dcsimg

Status in Egypt ( الإنجليزية )

المقدمة من Bibliotheca Alexandrina LifeDesk

Winter visitor.

ترخيص
cc-by-nc-sa-3.0
حقوق النشر
Bibliotheca Alexandrina
مؤلف
BA Cultnat
مقدم المحتوى
Bibliotheca Alexandrina
موقع الشريك
Bibliotheca Alexandrina LifeDesk

Pterocles orientalis ( الأستورية )

المقدمة من wikipedia AST

Pterocles orientalis[2] ye una especie d'ave de la familia Pteroclididae mesma del sur d'Eurasia y el norte d'África.

Descripción

 src=
Machu de ortega nuna ilustación de 1838.
 src=
Ilustración con una pareya de ortegas (P. o. arenarius) de 1905.

La ganga ortega ye una ave robusta con cabeza similar a la de los palombos y nales llargues y anches. Mide de 30 a 39 cm de llargu y pesa ente 300 y 615 g.[3] Presenta un claru dimorfismu sexual, anque dambos sexos tienen negros el banduyu y les plumes de vuelu de nales y cola, siendo bien evidente esta carauterística en vuelu. El machu tien la cabeza, el pescuezu y la parte cimera del pechu de color gris, salvo un llurdiu negru nel gargüelu enmarcáu por una tonos canela anaranxaos que s'estienden pelos llaterales del pescuezu y la parte inferior de les mexelles. El restu de partes cimeros son de color pardu buxu chiscaos de llixos de color amarellentáu. La parte inferior del pechu ye una ancha franxa de color ocre rosado enmarcada por una llista negra na parte cimera y el negru del banduyu. Sicasí, la fema tien les partes cimeres de color ocre, con un mestu y finu veteado negru inclusive en pileu, el pescuezu y la parte cimera del pechu, anque na parte inferior del pechu tamién tien la llinia negra y la banda ocre rosada, y presenten una pequeña llista negra nel frontal del pescuezu, onde los machos tienen la base del triángulu negru.[4]

El so cantar ye un "chürrr'r'r're-ka" llixeramente descendente, y que de llueñe asemeya al bufíu d'un caballu.[4]

La subespecie presente namái n'Asia ye de mayor tamañu y de tonos más claros que tamién ta presente presente n'Europa, África. Los sos machos tienen les partes cimeres más marielles y más abuxaes que los de la subespecie occidental. Les femes pueden ser más clares nes partes inferiores, pero con frecuencia son indistinguibles.

La ortega estrémase fácilmente de la ganga ibérica (Pterocles alchata) pol so mayor tamañu, el so banduyu negru, y pola ausencia de plumes allargaes na cola y llistes oculares negres.

Taxonomía y etimoloxía

 src=
Güevu de ortega.

Los pterocliformes son aves afeches a los terrenes grebos, de cabeces asemeyaes a los palombos, pero con cuerpos más robustos y gordosos. La so taxonomía foi revesosa. Primeramente fueron clasificaos dientro de galliformes, pero les sos semeyances deber a la converxencia adaptativa a los medios terrestres. Darréu fueron incluyíos en columbiformes, pero na actualidá considérense una familia separada.

La ganga ortega describióse científicamente por en 1758 na décima edición de la so obra Systema naturae,[5] col nome de Tetrao orientalis.[6] Darréu foi treslladada al xéneru Pterocles, creáu por Coenraad Jacob Temminck en 1815.

La etimoloxía del nome del so xéneru Pterocles provién del términu griegu pteron que significa «nala», y la terminación -klēs «notable por».[7] Sicasí, el nome de la so especie, orientalis, en llatín significa «oriental».

Reconócense dos subespecies:[8]

  • P. o. arenarius (Pallas, 1775) - estender por Asia Central.
  • P. o. orientalis (Linnaeus, 1758) - a pesar del so contradictoriu nome la subespecie nominal ocupa la zona occidental de la so área de distibución: la península ibérica, Fuerteventura y el norte d'África y Oriente mediu hasta l'oeste d'Irán.

Distribución y hábitat

Tien una distribución esvalixada, ta presente na península ibérica, y nel norte d'África, vuelve apaecer na Anatolia, y Oriente Mediu, amás de Fuerteventura y Xipre.[9] Amás estiéndese poles estepes d'Asia Central.[4] de Kazakstán al sur d'Irán, Afganistán y noroeste de China (Xinjiang) y el noroeste de la India.[9]

Habita en zones grebes y llanures con poca vexetación, como les estepes llanes y los semidesiertos pocu accidentaos. Nun ta amenazada a nivel global, y la so población envalórase ente 500,000-4,000,000 individuos,[1] anque la so población tán en cayente debíu principalmente al abusu de yerbicíes ya insecticides.

Comportamientu

Son aves gregaries que s'atopen n'llanures con vexetación baxa y esvalixada, anque eviten les zones qu'escarecen por completu de vexetación, a diferencia de les gangues ibériques. Aliméntense principalmente de granes. Son nómades y parcialmente migratories, y les sos robustes nales déxen-yos un vuelu rápidu y direutu. Suelen concentrara nos bebederos a l'amanecida.

Añeren nuna llixera depresión del suelu. La so puesta sueli tar compuesta por trés güevos verdosos con llurdios pardos que los camuflen nel suelu. Dambos miembros de la pareya guaren los güevos y curien de los pitucos nidífugos, pero solo los machos encargar de trae-yos agua, papando les plumes especializaes del so pechu nes bebezones, y asina los pitucos nun s'arriesguen a averase a l'agua onde ye más probable la presencia de depredadores.

Referencies

  1. 1,0 1,1 BirdLife International (2012). «Pterocles orientalis» (inglés). Llista Roxa d'especies amenazaes de la UICN 2013.2. Consultáu'l 8 d'abril de 2015.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J. «Nombres en castellano de las aves del mundo recomendados por la Sociedad Española de Ornitología (Cuarta parte: Pterocliformes, Columbiformes, Psittaciformes y Cuculiformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 45 (1): pp. 87-96. ISSN 0570-7358. http://www.seo.org/wp-content/uploads/tmp/docs/vol_45_4_cuarto1.pdf. Consultáu el 9 d'abril de 2015.
  3. John B. Dunning Jr. (Editor). CRC Handbook of Avian Body Masses. CRC Press (1992), ISBN 978-0-8493-4258-5.
  4. 4,0 4,1 4,2 Mullarney,K.; Svensson, L.; Zetterström, D; y Grant, P.J. (2003). Guía de Campu de les Aves d'España y d'Europa. Editorial Omega. ISBN 84-282-1218-X.
  5. Zoonomen. «Birds of the World -- current valid scientific avian names.» (inglés). Consultáu'l 8 d'abril de 2015.
  6. Caroli Linnæi. Systema naturæ per regna tria naturæ, secundum classses, ordines, xenera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis Editio decima reformata 1758, Holmiæ, Impensis direut. Laurentii Salvii (Salvius publ.) p. 161.
  7. James A. Jobling. Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Bloomsbury Publishing p. 322 ISBN 1408125013
  8. Frank Gill y David Donsker. Coursers, noddies, gulls, terns, auks & sandgrouse. IOC World Bird List versión 5.1.
  9. 9,0 9,1 Clements, J. F. 2007. The Clements Checklist of Birds of the World, 6th Edition. Cornell University Press. Downloadable from Cornell Lab of Ornithology

Enllaces esternos

Protonotaria-citrea-002 edit.jpg Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Aves, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia AST

Pterocles orientalis: Brief Summary ( الأستورية )

المقدمة من wikipedia AST
Pterocles orientalis

Pterocles orientalis ye una especie d'ave de la familia Pteroclididae mesma del sur d'Eurasia y el norte d'África.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia AST

Qaraqarın bağrıqara ( الأذرية )

المقدمة من wikipedia AZ
 src=
Pterocles orientalis

Qaraqarın bağrıqara (lat. Pterocles orientalis) - bağrıqara cinsinə aid heyvan növü. Azərbaycanda sayı azalma təhlükəsi olan quşlar siyahısına daxil edilmişdir.[1]

Mənbə

Bird template.svg Quş ilə əlaqədar bu məqalə qaralama halındadır. Məqaləni redaktə edərək Vikipediyanı zənginləşdirin.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia AZ

Qaraqarın bağrıqara: Brief Summary ( الأذرية )

المقدمة من wikipedia AZ
 src= Pterocles orientalis

Qaraqarın bağrıqara (lat. Pterocles orientalis) - bağrıqara cinsinə aid heyvan növü. Azərbaycanda sayı azalma təhlükəsi olan quşlar siyahısına daxil edilmişdir.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia AZ

Ganga kof du ( البريتانية )

المقدمة من wikipedia BR

Ar ganga kof du (liester : gangaed kof du)[1] a zo ur spesad evned, Pterocles orientalis an anv skiantel anezhañ.

