One of the smaller button quails, Turnix sylvaticus is approximately 11.4 cm long (Delacour and Mayr, 1946), but may approach 14 to 17 cm (Jackson, 1926). Females may have a wing length of 81 to 101 mm (Johnsgard, 1991; Jackson, 1926). The smaller males have an average wing length of 88 mm. Tail length for males averages 39.4 mm, while for females it is 42.6 mm. Tarsal length averages 23.4 mm for males, and 24 mm for females. Wing and tarsal length vary with subspecies. For those other than the nominate, wing length for males and females ranges from 62 to 72 and 68 to 79.5 mm, respectively. Tarsal length ranges from 17.5 to 20.5 mm for males and 19 to 22.3 mm for females. Bill length ranges from approximately 10 to 13.5 mm for subspecies of Turnix sylvaticus (Johnsgard, 1991).
There is a wide range of weights among subspecies of Turnix sylvaticus. Males of the nominate may weigh around 60 g, while T. s. lepurana may weigh around 36 g. Female T. s. sylvatica and T. s. lepurana may weigh on average 70 and 51 g, respectively. Male and female T. s. dussumier may weigh approximately 36 to 43 g (Johnsgard, 1991).
The larger females are generally a finely mottled combination of black, gray, and rufous chestnut above. They have a buff line along the middle of the crown and ocher or golden-buff stripes along both sides of the back. The face and sides of the head are lightly mottled with black on a whitish background. The upper throat and abdomen are white, while the lower throat and breast are rufous chesnut. The sides of the breast have a few black spots and the edges of the wing coverts are a buff-ocher color. Males have the same coloration except they are paler and duller (Delacour and Mayr, 1946). The feet and toes are flesh color (Johnsgard, 1991).
The non-breeding females have fewer black markings, a dull light red nape and deeper rufous coloration on the breast. Non-breeding males resemble non-breeding females except the rufous coloration is duller. Juveniles are similar to adults, but have more spotting on the chest and the white spotting on the upper body and the wings is not as prominant (Johnsgard, 1991).
Range mass: 36 to 71 g.
Range length: 14-17 (high) mm.
Average length: 11.7 mm.
Sexual Dimorphism: female larger; sexes colored or patterned differently; female more colorful
Other Physical Features: endothermic ; bilateral symmetry
We do not have information on lifespan/longevity for this species at this time.
Small buttonquail are found on dry sandy soil, in open bush, low scrub, in short grass, and fallow cultivated lands (Jackson, 1926). They are found where there is ground cover in which to hide. Suitable ground cover includes dwarf palmetto vegetation, cotton, millet or cassave crops, savanna bush, or stubble fields. Bamboo jungle is favored and dense evergreen forests, deserts and wetlands are avoided. Small buttonquail may be found at elevations of 2000 to 2400 m (Johnsgard, 1991).
Range elevation: 2000-2400 (high) m.
Habitat Regions: temperate ; tropical ; terrestrial
Terrestrial Biomes: savanna or grassland ; scrub forest
Other Habitat Features: agricultural
Small buttonquail range from the Philippines and southwestern Pacific islands (Johnsgard, 1991) westward to Africa (Jackson, 1926) and to Spain (Delacour and Mayr, 1946) and Portugal (Spenkelink-Van Schaik, 1984).
Biogeographic Regions: palearctic (Native ); oriental (Native ); ethiopian (Native )
Grass seeds and insects and their larvae are the main foods eaten by small buttonquail (Jackson, 1926; Spenkelink-Van Schaik, 1984). They are especially fond of ants (Johnsgard, 1991).
Animal Foods: insects
Plant Foods: seeds, grains, and nuts
Primary Diet: omnivore
Small buttonquail have an impact on the prey they eat and the plants whose seeds they consume.
Small buttonquail have been bred in captivity and are often found in aviaries.
Positive Impacts: pet trade ; food
There are no known adverse affects of small buttonquail on humans.
It has been speculated that the subspecies of Turnix sylvaticus that inhabits Spain and Portugal may be extinct, or at least, is extremely rare (Spenkeling-Van Schaik, 1984) and is considered endangered (Johnsgard, 1991). However, world-wide, small buttonquail occur throughout a wide range and do not appear to be in danger.
CITES: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: least concern
During courtship, females utter a booming advertisement call. They adopt a posture and stand at a 45 degree angle with their beak tilted toward the ground. They inflate their esophagus, then utter a steady-pitched one (or two) note call. The call is not related to territorial defense. Males and females utter a trumpeting buzz or growl as a threat to others of the same sex.
Males and females perform front-to-back swaying movements during courtship. The male will adopt a submissive posture toward the female to get the female to preen his feathers. The female will also utter the tidbitting call while offering food to the male.
Communication Channels: visual ; tactile ; acoustic
Perception Channels: visual ; tactile ; acoustic ; chemical
Previously described species of buttonquail found in the Philippines have been determined to be races of Turnix sylvaticus. These races are T. whiteheadi (Luzon), T. celestinoi (Bohol), T. masaaki (Mindanao), T. suluensis (Sulu) (Delacour and Mayr, 1946), and T. nigrorum (Negros Island) (Johnsgard, 1991). From part of subsaharan Africa (not including the Congo basin to the horn of Africa), Turnix lepurana is considered to be a race of T. sylvaticus (Jackson, 1926) as are T. s. alleni and T. s. arenaria (Johnsgard, 1991). Other subspecies of Turnix sylvaticus are T. s. dussumier (Pakistan, Nepal, India, Myanmar, and possibly eastern Iran), T. s. davidi and T. s. mikado (Indochina, eastern China, and Taiwan), and T. s. bartelsorum (Java and Bali) (Johnsgard, 1991). The nominate T. s. sylvatica is found in the southern Iberian peninsula and northwestern coastal areas of Africa (Johnsgard, 1991).
We do not have information on predation for this species at this time.
During courtship, females utter a booming advertisement call. They adopt a posture and stand at a 45 degree angle with their beak tilted toward the ground. They inflate their esophagus, then utter a steady-pitched one (or two) note call.
Males and females perform front-to-back swaying movements during courtship. The male will adopt a submissive posture toward the female to get the female to preen his feathers. The female will also utter the tidbitting call while offering food to the male.
All buttonquail are polyandrous.
Mating System: polyandrous
The breeding season varies from region to region. In India, breeding occurs during the rainy season. In Spain, breeding occurs during the spring and summer. In Africa north of the equator, breeding occurs from April to September. In eastern Africa, breeding occurs during two breeding cycles, one from January to June, and one from September and December (Johnsgard, 1991).
Females usually select the nest site and build the nest, although the male may participate in nest-building (Johnsgard, 1991). The nest is a shallow scratch in the ground, lined with a few pieces of grass, and sheltered by a tuft of grass or weeds (Jackson, 1926). Nests are built in vegetation in sheltered areas (Spenkelink-Van Schaik 1984).
