Silene és un gènere de plantes amb flor de la família de les cariofil·làcies. El gènere Silene està estretament emparentat amb el gènere Lychnis. Silene, el nom llatí del gènere, prové de la paraula "Silè", personatge de la mitologia grega que es representa sempre amb el ventre gros i fa referència al calze inflat de les flors. L'espècie més coneguda són els colitxos, colissos, esclafidors o petonets.
Hi ha uns tres centenars d'espècies,[1] entre elles:
Silene és un gènere de plantes amb flor de la família de les cariofil·làcies. El gènere Silene està estretament emparentat amb el gènere Lychnis. Silene, el nom llatí del gènere, prové de la paraula "Silè", personatge de la mitologia grega que es representa sempre amb el ventre gros i fa referència al calze inflat de les flors. L'espècie més coneguda són els colitxos, colissos, esclafidors o petonets.
Limurt (Silene)[1] er stor planteslægt med ca. 75 arter[2], som er udbredt i Europa, Nordafrika, Asien og Nordamerika. Det er urteagtige planter med modsatte, linjeformede eller ovale blade. Blomsterne sidder i en topagtig stand, der består af kvaste. De enkelte blomster har et rørformet bæger og fligede kronblade. Frugten er en kapsel med kort stilk.
Beskrevne arter
Die Leimkräuter (Silene) bilden eine artenreiche Pflanzengattung innerhalb der Familie der Nelkengewächse (Caryophyllaceae). Einige Arten der Gattung sind als Lichtnelken oder Taubenkropf bekannt. Die 600 bis 700 Arten sind hauptsächlich in den gemäßigten Gebieten der Nordhalbkugel verbreitet.
Silene-Arten wachsen als ein- bis zweijährige oder ausdauernde krautige Pflanzen, selten sind es Halbsträucher. Die Stängel sind selbständig aufrecht, aufsteigend oder kriechend.[1]
Von den gegenständig angeordneten Laubblättern sind die unteren meist gestielt und die oberen meist sitzend. Die einfachen Blattspreiten sind pfriemförmig, linealisch, lanzettlich bis eiförmig-lanzettlich oder elliptisch.[1]
Die Blüten stehen einzeln oder sind in Blütenständen, die die Form von Monochasien, Dichasien oder Thyrsen aufweisen, zusammengefasst.[1]
Die radiärsymmetrischen Blüten sind fünfzählig mit doppelter Blütenhülle. Die fünf Kelchblätter sind röhrig, trichter-, ei- bis glockenförmig verwachsen. Der Kelch ist meist zehnnervig. Die fünf Kelchzähne besitzen einen bewimperten, häutigen Rand. Die Kronblätter weisen ein breites Spektrum an Färbungen auf. Die fünf Kronblätter sind jeweils ungeteilt oder in zwei oder vier Lappen geteilt. Die Kronblätter sind meistens in Nagel und Platte aufgeteilt, wobei der als „Nagel“ bezeichnete länglich zulaufende Kronblattteil in die Kelchröhre reicht und die Platte jener Teil des Kronblatts ist, der abgeknickt den sichtbaren Teil der Krone bildet. Es sind Kronschuppen vorhanden, die ein Nebenkrönchen bilden.
Es sind zwei Kreise mit je fünf Staubblättern vorhanden. Drei oder fünf Fruchtblätter sind zu einem Fruchtknoten verwachsen. Der Fruchtknoten enthält viele Samenanlagen. Es sind drei oder fünf freie Griffel vorhanden. Das Androgynophor ist mehr oder weniger auffällig. Die Blüten sind zwittrig oder eingeschlechtig. Häufig kommen männliche, sterile Blüten mit deutlich kürzeren Androgynophoren und Kronen an Pflanzen mit sonst zwittrigen Blüten vor. Teilweise ist sekundär Zweihäusigkeit (Diözie) entstanden mit männlichen und weiblichen Blüten auf getrennten Pflanzen.[1]
Die Kapselfrucht öffnet sich mit sechs, zehn oder selten fünf Zähnen. Selten werden Beeren gebildet (beispielsweise beim Taubenkropf (Silene baccifera); diese Arten waren früher in einer eigenen Gattung Cucubalus). Die winzigen, nierenförmigen Samen besitzen eine mehr oder weniger warzige Oberfläche und manchmal einen geflügelten Rand.[1]
Je nach Silene-Art handelt es sich um Therophyten, Hemikryptophyten oder Chamaephyten.
Die Gattung Silene ist bekannt für verschiedene Arten von Metallophyten (Metall-Zeigerpflanzen). Sie können größere Mengen an Schwermetallen (Zink, Cobalt, auch Cadmium, Quecksilber) aufnehmen.
Die Bestäubung erfolgt häufig durch Schmetterlinge. Oft werden jene Arten mit auffälligen Blütenfarben während des Tages von Tagfaltern bestäubt, dazu gehören alle Arten der ehemaligen Gattungen Lychnis und Viscaria. Dagegen besitzen viele Arten, die auch früher schon in der enggefassten Gattung Silene waren, weiße Blüten und werden während der Nacht durch Nachtfalter bestäubt.
Die Nachtblütigkeit scheint aus ursprünglich tagblühenden Arten mehrmals entstanden zu sein. Auch andere Insekten spielen bei der Bestäubung eine Rolle. Besonders bei den Therophyten kommt Selbstbestäubung (Autogamie oder Geitonogamie) vor. Selbstkompatibilität kommt bei vielen Arten vor. Einige Arten besitzen einen starken Duft.[2]
Der Gattungsname Silene bezieht sich auf Silen, den Begleiter des Bacchus in der griechischen Mythologie. Dieser wurde gerne aufgedunsen und fettleibig dargestellt, womit man den aufgeblasenen Kelch des Taubenkropf-Leimkrautes (Silene vulgaris) assoziierte.[3]
Die Gattung Silene wurde 1753 durch Carl von Linné in Species Plantarum[4] aufgestellt. Zum Protolog gehört auch die Diagnose in Genera Plantarum.[5][6] Der botanische Gattungsname Silene ist die weibliche Form von Silenus, einer Gestalt in der griechischen Mythologie. Silene L. nom. cons. wurde nach den Regeln der ICBN (Vienna Code Art. 14.4 & App. III) konserviert gegenüber Lychnis L. nom. rej.[7] Weitere Synonyme für Silene L. sind: Anotites Greene, Behen Moench, Behenantha (Otth) Schur, Carpophora Klotzsch, Charesia E.A.Busch, Conosilene (Rohrb.) Fourr., Coronaria Guett., Corone Hoffmanns. ex Steud., Cucubalus L., Ebraxis Raf., Elisanthe (Fenzl ex Endl.) Rchb., Evactoma Raf., Gastrocalyx Schischk., Gastrolychnis (Fenzl) Rchb., Kaleria Adans., Leptosilene Fourr., Lychnanthos S.G.Gmel., Melandrium Röhl., Melandryum Rchb., Muscipula Fourr., Nanosilene (Otth) Rchb., Neoussuria Tzvelev, Oberna Adans., Oncerum Dulac, Petrocoma Rupr., Pleconax Raf., Polyschemone Schott, Nyman & Kotschy, Schischkiniella Steenis, Scribaea Borkh., Silenanthe Griseb. & Schenk, Sofianthe Tzvelev, Ussuria Tzvelev, Xamilenis Raf.[7][8][9]
Seit 2007 werden einige Arten in die Gattung Heliosperma (Rchb.) Rchb. ausgegliedert.[9]
Die Gattung Silene gehört zur Tribus Sileneae in der Unterfamilie Caryophylloideae innerhalb der Familie Caryophyllaceae.[7]
Der Umfang der Gattungen Silene, Lychnis, Viscaria, Melandrium und Cucubalus wurde lange kontrovers diskutiert. Während letztere beiden Gattungen wohl heute sicher in Silene enthalten sind, gibt es noch immer fast gleichwertige Meinungen, Lychnis als eigenständige Gattung zu behalten oder ihre Arten auch in eine sehr artenreiche Gattung Silene zu stellen. Molekulargenetische Daten erlauben zwei Wege, um hier monophyletische Gattungen zu erhalten. Es gibt die Möglichkeit, entweder die Gattung Silene in mehrere kleinere Gattungen aufzugliedern, dann kann man auch die Gattung Lychnis behalten,[10][11][12][13][14][15] oder man bildet eine große Gattung Silene, in der alle Arten (aus Cucubalus, Melandrium, Lychnis, Silene, Viscaria) enthalten sind.[16][17][18][8][2]
Es gibt etwa 600 (oder mit den Lychnis-Arten 700) Silene-Arten. Sie sind hauptsächlich in den gemäßigten Zonen der Nordhalbkugel beheimatet. Aber es gibt auch Arten in Afrika und Südamerika. In China kommen 110 Arten (ohne Lychnis-Arten) vor, 67 davon nur dort. Es gibt Arten auf allen Höhenlagen, in Höhenlagen von etwa 5000 Meter kommen mindestens drei Arten vor, aber die Rekordhöhe von 5200 Meter erreicht in Tibet Silene zhongbaensis.[1]
Hier eine Auswahl an Arten:[7][1][8][19]
Es existieren auch Hybriden, dies erschwert manchmal die Artbestimmung.