Anvet e voe Tetrao orientalis (kentanv) da gentañ-penn (e 1758)[2] gant an naturour svedat Carl von Linné (1707-1778).

Doareoù pennañ

 src=
Ur c'houblad Pterocles orientalis, tresadenn gant Keulemans (1905).


Boued

Annez hag isspesadoù

Ar spesad a gaver an daou isspesad[3] anezhañ :

Liammoù diavaez

Notennoù ha daveennoù



Commons
Muioc'h a restroù diwar-benn

a vo kavet e Wikimedia Commons.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia BR

Ganga kof du: Brief Summary ( البريتانية )

المقدمة من wikipedia BR

Ar ganga kof du (liester : gangaed kof du) a zo ur spesad evned, Pterocles orientalis an anv skiantel anezhañ.

Anvet e voe Tetrao orientalis (kentanv) da gentañ-penn (e 1758) gant an naturour svedat Carl von Linné (1707-1778).

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia BR

Xurra ( الكتالونية )

المقدمة من wikipedia CA

La xurra (Pterocles orientalis) és un ocell de l'ordre dels pteroclidiformes comú a la Catalunya occidental.

Morfologia

  • Fa 35 cm de llargària.
  • Té les potes i la cua més curtes que la ganga.
  • Ales punxegudes.
  • El mascle té el cap de color gris groguenc, les parts superiors grisenques amb taques ataronjades, el coll castany, amb una taca negra a la gola, i el pit gris rosat amb una franja negra estreta.
  • La femella és de color groguenc, amb el cap, les parts superiors i el coll molt tacats de negre, el coll groc i amb una ampla franja ocràcia al pit.
  • Tant el mascle com la femella tenen el ventre negre.
  • Posseeix unes plaques còrnies a la base de les potes i al ventre que serveixen d'aïlladors de la calor.

Subespècies

  • Pterocles orientalis aragonica
  • Pterocles orientalis arenarius
  • Pterocles orientalis bangsi
  • Pterocles orientalis orientalis

Reproducció

 src=
Ou

Fan un niu en una lleugera concavitat a terra, mínimament folrada, i hi ponen 2-3 ous a l'abril-juny. Els dos pares escalfen els ous: a la nit ho fa el mascle, mentre que la femella -de plomatge molt més críptic- ho fa durant les hores més compromeses del dia). En l'alimentació dels pollets també intervenen tots dos pares, essent el pare l'encarregat de portar aigua.[1]

Distribució geogràfica

La subespècie Pterocles orientalis orientalis viu als terrenys esteparis de l'Àfrica del Nord, de la península Ibèrica, de les Illes Canàries, Turquia, Xipre i Israel, mentre que Pterocles orientalis arenarius ho fa al Kazakhstan, l'oest de la Xina i el nord del Pakistan (aquesta darrera subespècie també hiverna al Pakistan i al nord de l'Índia).

Hàbitat

Viuen en terrenys oberts, secs i pedregosos, amb vegetació escassa o un xic densa, com els que es poden trobar a la part occidental de la Depressió Central (Baix Cinca, la Noguera i el Segrià). La població que habita aquest indret és la continuació de la que existeix a la Depressió de l'Ebre. Pertant a la categoria d'ocells estèpics.

Costums

Són sedentàries i gregàries.

Referències

  1. Lalueza i Fox, Jordi: El llibre dels ocells de Catalunya. Editorial De Vecchi - Edicions Cap Roig. Barcelona, 1987, plana 61. ISBN 84-315-0434-X.

Enllaços externs

En altres projectes de Wikimedia:
Commons
Commons (Galeria)
Commons
Commons (Categoria) Modifica l'enllaç a Wikidata
Viquiespècies
Viquiespècies
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autors i editors de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia CA

Xurra: Brief Summary ( الكتالونية )

المقدمة من wikipedia CA

La xurra (Pterocles orientalis) és un ocell de l'ordre dels pteroclidiformes comú a la Catalunya occidental.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autors i editors de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia CA

Iâr diffeithwch dorddu ( الويلزية )

المقدمة من wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Iâr diffeithwch dorddu (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: ieir diffeithwch torddu) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Pterocles orientalis; yr enw Saesneg arno yw Black-bellied sandgrouse. Mae'n perthyn i deulu'r Ieir y Diffeithwch (Lladin: Pteroclididae) sydd yn urdd y Columbiformes.[1]

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. orientalis, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia, Ewrop ac Affrica.

Teulu

Mae'r iâr diffeithwch dorddu yn perthyn i deulu'r Ieir y Diffeithwch (Lladin: Pteroclididae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

rhywogaeth enw tacson delwedd Iâr diffeithwch Syrrhaptes paradoxus Iâr diffeithwch Burchell Pterocles burchelli
Pterocles burchelli 1.jpg
Iâr diffeithwch dorddu Pterocles orientalis
Pterocles orientalis in flight.jpg
Iâr diffeithwch dorwen Pterocles decoratus
Pterocles decoratus -Serengeti National Park, Tanzania -pair-8.jpg
Iâr diffeithwch ddwyres Pterocles bicinctus
2012-double-banded-sandgrouse.jpg
Iâr diffeithwch frech Pterocles senegallus
Pterocles senegallus 1921.jpg
Iâr diffeithwch goronog Pterocles coronatus
Pterocles coronatus 1921.jpg
Iâr diffeithwch India Pterocles indicus
Pterocles indicus 1921.jpg
Iâr diffeithwch Lichtenstein Pterocles lichtensteinii
Lichtenstein's sandgrouse cropped.jpg
Iâr diffeithwch Madagasgar Pterocles personatus
Pterocles-personatus.jpg
Iâr diffeithwch Namaqua Pterocles namaqua
2012-namaqua-sandgrouse-male.jpg
Iâr diffeithwch resog Pterocles quadricinctus
Pterocles quadricinctusEYP19A.jpg
Iâr diffeithwch Tibet Syrrhaptes tibetanus
Syrrhaptes tibetanus.jpg
Iâr diffeithwch winau Pterocles exustus
Pterocles exustus.jpg
Iâr diffeithwch yddf-felen Pterocles gutturalis
2009-Yellow-throated-sandgrouse.jpg
Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan Cymdeithas Edward Llwyd; adalwyd 30 Medi 2016.
  2. Gwefan Avibase; adalwyd 3 Hydref 2016.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Awduron a golygyddion Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia CY

Iâr diffeithwch dorddu: Brief Summary ( الويلزية )

المقدمة من wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Iâr diffeithwch dorddu (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: ieir diffeithwch torddu) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Pterocles orientalis; yr enw Saesneg arno yw Black-bellied sandgrouse. Mae'n perthyn i deulu'r Ieir y Diffeithwch (Lladin: Pteroclididae) sydd yn urdd y Columbiformes.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. orientalis, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia, Ewrop ac Affrica.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Awduron a golygyddion Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia CY

Sandflughuhn ( الألمانية )

المقدمة من wikipedia DE

Das Sandflughuhn (Pterocles orientalis) ist ein Vogel aus der Familie der Flughühner.

Merkmale

Mit einer Körperlänge von 30 bis 35 cm und einer Flügelspannweite von 60 bis 65 cm ist das Sandflughuhn eine der größten Vogelarten ihres Lebensraumes. Die Gestalt ist taubenähnlich, das Gefieder erinnert an Feldhühner. Das Männchen ist unterseits schwarz gefärbt; oberseits grau mit gelbbrauner und rötlicher Zeichnung. Kopf und Hals sind grau. Auf der kastanienbraunen Kehle befindet sich ein schwarzer Fleck. Über die gelbbraune Brust zieht sich ein schwarzes Band. Das Weibchen ist kräftiger gestreift, auch an Kopf und Hals. Der Flugruf des Vogels ist ein rollendes, fast trillerndes „tjürr-re-ka“.

Vorkommen

Das Verbreitungsgebiet des Sandflughuhns erstreckt sich von der iberischen Halbinsel und Nordafrika über den Mittelmeerraum bis nach Zentralasien und weiter ostwärts bis nach Nordwestindien und Nepal. Die Populationen in Kleinasien ziehen zum Überwintern in die arabischen Wüstengebiete. Der Vogel ist ein Bodenbewohner von Trockenregionen, offene Wüstengebiete meidet er jedoch. Am häufigsten ist das Sandflughuhn in weiten Ebenen in der Nähe landwirtschaftlicher Anbauflächen, wie Getreidefeldern, anzutreffen.

Verhalten

Der aufmerksame und scheue Vogel ernährt sich vorwiegend von Sämereien und Körnern. Zum Trinken fliegt das Sandflughuhn in Schwärmen meist morgens oft über weite Strecken zu Wasserlöchern, Teichen und Flüssen.

Fortpflanzung

 src=
Ei des Sandflughuhns

Das Weibchen legt meist drei Eier in eine flache, offene Bodenmulde. Beide Altvögel bebrüten die Eier rund vier Wochen lang und teilen sich die Aufzucht der Küken. Die Jungen sind Nestflüchter, die sofort selbstständig nach Nahrung suchen können. Sie werden aber auch noch von den Eltern aus dem Kropf versorgt. Wasser wird, in der Regel vom Männchen, im Bauchgefieder zu den Jungvögeln transportiert.