Usually four and sometimes five eggs are laid per clutch (Jackson, 1926; Johnsgard, 1991). The pyriform-shaped eggs are grayish-white with a pinkish tinge and are densely spotted and speckled with pale purple, yellowish-brown, and reddish-brown flecks. The spotting is thicker at the larger end of the egg. The eggs are 22 to 26 mm by 17 to 21 mm (Jackson, 1926; Johnsgard, 1991) and each may weigh 6 g (Johnsgard, 1991).
Incubation lasts 12 to 14 days (Johnsgard, 1991). The male cares for the hatchlings (Spenkelink-Van Schaik, 1984). During the first two to four days after hatching, the male will tidbit to the chicks to offer them food. The chicks will feed themselves when they are five days old. When frightened, the chicks lie still close to the ground and close their eyes. After 7 to 11 days, the chicks are capable of flying, and at 18 to 20 days old they are independent (Johnsgard, 1991).
Breeding season: The breeding season varies from region to region.
Range eggs per season: 4 to 5.
Range time to hatching: 12 to 14 days.
Range time to independence: 18 to 20 days.
Key Reproductive Features: iteroparous ; seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; oviparous
For the first few days, only the female will incubate the eggs, after this time males take over the incubation duties. Incubation lasts 12 to 14 days (Johnsgard, 1991). The male cares for the hatchlings (Spenkelink-Van Schaik, 1984). During the first two to four days after hatching, the male will tidbit to the chicks to offer them food. The chicks will feed themselves when they are five days old. When frightened, the chicks lie still close to the ground and close their eyes. After 7 to 11 days, the chicks are capable of flying, and at 18 to 20 days old they are independent (Johnsgard, 1991).
Parental Investment: no parental involvement; pre-hatching/birth (Protecting: Male, Female); pre-weaning/fledging (Provisioning: Male); pre-independence (Provisioning: Male)
Die Bosveldkwarteltjie (Turnix sylvaticus) is 'n standvoël wat in Suider-Afrika voorkom, behalwe in die Wes- en Oos-Kaap, suid- en sentraal-Vrystaat en suid-KwaZulu-Natal. In Engels staan die voël bekend as die Common buttonquail.
Die voël leef van insekte en saadjies en woon op hoë grasvelde, ou landerye en oop savanne van die bosveld.
Hierdie klein kwarteltjie is werklik moeilik om raak te sien, aangesien hy bly sit in sy wegkruipplek en op die laaste oomblik laag sal opvlieg om te vlug. Hy het gestreepte sandbruin bo-dele, 'n dowwe onderkant, swart flankmerke en 'n vaal gesig. Die twee geslagte lyk eenders, maar jongelinge het meer kolletjies aan die onderlyf.
Die hennetjie roep met 'n diep "hoem-hoem-hoem" en die mannetjie antwoord met "kêk-kêk-kêk".
Die hennetjie begin die vlerksleepproses en bou dan 'n nessie op die grond. Die nessie is 'n klein pakkie gras wat in 'n natuurlike holte geplaas word. Die haantjie bebroei die gespikkelde eiers wat gewoonlik vier is; en versorg die kuikens, wat kan hardloop sodra hulle uitgebroei het. Die broeiseisoen is van Junie tot September.
An turniz-Andalouzia a zo un evn, Turnix sylvatica an anv skiantel anezhañ.
La guatlla pintada andalusa o guatlla andalusa[1] (Turnix sylvaticus) és un ocell de la família dels turnícids (Turnicidae) que habita praderies del Vell Món, al nord-oest d'Àfrica del Nord i sud de la península Ibèrica, Àfrica subsahariana a excepció de les àrees amb molts arbres o molt àrides, i en Àsia Meridional, des de Pakistan cap a l'est, per l'Índia a excepció de l'extrem sud-est, fins al sud-est de la Xina, Hainan i Taiwan, i per Birmània al Sud-est asiàtic, oest de Java, Bali i algunes de les illes Filipines.
La guatlla pintada andalusa o guatlla andalusa (Turnix sylvaticus) és un ocell de la família dels turnícids (Turnicidae) que habita praderies del Vell Món, al nord-oest d'Àfrica del Nord i sud de la península Ibèrica, Àfrica subsahariana a excepció de les àrees amb molts arbres o molt àrides, i en Àsia Meridional, des de Pakistan cap a l'est, per l'Índia a excepció de l'extrem sud-est, fins al sud-est de la Xina, Hainan i Taiwan, i per Birmània al Sud-est asiàtic, oest de Java, Bali i algunes de les illes Filipines.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Corsofliar coed (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: corsoflieir coed) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Turnix sylvatica; yr enw Saesneg arno yw Little button-quail. Mae'n perthyn i deulu'r Corsoflieir (Lladin: Turnicidae) sydd yn urdd y Gruiformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn T. sylvatica, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r corsofliar coed yn perthyn i deulu'r Corsoflieir (Lladin: Turnicidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Corsofliar amryliw Turnix varius Corsofliar coed Turnix sylvaticus Corsofliar dinddu Turnix hottentottus Corsofliar fannog Turnix ocellatus Corsofliar fechan Turnix velox Corsofliar frongoch Turnix pyrrhothorax Corsofliar fronddu Turnix melanogaster Corsofliar gefnwinau Turnix castanotus Corsofliar goesfelen Turnix tanki Corsofliar Madagasgar Turnix nigricollis Corsofliar resog Turnix suscitator Corsofliar Swmba Turnix everetti Corsofliar Worcester Turnix worcesteri Cwtiad-sofliar Ortyxelos meiffreniiAderyn a rhywogaeth o adar yw Corsofliar coed (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: corsoflieir coed) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Turnix sylvatica; yr enw Saesneg arno yw Little button-quail. Mae'n perthyn i deulu'r Corsoflieir (Lladin: Turnicidae) sydd yn urdd y Gruiformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn T. sylvatica, sef enw'r rhywogaeth.
Løbehøne (latin: Turnix sylvatica) er et medlem af fugleordenen løbehøns. Løbehønen lever fra det sydlige Spanien og Afrika gennem Indien og det tropiske Asien til Indonesien. Arten er kendt for at være svær at opdage. Løbehønen er en lille 15 cm lang fugl, der undgår at flyve.
Wikimedia Commons har medier relateret til:Das Laufhühnchen (Turnix sylvatica), auch Rostkehl-Kampfwachtel genannt, ist eine Vogelart aus der Familie der Laufhühnchen in der Ordnung der Regenpfeiferartigen.
