الأسماء في صفحات التنقل
Ixodes uriae, also known as the seabird tick, is a species of parasitic tick known to infest marine birds.[1][2] It is native to many high latitude areas in the northern and southern hemispheres including Alaska, Canada, Faroe Islands, Iceland, Greenland, England, Scotland, Norway, Finland, the Kola Peninsula, Russia, Patagonia, South Africa and Australia.[3]
A study examined the life cycle of the tick in colonies of king penguin and macaroni penguin. It was found that on the king penguin, the cycle took three years and the period for engorgement was limited to 3.5–4.5 months each year even though penguins occupied the site throughout the year. The ticks nearly all overwintered in the unengorged state. In contrast, the cycle took two years in the macaroni penguin in consequence of the rather different timetable of occupation of the colony for breeding and moulting in this species.[4]
A study in an Adelie penguin colony found that the tick had alternate periods of feeding and off-host aggregation under rocks. The engorged ticks found an aggregation site with the help of a pheromone released by other ticks. Guanine, the major excretory product of ticks, encouraged assembly. Non-fed stages responded positively to guano and uric acid, excretory products of the penguins, suggesting that these act as a kairomone to help them locate their host. After feeding, the immature ticks’ response to both the assembly and kairomones ceased for a few days until after they had moulted.[5]
Ixodes uriae has been shown to be a vector of Borrelia garinii, a species of spirochaete that causes Lyme disease in humans. However, in order for the bacterium to infect man, another species of tick would have to be involved, Ixodes scapularis which is found on deer. Cross infection between seabirds and deer is uncommon because they do not share the same habitat so the risk to human health of infected Ixodes uriae is minimal.[6]
In 1975, the Nugget virus (Kemerovo or Great Island virus serogroup) and Taggert virus (Sakhalin serogroup) were isolated from Ixodes uriae from Macquarie Island.[7]
In association with Macquarie Island penguins the tick was shown in 2009 to harbor five arboviruses: Gadgets Gully virus and Precarious Point virus, both previously described, and the previously unknown Sandy Bay virus (an orbivirus), Catch-me-cave virus (a phlebovirus), and Finch Creek virus (a nairovirus).[8]
Ixodes uriae, also known as the seabird tick, is a species of parasitic tick known to infest marine birds. It is native to many high latitude areas in the northern and southern hemispheres including Alaska, Canada, Faroe Islands, Iceland, Greenland, England, Scotland, Norway, Finland, the Kola Peninsula, Russia, Patagonia, South Africa and Australia.
Ixodes uriae est une espèce de tiques de la famille des Ixodidae.
Cette espèce se rencontre dans le nord de l'Amérique du Nord et de l'Eurasie, dans le sud de l'Océanie et de l'Afrique et dans les Îles sub-antarctiques[1].
Elle a une large aire de répartition probablement parce que les oiseaux peuvent la transporter presque partout lors de leurs migration, y compris de l'hémisphère nord à l'hémisphère sud.
Cette tique est adaptée aux oiseaux, marins notamment, mais vit aussi sur des mammifères.
C'est une " tique dure " de très petite taille à l'état normal (tout particulièrement aux deux premiers stades de larve et nymphe), la femelle est nettement plus visible lorsqu'après 3 ou 4 jours de repas, elle est gonflée de la chair et du sang dissous de son hôte... Ce repas lui permettra de produire plusieurs milliers d'œufs pondus par un orifice qui semble presque situé sous la bouche tant son abdomen est distendu avant la ponte. Après cette ponte elle meurt. La promiscuité de certains oiseaux se reproduisant en groupes denses sur les îles ou falaises favorise probablement pour eux le risque d'être piqué par des tiques et le risque que ces dernières véhiculent des endoparasites microbiens.
Comme chez toutes les espèces de tiques, la femelle adulte engorgée de son repas a l'apparence d'un sac gonflé.
Elle semble présenter une grande variété génétique. Certains préfèrent parler d'un complexe Ixodes uriae.
Après s'être gorgée de son repas, la femelle se laisse tomber au sol. Elle pond ses œufs qui écloront au printemps.
Cette espèces vectrice de plusieurs maladies affectant les animaux (zoonoses), qu'elle peut véhiculer de mammifères à des oiseaux et inversement.
Des recherches portent sur les micropathogènes véhiculés par Ixodes uriae (suivies en France par le CEFE – Alfort). L'Institut Pasteur et l'IRD ont commencé à typer les borrélies véhiculées par les tiques d’oiseau de mer (dont Ixodes uriae).
Lundamítill (fræðiheiti: Ixodes uriae) eða lundalús[1] er blóðmítill (Ixodida) sem lifir á sjófuglum. Á Íslandi hefur lundamítill fundist á lunda, teistu, langvíu, máfum, stormsvölu, sjósvölu, skrofu, skörfum og æðarfuglum og á mönnum. Lundamítill hefur í daglegu máli verið kallaður lundalús en hann er ekki eiginleg lús, hann er áttfætla en ekki skordýr og er skyldur skógarmítli. Lundamítill er dæmigerður blóðmítill og eru munnlimir sérhæfðir til að stinga í húð og með hökum til að festast. Aftan við höfuðið er harður skjöldur en annars er líkami dýrsins linur og getur þanist gríðarmikið út þegar hann fyllist af blóði og getur lundamítillinn þá margfaldað þyngd sína. Það er erfitt og óráðlegt að losa lundamítill úr stungusári með að toga í hann en algeng húsráð eru að fara í heitt bað eða bera steinolíu, spritt eða joð á mítilinn og svæðið í kring til að drepa hann.