Bestand

Durch intensive Bodennutzung geht der Bestand zurück. Das Sandflughuhn wird darüber hinaus wegen seines schmackhaften Fleisches in Teilen des Verbreitungsgebietes bejagt.

Literatur

  • Bryan Richard: Vögel. Parragon, Bath 2006, ISBN 1-405-45506-3.
  • Rob Hume Vögel in Europa. Dorling Kindersly Limited, London 2002, ISBN 3-8310-0430-7.
  • Anne Puchta, Klaus Richarz: Steinbachs großer Vogelführer. Eugen Ulmer KG, Stuttgart 2006, ISBN 3-8001-4864-1.
  • Lars Svensson, Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström: Der neue Kosmos-Vogelführer. Franckh-Kosmos Verlags-GmbH, Stuttgart 1999, ISBN 3-440-07720-9.

Weblinks

 src=
– Sammlung von Bildern, Videos und Audiodateien
 title=
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia DE

Sandflughuhn: Brief Summary ( الألمانية )

المقدمة من wikipedia DE

Das Sandflughuhn (Pterocles orientalis) ist ein Vogel aus der Familie der Flughühner.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia DE

Kurkurê zikreş ( الكردية )

المقدمة من wikipedia emerging languages
 src=
Pterocles orientalis

Kurkurê zikreş (Pterocles orientalis), cureyekî qitikan (Pteroclididae) ku xweciyê parzemînên Asya, Afrîka û Ewropayê ye.

Reftar û hawidor

Kurkurê zikreş li nîvçolan, li şûvan û li nav ripinên kevirokî dihên dîtin. Bi granî bi colan dijîn û bi biziran xwedî dibin. Çile hejmara col zêde dibe. Dema qurp ketinê tenê ne lê hêlînên wan nêzî hev in. Di meha gulan û pûşperê de hêkan dikin. Hêlina xwe bi kewşan, li ser ruyê erdê û gelemşe çêdikin.

Gelhe

  • Tirkiye (teve Kurdistanê): 5.000-50.000 cot.
  • Spanya: 10.000-20.000 yek; di gelheya de kêmbûnek eşkere he ye.
  • Portûgal: 100-1.000 cot; di nav bêhna 1978-84'an de hinek kêmbûn çêbûye.
  • Rûsya: 100-1.000 cot.
  • Îsrael: 1.000-1.500 cot; di nav bêhna 1983-86'an de.

Çavkanî

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Nivîskar û edîtorên Wikipedia-ê
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Kurkurê zikreş: Brief Summary ( الكردية )

المقدمة من wikipedia emerging languages
 src= Pterocles orientalis

Kurkurê zikreş (Pterocles orientalis), cureyekî qitikan (Pteroclididae) ku xweciyê parzemînên Asya, Afrîka û Ewropayê ye.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Nivîskar û edîtorên Wikipedia-ê
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Чыгыш карабоор ( القيرغستانية )

المقدمة من wikipedia emerging languages
Pterocles orientalis.jpg
Ganga unibande MHNT.jpg

Чыгыш карабоор (Pterocles orientalis), (Linnaeus, 1758):

Жалпы жана өлкөдө таралышы

Пиреней жарым аралы, Африка, Кичи, Алдыңкы, Орто Азия, Түштүк Казакстан жана Кавказ сырты. Республикабыздын түндүк-чыгыш бөлүгүндө жашайт. Уялоодо Ысыккөлдүн батыш жээгинде, Атбашы жана Нарын дарыяларынын өрөөндөрүндө, ошондой эле Кочкор ойдуңунда кездешет .

Жашаган аймактары

Уялоочу биотоп болуп деңиз деңгээлинен 1500 м бийиктиктен 2000 м бийиктикке чейинки чополуу, кемпир муштум, төө куйрук жана баялыш өскөн тайпак тоолор, кээбир учурларда бадалсыз жерлер эсептелет. Кыл куйруктан айырмаланып, тоо-этектеринде аз өсүмдүктүү чоң эмес түздүктөрдө уялоону артыксынтат .

Саны

Так маалымат жок, бирок бардык жерде саны төмөн. Кездешкен үйүрлөрдө бир нече жуптан ондогон жупка чейин жана андан көбүрөөк болот . ==Жашоо тиричилиги (жашоо циклдары)==Жазында эрте келет, марттын ортосунда эле кездешет. Учуп өтүү апрелдин ортосуна чейин уланат. Уялоого салыштырмалуу кеч киришишет, көбөйүү маалы абдан чоюлган. Бул кайталап жумуртка туушу менен түшүндүрүлөт . Үч, кээде эки жумуртка тууйт. Негизинен ургаачысы басат, эркеги аз убакытка гана аны алмаштырып турат. Балапандарына экөө тең кам көрөт. Сууга жубу менен же топтошуп учуп барышат, балапандарына сууну жемсөөсүндө алып келишет . Азыктануусунун негизин чөл өсүмдүктөрүнүн уруктары түзөт, бүчүрлөрдү жешет, күзүндө жыйналган жана мал тебелеген талааларда да азыктанышат .

Чектөөчү факторлор

Жашаган аймактарында мал жайуу, жаш карабоорлорду жок кылуучу чабандардын иттери жана браконңерчилик.

Көбөйтүү (колдо багуу)

Маалымат жок.

Уюштурулган коргоо аракеттери

Атайын коргоо иш-аракеттери иштелип чыккан эмес.

Коргоо үчүн зарыл аракеттер

Уялоо аймактарында мал жаюуга тыюу салуу. Браконңерликке каршы күрөшүүнү күчөтүү, түрдү коргоону кеңири пропагандалоо.

Статусу

VI категория. Near Threatened, NT. Аз сандуу, аз изилденген түр. Кыргызстанда Pterocles orientalis arenarius (Pallas, 1775) түрчөсү кездешет.

Колдонулган адабияттар

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia жазуучу жана редактор
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Bagyrtlak ( التركمانية )

المقدمة من wikipedia emerging_languages
 src=
Pterocles orientalis

Daşarky çykgytlar

Commons-logo.svg Wikimedia Commonsda Bagyrtlak barada degişli multimediýa faýllary bardyr. Wikispecies-logo.svg Wikispeciesde Bagyrtlak barada degişli taksonomiýa maglumatlary bardyr.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipediýa awtorlary we redaktorlary
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging_languages

Black-bellied sandgrouse ( الإنجليزية )

المقدمة من wikipedia EN

Egg

The black-bellied sandgrouse (Pterocles orientalis) is a medium large bird in the sandgrouse family.

The nominate race breeds in Iberia, northwest Africa, the Canary Islands, Turkey, Iran, Cyprus and Israel. The eastern form P. o. arenarius (Pallas, 1775) is found in Kazakhstan, western China and northern Pakistan. It is a partial migrant, with central Asian birds moving to the Pakistan and northern India in winter.

Taxonomy

The black-bellied sandgrouse was formally described by the Swedish naturalist Carl Linnaeus in 1758 in the tenth edition of his Systema Naturae. He placed it with all the other grouse-like birds in the genus Tetra and coined the binomial name Tetra orientalis.[2] The black-bellied sandgrouse is now placed with 13 other species in the genus Pterocles that was introduced in 1815 by the Dutch zoologist Coenraad Jacob Temminck.[3][4] The genus name combines the Ancient Greek pteron meaning "wing" with -klēs meaning "notable" or "splendid".[5]

Two subspecies are recognised:[4]

Description

The black-bellied sandgrouse is 33–39 cm (13–15 in) long and weighs 300–615 g (10.6–21.7 oz), it is likely the largest species in the sandgrouse family.[6] The male has a grey head, neck, and breast. The underparts are black and the upperparts are golden-brown with darker markings. There is a thin black border around the lower breast, and a chestnut throat patch. This sandgrouse has a small, pigeon like head and neck, but a stocky compact body. It has long pointed wings and a fast direct flight. The white underwings and black belly make this species easy to identify while in flight. Flocks fly to watering holes at dawn.

The female has browner, more finely marked upperparts, including the head and the breast. The underparts and breast band are identical to the male. The eastern race is paler and heavier than orientalis. Males have yellower upperparts and greyer underparts than the western form. Females are whiter below, but often inseparable. The call is a soft chowrrr rrrr-rrrr.

Distribution and habitat

This gregarious species breeds on dry open plains and similar habitats, but unlike the pin-tailed sandgrouse, it avoids areas completely lacking in vegetation. Its nest is a ground scrape into which three greenish eggs with cryptic markings are laid. Both sexes incubate, but only the male brings water.