Das Laufhühnchen ist klein und ähnelt sehr einer Wachtel. Von dieser unterscheidet es sich durch den längeren Schnabel und die längeren Beine. Sein Körper ist rundlich und kompakt gebaut, der Hals ist sehr kurz und der Kopf klein. Seine Flügel sind breit und etwa 8 bis 10 Zentimeter lang, der Schwanz ist kurz und keilförmig. Die Beine des Vogels beginnen weit hinten am Körper und tragen drei mit kurzen Krallen besetzte Zehen. Er hat große, gelbe Augen und einen dünnen, leicht nach unten gebogenen Schnabel. Die Nasenlöcher befinden sich ungefähr in der Mitte des Oberschnabels. Die Körperoberseite sowie der Schwanz sind dunkelbraun mit einem dunklen Schuppenmuster, die Handschwingen sind schwarzbraun und die Handdecken auf gelbbraunem Grund schwarz gefleckt. Im Nacken und auf der Stirn dominieren überwiegend rötliche Farben. Das Gesicht ist hellbraun und von kleinen, dunklen Punkten überzogen. Das Laufhühnchen besitzt eine hellgraue Kehle, die durch ein dunkelgraues Band vom Gesicht getrennt ist. Der Hals und die Flanken sind schwarz gefleckt, die Flecken werden nach unten hin immer größer und halbmondförmiger. Manchmal befindet sich auf der Hinterseite eines solchen Tupfens auch ein rotbrauner Schatten. Die Brust und der Vorderhals sind orange gestreift. Der Bauch des Laufhühnchens ist weiß gefärbt. Der Schnabel der Vögel ist dunkelgrau, die Beine sind gelb bis gelbgrau. Das Männchen ist insgesamt kleiner und blasser als das Weibchen, Jungvögel sind hellbraun und dunkel gesprenkelt. Das Laufhühnchen wird 40 bis 60 Gramm schwer und erreicht eine Körperlänge von 15 (Männchen) bis 19 (Weibchen) Zentimetern.
Das Laufhühnchen lebt scheu und zurückgezogen paarweise oder in Gruppen von bis zu fünf Tieren. Jede Gruppe (bzw. jedes Paar) besitzt ein Revier. Es fliegt nur selten und schlecht, während des Fluges entsteht ein schwirrendes Geräusch. Droht Gefahr, legt sich der Vogel auf den Boden, hilft dies nicht, rennt er im Zickzack davon und fliegt erst, wenn das Weglaufen aussichtslos ist. Das Laufhühnchen frisst hauptsächlich Samen. Es geht nur am Tag auf Nahrungssuche und scharrt dabei mit den Füßen auf dem Boden. Das Weibchen ruft während der Balzzeit in der Dämmerung und in sternenklaren Nächten gedämpft und nachhallend huu-huu-huu.
Die Paarungszeit schwankt je nach Verbreitungsgebiet erheblich: In Südeuropa und in weiten Teilen Afrikas erstreckt sie sich über das Frühjahr, in Südasien über die Regenzeit, und in Ostafrika über den Januar. Ein Weibchen verpaart sich meist mit mehreren Männchen und sucht danach einen geeigneten Neststandort. Das aus Zweigen und Halmen bestehende Nest erreicht einen Durchmesser von 20 Zentimetern und wird in einer Bodenmulde zwischen Sträuchern und hohem Gras errichtet. Es wird mit Gras und Blättern ausgepolstert. Das Weibchen legt vier bis fünf rötlichweiße und grau getupfte Eier. Sie wiegen fünf bis sechs Gramm und sind 25 mal 20 Millimeter groß. Das Gelege wird anfangs vom Weibchen und später hauptsächlich vom Männchen 12 bis 14 Tage lang bebrütet, was für ein beim Schlüpfen schon vollständig entwickeltes Junges sehr kurz ist. Die Jungtiere sind Nestflüchter und folgen den Eltern schon nach wenigen Tagen. Im Alter von zwei Wochen sind sie flugfähig, nach drei Wochen verlassen sie ihre Eltern und sind schon nach wenigen Monaten geschlechtsreif. In einem Jahr kann es zu mehreren Bruten kommen.
Das Laufhühnchen hat ein weites Verbreitungsgebiet. Es umfasst China, Taiwan, Südasien, Vorderasien, die Arabische Halbinsel, Afrika südlich der Sahara und Nordafrika. Einzelne Populationen gab es auch in Südspanien und Portugal, hier ist es aber seit 1981 verschollen und wird seit 2018 als in Europa ausgestorben betrachtet.[1] Es lebt in offenen, buschreichen Geländen wie Buschland, Savannen und an Waldrändern. Manchmal bewohnt es auch sehr trockene Gebiete wie Wüsten und Steppen in Asien ist es auch in Regen- und Monsunwäldern anzutreffen. Es kommt bis in Höhen von 2400 Metern vor. Das Laufhühnchen ist in seinem gesamten Verbreitungsgebiet Standvogel.
Es werden folgende Unterarten unterschieden:
1999 wurde der Asteroid (8972) Sylvatica nach Turnix sylvatica benannt.
Das Laufhühnchen (Turnix sylvatica), auch Rostkehl-Kampfwachtel genannt, ist eine Vogelart aus der Familie der Laufhühnchen in der Ordnung der Regenpfeiferartigen.
सानो गट्टेबट्टाई नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा स्मल बटन क्विल (Small Buttonquail) भनिन्छ ।
सानो गट्टेबट्टाई नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा स्मल बटन क्विल (Small Buttonquail) भनिन्छ ।
सामान्य बटलावा किंवा तिबेटी लावा (इंग्लिश: Small Buttonquail; हिंदी:दबकी, गीनवा लव्वा) हा एक पक्षी आहे.
सामान्य बटलावा हा सर्वात छोटा लावा आहे. त्याची शेपटी टोकदार व चोच राखी असते. पाय पिवळसर उदी रंगाचे असतात .त्याच्या पंखांवर रेघोट्या असतात. छातीवर तांबूस पिवळट काळे आणि लाल ठिपके असतात. नर-मादी दिसायला जवळ-जवळ सारखे असतात. परंतु मादी नरापेक्षा मोठी असते. बट लावा स्थायिक संचार कारतो. भारतात पंजाब, ते नागालॅंड, मणिपूर, नेपाळपासून सिक्कीम आणि दक्षिणेकडे भारतीय द्विकल्पात केरळपर्यंत आढळतात. पठार आणि डोंगरांवरील कुरणे आणि झुडपी जंगले, तसेच शेतीच्या भागात आढळतात.
सामान्य बटलावा किंवा तिबेटी लावा (इंग्लिश: Small Buttonquail; हिंदी:दबकी, गीनवा लव्वा) हा एक पक्षी आहे.
सामान्य बटलावा हा सर्वात छोटा लावा आहे. त्याची शेपटी टोकदार व चोच राखी असते. पाय पिवळसर उदी रंगाचे असतात .त्याच्या पंखांवर रेघोट्या असतात. छातीवर तांबूस पिवळट काळे आणि लाल ठिपके असतात. नर-मादी दिसायला जवळ-जवळ सारखे असतात. परंतु मादी नरापेक्षा मोठी असते. बट लावा स्थायिक संचार कारतो. भारतात पंजाब, ते नागालॅंड, मणिपूर, नेपाळपासून सिक्कीम आणि दक्षिणेकडे भारतीय द्विकल्पात केरळपर्यंत आढळतात. पठार आणि डोंगरांवरील कुरणे आणि झुडपी जंगले, तसेच शेतीच्या भागात आढळतात.
