الأسماء في صفحات التنقل
Brun glada (Milvus migrans) är sannolikt jordens talrikaste rovfågel och brukar delas upp i fem till sju underarter. I tropiska områden uppträder arten i stora mängder runt människornas bosättningar och dras gärna till soptippar och avstjälpningsplatser.
Brun glada är omkring 48–58 centimeter lång och har ett vingspann på 130–155 centimeter. Den skiljs från röd glada på mörkare dräkt och är något mindre, ungefär stor som en ormvråk. Vingarna är breda med handpennor som spretar ut och stjärten är grunt kluven. Adult fågel är jämnfärgat ljusbrun med ett något blekare huvud. Juvenilen är brokigare och ljusare beroende på vitgula bräm på nästan alla kroppsfjädrar.
Den bruna gladan är högljudd och dess revirläte liknar röda gladans men är grövre och mer utdraget. Lätet avslutas med ett darrande rop som påminner om skrattmåsens.
Brun glada har ett mycket stort utbredningsområde och häckar i Europa, Afrika, Asien och Australien. Delar av populationen är flyttfåglar medan andra är stannfåglar.
Arten delas ofta upp i sju underarter:[2]
Urskiljs ofta som den egna arten gulnäbbad glada (Milvus aegyptius). Genetiska studier visar att denna är skild från både brun och röd glada.[3]
Brun glada glidflyger ofta på termikvindar när de söker föda. Flykten är lätt och den byter lätt riktning i luften. När de lokaliserat ett byte sänker de sig ned mot marken med benen hängande. Föda består av små djur (som gnagare), fisk, hushållsavfall och as. Arten är opportunistisk och boplundrar andra arter och tar även fåglar och fladdermöss.[4] De har också observerats söka sig till rök och eldsvådor där de fångar flyende smådjur.[5] Det indiska beståndet har anpassat sig till ett liv i städer och återfinns i tätbefolkade områden där de kan ses i stora glidflygande flockar.[6][7] I Spanien attackerar den häckande sjöfågel, speciellt sommartid för att ta deras ungar. Arten har också observerats ta artfränders ungar och ägg.[8]
Vintertid bildar brun glada stora flockar. Innan en sådan grupp slår sig till ro om natten, flyger den ofta runt.[7] Under flytten bildar den ofta stora flockar, speciellt innan den ska passerar större vatten.[9] Den indiska beståndet, av underarten govinda, uppvisar säsongsbundna populationsfluktuationer där de största koncentrationerna observeras mellan juli till oktober, efter monsunen, och det har föreslagits att arten genomför lokala förflyttningar för att undvika häftiga skyfall.[10]
Över artens utbredningsområde infaller häckningssäsongen vid olika tillfällen. För det indiska beståndet av brun glada inträffar häckningssäsongen vintertid före monsunen medan de europeiska beståndet häckar sommartid.
Boet består av en slarvigt hopsatt plattform av grenar och växtmaterial som placeras i ett träd och kan återanvändas under flera år. I italienska Alperna tenderar arten att placera sitt bo i närheten av vatten vid branta klippor eller i höga träd.[11] Det kan också placeras för att optimera skydd mot vind och regn.[12] Ibland dekoreras boet med färgstarka material som vit plast. En studie gjord i Spanien föreslår att detta beteende kan fungera som en signal till andra glador att hålla sig borta.[13]
Efter parbildningen parar sig hanen vid flera tillfällen med honan och polyandri är vanligt. En hane kopulerar ofta flera gånger när den återvänder till honan efter födosökning, eftersom detta höjer sannolikheten för att hans spermier befruktar äggen och inte dem från en annan hane.[14]
Hanen och honan bygger boet tillsammans, ruvar äggen tillsammans och tar hand om sina ungar tillsammans. Den genomsnittliga kullen består av två, ibland tre, ägg.[7][15] De ruvar äggen i 30–34 dagar. Vid en studie av det indiska beståndet stannade ungarna i boet i nästan två månader.[16] En europeisk studie visade att ungar som kläcks senare, blev flygga snabbare. Samma studie visade också att föräldrarnas omhändertagande av ungarna minskade snabbt i och med de adulta fåglarnas behov av att flytta.[17][18] Ungar i samma kull är aggressiva mot varandra och ofta blir den svagare ungen dödad.[19] Föräldrarna vaktar och försvarar sitt bo och ungarna genom att störtdyka mot hot som närmar sig.[20]
Den nykläckta ungen är täckt med dun, vilket ruggas till en andra uppsättning dun efter nio till tolv dagar, utom på huvudet. Den börjar anlägga kroppsfjädrar 18-22 dagar efter kläckningen. Fjädrarna på huvudet börjar bli synliga efter 24-29 dagar. Först livnär sig ungarna på föda som fallit till botten av boet och börjar sedan kunna slita loss köttstycken efter 33–39 dagar. Efter 17–19 dagar kan de stå upp och de börjar flaxa med vingarna efter 27–31 dagar. Efter 50 dagar börjar de förflytta sig till grenar i närheten av boet.[21][22] De blir könsmogna under sitt andra levnadsår.[16]
Brun glada beskrivs ofta som världens vanligaste rovfågel.[1] Trots detta har arten minskat i olika delar av utbredningsområdet till följd av förgiftning, jakt, föroreningar och bekämpningsmedel.[1] I dagsläget bedöms artens totala populationsutveckling som oklar.[1] I Europa är trenden okänd, i Australien tros den öka i antal, medan både bland annat i södra Afrika (Zambia) och Västafrika har arten minskat.[1] I Europa tros det häcka 81.200-109.000 par.[1]
Wikimedia Commons har media som rör brun glada.
Wiktionary har ett uppslag om brun glada.Brun glada (Milvus migrans) är sannolikt jordens talrikaste rovfågel och brukar delas upp i fem till sju underarter. I tropiska områden uppträder arten i stora mängder runt människornas bosättningar och dras gärna till soptippar och avstjälpningsplatser.
-_Juveniles_at_nest_at_Palmyra_Palm_(Borassus_flabillifer)_in_Kolkata_I_IMG_1802.jpg)
