Resident breeder.
La calandra pequeña (Calandrella brachydactyla) NOA ye un ave paseriforme de la familia Alaudidae.
La especie tien una distribución de 10.000.000 de kilómetros cuadraos, cubriendo más de 80 países nel sur d'Europa, África noroccidental y les rexones temperaes d'Asia, dende Turquía hasta Mongolia y Xapón.[1]
Ye esencialmente un ave migratoria, viaxando pel iviernu escontra'l sur, llegando hasta les costes del Mar Bermeya, el sur del Sáḥara y la India.[2][3]
Vive principalmenten campos estenaos y cultivos de secanu hasta 2.000 msnm.[4]
La calandra pequeña (Calandrella brachydactyla) NOA ye un ave paseriforme de la familia Alaudidae.
Ar c'hodioc'h-tevenn (liester : kodioc'hed-tevenn)[1] a zo ur spesad golvaneged, Calandrella brachydactyla an anv skiantel anezhañ.
Anvet e voe Alauda brachydactila (kentanv) da gentañ-penn (e 1814) gant an naturour alaman Johann Philipp Achilles Leisler (1772-1813).
Ar spesad a gaver an nav isspesad anezhañ[2] :
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Ar c'hodioc'h-tevenn (liester : kodioc'hed-tevenn) a zo ur spesad golvaneged, Calandrella brachydactyla an anv skiantel anezhañ.
Anvet e voe Alauda brachydactila (kentanv) da gentañ-penn (e 1814) gant an naturour alaman Johann Philipp Achilles Leisler (1772-1813).
La terrerola vulgar, terrerol, terrola, terrolot, torrola o calandreta (Calandrella brachydactyla) és un ocell estival i migrador de l'ordre dels passeriformes.[1]
Fa 14 centímetre i és de color bru amb llistat més fosc per sobre i totalment blanca per sota. Mostra dues taques fosques a banda i banda del coll. Les terciàries són molt llargues i pràcticament tapen les primàries. Les potes són color carn i el bec, bastant gruixut i punxegut, color de vori. No presenta dimorfisme sexual.
Els cants que anuncien l'etapa reproductiva comencen l'abril. Nien al terra i és pel maig-juny quan la femella pon entre 3 1 4 ous que, ella mateixa, haurà de covar durant 12-13 dies.[1] Els petits seran alimentats per ambdós pares. El niu on ha tingut lloc tot aquest procés està bastant endreçat amb herbes seques, plomes, arrels, llana i pèls, i està situat en una petita depressió, de vegades al costat dels nius de la terrerola rogenca.
Menja llavors i insectes i ho pot fer en comunitat, perquè, fora de l'estació reproductiva, és gregària.
Ocupa hàbitats una mica arreu de les zones càlides i seques del Principat de Catalunya. Si es tracta de l'interior viu en terrenys oberts amb poca vegetació, i si es tracta del litoral ho fa en platges i dunes, igualment amb vegetació esparsa.[2] A les Balears està ben repartida encara que en densitats no molt altes. Canta sovint en sobrevolar el seu domini a molta altura, amb un cant característic.[1]
Es distribueix per la conca mediterrània i l'Àfrica del Nord (llevat de Líbia i Egipte). Cap a l'est arriba fins a Mongòlia, el Tibet i la Xina central al nord de l'Himàlaia. És un migrant transaharià que arriba als Països Catalans cap al final de març i se'n va a l'inici d'octubre. Hiverna al Sahel encara que n'hi ha poblacions magribines que són sedentàries.
La terrerola vulgar, terrerol, terrola, terrolot, torrola o calandreta (Calandrella brachydactyla) és un ocell estival i migrador de l'ordre dels passeriformes.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Ehedydd llwyd (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: ehedyddion llwydion) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Calandrella brachydactyla; yr enw Saesneg arno yw Greater short-toed lark. Mae'n perthyn i deulu'r ehedydd (Lladin: Alaudidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn C. brachydactyla, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia, Ewrop ac Affrica.
Mae'r ehedydd llwyd yn perthyn i deulu'r ehedydd (Lladin: Alaudidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Ehedydd Archer Heteromirafra archeri Ehedydd coed Lullula arborea Ehedydd copog Galerida cristata Ehedydd copog Sykes Galerida deva Ehedydd diffeithwch Ammomanes deserti Ehedydd diffeithwch cynffonresog Ammomanes cinctura Ehedydd Dunn Eremalauda dunni Ehedydd hirewin Chersomanes albofasciata Ehedydd Sidamo Heteromirafra sidamoensis Ehedydd Temminck Eremophila bilopha Ehedydd traeth Eremophila alpestris Ehedydd tywyll Pinarocorys nigricansAderyn a rhywogaeth o adar yw Ehedydd llwyd (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: ehedyddion llwydion) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Calandrella brachydactyla; yr enw Saesneg arno yw Greater short-toed lark. Mae'n perthyn i deulu'r ehedydd (Lladin: Alaudidae) sydd yn urdd y Passeriformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn C. brachydactyla, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia, Ewrop ac Affrica.
Skřivánek krátkoprstý (Calandrella brachydactyla) je pták z čeledi skřivanovití. Pro srovnání – je menší než vrabec domácí. Má neskvrnitě bělavou spodní stranu těla a nápadně světlou, mohutně proužkovanou svrchní stranu těla.
Skřivánek krátkoprstý (Calandrella brachydactyla) je pták z čeledi skřivanovití. Pro srovnání – je menší než vrabec domácí. Má neskvrnitě bělavou spodní stranu těla a nápadně světlou, mohutně proužkovanou svrchní stranu těla.
Die Kurzzehenlerche (Calandrella brachydactyla) ist eine Vogelart aus der Familie der Lerchen (Alaudidae). Diese kleine Lerchenart besiedelt weite Teile der südlichen Paläarktis von Nordwestafrika und Spanien bis China. In West- und Mitteleuropa befinden sich die nördlichsten Brutvorkommen in Mittelfrankreich und in Ungarn. Die Kurzzehenlerche bewohnt trockene, baum- und buschlose Offenlandschaften wie Trockenrasen und Halbwüsten sowie Brachland und Ödflächen in der Kulturlandschaft. Die Art ist je nach Verbreitungsgebiet überwiegend Mittel- bis Langstreckenzieher und überwintert vor allem am Südrand der Sahara im Übergangsbereich zwischen Sahelzone und Wüste sowie im südlichen Asien. Im nördlichen Mitteleuropa ist die Kurzzehenlerche ein sehr seltener, aber regelmäßiger Durchzügler vor allem im April und Mai sowie im Oktober und November.
Der europäische Bestand der Art ist seit 1970 rückläufig, weltweit wird die Art von der IUCN aufgrund des großen Verbreitungsgebietes und des sehr hohen Gesamtbestandes jedoch als (=least concern – nicht gefährdet) betrachtet.
Kurzzehenlerchen sind kleine, hell graubraun und weißlich gefärbte Lerchen mit kurzem, kegelförmigem Schnabel. Die Schirmfedern sind sehr lang, so dass die Handschwingenspitzen nur wenig darunter hervorstehen.
Mit einer Körperlänge von 14 bis 16 cm ist die Art nur wenig größer als eine Heidelerche. Die Grundfarbe der Oberseite ist sandfarben hell gelblich oder grau braun. Der Oberkopf kann auch rotbraun sein. Oberkopf und oberer Rücken sind auf diesem Grund fein dunkel längs gestreift, der Bürzel ist einfarbig sandfarben. Die Schwingen und die Schirmfedern sind dunkel graubraun mit blassbraunen Säumen. Die großen und mittleren Armdecken haben breite gelbliche bis weißliche Spitzen, die im Flug zwei deutlich sichtbare Flügelbinden bilden. Der Schwanz ist ebenfalls graubraun, die äußerste (sechste) Steuerfeder hat außen einen gelblichweißen Keil.
