الأسماء في صفحات التنقل
Hylocereus és un gènere de plantes amb flor dins la família de les cactàcies.
És un gènere fàcilment identificable per tractar-se de cactus enfiladors. Algunes espècies són sovint emprades com a portaempelts.
L'Hylocereus undatus és de fruit comestible, molt apreciat a l'Àsia del sud-est.
Hylocereus és un gènere de plantes amb flor dins la família de les cactàcies.
Hylocereus ist eine Pflanzengattung aus der Familie der Kakteengewächse (Cactaceae). Der botanische Name der Gattung leitet sich vom griechischen Substantiv ύλη hyle für „Wald“ ab und bedeutet „Wald-Cereus“. Die Typusart der Gattung ist Hylocereus triangularis.
Die Arten der Gattung Hylocereus haben innerhalb der Familie der Kakteengewächse die größten Blüten. Ihre Früchte sind häufig essbar.
Die Arten der Gattung Hylocereus wachsen klimmend, kletternd oder epiphytisch. Es sind frei verzweigte, strauchige Pflanzen, die Luftwurzeln ausbilden und mit einer Wuchshöhe von 10 Metern oder mehr sehr groß werden. Ihre grünen, häufig glauken Triebe sind in der Regel dreiflüglig oder dreieckig. Die Areolen tragen kurze Wolle. Dornen sind nur wenige kurze oder überhaupt nicht vorhanden.
Die sehr großen, trichterförmigen Blüten sind weiß oder selten rot. Sie öffnen sich für gewöhnlich in der Nacht. Das Perikarpell und die Blütenröhre sind mit breiten, dreieckigen, blattähnlichen Schuppen besetzt. Die Areolen an der Blüte sind kahl.
Die eiförmigen bis länglichen, fleischigen Früchte sind für gewöhnlich rot und mit breiten Schuppen bedeckt. Sie öffnen sich unregelmäßig und besitzen einen dauerhaften oder abfallenden Blütenrest. Die verlängerten bis nierenförmigen, kleinen Samen sind glänzend schwarz.
Die Gattung Hylocereus ist im Süden von Mexiko, in der Karibik, in Mittelamerika und im Norden von Südamerika verbreitet. Die Beschreibung als Cereus subg. Hylocereus, d. h. als Untergattung von Cereus, erfolgte 1905 durch Alwin Berger.[1] Nathaniel Lord Britton und Joseph Nelson Rose erhoben sie 1909 in den Rang einer eigenständigen Gattung.[2] Die Typusart der Gattung ist Hylocereus triangularis.
Zur Gattung gehören die folgenden Arten:[3]
Ein Synonym der Gattung ist Wilmattea Britton & Rose (1920).
Die Früchte von Hylocereus undatus und Hylocereus monacanthus werden als Pitahaya bzw. Drachenfrucht gehandelt.
Hylocereus ist eine Pflanzengattung aus der Familie der Kakteengewächse (Cactaceae). Der botanische Name der Gattung leitet sich vom griechischen Substantiv ύλη hyle für „Wald“ ab und bedeutet „Wald-Cereus“. Die Typusart der Gattung ist Hylocereus triangularis.
Die Arten der Gattung Hylocereus haben innerhalb der Familie der Kakteengewächse die größten Blüten. Ihre Früchte sind häufig essbar.
Hylocereus is a former genus of epiphytic cacti, often referred to as night-blooming cactus (though the term is also used for many other cacti). Several species previously placed in the genus have large edible fruits, which are known as pitayas, pitahayas or dragonfruits. In 2017, a molecular phylogenetic study confirmed an earlier finding that the genus Hylocereus was nested within Selenicereus, so all the species of Hylocereus were transferred to Selenicereus.
