El miagón de xungla[2] (Glaucidium radiatum) ye una especie de búho de la familia Strigidae. La especie ye nativa de Bangladex, Bután, India, Myanmar, Nepal, Sri Lanka.[1] Alcuéntrase en una variedá de biomes incluyendo monte tropical y subtropical y carbes.[1] Tien 2 subespecies reconocíes.[3]
estremen les siguientes subespecies, incluyendo la subespecie nominal:[3]
El miagón de xungla (Glaucidium radiatum) ye una especie de búho de la familia Strigidae. La especie ye nativa de Bangladex, Bután, India, Myanmar, Nepal, Sri Lanka. Alcuéntrase en una variedá de biomes incluyendo monte tropical y subtropical y carbes. Tien 2 subespecies reconocíes.
El mussolet de jungla (Glaucidium radiatum) és un ocell de la família dels estrígids (Strigidae) que habita els boscos de l'Índia, Nepal, Sikkim, Bhutan, Bangladesh i oest de Birmània.a
El mussolet de jungla (Glaucidium radiatum) és un ocell de la família dels estrígids (Strigidae) que habita els boscos de l'Índia, Nepal, Sikkim, Bhutan, Bangladesh i oest de Birmània.a
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Cordylluan y goedwig (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: cordylluan y goedwig) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Glaucidium radiatum; yr enw Saesneg arno yw Jungle owlet. Mae'n perthyn i deulu'r Tylluanod (Lladin: Strigidae) sydd yn urdd y Strigiformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn G. radiatum, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.
Mae'r cordylluan y goedwig yn perthyn i deulu'r Tylluanod (Lladin: Strigidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Cordylluan Glaucidium passerinum Cordylluan Bolifia Glaucidium bolivianum Cordylluan Brasil Glaucidium brasilianum Cordylluan Ciwba Glaucidium siju Cordylluan dorchog Glaucidium brodiei Cordylluan fannog Glaucidium perlatum Cordylluan frongoch Glaucidium tephronotum Cordylluan Hardy Glaucidium hardyi Cordylluan resog Asia Glaucidium cuculoides Cordylluan y goedwig Glaucidium radiatum Cordylluan y Gogledd Glaucidium gnoma Cordylluan yr Andes Glaucidium jardiniiAderyn a rhywogaeth o adar yw Cordylluan y goedwig (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: cordylluan y goedwig) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Glaucidium radiatum; yr enw Saesneg arno yw Jungle owlet. Mae'n perthyn i deulu'r Tylluanod (Lladin: Strigidae) sydd yn urdd y Strigiformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn G. radiatum, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.
Der Dschungel-Sperlingskauz (Glaucidium radiatum, Syn.: Taenioglaux radiatum), auch Dschungelzwergkauz oder Dschungelkauz genannt, ist eine kleine Eulenart aus der Gattung der Sperlingskäuze (Glaucidium). Der Dschungel-Sperlingskauz ist eine auf dem indischen Subkontinent weit verbreitete und häufige Art. Es werden mehrere Unterarten unterschieden.[1]
Die Bestandssituation wird von der IUCN als ungefährdet (least concern) eingestuft.[2]
Der Dschungel-Sperlingskauz erreicht eine Körperlänge von etwa 20 Zentimetern, wovon 6,2 bis 8,4 Zentimeter auf den Schwanz entfallen. Das Gewicht liegt zwischen 88 und 114 Gramm. Es besteht kein auffälliger Geschlechtsdimorphismus, Weibchen sind jedoch tendenziell etwas größer.[1]
Der Gesichtsschleier ist unauffällig. Das Kinn, die kurzen Augenbrauen und ein Fleck auf der Brust sind weiß. Die Körperoberseite ist dunkelbraun mit einer dichten weißen oder blass ockerfarbenen Querbänderung. Die Brust ist weißlich mit einem variablen Anteil an Rostbraun. Die Körperunterseite ist ansonsten weiß, die Körperseiten dagegen sind graubraun quergebändert. Die Läufe sind befiedert.
