (variations that are biased towards a particular side so one wing is larger than the other), and antisymmetry (similar to directional but half of the individuals of the species find that a particular wing, such as their left, is larger, and the other half of the individuals find that their right is larger.[12]
Both genders of the speckled wood butterfly exhibit asymmetrical wings; however, only males show directional asymmetry (likely to be caused by genetic factors).[12] Also, females show more asymmetry in general compared to males. Within male speckled wood butterflies, the melanic form shows greater directional asymmetry and grows more slowly than the pale, territorial males. Furthermore, males that are most successful in territorial disputes are only slightly asymmetrical, as opposed to complete symmetry or asymmetry; this indicates that sexual selection affects asymmetry.[12]
A female's fecundity is dependent on body mass, as females deprived from sucrose during their oviposition period have reduced fecundity. Therefore, heavier females will produce a larger number of eggs.[13] In addition to body mass, the number of eggs laid by a female may also be related to the time spent searching for an oviposition site. The number of eggs laid is inversely proportional to egg size. However, egg size was not found to have any influence on egg or larval survival, larval development time, or pupal weight under experimental conditions. One explanation may be that there is a tradeoff between the number of eggs laid and the time spent searching for the optimal oviposition site. A female would produce more eggs in an optimal environment, so she can produce more offspring and increase her reproductive fitness.[14]
During copulation in butterfly species, the male deposits a spermatophore in the female consisting of sperm and a secretion high in proteins and lipids. The female uses the nutrients in the spermatophore in egg production. In a polyandrous mating system, where sperm competition is present, it is beneficial for males to deposit a large spermatophore in order to fertilize the largest amount of eggs possible and possibly prevent the female from mating again.[15]
Since most females in the speckled wood butterfly behave monandrously, there is decreased sperm competition, and the male's spermatophore is much smaller relative to other species.[15] The speckled wood male's spermatophore size increases as body mass of the male increases. The spermatophore in the second copulation is significantly smaller, so copulation with a virgin male results in a higher number of larval offspring. Therefore, there is a cost to females associated with mating with a non-virgin male.[10]
The speckled wood (Pararge aegeria) is a butterfly found in and on the borders of woodland areas throughout much of the Palearctic realm. The species is subdivided into multiple subspecies, including Pararge aegeria aegeria, Pararge aegeria tircis, Pararge aegeria oblita, and Pararge aegeria insula. The color of this butterfly varies between subspecies. The existence of these subspecies is due to variation in morphology down a gradient corresponding to a geographic cline. The background of the wings ranges from brown to orange, and the spots are either pale yellow, white, cream, or a tawny orange. The speckled wood feeds on a variety of grass species. The males of this species exhibit two types of mate locating behaviors: territorial defense and patrolling. The proportion of males exhibiting these two strategies changes based on ecological conditions. The monandrous female must choose which type of male can help her reproduce successfully. Her decision is heavily influenced by environmental conditions.
Pararge aegeria estas dugeneracia (aŭ trigeneracia) specio.
La raŭpo manĝas Dactylis glomerata, Elytrigia repens, Poa annua kaj aliaj Poacoj.
La maculada, mariposa de los muros u ondulada[1] (Pararge aegeria) es una especie de mariposa que se encuentra habitualmente en las lindes de muchas áreas boscosas de la región zona paleártica.[2] La especie se subdivide en múltiples subespecies, incluyendo Pararge aegeria aegeria, Pararge aegeria tircis, Pararge aegeria oblita y Pararge aegeria insula.[2][3]
La coloración de esta mariposa varía entre las distintas subespecies. La existencia de estas subespecies se debe a la variación morfológica bajo el gradiente que corresponde a un clina geográfico.[4] La gama de coloración del fondo de las alas va del marrón al naranja, y las manchas están entre un pálido amarillo, blanco, crema y un naranja oscuro.
La mariposa maculada se alimenta de una variada selección de plantas herbáceas.[3] Los machos de la especie muestran dos tipos de comportamiento local: defensa territorial y patrulla.[5] La proporción de machos que muestran estas dos estrategias cambia según las condiciones ecológicas.[5][6] La hembra monandria debe escoger qué tipo de macho puede facilitar el éxito de la reproducción. Su decisión se ve fuertemente influenciada por las condiciones ambientales.[7]
La maculada pertenece al género Pararge, compuesto por tres especies: Pararge aegeria, Pararge xiphia, y Pararge xiphioides. La Pararge xiphioides se encuentra en las Islas Canarias, mientras que la Pararge xiphia es propia de la isla atlántica de Madeira. Los estudios moleculares sugieren que las poblaciones de Madeira están estrechamente relacionadas con las africanas, y se distinguen de las poblaciones europeas en sendas subespecies, lo que significaría que la isla de Madeira fue colonizada desde África y que la población africana tiene una larga historia de aislamiento de las poblaciones europeas.[2]
Además, la especie Pararge aegeria comprende cuatro subespecies: Pararge aegeria aegeria, Pararge aegeria tircis, Pararge aegeria oblita, y Pararge aegeria insula.[2][3] Esta variedad de subespecies da lugar a que la mariposa maculada exhiba un clina en toda su gama. Las maculadas varían morfológicamente, resultando en diferentes subespecies correspondientes a las distintas áreas geográficas que ocupan.[4]
La envergadura alar media de machos y hembras es de 5,1 cm (2 pulgadas), a pesar de que los machos tienden a ser ligeramente más pequeños que las hembras. Además, los machos poseen una hilera de escamas de color marrón grisáceo que desprenden feromonas, ausente en las hembras.[3] Las hembras, por su parte, tienen unas marcas más destacadas y brillantes que los machos.
La subespecie Pararge aegeria tircis es marrón con machas amarillas pálidas o de color crema, y ocelos más oscuros en la alas delanteras. La subespecie Pararge aegeria aegeria tiene un fondo más anaranjado y los ocelos del anverso de las alas posteriores son de un marrón rojizo en lugar de negro o gris oscuro. Las dos formas se integran gradualmente la una en la otra.[2] La subespecie Pararge aegeria oblita tiene un color marrón más oscuro, a menudo acercándose al negro, con machas blancas en lugar de crema. El reverso de sus alas posteriores presenta una banda morada pálida marginal y una fila de destacadas manchas blancas. Las manchas de la subespecies Pararge aegeria insula son de un color anaranjado oscuro más que color crema. El reverso de sus alas delanteras tiene parches naranjas pálidos, y el reverso de sus alas posteriores tiene una banda teñida de morado. A pesar de que no hay variación considerable entre cada subespecie, la identificación de cada subespecie diferente es posible.[3]
La morfología de esta mariposa varía en gradiente conforme su clina geográfica descendente de norte a sur. Las mariposas del norte en esta especie tienen un tamaño mayor, así como mayor masa corporal y superficie alar. Estas dimensiones de la mariposa maculada decrecen conforme nos desplazamos hacia el sur. La longitud de las alas delanteras también disminuye cuando nos desplazamos hacia el sur. Esto se debe al hecho de que las temperaturas más frescas en la parte norte del rango geográfico ocupado por esta mariposa hacen necesario para su supervivencia unas alas delanteras más grandes para realizar correctamente los procesos de termoregulación. Finalmente, las mariposas del norte son más oscuras que las del sur, con un gradiente de coloración conforme su clina geográfica.[4]
La mariposa maculada ocupa una diversidad de hábitat herbáceos y de flores en bosques, estepas y claros. También se la puede encontrar en ámbitos urbanizados junto a setos o en parques urbanos, y ocasionalmente en jardines. La maculada prefiere típicamente áreas húmedas.[3] Por lo general, se la encuentra en áreas boscosas en muchos partes de la ecozona paleoártica.