Die Art zeigt einen kräftigen, schmutzigweißen Überaugenstreif, der an der Hinterkante der Ohrdecken endet und nach unten durch einen feinen dunklen Augenstreif begrenzt wird. Wangen und Ohrdecken sind fast ungestrichelt einfarbig graubraun und nach hinten und unten breit weiß begrenzt. Wangen- und Kinnstreif sind schmal und dunkel schwarzgrau, der Bartstreif ist weiß. Die meisten Individuen haben einen schmalen dunklen Brustseitenfleck, die Brustseiten darunter sowie die oberen Flanken sind auf gelblichem Grund schwach dunkel gestrichelt. Die übrige Brust und die Kehle sind ebenso wie die ganze übrige Rumpfunterseite einfarbig weiß. Die Iris ist dunkelbraun, die Beine sind fleisch-, der schlanke Schnabel ist hornfarben.
Der Gesang wird von den Männchen überwiegend im Singflug vorgetragen, seltener am Boden oder auf Steinen sitzend. Der Gesang beginnt oft beim Abflug vom Boden. Die Strophen werden meist durch kurze, stockende Laute wie „pütt-trüll-üll-üll“ eingeleitet, der weitere Gesang kann während des Aufstieges in 20 bis 50 m Höhe auch überwiegend oder vollständig aus guten Imitationen anderer Vogelrufe und Gesänge bestehen, beispielsweise aus Imitationen von Rufen des Turmfalken oder der Haubenlerche. Der eigentliche Singflug ist ein unregelmäßiger Wellenflug, der dabei geäußerte, recht monotone Gesang besteht aus kurzen, immer wieder wiederholten Strophen wie „tipzetízerlilü“, „tip te tízirtuíze“ oder „tschöp-zöp-zirile-ürilezizüé“, nicht unähnlich dem Gesang von Braunkehlchen, Dorngrasmücke oder Grauammer. Die Singflüge dauern meist 3 bis 8, gelegentlich auch bis 26 Minuten.[1]
Die Kurzzehenlerche besiedelt weite Teile der südlichen Paläarktis. In Ost-West-Richtung reicht die Verbreitung von Nordwestafrika und Spanien bis China. In Nord-Süd-Richtung reicht das mehr oder weniger geschlossene Areal im Westen von Nordspanien, Südfrankreich und Norditalien bis Nordafrika an den Nordrand der Sahara; weiter östlich etwa entlang der nördlichen Steppengrenze an der Wolga in Russland bei 52° N und in Kasachstan bei 54° N nach Süden bis Syrien, den Iran und den Irak und bis in den Südwesten Afghanistans. Im zentralasiatischen Hochland erstreckt sich die Verbreitung schließlich vom chinesischen Xinjiang und dem Hochland von Tibet bis zum Himalaya am Nordrand Indiens. Im westlichen Europa befinden sich die vereinzelten und geografisch isolierten nördlichsten Brutvorkommen in Mittelfrankreich und in Ungarn.[2]
Die Art bewohnt trockene, baum- und buschlose Offenlandschaften wie Trockenrasen und Halbwüsten sowie Brachland und Ödflächen in der Kulturlandschaft. Die nördlichsten Vorkommen in West- und Mitteleuropa befinden sich an strukturell vergleichbaren Sonderstandorten, in Frankreich an den Küsten in Dünen und auf flachen Felseninseln; im dortigen Binnenland auf kleinen Flugplätzen, planiertem Bauland und großen, überwiegend mit Betonplatten oder Kies als Bodengrund versehenen Lagerplätzen für Zuckerrüben. In Ungarn kommt die Art nur in den Salzsteppen im Osten der Großen Ungarische Tiefebene vor.[3]
Die Anzahl der Unterarten der Kurzzehenlerche wird kontrovers diskutiert. J. Haffer erkennt 7 insgesamt wenig differenzierte Unterarten an und weist darauf hin, dass die Abgrenzung dieser Unterarten „durchaus künstlich“ ist und hierzu weiterer Forschungsbedarf besteht:[4]
Die im Hochland Tibets und West-Chinas vorkommende Calandrella dukhunensis (Sykes, 1832) galt lange als eine Unterart der Kurzzehenlerche. Sie wird heute als eigenständige Art eingestuft.[6]
Die Nahrung besteht sowohl aus tierischen als auch aus pflanzlichen Bestandteilen. Im Sommer wie im Winterquartier werden vor allem kleine Insekten, in erster Linie kleine Käfer und Ameisen gefressen, aber auch andere Wirbellose wie Spinnen und kleine Schnecken. In der pflanzlichen Nahrung dominieren Samen von Süßgräsern und Knöterichgewächsen.
Kurzzehenlerchen führen eine monogame Saisonehe. Das Nest wird am Boden angelegt, bevorzugt angelehnt an eine einzelne größere Pflanze, einen größeren Stein oder eine Bodenerhebung. Es wird häufig mit einer Neigung von etwa 30° gebaut und vor allem in der späten Brutzeit meist nach Norden ausgerichtet, so dass es von der stützenden Struktur und dem erhöhten Nestrand beschattet wird. Das Nest besteht aus einer recht tiefen Mulde, die außen aus gröberem und weiter nach innen aus feinem pflanzlichen Material gebaut wird. Die eigentliche Nestmulde wird häufig mit Tierhaaren, Federn oder bei deren Fehlen mit sehr feinem Pflanzenmaterial ausgekleidet. Wenn die Nestmulde wegen eines harten Untergrundes nicht ausreichend eingetieft werden kann, wird die Nestumgebung in diesem Bereich bis zur Nestoberkante mit kleinen Erdklumpen, Steinchen, Pflanzenteilen oder Stücken von Haustierkot aufgefüllt, so dass je nach Nestanlage eine Rampe, ein erhöhter Halbring oder bei frei stehenden Nestern ein flacher Kegelstumpf entsteht. Der Nestbau erfolgt ausschließlich durch das Weibchen.
Die Eiablage erfolgt je nach geografischer Lage variabel, in Nordafrika zum Teil bereits Anfang März, meist aber Anfang April, in Südwesteuropa überwiegend ab Mitte April, in Südosteuropa ab Ende April und in Ungarn frühestens Anfang Mai, überwiegend in der zweiten Maihälfte.[7] In der Regel werden zwei Bruten je Saison durchgeführt. Das Gelege besteht aus 3 bis 4, selten 5 Eiern, die auf gelblich weißem oder grünlich weißem Grund in sehr unterschiedlicher Intensität hellbraun bis olivbraun gefleckt sind. Die Brutzeit dauert 13 Tage. Die Bebrütung der Eier erfolgt ebenso wie das Hudern der Nestlinge ausschließlich durch das Weibchen. Beide Eltern füttern, der Anteil des Männchens ist dabei aber geringer. Die Jungvögel verlassen mit 8 bis 10 Tagen das Nest und können nach 11 bis 12 Tagen schon niedrig fliegen. Die Geschlechtsreife wird im ersten Lebensjahr erreicht.
Angaben zum Durchschnittsalter liegen nicht vor; das durch Beringung nachgewiesene Höchstalter beträgt 8 Jahre.