Nicht mehr zu dieser Gattung wird gerechnet:[47]
Die Leimkräuter (Silene) bilden eine artenreiche Pflanzengattung innerhalb der Familie der Nelkengewächse (Caryophyllaceae). Einige Arten der Gattung sind als Lichtnelken oder Taubenkropf bekannt. Die 600 bis 700 Arten sind hauptsächlich in den gemäßigten Gebieten der Nordhalbkugel verbreitet.
Silene l'è 'l nòm de 'n zèner de piànte de la famìa de le Caryophyllaceae. I è piànte 'mparentàde con chèle del zèner Lychnis.
El nòm del zèner l'è de sigür en relasiù co la figüra de Sileno, pàder adutìf e edücadùr de Dioniso, sèmper figüràt co la pànsa 'nfiàda che la fà nì 'n mènt el càles de divèrse spéci, per ezèmpe S. vulgaris o S. conica.
Le piànte del zèner Silene le g'ha fòie opòste. De sòlet i è laceolàde ma 'ndèna quach spéce pò a lineàre o spatolàde.
I fiùr i è ermafrudìcc o polìgami (sö 'l stès ezemplar se troa fiùr apéna mascc o apéna fèmina), eteroclamidàcc (pereànse co càles e coròla bèi destacàcc), pentàmer (càles e coròla furmàcc de 5 elemèncc). I fiur del zèner Silene de sòlet i è bianch, zaldulì, ròza o rós.
El càles l'è l'elemènt piö caraterìstich de chèsta spéce; l'è a fùrma de tübizì (gamosèpalo), de spès l'è sgiónf, con divèrse nervadüre sö la longhèsa (de 10 'nfìna a de piö de 50) e dentàt a l’àpice.
Divèrse spéci le pöl vìga fiur unisesuài (en particolàr, S. dioica e S. latifolia). En chèsti càzi el càles dei fiùr fèmina de spès i è piö sgionf che chèl dei fiùr mascc. El fröt l'è 'na cápsula a 5 compartimèncc.
La Silene dioica, la Silene vulgaris e la Silene latifolia i è piànte che se èt facilmèt en töta Europa.
She genus dy lossreeyn blaaghey eh Silene. Dy cadjin, ta sleih cur blaa ny ferrishyn er Silene dioica as Silene latifolia, dooieyn cadjin 'syn Oarpey.
Ta duillagyn neuchramp oc. Ta blaaghyn nyn lomarcan ny ayns crouwyn-blaaghey. Ta queig petyllyn oc as co-chrooaght lieh-chrantessenagh.
Silene is a genus o flouerin plants in the faimily Caryophyllaceae. Common names include campion (which is shared wi the relatit genus Lychnis) an catchflee.
Reid campion (S. dioica) an white campion (S. latifolia) are common wildflouers throughoot Europe an elsewhaur. Thay readily hybridise tae produce plants wi paler pink flouers. The moss campion is common in the Arctic.
Silene species are uised as fuid plants bi the larvae o mony lepidopterans.
She genus dy lossreeyn blaaghey eh Silene. Dy cadjin, ta sleih cur blaa ny ferrishyn er Silene dioica as Silene latifolia, dooieyn cadjin 'syn Oarpey.
Silene l'è 'l nòm de 'n zèner de piànte de la famìa de le Caryophyllaceae. I è piànte 'mparentàde con chèle del zèner Lychnis.
Tervazhein vai Tervaižed (latin.: Silene) om üks'voččiden da äivoččiden heinäsižiden kazmusiden heim tobjimalaz, om mugažo pol'penzhid. Kaik lugetas läz 700 erikod. Mülütadas Uniheinižed-sugukundha, sen kaikiš äiluguižemb heim.
Heimon erikod kazdas Pohjoižen mapoliškon subarktižes i venos vöiš. Kaikiš enamba erikod om Keskmeren maiš. Läz 150 erikod Venämas lähižidenke maidenke.
Äjad üks'voččed erikod oma rujoheinikš pöudoil, kazdas pustolänil. Äivoččed erikod elädas kivekahiš sijiš i letemaiš, sätas maturbišt.
Seikhed oma püštoiktad vai libujad, sarakoitas. Lehtesed kazdas vastaiti, išttas, lancetan formal. Lehtesed i seikhed oleskeldas pal'had vai karvakahad, no kaik oma rauguižidenke. Raugud eritadas klejindsubstancijad tervan polhe, pened gavedid puttas klejha.
Änikod oma keratud löuste- vai tähk-änikusihe, erasti üks'jäižed änikod oleldas. Viž äniklehtest, änikon muju voib olda vauged, vihandan polhe, ruza vai purpurine. Kazmused änikoittas semendkuspäi sügüz'aighasai. Tervazheinän semned küpsnedas teravas, 1 gramm kogoneb 2200 semnehesai, plod om koumepalaine konorüt.
Tervazhein vai Tervaižed (latin.: Silene) om üks'voččiden da äivoččiden heinäsižiden kazmusiden heim tobjimalaz, om mugažo pol'penzhid. Kaik lugetas läz 700 erikod. Mülütadas Uniheinižed-sugukundha, sen kaikiš äiluguižemb heim.
Tiɣiɣac (Isem usnan: Silene) d tawsit n yemɣi seg twacult n tenɣerfelt. Carl Von Linné d amdan amezwaru i yuran fell-as deg useggas n 1753.