La Pararge aegeria tircis está presente en el centro y norte de Europa, Asia Menor, Siria, Rusia, y Asia Central, y la Pararge aegeria aegeria se encuentra habitualmente en el suroeste europeo y norte de África.[2] Dos subespecies adicionales se encuentran en las Islas Británicas: la maculada escocesa (Pararge aegeria oblita), restringida a Escocia y sus islas circundantes, y la maculada de las Islas Sorlingas (Pararge aegeria insula), encontrada sólo en las Islas Sorlingas.[3] Las subespecies Pararge aegeria tircis y Pararge aegeria aegeria se integran gradualmente la una en la otra.[2]
Los huevos son depositados en una variedad de plantas herbáceas anfitrionas. La oruga es verde con una pequeña cola bifurcada, y la crisalida (pupa) es verde o marrón oscura. La especie es capaz de soportar el invierno durante dos etapas diferentes de desarrollo totalmente separadas, tanto en fase pupa como en fase de larva medio crecida. Esta ventaja le proporciona un complicado patrón de varios vuelos de adultos por año.
Las fuentes de alimentación de las larvas incluyen una variedad de especies de plantas que incluyen Agropyron (Líbano), Brachypodium (Paleoártico), Brachypodium sylvaticum (Islas Británicas), Bromus, (Malta), Cynodon dactylon, (España), Dactylis glomerata (Islas Británicas, Europa), Elymus repens, (Líbano), Elytrigia repens (España), Holcus lanatus (Islas Británicas), Hordeum, (Malta), Melica nutans, (Finlandia), Melica uniflora (Europa), Oryzopsis miliacea (España), Poa annua, (Líbano), Poa nemoralis (Checoslovaquia), Poa trivialis (Checoslovaquia), si bien la especie herbácea preferida por las larvas es la Elytrigia repens. El adulto se alimenta de néctar.[8]
El crecimiento y desarrollo de la mariposa maculada depende de la densidad larval y del sexo de los individuos. Una densidad larval alta tiene como consecuencia una supervivencia decreciente y un desarrollo más prolongado, así como adultos más pequeños. No obstante, las hembras se ven más severamente afectadas por este fenómeno. Dependen para su alimentación durante el período de oviposición de las reservas obtenidas en su fase larval, por lo que una alta densidad de larvas en la etapa larval puede provocar una menor fecundidad en las hembras en su etapa adulta. Los machos pueden compensar esta adversidad gracias a una menor necesidad de alimentos en fase adulta debido a su menor tamaño, o cambiando sus estrategias de comportamiento para el apareamiento, por lo que se ven menos afectados que las hembras por altas densidades larvales.[9] Una tasa de crecimiento alta puede también afectar negativamente a la supervivencia de las larvas. Aquellas con altos índices de crecimiento tendrán también bajos índices de peso si la comida es escasa. Es menos probable que sobrevivan si la comida disponible disminuye.[10]
Las hembras de mariposa maculada son monandrias; normalmente se aparean con un único compañero durante su tiempo de vida en fase adulta. Por otro lado, los machos son polígamos y típicamente se aparean múltiples veces.[11] Para localizar a las hembras, los machos emplean una de sus dos estrategias: defensa territorial y patrulla.[5]
Durante la defensa territorial, el macho defiende un sitio soleado en el bosque, esperando a que las hembras pasen por el lugar. Otra estrategia es la patrulla, durante la cual los machos vuelan activamente a través del bosque en busca de hembras.[5] Luego, la hembra tiene que hacer una elección entre aparearse con un macho patrullero o un macho territorial. Al aparearse con un macho territorial, una hembra puede estar segura de haber escogido un macho de calidad alta, ya que la capacidad de defender un territorio refleja la calidad genética de un macho. Por tanto, al escoger un macho territorial, la hembra está siendo más exigente sobre con qué macho desea aparearse.[7]
La elección es más probable que dependa de los costes asociados a la búsqueda de un compañero. En la búsqueda activa de un macho, una hembra puede gastar un tiempo y energía preciosos, lo que aumenta los costes de búsqueda, especialmente cuando la hembra tiene un limitado tiempo de vida. Cuando los costes de búsqueda se incrementan, la exigencia en la elección de un compañero por parte de las hembras disminuye, ya que siendo la vida de una hembra particularmente limitada, los costes de encontrar un macho ideal se incrementan. Por tanto, probablemente la hembra escoja aparearse un día con el primer macho que aparezca, que probablemente será un macho patrullero, más fáciles de encontrar. Aun así, si el lapso de vida de la hembra es mayor, entonces los costes de búsqueda asociados a encontrar un compañero son más bajos. La hembra puede entonces activamente buscar un macho territorial. Mientras los costes de búsqueda varían dependiendo de las condiciones medioambientales, las estrategias varían de población a población.[7]
Los machos que emplean estrategias diferentes, defensa territorial o patrulla, se puede diferenciar por el número de manchas en sus alas posteriores. Aquellos con tres manchas son más probablemente machos patrulleros, mientras aquellos otros con cuatro manchas son más probablemente machos territoriales. La frecuencia de ambos fenotipos depende de la ubicación y de la época del año. Por ejemplo, hay machos más territoriales en áreas donde hay muchos claros de sol. Además, el desarrollo de manchas se ve influido por las condiciones medioambientales. Por tanto, las estrategias empleadas por los machos son fuertemente dependientes de las condiciones medioambientales.[5]
La defensa territorial implica el vuelo del macho y el posarse en un lugar soleado del bosque donde la luz penetre a través del dosel vegetal. La mariposa maculada pasa la noche en las zonas altas de los árboles y su actividad territorial comienza una vez los primeros rayos de sol atraviesan el dosel del bosque. Los machos a menudo se sitúan en un mismo claro soleado hasta el anochecer, siguiendo los rayos de sol conforme estos se desplazan sobre la superficie del suelo. Los machos suelen posarse también sobre la vegetación cercana al suelo. Si una hembra vuela en su territorio, el macho residente vuela tras ella, la pareja cae al suelo y continúa la cópula. Si una mariposa heteroespecífica, macho perteneciente a una especie distinta, vuela a través del claro de sol, el macho residente ignora al intruso.[12]
