dcsimg

Lifespan, longevity, and ageing

المقدمة من AnAge articles
Maximum longevity: 28.7 years (wild) Observations: Called Brant in North America. One banded bird was 28.7 years of age (http://www.euring.org/data_and_codes/longevity.htm).
ترخيص
cc-by-3.0
حقوق النشر
Joao Pedro de Magalhaes
محرر
de Magalhaes, J. P.
موقع الشريك
AnAge articles

Branta bernicla

المقدمة من DC Birds Brief Summaries

Much smaller (22-26 inches) than most Canada Geese (Branta canadensis), the Brant’s gray back also makes it much darker than its larger relative. Whereas Canada Geese have a large white “chinstrap,” the Brant has a much smaller white patch on its black neck. This species may also be identified by its black chest, white breast, and light gray flanks. The Brant is widely distributed across the Northern Hemisphere. In North America, this species’ breeding range is restricted to coastal areas in northern Alaska, Greenland, and arctic Canada. Most Brant breeding in North America winter along the Pacific coast of the United States or in the Mid-Atlantic region, while those that breed in northeastern Canada and Greenland winter in Europe. In the Old World, Brant breed in Siberia and winter to Western Europe and East Asia. In summer, Brant breed near salt marshes, in river deltas, or on small islands near shore. During the winter, this species inhabits estuaries, mudflats, and protected bays. Brant primarily eat mosses and small non-woody plants on their breeding grounds; during the winter, this species subsists almost exclusively on eelgrass, a type of submerged seagrass. Due to the inaccessibility of their breeding grounds, most birdwatchers never observe Brant during the summer months. They are much more accessible in winter and during migration, when they may be found singly or in flocks on large coastal bodies of water. This species is primarily active during the day.

Threat Status: Least Concern

ترخيص
cc-by-nc-sa-3.0
حقوق النشر
Smithsonian Institution
مؤلف
Reid Rumelt
موقع الشريك
DC Birds Brief Summaries

Branta bernicla ( الإنجليزية )

المقدمة من EOL authors

Much smaller (22-26 inches) than most Canada Geese (Branta canadensis), the Brant’s gray back also makes it much darker than its larger relative. Whereas Canada Geese have a large white “chinstrap,” the Brant has a much smaller white patch on its black neck. This species may also be identified by its black chest, white breast, and light gray flanks. The Brant is widely distributed across the Northern Hemisphere. In North America, this species’ breeding range is restricted to coastal areas in northern Alaska, Greenland, and arctic Canada. Most Brant breeding in North America winter along the Pacific coast of the United States or in the Mid-Atlantic region, while those that breed in northeastern Canada and Greenland winter in Europe. In the Old World, Brant breed in Siberia and winter to Western Europe and East Asia. In summer, Brant breed near salt marshes, in river deltas, or on small islands near shore. During the winter, this species inhabits estuaries, mudflats, and protected bays. Brant primarily eat mosses and small non-woody plants on their breeding grounds; during the winter, this species subsists almost exclusively on eelgrass, a type of submerged seagrass. Due to the inaccessibility of their breeding grounds, most birdwatchers never observe Brant during the summer months. They are much more accessible in winter and during migration, when they may be found singly or in flocks on large coastal bodies of water. This species is primarily active during the day.

مراجع

  • Branta bernicla. Xeno-canto. Xeno-canto Foundation, n.d. Web. 20 July 2012.
  • Brent Goose (Branta bernicla). The Internet Bird Collection. Lynx Edicions, n.d. Web. 20 July 2012.
  • Reed, A., D. H. Ward, D. V. Derksen and J. S. Sedinger. 1998. Brant (Branta bernicla), The Birds of North America Online (A. Poole, Ed.). Ithaca: Cornell Lab of Ornithology; Retrieved from the Birds of North America Online: http://bna.birds.cornell.edu/bna/species/337
  • eBird Range Map - Brant. eBird. Cornell Lab of Ornithology, N.d. Web. 20 July 2012.

ترخيص
cc-by-nc-sa-4.0
حقوق النشر
Smithsonian Institution
الاقتباس الببليوغرافي
Rumelt, Reid B. Branta bernicla. June-July 2012. Brief natural history summary of Branta bernicla. Smithsonian's National Museum of Natural History, Washington, D.C.
مؤلف
Robert Costello (kearins)
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
EOL authors

Branta bernicla ( الأستورية )

المقدمة من wikipedia AST

La barnacla carinegra (Branta bernicla)[2] ye una especie d'ave anseriforme de la familia Anatidae mesma del Holárticu. Ye un gansu que cría en territorios del Árticu, en Noruega, Rusia, Canadá, Alaska y Groenlandia, y migra pa pasar l'iviernu nel sur, nes costes d'Europa occidental, la mariña atlántica d'Estaos Xuníos, la mariña pacífica d'América del Norte y la mariña del nordeste d'Asia y Xapón.

Taxonomía y etimoloxía

 src=
Exemplar de B. b. bernicla en Reinu Xuníu.

La barnacla carinegra describióse científicamente por Carlos Linneo en 1758 na décima edición de la so obra Systema naturae, col nome de Anas bernicla,[3] que significa «patu barnacla». Darréu foi treslladáu al xéneru de gansos Branta, creáu pol naturalista tirolés Giovanni Antonio Scopoli en 1769.[4] El nome del xéneru ye la forma llatinizada del términu inglés, brant, que designa a esta especie.[5]

La etimoloxía del so nome común, barnacla, lo mesmo que de la forma llatinizada del so nome científicu, bernicla, procede del nome inglés barnacle, d'orixe inciertu,[6] que significa barnacla cariblanca. Dalgunos piensen que'l términu procede del sinónimu de barnacle, tamién aplicáu a los crustáceos cirrípedos, pola creencia popular de qu'estos gansos nacíen de les conches de los balanos,[7][6] al desconocese que se reproducíen nel llonxanu árticu.

Reconócense trés subespecies de barnacla carinegra:[8][4]

Descripción

 src=
Exemplar de B. b. nigricans n'Islandia.
 src=
Exemplar de B. b. hrota nel nordés d'Inglaterra.

La barnacla carinegra ye un gansu pequeñu de picu curtiu y gruesu. Mide ente 55-66 cm de llargu, con un valumbu alar de 106-121 cm, y pesa ente 0,88 y 2,2 kg.[9][10] El so plumaxe ye de tonos pardu buxos, cola cabeza y pescuezu coritos. El so baxu banduyu y región caudal son de color blancu puru, en contrate coles réctrices negres de la so curtia curtia, la más curtia ente los gansos.

El cuerpu de la subespecie B. b. bernicla ye abondo uniformemente pardu buxu en toes los sos partes, los sos lladrales y la barriga nun son significativamente más pálidos que l'envés. La cabeza y el pescuezu son negros, con llurdios blancos nos llaterales de la parte cimera del pescuezu. La subespecie B. b. hrota polo xeneral tien más más variedá de tonos de pardu buxu nel so cuerpu. Presenten un contraste marcáu ente los tonos claros de los sos lladrales y banduyu y el so llombu escuru. La so cabeza y el pescuezu son coritos, con un llurdiu pequeñu a cada llau del pescuezu. Sicasí, en B. b. nigricans los tonos pardos coritos tán más estendíos, y presenta grandes contrastes ente'l blancu y los tonos coritos. El so llombu y les sos partes inferiores son cuasi del mesmu tonu pardu coritu, llegando les partes escures non solo más embaxo sinón tamién más tras que nes otres formes, sicasí, tien un gran llurdiu blancu prominente nel lladral. Tamién tien una llista irregular blanca nel pescuezu, muncho más enllargada que les demás subespecies, que forma un collar cuasi completu.

Distribución y hábitat

 src=
Cría nel árticu y migra a les costes del Holárticu templáu.
 src=
Tres la dómina de cría viven en bandaes na mariña.

La barnacla carinegra ye una ave migratoria de llarga distancia que cría nel Árticu, na tundra costera d'Eurasia y Norteamérica, incluyíes Groenlandia y les demás islles ártiques. Tres la dómina de cría viaxa al sur pa pasar l'iviernu, nes costes d'Europa occidental, dende Dinamarca al norte de la península ibérica; la mariña atlántica d'Estaos Xuníos, la mariña pacífica d'América del Norte, dende l'estremu sur de Canadá hasta Baxa California, y la mariña del nordés de China, Corea y Xapón.

Esta especie solía ser un ave puramente costera pel iviernu, qu'escasamente abandonaba los estuarios de marea, onde s'alimenta de yerba de mar (Zostera marina) y del alga llechuga de mar (Ulva). A finales del sieglu XX, empezó a usar les tierres agrícoles cercanes a la mariña, p'alimentase de yerbes y ceberes d'iviernu. Esta pue ser conducta aprendía d'otres especies de gansos. La presión por falta d'alimentu tamién puede ser un importante aliciente pa producir esti cambéu, yá que la población mundial amontóse más de diez veces hasta algamar los 400 000-500 000 individuos escontra mediaos de la década de 1980, posiblemente devasando la capacidá de carga de los estuarios. Na estación de cría, usa les zones costeres húmedes de la tundra tantu p'alimentase como pa criar.

La barnacla carinegra ye una de les especies a les cualos aplícase'l Alcuerdo sobre'l Caltenimientu d'Aves Acuátiques Migratories Africanu-Euroasiático (AEWA).

Comportamientu

 src=
Una barnacla carinegra en posición defensiva.
 src=
Nial de barnacla carinegra.

Fuera de la dómina de cría les barnaclas carinegras viven arrexuntaes en grandes bandaes. Les bandaes de barnaclas carinegras nun suelen volar na típica formación en V, vuelen rápido pero ensin alliniares. Les sos rutes migratories nun tán afitaes genéticamente, sinón que los individuos de cada subpoblación tien qu'aprender les sos rutes. Les barbaclas carinegras alimentar de yerba, mofos, liquen y plantes acuátiques.

Les barnaclas son monógames pero formen una nueva pareya si pierden al so compañeru. La dómina de cría empieza en xunu pocu dempués de llegar a los sos cuarteles de reproducción. Les barnaclas carinegras reprodúcense colonialmente na tundra costera ártica. Tamién suelen criar nes islles costeres. Suelen añerar en pequeñes colonies asitiaes el llugares altu y secu de la tundra. Nun ye infrecuente qu'añeren nes proximidaes de les gaviluetes y los rapazos, anque non tan frecuentemente como los ánsares emperadores. El so nial tien forma de concu, revistíu internamente de yerba y plumón, asitiáu nun llugar eleváu. Davezu ponen de trés a cinco güevos. Los pitucos eclosionen tres 24 a 26 díes d'incubación, y el so desenvolvimientu tarda unos 40 díes. Una vegada que los pitucos nacen siguen a les sos families a los llagos, ríos y estuarios de la zona de cría. El venceyu de pareya sume nesti periodu. Los machos dexen a les femes tres la eclosión p'arrexuntase en grupos de machos alloñaos. Nesti periodu produz la muda dura dende mediaos de xunetu hasta mediaos d'agostu.La muda completa empieza cola eclosión de los pitucos. La vez de la tarde qu'empieza a mediaos de xunetu n'aves adultes, dura aproximao hasta mediaos d'agostu, cuando los xuveniles consiguen la capacidá de vuelu.[11]

Referencies

  1. BirdLife International (2012). «Branta bernicla» (inglés). Llista Roxa d'especies amenazaes de la UICN 2014.3. Consultáu'l 12 de febreru de 2013.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (1994). «Nomes en castellanu de les aves del mundu recomendaos pola Sociedá Española d'Ornitoloxía (Primera parte: Struthioniformes-Anseriformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 41 (1): pp. 79-89. ISSN 0570-7358. http://www.seo.org/wp-content/uploads/tmp/docs/vol_41_1_primero.pdf.
  3. Caroli Linnæi. Systema naturæ per regna tria naturæ, secundum classses, ordines, xenera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis Editio decima reformata 1758, Holmiæ, Impensis direct. Laurentii Salvii (Salvius publ.) p. 124.
  4. 4,0 4,1 Peterson, A. P. Zoonomen. Zoological Nomenclature Resource - Anseriformes
  5. Branta en myEtimology.
  6. 6,0 6,1 Barnacla nel diccionariu de la RAE.
  7. Barnacle. Online Etymoloy diccionary.
  8. Frank Gill y David Donsker. Screamers, ducks, geese & swans. IOC World Bird List versión 5.1.
  9. (1992) CRC Handbook of Avian Body Masses. CRC Press.
  10. «Brent Goose». Oiseaux-birds.com. Consultáu'l 18 d'ochobre de 2011.
  11. S. M. Uspenski: Die Wildgänse Nordeurasiens, Westarp Wissenschaften-Verlagsgesellschaft, Hohenwarsleben 2003, p. 29 ISBN 3894327561

Bibliografía

  • Madge & Burn. Wildfowl. ISBN 0-7470-2201-1
  • Syroechkovski, Y. Y., Zöckler, C. & Lappo, Y. 1998. Status of Brent Goose in northwestern Yakutia, East Siberia. Brit. Birds, 91: 565-572.
  • Ebels, Y. B. (1997) Identification of brent geese: a new feature. Dutch Birding, 19(5): 232-236 (destaca les diferencies n'el color de la barriga ente diverses formes).

Enllaces esternos

N'inglés:





Protonotaria-citrea-002 edit.jpg Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Aves, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia AST

Branta bernicla: Brief Summary ( الأستورية )

المقدمة من wikipedia AST

La barnacla carinegra (Branta bernicla) ye una especie d'ave anseriforme de la familia Anatidae mesma del Holárticu. Ye un gansu que cría en territorios del Árticu, en Noruega, Rusia, Canadá, Alaska y Groenlandia, y migra pa pasar l'iviernu nel sur, nes costes d'Europa occidental, la mariña atlántica d'Estaos Xuníos, la mariña pacífica d'América del Norte y la mariña del nordeste d'Asia y Xapón.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia AST

Garreli du ( البريتانية )

المقدمة من wikipedia BR
 src=
яйце Branta bernicla

Ar garreli du (pe garreli boutin), a zo un evn palvezek, Branta bernicla an anv skiantel anezhañ.

Doareoù pennañ

Boued

Annez

Rummatadur


Commons
Muioc'h a restroù diwar-benn

a vo kavet e Wikimedia Commons.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia BR

Garreli du: Brief Summary ( البريتانية )

المقدمة من wikipedia BR
 src= яйце Branta bernicla

Ar garreli du (pe garreli boutin), a zo un evn palvezek, Branta bernicla an anv skiantel anezhañ.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia BR

Oca de collar ( الكتالونية )

المقدمة من wikipedia CA
Veu de l'oca de collar
 src=
Branta bernicla - MHNT

L'oca de collar (Branta bernicla) és una espècie d'ocell de la família dels anàtids i de l'ordre dels anseriformes, considerada una oca.[1]

L'oca de collar fa uns 55-62 cm de llargada i té com a tret característic una taca blanca als laterals del coll, que a vegades no és visible en els exemplars joves durant el primer any. Té una envergadura d'1,1-1,21 m i un pes d'1,2-1,6 kg. Té el cap i el coll negres, el cos gris fosc i les infracobertores caudals blanques, i una longevitat de 12-15 anys.[1]

Hàbitat

Cria a la tundra i passa l'hivern a les costes atlàntiques del centre d'Europa. La seva presència als Països Catalans és molt estranya a l'hivern i excepcional a l'estiu.[1]
A l'hivern, aquesta oca de costes baixes és comuna i cada vegada més mansoia en moltes zones; arriba fins estuaris i ports i fins i tot menja en camps al costat de carreteres amb la marea alta. Les bandades solen estar a l'aigua, cabussant-se com els ànecs per cercar aliment. Amb la marea baixa solen estar disperses entre el fang i els estuaris. Els seus agradables reclams, de tipus gruny, tenen un llarg abast i són típics de molts estuaris d'octubre a març. Encara que una mica més llarga que l'ànec collverd, aquesta sol semblar molt més gran.

A la península ibèrica es pot trobar de desembre a febrer.

  • Veu: rronk rronk rítmic, profund, gutural, que crea un cor fort en grans ramades.
  • Niu: revestit de plomes en el sòl, prop d'una bassa poc profunda; 4-6 ous; 1 niada; maig-juny.
  • Alimentació: menja Zostera marina i algues en zones fangoses, cereals i herba dels camps.
  • Vol: ràpid, fort, aleteigs profunds i ràpids; en masses irregulars o llargues fileres.

Subespècies

Branta bernicla Hrota (Irlanda, nord-est d'Anglaterra).
Branta bernicla Nigricans (divagant per Nord-amèrica).

Espècies similars

Oca de galta blanca (Branta leucopsis).
Oca del Canadà (Branta canadensis).

 src=
Branta bernicla hrota
 src=
Branta bernicla Nigricans

Referències

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Oca de collar Modifica l'enllaç a Wikidata
  1. 1,0 1,1 1,2 Estrada, Joan; Jutglar, Francesc; Llobet, Toni. Ocells de Catalunya, País Valencià i Balears : Inclou també Catalunya Nord, Franja de Ponent i Andorra. Barcelona: Lynx, març de 2010, pàgs. 20-21. ISBN 978-84-96553-54-5.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autors i editors de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia CA

Oca de collar: Brief Summary ( الكتالونية )

المقدمة من wikipedia CA
Veu de l'oca de collar  src= Branta bernicla - MHNT

L'oca de collar (Branta bernicla) és una espècie d'ocell de la família dels anàtids i de l'ordre dels anseriformes, considerada una oca.

L'oca de collar fa uns 55-62 cm de llargada i té com a tret característic una taca blanca als laterals del coll, que a vegades no és visible en els exemplars joves durant el primer any. Té una envergadura d'1,1-1,21 m i un pes d'1,2-1,6 kg. Té el cap i el coll negres, el cos gris fosc i les infracobertores caudals blanques, i una longevitat de 12-15 anys.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autors i editors de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia CA

Gŵydd ddu ( الويلزية )

المقدمة من wikipedia CY
 src=
яйце Branta bernicla

Mae'r Ŵydd Ddu (Branta bernicla) yn ŵydd o'r genws Branta. Mae'n ŵydd weddol fychan, tua 60 cm o hyd, gyda chynffon fer.

Mae tair is-rywogaeth o'r Ŵydd Ddu:

  • Gŵydd Ddu Fol-dywyll Branta bernicla bernicla
  • Gŵydd Ddu Fol-olau Branta bernicla hrota
  • Branta bernicla nigricans

Gellir adnabod yr Ŵydd Ddu Fol-dywyll (a ddangosir yn y llun) trwy nad oes llawer o wahaniaeth lliw rhwng y pen, y cefn a'r ystlys a'r bol, er fod yr ystlys a'r bol ychydig yn oleuach. Mae darn bach gwyn ar ochr y gwddf. Mae'r is-rywogaeth yma yn nythu yng ngogledd Siberia ac yn treulio'r gaeaf yng ngorllwein Ewrop, gyda'r rhan fwyaf o'r boblogaeth yn ne Lloegr a'r rhan fwyaf o'r gweddill yng ngogledd Yr Almaen a gogledd Ffrainc. Mae niferoedd llai, ychydig o gannoedd, yn gaeafu yng Nghymru, y rhan fwyaf ar arfordir y de.

Mae'r Ŵydd Ddu Fol-olau yn edrych yn llawer goleuach, gyda gwahaniaeth mawr rhwng y pen a'r gwddf, sy'n ddu, a'r ystlys a'r bol sy'n llwyd golau iawn. Mae'r math yma yn nythu yn y gorllewin, yn enwedig gogledd Canada a'r ynysoedd o gwmpas. Mae'n gaeafu yn Iwerddon, Denmarc ac ar hyd arfordir dwyreiniol Unol Daleithiau America. Ar un adeg roedd yr is-rywogaeth yma yn bur brin yng Nghymru ond mae'r nifer sy'n gaeafu yma wedi cynyddu'n sylweddol yn y blynyddoedd diwethaf, yn y gogledd yn bennaf, a gellir gweld heidiau o hyd at 150 ar Ynys Môn.

Fel rheol mae'n treulio'r gaeaf ar yr arfordir, lle mae'n bwydo ar wellt y gamlas Zostera marina a math o wymon y môr, Ulva. Yn ddiweddar mae wedi dechrau bwydo ar gaeau hefyd, efallai oherwydd fod poblogaeth yr ŵydd yma wedi cynyddu'n sylweddol iawn dros yr ugain mlynedd diwethaf.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Awduron a golygyddion Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia CY

Berneška tmavá ( التشيكية )

المقدمة من wikipedia CZ
 src=
Vejce bernešky tmavé

Berneška tmavá (Branta bernicla) je středně velkým druhem vrubozobého ptáka z rodu berneška. Je celkově tmavě zbarvená, s černou hlavou, krkem a hrudí, tmavošedým hřbetem, křídly a břichem a bílými podocasními krovkami. Na horní části krku je nápadná bílá skvrna (u mladých ptáků chybí). Hnízdí na arktických ostrovech a pobřeží, zimuje v oblasti Severního moře a na Britských ostrovech, přitom vzácně zalétá i do České republiky[2], kde byla po roce 1989 zaznamenána nejméně sedmkrát.[3]

Reference

  1. Červený seznam IUCN 2018.1. 5. července 2018. Dostupné online. [cit. 2018-08-09]
  2. SVENSON, L. a kol. Ptáci Evropy, severní Afriky a Blízkého východu. Praha: Svojtka&Co, 2004. ISBN 80-7237-658-6.
  3. Přehled pozorování bernešky tmavé na stránkách FK ČSO

Související články

Externí odkazy

Pahýl
Tento článek je příliš stručný nebo postrádá důležité informace.
Pomozte Wikipedii tím, že jej vhodně rozšíříte. Nevkládejte však bez oprávnění cizí texty.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia autoři a editory
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia CZ

Berneška tmavá: Brief Summary ( التشيكية )

المقدمة من wikipedia CZ
 src= Vejce bernešky tmavé

Berneška tmavá (Branta bernicla) je středně velkým druhem vrubozobého ptáka z rodu berneška. Je celkově tmavě zbarvená, s černou hlavou, krkem a hrudí, tmavošedým hřbetem, křídly a břichem a bílými podocasními krovkami. Na horní části krku je nápadná bílá skvrna (u mladých ptáků chybí). Hnízdí na arktických ostrovech a pobřeží, zimuje v oblasti Severního moře a na Britských ostrovech, přitom vzácně zalétá i do České republiky, kde byla po roce 1989 zaznamenána nejméně sedmkrát.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia autoři a editory
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia CZ

Knortegås ( الدانماركية )

المقدمة من wikipedia DA
 src=
Knortegæs
 src=
Knortegåsæg

Knortegåsen (Branta bernicla) er en gås i familien af egentlige andefugle, der yngler i højarktiske områder. Arten ses i Danmark som træk- og vintergæst og er den almindeligste af de mindre gæs. Den har en længde på 56–61 cm og et vingefang på 110–120 cm.