Tiɣiɣac (Isem usnan: Silene) d tawsit n yemɣi seg twacult n tenɣerfelt. Carl Von Linné d amdan amezwaru i yuran fell-as deg useggas n 1753.
Лакштяемка[2] (лат. Siléne, руз. Смолёвка) — буе тикшень касовксонь. Пазонь цецянсетнень (Caryophyllaceae).
Весемикс буесэнть лововить 400 видт Пелевеёнксонь пельсшарсо, седе ламо Куншкамасторонь иневедь масторга[3]. Россиясо ды шабрацек мастортнева вастневить 150 видт, Чивалгомань Сибирьсэ 22 видт, Алтайсэ — 15.
Кавто пельксэнь лакштяемка (Silene dioica)
Чъиузæнг[1] (лат. Silene; уырыс. Смолёвка) у бирæазон зайæгойты мыггаг.
Silene is a genus of flowering plants in the family Caryophyllaceae. Containing nearly 900 species,[1] it is the largest genus in the family.[2] Common names include campion and catchfly. Many Silene species are widely distributed, particularly in the northern hemisphere.[2]
The genus has been crucial to studies in ecology, evolutionary biology, and genetics, serving as a model for understanding sex determination in plants. Silene species typically contain a mix of hermaphroditic and female (or male-sterile) individuals, and some have evolved separate male and female sexes with chromosomal sex determination. Silene flowers attract flies and have been used in research on speciation, host-pathogen interactions, biological invasions, adaptation to heavy-metal-contaminated soils, metapopulation genetics, and organelle genome evolution. Certain Silene species hold the largest identified mitochondrial genomes.
The genus name "Silene" is derived from Silenus, an Ancient Greek woodland deity. Silene was first described by Linnaeus and is closely related to the genus Lychnis. Sexual systems across Silene species vary, with most being hermaphroditic. Numerous Silene species are used in perennial gardens, and some have received the Royal Horticultural Society's Award of Garden Merit. Silene undulata is used by the Xhosa of South Africa in divination rituals, while Silene vulgaris is a culinary ingredient in some Mediterranean regions. Fossil seeds of the Silene microsperma from the Oligocene period have been found in the Rhön Mountains, central Germany.
Members of this genus have been the subject of research by preeminent plant ecologists, evolutionary biologists, and geneticists, including Charles Darwin, Gregor Mendel, Carl Correns, Herbert G. Baker, and Janis Antonovics. Many Silene species continue to be widely used to study systems, particularly in the fields of ecology and evolutionary biology.[3] The genus has been used as a model for understanding the genetics of sex determination for over a century. Silene species commonly contain a mixture of hermaphroditic and female (or male-sterile) individuals (gynodioecy), and early studies by Correns showed that male sterility could be maternally inherited,[4][5] an example of what is now known as cytoplasmic male sterility. Two independent groups of species in Silene have evolved separate male and female sexes (dioecy) with chromosomal sex determination that is analogous to the system found in humans and other mammals.[6][7]
Silene flowers are frequently visited by flies, such as Rhingia campestris.[8] Silene species have also been used to study speciation, host-pathogen interactions, biological species invasions, adaptation to heavy-metal-contaminated soils, metapopulation genetics, and organelle genome evolution.[3] Notably, some members of the genus Silene hold the distinction of harboring the largest mitochondrial genomes ever identified.[9]
Silene is the feminine form of Silenus, an Ancient Greek woodland deity who was a companion and tutor to the wine god Dionysus.
Silene was originally described by Linnaeus.[1] Silene is the feminine form of Silenus, a Greek woodland deity.[10] Divisions of the genus into subgenera or sections before 2003 do not seem to be well-supported by molecular evidence.[2]
The genus Lychnis is closely related to and considered separate from Silene,[11][12] differing in the flowers having five styles (three in Silene), the seed capsule having five teeth (six in Silene), and in the sticky stems of Lychnis.
Sexual systems vary across species. Most Silene species are hermaphroditic representing 58.2% of Silene species, 14.3% are dioecious, 13.3% gynodioecious, and 12.2% are both gynodioecious and gynomonoecious. Trioecy, andromonoecy, and gynomonoecy have also been reported but are extremely rare.[13]
The lychnis is also the common name of Hadena bicruris, a species of noctuid moth. The larva of this moth feeds on Silene (formerly Lychnis) species, as do some other Lepidoptera including cabbage moth (recorded on Silene chalcedonica), grey chi and case-bearers of the genus Coleophora including C. albella (feeds exclusively on Silene flos-cuculi) and C. leucapennella.
Many species of Silene are in cultivation for perennial gardens.[14] Some have gained the Royal Horticultural Society's Award of Garden Merit, including Silene flos-jovis and Silene schafta.[15]
Silene undulata (syn. S. capensis) is known as iindlela zimhlophe ("white paths") by the Xhosa of South Africa. A Xhosa diviner identifies and collects the plant from the wild. The roots are ground, mixed with water, and beaten to a froth, which is consumed by novice diviners during the full moon to influence their dreams. They also take it to prepare for various rituals. The root has such a strong, musky essence that the diviners who consume it exude the scent in their sweat.[16]
Silene vulgaris, or bladder campion, is eaten in some Mediterranean countries. Young leaves may be eaten raw, and mature leaves are boiled, fried, stewed or mixed into dishes such as risotto.
†Silene microsperma fossil seeds of the Chattian stage, Oligocene, are known from the Oberleichtersbach Formation in the Rhön Mountains, central Germany.[17]
Silene is a genus of flowering plants in the family Caryophyllaceae. Containing nearly 900 species, it is the largest genus in the family. Common names include campion and catchfly. Many Silene species are widely distributed, particularly in the northern hemisphere.
The genus has been crucial to studies in ecology, evolutionary biology, and genetics, serving as a model for understanding sex determination in plants. Silene species typically contain a mix of hermaphroditic and female (or male-sterile) individuals, and some have evolved separate male and female sexes with chromosomal sex determination. Silene flowers attract flies and have been used in research on speciation, host-pathogen interactions, biological invasions, adaptation to heavy-metal-contaminated soils, metapopulation genetics, and organelle genome evolution. Certain Silene species hold the largest identified mitochondrial genomes.
The genus name "Silene" is derived from Silenus, an Ancient Greek woodland deity. Silene was first described by Linnaeus and is closely related to the genus Lychnis. Sexual systems across Silene species vary, with most being hermaphroditic. Numerous Silene species are used in perennial gardens, and some have received the Royal Horticultural Society's Award of Garden Merit. Silene undulata is used by the Xhosa of South Africa in divination rituals, while Silene vulgaris is a culinary ingredient in some Mediterranean regions. Fossil seeds of the Silene microsperma from the Oligocene period have been found in the Rhön Mountains, central Germany.
Sileno, Silene en la latina, estas genro el familio Kariofilacoj. Ĝi entenas pli ol 700 speciojn, temas preskaǔ ĉiam pri herboj, unu- aŭ plurjaraj. Sepaloj estas liberaj, petaloj havas ongolon. Entute malfacilas difini la genron morfologie, interalie ĉar ties koncepto malsamas laǔ aǔtoroj. Ekzemple oni nun plej ofte inkludas Cucubalus kaj Lychnis en Silene, kaj foje ankaǔ Saponaria.