Die Augen sind zitronengelb. Die Wachshaut am Schnabel ist bläulich, der Schnabel ist grünlich gelb.
Der Ruf des Dschungel-Sperlingskauzes ist ein helles Trillern.[3]
Das Verbreitungsgebiet des Dschungel-Sperlingskauzes ist der indische Subkontinent. Er kommt von Nordindien und Myanmar bis nach Sri Lanka vor.
In den Vorgebirgen des Himalayas besiedelt er feuchte Laubwälder. Er kommt auch in Sekundärwald vor, wenn dieser viele Bambusarten aufweist. Die Höhenverbreitung reicht auf dem indischen Kontinent bis zu 2000 Höhenmetern. Auf Sri Lanka kommt er noch in Höhenlagen von 1100 Metern vor.[3]
Der Dschungel-Sperlingskauz lebt einzelgängerisch oder in Paaren. Er hält sich überwiegend in der oberen Baumkrone sehr hoher Bäume auf. Er ist überwiegend dämmerungsaktiv. Sein Aktivitätshöhepunkt liegt eine Stunde vor Anbruch der Dunkelheit beziehungsweise während der Morgendämmerung. An wolkenverhangenen Tagen jagt er gelegentlich auch während des Tages. An klaren Tagen ist er gelegentlich dabei zu beobachten, wie er in den Morgen- oder späten Nachmittagsstunden Sonnenbäder nimmt. Gewöhnlich verbringt er jedoch die Tagesstunden versteckt in der Baumkrone sitzend.[1]
Der Dschungel-Sperlingskauz frisst überwiegend Insekten wie Heuschrecken. Daneben jagt er aber auch kleine Eidechsen, Mäuse und Singvögel.
Er brütet gewöhnlich in natürlichen Baumhöhlen oder verlassenen Spechthöhlen. Die Nisthöhle befindet sich gewöhnlich drei bis acht Meter über dem Erdboden. Das Gelege besteht aus drei bis vier Eiern.
Der Dschungel-Sperlingskauz (Glaucidium radiatum, Syn.: Taenioglaux radiatum), auch Dschungelzwergkauz oder Dschungelkauz genannt, ist eine kleine Eulenart aus der Gattung der Sperlingskäuze (Glaucidium). Der Dschungel-Sperlingskauz ist eine auf dem indischen Subkontinent weit verbreitete und häufige Art. Es werden mehrere Unterarten unterschieden.
Die Bestandssituation wird von der IUCN als ungefährdet (least concern) eingestuft.
डुन्डुल नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलार्इ अङ्ग्रेजीमा "जङ्गल आउलेट" (Jungle Owlet) भनिन्छ ।
डुन्डुल नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलार्इ अङ्ग्रेजीमा "जङ्गल आउलेट" (Jungle Owlet) भनिन्छ ।
தமிழில் :சிறிய காட்டு ஆந்தை
ஆங்கிலப்பெயர் :Jungle owlet
அறிவியல் பெயர் :Glaucidium radiatum [3]
20செ.மீ- காதுகள் நீண்டிராத வட்டத் தலை அமைப்புடைய இதன் பழுப்புநிற உடலில் வெளிர் செம்பழுப்புக் கோடுகள் நிறைந்திருக்கும். மார்பும் வயிறும் வெள்ளை நிறத்தில் ஆங்காங்கே சிறு கீற்றுக்கள் கொண்டவை.