Underarter

Der findes tre underarter af knortegås:

  • Mørkbuget knortegås (Branta bernicla bernicla)
Denne underart, der yngler i det nordlige Sibirien, er den almindeligst forekommende i Danmark, hvor den ses rastende over hele landet i lavvandede områder og på strandenge. De fleste fugle overvintrer i Holland og Frankrig.
  • Lysbuget knortegås (Branta bernicla hrota)
Yngler på Svalbard, i Grønland og det nordøstlige Canada. Det er fugle fra Svalbard og Grønland, der forekommer i Danmark, hvor en stor del af denne bestand overvintrer i den nordlige del vadehavet. Den raster desuden om efteråret også i det nordlige og nordøstlige Jylland og undertiden på det nordlige Fyn.
  • Sortbuget knortegås (Branta bernicla nigricans)
Yngler i det nordøstlige Sibirien og nordvestligste Nordamerika. Denne underart er kun en sjælden gæst i Danmark.

Kilder og eksterne henvisninger

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har medier relateret til:
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia-forfattere og redaktører
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia DA

Knortegås: Brief Summary ( الدانماركية )

المقدمة من wikipedia DA
 src= Knortegæs  src= Knortegåsæg

Knortegåsen (Branta bernicla) er en gås i familien af egentlige andefugle, der yngler i højarktiske områder. Arten ses i Danmark som træk- og vintergæst og er den almindeligste af de mindre gæs. Den har en længde på 56–61 cm og et vingefang på 110–120 cm.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia-forfattere og redaktører
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia DA

Ringelgans ( الألمانية )

المقدمة من wikipedia DE

Die Ringelgans (Branta bernicla) ist eine kleine, gesellig lebende Art der Gattung Meergänse (Branta) der Familie der Entenvögel (Anatidae). Sie ist die kleinste und dunkelste der Meergänsearten, zu denen neben der Ringelgans die Nonnengans, die Rothalsgans, die Kanadagans, die Zwergkanadagans und die Hawaiigans zählen. Ihr Brutareal sind die arktische Kältewüste und arktische Tundra Eurasiens und Nordamerikas. In Deutschland ist sie Wintergast an der Nordseeküste. Zu den Besonderheiten der Ringelgans zählt ihre enge Bindung an das Meer und die Meeresküste während des Zuges und der Überwinterung.

Der deutsche Name der Gans bezieht sich ebenso wie bei der Ringeltaube auf den weißen Halsring. Gelegentlich wird die Gans auch als Rottgans bezeichnet, was von dem dumpf klingenden Flugruf abgeleitet ist.

Unterarten

Die Ringelgans wird in drei Unterarten aufgeteilt:

  • Die dunkelbäuchige Ringelgans (Branta bernicla bernicla) ist die sogenannte Nominatform, die von Carl von Linné erstmals wissenschaftlich beschrieben wurde. Sie ist düster schiefergrau und hat kleine weiße Bänder auf den Halsseiten.
  • Die schwarzbäuchige Ringelgans (Branta bernicla nigricans) wird gelegentlich auch als Pazifische Ringelgans bezeichnet. Ihr Körpergefieder hat klare Schwarztöne und einen breiten, fast geschlossenen weißen Halsring.
  • Die hellbäuchige Ringelgans (Branta bernicla hrota) hat ein aufgehelltes, bräunliches Körpergefieder mit schmalem weißen Halsband.
 src=
Ringelgans auf einer nordfriesischen Hallig beim „Auftanken“

Aussehen

 src=
Eine Ringelgans im Flug

Ringelgänse sind schwarzgrau mit graubraunem Rücken und schwarz-weiß gebänderten Flanken gefiedert. Die ausgewachsenen Vögel haben am Hals schmale weiße Halbmondflecken, die je nach Unterart unterschiedlich groß ausgebildet sind. Ober- und Unterschwanzdecken sowie der Bauch sind weiß. Die Brustfärbung ist je nach Unterart entweder heller grau von der schwarzen Vorderbrust abgesetzt oder etwa dunkler grau und geht allmählich in das dunkle Brustgefieder über. Schnabel, Beine und Flügel sind schwarz gefärbt. Die Flügelspannweite beträgt 110 bis 120 Zentimeter, das Gewicht etwa 1 bis 1,5 Kilogramm. Im Allgemeinen sind die Männchen etwa 150 Gramm schwerer als die Weibchen.

Die Küken sind im Daunenkleid an der Oberseite graubraun gefiedert, Kopf und Halsseiten sowie der Bauch sind hellgrau.

Stimme

Laute der Ringelgans

Die Ringelgans ist keine sehr ruffreudige Gans. Ihre Stimme ist meistens dann zu hören, wenn sie sich in Trupps aufhält oder wenn sie den Ort wechselt. Bei Beunruhigung ist ein tiefes, dumpfes und nasales „rott, rott, rott“ oder „rott rorott“ zu hören. Dieser Ruf kann auch kehlig ausfallen: „rronk“. Während des Fluges gibt sie ein kurzes und hartes „ack“ oder „ek“ von sich. In weidenden Trupps halten sie durch ständige, leise „bi bi bi“-Rufe miteinander Kontakt. Aggressive Ringelgänse geben Zischlaute von sich.[1]

Verbreitung

 src=
Überwinternde Ringelgänse im Wattenmeer

Die Ringelgans brütet im arktischen Eurasien und in der Arktis Nordamerikas. Ihr Verbreitungsgebiet wird deshalb auch als zirkumpolar holarktisch bezeichnet. Als Verbreitungsgrenzen gelten die Juli-Isothermen von 1 Grad Celsius im Norden und 7 Grad Celsius im Süden.

Die einzelnen Unterarten halten sich dabei im Sommer in folgenden Regionen auf:

  • die dunkelbäuchige Ringelgans (Branta bernicla bernicla) in Nordsibirien etwa zwischen dem 65. und 80. Breitengrad,
  • die schwarzbäuchige Ringelgans (Branta bernicla nigricans) von Ostsibirien nach Osten bis Nordwestkanada, etwa vom 160. bis zum 80. Längengrad und
  • die hellbäuchige Ringelgans (Branta bernicla hrota) in den dazwischen liegenden Gebieten Westkanadas, Nordgrönlands, Spitzbergens und des Franz-Joseph-Lands.
 src=
Hellbäuchige Ringelgans (B. b. hrota) auf Hallig Hooge

Die Winterquartiere liegen

  • bei der dunkelbäuchigen Ringelgans (Branta bernicla bernicla) an der europäischen Atlantik- und Nordseeküste von Südfrankreich bis nach Jütland sowie auf den Britischen Inseln. In Deutschland findet man Ringelgänse im Winterhalbjahr regelmäßig und in größeren Trupps im Wattenmeer der Nordsee. In geringer Zahl überwintert sie in der Wismarbucht der Ostsee. Im Binnenland ist die Ringelgans nur sehr selten anzutreffen.
  • bei der schwarzbäuchigen Ringelgans (Branta bernicla nigricans) an der Pazifikküste von British Columbia bis Baja California, nur vereinzelt auch an den Küsten Japans und Chinas, sehr selten auch in Europa und
  • bei der hellbäuchigen Ringelgans (Branta bernicla hrota) an der Küste Südostenglands.

Lebensweise

 src=
Ei, Sammlung Museum Wiesbaden
 src=
Zwei Ringelgänse am Boden

Die Ringelgans ist ein Zugvogel, der im Winter nach Süden zieht. Wenn sie auf ihrem Zug sind, bilden Ringelgänse nicht die charakteristische V-Formation, sie fliegen rasch, aber nicht in Formation. Die Wanderungsrouten der Ringelgänse sind nicht genetisch fixiert, sondern werden in den verschiedenen Teilpopulationen tradiert. Neben dem Zug in die Überwinterungsquartiere gibt es einen so genannten Mauserzug der nicht brütenden Tiere zu bestimmten Mauserplätzen, vor allem auf die Taimyr-Halbinsel. Abgesehen von Paarungs- und Brutzeit leben Ringelgänse in großen Schwärmen. Für gewöhnlich zeigen Ringelgänse eine große Partnertreue, wobei sie sich jedoch bei Verlust des Partners neu verpaaren.

Die Brut beginnt sofort nach der Ankunft in den Brutgebieten im Juni. Ringelgänse brüten in Kolonien in der küstennahen arktischen Tundra. Die hellbäuchige Art verrichtet ihr Brutgeschäft häufig auf kleineren Inseln vor der Küste. Ringelgänse brüten in kleinen Kolonien und errichten ihre Nester auf trockenen, höher gelegenen Abschnitten der Tundra. Nicht selten befinden sich die Kolonien in unmittelbarer Nachbarschaft von Greifvögeln und Großmöwen. Allerdings ist diese Bindung nicht so ausgeprägt wie bei der Kaisergans. Gewöhnlich werden drei bis fünf Eier gelegt. Nach 24 bis 26 Tagen schlüpfen die Jungen, deren Aufzucht nur etwa 40 Tage dauert. Sobald die frisch geschlüpften Küken abgetrocknet sind, wechseln die Familien auf Seen, Flüsse und Flussmündungsgebiete im Brutareal über. Die Paarbindung lockert sich in dieser Zeit. Die Ganter sondern sich von den Familien ab und bilden selbständige Mausertrupps. Die Vollmauser setzt mit dem Schlüpfen der Küken ein. Der Schwingenwechsel, der bei Altvögeln Mitte Juli beginnt, dauert etwa bis zur Mitte des Augusts. Dies ist die Zeit, in der auch die Junggänse flügge werden.[2]

Ernährung

 src=
Ringelgänse bei der Nahrungsaufnahme auf dem Meer (Nordsee).

Ringelgänse leben von kurzer Gras-, Kräuter-, Moos- und Flechtenvegetation sowie von Meerespflanzen. Die Gänse sind bei der Nahrungssuche überwiegend an Flachküsten des Wattenmeeres gebunden. Ihre Nahrungssuche findet auf Seegras-, Grünalgen- und Andelgrasflächen statt, aber auch im Watt bei Ebbe und bei Flut auf dem Wasser.[3] Im Winter nutzen sie regional auch die Gras- und Wintersaatflächen des Binnenlands. Im schleswig-holsteinischen Wattenmeer fürchteten die Landwirte im Vorland der Küste und auf den Halligen den Durchzug der Ringelgans – heute werden sie für die Einbußen entschädigt. So fielen die Gänse in begrenzte Landstriche ein, wo sie die Vegetation in kürzester Zeit auf die Länge eines Englischen Rasens herunterfraßen.[4] In der Regel bevorzugen sie als Nahrung das Andelgras der Salzwiesen.

Bestandsentwicklung

Bestandsentwicklung insgesamt

Nachdem bis 1932 große Seegrasbestände durch einen Befall mit dem einzelligen Schleimpilz Labyrinthula eingegangen waren, ging die Population der Ringelgänse in den europäischen Winterzuggebieten auf etwa 10 bis 25 Prozent der Populationszahlen zu Beginn des 20. Jahrhunderts zurück. Neben dem Verlust an der Überwinterungsnahrung trugen noch eine intensivierte Bejagung sowie Meliorationsarbeiten an den Überwinterungsplätzen zum Bestandsrückgang bei.[5] Nach verschiedenen ornithologischen Publikationen sollen zudem sowjetische Strafgefangene in Sibirien die Ringelgänse während der Mauser – in der die Vögel flugunfähig sind – zu tausenden zusammengetrieben und diese, nebst den Eiern, dann mangels anderer Nahrungsquellen gegessen haben. Mit dem Ende des Gulag-Systems konnten sich demzufolge die Ringelgansbestände wieder erholen.[6] Zur Populationserholung trugen Schutzmaßnahmen, zu denen unter anderem ein Jagdverbot gehörte, bei. Die Restpopulationen der Ringelgänse stellten sich in ihrer Ernährung außerdem auf Pflanzen der Salzhaffwiesen um. In Westeuropa werden heute die Rastplätze der Ringelgans geschützt, um durch Vermeidung von Störungen den Energiehaushalt der Vögel zu optimieren.

Bestandsentwicklung im Bezug auf die Lemmingpopulation

Die Überlebenschancen der Ringelgansküken und damit der Gesamtbestand der Ringelgänse hängt maßgeblich von der stark schwankenden Lemmingpopulation in den Brutgebieten der Gans ab. Diese Nager sind in der Arktis weit verbreitet und wichtige Beutetiere für Raubmöwen, Greifvögel und Füchse, die den Gänseküken ebenfalls nachstellen. In Jahren mit hohen Lemmingpopulationen verlieren die Vögel als Nahrung so an Relevanz und verzeichnen gute Fortpflanzungserfolge. Anders dagegen in Jahren nach dem Bestandszusammenbruch der Lemminge. Jetzt stehen der geringen Zahl von Lemmingen viele Beutegreifer gegenüber und so wird auch jedes andere Beutetier wichtig. Die Beutegreifer stellen ihre Nahrungssuche auf Eier, Küken und Alttiere von Vogelarten um. Die Folgen sind schon lange auch in Westeuropa sichtbar, Jahre mit hohem Bruterfolg wechseln bei den Gänsen seit jeher mit Jahren, in denen sie mit wenig Jungvögeln oder fast ohne Nachwuchs im Überwinterungsgebiet ankommen.[7]

Bestandsentwicklung der einzelnen Unterarten

  • Der Bestand der dunkelbäuchigen Ringelgans (Branta bernicla bernicla) stieg von etwa 20.000 um 1955 auf etwa 250.000 bis 300.000 zu Ende des 20. Jahrhunderts.
  • Der Bestand der schwarzbäuchigen Ringelgans (Branta bernicla nigricans) sank von einigen tausend Tieren um das Jahr 1900 auf wenige hundert in der zweiten Hälfte des 20. Jahrhunderts, beträgt aber um die Jahrtausendwende wieder etwa 4000 Tiere.
  • Der Bestand der hellbäuchigen Ringelgans (Branta bernicla hrota) ist nur schwer zu quantifizieren. Er sank seit 1900 von insgesamt etwa 10.000 Tieren ab, um sich dann seit der Mitte des Jahrhunderts wieder zu erholen und lag 2003 wieder bei etwa 25.000 Tieren.

Die IUCN beziffert den Gesamtbestand der Art auf 570.000 Tiere.

Schutz

Um den Schutzgedanken für die Ringelgänse einer breiteren Öffentlichkeit nahezubringen, veranstalten in Schleswig-Holstein u. a. NABU, Schutzstation Wattenmeer, WWF und die Na­tio­nal­park­ver­wal­tung des Nationalparks Schleswig-Holsteinisches Wattenmeer gemeinsam die Ringelganstage auf den nordfriesischen Halligen im Nationalpark Schleswig-Holsteinisches Wattenmeer.[8]

Trivia

Der Asteroid des mittleren Hauptgürtels (8437) Bernicla ist nach der Ringelgans benannt (wissenschaftlicher Name: Branta bernicla). Zum Zeitpunkt der Benennung des Asteroiden am 2. Februar 1999 befand sich die Ringelgans als Wintergast auf der niederländischen Blauen Liste wichtiger Vögel, die 1994 gemeinsam mit der niederländischen Roten Liste gefährdeter Vogelarten herausgegeben wurde. In der Veröffentlichung Birds in Europe der Organisation BirdLife International wurde der Bestand der Ringelgans als gefährdet klassifiziert.[9]

Literatur

Einzelnachweise

  1. Hans-Heiner Bergmann; Hans-Wolfgang Helb; Sabine Baumann; Die Stimmen der Vögel Europas – 474 Vogelporträts mit 914 Rufen und Gesängen auf 2.200 Sonogrammen, Aula-Verlag, Wiesbaden 2008, ISBN 978-3-89104-710-1, S. 37
  2. Sawwa M. Uspenski: Die Wildgänse Nordeurasiens, S. 29
  3. Elke Brüser: Vor allem schwarz. In: Flügelschlag und Leisetreter. 17. April 2021, abgerufen am 2. Mai 2021.
  4. Klaus Janke, Bruno P. Kremer: Das Watt. Lebensraum, Tiere und Pflanzen. Franckh, Stuttgart 1990, ISBN 3-440-06035-7, S. 95.
  5. Sawwa M. Uspenski: Die Wildgänse Nordeurasiens, S. 28
  6. Harald Asmus, Ragnhild Asmus: Neptuns wogende Gärten – Seegraswiesen sind Oasen an sandigen Küsten. In: Gotthilf Hempel, Irmtraut Hempel, Siegrid Schiel (Hrsg.): Faszination Meeresforschung. H. M. Hauschild, Bremen 2006, ISBN 3-89757-310-5, S. 218.
  7. Hans-Heiner Bergmann, u. a.: Wilde Gänse. Reisende zwischen Wildnis und Weideland. G. Braun, Karlsruhe, ISBN 978-3-7650-8321-1.
  8. Sabine Müller Biosphäre Die Halligen: Ringelganstage. Abgerufen am 14. Mai 2022.
  9. Lutz D. Schmadel: Dictionary of Minor Planet Names. Springer, Heidelberg 2012, 6. Auflage, Seite 638f (englisch)
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia DE

Ringelgans: Brief Summary ( الألمانية )

المقدمة من wikipedia DE

Die Ringelgans (Branta bernicla) ist eine kleine, gesellig lebende Art der Gattung Meergänse (Branta) der Familie der Entenvögel (Anatidae). Sie ist die kleinste und dunkelste der Meergänsearten, zu denen neben der Ringelgans die Nonnengans, die Rothalsgans, die Kanadagans, die Zwergkanadagans und die Hawaiigans zählen. Ihr Brutareal sind die arktische Kältewüste und arktische Tundra Eurasiens und Nordamerikas. In Deutschland ist sie Wintergast an der Nordseeküste. Zu den Besonderheiten der Ringelgans zählt ihre enge Bindung an das Meer und die Meeresküste während des Zuges und der Überwinterung.

Der deutsche Name der Gans bezieht sich ebenso wie bei der Ringeltaube auf den weißen Halsring. Gelegentlich wird die Gans auch als Rottgans bezeichnet, was von dem dumpf klingenden Flugruf abgeleitet ist.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia DE

Bérnache ( البيكاردية )

المقدمة من wikipedia emerging languages
 src=
Branta bernicla

Bérnache o Cro (Branta bernicla)

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Gierdočuonjá ( سامي الشمالية )

المقدمة من wikipedia emerging languages
 src=
Gierdočuonjá
 src=
Gierdočuotnjága monit

Gierdočuonjá (Branta bernicla) lea čuonjáloddi.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Groltergus ( اللغة الفريزية الشمالية )

المقدمة من wikipedia emerging languages
Amrum.pngTekst üüb Öömrang

At groltergus (suart gus, ringelt gus, rotgus, (mo.) grumelgöis, grultergöis, rutgöis, suurtgöis, (sö.) rareguus) (Branta bernicla) as en fögel an hiart tu at onerfamile ges an swaanen (Anserinae).

Bilen

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Groltergus: Brief Summary ( اللغة الفريزية الشمالية )

المقدمة من wikipedia emerging languages

At groltergus (suart gus, ringelt gus, rotgus, (mo.) grumelgöis, grultergöis, rutgöis, suurtgöis, (sö.) rareguus) (Branta bernicla) as en fögel an hiart tu at onerfamile ges an swaanen (Anserinae).

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Helsigás ( الفاروية )

المقدمة من wikipedia emerging languages
Brent goose (Branta bernicla) taking off.jpg
 src=
Branta bernicla

Helsigásin (frøðiheiti - Branta bernicla) er til støddar nakað sum æða. Um høvur og háls er hon svørt; báðumegin á hálsinum er ein hvít tvørstrika - helsið, sum hon hevur navnið av. Omaná er hon dimmgrá; í neðra eru tær, sum higar koma, bleikar, mest hvítar. Nev og bein eru svørt. Hon eigur einans í kaldastu londum, sum Norðurgrønlandi, Svalbarði og norðuroddum av Siberia. Higar koma tær stundum um heystið. Tær halda seg tá mest á sjónum; men stundum koma tær á land, og kunna tá leggjast upp í heimagæs ella dunnur og gerast so spakar, at tær eta korn, sum blakað verður teimum. Men verður skot loyst nær hjá, so rýma tær og síggjast ikki aftur. Tamd helsigás verður sera fólkaalskin.[1]

Keldur

Sí eisini

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Helsigás: Brief Summary ( الفاروية )

المقدمة من wikipedia emerging languages
Brent goose (Branta bernicla) taking off.jpg  src= Branta bernicla

Helsigásin (frøðiheiti - Branta bernicla) er til støddar nakað sum æða. Um høvur og háls er hon svørt; báðumegin á hálsinum er ein hvít tvørstrika - helsið, sum hon hevur navnið av. Omaná er hon dimmgrá; í neðra eru tær, sum higar koma, bleikar, mest hvítar. Nev og bein eru svørt. Hon eigur einans í kaldastu londum, sum Norðurgrønlandi, Svalbarði og norðuroddum av Siberia. Higar koma tær stundum um heystið. Tær halda seg tá mest á sjónum; men stundum koma tær á land, og kunna tá leggjast upp í heimagæs ella dunnur og gerast so spakar, at tær eta korn, sum blakað verður teimum. Men verður skot loyst nær hjá, so rýma tær og síggjast ikki aftur. Tamd helsigás verður sera fólkaalskin.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Markukagluhanhi ( ليففي )

المقدمة من wikipedia emerging languages
Markukagluhanhi
Markukagluhanhi
 src=
Branta bernicla

Markukagluhanhi libo mustuhanhi (Branta bernicla) on lindu.

Kogo da nägö

Piduhus: 55-62 cm
Siibien agjuväli: 105-117 cm
Paino: 860 - 1250 g

Teemas muijal

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Markukagluhanhi: Brief Summary ( ليففي )

المقدمة من wikipedia emerging languages
Markukagluhanhi Markukagluhanhi  src= Branta bernicla

Markukagluhanhi libo mustuhanhi (Branta bernicla) on lindu.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Rottgoos ( الساكسونية الدنيا )

المقدمة من wikipedia emerging languages

De Rottgoos (Branta bernicla), ok Wittmoors oder Kringelgoos nömmt, is en lüttje Aart mank de Göse un warrt to de Seegöse (Branta) torekent. As all Göse höört se dor to de Aantenvagels mit to. Mank de Seegöse is se de lüttjeste un dunkerste. Bröden deit se in de Arktis in die Ieswöste un in de arktische Tundra in Eurasien un Noordamerika. In Düütschland steiht se as Wintergast an de Küst vun de Noordsee. Up ehren Treck un bi dat Overwintern hollt se sik sunnerlich an de See un an de Küst. Den Naam Rottgoos hett se vun ehr Ropen her, de as „Rott-Rott“ klingen deit.