The species previously placed in the genus Hylocereus grow hanging, climbing or epiphytic. They are freely branched, shrubby plants that form aerial roots and become very large with a height of 10 m or more. The green, often glaucous shoots are usually terete or triangular.[1]
In the 1994 classification of the International Cactaceae Systematics Group of the International Organization for Succulent Plant Study, the genus Hylocereus was one of the six genera of the tribe Hylocereeae.[2] A 2011 study of the molecular phylogeny of the Cactaceae concluded that neither the tribe nor the genus was monophyletic (i.e. neither comprised all the descendants of a common ancestor). Two species of Hylocereus formed a clade with two species of Selenicereus, suggesting that the genera were not distinct.[3] This result was confirmed in a larger study in 2017, and all the species of Hylocereus were transferred to Selenicereus.[4]
Species that were placed in the genus in 2012 that are now placed in Selenicereus include the following.[5][4]
Selenicereus monacanthus, formerly Hylocereus monacanthus Hylocereus is a former genus of epiphytic cacti, often referred to as night-blooming cactus (though the term is also used for many other cacti). Several species previously placed in the genus have large edible fruits, which are known as pitayas, pitahayas or dragonfruits. In 2017, a molecular phylogenetic study confirmed an earlier finding that the genus Hylocereus was nested within Selenicereus, so all the species of Hylocereus were transferred to Selenicereus.
Hylocereus es un género de cactus. Son nativos de Centroamérica, el Caribe y México hasta la parte septentrional de Sudamérica. Las flores de este género son las más grandes de todas las cactáceas (hasta 30 cm), de forma tubular, blancas y fragantes, son nocturnas y duran una sola noche.
Los frutos de varias de las especies son comestibles, como H costaricensis, H. megalanthus y H. undatus llamadas comúnmente pitahaya.
Son bayas de hasta 7 a 14 cm de largo y 5 a 9 cm de ancho, con epicarpio amarillo o rojo y pulpa de consistencia mucilaginosa, blanca o roja. Cada fruto contiene numerosas semillas pequeñas de color negro brillante. Puede propagarse por las semillas o mediante acodos. Su sabor es delicado e intensamente dulce.
Las especies amarillas son más comunes en Suramérica, y la roja (Hylocereus undatus) es la de mayor producción en Centroamérica y Vietnam.
El género tiene dificultad para su catalogación por la amplitud y variabilidad de sus especies. Está estrechamente emparentado con el género Selenicereus.
El género fue descrito por (A.Berger) Britton & Rose y publicado en Contributions from the United States National Herbarium 12(10): 428. 1909.[1] La especie tipo es: Hylocereus triangularis (L.) Britton & Rose.
Hylocereus: nombre genérico compuesto del sustantivo griego: "ύλη" (hylé) = "de los bosques" y el sufijo Cereus que significa "el Cereus de los bosques".
Hylocereus es un género de cactus. Son nativos de Centroamérica, el Caribe y México hasta la parte septentrional de Sudamérica. Las flores de este género son las más grandes de todas las cactáceas (hasta 30 cm), de forma tubular, blancas y fragantes, son nocturnas y duran una sola noche.
Metsäkaktukset[2] (Hylocereus) on huonosti tunnettu suku kaktuksia, jotka kukkivat öisin, sillä lepakot ovat niiden tyypillisiä pölyttäjiä.[3]
Suvun lajit muistuttavat läheisesti yökaktuksia (Selenicereus), ja jotkut lajit tunnetaankin myös Selenicereus-nimellä. Esiintymisalue on laaja kattaen trooppisen Keski-Amerikan, Etelä-Amerikan pohjoisosat sekä Karibianmeren saaria. Lajit ovat nopeakasvuisia ja useimmat myös vanhemmiten varsin suurikokoisia epifyyttejä. Kukat ovat erittäin kookkaita, yleensä 20–30 senttimetriä pitkiä (H. eli Selenicereus megalanthuksella jopa 38 cm, ks. yökaktukset). Hedelmät ovat syötäviä.