சமவெளி முதல் மலைகளில் 2000மீ. உயரம் வரை காடுகள் நிறைந்த வட்டாரங்களில் தமிழகமெங்கும் காணலாம். மலையடிவாரங்களில் தேக்கு மற்றும் மூங்கில் காடுகளைச் சார்ந்து திரியும். காலை மாலை நேரங்களில் மறைவிடத்திலிருந்து. வெளிப்பட்டு தத்துக்கிளி, வெட்டுக்கிளி சில்வண்டு சிறு பறவைகள் ஆகியவற்றை இரையாகத்தேடித் தின்னும். மேக மூட்டமான நாட்களில் பகல் முழுதும் சுறுசுறுப்பாக வேட்டையாடும். கோ.குக் கோ.ஓகுக் என ஐந்து வினாடிகள் தொடர்ந்து கத்தும். யாரேனும் பார்க்கிறார்கள் எனத் தொpந்தவுடன் எழுந்து பறந்து வேறொரு மரத்தில் சென்று தலையை மட்டும் திருப்பி வந்தவர்கள் தன்னைத் தொடர்கின்றார்களா எனக் கவனிக்கும். வால்காக்கை, நீண்டவால் கரிச்சான் ஆகியவற்றுடன் சேர்ந்தும் இரை தேடக் காணலாம்.
மார்ச் முதல் மே வரை மரப்பொந்தில் 3 முதல் 4 முட்டைகள் வரை இடும்,குக்குறுவான் மரங்கொத்தி ஆகியவற்றின் பொந்துகளை பயன்படுத்தும்.
The jungle owlet (Glaucidium radiatum) or barred jungle owlet is native to the Indian Subcontinent. The species is often found singly, in pairs or small groups and they are usually detected by their calls at dawn and dusk. There are two subspecies with that found in the Western Ghats sometimes considered a full species.
This small owlet has a rounded head and is finely barred all over. There is no clear facial disk and the wings are brownish and the tail is narrowly barred in white. There are two subspecies, the nominate form is found in the plains of India and Sri Lanka, while G. r. malabaricum of the Western Ghats is shorter tailed and shows more brown on the head. It has been suggested that the latter may warrant full species status.[3]
The plumage on the upper parts is dark black-brown barred with white. The wing coverts have white and rufous patches. The primaries and secondaries are dark brown and barred with pale chestnut. The lower side is whitish or pale rufous barred with black. There is a whitish patch on the chin, upper breast and centre of the abdomen. The iris is yellow, the bill and tarsi are greenish with black claws.[4]
In Sri Lanka, the chestnut-backed owlet (Glaucidium castanonotum) was once included as a subspecies but this is elevated to full species. It is found in the wet zone whereas G. radiatum is found in drier forests.[3]
They are found in habitats ranging from scrub forest to deciduous and moist deciduous forests. They are found south of the Himalayas and in some parts of the Himalayas up to an elevation of 2,000 m (6,600 ft), extending from Dalhousie in the west, east to Bhutan.[5]
This owlet is mainly active at dawn and dusk, but is known to call and fly during the daytime as well. The call is distinctive and consists of a rapid series of prao..prao.prao-prao-prao that increases and then fades in volume before ending abruptly. At their daytime roosts, they may be mobbed by drongos, treepies and sunbirds.[3] During the day, young nestlings produce tick calls not unlike that of a pale-billed flowerpecker.[6]
They roost inside tree cavities and when disturbed they freeze and appear like a dead tree stump. They sometimes perch prominently on wires or bask in the morning sun before retiring to their roost. They have been known to capture small Phylloscopus warblers during the day, although their peak foraging hours are an hour before sunrise and after sunset. Their diet consists of insects, small birds, reptiles, and rodents.[4][7]
The breeding season in India is March to May and they nest in the hollow of a tree at a height of 3 to 5 m (10 to 16 ft). The typical clutch consists of four eggs (three eggs in G. r. malabaricum).[3][4]
The jungle owlet (Glaucidium radiatum) or barred jungle owlet is native to the Indian Subcontinent. The species is often found singly, in pairs or small groups and they are usually detected by their calls at dawn and dusk. There are two subspecies with that found in the Western Ghats sometimes considered a full species.
La Ĝangala strigo aŭ Ĝangala stristrigo Glaucidium radiatum estas eta strigo, tio estas birdospecio parto de pli granda grupo de noktaj rabobirdoj konataj kiel Strigedoj, kiuj enhavas plej parton de la specioj nomataj strigoj. La alia grupo estas la turstrigoj, nome Titonedoj.