Unneraarden

De Rottgoos warrt unnerdeelt in dree Unneraarden:

  • de Rottgoos mit dunkern Buuk (Branta bernicla bernicla). Dor hannelt sik dat um de so nömmte „Nominatform“ bi, de vun Carl von Linné to’n eersten Mol wetenschopplich beschreven wurrn is. Se is düster leigrau un hett lüttje witte Striepen an de Sieten vun’n Hals.
  • de Rottgoos mit swatten Buuk (Branta bernicla nigricans). Hen un wenn warrt se ok pazifische Rottgoos nömmt. De witte Ring um ehren Hals umto is breeder un meist ganz to.
  • de Rottgoos mit en hellen Buuk (Branta bernicla hrota) mit wat hellere bruune Feddern un smallen, witten Halsband.

Grötte

De Rottgoos kann de Flunken 110 bit 120 cm wiet ut’neen spannen un weggt 1 bit 1,5 kg. Meist sünd de Ganners bi 150 g swaarer, as de Göse.

Wo se vörkamen deit

 src=
Rottgöse in’n Winter in de Waddensee

De Rottgoos brott rund um den Noordpol umto in dat arktische Eurasien un in de Arktis in Noordamerika. Se leevt in de Gemarken twuschen de Juli-Isothermen vun 1 Graad Celsius in’n Norden un 7 Graad Celsius in’n Süden. De enkelten Unneraarden hoolt sik dor in Sommer bi in düsse Gemarken up:

  • de Rottgoos mit en dunkern Buuk (Branta bernicla bernicla) in Noordsibirien um un bi twuschen den 65. un 80. Breedengraad,
  • de Rottgoos mit en swatten Buuk (Branta bernicla nigricans) vun Oostsibirien na Osten to bit Noordwestkanada, um un bi vun’n 160. bit to’n 80. Längengraad un
  • de Rottgoos mit’n hellen Buuk (Branta bernicla hrota) in de Gemarken, de dor twuschen liggen doot, as Westkanada, Noordgröönland, Spitzbargen un dat Franz-Joseph-Land.

In’n Winter steiht

  • de Rottgoos mit en swatten Buuk (Branta bernicla nigricans) steiht over Winter an Pazifikküst vun British Columbia bit Baja California, hen un wenn ok mol an de Küsen vun Japan un China. In Europa is se bannig roor.
  • de Rottgoos mit en hellen Buuk (Branta bernicla hrota) steiht an de Küst vun Süüdoostengland.

Wie se leven deiht

 src=
Ei, Sammlung Museum Wiesbaden
 src=
Twee Rottgöse up’e Eer

De Rottgoos is en Treckvagel un treckt in’n Winter na Süden to. Wenn se unnerwegens is, flüggt se nich in de typische V-Formatschoon, as annere Göse. Dat gifft nich bloß en Treck na de Winterplätze hen, man ok en so nömmten Rudeltreck. Dor fleegt de Vagels, de noch nich bröden doot, na bestimmte Stäen to’n Ruden, sunnerlich na de Tamyr-Halfinsel. Mol af vun de Tied, wo se sik paart un wo se bröden doot, leevt de Rottgöse in grote Swarms. Se blievt bi ehren Partner, man wenn se den verlaren hefft, söökt se sik en Ne’en.

Normolerwiese leggt se dree bit fiev Eier. Dat duert 24 bit 26 dage, denn kruupt de Jungen ut dat Ei. Wenn de Jungen afdröögt sünd, gaht de Familien slank na Seen, Ströme un Münnen vun de Ströme hen. In düsse Tied hollt sik de Ganner en beten afsiet un billt mit annere Ganners tohopen sülvstännige Rudeltrupps. Mit dat Ruden geiht dat los, wenn de Jungen just utkrapen sünd. Dat Ruden vun de Flunkenfeddern fangt bi de Olen Midden Juli an un duert bit Midden August. Dat is just de ied, wo de Jungen denn anfangt, to flegen.[1]

Wat se freten doot

Rottgöse freet kort Gras, Kruut, Moos un Flechten, dorto Planten ut’e See.

Bestand

  • De Bestand vun de Rottgoos mit en dunkern Buuk is vun bi 20.000 in’t Johr 1955 up um un bi 250.000 bit 300.000 an’t Enn vun 20. Johrhunnert anstegen.
  • De Bestand vun de Rottgoos mit en swatten Buuk stunn um 1900 rüm bi en poor Dusend Vagels, is denn torüch lopen up en poor Hunnert in de tweede Hälft vun dat 20. Johrhunnert, un liggt nu wedder bi 4.000 Deerter.
  • Der Bestand vun de Rottgoos mit en hellen Buuk is vun um un bi 10.000 Göse um 1900 rüm afsackt, hett sik denn avers wedder vermünnert un lä 2003 wedder bi 25.000 Göse.

De IUCN seggt, vund e ganze Aart geev dat alltohopen bi 570.000 Vagels. Vundeswegen steiht se up de Rode List unner den Status „gor keen Sorgen“.

Belege

  1. Uspenski, S. 29

Literatur

  • Bergmann, Hans-Heiner, Helmut Kruckenberg & Volkhard Wille (2006): Wilde Gänse - Reisende zwischen Wildnis und Weideland, G. Braun Verlag, Karlsruhe
  • Madsen, J., G. Cracknell & Tony Fox (1999): Goose Populations of the Western Palearctic, Wetlands International, Wageningen.
  • Rutschke, Erich (1997): Wildgänse: Lebensweise - Schutz - Nutzung. Parey, Berlin, ISBN 3-8263-8478-4
  • Bergmann, Hans-Heiner, Martin Stock & Birgit ten Thoren (1994): Ringelgänse - arktische Gäste an unseren Küsten. - Aula, Wiebelsheim
  • Detlev Singer, Die Vögel Mitteleuropas, Kosmos Naturführer
  • Madge, Steve, Hilary Burn (1989): Wassergeflügel, Parey Verlag, Hamburg/Berlin
  • S. M. Uspenski: Die Wildgänse Nordeurasiens, Westarp Wissenschaften-Verlagsgesellschaft, Hohenwarsleben 2003, Nadruck vun de 1. Uplage vun 1965, ISBN 3-89432-756-1

Weblenken

Commons-logo.svg . Mehr Biller, Videos oder Audiodateien to’t Thema gifft dat bi Wikimedia Commons.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Rottgoos: Brief Summary ( الساكسونية الدنيا )

المقدمة من wikipedia emerging languages

De Rottgoos (Branta bernicla), ok Wittmoors oder Kringelgoos nömmt, is en lüttje Aart mank de Göse un warrt to de Seegöse (Branta) torekent. As all Göse höört se dor to de Aantenvagels mit to. Mank de Seegöse is se de lüttjeste un dunkerste. Bröden deit se in de Arktis in die Ieswöste un in de arktische Tundra in Eurasien un Noordamerika. In Düütschland steiht se as Wintergast an de Küst vun de Noordsee. Up ehren Treck un bi dat Overwintern hollt se sik sunnerlich an de See un an de Küst. Den Naam Rottgoos hett se vun ehr Ropen her, de as „Rott-Rott“ klingen deit.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Ware guiss ( الإسكتلنديون )

المقدمة من wikipedia emerging languages
 src=
Branta bernicla

The ware guiss (Branta bernicla) is a species o guiss o the genus Branta.

References

  1. BirdLife International (2012). "Branta bernicla". IUCN Reid Leet o Threatened Species. Version 2013.2. Internaitional Union for Conservation o Naitur. Retrieved November 26, 2013.CS1 maint: uises authors parameter (link)
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Ware guiss: Brief Summary ( الإسكتلنديون )

المقدمة من wikipedia emerging languages
 src= Branta bernicla

The ware guiss (Branta bernicla) is a species o guiss o the genus Branta.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Хардырҕас ( الساخية )

المقدمة من wikipedia emerging languages
 src=
Хардырҕас
 src=
Branta bernicla

Хардырҕас (нууч. черная казарка, лат. Branta bernicla) — кыра хаас. Дэҥҥэ көстөр. Хоту байҕал кытыытыгар уонна арыыларыгар уйаланар. Атыырын ыйааһына 1400—1750 г, тыһыта — 1250—1620.

Саха сиригэр икки популяциялаах. Дьааҥы уонна Халыма өрүстэр ыккардыларынааҕы хардырҕастар (5 тыһ. кэриҥэ көтөр) АХШ кытылыгар кыстыыллар, Өлүөнэ популяцията Дьоппуон арыыларыгар кыстыыр.

ССРС Кыһыл кинигэтигэр III категорияҕа киирэр этэ, Саха АССР Кыһыл кинигэтигэр — II категория.

Өссө маны көр

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Хардырҕас: Brief Summary ( الساخية )

المقدمة من wikipedia emerging languages
 src= Хардырҕас  src= Branta bernicla

Хардырҕас (нууч. черная казарка, лат. Branta bernicla) — кыра хаас. Дэҥҥэ көстөр. Хоту байҕал кытыытыгар уонна арыыларыгар уйаланар. Атыырын ыйааһына 1400—1750 г, тыһыта — 1250—1620.

Саха сиригэр икки популяциялаах. Дьааҥы уонна Халыма өрүстэр ыккардыларынааҕы хардырҕастар (5 тыһ. кэриҥэ көтөр) АХШ кытылыгар кыстыыллар, Өлүөнэ популяцията Дьоппуон арыыларыгар кыстыыр.

ССРС Кыһыл кинигэтигэр III категорияҕа киирэр этэ, Саха АССР Кыһыл кинигэтигэр — II категория.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging languages

Rothanze ( Zea )

المقدمة من wikipedia emerging_languages
 src=
Branta bernicla

De rothanze (Branta bernicla) is een hanze uut de femielje Anatidae uut 't heslacht Branta.

De rothanze is een zeêr doenkere hanze mie een zwarte kop en nikke bie een witt'n 'alsband en kont. De rik is doenkerhries en de buuk in sommihe hevall'n wit en ars zwart. Ze zien onheveêr 60 cm hroôt en dus vrie kleine voe een hanze, ok èn ze een kort'n staert.

Ondersoôrten

Der zien drie verschill'nde ondersoôrten die an soms as aparte soôrten worn beschouwd, naemelijk:

Iervan kom de hewone rothanze tiedens de broedtied voe in 't wessen van Siberië, en die overwinter in West-Europa, 't Vereênigd Konienkriek, Nederland en Duutsland, vurral langs de Noôrdzeê.

De witbuukrothanze, de soôrt mie een vee lichter'n buuk en flank'n, kom voe op Hroenland, Spitsberhen en Noôrdoôst-Canada, en overwinter in Denemarken, Ierland, de Vereênigde Staeten en 't noôrdoôssen van Iengeland.

De zwarte rothanze, de soôrt mie een zwarte bost en buuk, nog doenkerder as de hewone rothanze, kom voe in 't oôssen van Siberië en Canada en overwinter in 't wessen van de Vereênigde Staeten. Deze soôrte is af en toe ok in de Iese Moer te ziene.

Leefhebied

De rothanze leef in de winter vurral an de kust en langs de inamm'n van rivier'n, wir a 't en zeêhos (Zostera marina) eet en een bitje soôrten zeêwier. De rothanze eet zen eetn op 't land en in ondiep waeter. Are soôrten hanzen volhend eetn noe ok hewoon hos op weilan'n.

In de broedtied leef 'en op de toendra wir a 't plant'n eet as mossen en hos, ier bouw 't en een nist van hos, mistal op heuvelachtig terrein, wir an heêl tot oliefhroene eiers in worn eleid.

Heliekende soôrten

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging_languages

Rothanze: Brief Summary ( Zea )

المقدمة من wikipedia emerging_languages
 src= Branta bernicla

De rothanze (Branta bernicla) is een hanze uut de femielje Anatidae uut 't heslacht Branta.

De rothanze is een zeêr doenkere hanze mie een zwarte kop en nikke bie een witt'n 'alsband en kont. De rik is doenkerhries en de buuk in sommihe hevall'n wit en ars zwart. Ze zien onheveêr 60 cm hroôt en dus vrie kleine voe een hanze, ok èn ze een kort'n staert.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia emerging_languages

Brant (goose) ( الإنجليزية )

المقدمة من wikipedia EN

The brant or brent goose (Branta bernicla) is a small goose of the genus Branta. There are three subspecies, all of which winter along temperate-zone sea-coasts and breed on the high-Arctic tundra.

The Brent oilfield was named after the species.[3]

Description

Wintering at the Wadden Sea, Germany
Eggs, Collection Museum Wiesbaden

The brant is a small goose with a short, stubby bill. It measures 55–66 cm (22–26 in) long, 106–121 cm (42–48 in) across the wings and weighs 0.88–2.2 kg (1.9–4.9 lb).[4][5][6][7] The under-tail is pure white, and the tail black and very short (the shortest of any goose).

The species is divided into three subspecies:[8]

  • Dark-bellied brant goose B. b. bernicla (Linnaeus, 1758)
  • Pale-bellied brant goose B. b. hrota (Müller, 1776) (also known as light-bellied brent goose in Europe, and Atlantic brant in North America)
  • Black brant goose B. b. nigricans (Lawrence, 1846) (sometimes also known as the Pacific brant in North America)

Some DNA evidence suggests that these forms are genetically distinct; while a split into three separate species has been proposed, it is not widely accepted, with other evidence upholding their maintenance as a single species.

The body of the dark-bellied form B. b. bernicla is fairly uniformly dark grey-brown all over, the flanks and belly not significantly paler than the back. The head and neck are black, with a small white patch on either side of the neck. With a population of about 250000, it breeds on the Arctic coasts of central and western Siberia and winters in western Europe, with over half the population in southern England, the rest between northern Germany and north-western France.

The pale-bellied brant B. b. hrota appears blackish-brown and light grey in colour. The body is different shades of grey-brown all over, the flanks and belly are significantly paler than the back and present a marked contrast. The head and neck are black, with a small white patch on either side of the neck. The total population is about 250,000, with the main population breeding in northeastern Canada and wintering along the Atlantic coast of the U.S. from Maine to Georgia,[4] and two smaller populations, one breeding in Franz Josef Land, Svalbard, and northeastern Greenland and wintering in Denmark, northeast England, and Scotland, and the other breeding in the far-northeastern Canadian islands and wintering in Ireland, southwest England, and in a small but significant area, le Havre de Regnéville, centered on the Sienne Estuary in Manche (Northern France).[9] In Ireland it is recorded in winter from a number of areas including Lough Foyle, Strangford Lough, Tralee Bay and Castlemaine Harbour.[10][11][12]

The black brant B. b. nigricans appears blackish-brown and white in colour. This form is a very contrastingly black and white bird, with a uniformly dark sooty-brown back, similarly coloured underparts (with the dark colour extending furthest back of the three forms) and a prominent white flank patch; it also has larger white neck patches, forming a near-complete collar. The population of about 125,000 breeds in northwestern Canada, Alaska and eastern Siberia, and winters mostly on the west coast of North America from southern Alaska to California, but also some in east Asia, mainly Japan, also Korea and China. The population has been as high as 200,000 in 1981, and as low as 100,000 in 1987.[13]

The Asian populations of the black brant populations had previously been regarded as a separate subspecies B. b. orientalis based on purported paler upperparts coloration; however, it is generally now believed that this is not correct, and they are assigned to B. b. nigricans.

A fourth form (known variously as gray brant, intermediate brant, or grey-bellied brent goose) has been proposed, although no formal subspecies description has been made as yet, for a population of birds breeding in central Arctic Canada (mainly Melville Island), and wintering on Puget Sound on the American west coast around the U.S./Canada border. These birds are intermediate in appearance between black brant and pale-bellied brant, having brown upperparts and grey underparts which give less of a contrast with the white flank patch. It has also been proposed that, rather than being a separate subspecies, it is actually a result of interbreeding between these two forms, given that this population exhibits mixed characters.

Individual birds when wintering generally remain in loose family-groups, together with others of the same sub-species, but there is overlap in some areas (for example Western Europe, see above); and this is also true in the breeding colonies. Outside the breeding season, individuals with characteristics of any subspecies may occasionally turn up with regular migrants, and there has been debate as to whether this is related to migration routing accidents, or to breeding range overlap, or even interbreeding.

Habitat

In a defensive position
In flight

The brant goose was strictly coastal bird in winter, rarely leaving tidal estuaries, where it feeds on eelgrass (Zostera marina)[8] and the seaweed, sea lettuce (Ulva).[4][14] On the east coast of North America, the inclusion of sea lettuce is a recent change to their diet, brought about by a blight on eelgrass in 1931. This resulted in the near-extirpation of the brant. The few that survived changed their diet to include sea lettuce until the eelgrass eventually began to return. Brants have maintained this diet ever since as a survival strategy.[15] A similar collapse in eelgrass in Ireland in the 1930s also negatively impacted the population.[16] In recent decades, it has started using agricultural land a short distance inland, feeding extensively on grass and winter-sown cereals. It has been suggested that they learnt this behaviour by following other species of geese. Food resource pressure may also be important in forcing this change, as the world population increased over 10-fold to 400,000-500,000 by the mid-1980s, possibly reaching the carrying capacity of the estuaries. In the breeding season, it uses low-lying wet coastal tundra for both breeding and feeding. The nest is bowl-shaped, lined with grass and down, in an elevated location, often near a small pond.

The brant goose is one of the species to which the Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds applies.

Etymology

Branta is a Latinised form of Old Norse brandgás, "burnt (black) goose", and bernicla is the medieval Latin name for the barnacle.

The brant and the similar barnacle goose were previously considered one species, formerly believed to be the same creature as the crustacean.[17] That myth can be dated back to at least the 12th century. Gerald of Wales claimed to have seen these birds hanging down from pieces of timber, William Turner accepted the theory, and John Gerard claimed to have seen the birds emerging from their shells. This myth arose because in the 1100s the migration of birds was unknown, but it was known that none of these birds was ever seen nesting, nor were eggs found, nor were goslings seen.[18]

The legend persisted until the end of the 18th century. In County Kerry, until relatively recently, Catholics could eat this bird on a Friday because it counted as fish.[19]

References

  1. ^ BirdLife International (2016). "Branta bernicla". IUCN Red List of Threatened Species. 2016: e.T22679946A85966135. doi:10.2305/IUCN.UK.2016-3.RLTS.T22679946A85966135.en. Retrieved 12 November 2021.
  2. ^ Lewis, Tyler L.; Ward, David H.; Sedinger, James S.; Reed, Austin; Derksen, Dirk V.; Carboneras, Carles; Christie, David; Kirwan, Guy M. (4 March 2020). Billerman, Shawn M (ed.). "Brant (Branta bernicla)". Birds of the World. doi:10.2173/bow.brant.01.
  3. ^ "UK Brent Oil". One Financial Markets. Archived from the original on 15 February 2016. Retrieved 25 August 2014.
  4. ^ a b c "Norsk Polarinstitutt". Norsk Polarinstitutt. Retrieved 17 September 2020.
  5. ^ "Brant". All About Birds. Cornell Lab of Ornithology. Retrieved 18 October 2011.
  6. ^ "Brent Goose". Oiseaux-birds.com. Retrieved 18 October 2011.
  7. ^ Dunning, John Barnard (2007). CRC handbook of avian body masses (2nd ed.). Boca Raton: CRC Press. p. 38. ISBN 978-1-4200-6445-2. OCLC 310154556.
  8. ^ a b Ganter, Barbara (2000). "Seagrass (Zostera spp.) as food for brent geese (Branta bernicla): an overview" (PDF). Helgoland Marine Research. 54 (2–3): 63–70. doi:10.1007/s101520050003. S2CID 3832705. Retrieved 8 December 2021. (subspecies, breeding/wintering ranges with flyway maps, diet)
  9. ^ Maheo, Roger (1976). "The Brent Geese of France, with special reference to the Golfe du Morbihan". Wildfowl. 27: 45–53.
  10. ^ Ruttledge, R.F. 1966 Ireland's Birds their Distribution and Migration. H.F. & G. Witherby Ltd
  11. ^ "Brent Goose (Light-bellied)". BirdWatch Ireland. Retrieved 17 September 2020.
  12. ^ "Branta bernicla hrota Pale-bellied Brent Goose". www.habitas.org.uk. Retrieved 17 September 2020.
  13. ^ Slimbridge: Black Brant
  14. ^ "Brant". Audubon. 13 November 2014. Retrieved 17 September 2020.
  15. ^ Book of North American Birds. 1990.
  16. ^ "Where wild geese fly". The Irish Times. 17 August 2002. Retrieved 17 September 2020.
  17. ^ Jobling, James A (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. pp. 70, 77. ISBN 978-1-4081-2501-4.
  18. ^ Goose Barnacles: Undulating Creatures Retrieved 2011-11-28.
  19. ^ Cocker, Mark; Mabey, Richard (2005). Birds Britannica. London: Chatto & Windus. pp. 78–80. ISBN 0-7011-6907-9.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia EN

Brant (goose): Brief Summary ( الإنجليزية )

المقدمة من wikipedia EN

The brant or brent goose (Branta bernicla) is a small goose of the genus Branta. There are three subspecies, all of which winter along temperate-zone sea-coasts and breed on the high-Arctic tundra.

The Brent oilfield was named after the species.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia EN

Berniklo ( إسبرانتو )

المقدمة من wikipedia EO

La BernikloKolringa ansero (Branta bernicla) estas birdospecio de la genro de brantoj de la familio de Anasedoj. Ĝin karakterizas la tutnigra kapo inter anseroj.