Metsäkaktukset ovat kiipeileviä köynnöksiä tai epifyyttejä eli päällyskasveja, runsaasti haaroittuvia, pensasmaisia ja usein ilmajuurellisia. Ne ovat varsin kookkaita ja voivat kasvaa kymmenenkin metrin pituisiksi. Varsi on tavallisesti kolmipalteinen tai kolmisärmäinen, nivelikäs, vihreä ja usein harmahtava sekä reunoiltaan kova. Areoleissa on lyhyttä villakarvaa. Piikit ovat lyhyitä ja harvalukuisia tai puuttuvat tyystin. Kukat ovat hyvin suuria, suppilomaisia, tavallisesti yöllä kukkivia, valkoisia tai harvoin punaisia. Pohjusmalja ja perikarpelli ovat tukevia, ja niissä on leveitä, kolmiomaisia ja lehtimäisiä suomuja. Kookas hedelmä on pallomainen tai pitkänomainen, tavallisesti punainen, mehevä, leveiden suomujen peittämä, usein syötävä ja epäsäännöllisesti avautuva; hedelmässä voi olla jäljellä kukan jäänteitä. Siemenet ovat pieniä, pitkänomaisia tai munuaisen muotoisia, kiiltävän mustia ja toisinaan sileitä.[4]
Metsäkaktukset ovat kotoisin Etelä-Meksikosta Etelä-Amerikan pohjoisosiin ulottuvalta ja Karibian alueelta.[5]
Suvun tärkeimpiä lajeja kasvatetaan Suomessakin usein myytävien hedelmien vuoksi. Erityisesti Kaakkois-Aasiassa viljeltävän Hylocereus undulatuksen hedelmä tunnetaan punaisena pitahayana. Keltaisen pitahayan nimellä puolestaan myydään Hylocereus megalanthuksen (= Selenicereus megalanthus, ks. yökaktukset) hedelmiä.
Metsäkaktuksia tunnetaan kaikkiaan 18 lajia.[6]
Metsäkaktukset (Hylocereus) on huonosti tunnettu suku kaktuksia, jotka kukkivat öisin, sillä lepakot ovat niiden tyypillisiä pölyttäjiä.
Suvun lajit muistuttavat läheisesti yökaktuksia (Selenicereus), ja jotkut lajit tunnetaankin myös Selenicereus-nimellä. Esiintymisalue on laaja kattaen trooppisen Keski-Amerikan, Etelä-Amerikan pohjoisosat sekä Karibianmeren saaria. Lajit ovat nopeakasvuisia ja useimmat myös vanhemmiten varsin suurikokoisia epifyyttejä. Kukat ovat erittäin kookkaita, yleensä 20–30 senttimetriä pitkiä (H. eli Selenicereus megalanthuksella jopa 38 cm, ks. yökaktukset). Hedelmät ovat syötäviä.
Hylocereus (du grec hulos « forêt » et cereus « cierge » en référence à l'aspect cireux des « feuilles ») est un genre de cactus semi- ou hémiépiphyte, originaire des Caraïbes, d'Amérique centrale et du nord de l'Amérique du Sud[1]. Il comprend 18 espèces à ce jour[1]. L’espèce la plus connue Hylocereus undatus donne le fruit nommé pitaya.
Le genre Wilmattea Britton & Rose a été "fusionné" avec le genre Hylocereus. De plus, certains pensent aujourd'hui que le genre Hylocereus devrait à son tour être fusionné avec le genre Selenicereus.
Hylocereus (du grec hulos « forêt » et cereus « cierge » en référence à l'aspect cireux des « feuilles ») est un genre de cactus semi- ou hémiépiphyte, originaire des Caraïbes, d'Amérique centrale et du nord de l'Amérique du Sud. Il comprend 18 espèces à ce jour. L’espèce la plus connue Hylocereus undatus donne le fruit nommé pitaya.
Šumski cereus (hilocereus, lat. Hylocereus), rod u porodici kaktusa, sadrži od 12-18 vrsta koje dolaze iz srednje Amerike i Meksika i Hylocereus undatus koji je vrtna biljka u tropskim krajevima.
Hylocereus doseže 9 m visine. Isto tako često zna biti biti i epifitni.