Die Art ist je nach Verbreitungsgebiet überwiegend Mittel- bis Langstreckenzieher. Der Wegzug südwesteuropäischer Vögel erfolgt Mitte August bis Ende September mit einzelnen Nachzüglern bis Anfang Oktober. In der Ukraine werden die letzten Wegzügler Ende Oktober oder Anfang November beobachtet. Europäische Kurzzehenlerchen überwintern vor allem am Südrand der Sahara im Übergangsbereich zwischen Sahelzone und Wüste, außerdem auch an günstigen Stellen innerhalb der Sahara. In geringer Zahl überwintert die Art auch weiter nördlich in Nordafrika, Winternachweise in Südeuropa sind Ausnahmen. Asiatische Vögel überwintern vor allem im Nordwesten Indiens, weniger häufig in Pakistan und Vorderasien sowie im Nordosten Afrikas. Die Art ist außerhalb der Brutzeit gesellig und bildet vor allem im Winterquartier lockere Schwärme mit 100 bis über 1000 Individuen. Der ersten Heimzügler werden in Südwesteuropa frühestens um den 7. März, meist erst um den 15. März festgestellt, der Heimzug dauert bis Mitte April. Die Brutreviere werden in Dalmatien Ende März bis Mitte April besetzt, in Ungarn recht einheitlich um den 7. April. Asiatische Vögel verlassen das Brutgebiet im September mit letzten Wegzüglern bis Ende Oktober, der Heimzug erfolgt ab Mitte März bis Mitte April. Im nördlichen Mitteleuropa ist die Kurzzehenlerche ein sehr seltener, aber regelmäßiger Durchzügler und Gast vor allem im April und Mai sowie im Oktober und November. Der Großteil der im Frühjahr in West- und Nordeuropa nachgewiesenen Vögel gehört offenbar zu südeuropäischen Populationen, deren Heimzugweg zu weit führt (Zugprolongation), während im Herbst wohl überwiegend asiatische Kurzzehenlerchen Europa erreichen.[8]
Der Weltbestand der Art ist sehr groß. Gesicherte Angaben zum Weltbestand gibt es nicht, die IUCN gibt als sehr grobe Schätzung 91 bis 840 Mio. Individuen an. Im Winterquartier am Südrand der Sahara war die Kurzzehenlerche in den 1950er Jahren in einigen Gebieten die häufigste Lerche überhaupt,[9] in Indien gelten die großen Winterschwärme als Gefährdung des Flugverkehrs.[10]
Den europäischen Bestand einschließlich der Türkei schätzte Birdlife International im Jahr 2004 auf 7,3 bis 14 Mio. Brutpaare. Die größten Bestände haben die Türkei mit 3 bis 6 Mio., das europäische Russland mit 2 bis 5 Mio. und Spanien mit 2,2 bis 2,6 Mio. Paaren. In Spanien und Russland nahm der Bestand zwischen 1970 und 2000 stark ab, blieb in der Türkei hingegen stabil. Insgesamt stuft BirdLife International den europäischen Bestand daher als abnehmend („declining“) ein.[11] Weltweit wird die Art von der IUCN aufgrund des großen Verbreitungsgebietes und des sehr hohen Gesamtbestandes als ungefährdet („least concern“) betrachtet.
Die Kurzzehenlerche (Calandrella brachydactyla) ist eine Vogelart aus der Familie der Lerchen (Alaudidae). Diese kleine Lerchenart besiedelt weite Teile der südlichen Paläarktis von Nordwestafrika und Spanien bis China. In West- und Mitteleuropa befinden sich die nördlichsten Brutvorkommen in Mittelfrankreich und in Ungarn. Die Kurzzehenlerche bewohnt trockene, baum- und buschlose Offenlandschaften wie Trockenrasen und Halbwüsten sowie Brachland und Ödflächen in der Kulturlandschaft. Die Art ist je nach Verbreitungsgebiet überwiegend Mittel- bis Langstreckenzieher und überwintert vor allem am Südrand der Sahara im Übergangsbereich zwischen Sahelzone und Wüste sowie im südlichen Asien. Im nördlichen Mitteleuropa ist die Kurzzehenlerche ein sehr seltener, aber regelmäßiger Durchzügler vor allem im April und Mai sowie im Oktober und November.
Der europäische Bestand der Art ist seit 1970 rückläufig, weltweit wird die Art von der IUCN aufgrund des großen Verbreitungsgebietes und des sehr hohen Gesamtbestandes jedoch als (=least concern – nicht gefährdet) betrachtet.
Eyrlerkur (frøðiheiti - Calandrella brachydactyla)
Малата чучурлига (Calandrella brachydactyla) е мала врапчевидна птица. Се размножува во јужна Европа, северозападна Африка, и низ умерениот појас на Азија од Турција и јужна Русија сè до Монголија. Оваа птица понекогаш ја мешаат со дебелоклуната чучурлига.[2][3] За време на миграцијата тие формираат големи јата кои летаат синхронизирано, а понекогаш формираат и помали јата.
Малата чучурлига ја има и во Македонија.
Чучурлигите формираат поголема група. Оваа мала бледа чучурлига, е помала од другите чучурлиги. Има темни сивкасти линии горе, и бели доле, и има цврст шилест клун кој е розевкаст со сив завршеток. Малата чучурлига има бледа веѓа, темна шарки на двете страни од вратот и темна опашка. Некои птици во западниот регион имаат црвенкасто-кафеава круна. Половите се слични. Некои подвидови како longipennis се побледи од dukhunensis кој, исто така, има пократок клун.[2] Во зима тие летаат во големи и компактни јата кои летаат синхроизирано. [4] Потребно е многу внимание за да се разликува оваа чучурлига од другите слични на неа како чучурлигата Calandrella и Calandrella rufescens.
Малата чучурлига се размножува во Европа (Иберија, Франција, Италија, Балканскиот Полуостров и Романија) а зимува во Африка. Подвидот hungarica се размножува во јужните делови на Европа додека rubiginosa се размножува во северозападна Африка. Подвидовите hermonensis (понекогаш вклучувајќи го и woltersi) се размножуваат во Турција, Сирија и Египет. Подвидот artemisiana некои ја сметаат за иста со longipennis[5]) се размножува во Мала Азија а зимува во југозападна Азија. Подвидот longipennis се размножува во Украина, Монголија и Манџурија, а зимува во Јужна Азија, во посувиот дел од северозападна Индија, додека dukhunensis се размножува на Тибетската Висорамнина, а зимува најчесто во полуостровскиот дел на Индија.[4]
Песната им варира помеѓу суво црцорење и поразлична, имитирачка песна. Јатата во утринските часови често летаат заедно до нивните омилени места за да се напојат. Навечер јатата се собираат во купче во мали вдлабнатини во дрвата. [6]
Сите, освен некои од појужните популации се преселници, преселувајќи се во зимите јужно до јужниот крај на Сахара и Индија. Овие видови доста често лутаат до северна и западна Европа на пролет и есен. [7] Оваа популацијата се размножува во зима во Ибериска Пенсилванија, јужно од Сахара во Африка. Одат таму бидејкќи ја преферираат жетвата која расте таму и сувите пасишта со кратки грмушки додека сличната чучурлига calandrella rufescens ги преферира посувите делови.[8]
Ова е една од видовите птици кои сакаат суви отворени места и култивација. Се гнезди на земја, и сенсува 2-3 јајца. Неговата исхрана се состои од семиња и инсекти, особено во сезоната за парење.