The common buttonquail (Turnix sylvaticus), also called Kurrichane buttonquail, small buttonquail, or Andalusian hemipode is a buttonquail, one of a small family of birds which resemble but are unrelated to the true quails.
The common buttonquail resembles the common quail. It has streaked sandy brown upperparts, buff underparts with black flank markings, and a plain face. In flight, a whitish wingbar contrasts with the grey wing. Sexes are similar, but immature birds are more spotted below. This tiny buttonquail is notoriously difficult to see. It is a small, 15 cm (5.9 in) long drab running bird, which avoids flying.
This species is resident from southern Spain and Africa through India and tropical Asia to Indonesia. It inhabits warm grasslands or scrub jungle and feeds on insects and seeds. This species avoids thick forest and hilly country, and lives by preference in cornfields and stretches of grassy plain though it may also be found in any type of low herbage and open scrub jungle.
It skulks and is flushed with difficulty, rising often close by one's feet. When flushed it flies low over the ground and soon settles again, after which it is very difficult to put up a second time. The female calls with a deep hoom-hoom-hoom and the male replies kek-kek-kek.
The female initiates courtship and builds the ground nest. The male incubates the normally four speckled greyish eggs, and tends the young, which can run as soon as they are hatched. The nesting season is June to September. The nest is a slight pad of grass placed in a natural hollow in the ground where it is usually tucked away amongst the stems of a tuft of grass. Very occasionally the grass is bent over it in a sort of canopy.[3]
Widespread throughout its large range, the small buttonquail is evaluated as least concern on the IUCN Red List of Threatened Species.[1] However, the nominate subspecies which is distributed in the Mediterranean region is critically endangered. It disappeared from most of its range during the 20th century and is currently only present in Morocco after Spain officially declared the extinction of the species in 2018.[4][5][6] In 2021, the IUCN also declared the buttonquail extinct in Europe.[1] This makes it the first bird species to become extinct in Europe since the Great Auk in 1852.
The common buttonquail (Turnix sylvaticus), also called Kurrichane buttonquail, small buttonquail, or Andalusian hemipode is a buttonquail, one of a small family of birds which resemble but are unrelated to the true quails.
La Turnico aŭ Andaluzia hemipodo (Turnix sylvatica ) estas unu el la turnicoj, eta familio de birdoj kiuj similas, sed tute ne rilatas la verajn koturnoj. Tiu specio estas loĝanta el suda Hispanio kaj Afriko tra Barato kaj tropika Azio ĝis Indonezio.
Tiu eta turnico estas ege malfacile videbla. Ĝi estas malgranda kuranta birdo 15cm longa, kiu preferas ne flugi. Estas specio kiu loĝas ĉe varmaj herbejoj aŭ arbusta ĝangalo kaj manĝas insektojn kaj semojn.
La Turnico aŭ Andaluzia hemipodo similas la Komuna koturno, sed estas multe pli timida. Ĝi havas makulitajn brunajn suprajn partojn, ruĝecan bruston kaj blankan ventron, kun flankaj malhelaj bendoj. Makuloj kaj fonbruno estas pli malhelaj flanke. Kapo estas malhela kun hela centra strio. Sub aŭ ĉirkaŭ okulo estas blanka kun malhelaj makuloj. Dumfluge blanka strio en la flugiloj kontrastas kun ties griza koloro. Ambaŭ seksoj estas similaj, sed junuloj estas pli makulitaj sube. Ili havas nur tri piedfingrojn kaj de tie devenas la nomo “hemipodo”, tio estas mezpiedo.
La ino komencas la pariĝadan ceremonion kaj konstruas la neston surplanke. La masklo kovas kvar punktitajn grizecajn ovojn kaj zorgas la idojn, kiuj povas forkuri jam post rapida eloviĝo.
La ino alvokas per basa hum-hum-hum kiel malproksima muĝado de bovino -kiu nomigas ĝin ekzemple en la hispana- kaj masklo respondas per kek-kek-kek.
La Turnico aŭ Andaluzia hemipodo (Turnix sylvatica ) estas unu el la turnicoj, eta familio de birdoj kiuj similas, sed tute ne rilatas la verajn koturnoj. Tiu specio estas loĝanta el suda Hispanio kaj Afriko tra Barato kaj tropika Azio ĝis Indonezio.
Tiu eta turnico estas ege malfacile videbla. Ĝi estas malgranda kuranta birdo 15cm longa, kiu preferas ne flugi. Estas specio kiu loĝas ĉe varmaj herbejoj aŭ arbusta ĝangalo kaj manĝas insektojn kaj semojn.
La Turnico aŭ Andaluzia hemipodo similas la Komuna koturno, sed estas multe pli timida. Ĝi havas makulitajn brunajn suprajn partojn, ruĝecan bruston kaj blankan ventron, kun flankaj malhelaj bendoj. Makuloj kaj fonbruno estas pli malhelaj flanke. Kapo estas malhela kun hela centra strio. Sub aŭ ĉirkaŭ okulo estas blanka kun malhelaj makuloj. Dumfluge blanka strio en la flugiloj kontrastas kun ties griza koloro. Ambaŭ seksoj estas similaj, sed junuloj estas pli makulitaj sube. Ili havas nur tri piedfingrojn kaj de tie devenas la nomo “hemipodo”, tio estas mezpiedo.
La ino komencas la pariĝadan ceremonion kaj konstruas la neston surplanke. La masklo kovas kvar punktitajn grizecajn ovojn kaj zorgas la idojn, kiuj povas forkuri jam post rapida eloviĝo.
La ino alvokas per basa hum-hum-hum kiel malproksima muĝado de bovino -kiu nomigas ĝin ekzemple en la hispana- kaj masklo respondas per kek-kek-kek.
El torillo andaluz[2] (Turnix sylvaticus) es una especie de ave charadriforme de la familia Turnicidae. Existen nueve subespecies o formas diferentes distribuidas en África tropical, Mediterráneo occidental, Sureste de Asia y Filipinas. Varias de ellas se encuentran aisladas geográficamente en islas o archipiélagos, como Turnix sylvatica nigrorum -isla de Negros-, T. s. masaaki –Mindanao, Filipinas-, T. s. suluensis -isla de Jolo, archipiélago Sulu- y T. s. whiteheadi –Luzón, Filipinas-. Otras ocupan territorios algo más amplios, como son T. s. davidi -Indochina y Taiwán- , T. s. dussumier -Pakistán, India y Nepal- y T. s. lepurana –África al sur del Sáhara-. La subespecie nominal, Turnix sylvatica sylvatica, se distribuía a principios del siglo XX a lo largo de la franja costera de Marruecos, Argelia y Túnez, así como Sicilia, el sur de Portugal y Andalucía litoral. Hoy, sin embargo, ha quedado recluida a un par de enclaves en Marruecos y se considera oficialmente extinguida en España, su último enclave europeo. Actualmente[¿cuándo?] hay varios grupos en España y Marruecos trabajando para localizar estos últimos ejemplares.[cita requerida]
El estatus de protección del torillo andaluz no deja lugar a dudas sobre su delicada situación en Europa y norte de África: ostenta las máximas categorías en los diferentes listados. Desde el 13 de agosto de 2018, se considera extinguida en España (siendo el primer ave extinguida en Europa en siglo y medio[3]).