Neki Hylocereusi imaju goleme cvjetove, preko 30 cm koji se otvaraju noću. Večina vrsta ima bijele cvjetove, ali Hylocereus stenopterus ima cvjetove crvene boje.
Šumski cereus (hilocereus, lat. Hylocereus), rod u porodici kaktusa, sadrži od 12-18 vrsta koje dolaze iz srednje Amerike i Meksika i Hylocereus undatus koji je vrtna biljka u tropskim krajevima.
Hylocereus doseže 9 m visine. Isto tako često zna biti biti i epifitni.
Neki Hylocereusi imaju goleme cvjetove, preko 30 cm koji se otvaraju noću. Večina vrsta ima bijele cvjetove, ali Hylocereus stenopterus ima cvjetove crvene boje.
Hylocereus adalah genus dari kaktus. Beberapa spesies memiliki buah-buahan yang bisa dimakan, yang dikenal sebagai Buah Naga. Kejelasan tentang Hylocereus adalah genus berbeda belum dipastikan hingga Juli 2013[update].
Dalam klasifikasi International Cactaceae Systematics Group dari Organisasi Internasional untuk Penelitian Tanaman Sukulen, genus Hylocereus merupakan salah satu dari enam genera dari suku Hylocereeae. Dalam klasifikasi ini, genus Wilmattea Britton & Rose termasuk dalam Hylocereus.[1] Sebuah studi 2011 dari filogeni molekuler dari Cactaceae disimpulkan bahwa baik suku maupun genus tidak monofiletik (yaitu tidak terdiri atas keturunan dari nenek moyang yang sama). Dua spesies Hylocereus membentuk clade dengan dua spesies Selenicereus, menunjukkan bahwa genera itu tidak berbeda.[2]
Hylocereus adalah genus dari kaktus. Beberapa spesies memiliki buah-buahan yang bisa dimakan, yang dikenal sebagai Buah Naga. Kejelasan tentang Hylocereus adalah genus berbeda belum dipastikan hingga Juli 2013[update].
Selenicereus Britton et Rose, 1909 è un genere di piante succulente della famiglia delle Cactacee[1], originario dell'America centrale e meridionale.
Il genere è diffuso nel Texas, in Messico, in America centrale (Belize, Costa Rica, El Salvador, Guatemala, Honduras, Nicaragua, Panama), nei Caraibi (Bahamas, isole Cayman, Cuba, Republica Dominicana, Haiti, Giamaica, Puerto Rico, Trinidad-Tobago) e in America meridionale (Argentina, Bolivia, Brasile, Colombia, Ecuador, Guiana francese, Guyana, Paraguay, Peru, Suriname, Venezuela).[1]
Il genere comprende le seguenti specie:[1]
Esposizione alla luce solare intensa all'ombra a piacimento, in una posizione abbastanza arieggiata. Richiesta una temperatura minima in inverno tra 10 e 13° gradi, ma la temperatura minima che può sopportare è di circa 8°. Annaffiare abbondantemente da maggio a settembre, e bagnare almeno una volta al mese in autunno e inverno. Concimazioni copiose nel periodo estivo.
Selenicereus Britton et Rose, 1909 è un genere di piante succulente della famiglia delle Cactacee, originario dell'America centrale e meridionale.
Kertuotis (Hylocereus) – kaktusinių (Cactaceae) šeimos augalų gentis, kuriai priklauso naktį pražystantys kaktusai (naktį taip pat pražysta naktenis (Selenicereus)). Kelios rūšys turi valgomus vaisius, kurie vadinami drakonvaisiais arba pitajomis.
Paplitęs Centrinėje Amerikoje ir Meksikoje
Gentyje yra apie 18 rūšių:
Kertuotis (Hylocereus) – kaktusinių (Cactaceae) šeimos augalų gentis, kuriai priklauso naktį pražystantys kaktusai (naktį taip pat pražysta naktenis (Selenicereus)). Kelios rūšys turi valgomus vaisius, kurie vadinami drakonvaisiais arba pitajomis.