Во колонијална Индија, овие чучурлиги биле ловени за исхрана како и Emberiza hortulana.[4]
Малите чучурлиги посетуваат делови од Јужна Азија во големи јата за време на зимата и понекогаш се привлечени од областите со кратка трева покрај аеродромите и многу често се изложуваат на опасност од авијацијата.[9]
Малата чучурлига (Calandrella brachydactyla) е мала врапчевидна птица. Се размножува во јужна Европа, северозападна Африка, и низ умерениот појас на Азија од Турција и јужна Русија сè до Монголија. Оваа птица понекогаш ја мешаат со дебелоклуната чучурлига. За време на миграцијата тие формираат големи јата кои летаат синхронизирано, а понекогаш формираат и помали јата.
Малата чучурлига ја има и во Македонија.
Уэгунэбзу (лат-бз. Calandrella brachydactyla) — унэбзу хэкӀыгъуэм щыщ уэгунэбзу лъэпкъым щыщ лӀэужьыгъуэщ.
Унэбзум ещхьщ, и теплъэр щхъуэ-гъуэжьыфэщ, кусэ фӀыцӀэхэр хэлъу, ныбэ щӀагъыр хужьщ, гъуэжьыфэ мащӀэ къыщӀэуэу, ӀэпапӀэ фӀыцӀэхэр я бгъэгухэмрэ джабэхэмрэ хэлъу.
ЛӀэужьыгъуэм ущыпэщӀохуэ Къаукъазым и губгъуэхэм, къумыпӀэхэм, нэгъуэщӀ хэкухэми щопсэу. ЩӀымахуэм ди хэгъуэгухэм уэгунэбзухэр нэхъыбэщохъу ищхъэрэмкӀэ къызэрилъэтыкӀым папщӀэ.
Щогъуалъхьэ мывалъэ-пшахъуалъэхэм, ятӀагъуэ щӀыпӀэхэу къэкӀыгъэр здэпӀащэхэм.
Уэгунэбзухэм куэду яшх мацӀэ, пкӀауэ, цӀыв, бадзэ, хьэндырабгъуэ, щыгъыныхь, абыкӀи щхьэпэгъуэ ин мэхъу.
Уэгунэбзу (лат-бз. Calandrella brachydactyla) — унэбзу хэкӀыгъуэм щыщ уэгунэбзу лъэпкъым щыщ лӀэужьыгъуэщ.
Ялпылдаҡ(Малый жаворонок) (лат. Calandrella brachydactyla) — һабан турғайҙары ғаиләһенән бәләкәй генә һайраусы ҡош.
Турғай ҙурлығында. Парлашып йәки күмәкләшеп ерҙә йөрөйҙәр. Ғәҙәттә, талпынып-талпынып, юғарыға үрләй-үрләй һайрай. Ҡара һәм аҡ таптар менән сыбарланған ерәнһыу көрән һыртлы. Кәүҙәһенең аҫ яғы һарғылт аҡ. Түшенең ике яғында киң генә арҡыры һыҙыҡ бар. Ҡойроҡ ситтәренән аҡ һыҙыҡ үтә. һабан турғайынан бәләкә¬йерәк булыуы һәм түшендәге ике һыҙығы менән айырыла.
Тауышы тоноҡ ҡына: «тир-ли-тир-ли». һайрауы яңғырауыҡлы: «бит-бит-ти-бит-ти-бит-тит-ири-тит-ти-тии».
Яландарҙа, баҫыуҙарҙа йәшәй. Бөжәктәр, үлән орлоҡтары ме¬нән туҡлана. Күсмә ҡош. һирәк осрай. Ояһы ерҙә була. Ҡара һипкелле 4—5 бөртөк аҡһыл һоро йомортҡаһы була.
Ялпылдаҡ(Малый жаворонок) (лат. Calandrella brachydactyla) — һабан турғайҙары ғаиләһенән бәләкәй генә һайраусы ҡош.
वर्तिका भारद्वाज नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा ग्रेटर सर्ट-टोइड लार्क (Greater Short-toed Lark) भनिन्छ ।
वर्तिका भारद्वाज नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा ग्रेटर सर्ट-टोइड लार्क (Greater Short-toed Lark) भनिन्छ ।
The greater short-toed lark (Calandrella brachydactyla) is a small passerine bird. The current scientific name is from Ancient Greek. The genus name, Calandrella, is a diminutive of kalandros, the calandra lark, and brachydactila is from brakhus, "short", and daktulos, "toe".[2]
It breeds in southern Europe, north-west Africa, and across the Palearctic from Turkey and southern Russia to Mongolia. During migration they form large, tight flocks that move in unison; at other times they form loose flocks.
The greater short-toed lark was described by the German naturalist Johann Leisler in 1814 and given the binomial name Alauda brachydactila.[3] This lark is now placed in the genus Calandrella that was established by another German naturalist, Johann Jakob Kaup, in 1829.[4] The specific name brachydactyla is from the Ancient Greek βραχυδακτυλος brakhudaktulos "short-toed" from brakhus "short" and daktulos "toe".[5] The alternate name short-toed lark may also be used for three other species in the genus Calandrella. The Mongolian short-toed lark was formerly considered as a subspecies of the greater short-toed lark (as C. b. dukhunensis) until split in 2016 by the IOC.[6] Formerly, some authorities also considered the red-capped lark to be either conspecific (as C. cinerea) with or a subspecies (as C. b. cinerea) of the greater short-toed lark.[7]
Eight subspecies are recognized:[8]
The syntypes of Calandrella hermonensis Tristram (Proc. Zool. Soc. London, 1864, p.434), 3 adult males and a juvenile, are held in the vertebrate zoology collection of National Museums Liverpool at World Museum, with accession numbers NML-VZ T15738, NML-VZ T17770, NML-VZ T17771 and NML-VZ T17773. The specimens were collected at the foot of Mount Hermon, Lebanon in June 1864 by Canon Henry Baker Tristram. The specimens came to the Liverpool national collection through the purchase of Tristram's collection by the museum in 1896.[9]
Several subspecies have been named but there is considerable geneflow and the species itself forms part of a larger complex. This is a small pale lark, smaller than the skylark. It is dark-streaked greyish-brown above, and white below, and has a strong pointed bill that is pinkish with a grey culmen. It has a pale supercilium, dark patches on each side of its neck and a dark tail. Some birds in the west of the range have a rufous crown. The sexes are similar. The greater short-toed lark is paler than the Mongolian short-toed lark which also has a shorter bill.[10] In winter they fly in large and compact flocks that swing in synchrony.[11] Care must be taken to distinguish this species from other similar Calandrella larks, such as the Mediterranean short-toed lark.
The nominate form breeds in Europe (Iberia, France, Italy, the Balkans and Romania) and winters in Africa. Subspecies hungarica breeds in the eastern parts of Europe while rubiginosa breeds in north-western Africa. Subspecies hermonensis (sometimes including woltersi) breeds in Turkey, Syria and Egypt. Subspecies artemisiana (considered by some to be synonymous with longipennis[12]) breeds in Asia Minor and winters in southern west Asia. Subspecies longipennis breeds in Ukraine, Mongolia and Manchuria and winters in South Asia mainly in the drier zone of north-western India.[11]
The song varies between a dry twittering and a more varied and imitative melody. Flocks will often fly together to water in the mornings at favourite spots. In the evenings they roost in open ground, with each bird squatting in a small depression made in the soil.[13]
All but some southernmost populations are migratory, wintering south to the southern edge of the Sahara and India. This species is a fairly common wanderer to northern and western Europe in spring and autumn.[14] Populations breeding in the Iberian Peninsula winter south of the Sahara in Africa. Here they prefer crop land and dry pastures with short shrubs while the syntopic Mediterranean short-toed larks (Calandrella rufescens) prefer drier areas.[15]
This is a common bird of dry open country and cultivation. It nests on the ground, laying two to three eggs. Its food is seeds and insects, the latter especially in the breeding season.
