Anthus chacoensis, ye una especie d'ave paseriforme perteneciente a la familia Motacillidae.
Alcuéntrase n'Arxentina y Paraguái. El so hábitat natural son les praderíes templaes.
Anthus chacoensis, ye una especie d'ave paseriforme perteneciente a la familia Motacillidae.
Cinnyris asiaticus[1] a zo ur spesad golvaneged bihan eus ar c'herentiad Nectariniidae.
Anvet e voe Certhia jugularis (kentanv) da gentañ-penn (e 1766)[2] gant an naturour svedat Carl von Linné (1707-1778).
Bevañ a ra diwar sun-bleuñv dreist-holl ha kemer amprevaned ivez.
Ar spesad a gaver an isspesad warn-ugent[3] anezhañ :
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Cinnyris asiaticus a zo ur spesad golvaneged bihan eus ar c'herentiad Nectariniidae.
Anvet e voe Certhia jugularis (kentanv) da gentañ-penn (e 1766) gant an naturour svedat Carl von Linné (1707-1778).
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Aderyn haul cefn melynwyrdd (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: adar haul cefn melynwyrdd) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Necterinia jugularis; yr enw Saesneg arno yw Olive-backed sunbird. Mae'n perthyn i deulu'r Adar haul (Lladin: Nectarinidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn N. jugularis, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia ac Awstralia.
Gall fwyta neithdar o fewn blodau, ac wrth ymestyn i'w gyrraedd, mae'n rwbio'n erbyn y paill ac yn ei gario i flodyn arall gan ei ffrwythloni.
Mae'r aderyn haul cefn melynwyrdd yn perthyn i deulu'r Adar haul (Lladin: Nectarinidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Aderyn haul cynffon-goch Aethopyga ignicauda Aderyn haul cynffonfforchog Aethopyga christinae Aderyn haul cynffonhir Hedydipna platurus Aderyn haul fflamgoch Aethopyga flagrans Aderyn haul gyddfddu Aethopyga saturata Aderyn haul Jafa Aethopyga mystacalis Aderyn haul Palawan Aethopyga shelleyi Aderyn haul penllwyd Aethopyga primigenia Aderyn haul rhuddgoch Aethopyga siparaja Aderyn haul Sangihe Aethopyga duyvenbodei Aderyn haul torchog Hedydipna collaris Aderyn haul ystlyswyn Aethopyga eximiaAderyn a rhywogaeth o adar yw Aderyn haul cefn melynwyrdd (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: adar haul cefn melynwyrdd) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Necterinia jugularis; yr enw Saesneg arno yw Olive-backed sunbird. Mae'n perthyn i deulu'r Adar haul (Lladin: Nectarinidae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn N. jugularis, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia ac Awstralia.
Gall fwyta neithdar o fewn blodau, ac wrth ymestyn i'w gyrraedd, mae'n rwbio'n erbyn y paill ac yn ei gario i flodyn arall gan ei ffrwythloni.
Dieser Artikel wurde aufgrund von formalen oder inhaltlichen Mängeln in der Qualitätssicherung Biologie zur Verbesserung eingetragen. Dies geschieht, um die Qualität der Biologie-Artikel auf ein akzeptables Niveau zu bringen. Bitte hilf mit, diesen Artikel zu verbessern! Artikel, die nicht signifikant verbessert werden, können gegebenenfalls gelöscht werden.
Lies dazu auch die näheren Informationen in den Mindestanforderungen an Biologie-Artikel.
Der Grünrücken-Nektarvogel (Cinnyris jugularis) ist ein etwa 12 Zentimeter großer Vertreter der Familie der Nektarvögel.
Die Männchen dieser Tierart sind am Kopf und dem Rücken olivgrün. Der Bauch ist gelb, die Kehle ist metallisch bläulich-grün schimmernd. Der lange Schnabel und die Beine sind schwarz. Der Schwanz ist oben schwarz und unten weiß. Die Weibchen besitzen ein braunes Rückengefieder und einen gelben Bauch. Der Kopf ist ebenfalls braun.