Sin embargo, si una mariposa conespecífica, macho de la misma especie, se introduce en el claro, el macho residente vuela hacia el intruso casi hasta chocarse con él, y juntos vuelan hacia arriba. El vencedor vuela entonces de regreso al claro soleado sobre el suelo del bosque, mientras la mariposa macho derrotada se aleja del territorio.[12] El patrón de vuelo durante este encuentro depende de la vegetación. En un sotobosque abierto, la pareja vuela en línea recta hacia arriba. En sotobosques densos, este patrón de vuelo no es posible, por lo que la pareja se mueve hacia arriba volando en espirales.[6]
En la mayoría de estas interacciones, el conflicto es relativamente corto y el macho residente gana. El intruso lo más probable es que opte por retirarse frente una confrontación que podría ser costosa y ante la abundancia de claros soleados igualmente deseables. Aun así, si ambos machos se tienen por macho "residente", el conflicto se intensificará.[12]
La abundancia de comportamiento territorial depende de las condiciones medioambientales. A principios de la época de apareamiento, los enfrentamientos por la propiedad territorial de un claro soleado son largos. La duración del conflicto disminuye rápidamente durante el periodo de dos semanas. Este patrón está correlacionado con el progreso de la época de apareamiento, con el aumento de temperatura y la densidad de machos. Los claros soleados son más atractivos cuando las temperaturas son bajas, en la medida en que proporcionan el calor necesario para los más altos niveles de actividad. A medida que aumenta la densidad de machos, se hace cada vez más difícil mantener un territorio, por lo que decrece la territorialidad y más machos presentan un comportamiento patrullero.[6]
En el caso de las mariposas, la asimetría alar se presenta en tres formas diferentes: fluctuando (variaciones pequeñas, aleatorias, de la simetría bilateral estándar), direccional (variaciones que están predispuestas hacia un lado particular, siendo un ala más grande que la otra), y antisimétrica (similar a direccional pero cuando en la mitad de los individuos de la especie se encuentra que un ala en particular, tal como su ala izquierda, es mayor, y en la otra mitad de los individuos se observa que su ala izquierda es menor.[13]
Ambos géneros de mariposa maculada presentan asimetría alar; aun así, sólo los machos muestran asimetría direccional (probablemente provocada por factores genéticos).[13] También las hembras muestran más asimetría en general comparada con los machos. Entre los machos de mariposa maculada, la forma melánica muestra una mayor asimetría direccional y crece más lentamente que los machos pálidos territoriales. Además, los machos que tiene más éxito en sus disputas territoriales son sólo ligeramente asimétricos, en contra de los completamente asimétricos o plenamente simétricos; esto indica que la asimetría afecta a la selección sexual.[13]
La fecundidad de una hembra depende de su masa corporal, en la medida en que hembras privadas de sacarosa durante su periodo de oviposición vieron reducida su fecundidad. Por tanto, las hembras más pesadas producirán un número mayor de huevos.[14] Además de la masa corporal, el número de huevos que puede poner una hembra también puede relacionarse con el tiempo empleado en la búsqueda de un lugar óptimo para la puesta. El número de huevos depositados resulta inversamente proporcional al tamaño de los huevos. Aun así, no se ha comprobado que la medida del huevo tenga influencia alguna en la supervivencia de las larvas, el tiempo de desarrollo larval o el peso pupal, en condiciones experimentales. Una explicación puede ser que haya una compensación entre el número de huevos puestos y el tiempo empleado en buscar un lugar óptimo para la puesta. Una hembra pondrá más huevos en un ambiente óptimo, por lo que puede producir más descendencia y aumentar su capacidad de reproducción.[15]
Durante la copulación en especies de mariposa, el macho deposita los espermatóforos en la hembra, constando estos de esperma y una secreción de alto contenido en proteínas y lípidos. La hembra usa los nutrientes en el espermatóforo del macho para la producción de huevos. En un sistema de apareamiento poliandrio, donde la competencia de esperma está presente, resulta beneficioso para los machos depositar una gran cantidad de espermatóforo para fertilizar la mayor cantidad posible de huevos y prevenir así la fertilización ajena tras un posible nuevo apareamiento de la hembra con otro macho.[16]
Dado que las hembras de mariposa maculada presentan un comportamiento monandrio, hay un notable descenso de competitividad de esperma, y el espermatóforo del macho es mucho más pequeño que en otras mariposas heterospecíficas.[16] El tamaño del espermatóforo en los machos de mariposa maculada se incrementa en la medida en que aumenta la masa del cuerpo en los machos. El espermatóforo en la segunda copulación es además significativamente más pequeño, así que la copulación con machos vírgenes tiene como consecuencia una más alta descendencia larval. Por tanto, hay un coste para las hembras asociado con el apareamiento con un macho no virgen.[11]
La maculada, mariposa de los muros u ondulada (Pararge aegeria) es una especie de mariposa que se encuentra habitualmente en las lindes de muchas áreas boscosas de la región zona paleártica. La especie se subdivide en múltiples subespecies, incluyendo Pararge aegeria aegeria, Pararge aegeria tircis, Pararge aegeria oblita y Pararge aegeria insula.
La coloración de esta mariposa varía entre las distintas subespecies. La existencia de estas subespecies se debe a la variación morfológica bajo el gradiente que corresponde a un clina geográfico. La gama de coloración del fondo de las alas va del marrón al naranja, y las manchas están entre un pálido amarillo, blanco, crema y un naranja oscuro.
La mariposa maculada se alimenta de una variada selección de plantas herbáceas. Los machos de la especie muestran dos tipos de comportamiento local: defensa territorial y patrulla. La proporción de machos que muestran estas dos estrategias cambia según las condiciones ecológicas. La hembra monandria debe escoger qué tipo de macho puede facilitar el éxito de la reproducción. Su decisión se ve fuertemente influenciada por las condiciones ambientales.
Täpläpapurikko (Pararge aegeria) on täpläperhosten heimoon ja heinäperhosten alaheimoon kuuluva keskikokoinen päiväperhonen. Laji esiintyy palearktisella alueella.
Täpläpapurikko esiintyy Pohjois-Afrikasta lähes koko Eurooppaan pohjoisimpia alueita lukuun ottamatta. Idässä levinneisyysalue ulottuu Vähän-Aasian kautta Syyriaan ja Venäjän kautta Keski-Aasiaan. Pohjois-Euroopassa levinneisyysalue ulottuu Fennoskandian keskiosiin. Suomessa täpläpapurikko esiintyy maan etelä- ja keskiosissa, mutta kanta painottuu lounaaseen.