References

  1. ^ BirdLife International (2018). "Pterocles orientalis". IUCN Red List of Threatened Species. 2018: e.T22693002A131876252. doi:10.2305/IUCN.UK.2018-2.RLTS.T22693002A131876252.en. Retrieved 12 November 2021.
  2. ^ Linnaeus, Carl (1758). Systema Naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis (in Latin). Vol. 1 (10th ed.). Holmiae (Stockholm): Laurentii Salvii. p. 161.
  3. ^ Temminck, Coenraad Jacob (1815). Histoire Naturelle Générale des Pigeons et des Gallinacés (in French). Vol. 3. Amsterdam: J. C. Sepp et fils. pp. 238, 712.
  4. ^ a b Gill, Frank; Donsker, David; Rasmussen, Pamela, eds. (January 2022). "Turacos, bustards, cuckoos, mesites, sandgrouse". IOC World Bird List Version 12.1. International Ornithologists' Union. Retrieved 13 August 2022.
  5. ^ Jobling, James A. (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. p. 322. ISBN 978-1-4081-2501-4.
  6. ^ CRC Handbook of Avian Body Masses by John B. Dunning Jr. (Editor). CRC Press (1992), ISBN 978-0-8493-4258-5.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia EN

Black-bellied sandgrouse: Brief Summary ( الإنجليزية )

المقدمة من wikipedia EN
Egg

The black-bellied sandgrouse (Pterocles orientalis) is a medium large bird in the sandgrouse family.

The nominate race breeds in Iberia, northwest Africa, the Canary Islands, Turkey, Iran, Cyprus and Israel. The eastern form P. o. arenarius (Pallas, 1775) is found in Kazakhstan, western China and northern Pakistan. It is a partial migrant, with central Asian birds moving to the Pakistan and northern India in winter.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia EN

Nigraventra stepkoko ( إسبرانتو )

المقدمة من wikipedia EO

La Nigraventra stepkoko (Pterocles orientalis) estas mezgranda birdo de la familio de Pterokledoj.

Disvastiĝo kaj subspecioj

La nomiga raso reproduktiĝas en la Ibera duoninsulo, nordokcidenta Afriko, la Kanarioj, Turkio, Kipro kaj Israelo. La orienta formo P. o. arenarius (Pallas, 1775) troviĝas en Kazaĥio, okcidenta Ĉinio, suda Irano, Afganio kaj Pakistano. Ĝi estas parte migranta, kun kelkaj birdoj translokiĝante el centra Azio al Pakistano kaj norda Barato vintre.

Aspekto

 src=
Masko de stepkoko en ilustraĵo de 1838.

La Nigraventra stepkoko estas 33–39 cm longa kun enverguro de 70–73 cm kaj pezo de 300-450 g. La masklo havas grizajn kapon, kolon kaj bruston. La ventro estas nigra tre kontraste inter la blanka subvosto kaj helbruna bendo en subbrusto. La supraj partoj estas orbrunaj kun pli malhelaj markoj. Krome li havas maldikan nigran strion inter la bruna bendo kaj la supra brusto griza kaj avelkoloran gorĝon (foje la tutan subvizaĝon). La ino havas pli brunaj kaj fajne markitaj supraj partoj, kapo kaj brusto.

La orienta raso estas pli pala kaj fortika ol la P. o. orientalis. Maskloj havas pli flavajn suprajn partojn kaj pli grizajn subajn partojn ol la okcidenta formo. Inoj estas pli blankaj sube.

Tiu pteroklo havas etajn kolombecajn kapon kaj kolon, sed sufiĉe fortikan korpon. Ĝi havas longajn pintajn flugilojn kaj rapidan rektan flugon. Dumfluge la specio estas facile rekonebla pro kontrasto inter la hela subkorpo kaj la nigra ventro unuflanke kaj inter la helaj subflugiloj kaj siaj nigraj pintoduonoj aliflanke.

Kutimoj

Tiu gregema palearktisa specio reproduktiĝas en sekaj malfermaj ebenaĵoj kaj similaj medioj, sed malkiel la Blankventra stepkoko ĝi evitas areojn tute senvegetalajn. La nesto estas grunda truo en kiu la ino demetas tri verdecajn ovojn kun kamufligajn markojn. Ambaŭ seksoj kovas (la masklo dumnokte), sed nur la masklo alportas akvon en la brusta plumaro. La idoj rapide elnestiĝas kaj ekmanĝas, ili dependas de la patro nur por trinki.

Aroj flugas al akvejoj mateniĝe kaj se tro varmas ankaŭ krepuske. Ili manĝas semojn kaj ĉefe grejnojn ekzemple en terkulturejoj.

La voĉo estas milda ĉuurrr rrrr-rrrr.

Referencoj

Vidu ankaŭ

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia EO

Nigraventra stepkoko: Brief Summary ( إسبرانتو )

المقدمة من wikipedia EO

La Nigraventra stepkoko (Pterocles orientalis) estas mezgranda birdo de la familio de Pterokledoj.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia EO

Pterocles orientalis ( الإسبانية، القشتالية )

المقدمة من wikipedia ES

La ganga ortega o simplemente ortega (Pterocles orientalis)[2]​ es una especie de ave de la familia Pteroclididae propia del sur de Eurasia y el norte de África.

Descripción

 src=
Macho de ortega en una ilustración de 1838.
 src=
Ilustración con una pareja de ortegas (P. o. arenarius) de 1905.

La ganga ortega es un ave robusta con cabeza similar a la de las palomas y alas largas y anchas. Mide de 30 a 39 cm de largo y pesa entre 300 y 615 g.[3]​ Presenta un claro dimorfismo sexual, aunque ambos sexos tienen negros el vientre y las plumas de vuelo de alas y cola, siendo muy evidente esta característica en vuelo. El macho tiene la cabeza, el cuello y la parte superior del pecho de color gris, salvo una mancha negra en la garganta enmarcada por tonos canela anaranjados que se extienden por los laterales del cuello y la parte inferior de las mejillas. El resto de las partes superiores son de color pardo grisáceo salpicadas de motas de color amarillento. La parte inferior del pecho es una ancha franja de color ocre rosado enmarcada por una lista negra en la parte superior y el negro del vientre. En cambio, la hembra tiene las partes superiores de color ocre, con un denso y fino veteado negro incluso en el píleo, el cuello y la parte superior del pecho, aunque en la parte inferior del pecho también tiene la línea negra y la banda ocre rosada, y presentan una pequeña lista negra en el frontal del cuello, donde los machos tienen la base del triángulo negro.[4]

Su canto es un "chürrr'r'r're-ka" ligeramente descendente, y que de lejos asemeja al bufido de un caballo.[4]

La subespecie presente únicamente en Asia es de mayor tamaño y de tonos más claros que también está presente en Europa y África. Los machos tienen las partes superiores más amarillas y más grisáceas que los de la subespecie occidental. Las hembras pueden ser más claras en las partes inferiores, pero con frecuencia son indistinguibles.

La ortega se diferencia fácilmente de la ganga ibérica (Pterocles alchata) por su mayor tamaño, su vientre negro, y por la ausencia de plumas alargadas en la cola y listas oculares negras.

Taxonomía y etimología

 src=
Huevo de ortega.

Los pterocliformes son aves adaptadas a los terrenos áridos, de cabezas parecidas a las de las palomas, pero con cuerpos más robustos y rechonchos. Su taxonomía ha sido controvertida. Inicialmente fueron clasificados dentro de galliformes, pero sus similitudes se deben a la convergencia adaptativa a los medios terrestres. Posteriormente fueron incluidos en columbiformes, pero en la actualidad se consideran una familia separada.

La ganga ortega fue descrita científicamente por Carlos Linneo en 1758 en la décima edición de su obra Systema naturae,[5]​ con el nombre de Tetrao orientalis.[6]​ Posteriormente fue trasladada al género Pterocles, creado por Coenraad Jacob Temminck en 1815.

La etimología del nombre de su género Pterocles proviene del término griego pteron que significa «ala», y la terminación -klēs «notable por».[7]​ En cambio, el nombre de su especie, orientalis, en latín significa «oriental».

Se reconocen dos subespecies:[8]

  • P. o. arenarius (Pallas, 1775) - se extiende por Asia Central.
  • P. o. orientalis (Linnaeus, 1758) - a pesar de su contradictorio nombre la subespecie nominal ocupa la zona occidental de su área de distribución: la península ibérica, Fuerteventura y el norte de África y Oriente medio hasta el oeste de Irán.

Distribución y hábitat

Tiene una distribución dispersa; está presente en la península ibérica, y en el norte de África, vuelve a aparecer en la Anatolia, y Oriente Medio, además de Fuerteventura y Chipre.[9]​ Además se extiende por las estepas de Asia Central,[4]​ de Kazajistán al sur de Irán, Afganistán y noroeste de China (Xinjiang) y el noroeste de la India.[9]

Habita en zonas áridas y llanuras con poca vegetación, como las estepas llanas y los semidesiertos poco accidentados. No está amenazada a nivel global y su población se estima entre 500,000-4,000,000 individuos,[1]​ aunque está en declive debido principalmente al abuso de herbicidas e insecticidas.