Ĝi estas griza strigeto, kun tre rondoforma kapo, flavaj okuloj kaj hela beko. Ĝi estas tre striita horizontale malhelgrize (de kie devenas la dua nomo), tre videble en subaj partoj, sed ankaŭ inklude la vizaĝon, kie ne estas pli hela vizaĝa disko, malkiel en aliaj strigetoj aŭ strigoj. Proporcie la vosto estas longa kaj malhela ĉepinte.
Ĝi troviĝas en Barato. Tiu ĉi specio ofte troviĝas en etaj grupoj kaj estas tre voĉemaj mateniĝe kaj krepuske. Ili troviĝas en arbustejoj kaj deciduaj arbaroj.
La Ĝangala strigo aŭ Ĝangala stristrigo Glaucidium radiatum estas eta strigo, tio estas birdospecio parto de pli granda grupo de noktaj rabobirdoj konataj kiel Strigedoj, kiuj enhavas plej parton de la specioj nomataj strigoj. La alia grupo estas la turstrigoj, nome Titonedoj.
Ĝi estas griza strigeto, kun tre rondoforma kapo, flavaj okuloj kaj hela beko. Ĝi estas tre striita horizontale malhelgrize (de kie devenas la dua nomo), tre videble en subaj partoj, sed ankaŭ inklude la vizaĝon, kie ne estas pli hela vizaĝa disko, malkiel en aliaj strigetoj aŭ strigoj. Proporcie la vosto estas longa kaj malhela ĉepinte.
Ĝi troviĝas en Barato. Tiu ĉi specio ofte troviĝas en etaj grupoj kaj estas tre voĉemaj mateniĝe kaj krepuske. Ili troviĝas en arbustejoj kaj deciduaj arbaroj.
El mochuelo de jungla[2] (Glaucidium radiatum) es una especie de búho de la familia Strigidae. La especie es nativa de Bangladés, Bután, India, Birmania, Nepal, Sri Lanka.[1] Habita una variedad de biomas incluyendo bosque tropical y subtropical y matorrales.[1] Tiene 2 subespecies reconocidas.[3]
Se distinguen las siguientes subespecies, incluyendo la subespecie nominal:[3]
El mochuelo de jungla (Glaucidium radiatum) es una especie de búho de la familia Strigidae. La especie es nativa de Bangladés, Bután, India, Birmania, Nepal, Sri Lanka. Habita una variedad de biomas incluyendo bosque tropical y subtropical y matorrales. Tiene 2 subespecies reconocidas.
Glaucidium radiatum Glaucidium generoko animalia da. Hegaztien barruko Strigidae familian sailkatua dago.
Glaucidium radiatum Glaucidium generoko animalia da. Hegaztien barruko Strigidae familian sailkatua dago.
Intianvarpuspöllö (Glaucidium radiatum) on pöllöihin kuuluva lintu. Sitä tavataan Bangladeshissa, Bhutanissa, Intiassa, Myanmarissa, Nepalissa ja Sri Lankassa.[1]
Lintu esiintyy usein yksin, pareittain tai pieninä ryhminä, ja se havaitaan tavallisesti äänen perusteella ilta- tai aamuhämärässä. Länsi-Ghateilla tavattavalla muodolla on kaksi alalajia, joita toisinaan pidetään omina lajeinaan.