Diese Vogelart kommt in China (Provinz Hunan), Indonesien, auf Neuguinea, den Bismarck-Inseln sowie auf den Salomonen und im Nordosten des australischen Bundesstaats Queensland vor. Sie bewohnt die dortigen Urwälder und die Buschvegetation, kommt aber auch in Mangrovensümpfen und den Gärten menschlicher Siedlungen vor. Der Grünrücken-Neckarvogel streift in kleineren Gruppen von mehreren Artgenossen umher. Er ist ein Lauerjäger, der auf einem Astansitz nach Insekten Ausschau hält, die er dann im schnellen Flug erbeutet, oder er saugt im Rüttelflug Nektar aus Blüten. Daneben pickt er auch Spinnen von ihren Netzen.
Während der Brutzeit verteidigt das Männchen ein Revier gegen fremde Artgenossen. Das Nest wird vom Weibchen in einem niedrigen Baum oder Strauch angelegt. Es wird aus Pflanzenfasern, Gräsern und Rindenstücken gebaut, die mit Spinnennetzen und Seide zusammen gehalten werden und mit Federn ausgepolstert sind. Das Weibchen legt 1–2 grüne oder graue mit braunen Flecken versehene Eier. Nach 13 Tagen schlüpfen die Jungen. Das Ausbrüten und die Brutfürsorge übernimmt das Weibchen meist allein.
Es sind einundzwanzig Unterarten bekannt:[1]
Aufgrund ihrer weiten Verbreitung und da für diese Art keinerlei Gefährdung bekannt ist, stuft die IUCN diese Art als nicht gefährdet (Least Concern) ein.
Dieser Artikel wurde aufgrund von formalen oder inhaltlichen Mängeln in der Qualitätssicherung Biologie zur Verbesserung eingetragen. Dies geschieht, um die Qualität der Biologie-Artikel auf ein akzeptables Niveau zu bringen. Bitte hilf mit, diesen Artikel zu verbessern! Artikel, die nicht signifikant verbessert werden, können gegebenenfalls gelöscht werden.
Lies dazu auch die näheren Informationen in den Mindestanforderungen an Biologie-Artikel.
Der Grünrücken-Nektarvogel (Cinnyris jugularis) ist ein etwa 12 Zentimeter großer Vertreter der Familie der Nektarvögel.
The olive-backed sunbird (Cinnyris jugularis), also known as the yellow-bellied sunbird, is a species of sunbird found from Southern Asia to Australia.
In 1760 the French zoologist Mathurin Jacques Brisson included a description of the olive-backed sunbird in his Ornithologie based on a specimen collected in the Philippines. He used the French name Le petit grimpereau des Philippines and the Latin Certhia Philippensis Minor.[2] Although Brisson coined Latin names, these do not conform to the binomial system and are not recognised by the International Commission on Zoological Nomenclature.[3] When in 1766 the Swedish naturalist Carl Linnaeus updated his Systema Naturae for the twelfth edition, he added 240 species that had been previously described by Brisson.[3] One of these was the olive-backed sunbird. Linnaeus included a brief description, coined the binomial name Certhia jugularis and cited Brisson's work.[4] The specific name jugularis is Medieval Latin for 'of the throat'.[5] This species is now placed in the genus Cinnyris that was introduced by the French naturalist Georges Cuvier in 1816.[6] Currently, there are 21 subspecies described,[7] but there is a growing body of evidence to suggest these subspecies may represent multiple cryptic species.[8]
They are small songbirds, at most 12 cm (4.7 in) long. In most subspecies, the underparts of both male and female are bright yellow, the backs are a dull brown colour. The forehead, throat and upper breast of the adult male is a dark, metallic blue-black. In the Philippines the males of some subspecies have an orange band on the chest,[9] in Wallacea and northern New Guinea some subspecies have most of the underparts blackish, and in southern China and adjacent parts of Vietnam most of the underparts of the male are greyish-white.