Täpläpapurikon nimialalaji esiintyy Välimeren seudulla Pohjois-Afrikassa (Marokko, Algeria, Tunisia) ja Euroopassa Pyreneiden niemimaalta Italiaan ja Sisiliaan saakka sekä Keski-Ranskassa. Nimialalajia tavataan uudelleen idässä Libanonissa. Alalaji Pararge aegeria tircis esiintyy Euroopan keski-, itä- ja pohjoisosissa, Britteinsaarilla ja Balkanilla.
Täpläpapurikon etusiiven pituus on yleensä 19–23 mm. Suomessa on mitattu siipien kärkiväliksi 30–45 mm. Naaraat ovat keskimäärin koiraita kookkaampia. Nimialalajin yläpuolen pohjaväri on tummanharmaanruskea ja siinä on tiheästi oranssinkeltaisia täpliä. Etusiivessä on pieni kärkisilmätäplä ja etusiiven ulkoreuna on kovera saran 5 alapuolella. Takasiiven yläpuolella on postdiskaalialan täplissä silmätäpliä yleensä saroissa 2–4. Takasiiven alapuolen pohjaväri on kellanruskea, vihreähäiveinen ja sen kirjaukset ovat epämääräisiä.
Alalajilla Pararge aegeria tircis siipien yläpuolen täplät ovat vaaleankeltaisia tai melkein valkoisia ja alapuolen täplät kermanvalkoisia.
Täpläpapurikon elinympäristöä ovat varjoisat paikat ja metsänaukeamat. Tyypillistä elinympäristöä Suomessa ovat kuusimetsien tai kuusivaltaisten sekametsien heinäiset ja ruohoiset aukeamat. Euroopassa laji esiintyy vuoristossa noin 1 300 metrin korkeuteen ja Pohjois-Afrikassa noin 1 800 metrin korkeuteen saakka.
Lentoaika on levinneisyysalueen eteläosissa maaliskuusta alkaen lokakuuhun useana sukupolvena. Levinneisyysalueen keskiosissa lentoaika on huhtikuusta alkaen useana sukupolvena. Pohjoisessa on 1–2 sukupolvea touko–elokuussa. Suomessa ensimmäisen sukupolven lentoaika on toukokuun puolivälistä heinäkuun puoliväliin, paras lentoaika on kesäkuussa. Toisen sukupolven yksilöitä on havaittu elokuussa.
Täpläpapurikko talvehtii yleensä kotelona, mutta osa kannasta talvehtii keskenkasvuisena toukkana. Kotelo on heinikon suojassa lähellä maanpintaa.
Toukan ravintokasveja ovat nuokkuhelmikkä (Melica nutans), koiranheinä (Dactylis glomerata), koiranvehnä (Elymus caninus), juolavehnä (Elymus repens), lehtolusteet (Brachypodium) ja nurmikat (Poa).
Täpläpapurikko (Pararge aegeria) on täpläperhosten heimoon ja heinäperhosten alaheimoon kuuluva keskikokoinen päiväperhonen. Laji esiintyy palearktisella alueella.
Pararge aegeria
Le Tircis (Pararge aegeria) est une espèce de lépidoptères (papillons) de la famille des Nymphalidae, de la sous-famille des Satyrinae et du genre Pararge.
Le Tircis est un papillon de taille moyenne, ornementé de taches claires sur un fond brun sombre. Ces taches sont de couleur orange pour la sous-espèce Pararge aegeria aegeria, et crème pour Pararge aegeria tircis, avec des formes intermédiaires. Les ailes antérieures sont tachées d'orange ou crème avec une grande tache à l'apex centrée d'un ocelle noir pupillé de blanc. Les ailes postérieures ne présentent qu'une large bande submarginale orange ou crème, formée de taches chacune centrée par un ocelle noir pupillé de blanc.
Le verso des antérieures est semblable, avec l'ocelle à l'apex alors que les ailes postérieures sont beige à orangé avec une ligne de petits ocelles peu visibles.
La chenille peut atteindre une longueur maximale de 27 mm. Le corps est vert jaunâtre, avec une bande médio-dorsale vert foncé finement bordée de blanc qui longe tout le corps. Une ligne longitudinale blanchâtre court le long des flancs.
L'extrémité anale est munie de deux pointes blanches.
La tête, non anguleuse, est d'un vert bleuté.
Le cycle peut comporter deux générations ou plus par an. Les œufs, pondus isolément sur les plantes hôtes éclosent au bout d'une dizaine de jours. Pour les chenilles de première génération, le développement jusqu'au stade nymphal s'effectue en un mois. Celles de dernière génération peuvent se nymphoser soit en automne, soit au printemps, après hibernation. Les chrysalides restent suspendues aux tiges pendant un mois pour celles qui n'hivernent pas.
Le Tircis vole en deux ou trois générations entre février et décembre[1].
Il hiverne au stade de chenille ou au stade de chrysalide.
Les plantes hôtes de sa chenille sont diverses poacées: Brachypodium (Brachypodium sylvaticum et Brachypodium pinnatum), Poa annua, Dactylis glomerata, Agropyron repens, Elytrigia repens[2].
Le Tircis est présent en Afrique du Nord, dans toute l'Europe non nordique et toute l'Asie tempérée[1],[2].
Il réside dans tous les départements de la France métropolitaine[3].
Le Tircis vit dans les bois clairs, les clairières, les haies et parcs urbains arborés, jusqu’à 1500 m. Le papillon se tient au sol, sur les plantes basses ou sur les feuilles d’arbres dans les taches de soleil des clairières, le long des chemins forestiers et des lisières.
Pas de statut de protection particulier[4].
L'espèce Pararge aegeria a été décrite par le naturaliste suédois Carl von Linné en 1758, sous le nom initial de Papilio aegeria.
Le Tircis se nomme Speckled Wood en anglais et Waldbrettspiel en allemand.
Pararge aegeria
Le Tircis (Pararge aegeria) est une espèce de lépidoptères (papillons) de la famille des Nymphalidae, de la sous-famille des Satyrinae et du genre Pararge.
Pararge aegeria (Linnaeus, 1758) è un lepidottero diurno appartenente alla famiglia Nymphalidae, diffuso in Europa.
Lepidottero bivoltino; sfarfallamenti della I generazione tra marzo e giugno, della II generazione tra agosto e settembre; l'esemplare sverna come larva o come pupa.
Pararge aegeria (Linnaeus, 1758) è un lepidottero diurno appartenente alla famiglia Nymphalidae, diffuso in Europa.
Margasis satyras (lot. Pararge aegeria, angl. Speckled Wood, vok. Waldbrettspiel) – pleštekių (Nymphalidae) šeimos drugys. Dydis 19-22 mm. Sparnų viršus rudas su šviesiai gelsvomis dėmėmis. Patinas už patelę tamsesnis, su mažesnėmis ir netokiomis ryškiomis dėmėmis. Skraido gegužės – rugpjūčio mėn. tamsiuose lapuočių miškuose.
Vikšrai maitinasi migliniais augalais. Lėliukėmis virsta ant mitybinių augalų.