Aspekto, specioj kaj subspecioj

 src=
Bernikloj vintrantaj ĉe Vadmaro, Germanio

La BernikloKolringa ansero (Branta bernicla) estas malgranda ansero longa kaj kun mallonga, fortika beko. Ĝi estas 55 – 66 cm longa, kun enverguro de 106 – 121 cm kaj pezo de 0.88 - 2.2 kg.[1][2][3] La subvosto estas tute blanka, kaj la vosto estas nigra kaj tre mallonga (la plej mallonga inter ĉiuj anseroj).

 src=
Branta bernicla - MHNT

La specio estas dividata en tri subspecioj:

  • Malhelventra berniklo Branta bernicla bernicla (Linnaeus, 1758)
  • Palventra berniklo Branta bernicla hrota (Müller, 1776) (foje konata ankaŭ kiel Helventra berniklo en Eŭropo, kaj kiel Atlantika branto en Nordameriko)
  • Nigra branto Branta bernicla nigricans (Lawrence, 1846) (foje konata ankaŭ kiel Pacifika branto en Nordameriko)

Kelkaj pruvoj per DNA sugestas, ke tiuj formoj estas genetike distingaj; dum oni proponis disigon en tri separatajn speciojn, tio ne estis ankoraŭ amplekse akceptita, ĉar aliaj pruvoj subtenas retenon kiel ununura specio.

 src=
Nomiga subspecio Malhelventra berniklo, Branta bernicla bernicla
 src=
Du ekzempleroj montrantaj la kontrastan blankan subvoston

La korpo de la Malhelventra formo estas preskaŭ uniforme malhelgrizbruna ĝenerale, la flankoj kaj ventro ne tre pli palaj ol la dorso. La kapo kaj la kolo estas nigraj, kun malgranda blanka makulo en ĉiu flanko de la kolo. Ili reproduktiĝas en marbordoj de Arkto de centra kaj okcidenta Siberio kaj vintras en okcidenta Eŭropo, kun ĉirkaŭ duono de la populacio en suda Anglio, kaj la resto inter norda Germanio kaj norda Francio.

La Palventra berniklo aspektas nigrecbruna kaj helgriza. La korpo havas diversajn nuancojn de grizbruna ĝenerale, la flankoj kaj ventro estas multe pli palaj ol la dorso kaj montras markatan kontraston. La kapo kaj kolo estas nigraj, kun malgranda blanka maulo en ĉiu flanko de la kolo. Ili reproduktiĝas en Lando de Francisko Jozefo, Svalbardo, Gronlando kaj nordorienta Kanado, kaj vintras en Danio, nordorienta Anglio, Irlando kaj la marbordo de Atlantiko en Usono el Majno al Georgio.

La Nigra branto aspektas nigrecbruna kaj blanka. Tiu formo estas tre kontraste nigrablanka birdo, kun uniforme malhelnigrecbruna dorso, similkoloraj subaj partoj (kun malhela koloro etende pleje ĉe la dorso inter la tri formoj) kaj elstara blanka flankomakulo; ĝi havas ankaŭ pli grandajn blankajn kolmakulojn, formante preskaŭ kompletan kolumon. Ili reproduktiĝas en nordokcidenta Kanado, Alasko kaj orienta Siberio, kaj vintras ĉefe en okcidenta marbordo de Nordameriko el suda Alasko al Kalifornio, sed ankaŭ kelkaj en orienta Azio, ĉefe en Japanio.

La aziaj populacioj de la Nigra branto estis iam konsiderataj separata subspecio orientalis baze sur pli palaj supraj partoj; tamen, ĝi estas ĝenerale nune konsiderata ke tio ne ĝustas.

Oni proponis kvaran formon (konata diverse kiel Griza branto, Intermeza brantoGrizventra branto), kvankam oni ne faris formalan subspecian priskribon ĝis nun, por populacio de birdoj reproduktantaj en centra arkta Kanado (ĉefe en la Insulo Melville), kaj vintranta en the Puĝeta Fjordo en la amerika okcidenta marbordo ĉe la limo inter Usono kaj Kanado. Tiuj birdoj estas intermezaj laŭ aspekto inter la Nigra branto kaj la Palventra branto, kaj havas brunajn suprajn partojn kaj grizajn subajn partojn, kio havigas malpli da kontrasto kun la blanka flankomakulo. Ĉar tiu populacio montras miksajn karakterojn, oni proponis anksu, ke, pli ol esti separata subspecio, ĝi estas fakte rezulto de interreproduktado inter tiuj du formoj.

Aspekto de la Malhelventra berniklo

Branta bernicla flying(ThKraft).jpg

La Berniklo (nomiga subspecio) grandas 55–60 cm; ĝi estas la plej malgranda kaj nigra el la maraj anseroj. Ties ventro estas griza, ne tiom nigreca kiom ĉe la Nigra branto kaj pli malhela ol ĉe la Helventra berniklo.

La kapo, kolo, brusto estas nigraj; la kapo malgranda, la kolo longa; la dorso estas malhele brunecgriza senstrieca. Blanka makulo sur la kolo vidiĝas kiel kolringo: tiu estas malpligranda ol tiu de la Nigra branto sed iom pli granda ol ĉe la Helventra berniklo. En flanko estas hela strieco pli malgranda ol ĉe la aliaj subspecioj. La suba vosto estas tre blanka kaj tre kontraste.

La junbirdoj ne havas tiun helan makulon.

Konduto

 src=
Berniklo en defenda sinteno montrante la blankan kolumon

Ĝi flugas grupe, rapide, senorde; nutroserĉas tage kaj nokte ĉe malprofundaj maroj.

Vivloko

Krom la kovada tempo, tiu holarktisa birdo vivas sur la maro. Ĝi ŝatas la marbordajn akvojn, tajdajn riverdeltojn kun marherbo (Zostera marina, Ulva ktp.).

Dum lastaj jardekoj, ĝi ekuzis agrikulturajn terojn mallongdistance interne, kie manĝas etende herbon kaj vintrajn cerealojn. Tio povas esti kutimmo lernita per sekvo al aliaj specioj de anseroj. Ankaŭ manĝopremo povas esti ankaŭ grava por konduki al tiu ŝangzo, ĉar la monda populacio kreskis al 400,000-500,000 meze de la 1980-aj jaroj, eble atingante ŝarĝokapablon de estuaroj. En la reprodukta sezono, ĝi uzas malaltan humidan marbordan tundron kaj por reproduktado kaj por manĝado. Ĝi nestas sur rokoj, tundro. La nesto estas bulforma, kovrita per herbo kaj lanugo, en alta loko, ofte sur malgranda lageto.

La Berniklo estas specio al kiu aplikiĝas la Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA).

Vidu ankaŭ

Referencoj

  1. Brant, Life History, All About Birds - Cornell Lab of Ornithology. Allaboutbirds.org. Alirita 2011-10-18.
  2. Brent Goose. Oiseaux-birds.com. Alirita 2011-10-18.
  3. CRC Handbook of Avian Body Masses by John B. Dunning Jr. (Editor). CRC Press (1992), ISBN 978-0849342585.
  • BirdLife International (2004). Branta bernicla. Internacia Ruĝa Listo de Endanĝeritaj Specioj, eldono de 2006. IUCN 2006. Elŝutita 11a Majo 2006. Kriterioj kial tiu specio estas Malplej Zorgiga
  • Wildfowl de Madge kaj Burn, ISBN 0-7470-2201-1
  • Shields, G. F. (1990). Analysis of mitochondrial DNA of Pacific Black Brant. The Auk 107: 620-623.
  • Syroechkovski, E. E., Zöckler, C. & Lappo, E. (1998). Status of Brent Goose in northwestern Yakutia, East Siberia. Brit. Birds 91: 565-572.

Plia legado

  • Bergmann, Hans-Heiner, Helmut Kruckenberg & Volkhard Wille (2006): Wilde Gänse - Reisende zwischen Wildnis und Weideland, G. Braun Verlag, Karlsruhe
  • Madsen, J., G. Cracknell & Tony Fox (1999): Goose Populations of the Western Palearctic, Wetlands International, Wageningen.
  • Rutschke, Erich (1997): Wildgänse: Lebensweise - Schutz - Nutzung. Parey, Berlin, ISBN 3-8263-8478-4
  • Bergmann, Hans-Heiner, Martin Stock & Birgit ten Thoren (1994): Ringelgänse - arktische Gäste an unseren Küsten. - Aula, Wiebelsheim
  • Detlev Singer, Die Vögel Mitteleuropas, Kosmos Naturführer
  • Madge, Steve, Hilary Burn (1989): Wassergeflügel, Parey Verlag, Hamburg/Berlin
  • S. M. Uspenski: Die Wildgänse Nordeurasiens, Westarp Wissenschaften-Verlagsgesellschaft, Hohenwarsleben 2003, Nachdruck der 1. Auflage von 1965, ISBN 3-89432-756-1

Identigo

  • Ebels, E. B. (1997) Identification of brent geese: a new feature. Dutch Birding 19(5): 232-236 (diferenco en ventrokoloro inter la diversaj formoj)

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia EO

Berniklo: Brief Summary ( إسبرانتو )

المقدمة من wikipedia EO

La Berniklo aŭ Kolringa ansero (Branta bernicla) estas birdospecio de la genro de brantoj de la familio de Anasedoj. Ĝin karakterizas la tutnigra kapo inter anseroj.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia EO

Branta bernicla ( الإسبانية، القشتالية )

المقدمة من wikipedia ES

La barnacla carinegra, barnacla de cara negra, barnacla cara negra o ganso de collar (Branta bernicla)[2]​ es una especie de ave anseriforme de la familia Anatidae propia del Holártico. Es un ganso que cría en territorios del Ártico, en Noruega, Rusia, Canadá, Alaska y Groenlandia, y migra para pasar el invierno en el sur, en las costas de Europa occidental, la costa atlántica de Estados Unidos, la costa pacífica de América del Norte y la costa del nordeste de Asia y Japón.

Taxonomía y etimología

 src=
Ejemplar de B. b. bernicla en Reino Unido.

La barnacla carinegra fue descrita científicamente por Carlos Linneo en 1758 en la décima edición de su obra Systema naturae, con el nombre de Anas bernicla,[3]​ que significa «pato barnacla». Posteriormente fue trasladado al género de gansos Branta, creado por el naturalista tirolés Giovanni Antonio Scopoli en 1769.[4]​ El nombre del género es la forma latinizada del término inglés, brant, que designa a esta especie.[5]

La etimología de su nombre común, barnacla, así como de la forma latinizada de su nombre científico, bernicla, procede del nombre inglés barnacle, de origen incierto,[6]​ que significa barnacla cariblanca. Algunos piensan que el término procede del sinónimo de barnacle, también aplicado a los crustáceos cirrípedos, por la creencia popular de que estos gansos nacían de las conchas de los balanos,[7][6]​ al desconocerse que se reproducían en el lejano ártico.

Se reconocen tres subespecies de barnacla carinegra:[8][4]

Descripción

 src=
Ejemplar de B. b. nigricans en Islandia.
 src=
Ejemplar de B. b. hrota en el noreste de Inglaterra.

La barnacla carinegra es un ganso pequeño de pico corto y grueso. Mide entre 55-66 cm de largo, con una envergadura alar de 106-121 cm, y pesa entre 0,88 y 2,2 kg.[9][10]​ Su plumaje es de tonos pardo grisáceos, con la cabeza y cuello negruzcos. Su bajo vientre y región caudal son de color blanco puro, en contrate con las réctrices negras de su corta corta, la más corta entre los gansos.

El cuerpo de la subespecie B. b. bernicla es bastante uniformemente pardo grisáceo en todas sus partes, sus flancos y la barriga no son significativamente más pálidos que el dorso. La cabeza y el cuello son negros, con manchas blancas en los laterales de la parte superior del cuello. La subespecie B. b. hrota en general tiene más variedad de tonos de pardo grisáceo en su cuerpo. Presentan un contraste marcado entre los tonos claros de sus flancos y vientre y su espalda oscura. Su cabeza y el cuello son negruzcos, con una mancha pequeña a cada lado del cuello. En cambio, en B. b. nigricans los tonos pardos negruzcos están más extendidos, y presenta grandes contrastes entre el blanco y los tonos negruzcos. Su espalda y sus partes inferiores son casi del mismo tono pardo negruzco, llegando las partes oscuras no solo más abajo sino también más atrás que en las otras formas, en cambio, tiene una gran mancha blanca prominente en el flanco. También tiene una lista irregular blanca en el cuello, mucho más prolongada que las demás subespecies, que forma un collar casi completo.

Distribución y hábitat

 src=
Cría en el ártico y migra a las costas del Holártico templado.
 src=
Tras la época de cría viven en bandadas en la costa.

La barnacla carinegra es un ave migratoria de larga distancia que cría en el Ártico, en la tundra costera de Eurasia y Norteamérica, incluidas Groenlandia y las demás islas árticas. Tras la época de cría viaja al sur para pasar el invierno, en las costas de Europa occidental, desde Dinamarca al norte de la península ibérica; la costa atlántica de Estados Unidos, la costa pacífica de América del Norte, desde el extremo sur de Canadá hasta Baja California, y la costa del noreste de China, Corea y Japón.

Esta especie solía ser un ave estrictamente costera en invierno, que rara vez abandonaba los estuarios de marea, donde se alimenta de hierba de mar (Zostera marina) y del alga lechuga de mar (Ulva). A finales del siglo XX, comenzó a usar las tierras agrícolas cercanas a la costa, para alimentarse de hierbas y cereales de invierno. Esta puede ser conducta aprendida de otras especies de gansos. La presión por falta de alimento también puede haber sido un importante aliciente para producir este cambio, dado que la población mundial se ha incrementado más de diez veces hasta alcanzar los 400 000-500 000 individuos hacia mediados de la década de 1980, posiblemente sobrepasando la capacidad de carga de los estuarios. En la estación de cría, usa las zonas costeras húmedas de la tundra tanto para alimentarse como para criar.

La barnacla carinegra es una de las especies a las cuales se aplica el Acuerdo sobre la Conservación de Aves Acuáticas Migratorias Africano-Euroasiático (AEWA).

Comportamiento

 src=
Una barnacla carinegra en posición defensiva.
 src=
Nido de barnacla carinegra.

Fuera de la época de cría las barnaclas carinegras viven agrupadas en grandes bandadas. Las bandadas de barnaclas carinegras no suelen volar en la típica formación en V, vuelan rápidamente pero sin alinearas. Sus rutas migratorias no están fijadas genéticamente, sino que los individuos de cada subpoblación tiene que aprender sus rutas. Las barbaclas carinegras se alimentan de hierba, musgos, líquenes y plantas acuáticas.

Las barnaclas son monógamas pero forman una nueva pareja si pierden a su compañero. La época de cría empieza en junio poco después de haber llegado a sus cuarteles de reproducción. Las barnaclas carinegras se reproducen colonialmente en la tundra costera ártica. También suelen criar en las islas costeras. Suelen anidar en pequeñas colonias situadas el lugares altos y secos de la tundra. No es infrecuente que aniden en las proximidades de las gaviotas y las rapaces, aunque no tan frecuentemente como los ánsares emperadores. Su nido tiene forma de cuenco, revestido internamente de hierba y plumón, situado en un lugar elevado. Habitualmente ponen de tres a cinco huevos. Los polluelos eclosionan tras 24 a 26 días de incubación, y su desarrollo tarda unos 40 días. Una vez que los polluelos nacen siguen a sus familias a los lagos, ríos y estuarios de la zona de cría. El vínculo de pareja desaparece en este periodo. Los machos dejan a las hembras tras la eclosión para agruparse en grupos de machos alejados. En este periodo se produce la muda dura desde mediados de julio hasta mediados de agosto.La muda completa comienza con la eclosión de los polluelos. El turno de la tarde que comienza a mediados de julio en aves adultas, dura aproximadamente hasta mediados de agosto, cuando los juveniles consiguen la capacidad de vuelo.[11]

Referencias

  1. BirdLife International (2012). «Branta bernicla». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2014.3 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 12 de febrero de 2013.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (1994). «Nombres en castellano de las aves del mundo recomendados por la Sociedad Española de Ornitología (Primera parte: Struthioniformes-Anseriformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 41 (1): 79-89. ISSN 0570-7358. Consultado el 12 de febrero de 2014.
  3. Caroli Linnæi. Systema naturæ per regna tria naturæ, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis Editio decima reformata 1758, Holmiæ, Impensis direct. Laurentii Salvii (Salvius publ.) p. 124.
  4. a b Peterson, A. P. Zoonomen. Zoological Nomenclature Resource - Anseriformes
  5. Branta en myEtimology.
  6. a b Barnacla en el diccionario de la RAE.
  7. Barnacle. Online Etymoloy diccionary.
  8. Frank Gill y David Donsker. Screamers, ducks, geese & swans. IOC World Bird List versión 5.1.
  9. Dunning, John B., Jr., ed. (1992). CRC Handbook of Avian Body Masses. CRC Press. ISBN 978-0-8493-4258-5.
  10. «Brent Goose». Oiseaux-birds.com. Consultado el 18 de octubre de 2011.
  11. S. M. Uspenski: Die Wildgänse Nordeurasiens, Westarp Wissenschaften-Verlagsgesellschaft, Hohenwarsleben 2003, p. 29 ISBN 3894327561

Bibliografía

  • Madge & Burn. Wildfowl. ISBN 0-7470-2201-1
  • Syroechkovski, E. E., Zöckler, C. & Lappo, E. 1998. Status of Brent Goose in northwestern Yakutia, East Siberia. Brit. Birds, 91: 565-572.
  • Ebels, E. B. (1997) Identification of brent geese: a new feature. Dutch Birding, 19(5): 232-236 (destaca las diferencias en el color de la barriga entre diversas formas).

 title=
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autores y editores de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia ES

Branta bernicla: Brief Summary ( الإسبانية، القشتالية )

المقدمة من wikipedia ES

La barnacla carinegra, barnacla de cara negra, barnacla cara negra o ganso de collar (Branta bernicla)​ es una especie de ave anseriforme de la familia Anatidae propia del Holártico. Es un ganso que cría en territorios del Ártico, en Noruega, Rusia, Canadá, Alaska y Groenlandia, y migra para pasar el invierno en el sur, en las costas de Europa occidental, la costa atlántica de Estados Unidos, la costa pacífica de América del Norte y la costa del nordeste de Asia y Japón.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autores y editores de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia ES

Mustlagle ( الإستونية )

المقدمة من wikipedia ET
 src=
Mustlagle
 src=
Mustlagle munad

Mustlagle (Branta bernicla) on partlaste sugukonda kuuluv linnuliik.

Teda võib näha ka Eestis.

Välislingid

Mustlagle andmebaasis eElurikkus Muuda Vikiandmetes

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Vikipeedia autorid ja toimetajad
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia ET

Mustlagle: Brief Summary ( الإستونية )

المقدمة من wikipedia ET
 src= Mustlagle  src= Mustlagle munad

Mustlagle (Branta bernicla) on partlaste sugukonda kuuluv linnuliik.

Teda võib näha ka Eestis.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Vikipeedia autorid ja toimetajad
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia ET

Branta musubeltz ( الباسكية )

المقدمة من wikipedia EU
 src=
яйце Branta bernicla

Branta musubeltza (Branta bernicla) anatidae familiako hegaztia da, Artikon bizi dena. Hegazti migratzailea da.

Hiru azpiespezie ditu[1]:

  • Branta bernicla bernicla
  • Branta bernicla hrota
  • Branta bernicla nigricans

Erreferentziak



Animalia Artikulu hau animaliei buruzko zirriborroa da. Wikipedia lagun dezakezu edukia osatuz.
(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipediako egileak eta editoreak
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia EU

Branta musubeltz: Brief Summary ( الباسكية )

المقدمة من wikipedia EU
 src= яйце Branta bernicla

Branta musubeltza (Branta bernicla) anatidae familiako hegaztia da, Artikon bizi dena. Hegazti migratzailea da.

Hiru azpiespezie ditu:

Branta bernicla bernicla Branta bernicla hrota Branta bernicla nigricans
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipediako egileak eta editoreak
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia EU

Sepelhanhi ( الفنلندية )

المقدمة من wikipedia FI
 src=
Branta bernicla

Sepelhanhi (Branta bernicla) on pienikokoinen hanhi.

Koko ja ulkonäkö

Sepelhanhi on pieni ja lyhytnokkainen hanhi, jonka höyhenpeite on mustanruskean ja valkean kirjava. Pää ja rinta mustat, kaulassa valkea sepel. Selkä harmaa, kupeet vaaleanharmahtavat. Alaperä on puhtaan valkoinen ja varsinainen pyrstö hyvin lyhyt. Pyrstön avulla sen voi erottaa mm. merihanhesta ja valkoposkihanhesta.

Pituus on 56–61 cm, siipien kärkiväli 115 cm, paino 1,0–2,2 kg.

Euroopan vanhin rengastettu sepelhanhi on ollut brittiläinen 28 vuoden 8 kuukauden ikäinen lintu.

Levinneisyys

Sepelhanhi pesii pohjoisilla merenrannoilla ja muuttaa Etelä-Suomen yli talvehtimaan. Pohjois-Amerikassa pesii alalaji nigricans, jolla lähes mustat kupeet, Itä-Kanadasta Huippuvuorille vaaleakupeinen alalaji hrota. Euroopan pesimäkanta asustaa Huippuvuorilla (noin 5 000 paria) ja Venäjällä Kaninin niemimaalla. Euroopassa talvehtii noin 320 000 sepelhanhea, joista 300 000 on kotoisin Venäjältä, pääosin Taimyrin niemimaalta. Maailmassa arvioidaan olevan noin 570 000 yksilöä. Sepelhanhi ei pesi Suomessa.[2]

Elinympäristö

Arktisten alueiden rannat ja tundra. Vetiset luhdat ja suot. Muuttoaikoina tavataan meri- ja järvialueilla. Kevätmuutto tapahtuu toukokuussa, jolloin Suomenlahden yli muuttaa muutamassa päivässä lähes koko Euroopassa talvehtinut populaatio. Syysmuutto tapahtuu pitemmän ajan kuluessa syys-lokakuussa, eikä kevätmuuttoon verrattavaa massatapahtumaa esiinny.

Lisääntyminen

Pesä on maassa, usein lammen rannalla. Sepelhanhi tekee 3–5 munaa, joita naaras hautoo 24–26 päivää. Poikaset ovat pesäpakoisia ja ne ovat lentokykyisiä noin 40 vuorokauden kuluttua kuoriutumisestaan. Parisuhde on monivuotinen, ja pari on hyvin pesäpaikkauskollinen. Sukukypsä 3-vuotiaana.

Ravinto

Pesimäalueilla laiduntaa ruohoa, sammalta ja jäkälää, sekä puolisukeltaa vesikasveja ja -hyönteisiä. Talvehtimisalueilla etenkin Zostera-suvun lajien juuret, korret ja lehdet ovat sepelhanhen suosiossa.