Paplitęs Centrinėje Amerikoje ir Meksikoje
Gentyje yra apie 18 rūšių:
Hylocereus calcaratus Kostarikinis kertuotis (Hylocereus costaricensis) Hylocereus escuintlensis Hylocereus estebanensis Hylocereus guatemalensis Lankstusis kertuotis (Hylocereus lemairei) Hylocereus microcladus Hylocereus minutiflorus Hylocereus monacanthus Melsvasis kertuotis (Hylocereus ocamponis) Hylocereus peruvianus Gausiašaknis kertuotis (Hylocereus polyrhizus) Hylocereus purpusii Hylocereus scandens Hylocereus stenopterus Tribriaunis kertuotis (Hylocereus triangularis) Tikrasis kertuotis (Hylocereus trigonus) Banguotasis kertuotis (Hylocereus undatus)Hylocereus is een geslacht van cactussen. De soorten komen voor in het zuiden van Mexico, in Centraal-Amerika, op de Caraïben en in het noorden van Zuid-Amerika.
Hylocereus is een geslacht van cactussen. De soorten komen voor in het zuiden van Mexico, in Centraal-Amerika, op de Caraïben en in het noorden van Zuid-Amerika.
Multimedia w Wikimedia Commons Hylocereus (Hylocereus (A.Berger) Britton & Rose ) – rodzaj roślin z rodziny kaktusów, którego przedstawiciele występują w tropikalnych lasach Ameryki Środkowej.
Kaktusy te to typowe epifity, wspinające się po drzewach i skałach. Łodyga wytwarza korzenie powietrzne. Kwiaty są bardzo duże, nocne. Rodzaj ten obejmuje także gatunki mające jadalne owoce, które często występują w handlu pod nazwą pitaja lub pod angielskimi nazwami dragonfruit lub pitahaya.
Wilmattea Britton & Rose
Należy do rodziny kaktusowatych (Cactaceae) Juss., która jest jednym z kladów w obrębie rzędu goździkowców (Caryophyllales) i klasy roślin okrytonasiennych[1]. W obrębie kaktusowatych należy do plemienia Hylocereeae, podrodziny Cactoideae[3].
Gromada okrytonasienne (Magnoliophyta Cronquist), podgromada Magnoliophytina Frohne & U. Jensen ex Reveal, klasa Rosopsida Batsch, podklasa goździkowe (Caryophyllidae Takht.), nadrząd Caryophyllanae Takht., rząd goździkowce (Caryophyllales Perleb), podrząd Cactineae Bessey in C.K. Adams, rodzina kaktusowate (Cactaceae Juss.), rodzaj Hylocereus (A.Berger) Britton & Rose[4].
Hylocereus (Hylocereus (A.Berger) Britton & Rose ) – rodzaj roślin z rodziny kaktusów, którego przedstawiciele występują w tropikalnych lasach Ameryki Środkowej.
Hylocereus, em português hilocéreo (do grego: ύλη: matéria + κηρός: cera) é um gênero botânico da família cactaceae, o qual inclui a pitaia.
Hylocereus, em português hilocéreo (do grego: ύλη: matéria + κηρός: cera) é um gênero botânico da família cactaceae, o qual inclui a pitaia.
Pitahayasläktet eller skogskaktusar (Hylocereus) är ett suckulent växtsläkte inom familjen kaktusar med 10-15 arter. De skiljs från de närstående arterna i nattkaktussläktet (Selenicereus) genom att blompipen har stora fjäll och saknar hår. Nattkaktussläktets arter har små fjäll och är vanligen håriga på blompipen.