The olive-backed sunbird is common across southern China and Southeast Asia to Queensland and the Solomon Islands. Originally from mangrove habitat, the olive-backed sunbird has adapted well to humans, and is now common even in fairly densely populated areas, even forming their nests in human dwellings.[10][11]
The birds mate between the months of April and August in the Northern Hemisphere, and between August and January in the Southern Hemisphere.[12] Both the male and the female assist in building the nest which is flask-shaped, with an overhanging porch at the entrance, and a trail of hanging material at the bottom end.[10]
After building the nest(especially hanging from wire, stretched string or rope), the birds abandon the nest for about a week before the female returns to lay one or two greenish-blue eggs. The eggs take 2 weeks to hatch. The female may leave the nest for short periods during the day during incubation. After the chicks have hatched, both male and female assist in the care of the young, which leave the nest about two or three weeks later.[11]
The sunbirds are a group of very small Old World passerine birds which feed largely on nectar, although they will also take insects, especially when feeding young. Their flight is fast and direct on their short wings. Most species can take nectar by hovering, but usually perch to feed most of the time.
Cinnyris jugularis at Wakatobi Sulawesi, 2013
The olive-backed sunbird (Cinnyris jugularis), also known as the yellow-bellied sunbird, is a species of sunbird found from Southern Asia to Australia.
La suimanga dorsioliva (Cinnyris jugularis)[2] es una especie de ave paseriforme de la familia Nectariniidae.[3] Se encuentra desde el Sur de Asia hasta Australia.
Son aves paseriformes muy pequeñas que se alimentan abundantemente de néctar, aunque también atrapan insectos, especialmente cuando alimentan sus crías. El vuelo con sus alas cortas es rápido y directo.
Es un pequeño pájaro de 12 cm de largo como máximo. Los machos y las hembras, tienen el vientre brillante de fondo amarillo, verde oliva, mucho más discreto. En el macho, el abdomen, la frente, el cuello y parte superior es un color azul oscuro metalizado.
Es común desde el sur de China a las Filipinas y Malasia, al norte-este de Australia. Es un ave del manglar, que se ha adaptado bien al contacto humano y que no duda en nidificar en la ciudad.
Por lo general, son monógamos. La reproducción tiene lugar entre abril y agosto en un nido suspendido. La hembra pone dos huevos que incuba sola. Los machos están implicados en la alimentación de los jóvenes.
Según Alan P. Peterson, existen 21 subespecies :
La suimanga dorsioliva (Cinnyris jugularis) es una especie de ave paseriforme de la familia Nectariniidae. Se encuentra desde el Sur de Asia hasta Australia.
Son aves paseriformes muy pequeñas que se alimentan abundantemente de néctar, aunque también atrapan insectos, especialmente cuando alimentan sus crías. El vuelo con sus alas cortas es rápido y directo.
Cinnyris jugularis Cinnyris generoko animalia da. Hegaztien barruko Nectariniidae familian sailkatua dago.
Cinnyris jugularis Cinnyris generoko animalia da. Hegaztien barruko Nectariniidae familian sailkatua dago.
Oliivimedestäjä (Cinnyris jugularis)[2] on medestäjien heimoon kuuluva varpuslintu.
Oliivimedestäjää tavataan laajalla alueella Kaakkois-Aasiassa sekä Australian koillisosissa. Lajia on kuvattu yleiseksi, ja sen kannankehitys on vakaa. Se on luokiteltu elinvoimaiseksi.[1]
Oliivimedestäjä (Cinnyris jugularis) on medestäjien heimoon kuuluva varpuslintu.
Cinnyris jugularis
Le Souimanga à dos vert (Cinnyris jugularis), également appelé souimanga à gorge bleue, est une espèce de passereaux de la famille des nectariniidés.
C'est un petit oiseau de 12 cm de longueur au plus. Chez le mâle et la femelle, le ventre est d'un jaune voyant, le dos vert olive, beaucoup plus discret. Chez le mâle, le front, le cou et la partie supérieure du ventre est d'un bleu foncé métallique.
Le souimanga à dos vert est commun depuis le sud de la Chine jusqu'aux Philippines, et de la Malaisie jusqu'au nord-est de l'Australie.
Oiseau originaire de la mangrove, il s'est bien adapté au contact avec les humains et il n'hésite pas à nicher en ville.