Comportamiento

Son aves gregarias que se encuentran en llanuras con vegetación baja y dispersa, aunque evitan las zonas que carecen por completo de vegetación, a diferencia de las gangas ibéricas. Se alimentan principalmente de semillas. Son nómadas y parcialmente migratorias, y sus robustas alas les permiten un vuelo rápido y directo. Suelen concentrarse en los abrevaderos al amanecer.

Anidan en una ligera depresión del suelo. Su puesta suele estar compuesta por tres huevos verdosos con manchas pardas que se camuflan en el suelo. Ambos miembros de la pareja incuban los huevos y cuidan de los polluelos nidífugos, pero solo los machos se encargan de traerles agua, empapando las plumas especializadas de su pecho en los bebederos, y así los polluelos no se arriesgan a acercarse al agua donde es más probable la presencia de depredadores.

Referencias

  1. a b BirdLife International (2012). «Pterocles orientalis». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2013.2 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 8 de abril de 2015.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (1998). «Nombres en castellano de las aves del mundo recomendados por la Sociedad Española de Ornitología (Cuarta parte: Pterocliformes, Columbiformes, Psittaciformes y Cuculiformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 45 (1): 87-96. ISSN 0570-7358. Consultado el 9 de abril de 2015.
  3. John B. Dunning Jr. (Editor). CRC Handbook of Avian Body Masses. CRC Press (1992), ISBN 978-0-8493-4258-5.
  4. a b c Mullarney,K.; Svensson, L.; Zetterström, D; y Grant, P.J. (2003). Guía de Campo de las Aves de España y de Europa. Editorial Omega. ISBN 84-282-1218-X.
  5. Zoonomen. «Birds of the World -- current valid scientific avian names.» (en inglés). Consultado el 8 de abril de 2015.
  6. Caroli Linnæi. Systema naturæ per regna tria naturæ, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis Editio decima reformata 1758, Holmiæ, Impensis direct. Laurentii Salvii (Salvius publ.) p. 161.
  7. James A. Jobling. Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Bloomsbury Publishing p. 322 ISBN 1408125013
  8. Frank Gill y David Donsker. Coursers, noddies, gulls, terns, auks & sandgrouse. IOC World Bird List versión 5.1.
  9. a b Clements, J. F. 2007. The Clements Checklist of Birds of the World, 6th Edition. Cornell University Press. Downloadable from Cornell Lab of Ornithology

 title=
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autores y editores de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia ES

Pterocles orientalis: Brief Summary ( الإسبانية، القشتالية )

المقدمة من wikipedia ES

La ganga ortega o simplemente ortega (Pterocles orientalis)​ es una especie de ave de la familia Pteroclididae propia del sur de Eurasia y el norte de África.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autores y editores de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia ES

Ganga azpibeltz ( الباسكية )

المقدمة من wikipedia EU

Ganga azpibeltza (Pterocles orientalis) Pteroclididae familiako hegaztia da, Iberiar penintsulan, iparraldeko Afrikan eta Asian bizi dena[1].

Taxonomia

Ganga azpibeltzak bi azpiespezie ditu:

Erreferentziak


Biologia Artikulu hau biologiari buruzko zirriborroa da. Wikipedia lagun dezakezu edukia osatuz.
(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipediako egileak eta editoreak
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia EU

Ganga azpibeltz: Brief Summary ( الباسكية )

المقدمة من wikipedia EU

Ganga azpibeltza (Pterocles orientalis) Pteroclididae familiako hegaztia da, Iberiar penintsulan, iparraldeko Afrikan eta Asian bizi dena.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipediako egileak eta editoreak
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia EU

Hietakyyhky ( الفنلندية )

المقدمة من wikipedia FI
 src=
Pterocles orientalis

Hietakyyhky (Pterocles orientalis) on hietakyyhkyjen heimoon kuuluva lintulaji.

Tuntomerkit

Hietakyyhky on rakenteeltaan iso ja voimakas ja se on 30-35 senttimetriä pitkä. Siivet ovat leveät, pitkät ja teräväkärkiset ja yläpuolelta kullanruskeat. Pyrstö on lyhyt. Molemmilla sukupuolilla on iso, musta vatsalaikku ja kermankeltainen rintavyö. Koiraalla on harmaa pää ja rinta ja ruskea kurkku, jonka keskellä on musta laikku. Naaraan rinta on kellanruskea ja siinä on heikkoja, mustia täpliä.[2]

Hietakyyhkyn lentoääni on rullaava tai puliseva "tjyrrr'r'r're-ka", joka hidastuu loppua kohti. Lentoon lähtiessä hietakyyhky päästää joskus sointuvan "tjuuo" -äänen.[2]

Levinneisyys

Hietakyyhkyja elää Portugalissa, Espanjassa, Pohjois-Afrikassa, Lähi-idässä ja Keski-Aasiassa.[1]

Elinympäristö

Hietakyyhky pesii vähäkasvustoisilla tasangoilla. Se voi nousta myös korkeammalle vuorille ja on sukulaislajejaan vähemmän riippuvainen lämmöstä. Hietakyyhkyt lentävät lähinnä aamuisin kymmeniä kilometrejä juomapaikoille.[2]

Lähteet

  1. a b c BirdLife International: Pterocles orientalis IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. 2012. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 26.3.2014. (englanniksi)
  2. a b c Svensson, Lars: Lintuopas - Euroopan ja Välimeren alueen linnut, s. 212. Otava, 2010. ISBN 978-951-1-21351-2.
Tämä lintuihin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedian tekijät ja toimittajat
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia FI

Hietakyyhky: Brief Summary ( الفنلندية )

المقدمة من wikipedia FI
 src= Pterocles orientalis

Hietakyyhky (Pterocles orientalis) on hietakyyhkyjen heimoon kuuluva lintulaji.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedian tekijät ja toimittajat
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia FI

Ganga unibande ( الفرنسية )

المقدمة من wikipedia FR

Pterocles orientalis

Le Ganga unibande (Pterocles orientalis) est une espèce d'oiseaux de taille moyenne appartenant à la famille des Pteroclidae.

Dénomination

Cette espèce a été décrite par Carl von Linné en 1758 sous le nom de Pterocles orientalis[1].

Noms vernaculaires

  • En français : ganga unibande
  • Autres langues : Son nom en valencien est xurra. Son nom en espagnol est ortega en Espagne continentale et ganga à Fuerteventura (îles Canaries). En arabe (Algérie) son nom est qata hourr.

Description

Le ganga unibande mesure de 33 à 39 cm de longueur. La tête, le cou et la poitrine du mâle sont gris. Ses parties inférieures sont noires et les supérieures brun doré avec des marques plus foncées. Le bas de la poitrine porte une fine ligne noire, et la gorge une tache châtaine. La femelle a les parties supérieures plus brunes et plus finement marquées, et cette coloration générale s’étend à la tête et la poitrine. Ses parties inférieures et la bande pectorale sont comme chez le mâle.

La race orientale arenarius est plus pâle et plus lourde que la race nominale orientalis. Les mâles ont le dessus plus jaune et le dessous plus gris que chez la forme occidentale. Les femelles sont plus blanches dessous, mais cette différence est peu marquée.

Ce ganga a une petite tête ressemblant à celle d’un pigeon, mais un corps robuste et compact. Ses ailes sont longues et pointues, et son vol est rapide et direct. Le dessous blanc des ailes et le ventre noir rendent cette espèce bien visible en vol. Les groupes se rendent aux points d’eau à l’aube.

Répartition

La race nominale niche dans la péninsule ibérique, le Nord-Ouest de l’Afrique, aux îles Canaries, en Turquie, à Chypre et en Israël. La forme orientale Pterocles orientalis arenarius (Pallas) se rencontre au Kazakhstan, dans l’Ouest de la Chine et dans le Nord du Pakistan. C’est un migrateur partiel, les oiseaux d’Asie centrale se rendant en hiver au Pakistan et dans le Nord de l’Inde.

Habitat

Cette espèce grégaire niche dans les plaines sèches et les milieux similaires, mais à l’inverse du Ganga cata il évite les zones totalement dépourvues de végétation.

Nidification

 src=
Œuf de Pterocles orientalis - Muséum de Toulouse

Son nid est une dépression grattée à la surface du sol, dans laquelle sont pondus 3 œufs verdâtres camouflés par des taches. La couvaison est assurée par les deux parents, mais seul le male rapporte de l’eau pour les poussins.

Statut

Aux Canaries, en particulier à Lanzarote, les populations du Ganga unibande — parfois traitées comme une sous-espèce, P. o. aragonica — sont en déclin[2].