Iuj silenoj estas pororname kultivataj.
Jen listo de kelkaj pli-malpli bone konataj specioj:
Silene acaulis Sentiga sileno
Silene dioica Dioika sileno
Silene flos-cuculi Kukolflora sileno
Silene latifolia (=S. alba) Blanka sileno
Silene nutans Kliniĝanta sileno
Silene vulgaris Ordinara sileno
Sileno, Silene en la latina, estas genro el familio Kariofilacoj. Ĝi entenas pli ol 700 speciojn, temas preskaǔ ĉiam pri herboj, unu- aŭ plurjaraj. Sepaloj estas liberaj, petaloj havas ongolon. Entute malfacilas difini la genron morfologie, interalie ĉar ties koncepto malsamas laǔ aǔtoroj. Ekzemple oni nun plej ofte inkludas Cucubalus kaj Lychnis en Silene, kaj foje ankaǔ Saponaria.
Iuj silenoj estas pororname kultivataj.
Silene es un género de plantas fanerógamas de la familia Caryophyllaceae. Es sinónimo con el género Lychnis, entre muchos otros.
Las Silene son plantas de hojas opuestas, glabras o pubescentes.
Las flores están en manojos. El cáliz es tubular que lleva de 10 a 30 nervaduras y se termina en 5 dientes los 5 pétalos son bilobulados o sutilmente divididos en correas. hay 10 estambres, y 3 (a veces 5) estilos.
Varias especies tienen o pueden tener flores unisexuales (en particular, Silene dioica y Silene latifolia). En este caso el cáliz de las flores femeninas generalmente es más hinchado que el de las flores masculinas. La fruta es una cápsula a 5 compartimentos.
La Silene dioica y la Silene latifolia son muy corrientes como plantas silvestres por toda Europa y en otras zonas..
Se hibridan fácilmente para producir individuos con flores de un color rosa más pálido. La Silene musgo es común en el parte septentrional del ártico.
Las especies de Silene son la base de alimentación de las larvas de algunas especies de Lepidoptera.
El género fue descrito por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 1: 416–421. 1753.[1] La especie tipo es: Silene anglica L.
El nombre del género está ciertamente vinculado al personaje de Sileno (en griego Σειληνός; en latín Sīlēnus), padre adoptivo y preceptor de Dionisos, siempre representado con vientre hinchado similar a los cálices de numerosas especies, por ejemplo Silene vulgaris o Silene conica. Aunque también se ha evocado (Teofrasto via Lobelius y luego Linneo) un posible origen a partir del Griego σίαλoν, ου, "saliva, moco, baba", aludiendo a la viscosidad de ciertas especies, o bien σίαλος, oν, "gordo", que sería lo mismo que la primera interpretación, o sea, inflado/hinchado.
Nombre común:
En España, Silene uniflora thorei, está considera planta extinguida, por Resolución de 1 de agosto de 2018, de la Secretaría de Estado de Medio Ambiente, por la que se publica el Acuerdo de la Conferencia Sectorial de Medio Ambiente en relación al Listado de especies extinguidas en todo el medio natural español. BOE N.º 195, lunes 13 de agosto de 2018.
Científicos de la Academia de Ciencias de Rusia han cultivado especímenes de Silene stenophylla a partir del placenta de frutas conservadas durante 32.000 años en el permafrost de Siberia. Se trata de la planta más antigua devuelta a la vida.[2]
Especies de Europa :
Especies de Norteamérica :
Silene es un género de plantas fanerógamas de la familia Caryophyllaceae. Es sinónimo con el género Lychnis, entre muchos otros.
Põisrohi (Silene L.) on taimeperekond nelgiliste sugukonnas.
Põisrohu perekonnale on iseloomulik paisunud õietupp. Kroonlehed on tavaliselt valged, harvemini kollakad või rohekad, naastuosa enamasti tugevasti lõhestunud. Perekonda kuulub umbes 600 liiki.[1]
Põisrohi (Silene L.) on taimeperekond nelgiliste sugukonnas.
Põisrohu perekonnale on iseloomulik paisunud õietupp. Kroonlehed on tavaliselt valged, harvemini kollakad või rohekad, naastuosa enamasti tugevasti lõhestunud. Perekonda kuulub umbes 600 liiki.
Kohokit (Silene) on kohokkikasvien heimoon kuuluva kasvisuku, johon kuuluu yksi- ja monivuotisia ruohovartisia kasveja. Sukuun kuuluu noin 500 lajia. Niiden lehdet kasvavat vastakkain ja kukka on valkoinen, vaalean- tai purppuranpunainen.[2]
Monilla lajeilla, kuten esimerkiksi nurmikohokilla (S. vulgaris), kukan verhiö on pullistunut pallomaiseksi. Suomessa yleisen nurmikohokin pullea, ongen kohoa muistuttava verhiö lieneekin antanut suomenkielisen nimen koko kohokkien suvulle.[3]
Kohokit (Silene) on kohokkikasvien heimoon kuuluva kasvisuku, johon kuuluu yksi- ja monivuotisia ruohovartisia kasveja. Sukuun kuuluu noin 500 lajia. Niiden lehdet kasvavat vastakkain ja kukka on valkoinen, vaalean- tai purppuranpunainen.
Monilla lajeilla, kuten esimerkiksi nurmikohokilla (S. vulgaris), kukan verhiö on pullistunut pallomaiseksi. Suomessa yleisen nurmikohokin pullea, ongen kohoa muistuttava verhiö lieneekin antanut suomenkielisen nimen koko kohokkien suvulle.
Silene
Les Silènes Écouter sont des plantes herbacées, annuelles ou vivaces du genre Silene appartenant à la famille des Caryophyllacées. Ce genre comporte de très nombreuses espèces, car il a absorbé les anciens genres Cucubalus, Lychnis, Melandryum et Viscaria. Il comprend plus de 800 espèces dans les régions tempérées d'Europe, d'Amérique du Nord, d'Asie et d'Afrique.
La Silène est une plante sauvage que l'homme a parfois apprivoisée. Elle s'épanouit de manière spontanée dans les talus, les près et aux bords des routes[1].
Le nom du genre est certainement lié au personnage de Silène, père adoptif et précepteur de Dionysos, toujours représenté avec un ventre enflé semblable aux calices de nombreuses espèces, par exemple S. vulgaris (le Silène enflé) ou S. conica au calice en outre ou parce que les taches qu'on trouve sur les pétales de quelques Silènes ont la couleur du vin et rappellent ce dieu de l'ivrognerie[2].
Ce sont des plantes à feuilles opposées, glabres ou duveteuses. Les fleurs sont en grappes lâches. Le calice est tubulaire portant de 10 à 30 nervures et se termine par 5 dents. Les 5 pétales sont bilobés ou finement divisés en lanières. il y a 10 étamines, et 3 (parfois 5) styles. Plusieurs espèces ont ou peuvent avoir des fleurs unisexuées (notamment S. dioica et S. latifolia). Dans ce cas le calice des fleurs femelles est généralement plus enflé que celui des fleurs mâles. Ce calice gamosépale enflé est peut-être une protection contre les bourdons munis d'un proboscis court (Bombus lucorum, Bombus terrestris, Bombus wurflenii) et qui ont tendance à perforer la base des sépales (laissant un trou caractéristique) pour atteindre le nectar produit par les petits nectaires sans assurer la pollinisation. Ce renflement est probablement un avantage adaptatif qui limite l'impact de ces pillards[3].