In colonial India, they were hunted for food as ortolans.[11]
They visit parts of South Asia in large flocks during winter and are sometimes attracted to short grass areas along aerodromes and become a bird strike risk to aircraft.[16]
From Khangchendzonga National Park, West Sikkim, India.
Eggs of Calandrella brachydactyla - MHNT
The greater short-toed lark (Calandrella brachydactyla) is a small passerine bird. The current scientific name is from Ancient Greek. The genus name, Calandrella, is a diminutive of kalandros, the calandra lark, and brachydactila is from brakhus, "short", and daktulos, "toe".
It breeds in southern Europe, north-west Africa, and across the Palearctic from Turkey and southern Russia to Mongolia. During migration they form large, tight flocks that move in unison; at other times they form loose flocks.
La Mallongfingra alaŭdo (Calandrella brachydactyla) estas specio de malgranda alaŭdo aŭ birdoj de la genro Calandrella kaj familio de Alaŭdedoj, kiu loĝas en suda Eŭropo, nordokcidenta Afriko, kaj tra mezvarma Azio el Turkio kaj suda Rusio al Mongolio. Ĝi estas rara vizitanto al orienta Eŭropo (Tomek & Bocheński 2005).
Ĉiuj escepte la plej sudaj populacioj estas migrantaj, kaj vintrumas sude ĉe la suda bordo de Saharo kaj Barato. Tiu specio estas sufiĉe komuna vagante al norda kaj okcidenta Eŭropo en primtempo aŭ aŭtuno.
Temas pri komuna birdo de seka kamparo kaj terkultivejoj. Ĝi nestumas surgrunde, kie la ino demetas 2 al 3 ovojn. La manĝo estas semoj kaj insektoj, tiuj lastaj ĉefe en la reprodukta sezono.
Tiu estas malgranda pala alaŭdo, pli malgranda ol la kampalaŭdo. Ĝi estas malhele striita grizecbruna supre, kaj blankeca sube, kaj havas fortan mallongan pintecan bekon. Ĝi havas palan superokulan strion, malhelajn makulojn ambaŭflanke de la kolo inter la blankaj vizaĝoj kaj brusto kaj malhelan voston. Kelkaj birdpk de la okcidenta parto de la teritorio havas ruĝecan kronon. Ambaŭ seksoj estas similaj.
Ka kanto varias inter seka trilado kaj pli varia kaj imiteca melodio.
Oni devas atenti por distingi tiun specion el aliaj similaj specioj de la genro Calandrella, kiel la Malgranda alaŭdo, Calandrella rufescens, kiu estas ege simila, sed sen la kolmakulo kaj kun strita brusto.
La Mallongfingra alaŭdo (Calandrella brachydactyla) estas specio de malgranda alaŭdo aŭ birdoj de la genro Calandrella kaj familio de Alaŭdedoj, kiu loĝas en suda Eŭropo, nordokcidenta Afriko, kaj tra mezvarma Azio el Turkio kaj suda Rusio al Mongolio. Ĝi estas rara vizitanto al orienta Eŭropo (Tomek & Bocheński 2005).
Migrante. Calandrella brachydactylaĈiuj escepte la plej sudaj populacioj estas migrantaj, kaj vintrumas sude ĉe la suda bordo de Saharo kaj Barato. Tiu specio estas sufiĉe komuna vagante al norda kaj okcidenta Eŭropo en primtempo aŭ aŭtuno.
Temas pri komuna birdo de seka kamparo kaj terkultivejoj. Ĝi nestumas surgrunde, kie la ino demetas 2 al 3 ovojn. La manĝo estas semoj kaj insektoj, tiuj lastaj ĉefe en la reprodukta sezono.
Tiu estas malgranda pala alaŭdo, pli malgranda ol la kampalaŭdo. Ĝi estas malhele striita grizecbruna supre, kaj blankeca sube, kaj havas fortan mallongan pintecan bekon. Ĝi havas palan superokulan strion, malhelajn makulojn ambaŭflanke de la kolo inter la blankaj vizaĝoj kaj brusto kaj malhelan voston. Kelkaj birdpk de la okcidenta parto de la teritorio havas ruĝecan kronon. Ambaŭ seksoj estas similaj.
Ka kanto varias inter seka trilado kaj pli varia kaj imiteca melodio.
Oni devas atenti por distingi tiun specion el aliaj similaj specioj de la genro Calandrella, kiel la Malgranda alaŭdo, Calandrella rufescens, kiu estas ege simila, sed sen la kolmakulo kaj kun strita brusto.
La terrera común (Calandrella brachydactyla) es un ave paseriforme de la familia Alaudidae.
La especie tiene un rango de 10 000 000 km², cubriendo más de 80 países en el sur de Europa, África noroccidental y las regiones temperadas de Asia, desde Turquía hasta Mongolia y Japón.[1]
Es esencialmente un ave migratoria, viajando en invierno hacia el sur, llegando hasta las costas del Mar Rojo, el sur del Sahara y la India.[2][3]
Vive principalmente en campos despejados y cultivos de secano hasta 2000 msnm.[4]
La terrera común (Calandrella brachydactyla) es un ave paseriforme de la familia Alaudidae.
Välja-väikelõoke (Calandrella brachydactyla) on linnuliik värvuliste seltsist lõolaste sugukonnast. Ta on rändlind.
Ta pesitseb Lõuna-Euroopas, Aasias ja Aafrikas[viide?].
Elupaigana eelistab ta stepitasandikke[viide?]. Eestis on teda korra nähtud mererannas[viide?].
Pikkuseks on 14–16 cm[viide?].
Välja-väikelõoke (Calandrella brachydactyla) on linnuliik värvuliste seltsist lõolaste sugukonnast. Ta on rändlind.
Ta pesitseb Lõuna-Euroopas, Aasias ja Aafrikas[viide?].
Elupaigana eelistab ta stepitasandikke[viide?]. Eestis on teda korra nähtud mererannas[viide?].
Pikkuseks on 14–16 cm[viide?].
Txoriandere arrunta (Calandrella brachydactyla) alaudidae familiako hegazti paseriformea da, hegoaldeko Europan, ipar-mendebaldeko Afrikan eta Asiako eskualde epeletan (Turkiatik hegoaldeko Errusia eta Mongoliaraino) bizi dena[1].
Txoriandere arruntak 11 azpiespezie ditu:
Txoriandere arrunta (Calandrella brachydactyla) alaudidae familiako hegazti paseriformea da, hegoaldeko Europan, ipar-mendebaldeko Afrikan eta Asiako eskualde epeletan (Turkiatik hegoaldeko Errusia eta Mongoliaraino) bizi dena.
Lyhytvarvaskiuru (Calandrella brachydactyla) on pieni eteläeurooppalainen varpuslintu, joka toisinaan harhautuu Suomeen muuttomatkoillaan.
Lyhytvarvaskiuru on pienempi kuin tavallinen kiuru, vain noin 14 cm pitkä ja painaa noin 20–25 g. Se on vatsapuolelta valkoinen ja selkäpuolelta kiurumaisen ruskeankirjava. Kaulan sivulla on usein tumma täplä ja siivellä näkyy keskimmäisten peitinhöyhenten muodostama tumma juova. Sukupuolet ovat samannäköisiä.