Les souimangas se nourrissent essentiellement de nectar mais ils peuvent aussi se nourrir d'insectes, surtout lorsqu'ils sont jeunes. Leurs ailes, courtes, leur permettent d'avoir un vol rapide en ligne droite. Ils peuvent se nourrir de nectar en vol, comme les oiseaux mouches mais généralement ils préfèrent se percher.
Ils sont généralement monogames. La reproduction a lieu d'avril a août dans un nid suspendu. La femelle pond deux œufs qu'elle couve seule. Le mâle participe à la nourriture des petits.
L'ornithologue français René Lesson identifie cette espèce d'oiseaux (Cinnyris jugularis clementiae) en 1827 et lui donne le prénom de sa femme, Marie Clémence Lesson[1].
Cinnyris jugularis
Le Souimanga à dos vert (Cinnyris jugularis), également appelé souimanga à gorge bleue, est une espèce de passereaux de la famille des nectariniidés.
Burung madu sriganti (bahasa Latin: Nectarinia jugularis) adalah spesies burung dari keluarga Nectariniidae, dari genus Nectarinia. Burung ini merupakan jenis burung pemakan nektar Benalu, Mengkudu, Pepaya, Dadap, serangga kecil, laba-lab dan memiliki habitat di pekarangan, semak pantai, hutan mangrove.
Burung madu sriganti memiliki tubuh berukuran kecil dengan panjang tubuh sekitar 10 sampai 11,4 cm dan berat tubuh sekitar 6,7 sampai 11,9 gram, sedangkan betina sekitar 6–10 gram[1], mempunyai paruh lancip dan panjang, berdarah panas, dan membiak dengan cara bertelur.
Jantan: Tubuh bagian bawah kuning terang. Dagu dan dada hitam-ungu metalik. Punggung hijau zaitun.
Betina: Tubuh bagian bawah kuning. Tanpa warna hitam pada dagu dan dada. Alis biasanya kuning muda. Iris coklat tua, paruh hitam, kaki hitam. Sering ribut dalam kelompok kecil, berpindah-pindah dari satu pohon atau semak ke yang lain. Jantan kadang berkejaran mondar mandir dengan galak.
Sarang berbentuk kantung, dari rumput terjalin dengan kapas alang-alang, pada dahan yang rendah. Telur berwarna keputih-putihan, berbintik abu-abu putih, jumlah 2 butir. Berbiak sepanjang tahun.
Secara global, burung-madu sriganti terdapat 22 subspesies dengan pesebaran berbeda yaitu:[2]
Kehidupan burung ini di alam liar biasanya menghuni area hutan terbuka yang ada di dataran rendah hingga pegunungan. Selain itu, jenis burung madu ini sering kali hidup secara berkelompok dengan mendiami area perkebunan, pekarangan rumah, taman, semak belukar, dan hutan mangrove. Jenis makanan yang selalu disantapnya pun tidak hanya berasal dari nektar atau sari bunga saja tapi juga menyantap beragam jenis buah-buahan yang mengandung banyak gula seperti pepaya, mengkudu, dadap, dan serangga kecil.[2]
Burung madu sriganti (bahasa Latin: Nectarinia jugularis) adalah spesies burung dari keluarga Nectariniidae, dari genus Nectarinia. Burung ini merupakan jenis burung pemakan nektar Benalu, Mengkudu, Pepaya, Dadap, serangga kecil, laba-lab dan memiliki habitat di pekarangan, semak pantai, hutan mangrove.
La nettarinia ventregiallo (Cinnyris jugularis (Linnaeus, 1766)) è un uccello della famiglia Nectariniidae, diffuso dall'Asia meridionale all'Australia.[2]
Con i suoi 11 cm di lunghezza è una delle specie più piccole della famiglia delle nettarinie[3].
Presenta un marcato dimorfismo sessuale: entrambi i sessi hanno il dorso di colore verde oliva ed il ventre giallo, nel maschio la fronte, la gola e la parte superiore del ventre sono di un blu brillante con riflessi metallici. Il becco è sottile e ricurvo.