Beaucoup de Silènes ne s'ouvrent pas avant le crépuscule. Elles dégagent un fort parfum qui attire sur une relative grande distance les papillons de nuit qui viennent sucer leur nectar[4]. Selon le principe de l'allocation des ressources, il existerait un compromis évolutif entre différents traits d'attractivité : les fleurs blanches pollinisées principalement par les papillons nocturnes pour qui la vue est accessoire, n'investissent pas dans la coloration des pétales mais émettent des odeurs florales (en) qui contribuent à l'attraction de ces pollinisateurs et leur guidage vers les organes reproducteurs[5],[6].
Les fruits sont généralement des capsules loculicides (à 5 loges), portées par un "pied" et surmontées d'une couronne dentée qui se ferme par temps humide et s'ouvre en période sèche : ces mouvements assurent la dissémination des graines par autochorie[4]. Il faut enlever le calice qui est persistant pour voir ces capsules[7]. C'est une baie dans l'espèce Silene baccifera.
À partir du tissu placentaire de fruits de Silene stenophylla stockés par des écureuils il y a plus de 32 000 ans et retrouvés dans du pergélisol en Sibérie, des chercheurs ont réussi à régénérer cette plante.
Selon Plants of the World online (POWO) (23 avril 2022)[10], le genre comprend les 887 espèces suivantes :
La chenille du papillon de nuit (hétérocère) suivant se nourrit de silène :
Les pousses de silène sont comestibles[11].
Silene
Les Silènes Écouter sont des plantes herbacées, annuelles ou vivaces du genre Silene appartenant à la famille des Caryophyllacées. Ce genre comporte de très nombreuses espèces, car il a absorbé les anciens genres Cucubalus, Lychnis, Melandryum et Viscaria. Il comprend plus de 800 espèces dans les régions tempérées d'Europe, d'Amérique du Nord, d'Asie et d'Afrique.
La Silène est une plante sauvage que l'homme a parfois apprivoisée. Elle s'épanouit de manière spontanée dans les talus, les près et aux bords des routes.
Silene é un xénero de plantas fanerógamas da familia Caryophyllaceae. É sinónimo co xénero Lychnis, entre moitos outros. En Galiza atopamos diferentes especies.
As Silene son plantas de follas opostas, lampinas ou vilosas.
As flores están en feixes. O cáliz é tubular que leva de 10 a 30 nervaduras e se termina en 5 dentes os 5 pétalos son bilobulados ou sutilmente divididos en correas. Hai 10 estames, e 3 (ás veces 5) estilos.
Varias especies teñen ou poden ter flores unisexuais (en particular, Silene dioica e Silene latifolia). Neste caso o cáliz das flores femininas xeralmente é máis inchado ca o das flores masculinas. O froito é unha cápsula con 5 compartimentos.
Silene dioica e Silene latifolia son moi correntes como plantas bravas por toda Europa, incluíndo Galiza.
É doado que hibriden para produciren individuos con flores dunha cor rosa máis pálida. Silene musgo é común na rexión setentrional do ártico.
As especies de Silene son a base de alimentación das larvas dalgunhas especies de Lepidoptera (bolboretas e avelaíñas).
O xénero foi descrito por Carl von Linné e publicado en Species Plantarum 1: 416–421. 1753.[1] A especie tipo é: Silene anglica L.
O nome do xénero está certamente vencellado ao personaxe de Sileno (en grego Σειληνός; en latín Sīlēnus), pai adoptivo e preceptor de Dionisos, sempre representado co bandullo inchado semellante aos cálices de numerosas especies, por exemplo Silene vulgaris ou Silene conica. Malia que tamén se ten evocado (Teofrasto via Lobelius e despois Linné) unha posíbel orixe a partir do grego σίαλoν, ου, "cuspe, moco, baba", aludindo á viscosidade de certas especies, ou ben σίαλος, oν, "groso", que sería o mesmo que a primeira interpretación, ou sexa, inflado/inchado.
Nomes comúns:
Científicos da Academia de Ciencias de Rusia cultivaron especimes de Silene stenophylla a partir da placenta de froitos conservados durante 32.000 anos no permafrost de Siberia. Trátase logo da planta máis antiga devolta á vida.[2]
En Galiza atopamos principalmente Silene latifolia (chamada subiote[3] ou cabaciña[4]), Silene armeria (chamada atoción[5]), Silene maritima, silene vulgaris (chamada colexa[5]), Silene dioica (chamada dioica), Silene scabriflora (chamadas catalinas)[6].
Especies de Europa :
Especies de América do Norte :
Silene é un xénero de plantas fanerógamas da familia Caryophyllaceae. É sinónimo co xénero Lychnis, entre moitos outros. En Galiza atopamos diferentes especies.
Pušina (gušavica, lepica, lat. Silene), brojan biljni rod u porodici klinčićevki. Preko 900 priznatih vrsta[1], desetak i u Hrvatskoj[2] bobičasta gušavica, busenasta pušina, metličasta pušina, sredozemna pušina, i druge.
Ovom rodu ne pripada Tommasinijeva pušina nego u rod pušinica, a znanstverni joj je naziv Heliosperma tommasinii (Vis.) Rchb.; ljepiva pušina, Atocion armeria (L.) Fourr.; golešak, Eudianthe coeli-rosa (L.) Endl.
Pušina (gušavica, lepica, lat. Silene), brojan biljni rod u porodici klinčićevki. Preko 900 priznatih vrsta, desetak i u Hrvatskoj bobičasta gušavica, busenasta pušina, metličasta pušina, sredozemna pušina, i druge.
Ovom rodu ne pripada Tommasinijeva pušina nego u rod pušinica, a znanstverni joj je naziv Heliosperma tommasinii (Vis.) Rchb.; ljepiva pušina, Atocion armeria (L.) Fourr.; golešak, Eudianthe coeli-rosa (L.) Endl.
Lěpjenk[1][2] (Silene) je ród ze swójby nalikowych rostlinow (Caryophyllaceae).
Wobsahuje sćěhowace družiny:
Lěpjenk (Silene) je ród ze swójby nalikowych rostlinow (Caryophyllaceae).
Wobsahuje sćěhowace družiny:
běły lěpjenk (Silene latifolia) čerwjeny kobjelkač (Silene dioica) francoski lěpjenk (Silene gallica) hajowy lěpjenk (Silene nemoralis) kretaski lěpjenk (Silene cretica) italski lěpjenk (Silene italica) kudźelkojty lěpjenk (Silene conica) kuši lěpjenk (Silene acaulis) lenowy lěpjenk (Silene linicola) lěpjacy kobjelkač (Silene viscosa) naduty lěpjenk (Silene vulgaris) nócny lěpjenk (Silene noctiflora) pružnica (Silene pusilla) skalny lěpjenk (Silene rupestris) tatarski lěpjenk (Silene tatarica) widličkaty lěpjenk (Silene dichotoma) wisaty lěpjenk (Silene nutans) zahrodny lěpjenk (Silene armeria) zelenojty lěpjenk (Silene chlorantha)Silene L., 1753 è un genere di piccole piante erbacee spermatofite dicotiledoni, appartenenti alla famiglia delle Caryophyllaceae.