El torillo andaluz es en sí mismo una joya de la naturaleza,[¿Por qué?] con características que lo hacen realmente único en el conjunto de las aves. Por lo que se sabe presenta unos patrones de comportamiento y morfología donde los papeles sexuales están intercambiados con respecto a prácticamente el resto de las especies de aves. Así presenta patrones de polimorfismo sexual inverso –la hembra ostenta el plumaje coloreado frente al críptico del macho-. También practica la poliandria secuencial, es decir, es la hembra la que define un territorio en el que puede dar cobijo a varios machos que quedarán al cuidado de la incubación y la crianza de los polluelos. Por último, es la hembra la que emite el canto de reclamo y defensa territorial, frente a unos machos bastante más silenciosos. Según parece, estos curiosos hechos ha llevado a alguna asociación feminista de EE. UU. a elegir al torillo como símbolo de sus reivindicaciones.
Es un ave endémica del Mediterráneo occidental y se extendía por las zonas costeras de Portugal, Andalucía, Sicilia, Libia, Túnez, Argelia y Marruecos.
Tras haberse declarado oficialmente extinguida en la península ibérica,[4] su única población mundial se localiza en una zona de huertas en la costa atlántica de Marruecos de menos de 5000 ha. Las últimas estimaciones realizadas en 2017 muestran grandes fluctuaciones estacionales, siendo en invierno menor la población (112 individuos) y en verano cuando se alcanzaron valores máximos (719 individuos). Estas fluctuaciones podrían deberse al rápido cambio de la zona de huertas desde una agricultura tradicional, a prácticas afines a la agricultura industrial.[5]
En Argelia, hasta 2019 las últimas citas eran de una hembra cantando en la costa mediterránea en 1989, 1990 y 1994 en El Kala. Recientemente, el 30 de noviembre de 2019, unos cazadores avistaron dos aves, abatiendo una de ellas al confundirlas con codornices cerca de la ciudad de Aïn Béïda, en el noreste de Argelia.
Esta cita es muy relevante ya que es el primer avistamiento en décadas en Argelia, se ha dado en una localidad del interior (al contrario que las últimas citas) y dista 1500 km de la población marroquí conocida. Dada la cercanía con la frontera con Túnez, parece posible que la especie pueda haber pasado también allí desapercibida.[6]
Desde las referencias históricas a la presencia de torillos en España del siglo XIX y principios de XX, no se tienen datos contrastado hasta hace treinta años en que se puede decir que empieza la historia moderna del torillo en España. A finales de los años 70 y principios de los 80 Luis García, ornitólogo de la Estación Biológica de Doñana, recolectó unos pocos ejemplares abatidos en el entorno de El Rocío (Doñana), de las perchas de algunos cazadores de esta localidad. Estos ejemplares constituyen la última prueba física de la existencia de torillos en España. A partir de esta fecha escasos proyectos han intentado acercarse a la situación y problemática de la especie sin apenas resultados.
A principios de los 90 el Ministerio de Medio Ambiente financió un par de trabajos para tratar de arrojar algo de luz sobre la situación del torillo andaluz (Parreño, 1991; Urdiales, 1993). El primero a base de encuestas apenas puede aportar nada, mientras que el segundo confirma la presencia del torillo en Doñana con base en escuchas positivas, pero sin aportar pruebas físicas como grabaciones o material biológico. A su vez la Junta de Andalucía encarga otro estudio en Cádiz (Solís, 1995) que tampoco obtiene resultados positivos, aunque sí la referencia de la presencia de torillos en una localidad, Los Llanos de Guerra, hasta mediados de la década.[cita requerida]
A partir de 1995 la Estación Biológica de Doñana/CSIC, arranca con una serie de iniciativas dirigidas por Héctor Garrido, que durante más de diez años tratará de desvelar la situación de la especie no sólo en Doñana y su entorno, si no en otras localidades andaluzas y norteafricanas. Durante este tiempo se obtienen en España un buen número de referencias antiguas y algunas actuales, que no pueden ser confirmadas. Sin embargo se redescubre a la especie en Marruecos en el año 2000, donde no había citas irrefutables desde hacía dos décadas y se consideraba extinguido. Este hito supone un paso de gigante en el conocimiento del torillo al ser la primera vez que se obtienen resultados positivos tras una trabajo sistemático y se aportan nuevos métodos de búsqueda, como son las huellas y otros indicios (Garrido, 2004).
Entre los años 2005 y 2008 la Junta de Andalucía financia por primera vez un proyecto más ambicioso, dirigido por Francisco Quirós, para tener personal liberado e intentar dilucidar la presencia de la especie (Gutiérrez Expósito, 2008). En un primer momento se trabaja en el Espacio Natural y su Entorno, para después ampliar el esfuerzo a otras localidades andaluzas de las provincias de Huelva, Cádiz, Málaga, Almería y Sevilla. Al mismo tiempo, el Colectivo Ornitológico Cigüeña Negra lanza una prospección en la provincia de Cádiz, con financiación de la Diputación de Cádiz. Una vez más no se obtienen resultados positivos, aunque siguen apareciendo algunas citas aisladas que no han podido ser confirmadas. Por su parte el Zoobotánico Jerez, en colaboración con el equipo de la Junta de Andalucía comienza con la reproducción en cautividad de Turnix suscitator, teniendo a día de hoy[¿cuándo?] las instalaciones y la técnica de reproducción en cautividad puestas a punto para el torillo andaluz.
Todos los trabajos de prospecciones llevados a cabo durante los últimos quince años en varias provincias andaluzas hacen pensar que la especie podía haber desaparecido completamente. Sin embargo, conforme se ha ido avanzando en el conocimiento sobre la especie a través de diversos viajes comparativos a otro lugares del mundo donde existen formas similares (principalmente Namibia y Marruecos), se ha podido constatar la baja eficacia de la metodología usada, al tiempo que se han rediseñado algunos de los métodos y se han creado otros nuevos más eficaces. Es por ello que la bajísima existencia de datos positivos no debe llevar a conclusiones precipitadas y, ni mucho menos, al desaliento. Aún hoy[¿cuándo?] se producen algunos registros positivos –muy dispersos y esporádicos (el último en Doñana en 2007)- que apuntan a la existencia de algún grupo superviviente, probablemente en las provincias de Huelva y Cádiz. Sus extremadas baja densidad y fragmentación, en combinación a los movimientos estacionales, hacen de su localización todo un reto, aunque más asequible conforme conocemos más sobre la especie.