Margasis satyras (lot. Pararge aegeria, angl. Speckled Wood, vok. Waldbrettspiel) – pleštekių (Nymphalidae) šeimos drugys. Dydis 19-22 mm. Sparnų viršus rudas su šviesiai gelsvomis dėmėmis. Patinas už patelę tamsesnis, su mažesnėmis ir netokiomis ryškiomis dėmėmis. Skraido gegužės – rugpjūčio mėn. tamsiuose lapuočių miškuose.
Vikšrai maitinasi migliniais augalais. Lėliukėmis virsta ant mitybinių augalų.
Eglāju samtenis (Pararge aegeria) ir raibeņu dzimtas (Nymphalidae) Latvijā dzīvojoša tauriņu suga, kas sastopama lielākajā daļā Eiropas, izņemot Skandināvijas arktisko reģionu. Ārpus Eiropas tas mājo arī Atlasa kalnos Ziemeļāfrikā un Āzijas rietumos līdz Urālu kalnu centrālajai daļai.[1] Latvijā eglāju samtenis ir diezgan bieži sastopams tauriņš visā valsts teritorijā. Tas mājo mežmalās, mežos, gar stigām un ceļmalās.[2]
Eglāju samtenis ir vidēji liels dienas tauriņš, kura spārnu plētums ir 35—45 mm.[3] Tā spārni ir tumši brūni gan no virspuses, gan apakšpuses. Virspusē uz priekšspārniem ir gaiši plankumi, kas var būt, sākot ar oranžu toni un beidzot ar krēmīgi baltu.[4] Uz aizmugurējiem spārniem gaišie plankumi veido rindu gar spārna malu. Aizmugurējā spārna trīs plankumu centrā ir tumšs punkts vai tumšs gredzens ar gaišu punktu vidū, veidojot dekoratīvas, gredzenveida actiņas, bet priekšpārna stūrī ir tikai viena šāda dekoratīva actiņa. No apakšas spārniem nosacīti ir identisks raksts ar virspusi, vienīgā atšķirība ir tā, ka no apakšpuses krāsas nav tik kontrastainas. Turklāt aizmugurējo spārnu raibumi ir samērā tumši un izplūduši.[3] Kāpuri ir gaiši zaļi ar blāvām, smalkām garenjoslām. Tie ir labi maskēti un grūti pamanāmi uz graudzāļu stiebriem.[1]
Eglāju samtneis ir tipiska mežu tauriņu suga, kas izvēlas mitras vietas. To var novērot mežos, mežmalās, nelielās mežu laucītēs un stigās. Pļavās to var novērot apmākušās dienās, kad citi tauriņi nelido.[1] Pieaugušie tauriņi galvenokārt barojas ar laputu izdalījumiem, izvēloties laputis, kas mājo uz ozolu, ošu un lazdu lapām.[1] Naktīs un aukstās dienās eglāju samteņi slēpjas krūmos, eglītēs un citu skujkoku zaru biezoknī.[1] Kāpurs dzīvo uz dažādām graudzālēm, barojoties ar jaunākām, mīkstākām lapām. Iecienītākie augi ir parastā kamolzāle, ložņu vārpata, mīkstā meduszāle, villainā meduszāle, izplestā ēnsmilga un birztalas skarene.[1]
Eglāju samteņu tēviņiem ir ieradums saulainās dienās ieņemt kādu savu, īpašo apmešanās vietu uz kāda saules apspīdēta koka stumbra, zara vai lapām. Izvēlētā vieta ir apmēram koka lapas lielumā. No šī laukumiņa tēviņš vēro apkārtni un gaida, kad garām lidos mātīte. Tā kā saules gaisma mežā nomainās, katram tēviņam ir vairākas apmešanās vietas. Katrs tēviņš aizstāv savu iecienīto vērošanas laukumiņu un, ja divi tēviņi satiekas, sākas nosacīta cīņa, abiem spirālveidā lidojot vienam ap otru līdz pat koku galotnēm. Šāds lidojums demonstrē katra indivīda spēku un izveicību, kā arī, iespējams, šādi tēviņi sūta viens otram arī smaržu vēstis.[1] Pēc lidošanas sacensībām uzvarētājs ieņem iekāroto novērošanas vietu. Novērojumos noskaidrojies, ka visbiežāk uzvar laukumiņa iepriekšējais saimnieks. Reizēm savstarpējā cīņā ilgst vairākas minūtes, īpaši, ja abi tēviņi uzskata, ka tiem abiem ir tiesības uz saulaino laukumiņu.[1] Daži tēviņi izvēlas atšķirīgu taktiku mātītes meklējumos. Tie lido pa mežu, meklējot mātītes. Novērojumos noskaidrojies, ka tēviņi, kuriem uz aizmugurējo spārnu virspuses ir 4 raibumi, visbiežāk izvēlas sēdēt uz saulaina koka stumbra, bet tie, kuriem uz spārniem ir 3 raibumi, biežāk lidinās pa mežu.[1] Eglāju samteņi vienmēr noreaģē uz citiem eglāju samteņiem, bet nepievērš uzmanību citām tauriņu sugām. Kad tēviņam garām lido mātīte un tai tēviņš šķiet pievilcīgs, tā nosēžas netālu uz kādas koka lapas un izpleš spārnus.[1]
Gadā eglāju samtenim ir divas paaudzes, bet iespējams, ka siltās vasarās arī trīs paaudzes.[1] Ikviens kāpurs, kas saņem 12 un vairāk stundas saules gaismas, iekūņojas un kļūst par pieaugušo rauriņu tajā pašā sezonā. Tie, kas saņem mazāk gaismas, pārzieno vai nu kāpura stadijā, vai kūniņas.[1] Pieaugušie tauriņi Latvijā parādās maijā un lido līdz jūnijam.[2] Pirmās paaudzes tauriņi pārklājas ar otrās paaudzes tauriņiem, kas lido no jūnija līdz augustam. Tauriņa mūžs ir apmēram 7—20 dienas.[1] Olas mātīte var izdēt vai nu uz graudaugu lapām, olas "pielīmējot" lapu apakšā, vai lidojot pāri pļavai un vienlaicīgi dējot.[1] Olas mātīte dēj noēnotā vietā zem kokiem vai krūmiem. Kāpuri izšķiļas apmēram pēc vienas nedēļas. Lielākā daļa tauriņu kāpuru barojas naktīs, bet eglāju sateņu kāpuri barojas dienas laikā.[1]
Eglāju samtenis (Pararge aegeria) ir raibeņu dzimtas (Nymphalidae) Latvijā dzīvojoša tauriņu suga, kas sastopama lielākajā daļā Eiropas, izņemot Skandināvijas arktisko reģionu. Ārpus Eiropas tas mājo arī Atlasa kalnos Ziemeļāfrikā un Āzijas rietumos līdz Urālu kalnu centrālajai daļai. Latvijā eglāju samtenis ir diezgan bieži sastopams tauriņš visā valsts teritorijā. Tas mājo mežmalās, mežos, gar stigām un ceļmalās.