Lyhytvarvaskiuru pesii Etelä-Euroopassa, Pohjois-Afrikassa, Turkissa ja muualla Aasian lauhkeilla alueilla sekä Etelä-Venäjällä ja Mongoliassa. Maantieteellinen muuntelu on laajaa ja lajista tunnetaankin 7 alalajia. Se talvehtii Saharan eteläpuolisessa Afrikassa ja Pohjois-Intiassa, ja muuttomatkoillaan moni lintu harhautuu pohjoisemmaksi.[2] Euroopan populaatio on kooltaan 15–18 miljoonaa yksilöä ja lajin kanta on elinvoimainen.[1]
Suomessa lajia tavataan vuosittain, ensihavainto on 2. marraskuuta 1930, ja se on myös pesinyt Itä-Suomessa.
Lyhytvarvaskiurut elävät pääasiassa kuivilla matalakasvuisilla avomailla, niin tasangoilla kuin kukkuloilla ja niin hiekka- kuin savimailla. Paikoin ne asuttavat myös matalapensaikkoisia avomaita. Muuttoaikoina lajia tavataan monenlaisilla avomailla. Se muodostaa joskus suuriakin usean sadan yksilön muuttoparvia, ja talvehtimisalueella Malissa on tavattu yli 10 000 yksilön kerääntymä.[2]
Pesä on maassa kasvillisuuden suojassa, joskus avoimesti. Munia on 3–6, tavallisesti 3 tai 4. Muna painaa 2,24 g. Naaras hautoo noin 13 päivää. Molemmat puolisot hoitavat poikasia, jotka jättävät pesän 9–10 päivän iässä, ja oppivat lentämään 12–13 päivää vanhoina. Pesii tavallisesti kahdesti kesän aikana. Sukukypsä yksivuotiaana.[2]
Lyhytvarvaskiuru syö siemeniä ja hyönteisiä sekä muita pieniä selkärangattomia, talvella enimmäkseen siemeniä.[2]
Lyhytvarvaskiuru (Calandrella brachydactyla) on pieni eteläeurooppalainen varpuslintu, joka toisinaan harhautuu Suomeen muuttomatkoillaan.
Calandrella brachydactyla
L'Alouette calandrelle (Calandrella brachydactyla) est une espèce de passereau qui, comme toutes les alouettes, appartient à la famille des Alaudidae. Olivier Messiaen a consacré à cet oiseau une pièce, qui en porte le nom, de son Catalogue d'oiseaux.
L'espèce Calandrella brachydactyla a été décrite par le naturaliste hollandais Johann Philipp Achilles Leisler en 1814, sous le nom initial d'Alauda brachydactila.
D'après Alan P. Peterson, l'Alouette calandrelle est constituée de 9 sous-espèces :
L'Alouette calandrelle bénéficie d'une protection totale sur le territoire français depuis l'arrêté ministériel du 17 avril 1981 relatif aux oiseaux protégés sur l'ensemble du territoire[1]. Il est donc interdit de la détruire, la mutiler, la capturer ou l'enlever, de la perturber intentionnellement ou de la naturaliser, ainsi que de détruire ou enlever les œufs et les nids, et de détruire, altérer ou dégrader son milieu. Qu'elle soit vivante ou morte, il est aussi interdit de la transporter, colporter, de l'utiliser, de la détenir, de la vendre ou de l'acheter.
Calandrella brachydactyla
L'Alouette calandrelle (Calandrella brachydactyla) est une espèce de passereau qui, comme toutes les alouettes, appartient à la famille des Alaudidae. Olivier Messiaen a consacré à cet oiseau une pièce, qui en porte le nom, de son Catalogue d'oiseaux.
A calandriña común[2] ou calandriña[3] (Calandrella brachydactyla) é un paxaro da familia dos aláudidos máis pequeno cá calandra. Na parte superior é de cor castaña agrisada con manchas escuras. Na parte inferior é branca. Ten unha marca superciliar pálida, manchas escuras a cada lado do colo e rabo escura. Ten un bico moi apuntado. A plumaxe é similar en ambos sexos.
A (Calandrella brachydactyla) habita no sur de Europa, noroeste de África, e en areas temperadas de Asia, dende Turquía e o sur de Rusia a Mongolia. Esporadicamente a parece no leste de Europa.
Fai os niños no chan, nos que pon dous ou tres ovos. Os polos deixan o niño antes de empezaren a voar. Aliméntase de sementes e insectos, estes últimos son un alimento máis habitual na época de cría.
A calandriña común ou calandriña (Calandrella brachydactyla) é un paxaro da familia dos aláudidos máis pequeno cá calandra. Na parte superior é de cor castaña agrisada con manchas escuras. Na parte inferior é branca. Ten unha marca superciliar pálida, manchas escuras a cada lado do colo e rabo escura. Ten un bico moi apuntado. A plumaxe é similar en ambos sexos.
La calandrella (Calandrella brachydactyla Leisler, 1814), è un uccello della famiglia degli Alaudidae.[2]
Nidifica in un periodo abbastanza lungo, a seconda della sottospecie, si possono trovare nidi di questo uccello, da marzo fino ad ottobre.
La calandrella è diffusa in quasi tutta Europa, Asia, ed Africa; in Italia nidifica un po' in tutta la penisola, con prevalenza della penisola salentina.
I suoi habitat preferenziali sono gli spazi aperti, come pascoli, campi coltivati, praterie e spiagge.
Sono state descritte 9 sottospecie:[2]
La calandrella (Calandrella brachydactyla Leisler, 1814), è un uccello della famiglia degli Alaudidae.
Trumpapirštis vieversys (lot. Calandrella brachydactyla, angl. Greater Short-toed Lark, vok. Kurzzehenlerche) - vieversinių (Alaudidae) šeimos žvirblinis paukštis. Mažas, plokščia, kampuota galva, dažniausiai blyškus, slepiamųjų spalvų apdaru. Retai stebimas iš arti, didelis slapukas.
Stepių paukštis, mėgsta atviras ir sausas lygumas, kalvas, šlaitus, įvairią žemės dangą - žemakrūmius augalus, apleistas fermas, ražienas, dirbamus laukus, piktžolėmis apaugusias vietas ir grūdų laukus.
Lietuvoje neperi, užskrendantys individai stebimi retai.
Trumpapirštis vieversys (lot. Calandrella brachydactyla, angl. Greater Short-toed Lark, vok. Kurzzehenlerche) - vieversinių (Alaudidae) šeimos žvirblinis paukštis. Mažas, plokščia, kampuota galva, dažniausiai blyškus, slepiamųjų spalvų apdaru. Retai stebimas iš arti, didelis slapukas.
Stepių paukštis, mėgsta atviras ir sausas lygumas, kalvas, šlaitus, įvairią žemės dangą - žemakrūmius augalus, apleistas fermas, ražienas, dirbamus laukus, piktžolėmis apaugusias vietas ir grūdų laukus.
Lietuvoje neperi, užskrendantys individai stebimi retai.
De kortteenleeuwerik (Calandrella brachydactyla) is een vogel uit de familie van de leeuweriken (Alaudidae).
De kortteenleeuwerik wordt 14-16 centimeter groot en heeft een wit met grijsbruin verenkleed. Hij heeft een korte, lichte, vinkachtige snavel. De witte onderzijde is ongetekend, met uitzondering van wat schaarse tekening op de borst. De middelste dekveren zijn contrastrerend donker en de tertials zeer lang, waardoor de handpenprojectie zeer klein is. In Spanje en Noord-Afrika komt een variant met roodbruine kruin vrij algemeen voor.
De kortteenleeuwerik broedt in open, droge, kale vlakten als steppen en halfwoestijnen met lage begroeiing. Het vrouwtje bouwt een nest wat bestaat uit een kuiltje in de grond, bedekt met wat gras, haar, wol, wortels en bladeren. Het nest ligt meestal verscholen onder een graspol. Er wordt twee keer gebroed: een keer in april of mei en een keer in juni of juli. Er worden 3-5 bruinige, fijn gevlekte eieren gelegd die in 13 dagen worden uitgebroed. De jongen worden door beide ouders verzorgd. De jongen verlaten het nest voordat ze kunnen vliegen, op een leeftijd van 9-12 dagen.