Su reciente inclusión[¿cuándo?] en el listado de especies extinguidas de España abre la puerta a posibles programas de reintroducción en sus áreas de distribución históricas.
El torillo andaluz (Turnix sylvaticus) es una especie de ave charadriforme de la familia Turnicidae. Existen nueve subespecies o formas diferentes distribuidas en África tropical, Mediterráneo occidental, Sureste de Asia y Filipinas. Varias de ellas se encuentran aisladas geográficamente en islas o archipiélagos, como Turnix sylvatica nigrorum -isla de Negros-, T. s. masaaki –Mindanao, Filipinas-, T. s. suluensis -isla de Jolo, archipiélago Sulu- y T. s. whiteheadi –Luzón, Filipinas-. Otras ocupan territorios algo más amplios, como son T. s. davidi -Indochina y Taiwán- , T. s. dussumier -Pakistán, India y Nepal- y T. s. lepurana –África al sur del Sáhara-. La subespecie nominal, Turnix sylvatica sylvatica, se distribuía a principios del siglo XX a lo largo de la franja costera de Marruecos, Argelia y Túnez, así como Sicilia, el sur de Portugal y Andalucía litoral. Hoy, sin embargo, ha quedado recluida a un par de enclaves en Marruecos y se considera oficialmente extinguida en España, su último enclave europeo. Actualmente[¿cuándo?] hay varios grupos en España y Marruecos trabajando para localizar estos últimos ejemplares.[cita requerida]
Turnix sylvaticus Turnix generoko animalia da. Hegaztien barruko Turnicidae familian sailkatua dago.
Turnix sylvaticus Turnix generoko animalia da. Hegaztien barruko Turnicidae familian sailkatua dago.
Viiriäispyyjuoksija, aikaisemmalta nimeltään viiriäispyy[2] (Turnix sylvaticus, syn. T. sylvatica) on pyyjuoksijoiden heimoon kuuluva viiriäistä muistuttava lintu. René Louiche Desfontaines kuvaili lajin holotyypin Algerin lähistöltä vuonna 1789. Lajista tunnetaan kaikkiaan yhdeksän alalajia. Nimialalaji sylvaticus muodosti aiemmin populaation Pohjois-Afrikassa ja Etelä-Espanjassa,[3] mutta se elää nykyään vain Marokossa. Se julistettiin sukupuuttoon kuolleeksi Espanjasta vuonna 2018; maan viimeinen varmistettu havainto lajista on vuodelta 1981.[4] Muita alalajeja tavataan Saharan eteläpuolisessa Afrikassa metsiä ja autiomaita lukuun ottamatta, sekä Aasiassa, jossa niiden esiintymisalue ulottuu Intiasta ja Myanmarista itään aina Filippiineille ja Indonesiaan saakka.[3]
Viiriäispyyjuoksija, aikaisemmalta nimeltään viiriäispyy (Turnix sylvaticus, syn. T. sylvatica) on pyyjuoksijoiden heimoon kuuluva viiriäistä muistuttava lintu. René Louiche Desfontaines kuvaili lajin holotyypin Algerin lähistöltä vuonna 1789. Lajista tunnetaan kaikkiaan yhdeksän alalajia. Nimialalaji sylvaticus muodosti aiemmin populaation Pohjois-Afrikassa ja Etelä-Espanjassa, mutta se elää nykyään vain Marokossa. Se julistettiin sukupuuttoon kuolleeksi Espanjasta vuonna 2018; maan viimeinen varmistettu havainto lajista on vuodelta 1981. Muita alalajeja tavataan Saharan eteläpuolisessa Afrikassa metsiä ja autiomaita lukuun ottamatta, sekä Aasiassa, jossa niiden esiintymisalue ulottuu Intiasta ja Myanmarista itään aina Filippiineille ja Indonesiaan saakka.
Turnix sylvaticus
Le Turnix d'Andalousie (Turnix sylvaticus), aussi appelé Turnix mugissant, est une espèce d'oiseaux Charadriiformes, de la famille des Turnicidae.
C'est un oiseau de petite taille d'une longueur de 13 cm.
Il ressemble à une caille des blés par son comportement et son aspect. Son plumage est brunâtre, très cryptique, et son bec est fin.
Maharashtra, Inde
Parc national Kruger, Afrique du Sud
Muséum de Göteborg, Suède
Il y a un léger dimorphisme sexuel : la femelle est un peu plus grande et plus colorée que le mâle ; la femelle défend le territoire lors de la nidification et le mâle couve puis élève la nichée[1].
Il vit en Andalousie (Sud de l'Espagne), au Maroc, dans presque toute l'Afrique excepté les zones désertiques et la forêt équatoriale, en Inde, dans la péninsule indochinoise et aux Philippines.
L’espèce est déclarée éteinte en Espagne en 2021[2].
Cette espèce est menacée:
Cette espèce est menacée:
Turnix sylvaticus
Le Turnix d'Andalousie (Turnix sylvaticus), aussi appelé Turnix mugissant, est une espèce d'oiseaux Charadriiformes, de la famille des Turnicidae.
Gemak tegalan (bahasa Latin = Turnix sylvatica) adalah spesies burung dari keluarga Turnicidae, dari genus Turnix. Burung ini memiliki habitat di padang rumput, semak belukar.
Gemak tegalan memiliki tubuh berukuran sangat kecil (14 cm). Berwarna merah karat, mirip Puyuh. Perbedaan: Dada merah karat tanpa garis. Ada coretan putih pada tubuh bagian atas. Warna kemerahan dan bintik-bintik hitam pada sisi tubuh. Betina: Tubuh lebih besar. Warna lebih gelap dan lebih merah. Iris kuning, paruh abu-abu, kaki keputih-putihan. Kebiasaan hidup mirip dengan Gemak loreng. Sarang mirip Gemak loreng.
Gemak tegalan (bahasa Latin = Turnix sylvatica) adalah spesies burung dari keluarga Turnicidae, dari genus Turnix. Burung ini memiliki habitat di padang rumput, semak belukar.
La quaglia tridattila o quaglia tridattila comune (Turnix sylvaticus, Desfontaines 1789) è un uccello caradriiforme della famiglia dei Turnicidi.
Turnix suscitator ha 9 sottospecie:
Questo uccello vive in quasi tutta l'Africa (manca in Egitto e sulle isole), nel sud della Spagna, in Asia meridionale e centrorientale dall'Iran all'Indonesia e dalla Cina alle Filippine, e in Arabia Saudita. È di passo in Yemen e Oman. È regionalmente estinto in Italia e in Bangladesh, mentre è probabilmente estinto in Algeria e in Portogallo.
La quaglia tridattila o quaglia tridattila comune (Turnix sylvaticus, Desfontaines 1789) è un uccello caradriiforme della famiglia dei Turnicidi.