Het bont zandoogje (Pararge aegeria) is een dagvlinder uit de subfamilie Satyrinae, de zandoogjes en erebia's.
De spanwijdte is 32 tot 42 mm. Het mannetje is iets kleiner dan het vrouwtje, heeft rondere vleugeltippen en een vagere tekening.
Het bont zandoogje komt in een groot deel van het Palearctisch gebied voor, maar niet in Midden- en Noord-Scandinavië. Men onderscheidt twee ondersoorten
De vlinder geeft de voorkeur aan gemengde bossen en naaldbossen als leefgebied. Het bont zandoogje kwam vroeger alleen in bossen voor, maar is nu ook in tuinen en wegbermen te vinden.
Het vrouwtje legt haar eitjes op half in de schaduw staand gras. De rups leeft van gras, zoals roodzwenkgras, kortsteel, straatgras, veldbeemdgras, kropaar, pijpenstrootje en witbol. De vlinder leeft ongeveer drie weken. Er zijn twee tot drie generaties per jaar. Het bont zandoogje overwintert als rups of als pop. De vrij slanke, lichtgroene rups wordt tot 27 mm lang en heeft een vrij korte beharing. De rups heeft een groene kop en donkere lichtomrande rugstrepen. Het uitsteeksel op het eind van het achterlijf is typisch voor zandoogjes.
De vliegtijd is van februari tot en met oktober. Ze vliegen in twee tot drie generaties per jaar. De mannetjes zijn vrij fel tegenover soortgenoten en jagen andere mannetjes van dezelfde soort weg.
Het bont zandoogje (Pararge aegeria) is een dagvlinder uit de subfamilie Satyrinae, de zandoogjes en erebia's.
Skogringvinge (Pararge aegeria) er en sommerfugl som tilhører gruppen ringvinger (Satyrinae) i den artsrike familien flikvinger (Nymphalidae). I motsetning til de fleste andre norske dagsommerfugler holder den seg i skogen og kommer sjelden ut i helt åpent lende, men flyr rundt små lysåpninger.
En middelsstor (vingespenn 33–43 mm), brun sommerfugl med ganske slanke vinger. Vingenes ytterkant er tydelig bølgete. Kan kjennes fra alle andre nordeuropeiske arter på at vingenes overside er strødd med lyse flekker. Hos den underarten som forekommer i Norge er disse kremhvite, hos mer sørlige underarter mer gule. Den har en øyeflekk ved forvingens spiss og tre – fire langs bakvingens kant. Forvingens underside er brungul med mørkere kant, bakvingens underside gulbrunt spraglete. Øyeflekker på undersiden som på oversiden, de på bakvingen mindre tydelige.
Skogringvinge flyr i skog, særlig furuskog, i mai – juni, med en ny generasjon i juli – august. I Norge kan den andre generasjonen være ganske liten. Hannene konkurrerer om solbelyste flekker og utkjemper rene "luftslag" om disse, men det er vist at den hannen som holdt flekken fra før, nesten alltid vinner. Hunnene kommer til disse flekkene for å pare seg. Larven lever på lundhengeaks (Melica uniflora) og hundegras (Dactylis glomerata).
Skogringvinge (Pararge aegeria) er en sommerfugl som tilhører gruppen ringvinger (Satyrinae) i den artsrike familien flikvinger (Nymphalidae). I motsetning til de fleste andre norske dagsommerfugler holder den seg i skogen og kommer sjelden ut i helt åpent lende, men flyr rundt små lysåpninger.
Tre generassion a l'ann. La farfala a vòla da mars a otober.
A viv an tuta Italia e ant j'ìsole.
Tre generassion a l'ann. La farfala a vòla da mars a otober.
DistribussionA viv an tuta Italia e ant j'ìsole.
Osadnik egeria (Pararge aegeria) – owad z rzędu motyli, z rodziny rusałkowatych (Nymphalidae).
Skrzydła o rozpiętości 40–42 mm. Dosyć wyraźnie zaznaczony dymorfizm płciowy; samce mają mniej liczne i mniejsze żółtawe plamy na wierzchu skrzydeł niż samice. W północnej i wschodniej części Europy występuje podgatunek tego motyla: P. a. tircis – brązowy z żółtawymi plamami, natomiast w Europie południowo-zachodniej: P. a. aegeria z pomarańczowymi plamami.
Lasy mieszane i liściaste, preferuje siedliska wilgotniejsze, zacienione z wysokimi drzewami.
Owady dorosłe pojawiają się w dwóch – trzech pokoleniach, od połowy kwietnia do połowy października. Motyle odżywiają się głównie spadzią mszyc w koronach drzew. Gąsienice żywią się różnymi rodzajami traw o szerokich liściach rosnącymi w lasach.
Zachodnia Palearktyka. Rozszerza swój zasięg na północ. Występuje w całej Polsce.
Osadnik egeria (Pararge aegeria) – owad z rzędu motyli, z rodziny rusałkowatych (Nymphalidae).
A Pararge aegeria é uma borboleta conhecida por malhadinha[1] encontrada dentro e na proximidade das florestas de grande parte da Europa. No norte e oriente europeus, a aparência dessa borboleta depende do local onde ela vive, onde indivíduos do norte são marrom escuro com pintas brancas nas asas, enquanto que os do sul tem nas asas manchas alaranjadas. As duas formas estão integradas uma a outra. Essa espécie também é encontrada no norte de África e na Ilha da Madeira.
É uma borboleta irrequieta, que parece estar sempre a voar de forma agitada, talvez porque se trata de uma espécie muito territorial, que não gosta de abandonar o seu posto de observação.
Prefere locais sombrios, incluindo matos densos e florestas, onde se disfarça na penumbra com as suas asas de tons castanhos e alaranjados, mas é fácil de ver também nos jardins[2].
A Pararge aegeria é uma borboleta conhecida por malhadinha encontrada dentro e na proximidade das florestas de grande parte da Europa. No norte e oriente europeus, a aparência dessa borboleta depende do local onde ela vive, onde indivíduos do norte são marrom escuro com pintas brancas nas asas, enquanto que os do sul tem nas asas manchas alaranjadas. As duas formas estão integradas uma a outra. Essa espécie também é encontrada no norte de África e na Ilha da Madeira.
Kvickgräsfjäril, Pararge aegeria, är en fjärilsart i familjen praktfjärilar. Vingspannet varierar mellan 35 och 42 millimeter, på olika individer.[1]
Kvickgräsfjärilen har två former som är ganska olika varandra. Den ena formen förekommer i den sydliga delen av utbredningsområdet och den andra i den nordliga delen. (Se Utbredning nedan.)