Tämän pienen pöllön pää on pyöreä ja ympäriinsä ohuelti juovikas. Naamassa ei ole selvää erillistä kuviota. Siivet ovat ruskehtavat, pyrstö kapeasti valkojuovainen. Linnulla on kaksi alalajia. Nimilajia tavataan Intian ja Sri Lankan tasangoilla. Länsi-Ghateilla tavattavalla malabaricum-alalajilla on lyhyempi pyrstö ja päässä enemmän ruskeaa. On esitetty, että tämä voisi oikeuttaa oman lajin asemaan.[3]
Höyhenpeite on yläosassa tumman mustanruskea valkoisin juovin. Siipien peitinhöyhenissä on valkeita ja punaruskeita läikkiä. Käsisulat ja kyynärsulat ovat tummanruskeat vaaleanruskein juovin. Alakyljet ovat valkeahkot tai vaalean punaruskeat mustin juovin. Leuassa, ylärinnassa ja mahan keskiosassa on valkeahkoja läikkiä. Silmäterä on keltainen, nokka ja koivet ovat vihreät ja kynnet mustat.[4]
Sri Lankassa laji on aiemmin luettu kuuluvaksi lajiin srilankanvarpuspöllö (Glaucidium castanonotum), mutta sitä pidetään erillisenä lajina, joka esiintyy kostealla vyöhykkeellä.[3]
Linnun elinpiiriä ovat subtrooppiset ja trooppiset kuivat metsät ja pensastot sekä kosteat pensastot ja kosteikot.[1]
Tämä varpuspöllö on aktiivinen pääasiassa aamu- ja iltahämärässä mutta ääntelee ja lentää myös päiväsaikaan. Ääni on erottuva ja koostuu nopeutuvista sarjoista prao..prao.prao-prao-prao, joiden voimakkuus vaihtelee, kunnes ääni yhtäkkiä loppuu. Niitä häiritsevät usein drongot, harakkalinnut ja medestäjät.[3] Nuoret poikaset päästävät päiväsaikaan ääniä "tik", jotka muistuttavat intiankukastajan ääntä.[5]
Ne oleilevat puiden lehvästössä, ja häirittäessä ne pysyvät hiljaa ja näyttävät oksantyngiltä. Toisinaan ne voivat olla näkyvillä istumassa sähkölinjoilla, ja välillä ne nautiskelevat aamuauringosta, ennen kuin siirtyvät suojaan. Ne saalistavat toisinaan päivällä pieniä Phylloscopus-uunilintuja, joskin pääasiallista saalistusaikaa on tunti ennen auringonnousua ja -laskua. Niiden ravinto koostuu hyönteisistä, pikkulinnuista, matelijoista ja jyrsijöistä.[4]
Pesintäkausi Intiassa ajoittuu maalis-toukokuulle, ja ne pesivät ontoissa puissa 3–5 metrin korkeudessa. Pesässä on yleensä neljä munaa, paitsi lajilla malabaricum kolme.[3][4]
Sillä on kaksi alalajia:[2]
Intianvarpuspöllö (Glaucidium radiatum) on pöllöihin kuuluva lintu. Sitä tavataan Bangladeshissa, Bhutanissa, Intiassa, Myanmarissa, Nepalissa ja Sri Lankassa.
Lintu esiintyy usein yksin, pareittain tai pieninä ryhminä, ja se havaitaan tavallisesti äänen perusteella ilta- tai aamuhämärässä. Länsi-Ghateilla tavattavalla muodolla on kaksi alalajia, joita toisinaan pidetään omina lajeinaan.
Glaucidium radiatum
La Chevêchette de jungle (Glaucidium radiatum) est une espèce d'oiseaux de la famille des Strigidae.
Cette espèce vit depuis Dalhousie à l'ouest jusqu'au Bhoutan à l'est. On la trouve au sud de l'Himalaya, mais également dans certaines parties de ce massif, jusqu'à 2 000 m d'altitude.
Glaucidium radiatum
La Chevêchette de jungle (Glaucidium radiatum) est une espèce d'oiseaux de la famille des Strigidae.
La civetta nana della giungla (Glaucidium radiatum (Tickell, 1833)) è un piccolo rapace notturno appartenente alla famiglia degli Strigidi[2]. Specie piuttosto comune, è presente con due sottospecie nel subcontinente indiano[3].
La civetta nana della giungla misura circa 20 centimetri di lunghezza, di cui da 6,2 a 8,4 spettanti alla coda. Il peso è compreso tra 88 e 114 grammi. Non esiste un dimorfismo sessuale evidente, ma le femmine tendono ad essere leggermente più grandi[3].