Sono uccelli prevalentemente nettarivori, che occasionalmente si nutrono anche di insetti.[3]
La stagione riproduttiva va dalla primavera inoltrata all'estate. Formano coppie monogamiche; il maschio costruisce nidi penduli, caratteristicamente appesi all'estremità dei rami di un cespuglio, a pochi metri dal suolo, in posizione riparata, in cui la femmina depone da 1 a 2 uova per covata. L'incubazione dura circa 2 settimane. Entrambi i genitori si prendono cura dei nidiacei.[4]
La specie ha un ampio areale che comprende India, Myanmar, Cina, Thailandia, Cambogia, Laos, Viet Nam, Malaysia, Singapore, Brunei, Filippine, Indonesia, Papua Nuova Guinea, Isole Salomone e Australia[1].
Tipicamente è un abitatore delle mangrovie, ma si adatta a vivere in ogni habitat, anche all'interno dei centri abitati.
Il Congresso Ornitologico Internazionale (2014) riconosce come valide le seguenti sottospecie:[2]
La nettarinia ventregiallo (Cinnyris jugularis (Linnaeus, 1766)) è un uccello della famiglia Nectariniidae, diffuso dall'Asia meridionale all'Australia.
Nectarinia jugularis
Burung Kelicap Bukit atau juga dikenali sebagai burung Madu Sriganti adalah salah satu daripada haiwan yang boleh didapati di Malaysia. Nama sainsnya ialah Nectarinia jugularis.
Burung Kelicap Bukit, Cinnyris jugularis, merupakan spesies sunbird yang dijumpai dari Asia Selatan hingga Australia.
Burung sunbirds merupakan sekelompok burung passerine Dunia Lama yang amat kecil yang kebanyakannya makan madu, sungguhpun dia memakan serangga, terutama memberi makan anak burung. Penerbangan mereka pantas dan langsung pada sayap pendek mereka. Kebanyakan spesies boleh memakan madu dengan terkantung-kantung, tetapi biasanya bertenggek bagi makan bagi kebanyakan masa.
Burung Kelicap Bukit biasa terdapat di selatan China hingga ke Filipina dan Malaysia ke bawah sehingga timur laut Australia. Ia merupakan burung lagu terkecil, paling besar sepanjang 12 cm. Dalam kebanyakan spesies kecil, bahagian bawah kedua jantina jantan dan betina bewarna kuning terang, bahagian belakang bewarna perang malap. Di dahi, lengkuk dan atas dada jantan dewasa adalah gelap, belakang biru metalik. Di Filipina (ia dikenali sebagai "tamsi")[1] jantan sesetengah spesis kecil memiliki jalur kuning batapada dada, di Wallacea dan utara New Guinea sesetengah spesies kecil kebanyakannya memiliki bahagian bawah gelap, dan di selatan China dan bahagiang bersebelahan di Vietnam kebanyakan bahagian bawah jantan adalah putih-kelabu.
Berasal dari habitat paya bakau, burung Kelicap Bukit menyesuaikan diri dengan baik bersama manusia, dan kini biasa terdapat malah dikawasan berpenghuni padat, malah membuat sarang di kediaman manusia.[2][3]
Burung Kelicap Bukit ialah haiwan yang tergolong dalam golongan benda hidup, alam : haiwan, filum : kordata, sub-filum : bertulang belakang (vertebrata), kelas : burung. Burung Kelicap Bukit adalah haiwan berdarah panas, mempunyai sayap dan tubuh yang diselubungi bulu pelepah. Paruh Burung Kelicap Bukit tidak bergigi.
Burung Kelicap Bukit mengawan antara bulan April dan Ogos. Kedua jantan dan betina membantu membina sarang yang berbentuk flaks, dengan beranda tergantung di pintu masuk, dan bahan tergantung pada bahagian bawah.[2]
Selepas membina sarang, burung meninggalkan sarang selama seminggu sebelum burung betina kembali untuk bertelur satu atau dua telor biru kehijauan. Telor mengambil masa selama seminggu sebelum menetas. Burung betina mungkin meninggalkan sarang bagi tempoh pendek pada siang hari semasa mengeram. Selepas anak burung menetas, kedua burung jantan dan betina membantu menjaga anak burung, yang meninggalkan sarang selepas dua atau tiga minggu berikutnya.[3]
Burung Kelicap Bukit membiak dengan bertelur. Telur Burung Kelicap Bukit bercangkerang keras.