Lähteet

  1. BirdLife International: Branta bernicla IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. 2012. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 5.6.2014. (englanniksi)
  2. http://www.luonnossa.org/Lintulajit/Joutsenet_ja_hanhet/Sepelhanhi/sepelhanhi.html

Aiheesta muualla

  • Hottola, Petri 1984: Sepelhanhen Branta bernicla nigricans -rotu ensi kertaa Suomessa. - Lintumies 3.1984 s. 102-105. LYL.
  • Rosendahl, Leo & Saarinen, Eino 1980: Havainto sepelhanhiparven levähtämisestä Hirvensalmen Puulavedellä. - Lintumies 4.1980 s. 181. LYL.
  • Wiss, Kai & Andersson, Göran 1979: Prutgäss Branta bernicla kolliderade med färja. - Ornis Fennica 56:172.
  • Sepelhanhi Lintukuva.fi-verkkopalvelussa
  • LuontoPortti: Sepelhanhi (Branta bernicla)
  • ITIS: Branta bernicla (englanniksi)
  • Lisätietoa sepelhanhesta (englanniksi)
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedian tekijät ja toimittajat
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia FI

Sepelhanhi: Brief Summary ( الفنلندية )

المقدمة من wikipedia FI
 src= Branta bernicla

Sepelhanhi (Branta bernicla) on pienikokoinen hanhi.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedian tekijät ja toimittajat
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia FI

Bernache cravant ( الفرنسية )

المقدمة من wikipedia FR

Branta bernicla

 src=
Branta bernicla - MHNT

La Bernache cravant (Branta bernicla) est une espèce d'oiseaux migrateurs appartenant à la famille des Anatidae.

Description

Facilement identifiable, la Bernache cravant ressemble à une petite oie à dominante sombre. En effet, la tête, le cou, la poitrine, la queue, le bec et les pattes sont noirs tandis que le dessus du corps est gris brun avec des bordures claires. Le dessous du corps et les ailes sont gris brunâtre. Les sus et les sous-caudales sont blanches. Les iris sont brun foncé.

L'adulte se distingue du jeune par la tache blanche qu'il arbore de chaque côté du cou, formant une cravate d'où est tiré le nom spécifique français.

Cet oiseau mesure entre 51 et 66 cm de longueur pour une envergure de 105 à 117 cm et une masse de 1,2 à 1,7 kg[1].

Habitat

 src=
Répartition géographique
Selon les sous-espèces de Branta bernicla :
  • zone de reproduction
  • zone d'hivernage
  • routes migratoires
Pour les sous-espèces, voir la légende dans l'image

La zone de nidification s'étend dans la toundra de tout l'hémisphère nord. Selon les populations, la Bernache cravant hiverne en Europe, dans le Sud des États-Unis ou en Asie_du_Nord-Est. Elle apprécie particulièrement les zones humides et salées. Elle fréquente principalement des vasières dans des abris naturels, le plus souvent en bandes qui peuvent atteindre plusieurs centaines d'individus, fouillant l'estran à marée basse pour se gaver d'ulves (algue verte communément appelée "laitue de mer") et se regroupant en reposoir de haute mer sur l'eau à marée haute.

La bernache cravant à ventre sombre (B.bernicla bernicla) peut être observée en hivernage de novembre à mars tout le long de la côte atlantique française, notamment dans le Finistère : l'anse de Penfoulic au Cap-Coz à Fouesnant, l'anse de Goulven ; sur les Côtes-d'Armor : à Saint-Jacut-de-la-Mer, à l'embouchure du Trieux mais aussi à Kerpalud, à côté du port de Paimpol, ou en Baie de Saint-Brieuc ; et également en colonies très importantes tout autour de l'Île de Ré en Charente-Maritime et sur le Bassin d'Arcachon[2].
Par ailleurs la forme à ventre pâle (B.b.hrota, se reproduisant au Canada) hiverne en France d'octobre à avril autour du havre de Regnéville (la baie de Sienne), alors qu'elle est assez répandue ailleurs (sud-ouest Angleterre, Irlande).

Biologie

La reproduction a lieu au mois de juin. La bernache cravant niche en petites colonies, souvent sur des îles. Le départ en migration a lieu dès la fin du mois de septembre. En hiver elle s'associe souvent au canard siffleur.

C'est une espèce avant tout marine que l'on rencontre rarement en eaux douces. Sur les lieux d'hivernage, la bernache cravant est un herbivore strict, essentiellement spécialisé sur deux phanérogames de l’estran : les zostères marine et naine (Zostera marina et Z. noltii). Cette dépendance fut à l’origine de sa raréfaction dans le second tiers du XXe siècle, à la suite de la forte diminution des surfaces d’herbiers à zostère dans les années 1930. Mais avec l’augmentation des effectifs des bernaches dans les années 1970, on a observé des modifications de leur comportement alimentaire. Ainsi au cours de l’hiver et selon les secteurs occupés, les bernaches vont consommer préférentiellement Zostera sp. avant de se reporter sur une ressource alternative comme des Ulvaceae ou encore sur les herbus ou prés-salés[3]. Depuis quelques dizaines d’années, les bernaches ont élargi la gamme de leurs ressources alimentaires en stationnant de façon plus prononcée sur des prairies pâturées ou encore des céréales d’hiver. Ceci pourrait expliquer qu'alors que de nombreuses autres espèces d'oiseaux marins ou des zones humides régressent, cette espèce soit localement en forte augmentation (sur la côte ouest de l'Amérique du nord notamment[4]).

Population

La population mondiale est évaluée à environ 500 000 individus, très variable selon les années. La France accueille selon les années près de 50 % de la sous-espèce au ventre sombre, et 1% de la sous-espèce au ventre clair (sources ONCFS 08/2010, GONm et M-N 2020).

Protection

Rotgans.jpg

La Bernache cravant bénéficie d'une protection totale sur le territoire français depuis l'arrêté ministériel du 17 avril 1981 relatif aux oiseaux protégés sur l'ensemble du territoire. Il est donc interdit de la détruire, la mutiler, la capturer ou l'enlever, de la perturber intentionnellement ou de la naturaliser, ainsi que de détruire ou enlever les œufs et les nids, et de détruire, altérer ou dégrader son milieu. Qu'elle soit vivante ou morte, il est aussi interdit de la transporter, colporter, de l'utiliser, de la détenir, de la vendre ou de l'acheter.

L'arrêté du 17 avril 81 a été remplacé par celui d'octobre 2009 pour être en conformité avec le règlement européen. Les interdictions ne concernent que les oiseaux sauvages vivant dans le milieu naturel. Les sujets nés et élevés en captivité, identifiés, peuvent être cédés librement dans tout l'espace de l'Union Européenne et même exportés.

Sous-espèces

 src=
Sous-espèce B. b. hrota.
 src=
Sous-espèce B. b. nigricans.

D'après Alan P. Peterson, cette espèce est constituée des trois sous-espèces suivantes :

  • Branta bernicla bernicla (Linnaeus, 1758), la bernache cravant à ventre sombre ;
  • Branta bernicla hrota (O.F. Muller, 1776), la bernache cravant à ventre pâle ;
  • Branta bernicla nigricans (Lawrence, 1846) se reproduisant en Alaska et dans la Sibérie orientale, et hivernant le long des côtes de l'océan Pacifique jusqu'en Basse-Californie et en Chine, appelée la bernache du Pacifique ou bernache noire.

Une quatrième forme à ventre gris (grey-bellied brant) subsiste au Canada. Elle n'est pas confirmée en tant que sous-espèce, étant peut-être une forme intermédiaire entre les sous-espèces hrota et nigricans.

Le statut des sous-espèces de cette bernache a historiquement été le sujet de débats : au moyen-âge cette espèce était confondue avec la bernache nonnette, et ces deux espèces étaient censées naître de coquillages ; et plus récemment la bernache du Pacifique a été appelée orientalis et la forme à ventre gris nigricans.

Notes et références

  1. (en) A. Reed, D. H. Ward, D. V. Derksen et J. S. Sedinger, « Brant (Branta bernicla) », The Birds of North America Online,‎ 1998 (ISSN , DOI , lire en ligne, consulté le 18 janvier 2019)
  2. « La Bernache cravant, histoire naturelle d'un oiseau migrateur », (brochure de 16 p. en 11 chapitres, réalisée par la LPO d'Aquitaine), sur www.faune-aquitaine.org (consulté le 9 août 2017)
  3. Eutrophisation littorale et conservation de l’avifaune aquatique : le cas de la Bernache cravant (Branta bernicla bernicla) hivernant en baie de Saint-Brieuc (Ponsero A. et al.,2009)
  4. Bower, J. L. (2009). Changes in marine bird abundance in the Salish Sea: 1975 to 2007. Marine Ornithology, 37, 9-17 (PDF, 10 p)

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia FR

Bernache cravant: Brief Summary ( الفرنسية )

المقدمة من wikipedia FR

Branta bernicla

 src= Branta bernicla - MHNT

La Bernache cravant (Branta bernicla) est une espèce d'oiseaux migrateurs appartenant à la famille des Anatidae.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia FR

Cadhan ( الأيرلندية )

المقدمة من wikipedia GA

Is gé atá dúchasach don leathsféar thuaidh é an cadhan (Branta bernicla). Síolraíonn sé san Artach ard, agus déanann imirce do chóstaí measartha ó thuaidh sa gheimhreadh. Itheann sé an féar mara, an mhiléarach, den chuid is mó. Is annamh a neadaíonn sé i mbraighdeanas, ní hionann agus an chuid is mó de na géanna eile.

 src=
Tá an t-alt seo bunaithe ar ábhar as Fréamh an Eolais, ciclipéid eolaíochta agus teicneolaíochta leis an Ollamh Matthew Hussey, foilsithe ag Coiscéim sa bhliain 2011. Tá comhluadar na Vicipéide go mór faoi chomaoin acu beirt as ucht cead a thabhairt an t-ábhar ón leabhar a roinnt linn go léir.


Ainmhí
Is síol ainmhí é an t-alt seo. Cuir leis, chun cuidiú leis an Vicipéid.
Má tá alt níos forbartha le fáil i dteanga eile, is féidir leat aistriúchán Gaeilge a dhéanamh.


ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Údair agus eagarthóirí Vicipéid
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia GA

Cadhan: Brief Summary ( الأيرلندية )

المقدمة من wikipedia GA


Ainmhí Is síol ainmhí é an t-alt seo. Cuir leis, chun cuidiú leis an Vicipéid.
Má tá alt níos forbartha le fáil i dteanga eile, is féidir leat aistriúchán Gaeilge a dhéanamh.


ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Údair agus eagarthóirí Vicipéid
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia GA

Ganso cabecinegro ( الجاليكية )

المقدمة من wikipedia gl Galician

O ganso cabecinegro[2] ou ganso de cara negra[3] (Branta bernicla) é unha especie de ave anseriforme da familia Anatidae propia do Holártico. É un ganso que cría en territorios do Ártico, en Noruega, Rusia, Canadá, Alasca e Groenlandia, e migra para pasar o inverno máis ao sur, ns costas de Europa occidental, a costa atlántica de Estados Unidos, a costa pacífica de América do Norte e a costa do nordeste de Asia e Xapón.

Taxonomía e etimoloxía

 src=
Exemplar de B. b. bernicla en Reino Unido.

O ganso cabecinegro foi descrito cientificamente por Carl Linnaeus en 1758 na décima edición da súa obra Systema naturae, co nome de Anas bernicla.[4] Posteriormente foi trasladado ao xénero de gansos Branta, creado polo naturalista tirolés Giovanni Antonio Scopoli en 1769.[5] O nome do xénero é a forma latinizada do termo inglés brant, procedente do antigo noruegués brandgás, 'ganso queimado (negro)', que designaba esta especie.[6] O nome específico bernicla vén de barnacle, nome que se lle daba ao ganso sangano, que é o mesmo nome que se lle dá en inglés aos percebes, xa que unha lenda considerba que procedían das súas cunchas, ao descoñecerse que se reproducían no Ártico.[7]

Recoñécense tres subespecies de ganso cabecinegro:[5][8]

Descrición

 src=
Exemplar de B. b. nigricans en Islandia.
 src=
Exemplar de B. b. hrota no nordés de Inglaterra.

É un ganso pequeño de bico curto e groso. Mide entre 55 e 66 cm de longo, cunha envergadura alar de 106 a 121 cm, e pesa entre 0,88 e 2,2 kg.[9][10] A súa plumaxe é de tons pardo griseiros, coa cabeza e pescozo anegrados. A parte ventral e rexión caudal son de cor branco puro, en contraste coas plumas rectrices negras da súa curta cola, a máis curta entre os gansos.

O corpo da subespecie B. b. bernicla é case uniformemente pardo griseiro en todas as súas partes, os seus flancos e a barriga non son significativamente máis claros que o dorso. A cabeza e o pescozo son negros, con manchas brancas nas partes laterais da parte superior do pescozo. A subespecie B. b. hrota en xeral ten máis variedade de tons pardo griseiros no seu corpo. Presentan un contraste marcado entre os tons claros dos flancos e ventre e o seu dorso escuro. A cabeza e pescozo son anegrados, cunha mancha pequeña a cada lado do pescozo. En cambio, en B. b. nigricans os tons pardos anegrados están máis estendidos, e presenta grandes contrastes entre o branco e os tons negros. O dorso e partes inferiores son case do mesmo ton pardo anegrado, chegando as partes escuras non só máis abaixo senón tamén máis atrás que nas outras formas, en cambio, ten unha gran mancha branca prominente no flanco. Tamén ten unha banda irregular branca no pescozo, moito máis prolongada que as demais subespecies, que forma un colar case completo.

Distribución e hábitat

 src=
Cría no Ártico e migra ás costas do Holártico temperado.
 src=
Trala época de cría viven en bandadas na costa.

É unha ave migratoria de longa distancia que cría no Ártico, na tundra costeira de Eurasia e Norteamérica, incluídas Groenlandia e as demais illas árticas. Trala época de cría viaxa ao sur para pasar o inverno, nas costas de Europa occidental, desde Dinamarca ao norte da península Ibérica (tamén visita Galicia); a costa atlántica de Estados Unidos, a costa pacífica de América do Norte, desde o extremo sur do Canadá ata Baixa California e a costa do nordés da China, Corea e Xapón.

Esta especie adoitaba ser unha ave estritamente costeira en inverno, que rara vez abandonaba os esteiros de marea, onde se alimenta de Zostera marina e de algas Ulva. Porén, a finais do século XX, comenzou a usar as terras agrícolas próximas á costa, para alimentarse de herbas e cereais de inverno. Esta pode ser unha conduta aprendida doutras especies de gansos. A presión por falta de alimento tamén puido ser un importante estímulo para producir este cambio, dado que a poboación mundial se incrementou máis de dez veces ata alcanzar os 400 000-500 000 individuos contra mediados da década de 1980, posiblemente superando a capacidade de carga dos esteiros. Na estación de cría, usa as zonas costeiras húmidas da tundra tanto para alimentarse coma para criar.

É unha das especies ás que se aplica o Acordo sobre a Conservación de Aves Acuáticas Migratorias Africano-Euroasiático (AEWA).

Comportamento

 src=
Un ganso cabecinegro en posición defensiva.
 src=
Niño de ganso cabecinegro.

Fóra da época de cría, estas aves viven agrupadas en grandes bandadas. As bandadas desta especie non adoitan voar na típica formación en V, senón que voan rapidamente mais sen aliñarse. As súas rutas migratorias non están fixadas xeneticamente, senón que os individuos de cada subpoboación teñen que aprender as súas rutas. Aliméntanse de herba, musgos, liques e plantas acuáticas.

Son monógamos pero forman unha nova parella se perden o seu compañeiro. A época de cría empeza en xuño pouco despois de que chegan aos seus terreos de reprodución. Os gansos cabecinegros reprodúcense en colonias na tundra costeira ártica. Tamén adoitan criar nas illas costeiras. Normalmente forman pequenas colonias de nidificación situadas en lugares altos e secos da tundra. Non é infrecuente que fagan os niños nas proximidades de onde hai gaivotas e as rapaces, aínda que non tan frecuentemente coma os gansos Anser canagicus. O seu niño ten forma de cunca, revestido internamente de herba e penuxe, situado nun lugar elevado. Habitualmente poñen de tres a cinco ovos. Os polos eclosionan tras 24 a 26 días de incubación e o seu desenvolvemento tarda uns 40 días. Unha vez que nacen os polos seguen ás súas familias aos lagos, ríos e esteiros da zona de cría. O vínculo de parella desaparece neste período. Os machos deixan as femias trala eclosión para xuntarse en grupos de machos. Neste período prodúcese a muda, que dura desde mediados de xullo ata mediados de agosto. En agosto as crías adquiren a capacidade de voo.[11]

Notas

  1. BirdLife International (2012). "Branta bernicla". Lista Vermella de especies ameazadas. Versión 2014.3 (en inglés). Unión Internacional para a Conservación da Natureza. Consultado o 12 de febreiro de 2013.
  2. Penas Patiño, Xosé M.; Pedreira López, Carlos (setembro de 2004). Guía das aves de Galicia. Ilustrado por Calros Silvar (2ª ed.). A Coruña: Baía Edicións. ISBN 84-96128-69-5.
  3. Conde Teira, M. A. (1999). "Nomes galegos para as aves ibéricas: lista completa e comentada" (PDF). Chioglossa (A Coruña) 1: 121–138. Arquivado dende o orixinal (PDF) o 15 de marzo de 2016. Consultado o 28 de setembro de 2016.
  4. Caroli Linnæi. Systema naturæ per regna tria naturæ, secundum classses, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis Editio decima reformata 1758, Holmiæ, Impensis direct. Laurentii Salvii (Salvius publ.) p. 124.
  5. 5,0 5,1 Peterson, A. P. Zoonomen. Zoological Nomenclature Resource - Anseriformes
  6. Jobling, James A (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. pp. 77, 225. ISBN 978-1-4081-2501-4.
  7. Barnacle. Online Etymoloy diccionary.
  8. Frank Gill e David Donsker. Screamers, ducks, geese & swans. IOC World Bird List versión 5.1.
  9. Dunning, John B., Jr., ed. (1992). CRC Handbook of Avian Body Masses. CRC Press. ISBN 978-0-8493-4258-5.
  10. "Brent Goose". Oiseaux-birds.com. Consultado o 18 de outubro de 2011.
  11. S. M. Uspenski: Die Wildgänse Nordeurasiens, Westarp Wissenschaften-Verlagsgesellschaft, Hohenwarsleben 2003, p. 29 ISBN 3894327561

Véxase tamén

Bibliografía

  • Madge & Burn. Wildfowl. ISBN 0-7470-2201-1
  • Syroechkovski, E. E., Zöckler, C. & Lappo, E. 1998. Status of Brent Goose in northwestern Yakutia, East Siberia. Brit. Birds, 91: 565-572.
  • Ebels, E. B. (1997) Identification of brent geese: a new feature. Dutch Birding, 19(5): 232-236 (destaca as diferenzas en cor da barriga entre diversas formas).

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autores e editores de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia gl Galician

Ganso cabecinegro: Brief Summary ( الجاليكية )

المقدمة من wikipedia gl Galician

O ganso cabecinegro ou ganso de cara negra (Branta bernicla) é unha especie de ave anseriforme da familia Anatidae propia do Holártico. É un ganso que cría en territorios do Ártico, en Noruega, Rusia, Canadá, Alasca e Groenlandia, e migra para pasar o inverno máis ao sur, ns costas de Europa occidental, a costa atlántica de Estados Unidos, a costa pacífica de América do Norte e a costa do nordeste de Asia e Xapón.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autores e editores de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia gl Galician

Margæs ( الآيسلندية )

المقدمة من wikipedia IS

Margæs (fræðiheiti: Branta bernicla) er smávaxin gæsategund, um 60 sm löng. Stélið er svart og mjög stutt. Margæsir skiptast í þessar þrjár undirtegundir:

Austræn margæs verpir við strendur á heimskautasvæðum í mið- og vestur-Síberíu og hefur vetursetu í vestur-Evrópu.

Margæsin sem er ljós á kvið verpir á Franz Josef Land, Svalbarða, Grænlandi og norðaustur-Kanada og hefur vetursetu í Danmörku, norðaustur-Englandi, Írlandi og Atlantshafsströnd Bandaríkjanna frá Maine til Georgíu.

Vestræn margæs verpir í Norðvestur-Kanada, Alaska og Austur-Síberíu og hefur vetursetu aðallega á vesturströnd Norður Ameríku frá suður Alaska til Kaliforníu en einnig í austur Asíu, aðallega í Japan.

Búsvæði

Að vetrarlagi voru margæsir til skamms tíma einvörðungu strandfuglar og héldu til við sjó þar sem þær lifðu á marhálmi og þangi en átu einnig þörunga og smádýr. Kjörsvæði margæsa eru grunnir og skjólgóðir firðir og vogar þar sem eru lífríkar leirufjörur. Síðustu áratugi hafa margæsir einnig sótt í nýræktuð tún og ræktarland skammt frá sjó þar sem þær lifa á grasi og vetrarsánu korni. Þetta er hugsanlega hegðun sem margæsir hafa lært af öðrum gæsategundum.

Farleið margæsa við Ísland

Margæsir eru alfriðaðar á Íslandi. Þær eru fargestir á Íslandi og hafa hér viðkomu á leið til og frá varpstöðvum sínum í heimsskautahéruðum NA-Kanada. Fyrstu fuglarnir koma frá Írlandi í byrjun apríl og þeim fjölgar jafnt og þétt til 10. maí en þá er hámarki náð. Gæsirnar eru við strendur Faxaflóa og við sunnanverðan Breiðafjörð þangað til þær fljúga á brott síðustu daga maímánaðar. Þær fara héðan um 3000 km leið á varpstöðvar og er algengt að þær fljúgi þá leið í einni lotu á þremur sólarhringum. Leið þeirra liggur yfir Grænlandsjökul í allt að 2400 metra hæð yfir sjó. Þetta flug er mjög erfitt fyrir margæsirnar, þær eru spikfeitar, þær hafa safnað orkuforða og eiga því í erfiðleikum með að ná nógu mikilli flughæð til að komast yfir jökulinn.

Margæsir flytja með sér orkuforða af farstöð sinni á Íslandi til varpstöðva. Sú orka nýtist þeim við varp skömmu eftir komu á varpstöðvar. Staðsetning Íslands og milt loftslag gerir skilyrði til forðasöfnunar fyrir áframhaldandi flug mjög hagstæð og ráða miklu um viðgang stofnsins.