Il disco facciale è irrilevante. Il mento, la breve stria sopracciliare e una macchia sul petto sono bianchi. La parte superiore del corpo è di colore marrone scuro e fittamente barrata da sottili strie color ocra o bianco pallido. Il petto è biancastro con una quantità variabile di marrone ruggine. Anche la parte inferiore del corpo è bianca, mentre i fianchi sono segnati da strisce grigie e marroni. Le cosce sono ricoperte di piume.
Gli occhi sono di colore giallo limone. La cera che ricopre la base del becco è bluastra, mentre il becco è giallo-verdastro.
Il richiamo di questa specie è costituito da un trillo squillante[4].
La civetta nana della giungla vive da sola o in coppia. Risiede principalmente sulla cima di alberi molto alti ed è attiva soprattutto al crepuscolo. Il picco di attività si registra un'ora prima del buio e all'alba. Occasionalmente, nelle giornate nuvolose, può andare a caccia anche di giorno. Nelle giornate limpide può essere scorta mentre prende il sole al mattino o nel tardo pomeriggio. Di solito, tuttavia, trascorre le ore diurne nascondendosi nella chioma degli alberi.
Si nutre principalmente di insetti come le cavallette, ma cattura anche piccole lucertole, topi e uccelli canori[3].
Di solito nidifica nelle cavità naturali degli alberi o in quelle abbandonate dai picchi. La cavità del nido si trova generalmente tra tre e otto metri di altezza dal suolo. La covata comprende tre o quattro uova.
La civetta nana della giungla è originaria del subcontinente indiano. Il suo areale si estende dall'India settentrionale fino alla Birmania e allo Sri Lanka.
Ai piedi dell'Himalaya abita nelle foreste decidue umide. Si incontra anche nelle foreste secondarie ovie siano presenti molte specie di bambù. Nel subcontinente indiano si spinge fino a 2000 metri, mentre nello Sri Lanka non oltrepassa i 1100 metri[4].
Ne vengono riconosciute due sottospecie[2]:
La IUCN la classifica come «specie a rischio minimo» (Least Concern)[1].
La civetta nana della giungla (Glaucidium radiatum (Tickell, 1833)) è un piccolo rapace notturno appartenente alla famiglia degli Strigidi. Specie piuttosto comune, è presente con due sottospecie nel subcontinente indiano.
De jungledwerguil (Glaucidium radiatum) is een vogel uit de familie van de uilen.
Deze soort is endemisch in India en telt 2 ondersoorten:
Indiauglen (Taenioglaux radiatum) er en art i uglefamilien (Strigidae) som lever i India.
Indiauglen (Taenioglaux radiatum) er en art i uglefamilien (Strigidae) som lever i India.
Glaucidium radiatum é uma espécie de ave da família Strigidae. Pode ser encontrado em Bangladesh, Butão, Índia, Mianmar, Nepal e Sri Lanka.[1]
Glaucidium radiatum é uma espécie de ave da família Strigidae. Pode ser encontrado em Bangladesh, Butão, Índia, Mianmar, Nepal e Sri Lanka.
Kuvičok džungľový alebo kuvik džungľový[2] (Glaucidium radiatum syn. Taenioglaux radiata[2]) je malý druh sovy z Ázie žijúci na Indickom polostrove[3]. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov kuvičok džungľový patrí medzi najmenej ohrozené druhy, populácia je pravdepodobne stabilná.[1]
Meria iba 20[3][4] - 22 cm[5]. Krídlo 120 - 136 cm[3], chvost 62 - 84 mm[3]. Hmotnosť 84 - 114 g.[3][4] Samec a samica nie sú tak výrazne veľkostne rozdielne ako u iných druhoch sov, samička je len o málo väčšia.[3] Základná farba vrchnej časti tela a hlavy je tmavohnedá alebo hnedosivá (jedince s odchýľkou do siva) s výraznými svetlými priečnymi čiarami. Na hlave má len nezreteľný závoj tvárovej časti, len krátke biele obočie, bielu bradu a bielu škvrnu na hrudi. Na záhlaví chýba "okcipitálna tvár". Hruď je svetlá s prímesou hrdzavohnedej. Spodná časť tela je biela, na bokoch sú sivohnedé priečne pásy. Beháky má operené. Pazúry tmavohnedé.[3].