Notes et références

  1. Linnaeus, C. (1758). Systema Naturae per regna tria naturæ, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis, Tomus I. Editio decima, reformata. Holmiæ: impensis direct. Laurentii Salvii. i–ii, 1–824 pp : page 161.
  2. (es) Manuel Alamo Tavio, Pedro Martin Gomez et Antonio Cardona Sosa, Asociación Canaria para Defensa de la Naturaleza, « Aves de Lanzarote en Peligro de Extincion », dans Nicolas De Paiz Pereyra, Aves y plantas de Lanzarote en Peligro de Extincion, Lanzarote, EXCMO - Cabildo Insular, 1991, 53 p., p. 18

Références taxonomiques

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia FR

Ganga unibande: Brief Summary ( الفرنسية )

المقدمة من wikipedia FR

Pterocles orientalis

Le Ganga unibande (Pterocles orientalis) est une espèce d'oiseaux de taille moyenne appartenant à la famille des Pteroclidae.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia FR

Pterocles orientalis ( الإيطالية )

المقدمة من wikipedia IT

La ganga (Pterocles orientalis (Linnaeus, 1758)) è una specie della famiglia degli Pteroclidi originaria di un'ampia fascia di territorio che dalle isole Canarie si estende fino alla Cina nord-occidentale[2].

Descrizione

Dimensioni

Misura 33-39 cm di lunghezza, per un peso di circa 400-550 g nel maschio e circa 300-460 nella femmina. L'apertura alare è di 70-73 cm[3].

Aspetto

È la specie più grande e più pesante del genere Pterocles, e le sue ali appaiono più larghe. In volo, il riconoscimento è facilitato dalla combinazione unica di una zona nera sul ventre, più ristretta di quella presente nel sirratte, copritrici del sottoala e ascellari bianche e remiganti grigio scuro. Una volta posata, i tratti distintivi più notevoli sono il ventre nero talvolta nascosto dalle ali pendule e la parte bassa del petto di colore beige-roseo uniforme delimitata da una sottile banda pettorale nera. Il maschio adulto ha la testa e il collo grigi, il mento e i lati della faccia marroni e una macchia nera sulla gola. La femmina ha colori più spenti, con regioni superiori più abbondantemente macchiate, specialmente sul dorso e sul vertice. I giovani sono simili agli adulti, ma hanno una colorazione più chiara[3].

Voce

Le ganghe emettono un tchohourrr-rirr-rirrr potente e liquido mentre inseguono le femmine in volo. In altre occasioni, possono anche produrre un chourrr!!ourr!ourr! distintivo che ricorda il richiamo gorgogliante del fagiano di monte eurasiatico[3].

Comportamento

Al di fuori della stagione riproduttiva, le ganghe formano bande numerose che sorvolano la campagna con un volo molto veloce. Negli ultimi giorni dell'inverno, le bande si sciolgono e le coppie vanno ad occupare i loro territori tradizionali, generalmente identici a quelli degli anni precedenti. Prima di nidificare, i maschi inseguono le femmine roteando in aria finché queste non si posano. Quando sono a terra, il maschio inizia la parata nuziale, girando attorno alla compagna, rizzando il piumaggio e piegando le zampe così tanto da poter vedere a malapena le piume bianche che coprono i tarsi[3].

Alimentazione

Le ganghe hanno una dieta quasi esclusivamente vegetariana. Si nutrono principalmente di semi, piccoli o molto piccoli. Comunque, mostrano una grande attrazione per le leguminose che trovano nelle zone agricole coltivate. Nella parte occidentale del bacino del Mediterraneo e nel Nordafrica, questi uccelli formano grandi gruppi che mangiano granaglie nei campi seminati di recente. Le ganghe bevono abitualmente al mattino, tre o quattro ore dopo il levar del sole. Tuttavia, se le temperature sono particolarmente elevate e la calura è persistente, fanno ritorno agli specchi d'acqua un'ora prima del tramonto[3].

Riproduzione

 src=
Uovo di Pterocles orientalis.

Il periodo di riproduzione ha luogo da marzo ad agosto e varia notevolmente a seconda della latitudine. Il nido consiste in una semplice depressione raschiata dall'animale o naturale, generalmente priva di qualsiasi rivestimento. La covata è costituita di solito da 3 uova, che vengono covate alternativamente da entrambi i genitori per un periodo di 21-24 giorni. Il maschio cova durante la notte, da un'ora prima del tramonto a quattro ore dopo l'alba. I pulcini, ricoperti da uno spesso piumino ocra-fulvo macchiato di bianco e nero, sono nidifughi e in grado di nutrirsi abbastanza rapidamente. Tuttavia, come quelli delle altre granduli, dipendono dai genitori per l'acqua. Il maschio è responsabile della raccolta dell'acqua che immagazzina nelle piume del petto. Quando ritorna al nido, i giovani assumono i liquidi necessari aspirando l'acqua contenuta nel suo piumaggio[3].

Distribuzione e habitat

La ganga nidifica in Nordafrica, in Turchia e in Asia occidentale, mentre in Europa è diffusa solo nella penisola iberica.

Questa specie, localmente comune, talvolta numerosa, non è sedentaria a tutti gli effetti. In molte parti della sua vasta area di diffusione è erratica e migratrice parziale. Frequenta steppe secche e zone aride e semi-desertiche, pianeggianti, sabbiose o ciottolose con scarsa vegetazione. A livello locale, si può trovare in pianure ciottolose, come quelle di La Crau, in Francia, e in zone sottoposte ad aridocoltura. In certe zone, ma raramente, tollera ambienti ricoperti da cespugli sparsi. In Spagna, il suo ambiente naturale è quasi identico a quello della grandule mediterranea (Pterocles alchata), tanto che spesso i loro areali si sovrappongono. Tuttavia, è stata riscontrata nella ganga una tendenza a frequentare gli ambienti vicini alle paludi, comprese quelle ricoperte da acqua salmastra[3].

Tassonomia

Ne vengono riconosciute due sottospecie[2]:

Note

  1. ^ (EN) BirdLife International, Pterocles orientalis, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020.
  2. ^ a b (EN) Gill F. and Donsker D. (eds), Family Pteroclidae, in IOC World Bird Names (ver 9.2), International Ornithologists’ Union, 2019. URL consultato il 15 maggio 2014.
  3. ^ a b c d e f g (EN) Black-bellied Sandgrouse (Pterocles orientalis), su hbw.com. URL consultato il 25 dicembre 2017.

 title=
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autori e redattori di Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia IT

Pterocles orientalis: Brief Summary ( الإيطالية )

المقدمة من wikipedia IT

La ganga (Pterocles orientalis (Linnaeus, 1758)) è una specie della famiglia degli Pteroclidi originaria di un'ampia fascia di territorio che dalle isole Canarie si estende fino alla Cina nord-occidentale.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autori e redattori di Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia IT

Zwartbuikzandhoen ( البلجيكية الهولندية )

المقدمة من wikipedia NL

Vogels
 src=
Ei van het zwartbuikzandhoen

Het zwartbuikzandhoen (Pterocles orientalis) is een vogel uit de familie van de zandhoenders (Pteroclididae).

Kenmerken

De vogel is 30 tot 35 cm lang. Beide geslachten hebben een kenmerkende zwarte buikvlek en een zwarte borstband. Het mannetje heeft een grijze borst en kop, een oranje vlek op de wang en keel en een geelbruin met grijze bovenzijde. De keel is in het midden zwart. Het vrouwtje is geheel zandbruin gemarmerd met een gevlekte borst en een lichtoranje vlek op de wang. De vogels bezoeken drinkplaatsen meestal 's ochtends en vliegen hiervoor soms grote afstand, tot 30 kilometer.[2]

Broeden

Het broedseizoen duurt van eind april tot begin augustus. De 2 à 3 groenige eieren worden op de grond gelegd op wat stro en plantenmateriaal. Beide ouders broeden, wat meteen na het leggen van het eerste ei begint, waarschijnlijk als bescherming tegen de hete zon. Ze broeden 20-22 dagen. De ouders zorgen voor water voor de jongen door dit in hun buikveren te absorberen en het op deze manier naar het nest te brengen.

Voedsel

Zwartbuikzandhoenders eten zaden en scheuten.

Verspreiding en leefgebied

Deze soort komt voor op het Iberisch Schiereiland, Noordwest-Afrika, de Canarische Eilanden en van Turkije tot Nepal en West-China. De zuidelijke vogels zijn standvogels, de noordelijke exemplaren trekken naar het zuiden. De soort telt 2 ondersoorten:

  • P. o. orientalis: van de Canarische Eilanden, het Iberisch Schiereiland en Marokko tot westelijk Iran.
  • P. o. arenarius: van Kazachstan tot zuidelijk Iran en Afghanistan, oostelijk tot noordwestelijk China.