Il genere Silene è molto vasto: comprende oltre 300 specie; per lo più erbacee, annue, bienni o perenni. Di queste in Italia se ne contano almeno una sessantina spontanee della nostra flora. Anche la famiglia delle Caryophyllaceae è molto articolata comprendendo oltre 2000 specie distribuite su circa 60 generi.
Essendo il genere Silene abbastanza ampio, alcune classificazioni (Fiori) lo dividono in 4 sezioni:
È da prendere comunque nota che tali suddivisioni non sempre sono accettate dalla maggioranza dei botanici. In effetti nel tempo più di qualche specie è stata assegnata a generi diversi quali Lychnis, Cucubalus, e Saponaria. Ad esempio attualmente la pianta chiamata volgarmente Fior di cuculo nelle varie classificazioni la si trova sia come Lychnis flos-cuculi che Silene flos-cuculi.
Per ultimo è da segnalare che diverse specie di Silene essendo più differenziate delle altre da alcuni autori sono inquadrate in generi diversi:
Per la determinazione della specie è utile tenere conto di alcune caratteristiche morfologiche quali:
Il nome del genere (Silene) si riferisce alla forma del palloncino del fiore. Si racconta che Bacco avesse un compagno di nome Sileno con una gran pancia rotonda. Ma probabilmente questo nome è anche connesso con la parola greca “sialon” (= saliva); un riferimento alla sostanza bianca attaccaticcia secreta dal fusto di molte specie del genere.
In francese il nostro genere si chiama “Silène” o “Sormillet”, in tedesco si chiama “Leimkraut” e in inglese “Catchfly”.
Il genere Silene comprende piante annuali, biennali o perenni. Normalmente sono erbacee ma a volte anche suffruticose (come Silene fruticosa indigena sui muri vecchi dell'Italia insulare). Le forme biologiche più usuali sono: H scap (Emicriptofite scapose) e T scap (Terofite scapose).
La radice può essere sia a fittone che secondaria da rizoma.
Il fusto generalmente e eretto e ascendente (a parte i casi in cui è prostrato) e poco foglioso. Può essere pubescente e a volte è vischioso.
In genere le foglie sono lanceolate; qualche volta lineari, qualche volta spatolate.
Le infiorescenze non sono mai molto dense e i fiori sono piuttosto grandi (alcuni centimetri). Le forme più tipiche delle infiorescenze sono quelle a dicasio oppure a monocasio con varie morfologie intermedie.
I fiori sono ermafroditi o poligami (sullo stesso individuo sono presenti fiori di uno solo sesso), eteroclamidati (perianzio con calice e corolla ben separati), pentameri (calice e corolla formata da 5 elementi). Le “Silene” presentano dei fiori bianchi, giallastri, rosei o rossi.
I frutti sono capsule secche (persistenti), deiscenti e dentate in cima. Il numero dei denti è doppio del numero dei pistilli (6 o 10). I frutti contengono numerosi piccoli semi reniforni (a forma di rene).
Le varie specie nel mondo sono diffuse un po' dovunque: Europa, Asia, parte dell'Africa e molte sono naturalizzate nell'America settentrionale.
Sul nostro territorio nazionale la diffusione di questo genere è molto vasta. Va dai quasi 3000 m s.l.m. della Silene acaulis al piano con la diffusissima Silene vulgaris. Dal nord al sud comprese le isole.
Alcune specie essendo molto comuni sui prati (sia in pianura che in montagna) hanno una certa importanza come foraggio. Altre sono coltivate nei giardini (vedere le varietà descritte nel paragrafo: “Descrizione di alcune specie del genere”). Alcune (Silene vulgaris e altre) sono usate nella cucina popolare, dove può essere consumata nelle frittate e nei ravioli di magro. Altre trovano impiego nella medicina popolare (ad esempio nell'Abissinia quale tenifugo).
È da ricordare ancora che alcuni lepidotteri (famiglia: Coleophoridae – genere: Coleophora – specie: C. apicialbella, C. nutantella, C. otitae, C. silenella) si nutrono delle piante del genere Silene in modo esclusivo, altri invece alternano vari generi.
Per le seguenti specie è disponibile la scheda dettagliata del fiore:
Qui di seguito descriviamo alcune specie di particolare importanza (per un elenco più approfondito vedere il paragrafo “Elenco specie”).
Elenco delle specie più conosciute (i corrispondenti nomi di origine italiana sono indicati in grassetto; sono inoltre evidenziate le specie del Nord America[1]:
Alcuni ibridi del genere Silene :
Silene L., 1753 è un genere di piccole piante erbacee spermatofite dicotiledoni, appartenenti alla famiglia delle Caryophyllaceae.
Silene est genus plantarum florentium familiae Caryophyllacearum, quod, maximum familiae genus, circa 700 species continet.[1] Multae species latam distributionem geographicam habent, praecipue in hemisphaerio septentrionali.[2] Vocabulum Silene est forma feminina Sileni, deitatis silvestris in mythologia Graeca.[3]
Inter species sunt:
Silene est genus plantarum florentium familiae Caryophyllacearum, quod, maximum familiae genus, circa 700 species continet. Multae species latam distributionem geographicam habent, praecipue in hemisphaerio septentrionali. Vocabulum Silene est forma feminina Sileni, deitatis silvestris in mythologia Graeca.
Naktižiedė, šakinys (lot. Silene, angl. Catchfly, vok. Leimkräuter) – gvazdikinių (Caryophyllaceae) šeimos augalų gentis, kurioje yra apie 300 rūšių.
Lietuvoje auga šios rūšys:
Baltasis šakinys (Silene latifolia)
Raudonžiedis šakinys (Silene dioica)
Dirvinė naktižiedė (Silene gallica)
Nusvirusioji naktižiedė (Silene nutans)
Paprastoji naktižiedė (Silene vulgaris)
Šafto naktižiedė (Silene schafta)
Naktižiedė, šakinys (lot. Silene, angl. Catchfly, vok. Leimkräuter) – gvazdikinių (Caryophyllaceae) šeimos augalų gentis, kurioje yra apie 300 rūšių.
Lietuvoje auga šios rūšys:
Žalsvoji naktižiedė (Silene chlorantha). Rūšis įrašyta į Lietuvos raudonąją knygą. Dvišakinė naktižiedė (Silene dichotoma) Raudonžiedis šakinys (Silene dioica) Dirvinė naktižiedė (Silene gallica) Baltasis šakinys (Silene latifolia) Lietuvinė naktižiedė (Silene lithuanica). Rūšis įrašyta į Lietuvos raudonąją knygą. Nusvirusioji naktižiedė (Silene nutans) Smulkiažiedė naktižiedė (Silene otites) Totorinė naktižiedė (Silene tatarica) Paprastoji naktižiedė (Silene vulgaris) Ausytoji naktižiedė (Silene wolgensis)
Baltasis šakinys (Silene latifolia)
Raudonžiedis šakinys (Silene dioica)
Dirvinė naktižiedė (Silene gallica)
Nusvirusioji naktižiedė (Silene nutans)
Paprastoji naktižiedė (Silene vulgaris)
Silene is een geslacht met meer dan vierhonderd soorten uit de anjerfamilie (Caryophyllaceae). De naam is afkomstig uit de Griekse mythologie: de opvoeder van Bacchus heette Seilenos.