Den sydliga formen är på ovansidan brun med ett tätt mönster av orange fläckar. I framhörnet på framvingen finns en rund svart fläck med vit mittprick, en så kallad ögonfläck. Syftet med sådana är att skrämma rovdjur som vill äta upp fjärilen. Det finns flera ögonfläckar längs bakvingens ytterkant. På undersidan är den sydliga formen gul, brun och grå i olika nyanser, och det finns en ögonfläck vid framvingens framhörn.[2]
Den nordliga formen är på ovansidan mörkare brun med ljusgula och ljusbruna fläckar. Denna form har ögonfläckar på motsvarande ställen som den sydliga formen. Undersidan är beige, brun och grå i olika nyanser och med ögonfläckar som den sydliga formen. Larven är lika för både den nordliga och den sydliga formen. Den är grön med en bred mörkgrön rygglinje och flera smala, ljusare linjer på sidorna. Den blir upp till 25 millimeter lång.[2]
Den nordliga formen av kvickgräsfjäril, fotograferad i London.
Undersidan på den nordliga formen, fotograferad i Nederländerna.
Undersidan på den sydliga formen, fotograferad i Spanien.
Ovan- och undersida av vingarna av fjärilen, fotograferad i Belgien.
Värdväxter, de växter larven lever på och äter av, är olika gräs i bland annat gröesläktet, hundäxingssläktet och kvickrotssläktet.[3]
Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, imago, infaller i maj-augusti vanligen i två generationer[2] men i nordligaste delen av utbredningsområdet i endast en generation[1]. Kvickgräsfjärilens habitat, den miljö den lever i, är skogar där det finns gläntor och liknande ställen där det växer gräs.[2]
Hanar av kvickgräsfjäril är territoriella och etablerar revir i stora solfläckar som bildas när ljus tränger igenom trädskiktet i skogsmiljöer[4][5][6][7]. Hanarna sitter i dessa solfläckar och väntar på att en hona ska flyga förbi. Om en hona flyger förbi flyger hanen genast an och följer efter henne en bit. Efter ett tag landar de två fjärilarna och hanen börjar då uppvakta henne. Skulle däremot en annan hane närma sig en solfläck som redan är upptagen flyger den sittande hanen upp, och de två inlåter sig i en revirstrid i luften[4][5]. Revirstriden består av en flygduell där hanarna cirkulerar tätt runt varandra, utan egentlig kroppskontakt. Den hane som sist ger upp flygduellen är den som går vinnande ur striden och får ensam tillgång till solfläcken, medan förloraren tvingas lämna och söka vidare efter ett annat lämpligt revir[8]. Vanligtvis är revirstriden över inom ett fåtal sekunder, men kan i enstaka fall pågå i ett tiotal minuter[9][10]. Den längsta dokumenterade revirstriden mellan två hanar av kvickgräsfjäril pågick i 94 minuter[9].
Studier har visat att de hanar som besitter ett revir i en stor solfläck har en högre parningsframgång än hanar som inte har tillgång till ett revir[11]. Det är dock inte helt klarlagt varför revirägare har en högre parningsframgång, men studier indikerar att ljusmiljön gynnar hanar sittande i en stor solfläck har lättare att upptäcka förbiflygande honor[6].
Utbredningsområdet för den sydliga formen av kvickgräsfjäril är i norra Afrika, södra Europa och Libanon. Den nordliga formen förekommer i norra och centrala Europa genom Syrien till centrala Asien.[3] I Norden finns den i Danmark, i sydligaste Norge, i Sverige upp till Ångermanland och i Finland främst i sydväst.[1]
Kvickgräsfjäril, Pararge aegeria, är en fjärilsart i familjen praktfjärilar. Vingspannet varierar mellan 35 och 42 millimeter, på olika individer.
Вид досить поширений по всій Європі, у Північній Африці, Західній та Середній Азії. В Україні звичний вид у лісовій та лісостеповій зонах, у Карпатах. В інших регіонах трапляється спорадично.
Довжина переднього крила 19-23 мм. Передні крила зверху темно-коричневі, з багатьма бежевими плямами в дискальній і постдискальній області і з одним чорним вічком біля вершини. Гусениці зелені, з двома тонкими жовтуватими лініями на спині і на кожному з боків.
Осадець Егерія веде денний спосіб життя. Літають у травні та першій половині червня. На відміну від більшості інших метеликів, живиться не нектаорм квітів, а речовиною, яку виділяють попелиці, або деревним соком. Метелик тіньолюбивий, тяжіє до широколистяних лісів. Самці осадця Егерії чітко прив'язуються до певної території діаметром до 4 м, яку агресивно захищають від інших самців і покидають лише при появі значної небезпеки. Гусениці Егерії розвиваються на різних злаках (пирій, тонконіг тощо), що зростають у лісі. Зимують лялечки.
Краеглазка эгерия[1] (лат. Pararge aegeria) — дневная бабочка из подсемейства Бархатницы семейства Нимфалиды.
Видовой эпитет связан с итальянской нимфой-вещуньей Эгерой, женой и советницей царя Нумы Помпилия, которая согласно древнегреческой мифологии превратилась после смерти мужа в родник, покровительницей рожениц.
Длина переднего крыла 19—22 мм. Размах крыльев 38—44 миллиметров. У корня переднего крыла вздуты две жилки. Внешний край переднего крыла слегка вогнут, заднего — слегка волнистый. Переднее крыло сверху коричневое, с часто расположенными обширными светло-жёлтыми пятнами и с глазчатым пятном с белым центром у вершины; заднее крыло с тремя глазчатыми пятнами на светлом поле. У бабочек, обитающих в Северной и Восточной Европе, а также в Великобритании, пятна кремового цвета, у особей, живущих на юго-западе Европы — оранжевые. У подвида Pararge aegeria tircis пятна более светлые, у весеннего поколения более жёлтые, чем у летнего. Низ переднего крыла оливково коричневый с с многочисленными желтовато-белыми пятнами и глазчатым пятном у вершины, заднего — оливково-серый, с хорошо заметным оливковым оттенком у края, посреди крыла проходит несколько тонких тёмных перевязей, по краю расположен ряд из 5—6 глазчатых пятен, центрированных светлыми точками. Половой диморфизм во внешности выражен слабо, нижняя поверхность крыльев самки несколько темнее.
Вид широко распространён на территории Европы, Северной Африки, Ближнего Востока, Кавказа, Малой Азии, Средней Азии. Не встречается на востоке.
Типовая местность: Франция, Париж.
Тенистые лесные дороги, светлые леса, поляны, опушки. Бабочки держатся под пологом влажных лесов, чаще широколиственных, а также в приречных старовозрастных ракитниках.
В Московской области населяет в основном спелые хвойно-широколиственные и еловые леса.
На Кавказе и в Закавказье встречается по низинным, предгорным и горным лесам и редколесьям, на высоте от 0 до 2000 м над уровнем моря. Бабочки держатся затенённых участков, соседствующих с открытыми пространствами (дороги, просеки, поляны и др.)