Lundamítill (fræðiheiti: Ixodes uriae) eða lundalús er blóðmítill (Ixodida) sem lifir á sjófuglum. Á Íslandi hefur lundamítill fundist á lunda, teistu, langvíu, máfum, stormsvölu, sjósvölu, skrofu, skörfum og æðarfuglum og á mönnum. Lundamítill hefur í daglegu máli verið kallaður lundalús en hann er ekki eiginleg lús, hann er áttfætla en ekki skordýr og er skyldur skógarmítli. Lundamítill er dæmigerður blóðmítill og eru munnlimir sérhæfðir til að stinga í húð og með hökum til að festast. Aftan við höfuðið er harður skjöldur en annars er líkami dýrsins linur og getur þanist gríðarmikið út þegar hann fyllist af blóði og getur lundamítillinn þá margfaldað þyngd sína. Það er erfitt og óráðlegt að losa lundamítill úr stungusári með að toga í hann en algeng húsráð eru að fara í heitt bað eða bera steinolíu, spritt eða joð á mítilinn og svæðið í kring til að drepa hann.
Ixodes uriae[2] este o specie de căpușe din genul Ixodes, familia Ixodidae, descrisă de White în anul 1852.[3][4] Conform Catalogue of Life specia Ixodes uriae nu are subspecii cunoscute.[3]
|access-date= (ajutor)Mentenanță CS1: Nume multiple: lista autorilor (link)
Ixodes uriae este o specie de căpușe din genul Ixodes, familia Ixodidae, descrisă de White în anul 1852. Conform Catalogue of Life specia Ixodes uriae nu are subspecii cunoscute.
Havsfågelfästing[3] (Ixodes uriae)[2] är en fästingart som beskrevs av White 1852.[4]Enligt Catalogue of Life[5][6] och den svenska databasen Dyntaxa[2] ingår Ixodes uriae i släktet Ixodes och familjen hårda fästingar. (Tidigare angav Dyntaxa namnet som Ceratixodes uriae, men det är numera ändrat[2]). Arten är reproducerande i Sverige.[2] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[5]
Som alla fästingar har de fullvuxna individerna åtta ben. Färgen är gulbrun (kan mörkna hos en blodfylld individ). Hanen och den icke blodfyllda honan är mellan 3 och 4 mm långa, medan en hona som just sugit sig full med blod kan bli upp till 12 mm lång.[7]
Arten är bipolar, den förekommer både i Arktis och Antarktis (samt angränsande regioner)[8]. På norra halvklotet finns den i Alaska, Kanada, Island, Grönland, Storbritannien, Norge, Finland och Ryssland[8]. Dyntaxa och Artdatabanken anger dessutom att den är reproducerande i Sverige, men ingen information om utbredningen anges.[2][3] På södra halvklotet är arten circumpolär och finns i Patagonien, Sydafrika, Australien, Kerguelen, Île Saint-Paul, Nightingale Island, de subantarktiska Campellöarna samt på Antarktiska halvön[8].
Som alla fästingar är arten en parasit som suger blod från högre djur, för denna art havsfåglar från Arktis och Antarktis samt närliggande regioner. Vanliga arter är tärnor, pingviner och liror.[9] Den tål temperaturer från -30ºC till +40ºC (den senare är nära blodtemperaturen hos många fåglar). När arten inte suger blod, söker den skydd under stenar för att undgå uttorkning.[9] Undersökningar gjorda på en adéliepingvinkoloni vid Palmer Station på Antarktis, har visat att fästingen hittar sina offer med hjälp av urinsyra i pingvinspillningen. Dessutom består fästingens avföring till stor del av guanin (en av de fyra kvävebaserna som bygger upp DNA och RNA), som verkar som ett feromon på andra fästingindivider och får dem att samlas.[10]
Livslängden är 3 år.[9]
Wikimedia Commons har media som rör Havsfågelfästing.
Wikispecies har information om Ixodes uriae.
Havsfågelfästing (Ixodes uriae) är en fästingart som beskrevs av White 1852.Enligt Catalogue of Life och den svenska databasen Dyntaxa ingår Ixodes uriae i släktet Ixodes och familjen hårda fästingar. (Tidigare angav Dyntaxa namnet som Ceratixodes uriae, men det är numera ändrat). Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Deniz kuşu kenesi (Ixodes uriae), yaz kenesigiller (Ixodidae) familyasından kene türüdür.
Deniz kuşlarında aslaktır.
Deniz kuşlarında Gadgets-Gully-Virus (GGYV) virüsünün taşıyıcısıdır.
Alaska, Kanada, İzlanda, Grönland, İngiltere, İskoçya, Norveç, Finlandiya, Kola Yarımadası, Rusya, Patagonya, Güney Afrika ve Avustralya yayıldığı başlıca alanlardır.
İngilizce (seabird tick) Almanca (Seevogelzecke)
Deniz kuşu kenesi (Ixodes uriae), yaz kenesigiller (Ixodidae) familyasından kene türüdür.