Pitahayasläktet är äkta klättrande kaktusar med trekantiga stammar och luftrötter. Men få undantag är pitahayor mycket kraftigväxande och bildar enorma plantor. Kanterna på stammen är vågiga eller tandade och areolerna är placerade på högsta eller lägsta punkten beroende på art. Hos vissa arter är kanterna bruna och förhårdnade. Taggar är vanligen få eller saknas helt, de är ofta korta, men några arter har upp till centimeterlånga taggar. Blommorna är oftast vita eller gräddvita. Det finns dock arter med rosa eller röda blommor. De varierar i storlek från 5 cm upp till enorma blommor på över 30 cm långa. De slår vanligen ut på natten och pollineras i huvudsak av fladdermöss. Alla arter doftar, en del uppfattar vi som väldoftande, andra har en mer underlig kemisk doft. Frukterna är röda eller gula och hos röd pitahaya (H. undatus) kan de bli 12,5 centimeter i diameter.
Endast de mindre arterna är lämpade som krukväxter. De flesta arter blir alldeles för stora för både fönsterkarmen eller växthuset. De mindre arterna kan dock bli fina rumsväxter och blomma även inomhus. Flera arter odlas kommersiellt för frukterna, som säljs under namn som pitaya, pitahaya eller drakfrukt. Röd pitahaya används också som ympunderlag till klorofyll-lösa kaktusar som de sk. jordgubbs- och banankaktusarna.
Pitahayasläktet hör hemma i skogs- och stäppområden i Västindien, Mexiko, Centralamerika och norra Sydamerika. En art förekommer så långt söderut som Bolivia. Flera arter lever som epifyter, men de flesta arter är anpassningsbara och lever också som markbundna. De klättrar med hjälp av sina taggar och luftrötter.
Släktet är problematiskt och svårstuderat. Det stora utbredningsområdet ihop med stor variation har gjort det svårt att definiera arter. Troligen är art-antalet långt lägre än vad som vanligen presenteras.
De flesta arterna är mycket lättodlade. Till undantagen hör de rent tropiska arterna som behöver mycket värme för att utvecklas väl. Jorden bör innehålla mycket humus och vara väldränerad. De vill ha god tillgång till vatten från vår till höst. Arter med blådaggiga stammar tål full sol, de rent gröna mår bättre i silat solljus. De är absolut inga skuggväxter och behöver mycket ljus för att blomma. Pitahayor kräver vanligen en minimitemperatur på 10°C eller något högre, annars kan de angripas av en orange röta som snabbt kan förstöra en fin planta. Några arter klarar en temperatur på 8°C och till och med lägre, under förutsättning att de hålls helt torra. Under lämpliga förhållanden med värme och fuktighet kan de blomma vid vilken tid på året som helst, men vanligen framträder blommorna under den ljusa årstiden. Liten pitahaya (H. minutiflorus) och mexikansk pitahaya (H. ocamponis) är de arter som kan förväntas blomma tidigast. Andra arter måste vara äldre och kräver stora utrymmen för att nå blombar storlek.
Pitahayasläktet eller skogskaktusar (Hylocereus) är ett suckulent växtsläkte inom familjen kaktusar med 10-15 arter. De skiljs från de närstående arterna i nattkaktussläktet (Selenicereus) genom att blompipen har stora fjäll och saknar hår. Nattkaktussläktets arter har små fjäll och är vanligen håriga på blompipen.
Metne bakınız.
Dış bağlantılar
Wikimedia Commons'ta Hylocereus ile ilgili çoklu ortam belgeleri bulunur. 
Wikispecies'te Hylocereus ile ilgili detaylı taksonomi bilgileri bulunur. Hylocereus, bir kaktüs cinsi olup , her ne kadar bu tanım aynı zamanda Selenicereus cinsi içinde söylense de, "gece açan kaktüs" olarak adlandırılır. Bu cinsin bir kısım türleri pitaya veya ejder meyvesi olarak da bilinen büyük yenilebilir meyvelere sahip olup ticari amaçla yetiştirilir.
Çok geniş varyasyonlara ve türlere sahip olması nedeniyle anlaşılması epey zor ve daha yeni,yeni başka özellikleri tespit edilen bir kaktüs cinsidir ve Selenicereus ile yakından ilişkisi vardır. Wilmattea Britton & Rose cinsi Hylocereus cinsi içinde değerlendirilir. Bununla birlikte bazı bilim adamlarınca Hylocereus türü Selenicereus türünün içinde kabul edilir.