Burung Kelicap Bukit atau juga dikenali sebagai burung Madu Sriganti adalah salah satu daripada haiwan yang boleh didapati di Malaysia. Nama sainsnya ialah Nectarinia jugularis.
Burung Kelicap Bukit, Cinnyris jugularis, merupakan spesies sunbird yang dijumpai dari Asia Selatan hingga Australia.
Burung sunbirds merupakan sekelompok burung passerine Dunia Lama yang amat kecil yang kebanyakannya makan madu, sungguhpun dia memakan serangga, terutama memberi makan anak burung. Penerbangan mereka pantas dan langsung pada sayap pendek mereka. Kebanyakan spesies boleh memakan madu dengan terkantung-kantung, tetapi biasanya bertenggek bagi makan bagi kebanyakan masa.
Burung jantan terkantung sambil makanBurung Kelicap Bukit biasa terdapat di selatan China hingga ke Filipina dan Malaysia ke bawah sehingga timur laut Australia. Ia merupakan burung lagu terkecil, paling besar sepanjang 12 cm. Dalam kebanyakan spesies kecil, bahagian bawah kedua jantina jantan dan betina bewarna kuning terang, bahagian belakang bewarna perang malap. Di dahi, lengkuk dan atas dada jantan dewasa adalah gelap, belakang biru metalik. Di Filipina (ia dikenali sebagai "tamsi") jantan sesetengah spesis kecil memiliki jalur kuning batapada dada, di Wallacea dan utara New Guinea sesetengah spesies kecil kebanyakannya memiliki bahagian bawah gelap, dan di selatan China dan bahagiang bersebelahan di Vietnam kebanyakan bahagian bawah jantan adalah putih-kelabu.
Berasal dari habitat paya bakau, burung Kelicap Bukit menyesuaikan diri dengan baik bersama manusia, dan kini biasa terdapat malah dikawasan berpenghuni padat, malah membuat sarang di kediaman manusia.
De staalborsthoningzuiger (Cinnyris jugularis synoniem: Nectarinia jugularis) is een zangvogel uit de familie van de honingzuigers; dit zijn vogels die foerageren op de nectar van bloemen, maar ook op insecten, vooral in de tijd dat ze jongen verzorgen. Deze honingzuiger wordt ook wel de geelbuikhoningzuiger genoemd. De staalborsthoningzuiger heeft een groot verspreidingsgebied dat reikt van Australië tot India.
Het zijn kleine vogels, hoogstens 12 cm groot. Zowel het mannetje als het vrouwtje hebben een heldergele buik en een dofbruine rug. Het volwassen mannetje heeft een staalblauwe borst, keel en voorhoofd. Op de Filipijnen zijn er ondersoorten met een oranje band op de borst. In Wallacea en noordelijk Nieuw Guinea hebben sommige ondersoorten een donkere onderzijde en in zuidelijk China en het daaraan grenzende gebied in Vietnam hebben zij een grijswitte buik.
De staalborsthoningzuiger komt voor in Australië, Papoea Nieuw Guinea, Salomonseilanden, de Filipijnen, Indonesië, Maleisië, Brunei, Singapore, Thailand, Laos, Myanmar, Vietnam, Cambodja, Zuid-China en India. Er worden 21 ondersoorten onderscheiden.[2]
De vogel heeft zich aangepast aan menselijke bewoning en komt voor in dichtbevolkte gebieden en bouwt soms zijn nest in woningen.
De staalborsthoningzuiger heeft een groot verspreidingsgebied en daardoor alleen al is de kans op uitsterven uiterst gering. De grootte van de populatie is niet gekwantificeerd en er is geen aanleiding te veronderstellen dat de soort in aantal achteruit gaat. Daarom staat deze honingzuiger als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Mannetje in de botanische tuin van Singapore
Vrouwtje in de botanische tuin van Singapore
Mannetje in eclipskleed
De staalborsthoningzuiger (Cinnyris jugularis synoniem: Nectarinia jugularis) is een zangvogel uit de familie van de honingzuigers; dit zijn vogels die foerageren op de nectar van bloemen, maar ook op insecten, vooral in de tijd dat ze jongen verzorgen. Deze honingzuiger wordt ook wel de geelbuikhoningzuiger genoemd. De staalborsthoningzuiger heeft een groot verspreidingsgebied dat reikt van Australië tot India.