De gestreepte vechtkwartel (Turnix sylvaticus) is een vogel uit de familie Turnicidae (Vechtkwartels).
Deze soort komt voor in Afrika en Azië en telt 9 ondersoorten:
De gestreepte vechtkwartel (Turnix sylvaticus) is een vogel uit de familie Turnicidae (Vechtkwartels).
Springvaktel er ein liten fugl i familien Turnicidae. Dette er einaste medlemmen i familien som ein kan finne vill i ein del av Europa. Leveområdet er Sør-Spania, Afrika og gjennom India og tropisk Asia til Indonesia.
Denne arten er ekstremt vanskeleg å observere. Han er 15 cm lang, har lite synlege farger og føretrekk å sleppe unna farar med å springe bort framfor å flyge. Fuglane lever av insekt og frø på varme grassletter eller i krattskog.
Springvaktel liknar arten vaktel. Dei har stripa sandbrun overside, gulbrun underside med svarte markeringar på flanken og meir einsfarga ansikt. I flukt er det synlege kontrastar mellom lyse vengdekkfjør og mørkare handsvingfjør. Kjønna er nesten like, hofuglar litt større og noko klårare farger[1], ungfuglar har meir flekka underside.
Hofuglane tar initiativ til paringsleik og byggjer reiret på bakken. Hannen rugar normalt fire flekka, grå egg, og passer ungane. Ungane spring så snart dei er klekte ut. Hekketida er frå juni til september. Reiret er plassert i et naturleg søkk i bakken, fora med gras. Det er vanlegvis er gøymt bort blant grastustar. I sære høve kan graset vere bøygd over reiret i ein slags baldakin.
I reviret har hofuglar ein hooo-hooo-hooo lyd og hanfuglen svarar med eit kek-kek-kek.
Arten springvaktel unngår tett skog og kupert land, og lever fortrinnsvis i kornåkrar og er vanlege i graskledde område, men dei finst òg i mellom låge vekstar og i opne krattskogar. Dei skjuler seg for farar og flyg ikkje opp før ein fare er svært nær, då flyg dei lågt, i eit kort strekk over bakken.
Springvaktel er ein liten fugl i familien Turnicidae. Dette er einaste medlemmen i familien som ein kan finne vill i ein del av Europa. Leveområdet er Sør-Spania, Afrika og gjennom India og tropisk Asia til Indonesia.
Denne arten er ekstremt vanskeleg å observere. Han er 15 cm lang, har lite synlege farger og føretrekk å sleppe unna farar med å springe bort framfor å flyge. Fuglane lever av insekt og frø på varme grassletter eller i krattskog.
Springvaktel liknar arten vaktel. Dei har stripa sandbrun overside, gulbrun underside med svarte markeringar på flanken og meir einsfarga ansikt. I flukt er det synlege kontrastar mellom lyse vengdekkfjør og mørkare handsvingfjør. Kjønna er nesten like, hofuglar litt større og noko klårare farger, ungfuglar har meir flekka underside.
Hofuglane tar initiativ til paringsleik og byggjer reiret på bakken. Hannen rugar normalt fire flekka, grå egg, og passer ungane. Ungane spring så snart dei er klekte ut. Hekketida er frå juni til september. Reiret er plassert i et naturleg søkk i bakken, fora med gras. Det er vanlegvis er gøymt bort blant grastustar. I sære høve kan graset vere bøygd over reiret i ein slags baldakin.
I reviret har hofuglar ein hooo-hooo-hooo lyd og hanfuglen svarar med eit kek-kek-kek.
Arten springvaktel unngår tett skog og kupert land, og lever fortrinnsvis i kornåkrar og er vanlege i graskledde område, men dei finst òg i mellom låge vekstar og i opne krattskogar. Dei skjuler seg for farar og flyg ikkje opp før ein fare er svært nær, då flyg dei lågt, i eit kort strekk over bakken.
Scientìfich: Turnix sylvatica
Piemontèis : ...
Italian : Quaglia tridattila
Przepiórnik zwyczajny, przepiórnik (Turnix sylvatica) – gatunek podobnego do przepiórki ptaka z rodziny przepiórników (Turnicidae). Samica jest większa od samca i intensywniej ubarwiona niż on, także ona tokuje. Jest ptakiem lęgowym od Hiszpanii oraz północnej Afryki, poprzez Indie, aż po Indonezję.
Gatunek ten jest zazwyczaj dość trudny do spostrzeżenia. Długość jego ciała wynosi około 15cm, pióra koloru brązowego, unika latania. Przepiórnik zwyczajny zamieszkuje zazwyczaj ciepłe trawiaste równiny lub karłowate dżungle. Żywi się insektami oraz nasionami.
Przepiórnik zwyczajny, przepiórnik (Turnix sylvatica) – gatunek podobnego do przepiórki ptaka z rodziny przepiórników (Turnicidae). Samica jest większa od samca i intensywniej ubarwiona niż on, także ona tokuje. Jest ptakiem lęgowym od Hiszpanii oraz północnej Afryki, poprzez Indie, aż po Indonezję.
Gatunek ten jest zazwyczaj dość trudny do spostrzeżenia. Długość jego ciała wynosi około 15cm, pióra koloru brązowego, unika latania. Przepiórnik zwyczajny zamieszkuje zazwyczaj ciepłe trawiaste równiny lub karłowate dżungle. Żywi się insektami oraz nasionami.
O toirão-do-mato (Turnix sylvaticus) é uma ave parecida com uma codorniz mas que é mais próximo das gaivotas. Distribui-se pela África tropical, havendo uma população residual no sul de Espanha, a subespécie Turnix sylvaticus sylvatica. Em Portugal terá ocorrido até meados do século XX, estando actualmente considerado extinto.
Springhöna[2] (Turnix sylvaticus) är den mest spridda av springhönsen, en fågelfamilj som länge betraktades som hönsfåglar men som trots sitt likartade utseende egentligen tillhör ordningen vadarfåglar.[3] Arten är möjligen utdöd i Europa.