Hylocereus, bir kaktüs cinsi olup , her ne kadar bu tanım aynı zamanda Selenicereus cinsi içinde söylense de, "gece açan kaktüs" olarak adlandırılır. Bu cinsin bir kısım türleri pitaya veya ejder meyvesi olarak da bilinen büyük yenilebilir meyvelere sahip olup ticari amaçla yetiştirilir.
Довгі тригранні стебла досягають до 10-12 м довжини. На стеблах є додаткові коріння, якими рослина може розмножуватися, утворюючи великі чагарники. Колючки м'які короткі (0,1-1 см завдовжки), у деяких видах зовсім відсутні. Білі воронкоподібні квіти, діаметром 10-30 см, розпускаються вночі. Це одні з найбільших квітів у родині Кактусові. У Hylocereus polyrhizus квітки в діаметрі сягають 40 см. Плоди вкриті лусками. Плід Hylocereus undatus має білу м'якоть та маленьке чорне насіння.
Плоди деяких видів можна їсти. Широковідомі під назвою «Пітайа» та «Фрукт-дракон». Не зважаючи на красивий вигляд, м'якоть плодів не має визначеного смаку. В домашніх умовах вирощують Гілоцереус хвилястий (Hylocereus undatus) та Гілоцереус трикутний (Hylocereus triangularis).
Hylocereus (A.Berger) Britton & Rose (1909)
Виды
Гилоцереус[2] (лат. Hylocereus) — род эпифитных лазящих кустарниковидных кактусов с очень длинными, легко ветвящимися, обычно 3-гранными стеблями, достигающими 10—12 м длины. Некоторые виды, особенно Гилоцереус волнистый (Hylocereus undatus), — важные сельскохозяйственные культуры, выращиваемые ради получения съедобных плодов, известных под обобщённым названием питайя.
Объём рода — от 15[3] до 18[4] видов.
Стебли относительно слабые, уплощённые либо, чаще, с широкими крыльями[5], от светло-зелёных до тёмно-зелёных, ползучие, диаметром от 2 до 12 см, с большим количеством воздушных корней. Колючки (2—10) короткие (0,1—1 см длиной), в большинстве мягкие, щетинковидные или игловидные, иногда вовсе отсутствуют.
Цветки белые, воронковидные, распускаются ночью[5], самые крупные в семействе кактусовых (диаметром 10—30 см). У Hylocereus lemairei [syn. Hylocereus polyrhizus] цветки достигают 40 см в диаметре. Длинная цветочная трубка и плоды покрыты чешуйками. Семена относительно крупные, чёрные.
Гилоцереусы распространены в Вест-Индии, Мексике, Центральной Америке, Венесуэле и Бразилии.
Многие виды гилоцереусов вполне успешно культивируются в закрытых помещениях. Поскольку они весьма неприхотливы, отличаются быстрым ростом и могут нормально развиваться в полутени, их нередко используются для озеленения помещений с недостаточной освещённостью[6].
В коллекциях кактусов гилоцереусы нашли применение как подвои для некоторых слаборастущих (в том числе некоторых эпифитных) видов[6].
Рекомендуется выращивать растения в полутени, регулярно увлажняя; землесмесь использовать легкую и плодородную, достаточно кислую (кислотностью около 5,5 pH), состоящую из листового перегноя с большим количеством песка (до 30 %). Зимой рекомендуется полив ограничивать и содержать растения при температуре от 14 до 17 °C. Размножение — стеблевыми черенками (они укореняются достаточно быстро)[6] либо семенами[5].
По информации базы данных The Plant List, род включает 15 видов[3]:
Многие домашние кактусы, известные под названием «филлокактус», являются гибридами, полученными в результате скрещивания крупноцветковых гилоцереусов с представителями рода Эпифиллюм (Epiphyllum)[7].