Olivryggig solfågel[2] (Cinnyris jugularis) är en fågel i familjen solfåglar inom ordningen tättingar.[3] Arten har en vida spridd utbredning från Andamanöarna till södra Kina, Filippinerna och norra Australien. Den delas upp i hela 21 underarter i sex grupper:[3]
Sedan 2016 urskiljer Birdlife International och naturvårdsunionen IUCN idenburgi som den egna arten "Rands solfågel". Därmed hotkategoriseras de var för sig, båda som livskraftiga.[1]
Olivryggig solfågel (Cinnyris jugularis) är en fågel i familjen solfåglar inom ordningen tättingar. Arten har en vida spridd utbredning från Andamanöarna till södra Kina, Filippinerna och norra Australien. Den delas upp i hela 21 underarter i sex grupper:
jugularis-gruppen C. j. andamanicus – Andamanöarna C. j. klossi – norra Nikobarerna C. j. proselius – ön Car Nicobar C. j. flammaxillaris – Myanmar till Thailand, Kambodja och norra Malackahalvön (söderut till Pinang) C. j. ornatus – södra Malackahalvön till Sumatra, Borneo, Java, Små Sundaöarna och närliggande öar C. j. polyclystus – Enggano utanför västra Sumatra C. j. obscurior – berggskogar på norra Luzon i norra Filippinerna C. j. jugularis – södra Luzon, centrala och södra Filippinerna C. j. woodi – Suluarkipelagen i södra Filippinerna C. j. infrenatus – ögruppen Tukangbesi utanför Sulawesi C. j. robustirostris – Banggaiöarna och Sulaöarna C. j. rhizophorae – södra Kina (södra Yunnan, Guangxi, Guangdong samt Hainan) och norra Vietnam frenatus-gruppen C. j. plateni – Sulawesi, Talaud, Salayar och närliggande mindre öar C. j. frenatus – norra Moluckerna, Aruöarna, västpapuanska öar, Nya Guinea och nordöstra Queensland C. j. flavigastra – Bismarckarkipelagen och Salomonöarna C. j. aurorae – öarna Agutaya, Balabac, Busuanga, Cagayancillo, Culion, Cuyo och Palawan clementiae-gruppen C. j. buruensis – Buru i södra Moluckerna C. j. clementiae – södra Moluckerna (Seram, Ambon och närliggande öar) C. j. keiensis – Kaiöarna (Kai Kecil, Kai Besar och Ohimas) C. j. idenburgi – nordvästra Nya Guinea och Sepik Ramu C. j. teysmanni – öarna Tanahjampea, Kalao, Bonerate, Kalaotoa och MaduSedan 2016 urskiljer Birdlife International och naturvårdsunionen IUCN idenburgi som den egna arten "Rands solfågel". Därmed hotkategoriseras de var för sig, båda som livskraftiga.
Hút mật họng tím hay Hút mật bụng vàng, Hút mật lưng ô liu (danh pháp hai phần: Cinnyris jugularis) là một loài chim thuộc Họ Hút mật[1]. Loài này phân bố từ Đông Nam Á đến Úc.
Hút mật họng tím là một nhóm rất nhỏ của Bộ Sẻ Cựu Thế giới với thức ăn chủ yếu là mật ong, mặc dù họ chúng cũng ăn côn trùng, đặc biệt là khi nuôi con non. Chú nhanh chóng và trực tiếp bằng đôi cánh ngắn. Hầu hết các loài có thể lấy mật hoa bằng cách bay lơ lửng, nhưng thường là đậu để ăn trong phần lớn thời gian.
Hút mật họng tím hay Hút mật bụng vàng, Hút mật lưng ô liu (danh pháp hai phần: Cinnyris jugularis) là một loài chim thuộc Họ Hút mật. Loài này phân bố từ Đông Nam Á đến Úc.