In het broedseizoen eet de kortteenleeuwerik hoofdzakelijk insecten en spinnen, gevangen in de vlucht of van de bodem gepikt, in de winter vooral zaden. De kortteenleeuwerik kan maandenlang zonder water, maar wanneer dit in de buurt is, zal hij hier regelmatig aandoen.
Deze soort komt voor in Zuid-Europa, Noord-Afrika en Zuidwest-Azië. Het is een trekvogel: in oktober of november trekken ze naar Noord-Afrika en India, in maart of april keren ze weer terug.
De soort telt acht ondersoorten:[2]
De kortteenleeuwerik (Calandrella brachydactyla) is een vogel uit de familie van de leeuweriken (Alaudidae).
Dverglerke (vitenskapelig navn Calandrella brachydactyla) er en fugl i slekten Calandrella i lerkefamilien.
Den finnes i det sørlige Europa, det nordvestlige Afrika og i det temperert Asia fra Tyrkia og det sørlige Russland til Mongolia.
Det er beskrevet åtte underarter av dverglerke[2]:
Dverglerke (vitenskapelig navn Calandrella brachydactyla) er en fugl i slekten Calandrella i lerkefamilien.
Skowrończyk krótkopalcowy (Calandrella brachydactyla) – gatunek ptaka z rodziny skowronków (Alaudidae). Występuje w południowej Europie, środkowej Azji oraz na północnym i zachodnim wybrzeżu Afryki. Wyróżniono kilka podgatunków C. brachydactyla[4][2]:
Do Polski zalatuje wyjątkowo (stwierdzony 9 razy)[5]. Na terenie Polski gatunek ten jest objęty ścisłą ochroną gatunkową[6].
Skowrończyk krótkopalcowy (Calandrella brachydactyla) – gatunek ptaka z rodziny skowronków (Alaudidae). Występuje w południowej Europie, środkowej Azji oraz na północnym i zachodnim wybrzeżu Afryki. Wyróżniono kilka podgatunków C. brachydactyla:
C. brachydactyla brachydactyla – południowa Europa i śródziemnomorskie wyspy, prawdopodobnie północno-zachodnia Afryka. C. brachydactyla hungarica – Węgry i północna Serbia. C. brachydactyla rubiginosa – północna Afryka. C. brachydactyla hermonensis – południowa Turcja i Syria do północno-wschodniego Egiptu. C. brachydactyla woltersi – południowa Turcja i północno-zachodnia Syria. C. brachydactyla artemisiana – środkowa Turcja i Kaukaz Południowy do północno-zachodni Iran. C. brachydactyla longipennis – Ukraina i południowa Rosja do południowo-środkowej Syberii i południowej Mongolii. C. brachydactyla orientalis – środkowa Syberia, północna Mongolia i północne Chiny. C. brachydactyla dukhunensis – zachodnie i środkowe Chiny.Do Polski zalatuje wyjątkowo (stwierdzony 9 razy). Na terenie Polski gatunek ten jest objęty ścisłą ochroną gatunkową.
A calhandrinha-comum (Calandrella brachydactyla) é uma ave da família Alaudidae.[1]
Tem cerca de 13–14 cm de comprimento, caracterizando-se pela plumagem predominantemente castanha clara, sem marcas no peito.
Frequenta terrenos sem árvores, cultivados ou não, nidificando no solo. Em Portugal esta espécie é um visitante estival, que chega em finais de Março e parte no final do Verão. Inverna na África tropical.
A calhandrinha-comum (Calandrella brachydactyla) é uma ave da família Alaudidae.
Tem cerca de 13–14 cm de comprimento, caracterizando-se pela plumagem predominantemente castanha clara, sem marcas no peito.
Frequenta terrenos sem árvores, cultivados ou não, nidificando no solo. Em Portugal esta espécie é um visitante estival, que chega em finais de Março e parte no final do Verão. Inverna na África tropical.
Škovránka krátkoprstá (iné názvy: škovránok krátkoprstý a škovránok červenotemenný[3]; lat. Calandrella brachydactyla) je druh z čeľade škovránkovité. Obýva suché trávnaté oblasti palearktídy. Na Slovensku bolo prvýkrát doložené hniezdenie v roku 1991.[4] Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov škovránka krátkoprstá patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej populácie je neznámy, podľa výskumov v rokoch 1998 – 2013 je európska populácia stabilná.[1]
Odhadovaný počet hniezdiacich párov je 0 - 10. Škovránka krátkoprstá je novohniezdiaci druh. Ekosozologický status v roku 1995 I - nezaradený. V roku 1998 DD - druh, o ktorom sú údaje nedostatočné.[4] V roku 2001 DD - údajovo nedostatočný.[5] V roku 2014 NA - (regionálne) nepríslušný.[2] Škovránka krátkoprstá je jeden z 15. nehodnotených druhov, z niektorého z nasledujúcich dôvodov: o ktorých pravidelnom hniezdení u nás existujú údaje z menej ako 10 posledných rokov, sú v štádiu rozširovania areálu, hniezdia alebo hniezdili u nás len sporadicky alebo ojedinele.[6][7] Európsky ochranársky status SPEC3 - druhy, ktorých globálne populácie nie sú koncentrované v Európe, ale majú tam nevhodný ochranársky status. Stupeň ohrozenia V - zraniteľný druh.[4]
Škovránka krátkoprstá (iné názvy: škovránok krátkoprstý a škovránok červenotemenný; lat. Calandrella brachydactyla) je druh z čeľade škovránkovité. Obýva suché trávnaté oblasti palearktídy. Na Slovensku bolo prvýkrát doložené hniezdenie v roku 1991. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov škovránka krátkoprstá patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej populácie je neznámy, podľa výskumov v rokoch 1998 – 2013 je európska populácia stabilná.
Korttålärka (Calandrella brachydactyla) är en fågel som tillhör familjen lärkor.[2]
Korttålärkan är en liten blek lärka, mindre än sånglärkan. Den är mörkstrimmigt gråbrun på ovansidan och vit undertill och har kraftig, spetsig näbb. Den har blek panna, mörka fläckar på var sida om halsen och mörk stjärt. Könen är lika.
Sången varierar mellan ett torrt kvittrande och en mer varierad och härmande melodi.
Korttålärkan häckar i södra Europa, nordvästra Afrika och över tempererade delar av Asien från Turkiet och södra Ryssland till Mongoliet. Den delas in i sju underarter med följande utbredning:[2]
Alla populationer utom de som häckar allra längst söderut är flyttfåglar och övervintrar söder om Sahara och i Indien. Arten är en ganska vanlig gäst i norra Europa på våren och hösten.
Höglandslärka (C. acutirostris) och mongolisk korttålärka (C. dukhunensis) har tidigare behandlats som underarter till korttålärkan men urskiljs numera som egna arter.[3][2]
Korttålärkan är över stora delar av sitt utbredningsområde en vanlig fågel på torrt öppet land och i jordbrukområden. Den bygger bo på marken och lägger två till tre ägg. Den livnär sig av frön och insekter, de senare särskilt under häckningssäsongen.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med okänd utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa beräknas populationen bestå av mellan 4,7 och 9 miljoner häckande par.[1]
Korttålärka i Northumberland, Storbritannien
Bozkır toygarı (Calandrella brachydactyla), toygargiller familyasına ait bir kuş türü.