Árið 2018 fannst varp hjá margæs á Bessastaðanesi. Er að í fyrsta sinn sem vitað er um slíikt á Íslandi. [1]

Heimildir

Wikimedia Commons er með margmiðlunarefni sem tengist
  1. Gæti leitt til íslensks stofns margæsa Rúv, skoðað 14. júní 2018.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Höfundar og ritstjórar Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia IS

Margæs: Brief Summary ( الآيسلندية )

المقدمة من wikipedia IS

Margæs (fræðiheiti: Branta bernicla) er smávaxin gæsategund, um 60 sm löng. Stélið er svart og mjög stutt. Margæsir skiptast í þessar þrjár undirtegundir:

Austræn margæs (Branta bernicla bernicla) - dökk á kvið Branta bernicla hrota - ljós á kvið Vestræn margæs (Branta bernicla nigricans) - svört á kvið

Austræn margæs verpir við strendur á heimskautasvæðum í mið- og vestur-Síberíu og hefur vetursetu í vestur-Evrópu.

Margæsin sem er ljós á kvið verpir á Franz Josef Land, Svalbarða, Grænlandi og norðaustur-Kanada og hefur vetursetu í Danmörku, norðaustur-Englandi, Írlandi og Atlantshafsströnd Bandaríkjanna frá Maine til Georgíu.

Vestræn margæs verpir í Norðvestur-Kanada, Alaska og Austur-Síberíu og hefur vetursetu aðallega á vesturströnd Norður Ameríku frá suður Alaska til Kaliforníu en einnig í austur Asíu, aðallega í Japan.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Höfundar og ritstjórar Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia IS

Branta bernicla ( الإيطالية )

المقدمة من wikipedia IT
 src=
Branta bernicla

L'oca colombaccio (Branta bernicla Linnaeus, 1758) (G.U. delle Comunità europee N. L 319 / 3 DIRETTIVA DEL CONSIGLIO del 19 ottobre 1981 (81/854/CEE) che adatta la direttiva (79/409/CEE) concernente la conservazione degli uccelli selvatici), è un uccello della famiglia Anatidae.

Descrizione

 src=
Oca colombaccio in posizione difensiva.
 src=
Oca colombaccio in volo.

L'oca colombaccio è la più piccola delle cosiddette oche nere (genere Branta), caratterizzate da un disegno bianco e nero (talvolta comprendente anche altri colori) sulla testa e sul collo, diverso da specie a specie. Raggiunge un massimo di 65 centimetri di lunghezza. Per quel che riguarda il piumaggio, il suo aspetto è molto simile a quello della più nota oca del Canada; se ne distingue tuttavia facilmente per le dimensioni nettamente inferiori e per il fatto che il segno bianco sul sottogola, grande ed evidente nella specie americana, in questa specie è appena accennato. Anche la colorazione della parte anteriore è diversa, in quanto nell'oca colombaccio il nero del collo si prolunga a coprire tutto il petto, che è invece candido nell'oca canadese[2].

Distribuzione e habitat

A differenza di altre oche, più legate alle praterie umide e ai laghi, l'oca colombaccio è un uccello prettamente marino. I siti di nidificazione comprendono due aree geografiche distinte, l'una situata sulle coste della Siberia orientale e l'altra nell'alto Atlantico (Groenlandia, isole Svalbard e Canada orientale. Entrambe le popolazioni svernano sulle coste del Mare del Nord e del Mar d'Irlanda, in gruppetti sparsi che, poco prima di intraprendere la migrazione, si riuniscono in stormi numerosi[3].

Note

  1. ^ (EN) BirdLife International 2009, Branta bernicla, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020.
  2. ^ CyberNatural Software Group at the University of Guelph, Brant, Branta bernicla, su Canada's Aquatic Environments.
  3. ^ Cfr. F. Mezzatesta - L. Dotti, Uccelli d'Europa, Nord Africa, Medio Oriente e Accidentali, Edagricole, Bologna 1999, alla voce Oca colombaccio (pagg. 40-41)

Bibliografia

  • Madge and Burn Wildfowl ISBN 0-7470-2201-1
  • Shields, G. F. (1990). Analysis of mitochondrial DNA of Pacific Black Brant. The Auk 107: 620-623.
  • Syroechkovski, E. E., Zöckler, C. & Lappo, E. (1998). Status of Brent Goose in northwestern Yakutia, East Siberia. Brit. Birds 91: 565-572.

 title=
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autori e redattori di Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia IT

Branta bernicla: Brief Summary ( الإيطالية )

المقدمة من wikipedia IT
 src= Branta bernicla

L'oca colombaccio (Branta bernicla Linnaeus, 1758) (G.U. delle Comunità europee N. L 319 / 3 DIRETTIVA DEL CONSIGLIO del 19 ottobre 1981 (81/854/CEE) che adatta la direttiva (79/409/CEE) concernente la conservazione degli uccelli selvatici), è un uccello della famiglia Anatidae.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autori e redattori di Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia IT

Paprastoji berniklė ( اللتوانية )

المقدمة من wikipedia LT
Binomas Branta bernicla

Paprastoji berniklė (Branta bernicla) – žąsinių (Anseriformes) būrio paukštis.

Išvaizda

Paprastoji berniklė truputį didesnė už didžiąją antį. Nuo žąsų skiriasi tamsia, beveik juoda spalva. Iš arti atpažįstama iš juodų kaklo dėmių. Patinas ir patelė juosvai rudi. Galva, kaklas, pagurklis, nugaros priekinė dalis, sparnų dengiamosios ir didžiosios plasnojamosios plunksnos juodos. Kaklo šonuose yra po skersinę baltą dėmę. Krūtinė ir kūno šonai tamsiai pilki. Pilvinė pusė balta. Snapas ir kojos juodi. Rainelė ruda. Jaunikliai pilkesni už suaugusius paukščius, dėmės kaklo šonuose vos pastebimos arba jų visai nėra.

Paplitimas

Paplitusi Azijos ir Šiaurės Amerikos arktinėse pakrantėse. Gyvena daugelyje Arkties salų. Žiemoja piečiau esančių vandenynų pakrantėse.

Negausiai stebima Vakarų Lietuvoje.

Biologija

Peri šiauriniame pajūryje arba upių slėniuose, žemupiuose. Kartais įsikuria ir toliau tundros lygumose, kuriose gausu žolinės augalijos, samanų ir krūmokšnių. Mėgsta nedidelius pelkėtus ežerėlius. Migracijų periodu ir žiemodamos laikosi pajūrio seklumose ir užtakiuose. Rečiau nuklysta į žemyninę dalį, į vidaus vandenis.

Sausumoje labai gerai ir vikriai bėgioja, moka greitai pasislėpti. Vandenyje gerai plaukioja, tačiau nenardo. Migracijų metu skrenda išsirikiavusios vingiuota linija, o vietoje perskrenda netvarkingu būriu. Balsas gana aštrus, šaižus.

Parskridusios kai kurios poros jau po 10 dienų turi lizdus ir deda pirmuosius kiaušinius. Peri kolonijomis, lizdai būna netoli vienas nuo kito. Dėtyje paprastai būna 3–6 kiaušiniai, sveriantys apie 70 gramų. Patelė peri kiaušinius apie 25 dienas, patinas visą perėjimo laiką laikosi netoli lizdo. Jaunikliams išsiritus, visa šeima keliauja į artimiausią vandens telkinį – ežerą, upės senvagę, užtakį.

Tik parskridus iš žiemaviečių, tundroje ežerai ir pelkės dar būna užšalę, todėl paprastosios berniklės maitinasi nuo žemės ir akmenų gramdydamos samanas bei kerpes. Vėliau skabo pirmuosius žolių daigus, vasarą lesa tundros augalų vegetatyvines dalis. Ežeruose, upėse, pajūryje maitinasi vandens augalais, sulesa daug moliuskų, vėžiagyvių, vabzdžių ir lervų.


Vikiteka

Šaltiniai

  • Lietuvos fauna: paukščiai, 1 knyga. Sud. V. Logminas. – Vilnius: Mokslas, 1990.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia LT

Paprastoji berniklė: Brief Summary ( اللتوانية )

المقدمة من wikipedia LT

Paprastoji berniklė (Branta bernicla) – žąsinių (Anseriformes) būrio paukštis.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia LT

Melngalvas zoss ( اللاتفية )

المقدمة من wikipedia LV

Melngalvas zoss (Branta bernicla) ir neliela auguma pīļu dzimtas (Anatidae) ūdensputnu suga, kas pieder pie melno zosu ģints (Branta). Tai ir ļoti plašs izplatības areāls, tā mājo Holarktikā un ir sastopama Eiropā, Āzijā un Ziemeļamerikā.[1]

Izplatība

 src=
Melngalvas zoss Latvijā sastopama galvenokārt jūras piekrastē ceļošanas laikā
 src=
Atlantijas okeāna krastos dzīvojošām melngalvas zosīm ir gaiši pelēki vēderi

Melngalvas zoss ligzdo ziemeļu puslodes arktiskajos apgabalos: Aļaskā, arī ASV rietumu krastā, Kanādā, Grenlandē, Islandē, Svalbārā, Fēru salās, Lielbritānijā, Skandināvijā, Somijā un Krievijas ziemeļaustrumos Klusā okeāna piekrastēs, kā arī Ķīnas ziemeļos. Tās galvenās ziemošanas vietas ir Ziemeļamerikas Atlantijas un Klusā okeāna piekrastes, Īrija, Lielbritānija, Ziemeļjūras dienvidaustrumu piekraste un Austrumāzijā Dzeltenās jūras piekraste.[1][2] Daļa Ziemeļamerikas un Rietumeiropas populācijas ir nometnieki.

Latvijā

Melngalvas zoss Latvijā sastopama galvenokārt jūras piekrastē ceļošanas laikā, gan pavasarī, gan rudenī. Lielākā skaitā tā novērojama pavasarī rietumu piekrastē, retāk Rīgas jūras līča piekrastē, bet iekšzemē novērojumi ir loti reti.[2] Latviju caurceļo nominālpasuga — Branta bernicla bernicla.[2]

Izskats

Melngalvas zoss ir neliela zoss ar nelielu galvu, īsu, melnu knābi, salīdzinoši īsu kaklu un apaļīgu ķermeni, formās atgādinot meža pīli.[3] Tās ķermeņa garums ir 55—66 cm, spārnu izplētums 110—120 cm, svars 1,2—2,25 kg.[3][4] Abi dzimumi izskatās vienādi.

Apspalvojums atkarībā no pasugas ir atšķirīgs, tomēr vairākas pazīmes ir visām pasugām ir kopīgas. Melngalvas zosīm, kā jau nosaukums norāda, ir melna vai tumši brūna galva, kakls un krūtis, zemaste balta, bet virsaste melna un ļoti īsa. Ap kaklu, uzreiz zem galvas balta, vietām pārtraukta apkaklīte. Mugura un spārni tumši pelēkbrūni, spalvu maliņas gaiši pelēkas, lidspalvas melnas.[4][5] Zosīm, kas mājo Atlantijas okeāna krastā, ir gaiši pelēki vēderi, bet Klusā okeāna krasta zosīm ir melni vēderi.[5] Tādēļ pagātnē tās uzskatīja par divām atšķirīgām sugām.[5] Salīdzinot abas gaišā vēdera pasugas, Branta bernicla hrota mugura ir gaišāka un brūnāka nekā nominālpasugai.[4] Jaunās zosis ir līdzīgas pieaugušajiem īpatņiem, bet ir par tiem brūnākas, mazāk košas, kā arī tām nav baltās apkaklītes un uz muguras ir baltu spalvu raibumojums.[4][5]

Uzvedība un barība

 src=
Abi dzimumi agresīvi aizsargā nelielo teritoriju ap ligzdu
 src=
Dējumā ir 3—5 olas
 src=
Pēc zosulēnu izsķilšanās tie tiek aizvesti uz barošanās vietām

Melngalvas zoss ziemas periodā ir izteikts jūras piekrastes zonas ūdensputns. Tā galvenokārt barojas ar jūraszālēm un jūras salātiem.[3] Pēdējās desmitgadēs melngalvas zosis sākušas baroties arī lauksaimniecības tīrumos, kas atrodas salīdzinoši tuvu piekrastei. Šāda ieraduma izmaiņa, visticamākais, notikusi, sekojot un ietekmējoties no citām zosu sugām, kas barojas labības laukos. Vairošanās sezonas laikā melngalvas zosis uzturas zemos jūras krastos tundras ekozonā, barojoties ar zāli, sūnām un ķērpjiem.[4] Atrodoties jūrā zosis barojas arī ar zivju ikriem, tārpiem un gliemjiem.[3] Tā ūdenstilpē barojas, pabāžot galvu zem ūdens, paceļot ķermeni vertikāli uz augšu, lai varētu sasniegt pēc iespējas lielāku dziļumu.[3]

Ligzdošana

Dzimumbriedumu melngalvas zosis sasniedz 2—3 gadu vecumā.[3][4] Vēl atrodoties ziemošanas teritorijās, īsi pirms migrācijas, tās veido monogāmus pārus uz mūžu, partneri izvēloties ar savstarpēji līdzīgu kakla balto apkaklīti.[3] Migrācijas ceļojumu pāris veic kopā.[4] Melngalvas zosis ligzdo gan blīvās, gan izkliedētās kolonijās, reizēm pa atsevišķiem pāriem. Ligzda ir sekla iedobe zemē, kas izklāta ar zāli un dūnām. Tā parasti atrodas uz kāda pacēluma, bieži uz salas nelielā ezeriņā. Abi dzimumi agresīvi aizsargā nelielo teritoriju ap ligzdu.

Dējumā ir 3—5 baltas olas. Inkubācijas periods ilgst 24—26 dienas. Šajā laikā pieaugušie īpatņi nomaina apspalvojumu.[3] Perē tikai mātīte, bet tēviņš apsargā ligzdu.[4] Pēc zosulēnu izsķilšanās tie tiek aizvesti uz barošanās vietām, kur tie barojas apmēram 13—14 stundas diennaktī. Jaunie putni sāk lidot apmēram 40 dienu vecumā. Dzīves ilgums sasniedz 28 gadus.[3]

Sistemātikas izmaiņas

Nesenā pagātnē melngalvas zosij bija 4 pasugas, tomēr saskaņā ar jaunākajiem aklājumiem Sibīrijas ziemeļaustrumos dzīvojošās zosis nav atsevišķa pasuga, un pasuga Branta nigricans orientalis ir apvienota ar Ziemeļamerikas ziemeļrietumos dīzvojošo pasugu Branta bernicla nigricans.[6]

Sistemātika

Melngalvas zosij ir 3 pasugas:[3][6]

Atsauces

  1. 1,0 1,1 IUCN: Branta bernicla
  2. 2,0 2,1 2,2 «Ornitofaunistika: Melngalvas zoss Branta bernicla». Arhivēts no oriģināla, laiks: 2016. gada 22. aprīlī. Skatīts: 2016. gada 29. jūnijā.
  3. 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 3,5 3,6 3,7 3,8 3,9 «ARKive: Brent goose (Branta bernicla)». Arhivēts no oriģināla, laiks: 2016. gada 24. jūnijā. Skatīts: 2016. gada 1. jūlijā.
  4. 4,0 4,1 4,2 4,3 4,4 4,5 4,6 4,7 Oiseaux-birds: Brant Goose
  5. 5,0 5,1 5,2 5,3 All About Birds: Brant
  6. 6,0 6,1 World Bird Names: Screamers, ducks, geese & swans

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia autori un redaktori
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia LV

Melngalvas zoss: Brief Summary ( اللاتفية )

المقدمة من wikipedia LV

Melngalvas zoss (Branta bernicla) ir neliela auguma pīļu dzimtas (Anatidae) ūdensputnu suga, kas pieder pie melno zosu ģints (Branta). Tai ir ļoti plašs izplatības areāls, tā mājo Holarktikā un ir sastopama Eiropā, Āzijā un Ziemeļamerikā.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia autori un redaktori
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia LV

Rotgans ( البلجيكية الهولندية )

المقدمة من wikipedia NL

Vogels

De rotgans (Branta bernicla) is een vrij donkere bijna zwart-witte vogel. Ze hebben een karakteristieke, ver klinkende roep rrot-rrot. In de wintermaanden is een van de drie ondersoorten, de B. b. bernicla, aan de kusten van de Noordzee aan te treffen, bijvoorbeeld aan de dijken rond de Grevelingen.

Foeragerende witbuikrotgans.
Foeragerende zwarte rotgans.
Rotgans Vista-kmixdocked.png
(download·info)

Kenmerken

De rotgans is een kleine gans, ongeveer 60 centimeter lang met een korte, stompe bek. De onderkant van de staart is puur wit en de bovenkant is zwart en erg kort (het kortst van alle ganzen).Hij heeft ook een witte plek in de hals (zijn meest opvallende kenmerk).

Verspreiding en ondersoorten

Er worden drie ondersoorten onderscheiden met onderling verschillende broedgebieden:[2]

  • B. b. bernicla (rotganzen met een donkere buik)
  • B. b. hrota (rotganzen met een bleke buik)
  • B. b. nigricans (zwart en grijze rotganzen)

B. b. bernicla broedt in het noordwesten van Europees Rusland en West-Siberië en overwintert in West-Europa, waarbij de ene helft in Engeland neerstrijkt en de andere helft in het gebied tussen het noorden van Duitsland en het noorden van Frankrijk.

B. b. hrota (de witbuikrotgans) broedt in Noordoost-Canada, Groenland en Spitsbergen en overwintert in Denemarken, Noordoost-Engeland, Ierland en de Atlantische kust van de Verenigde Staten.

B. b. nigricans (de zwarte rotgans) broedt in Noordoost-Siberië, Alaska en Noordwest-Canada en overwintert aan de westkust van de Verenigde Staten.

Status

De rotgans heeft een enorm groot verspreidingsgebied en daardoor is de kwetsbaarheid voor uitsterven gering. De grootte van de populatie wordt geschat op 560.000 individuen. Er is geen aanleiding te veronderstellen dat de soort in aantal achteruit gaat. Om deze redenen staat de rotgans als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]

In gevangenschap

De rotgans wordt met enige regelmaat gehouden en gekweekt in gevangenschap. Vooral de zwarte rotgans plant zich succesvol voort bij kwekers en in dierentuinen.

Vliegende rotganzen
Bronnen, noten en/of referenties
  1. a b (en) Rotgans op de IUCN Red List of Threatened Species.
  2. (en) F. Gill, M. Wright D. & Donsker (2013) - IOC World Bird Names (version 3.3)
Externe links
Wikimedia Commons Zie de categorie Branta bernicla van Wikimedia Commons voor mediabestanden over dit onderwerp.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia-auteurs en -editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia NL

Ringgås ( النرويجية )

المقدمة من wikipedia NN

Ringgås (Branta bernicla) er ein fugl i andefamilien. Dette er ei lita gås, 55-66 cm lang med vengespenn på 106-121 cm og vekt på 1,2 til 2,2 kg.[2][3][4] Ringgåsa har kort, tjukt nebb og svært kort hale. Ho er gjennomgåande mørk, men med heilt kvitt bakparti og ein kvit halsflekk. Ringgåsa har ei nær sirkumpolar hekkeutbreiing i høgarktiske område, ho er trekkfugl som overvintrar langs kystar av Nord-Amerika, Vest-Europa og Aust-Asia.

Skildring

Det er skildra tre til fire underartar:

Branta bernicla bernicla er ei mørk form der flankane og buken er omtrent så mørk som ryggen. Hovudet og halsen er svart, med ein liten kvit flekk på kvar side av halsen. Ho hekkar på den arktiske kysten av det sentrale og vestlege Sibir og overvintrar i Vest-Europa, med over halvparten av populasjonen i det sørlege England, resten er fordelt mellom Nord-Tyskland og det nordlege Frankrike.

Branta bernicla hrota er ei lysare form med gråsvart til brun og lysgrå farger. Kroppen har ulike nyansar av gråbrunt på oversida, flankane og buken er monaleg bleikare enn ryggen og syner ein markert kontrast til oversida. Hovudet og halsen er svart, med ein liten kvit flekk på kvar side av halsen. Gjæser av denne underarten hekkar på Franz Josef Land, Svalbard, Grønland og i det nordaustlege Canada, dei overvintrar i Danmark, nordaustre England, Irland og på den atlantiske kysten av USA frå Maine til Georgia.

Branta bernicla nigricans har ein veldig kontrastrik fjørdrakt i svart og kvitt med ein jamt mørk sotbrun rygg, likeeins farga underside der det mørke feltet går lenger bak enn hos dei andre underartane, og ein framtredande kvit flekk på kroppssida, han har òg større halsflekk som dannar ein nær komplett krage. Han hekkar i det nordvestlege Canada, Alaska og austlege Sibir og overvintrar hovudsakleg på vestkysten av Nord-Amerika frå det sørlege Alaska til California, men òg nokon i Aust-Asia, hovudsakleg Japan. Nokre[5] har splitta ut asiatiske gjæser av denne forma som ein eigen underart orientalis, men dette er kontroversielt.

Habitat

Tidlegare var ringgåsa utelukkande ein kystfugl om vinteren, som sjeldan forlét tidevassona ved elvemunningar. I dei siste tiåra har det byrja å bruke landbruksareal litt inn i landet, beitar mykje på gras og vintersådd korn. Dette kan vere åtferd dei har lært ved å følgje andre gjæsartar. Matressurspress kan òg vere viktig i å tvinge ringgjæsene til denne endringa, ettersom populasjonen i verda blei meir enn tidobla til 400 000-500 000 ved midten av 1980-talet, moglegvis nådde bereevna for beite ved elvemunningar.

I hekkesesongen nyttar dei lågtliggjande, våt kysttundra til både hekking og beiting. Reiret er skålforma, fora med gras og dun, og ligg på ei høgd ofte ute i ein liten dam.