In de Benelux komen de volgende soorten en ondersoort voor:
Overige soorten:
... · Agrostemma · Arenaria (Zandmuur) · Cerastium (Hoornbloem) · Colobanthus · Corrigiola · Dianthus (Anjer) · Gypsophila (Gipskruid) · Herniaria (Breukkruid) · Holosteum · Honckenya · Illecebrum · Lychnis (Koekoeksbloem) · Minuartia (Veldmuur) · Moehringia · Moenchia · Myosoton · Petrorhagia (Mantelanjer) · Polycarpon · Sagina (Vetmuur) · Saponaria · Scleranthus (Hardbloem) · Silene · Spergula (Spurrie) · Spergularia (Schijnspurrie) · Stellaria (Muur) · Vaccaria · ...
Smelleslekta (Silene) er ei planteslekt i nellikfamilien. Plantane har poseforma eller sylindrisk beger med fem tenner. Kvite eller raude kronblad, ofte med to små flikar der dei kjem ut or begeropningen. Tre eller fem griflar. Fem, seks eller ti kapseltenner. Raud jonsokblom og kvit jonsokblom har hannblomstrar på ein plante og hoblomstrar på ein annan. Resten av dei norske artane har tokjønna blomstrar. Nitten artar veks vilt eller forvilla i Noreg.
Merk at ein del databaser inkluderer hanekamslekta (Lychnis) i smelleslekta.
Norske artar:
Smelleslekta (Silene) er ei planteslekt i nellikfamilien. Plantane har poseforma eller sylindrisk beger med fem tenner. Kvite eller raude kronblad, ofte med to små flikar der dei kjem ut or begeropningen. Tre eller fem griflar. Fem, seks eller ti kapseltenner. Raud jonsokblom og kvit jonsokblom har hannblomstrar på ein plante og hoblomstrar på ein annan. Resten av dei norske artane har tokjønna blomstrar. Nitten artar veks vilt eller forvilla i Noreg.
Merk at ein del databaser inkluderer hanekamslekta (Lychnis) i smelleslekta.
Norske artar:
Raud jonsokblom (S. dioica) Kvit jonsokblom (S. pratensis) Småjonsokblom (S. furcata) Blindurt (S. wahlbergella) Strandsmelle (S. maritima) Engsmelle (S. vulgaris) Orientsmelle (S. csereii) Tatarsmelle (S. tatarica) Nikkesmelle (S. nutans) Nattsmelle (S. noctiflora) Gaffelsmelle (S. dichotoma) Hengjesmelle (S. pendula) Fransk smelle (S. gallica) Raudsmelle (S. armeria) Småsmelle (S. rupestris) Fjellsmelle (S. acaulis) Tjæreblom (S. viscaria) Fjelltjæreblom (S.alpina) Hanekam (S.flos-cuculi)Smelleslekta (Silene) tilhører nellikfamilien. Slekta har trolig fått sitt navn etter det oppblåste begeret som kan smelles som en liten ballong. Denne slekta hører til den delen av nellikfamilien som har sammenvokst beger, de fem kronbladene er frie som hos alle i familien. Karakteristisk er at kronbladene er innskåret i enden slik at det hos noen arter kan se ut som blomsten har ti kronblader.
Smelleslekta (Silene) tilhører nellikfamilien. Slekta har trolig fått sitt navn etter det oppblåste begeret som kan smelles som en liten ballong. Denne slekta hører til den delen av nellikfamilien som har sammenvokst beger, de fem kronbladene er frie som hos alle i familien. Karakteristisk er at kronbladene er innskåret i enden slik at det hos noen arter kan se ut som blomsten har ti kronblader.
Lepnica (Silene L.) – rodzaj roślin należący do rodziny goździkowatych (Caryophyllaceae). Obejmuje ok. 500 gatunków. Przedstawiciele tego rodzaju występują na półkuli północnej, głównie na obszarze śródziemnomorskim. W różnych ujęciach systematycznych bywa łączony z rodzajem bniec Melandrium. Gatunkiem typowym jest Silene anglica L.[2].
Rośliny zielne (jednoroczne lub byliny), rzadziej niewielkie półkrzewy. Ulistnienie naprzeciwległe, liście podługowate lub jajowate, całobrzegie, siedzące. Rośliny jednopienne lub dwupienne. Kwiaty dość duże z wielożyłkowym kielichem. Owoc: wielonasienna, pękająca torebka.
Wiele gatunków jest uprawianych jako rośliny ozdobne.
Kaleria Adanson, Oncerum Dulac, Viscago Zinn
Należy do rodziny goździkowatych (Caryophyllaceae), rzędu goździkowców (Caryophyllales) w obrębie dwuliściennych właściwych. W obrębie goździkowatych należy do podrodziny Caryophylloideae plemienia Sileneae[3].
Gromada okrytonasienne (Magnoliophyta Cronquist), podgromada Magnoliophytina Frohne & U. Jensen ex Reveal, klasa Rosopsida Batsch, podklasa goździkowe (Caryophyllidae Takht.), nadrząd Caryophyllidae Takht., rząd goździkowce (Caryophyllales Perleb), podrząd Caryophyllineae Bessey in C.K. Adams, rodzina goździkowate (Caryophyllaceae Juss.), podrodzina Silenoideae Burnett, plemię Sileneae DC., podplemię Sileninae (DC.) Kitt. in A. Rich., rodzaj lepnica (Silene L.)[4].
Lepnica (Silene L.) – rodzaj roślin należący do rodziny goździkowatych (Caryophyllaceae). Obejmuje ok. 500 gatunków. Przedstawiciele tego rodzaju występują na półkuli północnej, głównie na obszarze śródziemnomorskim. W różnych ujęciach systematycznych bywa łączony z rodzajem bniec Melandrium. Gatunkiem typowym jest Silene anglica L..
Silene L. é um gênero botânico da família Caryophyllaceae.
Espécies da Europa :
Espécies da América do Norte :
Silene L. é um gênero botânico da família Caryophyllaceae.
Glimsläktet (Silene) är ett växtsläkte med 926 arter i familjen nejlikväxter.[1]
Flera andra, tidigare självständiga, släkten förs numera till Silene av flera botaniska databaser, exempelvis gökblomstersläktet (Lychnis), purpurklättssläktet (Coronaria) och Viscaria.
Blomman hos arterna av detta släkte är fullkomligt aktinomorf eller likbladig, fodret är sambladigt och smalt, men kronan är fribladig och de fem kronbladen är därför mycket långskaftade. Ståndarna är 10 i 2 kretsar; pistillen är en enda, men bildad av 2, 3 eller 5 fruktblad. Hos de flesta arterna av släktet är blomaxeln tydligt förlängd mellan fodrets och kronbladens fäste. Kronbladen är ofta prydda av två små biblad (stipler eller snärp), som sitter på gränsen mellan skaftet och brämmet och tillsammans utgör en bikrona, vilken ibland tjänar till att sammanhålla kronbladen.
Stjälkbladen är motsatta hos alla nejlikväxter, och blomställningen, som är knippartat förgrenad, blir därigenom ett reguljärt tvåsidigt knippe. Släktena inom familjen är mycket nära släkt och skiljs huvudsakligen åt på märkenas antal och antalet flikar hos det öppnade fröhuset. Arterna av släktet glimmar har 3 märken och fröhus som öppnar sig med 6 flikar.