Oči sú výrazne citrónovožlté, zobák zelenkavo-žltý.[3].
Pozri aj: Glaucidium.
Samec kuvička džungľového sa ozýva viacslabičným opakovaným trilkom "praorr-praorr-praorr-praorr.."[3] Spev začína ticho a postupne zosilňuje. Jedna fráza pozostáva z 3 - 10 slabík. Frázy opakuje v niekoľko sekundových intervaloch.[4][3]
Vydáva aj trilok "kwürr kwürr kwürr kwürr ..".[3] Mláďatá sa počas dňa ozývajú hlasom "tik", znejúcim veľmi podobne ako hlas bobuliara hájového (Dicaeum erythrorhynchos).[6]
Kuvičok džungľový je stály vták, nemigruje. Svoju západnú hranicu rozšírenia dosahuje v Dalhousie, severnú v Himalájach maximálne 2 000 m n. m. Východným smerom sa jeho areál rozprestiera až po Bhután. Južným smerom až po Srí Lanku, kde obýva aj horské oblasti do 1 100 m n. m.[3]
V predhoriach Himalájí obýva vlhké listnaté aj krovinaté lesy, v sekundárnych lesoch sa vyskytuje ak je tam veľký podiel bambusov.[3]
Kuvičok džungľový je aktívny najmä večer a ráno za šera. Ak je pod mrakom, loví aj cez deň inak je skrytý v horných častiach korún veľmi vysokých stromov hlavne na strmých svahoch. Za jasných dní sa rád slní, pozorovaný najmä v ranných a popoľudňajších hodinách. Žije samotársky alebo v pároch. Pri vyrušení zaujme nehybnú a strnulú polohu, napodobňuje suchý konár. Keď vydáva zvuky, má nízko hlavu a má hrbatých postoj. Pritom kýve chvostom ale nezdvíha ho[3], ako napríklad kuvičok vrabčí.
Kuvičok džungľový hniezdi v mesiacoch marec až máj v prirodzených stromových dutinách alebo vysekaných ďatlovitými, napríklad barbetovité (Megalaimidae). Vletový otvor býva v 3 - 8 m výške. Zvyčajne znáša 3 - 4 biele okrúhle vajíčka (priemer 28 zmeraných vajec bol 31,5 x 26,8 mm.[3]
Kuvičok džungľový sa živý najmä veľkým hmyzom ako sú kobylky, koníky a cikády. Okrem toho uloví aj slimáky, malé stavoce ako jašterice, drobné vtáky a hlodavce.
Poddruh G. r. malabarica sa líši hlasovým prejavom, vyžaduje ďalší výskum. V minulosti bol ako poddruh považovaný dnes už samostatný druh kuvičok hnedochrbtý (Glaucidium castanonota syn. G. castanota, Taenioglaux castanota).[3]
Kuvičok džungľový alebo kuvik džungľový (Glaucidium radiatum syn. Taenioglaux radiata) je malý druh sovy z Ázie žijúci na Indickom polostrove. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov kuvičok džungľový patrí medzi najmenej ohrozené druhy, populácia je pravdepodobne stabilná.
Indisk sparvuggla[2] (Glaucidium radiatum) är en sydasiatisk fågel i familjen ugglor inom ordningen ugglefåglar.[3]
Indisk sparvuggla förekommer som namnet avslöjar huvudsakligen i Indien. Den delas in i två underarter med följande utbredning:[3]
DNA-studier indikerar att sparvuggla står närmare hökugglan (Surnia ulula) än göksparvugglan, som tros stå indisk sparvuggla nära.[4] Eftersom sparvugglan är typart i släktet Glaucidium innebär det att hökugglan antingen kommer införlivas i Glaucidium eller att indisk sparvuggla och ytterligare några sparvugglearter lyfts ut till ett eget släkte. Inga större taxonomiska auktoriteter har dock ännu inte följt dessa nya forskningsresultat.