Het leefgebied bestaat uit halfwoestijnen, droge, zanderige gebieden en berghellingen tot boven de 1000 meter hoogte. De vogel is minder gebonden aan gebieden met een hoge gemiddelde temperatuur dan de overige soorten zandhoenders. Verder wordt de vogel ook waargenomen in extensief beweid gebied met struikgewas en op braakliggende akkers in aride gebieden.[3]

Status

Het zwartbuikzandhoen heeft een groot verspreidingsgebied en daardoor is de kans op de status kwetsbaar (voor uitsterven) gering. De grootte van de wereldpopulatie werd in 2004 ruw geschat op 0,5 tot 4 miljoen individuen. De populaties gaan in aantal achteruit. Echter, het tempo ligt onder de 30% in tien jaar (minder dan 3,5% per jaar). Om deze redenen staat dit zandhoen als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]

Gelijkende soorten

Bronnen, noten en/of referenties
  1. a b (en) Zwartbuikzandhoen op de IUCN Red List of Threatened Species.
  2. Svensson, L. et al., 2012. ANWB Vogelgids van Europa, Tirion, Baarn. ISBN 978 90 18 03080 3
  3. Handbook of the Birds of the World deel 4, 1997.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia-auteurs en -editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia NL

Zwartbuikzandhoen: Brief Summary ( البلجيكية الهولندية )

المقدمة من wikipedia NL
 src= Ei van het zwartbuikzandhoen

Het zwartbuikzandhoen (Pterocles orientalis) is een vogel uit de familie van de zandhoenders (Pteroclididae).

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia-auteurs en -editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia NL

Pterocles orientalis ( Pms )

المقدمة من wikipedia PMS
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia PMS

Pterocles orientalis: Brief Summary ( Pms )

المقدمة من wikipedia PMS
 src=
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia PMS

Stepówka czarnobrzucha ( البولندية )

المقدمة من wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons
 src=
Pterocles orientalis

Stepówka czarnobrzucha, stepówka ciemnobrzucha[3] (Pterocles orientalis) – gatunek małego ptaka z rodziny stepówek (Pteroclidae). Występuje na płaskowyżach, na których roślinność jest nieliczna, stepach i półpustyniach. Wyraźny dymorfizm płciowy. Gatunek wielkości gołębia skalnego, mierzy 33-39cm.

Przypisy

  1. Pterocles orientalis, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. Pterocles orientalis. Czerwona księga gatunków zagrożonych (IUCN Red List of Threatened Species) (ang.).
  3. Lepage D., Pterocles orientalis. Światowy wykaz ptaków. Avibase. [Dostęp 9 marca 2009].

Bibliografia

  • Paul Sterry, Andrew Cleve, Andy Clements, Peter Godfellow, Ptaki Europy: przewodnik, Warszawa 2007.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia POL

Stepówka czarnobrzucha: Brief Summary ( البولندية )

المقدمة من wikipedia POL
 src= Pterocles orientalis

Stepówka czarnobrzucha, stepówka ciemnobrzucha (Pterocles orientalis) – gatunek małego ptaka z rodziny stepówek (Pteroclidae). Występuje na płaskowyżach, na których roślinność jest nieliczna, stepach i półpustyniach. Wyraźny dymorfizm płciowy. Gatunek wielkości gołębia skalnego, mierzy 33-39cm.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia POL

Cortiçol-de-barriga-preta ( البرتغالية )

المقدمة من wikipedia PT
 src=
Pterocles orientalis

O cortiçol-de-barriga-preta (Pterocles orientalis) é uma ave da família Pteroclididae. É ligeiramente maior que o cortiçol-de-barriga-branca, distinguindo-se deste pelo ventre preto.

Frequenta zonas áridas, semidesérticas. Em Portugal é actualmente uma espécie rara e ameaçada, que apenas sobrevive em certas regiões remotas do interior.

Subespécies

São reconhecidas 2 subespécies:

 title=
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autores e editores de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia PT

Cortiçol-de-barriga-preta: Brief Summary ( البرتغالية )

المقدمة من wikipedia PT
 src= Pterocles orientalis

O cortiçol-de-barriga-preta (Pterocles orientalis) é uma ave da família Pteroclididae. É ligeiramente maior que o cortiçol-de-barriga-branca, distinguindo-se deste pelo ventre preto.

Frequenta zonas áridas, semidesérticas. Em Portugal é actualmente uma espécie rara e ameaçada, que apenas sobrevive em certas regiões remotas do interior.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autores e editores de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia PT

Svartbukig flyghöna ( السويدية )

المقدمة من wikipedia SV

Svartbukig flyghöna[2] (Pterocles orientalis) är en fågel i familjen flyghöns inom ordningen flyghönsfåglar.[3]

Utseende

Svartbukig flyghöna är en typisk flyghöna med sitt lilla duvlika huvud, kompakta kropp, långa spetsiga vingar och snabba flykt. I flykten kan den lätt identifieras med de vita vingundersidorna och så den svarta buken som gett fågeln sitt namn.

Fågeln är 33–39 centimeter lång och väger 300–615 gram.[4] Hanen har grått, grå hals och grått bröst. Undersidan är svart och ovansidan gyllenbrun med mörka teckningar. Runt nedre delen av bröstet syns en svart ram och på hakan har den en kastanjefärgad fläck. Honan är brunare och finare tecknad, men undersidan och bröstbandet är identiskt med hanen.

Utbredning och systematik

Svartbukig flyghöna delas in i två underarter:[3]

Svartbukig flyghöna är i huvudsak stannfågel, men populationen i Centralasien flyttar söderut till Pakistan och norra Indien på vintern.

Släktestillhörighet

DNA-studier visar att arterna inom släktet Pterocles inte är varandras närmaste släktingar. Exempelvis är svartbukig flyghöna närmare släkt med stäppflyghöna i släktet Syrrhaptes än med vitbukig flyghöna (Pterocles alchata).[5] Dessa forskningsresultat har ännu inte lett till några taxonomiska förändringar.

Ekologi

Svartbukig flyghöna är flocklevande och ses ofta tillsammans på morgnarna när fåglarna samlas för att dricka och hämta vatten. Den trivs i öppet och torrt landskap men undviker till skillnad från vitbukig flyghöna områden helt utan växtlighet. Boet är inget mera än en uppskrapning i marken där den lägger tre grönaktiga fläckiga ägg. Båda könen ruvar, men bara hanen hämtar vatten.

Status

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population som minskar, dock relativt långsamt.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros det häcka mellan 10.400 och 19.100 par.[1]

Referenser

Artikeln är delvis en översättning av motsvarande artikel på engelska Wikipedia som anger följande källor:

Noter

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2012 Pterocles orientalis Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ CRC Handbook of Avian Body Masses by John B. Dunning Jr. (Editor). CRC Press (1992), ISBN 978-0-8493-4258-5.
  5. ^ Cohen, C. (2011), “The phylogenetics, taxonomy and biogeography of African arid zone terrestrial birds: the bustards (Otididae), sandgrouse (Pteroclidae), coursers (Glareolidae) and Stone Partridge (Ptilopachus)” Ph.D. Dissertation, University of Cape Town.

Externa länkar

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia författare och redaktörer
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia SV

Svartbukig flyghöna: Brief Summary ( السويدية )

المقدمة من wikipedia SV

Svartbukig flyghöna (Pterocles orientalis) är en fågel i familjen flyghöns inom ordningen flyghönsfåglar.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia författare och redaktörer
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia SV

Bayağı bağırtlak ( التركية )

المقدمة من wikipedia TR

Bayağı bağırtlak (Pterocles orientalis), uzunluğu 35 cm'yi bulan en yaygın bağırtlak türü. İç Anadolu Bölgesi'nde, Güneydoğu Anadolu Bölgesi'nin batı kesimlerinde ve Doğu Anadolu Bölgesi'nin bazı yörelerinde yaşamaktadır.

Dış bağlantılar

Stub icon Kuşlar ile ilgili bu madde bir taslaktır. Madde içeriğini geliştirerek Vikipedi'ye katkıda bulunabilirsiniz.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia yazarları ve editörleri
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia TR

Bayağı bağırtlak: Brief Summary ( التركية )

المقدمة من wikipedia TR

Bayağı bağırtlak (Pterocles orientalis), uzunluğu 35 cm'yi bulan en yaygın bağırtlak türü. İç Anadolu Bölgesi'nde, Güneydoğu Anadolu Bölgesi'nin batı kesimlerinde ve Doğu Anadolu Bölgesi'nin bazı yörelerinde yaşamaktadır.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia yazarları ve editörleri
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia TR

Pterocles orientalis ( الفيتنامية )

المقدمة من wikipedia VI
 src=
Pterocles orientalis

Pterocles orientalis là một loài chim trong họ Pteroclidae.[2] Giống chỉ định sinh sản ở Iberia, phía tây bắc châu Phi, quần đảo Canary, Thổ Nhĩ Kỳ, Iran, Cyprus và Israel. Giống phương đông P. o. arenarius (Pallas, 1775) được tìm thấy ở Kazakhstan, phía tây Trung Quốc và miền bắc Pakistan. Nó là loài di trú phần, với các loài chim Trung Á di chuyển đến Pakistan và miền Bắc Ấn Độ trong mùa đông.