Ringgås i Noreg

Ein del av populasjonen av underarten B. b. hrota hekkar på Svalbard, nokre få av same populasjonen er hekkefuglar på Franz Josef Land og nokre hekkar på Grønland. Desse fuglane av hrota overintrar i Northumberland[6] og Danmark, totalt kan det vere så mykje som 8000 individ.[7]

Trekket

 src=
Ringgås av underarten bernicla i flukt
Foto: Thomas Kraft

Ringgåsa er korkje hekkefugl eller overvintrar i fastlands-Noreg. Men hrota trekkjer dels over Sør-Noreg. Vårtrekket startar frå Danmark, vanlegvis mot slutten av mai og går i hovudsak langs kysten av Vestlandet, vidare over hav i retning Svalbard. Nokre held deretter fram til Franz Josef Land eller Grønland. Somme fuglar i denne trekkruta har blitt registrert over land frå Oslofjorden til Sogn. Eit individ som vart spora med satellittsendar viste seg å flyge ca. 2400 kilometer frå nordvestlege Danmark til Svalbard 30. til 31. mai 2011 med reisetid på 30 timar. Det er ei gjennomsnittleg fart på 80 km/t, toppfarta var 127 km/t.[8] Etter 8 dagar tok same gåsa fatt på siste strekket til Grønland, ein tur som tok ca. 27 timar.[9]

 src=
Ringgåsegg

Nominatforma bernicla trekkjer i stor grad langs Austersjøen mellom Sibir og Nordsjø-landa. Fuglar av denne underarten blir relativt ofte observert i Noreg under trekket, både vår og haust, til dømes var det registrert 20 observasjonar i 2010.[10] Den amerikanske og austasiatiske forma nigricans er ein svært sjeldan gjest i Noreg.[11][12]

Ringgåsa er ein av artane som vert omfatta av avtalen om vern av afrikanskeurasiatiske trekkjande vassfuglar, AEWA.

Kjelder

Referansar

  1. Raudlistedatabasen (Svalbard) (vitja 18. november 2011)
  2. «Brant, Life History, All About Birds - Cornell Lab of Ornithology». Allaboutbirds.org. Henta 18. oktober 2011.
  3. «Brent Goose». Oiseaux-birds.com. Henta 18. oktober 2011.
  4. CRC Handbook of Avian Body Masses by John B. Dunning Jr. (Editor). CRC Press (1992), ISBN 978-0-8493-4258-5.
  5. Clements, J.F.; T. S. Schulenberg; M.J. Iliff; B.L. Sullivan; C. L. Wood (august 2011), The Clements checklist of birds of the world: Version 6.6 (Excel spreadsheet), Cornell Lab of Ornithology, henta 21. november 2011
  6. Svalbards fugler og pattedyr: artikkelen «Ringgås»
  7. Norsk Ornitologisk Forening Se etter trekkende ringgjess Henta 22. november 2011
  8. Brenttags project blogg: 31 May: Steve beats them all! Henta 22. november 2011
  9. Brenttags project blogg: 7 June: Steve continues to Greenland. Henta 22. november 2011
  10. Artsdatabanken (Norge) og Norsk Ornitologisk Forening (NOF) Rapportsystemet for fugler Søk 23. november 2011
  11. Rapportsystemet for fugler: I 2010 var det registrert ein observasjon på Sklinna utanfor Nord-Trøndelag. Søk 23. november 2011
  12. Lista fuglestasjon har fåtalige observasjonar på 1990-talet. Lista fuglestasjon, logg for Ringgås, underarten nigricans Henta 23. november 2011
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia NN

Ringgås: Brief Summary ( النرويجية )

المقدمة من wikipedia NN

Ringgås (Branta bernicla) er ein fugl i andefamilien. Dette er ei lita gås, 55-66 cm lang med vengespenn på 106-121 cm og vekt på 1,2 til 2,2 kg. Ringgåsa har kort, tjukt nebb og svært kort hale. Ho er gjennomgåande mørk, men med heilt kvitt bakparti og ein kvit halsflekk. Ringgåsa har ei nær sirkumpolar hekkeutbreiing i høgarktiske område, ho er trekkfugl som overvintrar langs kystar av Nord-Amerika, Vest-Europa og Aust-Asia.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia NN

Ringgås ( النرويجية )

المقدمة من wikipedia NO
 src=
Branta bernicla

Ringgås (Branta bernicla) er en kystbunden overflatebeitende sjøfugl og en våtmarkstilknyttet fugleart som tilhører gruppen gjess.

Eksterne lenker

ornitologistubbDenne ornitologirelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den.
Det finnes mer utfyllende artikkel/artikler på .
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia forfattere og redaktører
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia NO

Ringgås: Brief Summary ( النرويجية )

المقدمة من wikipedia NO
 src= Branta bernicla

Ringgås (Branta bernicla) er en kystbunden overflatebeitende sjøfugl og en våtmarkstilknyttet fugleart som tilhører gruppen gjess.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia forfattere og redaktører
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia NO

Branta bernicla ( Pms )

المقدمة من wikipedia PMS
Drapò piemontèis.png Vos an lenga piemontèisa Për amprende a dovré 'l sistema dle parlà locaj ch'a varda sì.


Branta bernicla

Nòm an piemontèis: Òca dla colan-a

Costo artìcol a l'é mach në sboss. Da finì.

Ambient

Da finì.

Distribussion

Da finì.

Arferiment bibliogràfich për chi a veul fé dj'arserche pì ancreuse

Branta bernicla

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia authors and editors
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia PMS

Bernikla obrożna ( البولندية )

المقدمة من wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons Wikisłownik Hasło w Wikisłowniku

Bernikla obrożna (Branta bernicla) – gatunek dużego arktycznego ptaka wodnego z rodziny kaczkowatych (Anatidae).

Systematyka

Wyróżniono kilka podgatunków B. bernicla[5][6][7]:

  • B. bernicla berniclabernikla obrożna – tundra zachodniej Eurazji. Podgatunek o ciemnym brzuchu. Pojawia się w Polsce.
  • B. bernicla hrotabernikla jasnobrzucha – północna Grenlandia i północna Kanada. Podgatunek bledszy niż B. b. bernicla, z jasnoszarym brzuchem.
  • B. bernicla nigricansbernikla czarna – tundra wschodniej Eurazji. Podgatunek o czarnym brzuchu.

Występowanie

Zimuje na wybrzeżach Morza Północnego, północnych wybrzeżach Morza Śródziemnego i północnych wybrzeżach Pacyfiku oraz europejskich i północnoamerykańskich wybrzeżach Atlantyku. W przypadku ciężkich zim osobniki pojawiają się na afrykańskim wybrzeżu Morza Śródziemnego i na Hawajach. W Europie występuje od października do marca. W Polsce zimuje nielicznie, ale regularnie na wybrzeżu Bałtyku.

 src=
Bernikla obrożna w locie

Morfologia

Cechy gatunku
To jedna z mniejszych i najciemniej ubarwiona gęś, jako jedyna ma czarną głowę. Szyja również czarna z wąskimi, poprzecznymi, białymi prążkami tuż poniżej głowy, tworzącymi obrożę. Boki ciała szare, wierzch ciemnobrunatny, spód od jasnoszarego po czarny (w zależności od podgatunku – łupkowoszary u Branta bernicla bernicla, białoszary u Branta bernicla hrota). Podogonie białe. Nogi i dziób czarne. Nieco większa od kaczki krzyżówki. W porównaniu z berniklą kanadyjską, introdukowaną z Ameryki Północnej do Europy, nie ma białej plamy na podbródku i policzkach i jest dwa razy mniejsza. Bernikla obrożna lata stadami, choć nie formuje kluczy. Usłyszeć można jej gardłowe „rot rot”.
Wymiary średnie[8]
dł. ciała ok. 60 cm
długość skrzydła ok. 3–35 cm
rozpiętość skrzydeł ok. 115 cm
masa ciała ok. 1–2,2 kg

Tryb życia

Biotop
Tundra na wybrzeżach Morza Arktycznego. Zdarza się jednak, że małe stadka lub pojedyncze osobniki zalatują bardziej w głąb lądu. To gęś, która występuje najdalej na północ. Od początku XX wieku jest coraz rzadziej widywana na zimowiskach w Europie, co niepokoi badaczy.
Gniazdo
Na tereny lęgowe wraca pod koniec maja, po czym w ciągu 10 dni po przybyciu buduje gniazdo. Jest ono umieszczone na wzniesieniach terenu, na ziemi między kamieniami na podściółce z porostów. Wysłane jest puchem. Zawsze znajduje się na wybrzeżach, zwłaszcza przy ujściach rzek i przymorskich jeziorach. Gniazduje w małych koloniach.
 src=
Bernikla obrożna w postawie obronnej
Jaja
W ciągu roku wyprowadza jeden lęg, składając zwykle 2 do 5 jaj[8] (zakres 1 do 10). Jaja są kremowe, żółtawe, zielonkawe lub bladooliwkowe o średnich rozmiarach 75 × 47 mm, ciemniejące z czasem.
Wysiadywanie
Jaja wysiadywane są przez okres 22–28 dni przez samice, podczas gdy samiec strzeże gniazda.
Pisklęta
Pisklęta są zagniazdownikami, usamodzielniają się po 40–50 dniach. Są jaśniejsze od dorosłych, nie mają białych pasów na szyi (obroży), a pióra na przodzie skrzydeł są opatrzone białymi punkcikami. Ojciec opiekuje się młodymi tylko w początkowym okresie po wykluciu, potem opuszcza rodzinę i razem z innymi gąsiorami łączy się w stada i przechodzi całkowite pierzenie, tracąc na 3 tygodnie zdolność do lotu. Samice pierzą się dopiero w połowie sierpnia, kiedy młode mogą już latać. Wtedy też cała rodzina odlatuje na południe.
Pożywienie
Mchy, porosty i trawa, ale zjadają też mięczaki i skorupiaki wodne. Na zimowisku żywią się głównie zosterą morską (Zostera marina).
 src=
Branta bernicla

Ochrona

W Polsce podlega ścisłej ochronie gatunkowej[9].

Zobacz też

Przypisy

  1. Branta bernicla, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. Carboneras 1992 ↓, s. 584.
  3. Anas bernicla, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.) [dostęp 2013-11-16]
  4. Branta bernicla. Czerwona księga gatunków zagrożonych (IUCN Red List of Threatened Species) (ang.).
  5. Frank Gill, David Donsker: Family Anatidae (ang.). IOC World Bird List: Version 3.5. [dostęp 2013-11-16].
  6. Brent Goose (Branta bernicla) (ang.). IBC: The Internet Bird Collection. [dostęp 2013-11-16].
  7. Nazwy polskie za:
    • Paweł Mielczarek, Marek Kuziemko: Plemię: Anserini Vigors, 1825. W: Kompletna lista ptaków świata [on-line]. Instytut Nauk o Środowisku Uniwersytetu Jagiellońskiego. [dostęp 2013-11-16].
    • Paweł Mielczarek, Włodzimierz Cichocki. Polskie nazewnictwo ptaków świata. „Notatki Ornitologiczne”. Tom 40. Zeszyt specjalny, s. 35, 1999. ISSN 0550-0842.
  8. a b Busse i in. 1991 ↓, s. 38.
  9. Rozporządzenie Ministra Środowiska z dnia 6 października 2014 r. w sprawie ochrony gatunkowej zwierząt (Dz.U. z 2014 r. poz. 1348).

Bibliografia

  • Karel Stastny: Ptaki wodne. Warszawa: Delta, 1993. ISBN 83-85817-10-7.
  • Carles Carboneras: Family Anatidae (Ducks, geese and Swans). W: Josep del Hoyo, Andrew Elliott, Jordi Sargatal: Handbook of the Birds of the World. Cz. 1: Ostrich to Ducks. Barcelona: Lynx Edicions, 1992. ISBN 84-87334-10-5. (ang.)
  • Przemysław Busse (red.), Zygmunt Czarnecki, Andrzej Dyrcz, Maciej Gromadzki, Roman Hołyński, Alina Kowalska-Dyrcz, Jadwiga Machalska, Stanisław Manikowski, Bogumiła Olech: Ptaki. T. I. Warszawa: Wiedza Powszechna, 1991, seria: Mały słownik zoologiczny. ISBN 83-214-0563-0.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia POL

Bernikla obrożna: Brief Summary ( البولندية )

المقدمة من wikipedia POL

Bernikla obrożna (Branta bernicla) – gatunek dużego arktycznego ptaka wodnego z rodziny kaczkowatych (Anatidae).

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia POL

Ganso-de-faces-negras ( البرتغالية )

المقدمة من wikipedia PT
 src=
Branta bernicla - MHNT

O ganso-de-faces-negras, ganso-de-faces-pretas[2] ou ganso-de-cara-preta (Branta bernicla) é uma ave da família Anatidae.[1] Caracteriza-se pela plumagem escura, destacando-se a cabeça e o pescoço negros.

Este ganso nidifica nas regiões árcticas e inverna na Europa central. Em Portugal ocorre irregularmente como invernante.

Referências

  1. a b BirdLife International (2021). Branta bernicla (em inglês). IUCN 2021. Lista Vermelha de Espécies Ameaçadas da IUCN de 2021 Versão e.T22679946A189780266. doi:10.2305/IUCN.UK.2021-3.RLTS.T22679946A189780266.en Página visitada em 28 de outubro de 2021.
  2. Paixão, Paulo (Verão de 2021). «Os Nomes Portugueses das Aves de Todo o Mundo» (PDF) 2.ª ed. A Folha — Boletim da língua portuguesa nas instituições europeias. ISSN 1830-7809. Consultado em 13 de janeiro de 2022

 title=
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autores e editores de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia PT

Ganso-de-faces-negras: Brief Summary ( البرتغالية )

المقدمة من wikipedia PT
 src= Branta bernicla - MHNT

O ganso-de-faces-negras, ganso-de-faces-pretas ou ganso-de-cara-preta (Branta bernicla) é uma ave da família Anatidae. Caracteriza-se pela plumagem escura, destacando-se a cabeça e o pescoço negros.

Este ganso nidifica nas regiões árcticas e inverna na Europa central. Em Portugal ocorre irregularmente como invernante.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autores e editores de Wikipedia
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia PT

Bernikla tmavá ( السلوفاكية )

المقدمة من wikipedia SK

Bernikla tmavá alebo hus bernikla[2] (Branta bernicla) je zúbkozobec, patrí do rodu Bernikla. Je z nich najmenšia a najtmavšia. Hniezdi na pobreží v polárnej oblasti. Tie čo hniezdia v Európe, zimujú na pobrežiach Severného mora, na brehoch Francúzska, Portugalska a patria do poddruhu Branta bernicla hrota.[3] V zime a počas migrácie je u nich zvláštnosťou úzka väzba na more a morské pobrežie. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov bernikla tmavá patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej populácie nie je známy, v severnej Amerike bol zaznamenaný za posledných 40 rokov malý, štatisticky nevýznamný nárast populácie, trend v Európe je neznámy.[1]

Opis

Bernikla tmavá meria asi 56–61 cm, s rozpätím krídel 110–120 cm [4] a váhou približne 1,5 kg. Má čiernu hlavu a krk, na krku dve biele škvrny. Krídla a chrbát sú sivo-hnedé. Väčšina letiek na krídlach je čierna. Brušná strana je tiež tmavá, ale svetlé okraje pier tvoria na bokoch pásy. Brucho a chvostové krovky majú biele. Zobák aj nohy sú čierne. Mláďatá nemajú biele škvrny na krku.[5]

Poddruhy

Rozlišujeme tri poddruhy.

  • nominátnu formu Branta bernicla bernicla s tmavým bruchom a bez bielych pásikov po stranách krku
  • čiernobruchú pacifickú formu Branta bernicla nigricans so širokými bielymi pásikmi po stranách krku
  • bielobruchú s úzkymi bielymi pásikmi na bokoch krku Branta bernicla hrota

Hlas

Hlas

30 s.

Neozýva sa často. Možno ju počuť keď je v kŕdli a keď sa premiestňujú. Jej hlas za letu znie ako nosové "krrop"[4] alebo "ronk-ronk". Počas letu vydávajú aj krátke a tvrdé "ak" alebo "ek". Kŕdeľ sa ozýva zvláštnym mrmlaním.[6] Na paši neustále medzi sebou udržujú kontakt tichým "bi bi bi". Agresívne správanie sprevádza syčanie.

Výskyt a stav na Slovensku

Na Slovensku nehniezdia, zriedkavo zalietajú primiešané k iným husiam v skorom jarnom období na konci zimy, hlavne v marci a v apríli. Nálezy sú na nížinách, poliach, riekach a rybníkoch. Do roku 1980 bolo evidovaných 8 údajov. Od roku 1980 do 1999 len 4 záznamy.[3][5] Po roku 2000 bolo zistených 5 pozorovaní (február 2016).[7]

Hniezdenie

Hniezdiť začnú hneď po prílete zo zimovísk v júni. Hniezdia v kolóniách v blízkosti pobrežia v arktickej tundre. Bielobruchá forma Branta bernicla hrota často hniezdi na ostrovoch pri pobreží. Hniezda zakladajú na suchších vyššie položených miestach tundry. Znáška máva 3-5 vajec. Inkubácia trvá 24 až 26 dní a výchova mláďat 40 dní. Len čo sa mláďatká vyliahnu a obschnú, rodinky sa presídlia k najbližšej vode - k jazeru, rieke či k ústiu rieky. V tom čase sa gunáre oddelia od rodín, vytvoria samostatnú skupinu a nastupuje obdobie pŕchnutia. Od prostriedku júla do prostriedku augusta sa dospelým vymieňajú letky. V tom čase nevedia lietať. Uprostred augusta začnú lietať i mláďatá.

Potrava

Živí sa rastlinnou potravou. Prevažne „morskou trávou“[4] (Zosteraceae), vo vnútrozemí trávou a oziminou.

Galéria

Referencie

  1. a b IUCN Red list 2019.1. Prístup 30. mája 2019.
  2. KOVALIK, Peter, et al. Slovenské mená vtákov [online]. Bratislava : SOS/BirdLife Slovensko, 2010, rev. 2016-10-23, [cit. 2016-10-31]. Dostupné online.
  3. a b DANKO, Štefan; DAROLOVÁ, Alžbeta; KRIŠTÍN, Anton, et al. Rozšírenie vtákov na Slovensku. Bratislava : Veda, 2002. (kap. Bernikla tmavá, str.120-121, Darolová, A.). ISBN 80-224-0714-3.
  4. a b c JONSSON, Lars. Die Vögel Europas und des Mittelmeerraumes. Stuttgart : Franckh-Kosmos, 1992. ISBN 3-440-06357-7. (po nemecky)
  5. a b FERIANC, Oskár. Vtáky Slovenska 1. Bratislava : Veda, 1977.
  6. PETERSON, R.T.; MOUNTFORT, G.; HOLLOM, P.A.D.. Európa madarai. Budapest : Gondolat, 1986. ISBN 978-80-7234-292-1. (preklad do maďarčiny)
  7. Zoznam vzácnych ornitologických pozorovaní podliehajúcich hláseniu FK, Databázový systém Aves-Symfony Slovenskej ornitologickej spoločnosti/BirdLife Slovensko

Iné projekty

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autori a editori Wikipédie
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia SK

Bernikla tmavá: Brief Summary ( السلوفاكية )

المقدمة من wikipedia SK

Bernikla tmavá alebo hus bernikla (Branta bernicla) je zúbkozobec, patrí do rodu Bernikla. Je z nich najmenšia a najtmavšia. Hniezdi na pobreží v polárnej oblasti. Tie čo hniezdia v Európe, zimujú na pobrežiach Severného mora, na brehoch Francúzska, Portugalska a patria do poddruhu Branta bernicla hrota. V zime a počas migrácie je u nich zvláštnosťou úzka väzba na more a morské pobrežie. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov bernikla tmavá patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej populácie nie je známy, v severnej Amerike bol zaznamenaný za posledných 40 rokov malý, štatisticky nevýznamný nárast populácie, trend v Európe je neznámy.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Autori a editori Wikipédie
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia SK

Prutgås ( السويدية )

المقدمة من wikipedia SV

Prutgås (Branta bernicla) är en fågel av släktet Branta i underfamiljen Anserinae.

Utseende

Till formen är prutgåsen lik vitkindad gås (Branta leucopsis) men är något mindre och slankare med en längd på 55–62 cm. Vidare har den proportionerligt smalare och kortare vingar med ett spann på 105 – 117 centimeter och har något längre hals. Den väger mellan 1 000 och 1 500 gram. Prutgåsen har runt huvud, svart liten näbb och svarta ben. Hos alla taxa är fågelns huvud, hals och vingpennor svarta eller svartgrå. Den har vit övergump med en svart v-formad kil som sträcker sig ned från ryggen mot stjärten. Stjärten, som är den kortaste av alla gåsarters, är vit med svarta sidor. Hos alla taxa har juvenila fåglar mörkare kroppssidor, i samma nyans som buken, vilket gör att det nästan är omöjligt att i fält bestämma vilket taxon de tillhör.

 src=
Prutgås av underarten B. b. bernicla. Notera den mörka buken.
 src=
Svartbukig prutgås, B. b. nigricans. Notera den stora vita halsfläck och kraftigt vitstreckade kroppssidan.
  • hrota, eller ljusbukig prutgås, är den ljusaste av dessa tre taxa där den adulta fågeln har en ljusgrå buk i skarp kontrast till det svarta bröstet. Buken och kroppsidorna blir än ljusare närmre stjärten. Undergumpen är vit utan något svart, den har en liten vit halsfläck och dess övre vingtäckare är grå med en fin vit randning vilket ger den stående fågeln en fint vertikalt randad ovansida.
  • bernicla, nominatformen, är de taxa som i nyans är mitt emellan de båda andra. Den har enfärgat grå övre vingtäckare med en buk i samma färg och bara en tillstymmelse till ljusare randade kroppsidor. Den har en mörk kil som sträcker sig ut på den vita undergumpen, något som främst syns då den tippar framåt för att söka föda när den simmar. Den har också bara en liten vit halsfläck.
  • nigricans, eller svartbukig prutgås, är den mörkaste av dessa tre taxa och den har gråsvarta övre vingtäckare och bröst vilket gör att kontrasten gentemot bröst, hals och vingpennor är mycket liten. Den har däremot kraftigt vita streckade kroppssidor och en stor vit halsfläck som hos vissa sträcker sig runt hela halsen. Dess hals och huvud är också grövre än hos bernicla. Den svarta kilen som sträcker sig ut på den vita undergumpen är tydligare och större än hos bernicla.
 src=
Branta bernicla

Utbredning och systematik

Prutgåsen häckar cirkumpolärt på öar och nära havskuster på arktisk tundra i Europa, Asien och Nordamerika. Den är en flyttfågel som sträcker främst i slutet av september till oktober samt slutet av maj och övervintrar vid kusterna av Atlanten, Nordsjön och Stilla havet.

 src=
Prutgås B. b. bernicla.

Den brukar delas in i tre taxa:

Vissa delar i sin tur upp nigricans i två taxa, nämligen den nordamerikanska populationen och populationen som häckar från nordöstra Sibirien och österut till Tajmyrhalvön och som har det vetenskapliga suffixet orientalis.[2]

Det finns även en mindre population som främst häckar på ön Melville i Kanada och som övervintrar vid Pugetsundet på den amerikanska västkusten, nära gränsen mellan USA och Kanada. Denna population ser ut som en mellanform av hrota och nigricans och skulle kunna vara en underart, men det skulle också kunna vara resultatet av hybridisering mellan dessa båda taxa.