Indisk sparvuggla är en liten uggla och är med sina 20 centimeter i längd mindre än göksparvugglan (G. cuculoides) men större än orientsparvugglan (G. brodiei). Jämfört med den förra är den tätare och snarare rostbrunt än gulbrunt bandad både under och ovan.[5] Underarten malabaricum är i allmänhet mer rostfärgad på bröst och ovansida.[5] Den förekommer i öppna tropiska och subtropiska skogar.[5]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1]
Fågelns svenska trivialnamn var tidigare djungelsparvuggla.
I Pench National Park, Madhya Pradesh, Indien.
I Lucknow, Uttar Pradesh, Indien.
Indisk sparvuggla (Glaucidium radiatum) är en sydasiatisk fågel i familjen ugglor inom ordningen ugglefåglar.
Glaucidium radiatum là một loài chim trong họ Strigidae.[3]
Glaucidium radiatum <>Tickell, 1833
Охранный статусДжунглевый воробьиный сыч[1] (Glaucidium radiatum) — небольшая птица семейства совиных.
Длина взрослой особи — 20 см, крылья — 12,4—12,7 см, хвост — 7,2—7,6 см, плюсна — 2,5 см. Верхняя сторона — насыщенно коричневая, с бледно рыжими полосами на голове и шее, причём на шее более широкими, и белыми полосами на спине. На плечах сеть белых полосок, иногда несколько тёмных отметин. Крылья закруглённые, тёмно-рыжие, как и спина, но полосы на них шире; кончики крыльев белые; некоторые из покровных перьев покрыты большими белыми пятнами. Хвост тёмно-коричневый с узкими белыми полосами. Щёки, горло, подбородок и верхняя часть груди чисто белые или белые в коричневую крапинку. Полосы по бокам груди бурые. На животе полоски становятся более чёткими. Внизу живота и на бёдрах тёмные полосы постепенно исчезают. Под хвостом окраска белая, с коричневыми пятнами. Клюв и лапы зеленовато-бежевого цвета, восковина зеленоватая, радужка золотисто-жёлтая, когти чёрные. Голова круглая, перьевых ушек нет. Самцы и самки выглядят одинаково.
Питается главным образом насекомыми: сверчками, цикадами, муравьями, бабочками, иногда — маленькими птицами, ящерицами и грызунами.
Полёт быстрый и жёсткий, при полёте крылья частично закрыты.
Джунглевые сычи легко приручаемы. В неволе они охотно едят мясо, насекомых, лягушек.
Крик отличается от криков других сов. Он может быть похож на звук, издаваемый мотоциклом, когда его заводят. Он состоит из серии двусложных звуков, сначала тихих, с паузой после каждого звука, но постепенно становящихся интенсивней, громче, с более короткими паузами, до тех пор, пока не достигнет пика, а затем внезапно обрывается. Некоторые сравнивают его с криком варана или игуаны.
Джунглевые сычи живут в лиственных лесах (тиковых) или кустарниках по берегам рек, но охотятся не в лесу, а на открытых равнинах. Днём прячутся в кронах деревьев, но если сыча потревожить, он сразу же улетает. Не встречаются выше 1220 м над уровнем моря. Живут парами или поодиночке.
Брачный сезон длится в течение апреля, мая и июня. Гнёзд джунглевые сычи не строят, но откладывают яйца в дупла в небольших деревьях, на высоте примерно 3—6 метров над землёй. Яйца белые, матовые, гладкие, овальные, размером 3 см. Обычно самка откладывает 3—4 яйца. Птенцы полностью оперяются к концу июня. Оба родителя и птенец очень шумные, и если их потревожить начинают издавать специфическое дрожащее шипение.
Джунглевые воробьиные сычи обитают в Индии, Непале, Бутане, Сиккиме, Бангладеш, западной Бирме и на Шри-Ланке.
Угрозы нет, вид достаточно распространён в пределах своего ареала.
Джунглевый воробьиный сыч (Glaucidium radiatum) — небольшая птица семейства совиных.