Гилоцереус (лат. Hylocereus) — род эпифитных лазящих кустарниковидных кактусов с очень длинными, легко ветвящимися, обычно 3-гранными стеблями, достигающими 10—12 м длины. Некоторые виды, особенно Гилоцереус волнистый (Hylocereus undatus), — важные сельскохозяйственные культуры, выращиваемые ради получения съедобных плодов, известных под обобщённым названием питайя.
Объём рода — от 15 до 18 видов.
ヒモサボテン属はサボテン科の常緑多年草。メキシコから中南米原産。通称サンカクサボテン、園芸では三角柱、百連閣（ビャクレンカク）などの名でも呼ばれ、中国語名の量天尺（リョウテンシャク）の名でも知られる。
ヒモサボテン属の果実はピタヤ（ピターヤ、ドラゴンフルーツ）の名で知られている。ヒモサボテン属の果実を総称しピタヤと呼び、ドラゴンフルーツはピタヤの一品種Hylocereus undatusの果実に付けられた商品名である。それ以外の品種の果実も果皮の黄色いイエローピタヤ、果肉の赤いレッドドラゴンフルーツなどの名称で流通している。
ヒモサボテン属のサボテンは、果実には種ごとに色や味など特筆できる差異があり、育て方にも難易の違いがあるが、その植物や花の概観には大きな違いは現れない。日本ではヒモサボテン属のサボテンは主に観賞目的、あるいは他のサボテンを接木するための台として園芸栽培されている。そのため果実の収穫を目的としない日本でヒモサボテン属の種ごとの標準和名は付いていない。通称の「サンカクサボテン」か、その他の園芸名で呼称されている。
園芸で人気のゲッカビジン（クジャクサボテン属）とは近縁種であるため、植物の概観や花がよく似ている。ゲッカビジンにもドラゴンフルーツにそっくりな赤い果実が実り、そちらも食べることが出来る。ただしゲッカビジンは受粉を助ける動物が日本に生息しないため、果実を実らすには人工授粉の必要がある（詳細はゲッカビジンの項目参照）。同様の理由から日本で観賞用に植えられたサンカクサボテンが開花をしても、結実するのを見る機会はほぼ無い。
接木の台木として扱われる時は三角柱の名で呼ばれることが多い。成長がきわめて早く生産性が高いため緋牡丹（ギムノカリキウム属の葉緑素を欠いたアルビノ）などの廉価な接木苗に多用されるが、耐寒性が無く寿命も短いという大きな欠点もあり、接ぎ穂の延命には切って地面に植え直す接ぎ降ろし、あるいは別の台木に直し接ぎか、あるいは消耗品的に割り切る必要がある。
本項の写真にもあるとおりかなり大きな果樹に育つが、日本では南西諸島や小笠原諸島を除けば無加温での越冬は困難なため、多数の果実を収穫できるほどの大株に育てることは難しい。実生で種子から育成すること自体は容易で、フルーツとして市販されている生果に無数に混じっている種の食べ残しからでも15℃以上くらいの温度と水気を保てばすぐに発芽し生育を始める。
H.undatusの花
果実（白い果肉のドラゴンフルーツ）
植物
H.costaricensisの花
果実（赤い果肉のドラゴンフルーツ）
S.megalanthusの花
果実（ピタヤ）
ヒモサボテン属はサボテン科の常緑多年草。メキシコから中南米原産。通称サンカクサボテン、園芸では三角柱、百連閣（ビャクレンカク）などの名でも呼ばれ、中国語名の量天尺（リョウテンシャク）の名でも知られる。
삼각주선인장속(三角柱仙人掌屬, 학명: Hylocereus 힐로케레우스[*])은 선인장과의 속이다.[1] 과거에는 삼각주선인장 및 용과 류 등을 포함하는 독립된 속으로 여겨졌으나, 분자계통학적 연구가 이루어지면서 달빛선인장속(Selenicereus)에 병합되었다.[2][3]
_3.173.jpg)