Gagaları ince-sivri uçlu ve kuvvetllidir. Boyları 14 cm. civarındadır. Yere yaptığı yuvasına 2-3 arasında yumurta bırakır. Eşeyler birbirine benzerdir. Bayağı toygar'dan daha küçük ve soluktur. Vücudunun üstü koyu grimsi-kahverengi ve çizgili, alt kısmı beyaz, kuyruğu koyu renktir. Boynunun her iki yanında da koyu renk yamalar görülür. Bazılarında pas rengi taç vardır.
Tohumlar ve böceklerle beslenir.
Kuru, açık arazilerin ve ekili alanların yerleşik kuşudur.
Ötücü kuşlar ile ilgili bu madde bir taslaktır. Madde içeriğini geliştirerek Vikipedi'ye katkıda bulunabilirsiniz.Bozkır toygarı (Calandrella brachydactyla), toygargiller familyasına ait bir kuş türü.
Птах довжиною 15-16 см. Розмах крил 27-29 см. Вага 20-30 г. Дорослий птах має світло-буру маківку із темними плямами, низ світлий. Махові пера темно-бурі, хвіст темно-бурий, на крайніх стернових перах білі плями, дзьоб і ноги бурі.
Від більшості інших жайворонків відрізняється чорними поперечними смугами на боках шиї і тим, що темні риски є лише на боках вола; від степового жайворонка — відчутно меншими розмірами і відсутністю вузької білої смуги на задньому краї крил; від сірого жайворонка — слабкою густотою темних рисок на волі, дещо довшим і загостреним дзьобом, але найдостовірніше тим, що на складеному крилі найдовші третьорядні махові пера майже досягають верхівки крила, яку утворюють першорядні махові.[1]
В Україні гніздиться і мігрує в степовій смузі та частково у Лісостепу; інколи зимує в приморських районах. Основні біотопи: пасовища, поля, солончаки, цілинні землі.[1]
Вживає їжу як тваринного, так і рослинного походження. Влітку птахи живляться, перш за все, дрібними комахами, в першу чергу дрібними жуками та мурахами, а також іншими безхребетними, такими як павуки і маленькі равлики. У рослинному раціоні переважають насіння злаків і гречкових.
Sơn ca ngón ngắn lớn, tên khoa học Calandrella brachydactyla, là một loài chim trong họ Alaudidae.[2] Loài này sinh sống ở Nam Âu, Tây Bắc Phi qua châu Á ở khu vực ôn đới.
Sơn ca ngón ngắn lớn, tên khoa học Calandrella brachydactyla, là một loài chim trong họ Alaudidae. Loài này sinh sống ở Nam Âu, Tây Bắc Phi qua châu Á ở khu vực ôn đới.
Calandrella brachydactyla (Leisler, 1814)
Охранный статусМалый жаворонок[1] (лат. Calandrella brachydactyla) — вид воробьиных птиц из семейства жаворонковых (Alaudidae).
Птица длиной 14 см и тем самым меньше полевого жаворонка. Её макушка коричневая, а нижняя сторона светлая. Как быстрый летун этот жаворонок часто уклоняется от районов с плохими метеоусловиями.
Живет, прежде всего, в южной Европе на полях под паром, пастбищах, в полупустынях и песчаных областях.
Пение, как и у всех жаворонков, служит для привлечения самок. Поёт, сидя на земле, или летая на небольшой высоте. Птица гнездится на земле. Её глубокое гнездо в форме чаши часто скудно укрыто от лучей солнца или от глаз врагов в зарослях растений. Птенцы покидают гнездо, когда они ещё не умеют летать.
Питание как животного, так и растительного происхождения. Летом птицы питаются, прежде всего, мелкими насекомыми, в первую очередь мелкими жуками и муравьями, а также другими беспозвоночными, такими как пауки и маленькие улитки. В растительном рационе преобладают семена злаков и гречишных.
Малый жаворонок (лат. Calandrella brachydactyla) — вид воробьиных птиц из семейства жаворонковых (Alaudidae).
大短趾百灵(学名:Calandrella brachydactyla),是百灵科短趾百灵属的一种,是全面迁徙的候鸟,分布于利比亚、埃塞俄比亚、西班牙、乍得、叙利亚、索马里、卡塔尔、中国大陆、乌兹别克斯坦、斯洛伐克、约旦、瑞典、匈牙利、塞浦路斯、不丹、也门、肯尼亚、亚美尼亚、爱尔兰、科威特、塔吉克斯坦、波兰、巴林、比利时、阿尔及利亚、马耳他、阿尔巴尼亚、朝鲜、日本、以色列、前南斯拉夫的马其顿共和国、尼日利亚、斯洛文尼亚、丹麦、喀麦隆、英国、塞舌尔、黑山、乌克兰、尼日尔、俄罗斯、吉布提、土库曼斯坦、冰岛、摩洛哥、尼泊尔、罗马尼亚、希腊、阿富汗、韩国、摩尔多瓦、荷兰、突尼斯、伊拉克、意大利、克罗地亚、埃及、土耳其、保加利亚、挪威、西撒哈拉、毛里塔尼亚、黎巴嫩、法国、阿拉伯联合酋长国、阿塞拜疆、格鲁吉亚、苏丹、阿曼、吉尔吉斯斯坦、哈萨克斯坦、瑞士、布基纳法索、塞尔维亚、波斯尼亚和黑塞哥维那、伊朗、厄立特里亚、塞内加尔、蒙古国、直布罗陀、奥地利、德国、巴基斯坦、孟加拉国、沙特阿拉伯、马里、芬兰、印度、缅甸和葡萄牙。该物种的保护状况被评为无危。
大短趾百灵的平均体重约为21.1克。栖息地包括温带草原、耕地、亚热带或热带的(低地)干燥疏灌丛、地中海型疏灌丛和牧草地。
大短趾百灵(学名:Calandrella brachydactyla),是百灵科短趾百灵属的一种,是全面迁徙的候鸟,分布于利比亚、埃塞俄比亚、西班牙、乍得、叙利亚、索马里、卡塔尔、中国大陆、乌兹别克斯坦、斯洛伐克、约旦、瑞典、匈牙利、塞浦路斯、不丹、也门、肯尼亚、亚美尼亚、爱尔兰、科威特、塔吉克斯坦、波兰、巴林、比利时、阿尔及利亚、马耳他、阿尔巴尼亚、朝鲜、日本、以色列、前南斯拉夫的马其顿共和国、尼日利亚、斯洛文尼亚、丹麦、喀麦隆、英国、塞舌尔、黑山、乌克兰、尼日尔、俄罗斯、吉布提、土库曼斯坦、冰岛、摩洛哥、尼泊尔、罗马尼亚、希腊、阿富汗、韩国、摩尔多瓦、荷兰、突尼斯、伊拉克、意大利、克罗地亚、埃及、土耳其、保加利亚、挪威、西撒哈拉、毛里塔尼亚、黎巴嫩、法国、阿拉伯联合酋长国、阿塞拜疆、格鲁吉亚、苏丹、阿曼、吉尔吉斯斯坦、哈萨克斯坦、瑞士、布基纳法索、塞尔维亚、波斯尼亚和黑塞哥维那、伊朗、厄立特里亚、塞内加尔、蒙古国、直布罗陀、奥地利、德国、巴基斯坦、孟加拉国、沙特阿拉伯、马里、芬兰、印度、缅甸和葡萄牙。该物种的保护状况被评为无危。
大短趾百灵的平均体重约为21.1克。栖息地包括温带草原、耕地、亚热带或热带的(低地)干燥疏灌丛、地中海型疏灌丛和牧草地。