Loài chim này sinh sống thành bầy trên vùng đồng bằng khô mở và môi trường sống tương tự, nhưng không giống như các Pterocles alchata, nó tránh khu vực hoàn toàn không có trong thực vật. Tổ của nó là một lỗ cào trên mặt đất và mỗi tổ có ba quả trứng màu xanh lục. Cả chim bố và chim mẹ đều ấp trứng. Loài chim này thân dài 33–39 cm (13–15 in) và nặng 300-615 g (11-21,7 oz). Con trống có một đầu cổ và ức màu xám. Các phần dưới màu đen và trên lưng màu nâu vàng với những mảng tối hơn.

Chú thích

  1. ^ BirdLife International (2012). Pterocles orientalis. Sách Đỏ IUCN các loài bị đe dọa. Phiên bản 2012.1. Liên minh Bảo tồn Thiên nhiên Quốc tế. Truy cập ngày 16 tháng 7 năm 2012.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson (2012). “The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.”. Truy cập ngày 19 tháng 12 năm 2012.

Tham khảo


Hình tượng sơ khai Bài viết liên quan đến chim này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia tác giả và biên tập viên
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia VI

Pterocles orientalis: Brief Summary ( الفيتنامية )

المقدمة من wikipedia VI
 src= Pterocles orientalis

Pterocles orientalis là một loài chim trong họ Pteroclidae. Giống chỉ định sinh sản ở Iberia, phía tây bắc châu Phi, quần đảo Canary, Thổ Nhĩ Kỳ, Iran, Cyprus và Israel. Giống phương đông P. o. arenarius (Pallas, 1775) được tìm thấy ở Kazakhstan, phía tây Trung Quốc và miền bắc Pakistan. Nó là loài di trú phần, với các loài chim Trung Á di chuyển đến Pakistan và miền Bắc Ấn Độ trong mùa đông.

Loài chim này sinh sống thành bầy trên vùng đồng bằng khô mở và môi trường sống tương tự, nhưng không giống như các Pterocles alchata, nó tránh khu vực hoàn toàn không có trong thực vật. Tổ của nó là một lỗ cào trên mặt đất và mỗi tổ có ba quả trứng màu xanh lục. Cả chim bố và chim mẹ đều ấp trứng. Loài chim này thân dài 33–39 cm (13–15 in) và nặng 300-615 g (11-21,7 oz). Con trống có một đầu cổ và ức màu xám. Các phần dưới màu đen và trên lưng màu nâu vàng với những mảng tối hơn.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia tác giả và biên tập viên
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia VI

Чернобрюхий рябок ( الروسية )

المقدمة من wikipedia русскую Википедию
 src=
Pterocles orientalis

Чернобрюхий рябок[1] (Pterocles orientalis) — вид летающих птиц из семейства рябковых. Приспособленные к обитанию в безводных пустынях птицы. Прекрасные летуны, могут устраивать свои гнезда в десятках километров от ближайших водоемов. Своим птенцам рябки приносят воду не только в клюве, но и на перьях брюшка, обладающих удивительной способностью удерживать воду.[2]

Описание

Длиной от 30 до 35 см и размахом крыльев от 60 до 65 см чернобрюхий рябок — это один из самых крупных видов птиц в своём ареале. Телосложение похоже на голубей, оперение напоминает серых куропаток. Самец окрашен в чёрный цвет на нижней стороне; верх серый с жёлто-коричневым и красноватым рисунком. Голова и шея серые. На каштановом горле имеется чёрное пятно. Над жёлто-коричневой грудью тянется чёрная лента. У самок больше полос, также на голове и шее. Призыв во время полёта птицы - это раскатистое, почти трель «тйюрр-ре-ка».

Распространение

Область распространения чернобрюхого рябка простирается от Иберийского полуострова и Северной Африки на Средиземноморье до Центральной Азии и дальше на восток до северо-запада Индии и Непала. Популяции в Малой Азии мигрируют на зимовку в арабские пустынные области. Птица обитает на земле, избегая открытые пустынные области[источник не указан 2899 дней]. Чаще всего чернобрюхого рябка можно встретить на широких просторах вблизи сельскохозяйственных посевных площадей.[источник не указан 2899 дней]

Поведение

Внимательная и робкая птица питается преимущественно семенами. На водопой чернобрюхий рябок летает стаями чаще утром, проделывая далёкие расстояния к водоёмам, прудам и рекам.

Размножение

Самка откладывает чаще 3 яйца в плоскую, открытую лунку на земле. Обе взрослые птицы высиживают яйца примерно 4 недели и заботятся о птенцах. Это выводковые птицы, которые могут сразу самостоятельно искать пропитание. Однако, родители часто снабжают их кормом из зоба. Воду молодым птицам приносит в оперении брюха, как правило, самец.

Примечания

  1. Бёме Р. Л., Флинт В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Птицы. Латинский, русский, английский, немецкий, французский / Под общ. ред. акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., «РУССО», 1994. — С. 95. — 2030 экз.ISBN 5-200-00643-0.
  2. "Заповедники Средней Азии и Казахстана" (под общей редакцией Р.В.Ященко). Охраняемые природные территории Средней Азии и Казахстана. Вып. 1. "Тетис", Алматы. 2006. 352 с.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Авторы и редакторы Википедии
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia русскую Википедию

Чернобрюхий рябок: Brief Summary ( الروسية )

المقدمة من wikipedia русскую Википедию
 src= Pterocles orientalis

Чернобрюхий рябок (Pterocles orientalis) — вид летающих птиц из семейства рябковых. Приспособленные к обитанию в безводных пустынях птицы. Прекрасные летуны, могут устраивать свои гнезда в десятках километров от ближайших водоемов. Своим птенцам рябки приносят воду не только в клюве, но и на перьях брюшка, обладающих удивительной способностью удерживать воду.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Авторы и редакторы Википедии
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia русскую Википедию

黑腹沙鸡 ( الصينية )

المقدمة من wikipedia 中文维基百科
二名法 Pterocles orientalis
(Linnaeus)[1]
 src=
Pterocles orientalis

黑腹沙鸡学名Pterocles orientalis)为沙鸡科沙鸡属鸟类,俗名沙鸡。分布于欧洲、前苏联、非洲、伊拉克、伊朗、印度以及中国大陆新疆等地,一般生活于山麓荒漠草原。该物种的模式产地在土耳其。[1]

亚种

  • 黑腹沙鸡新疆亚种学名Pterocles orientalis arenarius)。分布于阿尔泰山脉、前苏联、向南通过外里海到达伊朗、阿富汗、俾路支、巴基斯坦以及中国大陆新疆等地。该物种的模式产地在伏尔加河流域下游。[2]

参考文献

  1. ^ 1.0 1.1 中国科学院动物研究所. 黑腹沙鸡. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2013-12-03).
  2. ^ 中国科学院动物研究所. 黑腹沙鸡新疆亚种. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
小作品圖示这是一篇雞形目小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。
 title=
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
维基百科作者和编辑
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia 中文维基百科

黑腹沙鸡: Brief Summary ( الصينية )

المقدمة من wikipedia 中文维基百科
 src= Pterocles orientalis

黑腹沙鸡(学名:Pterocles orientalis)为沙鸡科沙鸡属鸟类,俗名沙鸡。分布于欧洲、前苏联、非洲、伊拉克、伊朗、印度以及中国大陆新疆等地,一般生活于山麓荒漠草原。该物种的模式产地在土耳其。

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
维基百科作者和编辑
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia 中文维基百科

クロハラサケイ ( اليابانية )

المقدمة من wikipedia 日本語
クロハラサケイ Pterocles sp.jpg
クロハラサケイ
分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata : 鳥綱 Aves : ハト目 Columbiformes
サケイ目 Pteroclidiformes : サケイ科 Pteroclidae : シロハラサケイ属 Pterocles : クロハラサケイ P. orientalis 学名 Pterocles orientalis
(Linnaeus, 1758) 和名 クロハラサケイ 英名 Black-bellied Sandgrouse
 src=
Pterocles orientalis

クロハラサケイ(学名:Pterocles orientalis)は、サケイ科に分類される鳥類の一種。

形態[編集]

全長33~39cm。


Sibley分類体系上の位置[編集]

シブリー・アールキスト鳥類分類
チドリ亜目 Charadrii
サケイ下目 Pteroclides
サケイ科 Pteroclidae
執筆の途中です この項目は、鳥類に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めていますポータル鳥類 - PJ鳥類)。
 title=
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
ウィキペディアの著者と編集者
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia 日本語

クロハラサケイ: Brief Summary ( اليابانية )

المقدمة من wikipedia 日本語
 src= Pterocles orientalis

クロハラサケイ(学名:Pterocles orientalis)は、サケイ科に分類される鳥類の一種。

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
ウィキペディアの著者と編集者
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia 日本語