Springhönan är sällan sedd och uppmärksammas i första hand på sitt läte, ett mörkt nästan morrande hoande som upprepas varannan eller var tredje sekund några gånger.[4]
Vanligen får man syn på den när den lyfter från sitt gömställe med ett tydligt vingljud. Springhönan är med sin korta stjärt och lilla storlek, endast 15 centimeter, närmast lik vakteln. Vingarna är dock till skillnad från denna runda och korta. Övre vingtäckarna är ljusbruna och kontrasterar mot de svarta armpennorna. När den landar håller den karakteristiskt vingarna lyfta ett kort ögonblick.[4]
Har man tur att se den på marken visar den upp en brun ovansida, vit undersida med orange bröst och svarta prickar på bröstsidan. Springhönan är en av få fågelarter som kännetecknas av omvänd könsordning, där honan är mer färgglad än hanen.[4]
Springhöna är mycket vida spridd och förekommer i stora delar av Afrika och Asien. Clements et al 2016 delar in den i nio underarter med följande utbredning:[3]
Arten förklarades dock officiellt utdöd på Iberiska halvön i november 2018 efter att inte ha setts där sedan 1981.[5] I Algeriet sågs den senast 1984, i Portugal 1973 och i Italien 1913.[6] 2011 återupptäcktes populationen i Marocko.[7] Tillfälligt har den setts i Frankrike, Oman och Sri Lanka.[1]
Fågeln lever på torra hedar med låg växtlighet (dvärgpalm, afodill), men även exempelvis i gräsrika pumpaodlingar. Honan lägger tre till fem ägg i ett bo på marken mellan april och september.[4]
Arten har ett väldigt stort utbredningsområde, men tros minska i antal till följd av habitatförtörelse, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]
Springhöna (Turnix sylvaticus) är den mest spridda av springhönsen, en fågelfamilj som länge betraktades som hönsfåglar men som trots sitt likartade utseende egentligen tillhör ordningen vadarfåglar. Arten är möjligen utdöd i Europa.
Üç parmaklı bıldırcın (Turnix sylvatica) görünüm olarak çok benzemesine karşın gerçek bıldırcınlar ile ilgisi bulunmayan küçük bir kuş familyası olan Turnicidae'de yer alan bir türdür. Güney İspanya ve Afrika'dan Hindistan ve tropik Asya ve Endenozya'ya kadar bir alanda varlık gösterir.
1984'te imzalanan Avrupa'nın yaban hayatı ve yaşama ortamlarını koruma sözleşmesine göre kesin koruma altına alınması gereken kuş türleri arasında yer almaktadır.[1]
Üç parmaklı bıldırcın (Turnix sylvatica) görünüm olarak çok benzemesine karşın gerçek bıldırcınlar ile ilgisi bulunmayan küçük bir kuş familyası olan Turnicidae'de yer alan bir türdür. Güney İspanya ve Afrika'dan Hindistan ve tropik Asya ve Endenozya'ya kadar bir alanda varlık gösterir.
1984'te imzalanan Avrupa'nın yaban hayatı ve yaşama ortamlarını koruma sözleşmesine göre kesin koruma altına alınması gereken kuş türleri arasında yer almaktadır.
Turnix sylvaticus là một loài chim trong họ Turnicidae.[2] Loài chim này là loài định cư từ miền nam Tây Ban Nha và châu Phi qua Ấn Độ và châu Á nhiệt đới. Loài chim này chạy nhiều hơn bay, sinh sống ở các đồng cỏ ấm hoặc rừng cây bụi và ăn côn trùng và hạt.
Turnix sylvaticus là một loài chim trong họ Turnicidae. Loài chim này là loài định cư từ miền nam Tây Ban Nha và châu Phi qua Ấn Độ và châu Á nhiệt đới. Loài chim này chạy nhiều hơn bay, sinh sống ở các đồng cỏ ấm hoặc rừng cây bụi và ăn côn trùng và hạt.
Turnix sylvaticus
(Desfontaines, 1787)
Африканская трёхперстка[1] (лат. Turnix sylvaticus) — мелкая птица из семейства трёхпёрсток.
Африканская трёхпёрстка мала и очень похожа на перепела. Она отличается от него более длинным клювом и более длинными ногами. Тело кругловатое и компактное, шея очень короткая, а голова маленькая. Крылья широкие, длиной примерно от 8 до 10 см, хвост короткий и клиновидный. Ноги трёхпалые с короткими когтями. Глаза большие, жёлтые, клюв тонкий, слегка изогнутый книзу. Носовые отверстия находятся приблизительно по середине надклювья. Верхняя часть тела, а также хвост тёмно-коричневые с тёмным чешуйчатым рисунком, маховые перья чёрно-коричневые, а кроющие крыла жёлто-коричневого цвета с чёрными пятнами. Красноватые цвета доминируют на затылке и на лбу. Лицо светло-коричневое, покрыто маленькими, тёмными крапинами. Светло-серое горло разделено тёмно-серой полосой. Шея и боковые стороны покрыты чёрными пятнами. Брюхо окрашено в белый цвет. Клюв птицы тёмно-серый, ноги от жёлтого до жёлто-серого цвета. В целом самец меньше и бледнее чем самка, молодые птицы светло-коричневые с тёмными крапинами. Африканская трёхпёрстка достигает длины от 15 (самцы) до 19 (самки) см и веса от 40 до 60 г.
Ареал вида охватывает Китай, Тайвань, Южную и Переднюю Азию, Аравийский полуостров, Африку к югу от Сахары и Северную Африку. Отдельные популяции имеются также в Южной Испании и Португалии. Птица живёт на открытых, поросших кустарником ландшафтах, таких как буш, саванны и опушки леса. Иногда она населяет также очень сухие области, такие как пустыни и степи в Азии. Её можно встретить также в дождевых и муссонных лесах на высоте до 2400 м над уровнем моря. Это оседлая птица во всей области распространения.
Африканская трёхпёрстка — это робкая птица, живущая уединённо парами или небольшими группами до 5 особей. Каждая группа имеет участок. Птица летает редко и плохо, во время полёта возникает жужжащий шум. При опасности птица ложится на землю, а если это не помогает, она бежит зигзагообразно, взлетая только в случае, когда побег безнадёжен. Африканская трёхпёрстка питается преимущественно семенами. Она ищет пищу только днём, роя ногами землю. Самка кричит в брачную пору на рассвете и ночью приглушённо «хуу-хуу-хуу».
Токование начинается в зависимости от области распространения в разное время: в южной Европе и в Африке — весной, в Южной Азии — в сезон дождей, а в Восточной Африке — в январе. Самка спаривается чаще с несколькими самцами и затем ищет подходящее место для гнезда. Гнездо из веток и стебельков диаметром 20 см сооружается на земле между кустами и в высокой траве. Оно набивается травой и листьями. Самка кладёт от 4-х до 5-и красновато-белого цвета с серыми крапинами яиц. Они весят от 5 до 6 г, длиной 25 мм и шириной 20 мм. Сначала кладку высиживает самка, затем преимущественно самец. Высиживание длится от 12 до 14 дней. Птенцы покидают гнездо и следуют за родителями уже через несколько дней. В возрасте 2-х недель они встают на крыло, через 3 недели они покидают своих родителей, а через несколько месяцев они уже становятся половозрелыми. За год может происходить несколько кладок.
Африканская трёхперстка (лат. Turnix sylvaticus) — мелкая птица из семейства трёхпёрсток.
林三趾鹑(学名:Turnix sylvaticus)为三趾鹑科三趾鹑属的鸟类。该物种的模式产地在阿尔及利亚。 體型非常小(14厘米)的棕褐色鶉樣鳥。其特徵為棕胸,上體具白色紋,兩脅具略紅的黑斑。 雌鸟体型略大,色深而较多红。雌鳥體型略大,色深而較多紅。 [2]