Con trống bay trong khi ănHút mật họng tím là một nhóm rất nhỏ của Bộ Sẻ Cựu Thế giới với thức ăn chủ yếu là mật ong, mặc dù họ chúng cũng ăn côn trùng, đặc biệt là khi nuôi con non. Chú nhanh chóng và trực tiếp bằng đôi cánh ngắn. Hầu hết các loài có thể lấy mật hoa bằng cách bay lơ lửng, nhưng thường là đậu để ăn trong phần lớn thời gian.
黄腹花蜜鸟(学名:Nectarinia jugularis)为太阳鸟科花蜜鸟属的鸟类。分布于西起印度、中南半岛、东抵菲律宾群岛、印度尼西亚、以至巴布亚新几内亚、澳大利亚、所罗门群岛以及中国大陆的云南、广西、广东、海南和香港等地,多见于海拔700米以下的开阔山林。该物种的模式产地在菲律宾。
キバラタイヨウチョウ(黄腹太陽鳥、英: Olive-backed Sunbird、学名: Cinnyris jugularis)は、英名において Yellow-bellied Sunbird および Yellow-breasted Sunbird としても知られる[3][4]タイヨウチョウ科に属する鳥類の1種であり、東南アジアからオーストラリアかけて生息する。本種の通称としては、フィリピンの "Tamsi" や[5]、マレーシアの "Kelicap Pantai"[6] などがある。
ニコバル諸島や[7]アンダマン諸島からインドシナ半島、マレー半島、中国南部および海南島、フィリピン、スンダ列島、ニューギニア、ビスマルク諸島[3]、ソロモン諸島[7]、オーストラリア北東部にかけて分布する[3][7]。
全長は約11.5cmで[8]、おおよそ10cm[9]から12cmの小型の鳥である[10][11]。ほとんどの亜種は、雌雄とも下面は鮮やかな黄色で、背は鈍い褐色である。雄の成鳥は、額、喉、上胸が濃色で金属光沢のある暗青色となる。フィリピンのいくつかの亜種の雄は、胸に橙色の横帯を持ち[5]、ワラセアおよびニューギニア島北部の一部の亜種は、下面が最も黒みを帯び、また、中国南部やベトナムに接して分布する雄の下面の多くは灰白色を帯びている。
タイヨウチョウ類は、雛への給餌においてはとりわけ昆虫も採るが、それ以外のほとんどは花蜜を餌とする旧世界のスズメ目の鳥類において極めて小さなグループである。それらは短い翼を高速かつ集中的に使って飛翔する。ほとんどの種が停空飛翔(ホバリング)により花蜜を採ることができるが、普段は採餌の時までよく枝にとまっている。
開けた低地から標高1,700mにかけて生息する[7]。もともと多雨林の林縁、水辺の植物地帯、沿岸の低木地、ユーカリ林、マングローブ林などが生息場所であるキバラタイヨウチョウは[4]、人にもうまく適応しており、農耕地や果樹園、公園のほか[4]、今日かなり人口密度の高い地域にも一般的に生息し、人間の住居にさえ巣を形成する[12][13]。
本種は、北半球においては4月から8月に[12]、南半球のオーストラリアでは8月から3月にかけて繁殖する[4][14]。主に雌が[15]、若木やつる植物、低い枝先、ときには家屋やベランダなどに、樹皮、草、葉、クモの巣などの破片を使って[4]、入口に張り出した縁のあるフラスコ形で、下端部に素材を垂らした吊り巣をつくり[12]、種子の綿毛や羽毛をそのなかに敷く[4]。営巣後、雌は1-2個ないし3個(オーストラリアの平均1.95個[16])の、灰緑色に褐色の斑点のある卵を巣の広い端部に産む[4]。卵の大きさは約17×12mmで[10]、卵が孵るまでの13-15日間抱卵される[15]。雌は抱卵中、日中に少しだけ巣を離れることがある。雛が孵化した後、雌雄ともに育雛し、約2-3週間後には巣立つ[13]。
オーストラリアにおいては、フトハシテリカッコウ(英語版) (Chrysococcyx russatus) による托卵が知られている[4][15]。
雌(フィリピン南部、ダバオ州アイランドガーデン〈Island Garden City of Samal〉)
C. j. plateni 雄
(スラウェシ島、マナド)