Catalogue of Life listar följande 926 arter i släktet.[1] Dyntaxa inkluderar dessutom Eldklätt (Lychnis × haageana) i släktet.
Glimsläktet (Silene) är ett växtsläkte med 926 arter i familjen nejlikväxter.
Flera andra, tidigare självständiga, släkten förs numera till Silene av flera botaniska databaser, exempelvis gökblomstersläktet (Lychnis), purpurklättssläktet (Coronaria) och Viscaria.
Blomman hos arterna av detta släkte är fullkomligt aktinomorf eller likbladig, fodret är sambladigt och smalt, men kronan är fribladig och de fem kronbladen är därför mycket långskaftade. Ståndarna är 10 i 2 kretsar; pistillen är en enda, men bildad av 2, 3 eller 5 fruktblad. Hos de flesta arterna av släktet är blomaxeln tydligt förlängd mellan fodrets och kronbladens fäste. Kronbladen är ofta prydda av två små biblad (stipler eller snärp), som sitter på gränsen mellan skaftet och brämmet och tillsammans utgör en bikrona, vilken ibland tjänar till att sammanhålla kronbladen.
Stjälkbladen är motsatta hos alla nejlikväxter, och blomställningen, som är knippartat förgrenad, blir därigenom ett reguljärt tvåsidigt knippe. Släktena inom familjen är mycket nära släkt och skiljs huvudsakligen åt på märkenas antal och antalet flikar hos det öppnade fröhuset. Arterna av släktet glimmar har 3 märken och fröhus som öppnar sig med 6 flikar.
Смі́лка (Silene L.) — рід багаторічних, рідко однорічних рослин з родини гвоздичних, з супротивними листками, з білими або червоними пелюстками.
Рід налічує понад 480 видів[1]. Ті види, що позначені зірочкою (*), поширені в Україні:
Смі́лка (Silene L.) — рід багаторічних, рідко однорічних рослин з родини гвоздичних, з супротивними листками, з білими або червоними пелюстками.
Silene L., 1753, Sp. Pl.:416 nom. cons.
СинонимыСмолёвка (лат. Siléne) — род цветковых растений семейства Гвоздичные (Caryophyllaceae).
Род насчитывает более 400 видов в северных и умеренных областях Северного полушария, в основном в Средиземноморье[3].
На территории России и сопредельных стран род представлен примерно ста пятьюдесятью видами, из которых в Западной Сибири встречается 22 вида и 15 — на Алтае.
Многие однолетники, например, Смолёвка вильчатая (Silene dichotoma), засоряют посевы, растут на пустырях и т. п. Многолетние виды обычно обитают на каменистых и песчаных местах, нередко образуя дерновины. Смолёвка обыкновенная, или хлопушка (Silene vulgaris), встречается по сухим лугам и склонам, в зарослях кустарников, на вырубках, иногда как сорняк. Смолёвка поникшая (Silene nutans) растёт в светлых лесах, рощах, по лесным склонам. Смолёвка бесстебельная (Silene acaulis) — арктоальпийское[en] подушковидное растение[4].
Одно- или многолетние травы, редко полукустарники.
Стебли прямостоячие или восходящие, ветвистые.
Листья расположены супротивно, сидячие, ланцетные, линейные, лопатчатые, яйцевидные или яйцевидно-ланцетные. Листья и стебли голые или волосистые, железисто-опушённые.
Цветки одно- или двудомные, в дихазиях, собранных в общие метельчатые или колосовидные соцветия, иногда — одиночные; чашечка спайнолистная; венчик белый, зеленоватый, розовый или пурпуровый, нередко с привенчиком; лепестков пять; завязь обычно с тремя столбиками. Цветут с мая до осени. Смолёвки обычно быстро завершают цикл развития и продуцируют большое количество семян.
Плод — трёхгнёздная коробочка. В 1 г до 2200 семян[5].
Растения рода Смолёвка имеют клейкое смолистое вещество «липкие силки», в которые попадают мелкие насекомые.
Многие виды смолёвки, такие как, например, Смолёвка хлопушка, Смолёвка поникшая, Смолёвка ползучая, Смолёвка енисейская, Смолёвка волжская и Смолёвка многоцветковая, применяются в народной медицине.
Некоторые смолёвки декоративны: из однолетних — средиземноморские Смолёвка небесная роза (Silene coelirosa) и Смолёвка повислая (Silene pendula) и их многочисленные сорта, из многолетних дерновинообразующих на каменистых участках используют арктическую и высокогорную смолёвку бесстебельную (Silene acaulis) и кавказскую смолёвку шафта (Silene schafta).
Группе российских биологов под руководством Д. А. Гиличинского (1948—2012) из Института физико-химических и биологических проблем почвоведения в Пущино удалось вырастить из семени, пролежавшем в вечной мерзлоте около 32 тысяч лет, небольшое растение — один из видов смолёвки Silene stenophylla. Растение немного отличается от современных. Реанимированные семена были найдены под 38 метрами вечной мерзлоты в Магаданской области[6][7].
Некоторые однолетники (например, Смолёвка вильчатая (Silene dichotoma)) — сорняки.
Смолёвки являются пищей для личинок некоторых видов бабочек.
Смолёвка обыкновенная (Silene vulgaris) и Смолёвка поникшая (Silene nutans) (а также некоторые другие) выделяют нектар (испускают аромат) вечером и ночью; опыляются ночными бабочками.
По информации базы данных The Plant List, род включает 487 видов[8]:
Смолёвка красная (Silene dioica)
Смолёвка приморская (Silene uniflora)
Смолёвка (лат. Siléne) — род цветковых растений семейства Гвоздичные (Caryophyllaceae).
蝇子草属的植物是一年生、两年生和多年生的草本植物。它们的茎有直立的也有弯的或者匍匐的。叶成对,简单。
花有单个的,也有组成花序的。花轴对称,有双性的也有单性的。往往在一般双性的花里有雌蕊明显短,只有雄蕊有生殖能力的花。有些种也雌雄异株。五枚花萼长在一起,形成管状、卵状或者钟形。五枚花瓣的颜色分布很广。雄蕊分两个圈,每个圈有五枚。三或五枚雌蕊组成一个子房。雌蕊比雄蕊长出来的长度不同。
蒴果里有六枚、十枚、很少有五枚种子,种子微小,有些有翼。
蝇子草属植物吸收金属的特性非常著名,它们能够吸收大量锌、钴、镉、汞等重金属。
由于蝇子草属的植物之间能够形成雜交種因此其种类辨别有时很困难。
蝇子草属有约600个种,它们主要分布在北半球的温带。但是在非洲和南美洲也有。在中国有110个种,其中67个种是特有種。
Dequan Lu, Zhengyi Wu, Lihua Zhou, Shilong Chen, Michael G. Gilbert, Magnus Lidén, John McNeill, John K. Morton, Bengt Oxelman, Richard K. Rabeler, Mats Thulin, Nicholas J. Turland & Warren L. Wagner: Caryophyllaceae,Flora of China, Volume 6: Silene - Online.
マンテマ属(マンテマぞく、学名:Silene)は、ナデシコ科の属の1つ。
マンテマやムシトリナデシコ、ビランジ、マツヨイセンノウ、シラタマソウ、フシグロなどの種が含まれる。