В Сибири населяет тёмнохвойные и другие типы влажных лесов, на Южном Урале до высоты 1000 м над уровнем моря.
В северной части Европы преобладает подвид Pararge aegeria tircis. В горах поднимается на высоту до 1750 метров над уровнем моря[2].
Вид с выраженной территориальностью, тенелюбивый, обитает на территории лесов в высокой сомкнутостью крон. Самцы держатся в окнах диаметром менее 4 м, на солнечных пятнах или на кустах подлеска около 1 м высотой, которые охраняют от других самцов как свои индивидуальные территории. Встречаются на узких просеках, у выхода на большие поляны собираются по 2—3 особи. Часто присаживаются на листья кустарников, стволы и ветви деревьев, на землю, раскрыв крылья горизонтально. Пределы своих участков покидают лишь в случае тревоги. При опасности стремительно поднимаются вверх и садятся на стволы и ветви деревьев на высоте 3—5 м.
Бабочек часто можно найти кормящимися вытекающими из трещин коры древесным соком, но в основном они питаются выделениями тлей.
Краеглазка эгерия внесена в Красную книгу г. Москвы. Лимитирующим фактором является вырубка лесов. Для жизнеспособных популяций необходимы сравнительно крупные участки леса. Бабочка не совершает перелётов на далёкие расстояния по открытым местам, поэтому не может переселиться на другие участки леса.
Развивается в двух — трёх поколениях. Яйца шаровидные, беловатые, с сетчатой скульптурой. Яйца откладывает по одному на кормовые растения.
Гусеница лилово- или бледно-зелёная со светло-жёлтыми линиями и двумя белыми полосками на конце тела, вдоль спины тёмно-зелёная полоска. Голова зелёная. Тело в коротких светлых волосках. Последний сегмент с двумя остриями. Гусеницы первого поколения развиваются в марте — июне, второго — с сентября до весны. Кормовые растения гусениц — злаки, преимущественно мятлик и пырей и осоки. Зимует гусеница или куколка, подвешенная к стеблю кормового растения.
Куколка от жёлто-зелёной до светло-коричневой, брюшко выпуклое, на спине тупое возвышение. Время лёта разнится в зависимости от участка ареала, лёт с апреля по август — сентябрь. По другим данным время лёта первого поколения март — июнь, второго — июль — сентябрь, местами и октябрь[3].
На Кипре в 1983 г. была выпущена марка с изображением краеглазки Эгерии.[4]
Краеглазка эгерия (лат. Pararge aegeria) — дневная бабочка из подсемейства Бархатницы семейства Нимфалиды.
Видовой эпитет связан с итальянской нимфой-вещуньей Эгерой, женой и советницей царя Нумы Помпилия, которая согласно древнегреческой мифологии превратилась после смерти мужа в родник, покровительницей рожениц.
帕眼蝶(Speckled Wood,學名:Pararge aegeria)或譯作斑點木蝶,是一種廣泛分佈在歐洲林地的蝴蝶。
帕眼蝶其下有兩個亞種,包括分佈在北歐及東歐的P. a. tircis和在南歐的P. a. aegeria。P. a. tircis呈褐色,有淡黃色或奶白色的斑點,在前翅有深色的眼紋;P. a. aegeria的底色則較為橙色,後翅底有紅褐色的眼紋。兩個亞種正逐漸合而為一。它們也有分佈在北非及馬德拉的群落。分子分析發現非洲及馬德拉群落是近親,而與歐洲群落相距較遠[1],估計馬德拉群落是源自非洲,而非洲群落則與歐洲的隔離了一段長時間。雌性斑點木蝶較雄性鮮色,斑紋也較分明。它們的展翅闊4-4.5厘米,雌蝶的較雄蝶的闊。
雄蝶有高度的地盤性,會保護自己的地盤,防止其他雄蝶入侵。雄蝶會留守其停留的位置,等待雌蝶的到來;或是會巡視其他地方尋找雌蝶。雄蝶的後翅上有3-4個眼紋。第四眼紋只會在飛舞時才能看到。擁有四個眼紋的帕眼蝶傾向飛舞尋覓配偶的行為。眼紋可以誤導鳥類等掠食者,只襲擊其翅膀邊緣,而非其身體。另外,群落的棲息地也會影響它們尋覓配偶的策略,例如在針葉林的雄蝶較喜歡留守等待,而在草坪的則會主動尋覓。[2]
毛蟲的體型很短及呈綠色,尾巴開叉,主要吃草,如絨毛草。蛹是綠色或深褐色的。斑點木蝶會在半長成的毛蟲及蛹階段過冬,故每年它們成蟲飛舞的時間也較為複雜。
キマダラジャノメ (黄斑蛇目、Pararge aegeria)は、チョウ目タテハチョウ科ジャノメチョウ亜科に属する蝶の一種。ヨーロッパの大部分の森林や森林との境界地帯で見られるチョウである。
北及び東ヨーロッパでは、茶色の体色に薄黄色の斑点と前翅に黒い目玉模様を持つ亜種P. a. tircisが生息する。南西ヨーロッパでは、より橙色の体色に、後翅に赤茶色の目玉模様を持つ亜種P. a. aegeriaが生息する。この2亜種は徐々に混じり合っている。キマダラジャノメは北アフリカやマデイラ諸島でも見られる。分子進化学的な研究により[1]、アフリカとマデイラ諸島の個体は非常に近縁であるが、ヨーロッパのどちらの亜種とも異なっていることが分かり、アフリカのものはヨーロッパから離れてかなり長い時間が経過し、マデイラ諸島のものはアフリカから渡ってきたことが示唆されている。
メスはオスよりも色が明るく、模様がくっきりしている。羽長はオスもメスも4-4.5cmであるが、オスはメスよりも若干小さい。オスは縄張り意識が強く、他のオスが侵入すると縄張りを守る。メスを見つけるには2つの戦略がある。留まり木の周りで通り過ぎるメスを探す方法と、大きな縄張りをパトロールする際にメスを探す方法がある。
オスには後翅に3つから4つの目玉模様があり、4つめの模様は飛んでいる時のみに見える。4つの目玉模様がある個体の方が、パトロールしながらメスを探す傾向がある。これは、目玉模様が鳥等の捕食者の目を引くためのものであるという役割と合致している。一方、生息地は明らかにオスがメスを見つける戦略に大きく影響している。留まってメスを探すオスは針葉樹林に多く、飛びながらメスを探すオスは草地に多い[2]。
幼虫は緑色で短く分岐した尾を持ち、特にシバムギを好んで食べる[3]。さなぎは緑色か濃茶色である。この種は、幼虫とさなぎの2つの生育段階で冬を越す能力を持つ珍しい種である。
キマダラジャノメ (黄斑蛇目、Pararge aegeria)は、チョウ目タテハチョウ科ジャノメチョウ亜科に属する蝶の一種。ヨーロッパの大部分の森林や森林との境界地帯で見られるチョウである。