Det finns också olika uppfattningar huruvida artens många taxa är underarter eller ska ses som goda arter. Det finns som sagt indikationer på att hrota och nigricans hybridiserar på öar i arktiska Kanada där dessa båda taxa häckar. Men studier av mitokondriellt DNA pekar mot att bernicla, hrota och nigricans är olika arter och kategoriseras på detta vis av bland andra CSNA (Dutch Committee for Avian Systematics). Beroende på hur man kategoriserar arten så kan orientalis antingen ses som en underart till B. bernicla och då kallas B. b. orientalis eller om man kategoriserar nigricans som en god art B. nigricans, så blir orientalis en underart till denne och kallas då B. n. orientalis.

Prutgåsen i Sverige

Prutgås följer vissa traditionella rutter under sina flyttningar och populationer av taxonet bernicla som häckar i Ryssland har bland annat rutter som går förbi Öland, Gotland, Blekinge och Skåne och även förbi västkusten. Även den ljusbukiga hrota observeras årligen på västkusten och nigricans har observerats vid några fåtal tillfällen.

Ekologi och status

 src=
flockar med prutgås.

Häckningen börjar i juni och tar ungefär 25 dagar. Honan lägger i snitt mellan tre och fem ägg och precis som hos andra gäss håller hanen vakt medan honan ruvar. Ungarna blir flygga efter cirka 40 till 50 dygn. Efter häckningstiden lever de i stora flockar och på flytten ses de ofta i stora täta flockar när de provianterar på grunda vatten ute på havet. Födan består av vattenväxter, främst bandtång (Zostera marina) men även andra alger och gräs. De betar på botten och tippar då framåt likt många mindre änder. Tidigare följde oftast sträcken kusterna men sedan 1970-talet har man märkt förändrade flyttningsrutter och numera observeras prutgäss även när de födosöker på åkrar längre inåt land. Detta kan vara en följd av artens kraftiga ökning i antal. Vid mitten av 1980-talet hade världspopulationen tiofaldigats till 400-500.000 individer.

Namn

Namnet prutgås omnämns första gången 1761 av Linné som uppger att det skulle röra sig om ett dialektalt namn från Småland. I Sverige har den även kallats för taflaka[3] eller taflacka och rotgans, där det senare är synonymt med det holländska namnet för prutgås. Släktnamnet Branta är latin och betyder "bränd" medan Bernicla kommer av det engelska ordet barnacle som är en grupp kräftdjur som sitter fast på stenar och dylikt i vattnet, exempelvis havstulpaner och långhalsar. En gammal sägen förtäljde om hur prutgässen uppstått ur dessa havsdjur, som kan liknas vid ett gåshuvud med näbb och lång hals, och detta förklarade varifrån alla dessa gäss kom från om vintern. Se även Långhalsar/mytologi.

Referenser

Delar av artikeln är översatt från engelskspråkiga Wikipedia artikel Brent Goose i oktober 2006

Noter

  1. ^ BirdLife International 2012 Branta bernicla Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Carboneras, C., Christie, D.A. & Kirwan, G.M. (2018). Brent Goose (Branta bernicla). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/52823 20 oktober 2018).
  3. ^ C. A. Hansson (1889) Zoologiska anteckningar från norra Bohuslän, ur: Översigt af Kongl. Vetenskapas-Akademiens Förhandlingar, nr.5, Stockholm, sid:303

Källor

  • Lars Larsson (2001). Birds of the World, cd-rom
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Albert Bonniers förlag
  • http://www.utm.edu/ True Geese of the World: The Branta Species
  • Madge & Burn, Wildfowl, ISBN 0-7470-2201-1
  • Shields, G. F. (1990). Analysis of mitochondrial DNA of Pacific Black Brant. The Auk 107: 620-623.
  • Syroechkovski, E. E., Zöckler, C. & Lappo, E. (1998). Status of Brent Goose in northwestern Yakutia, East Siberia. Brit. Birds 91: 565-572.

Externa länkar

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia författare och redaktörer
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia SV

Prutgås: Brief Summary ( السويدية )

المقدمة من wikipedia SV

Prutgås (Branta bernicla) är en fågel av släktet Branta i underfamiljen Anserinae.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia författare och redaktörer
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia SV

Yosun kazı ( التركية )

المقدمة من wikipedia TR

Yosun kazı (Branta bernicla), ördekgiller (Anatidae) familyasına ait bir kaz türü.

Türün Latince adı olan "Brant" Yunanca "Brent" su kuşlarına verilen brenthos'dan gelir.

Yosun kazı, küçük, yaklaşık 60 cm boyunda, kısa ve küt bir gagaya sahiptir. Kuyruk altı tüyleri saf beyaz, kuyruk kısa (kazlar içinde en kısa olanı) ve siyahtır.

 src=
Yosun kazı
 src=
Branta bernicla

Dış bağlantılar

Stub icon Kazsılar ile ilgili bu madde bir taslaktır. Madde içeriğini geliştirerek Vikipedi'ye katkıda bulunabilirsiniz.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia yazarları ve editörleri
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia TR

Yosun kazı: Brief Summary ( التركية )

المقدمة من wikipedia TR

Yosun kazı (Branta bernicla), ördekgiller (Anatidae) familyasına ait bir kaz türü.

Türün Latince adı olan "Brant" Yunanca "Brent" su kuşlarına verilen brenthos'dan gelir.

Yosun kazı, küçük, yaklaşık 60 cm boyunda, kısa ve küt bir gagaya sahiptir. Kuyruk altı tüyleri saf beyaz, kuyruk kısa (kazlar içinde en kısa olanı) ve siyahtır.

 src= Yosun kazı  src= Branta bernicla
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia yazarları ve editörleri
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia TR

Казарка чорна ( الأوكرانية )

المقدمة من wikipedia UK
У Вікіпедії є статті про інші значення цього терміна: Казарка.
 src=
яйце Branta berniclaТулузький музей

Каза́рка чо́рна (Branta bernicla) — невеликий водоплавний птах родини качкових (Anatidae), за деякими даними поділяється на кілька окремих видів. В Україні це рідкісний залітний вид.[1]

Зовнішній вигляд

Маса тіла 1,0-2,2 кг, довжина тіла 56-61 см, розмах крил 110—120 см. У дорослого птаха підвиду bernicla голова, шия і воло чорні; збоку на шиї біла поперечна смужка; верх тулуба, груди і черево спереду сірувато-чорні; пера спини з вузькою світлою верхівкою; задня частина черева, надхвістя і підхвістя білі; махові і стернові пера чорні; дзьоб і ноги чорні; підвид hrota має білуваті груди і боки тулуба. У молодого птаха забарвлення блідіше, з бурим відтінком; покривні пера крил зі світлою верхівкою; білих пер збоку на шиї нема.[1]

Поширення та чисельність

Чисельність чорних казарок у 1940-х -1950-х роках становила близько 400—500 тисяч особин — залежно від щорічної успішності розмноження.[2]

Гніздяться на півночі тундри біля морського узбережжя і на островах Євразії і Північної Америці, заходячи за полярне коло. Зимують південніше на берегах річок і озер в Данії, Англії, південних та центральних районах США уздовж узбережжя. Деякі чорні казарки частину зими проводять на Північному морі.

Підвиди

Див. також

Джерела

  1. а б Фесенко Г. В., Бокотей А. А. Птахи фауни України (польовий визначник). — К., 2002. — 416 с. — ISBN 966-7710-22-X.
  2. Птицы Советского Союза [Текст]: в 6-ти т. / Г. П. Дементьев, Н. А. Гладков, Ю. А. Исаков, Н. Н. Карташев, С. В. Кириков, А. В. Михеев, Е. С. Птушенко. - М. : Сов. наука, 1951 - 1954.
 src=
Ця стаття потребує додаткових посилань на джерела для поліпшення її перевірності. Допоможіть покращити цю статтю, додавши посилання на надійні джерела! Матеріал без джерел може бути піддано сумніву та вилучено. (червень 2017) Птах Це незавершена стаття з орнітології.
Ви можете допомогти проекту, виправивши або дописавши її.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Автори та редактори Вікіпедії
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia UK

Казарка чорна: Brief Summary ( الأوكرانية )

المقدمة من wikipedia UK
У Вікіпедії є статті про інші значення цього терміна: Казарка.  src= яйце Branta bernicla — Тулузький музей

Каза́рка чо́рна (Branta bernicla) — невеликий водоплавний птах родини качкових (Anatidae), за деякими даними поділяється на кілька окремих видів. В Україні це рідкісний залітний вид.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Автори та редактори Вікіпедії
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia UK

Branta bernicla ( الفيتنامية )

المقدمة من wikipedia VI
 src=
Branta bernicla

Branta bernicla là một loài chim trong họ Vịt.[1]

Đây là loài ngỗng nhỏ với mỏ ngắn và dày. Loài này có chiều dài 55-66 cm (22-26 inch), dài 106-121 cm (42-48 inch) trên cánh và trọng lượng 0,88-2,2 kg (1,9-4,9 lb). Đuôi dưới là màu trắng tinh, và đuôi đen và rất ngắn (ngắn nhất của bất kỳ loài ngỗng nào khác).

Chú thích

  1. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson (2012). “The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.”. Truy cập ngày 19 tháng 12 năm 2012.


Hình tượng sơ khai Bài viết liên quan đến chim này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia tác giả và biên tập viên
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia VI

Branta bernicla: Brief Summary ( الفيتنامية )

المقدمة من wikipedia VI
 src= Branta bernicla

Branta bernicla là một loài chim trong họ Vịt.

Đây là loài ngỗng nhỏ với mỏ ngắn và dày. Loài này có chiều dài 55-66 cm (22-26 inch), dài 106-121 cm (42-48 inch) trên cánh và trọng lượng 0,88-2,2 kg (1,9-4,9 lb). Đuôi dưới là màu trắng tinh, và đuôi đen và rất ngắn (ngắn nhất của bất kỳ loài ngỗng nào khác).

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia tác giả và biên tập viên
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia VI

Чёрная казарка ( الروسية )

المقدمة من wikipedia русскую Википедию
 src=
Чёрная казарка в полёте
 src=
яйцо Branta bernicla - Тулузский музеум

Чёрная каза́рка[1] (лат. Branta bernicla) — водоплавающая птица семейства утиных.

Общая характеристика

Чёрная казарка — самый мелкий представитель рода казарок. Голова и шея чёрные, спина и крылья тёмно-бурые. На шее под горлом у взрослых птиц белый «ошейник». Брюхо у разных подвидов от светлого до почти чёрного. Лапы и клюв чёрные. Численность чёрных казарок составляет около 400—500 тысяч особей — в зависимости от ежегодной успешности размножения. В России численность чёрных казарок составляет не более 1 тысячи особей.

Распространение

Гнездятся на севере тундры возле морских побережий и на островах в Евразии и Северной Америке, заходя даже за Полярный круг. Зимуют южнее на берегах рек и озёр в Дании и Англии. Некоторые чёрные казарки часть зимы проводит на Северном море. В России встречается атлантический подвид чёрной казарки, гнездящийся на Земле Франца-Иосифа. Залетают чёрные казарки на Новую Землю, полуостров Таймыр. Эти казарки, по всей видимости, гнездятся в канадской тундре, а зимуют в США.

Образ жизни

Питание

В период размножения чёрные казарки питаются травой, мхом, лишайниками и водорослями. В период зимовки едят в основном морские водоросли.

Размножение

Чёрная казарка гнездится чаще всего отдельными парами или небольшими колониями на равнине каменистых тундр. Половозрелость наступает в 2 года или позже. В кладке 3—5 яиц.

Охранный статус

Подвид Branta bernicla hrota (атлантическая чёрная казарка) на территории России находится под угрозой исчезновения и занесён в Красную книгу.

Подвиды

  • B. b. bernicla (Linnaeus, 1758)
  • B. b. hrota (O. F. Muller, 1776)
  • B. b. nigricans (Lawrence, 1846)

Примечания

  1. Бёме Р. Л., Флинт В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Птицы. Латинский, русский, английский, немецкий, французский / Под общ. ред. акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., «РУССО», 1994. — С. 32. — 2030 экз.ISBN 5-200-00643-0.
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Авторы и редакторы Википедии
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia русскую Википедию

Чёрная казарка: Brief Summary ( الروسية )

المقدمة من wikipedia русскую Википедию
 src= Чёрная казарка в полёте  src= яйцо Branta bernicla - Тулузский музеум

Чёрная каза́рка (лат. Branta bernicla) — водоплавающая птица семейства утиных.

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Авторы и редакторы Википедии
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia русскую Википедию

黑雁 ( الصينية )

المقدمة من wikipedia 中文维基百科
二名法 Branta bernicla
(Linnaeus 1758)[2]
 src=
Branta bernicla

黑雁学名Branta bernicla)为鸭科黑雁属鸟类。分布于北极圈以北、北冰洋沿岸及附近岛屿以及中国大陆的东北、东部沿海、福建等地,多生活于海岸边、河口以及陡峭的河岸。该物种的模式产地在瑞典[2]

亚种

参考文献

  1. ^ Branta bernicla. IUCN Red List of Threatened Species 2010. International Union for Conservation of Nature. 2009.
  2. ^ 2.0 2.1 中国科学院动物研究所. 黑雁. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
  3. ^ 中国科学院动物研究所. 黑雁东方亚种. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
 src= 维基物种中的分类信息:黑雁  src= 维基共享资源中相关的多媒体资源:黑雁
 title=
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
维基百科作者和编辑
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia 中文维基百科

黑雁: Brief Summary ( الصينية )

المقدمة من wikipedia 中文维基百科
 src= Branta bernicla

黑雁(学名:Branta bernicla)为鸭科黑雁属鸟类。分布于北极圈以北、北冰洋沿岸及附近岛屿以及中国大陆的东北、东部沿海、福建等地,多生活于海岸边、河口以及陡峭的河岸。该物种的模式产地在瑞典

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
维基百科作者和编辑
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia 中文维基百科

コクガン ( اليابانية )

المقدمة من wikipedia 日本語
コクガン コクガン
ネズミガン Branta bernicla bernicla
保全状況評価[a 1] LEAST CONCERN
(IUCN Red List Ver.3.1 (2001))
Status iucn3.1 LC.svg 分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata : 鳥綱 Aves : カモ目 Anseriformes 亜目 : カモ亜目 Anseres : カモ科 Anatidae : コクガン属 Branta : コクガン B. bernicla 学名 Branta bernicla (Linnaeus, 1758) 和名 コクガン 英名 Brant
Brent goose

コクガン (黒雁[1]Branta bernicla) は、カモ目カモ科コクガン属に分類される鳥類

分布[編集]

  • B. b. bernicla ネズミガン

シベリア西部などで繁殖し、ヨーロッパ、イギリスへ渡り越冬する[2][3][4]

  • B. b. hrota シロハラネズミガン

カナダ東部、グリーンランドで繁殖し、冬季になると北アメリカ大陸東部、イギリスへ南下し越冬する[3][4]

  • B. b. nigricans クロネズミガン

カナダ西部、シベリア極東部、アラスカ州で繁殖し、冬季になると北アメリカ大陸西部へ南下し越冬する[3][4]

  • B. b. orientalis コクガン

シベリア東部で繁殖し、朝鮮半島南部、日本(主に東北地方以北)、渤海沿岸部へ南下し越冬する[3][4][5][a 2]

形態[編集]

全長55-66センチメートル[3]。翼開張115-125センチメートル[3]。尾羽はやや短い[4]。頭部から頸部、胸部の羽衣は黒い[3][5]。頸部に白い首輪状の斑紋が入り、斑紋内に黒い斑紋がある[5]。体上面の羽衣は羽毛の外縁(羽縁)が淡色の黒褐色[3][5]。全体的に羽衣が黒いことが和名の由来になっている[1]。体側面には白と淡黒褐色の縞模様が入る[5]。下腹部や尾羽基部を被う羽毛(上尾筒、下尾筒)は白い[3][5]

嘴や後肢は黒い[3][5]

幼鳥は頸部の白色斑がないか不明瞭で、雨覆の羽縁が白い[5]

  • B. b. bernicla ネズミガン

腹部が暗色[4]

  • B. b. hrota シロハラネズミガン

腹部が白い[4]

  • B. b. nigricans クロネズミガン

体側面の淡色部が不明瞭[4]

  • B. b. orientalis コクガン

色味が濃く、体側面の淡色部が明瞭[4]

分類[編集]

  • Branta bernicla bernicla (Linnaeus, 1758) ネズミガン Dark-bellied brent goose
  • Branta bernicla hrota  シロハラネズミガン Light-bellied brent goose
  • Branta bernicla nigricans  クロネズミガン Black brent goose
  • Branta bernicla orientalis  コクガン Pacific brent goose

生態[編集]

繁殖地ではツンドラ、越冬地では内湾や海岸、河口干潟、沿岸部のなどに生息する[1][2][a 2]。非繁殖期は群れで生活する[a 2]

食性は植物食傾向の強い雑食で、海草アマモなど)や海藻を食べる[2][4][5][a 2]。海底の海草や海藻は逆立ちして頭だけ潜水しながら食べる[2]

繁殖形態は卵生。6月に1-7個(平均4個)の卵を産む[4]。抱卵期間は22-25日[4]。雛は孵化してから40-50日で飛翔できるようになる[4]

人間との関係[編集]

生息地の軍事利用、乱獲などにより生息数が減少している[4]。日本では1971年に国の天然記念物に指定されている[2][a 2]

  • B. b. orientalis コクガン

絶滅危惧II類 (VU)環境省レッドリスト[a 2]

Status jenv VU.svg

画像[編集]

  •  src=

    亜種シロハラネズミガン
    B. b. hrota

  •  src=

    亜種クロネズミガン
    B. b. nigricans

参考文献[編集]

[ヘルプ]
  1. ^ a b c 安部直哉 『山溪名前図鑑 野鳥の名前』、山と溪谷社2008年、154頁。
  2. ^ a b c d e 加藤陸奥雄、沼田眞、渡辺景隆、畑正憲監修 『日本の天然記念物』、講談社1995年、669、671頁。
  3. ^ a b c d e f g h i j 桐原政志 『日本の鳥550 水辺の鳥』、文一総合出版2000年、99頁。
  4. ^ a b c d e f g h i j k l m n 黒田長久、森岡弘之監修 『世界の動物 分類と飼育 (ガンカモ目)』、財団法人東京動物園協会、1980年、32頁。
  5. ^ a b c d e f g h i 真木広造、大西敏一 『日本の野鳥590』、平凡社、2000年、82頁。
  • 山溪ハンディ図鑑『日本の野鳥』、山と溪谷社

関連項目[編集]

 src= ウィキメディア・コモンズには、コクガンに関連するメディアがあります。  src= ウィキスピーシーズにコクガンに関する情報があります。

外部リンク[編集]

  1. ^ The IUCN Red List of Threatened Species
    • BirdLife International 2009. Branta bernicla. In: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4.
  2. ^ a b c d e f 環境省 自然環境局 生物多様性センター
執筆の途中です この項目は、鳥類に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めていますポータル鳥類 - PJ鳥類)。
 title=
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
ウィキペディアの著者と編集者
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia 日本語

コクガン: Brief Summary ( اليابانية )

المقدمة من wikipedia 日本語

コクガン (黒雁、Branta bernicla) は、カモ目カモ科コクガン属に分類される鳥類

ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
ウィキペディアの著者と編集者
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia 日本語

흑기러기 ( الكورية )

المقدمة من wikipedia 한국어 위키백과

 src=
Branta bernicla

흑기러기기러기목 오리과에 속하며 학명은 Br­anta bernicla이다. 몸길이는 약 61cm이다. 암수 모두 머리와 목은 검은색으로 흰색 목띠가 있으며 곳곳에 검은색 얼룩무늬가 있다. 등, 어깨, 허리, 위꼬리덮깃은 어두운 갈색, 허리 양쪽과 위꼬리덮깃의 양쪽 끝부분은 흰색이다. 가슴은 검은색이며 배는 어두운 갈색으로 아래로 갈수록 엷은 색을 띤다. 부리와 다리는 검은색이다.

겨울을 날 때는 주로 바닷가, 육지 깊숙이 바다가 들어온 곳, 해안의 얕은 곳에서 생활한다. 낮의 간조시에는 거친 해안이나 얕은 곳에서 먹이를 찾으며, 수중에 머리를 넣기도 한다. 먹이는 겨울에는 해조류가 주식이며 조개류도 먹는다.

습한 이끼로 덮인 툰드라 지대의 호수, 갯벌의 하안·하구에서 번식한다. 툰드라의 땅 위나 바위 사이에 이끼류를 이용해 접시 모양으로 둥지를 만들고 6월 중순경에 알을 3~8개 낳는다. 알은 회백색이다.

국내 남해안에 주로 월동하지만, 이동시기에 동·서해안에서도 관찰된다. 주로 해상, 해만, 해안의 거칠거나 얕은 곳에서 지내는데 때로는 하천, 호소, 간척지에도 내려앉는다.

해외에는 시베리아 동부의 북극에서 캐나다 서부의 툰드라 일원에 분포 되어있으며, 한국, 일본, 중국, 북부연안, 북미 서부연안 등지에서 월동한다.

대한민국에서는 1982년 11월 16일 흑기러기와 함께 천연기념물 제325호로 지정되었지만, 2005년 조류의 분류체계를 따라 독립된 세부 번호를 부여해 개리는 천연기념물 제325-1호, 흑기러기는 천연기념물 제325-2호로 지정되었다. 또한, 흑기러기는 현재 멸종위기 야생생물 Ⅱ급으로 지정되어 있다.

Heckert GNU white.svgCc.logo.circle.svg 이 문서에는 다음커뮤니케이션(현 카카오)에서 GFDL 또는 CC-SA 라이선스로 배포한 글로벌 세계대백과사전의 내용을 기초로 작성된 글이 포함되어 있습니다.
 title=
ترخيص
cc-by-sa-3.0
حقوق النشر
Wikipedia 작가 및 편집자
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
wikipedia 한국어 위키백과

Diet ( الإنجليزية )

المقدمة من World Register of Marine Species
aquatic plants of shallow bays and estuaries; favorite food is marine eelgrass

مرجع

North-West Atlantic Ocean species (NWARMS)

ترخيص
cc-by-4.0
حقوق النشر
WoRMS Editorial Board
مساهم
Kennedy, Mary [email]
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
World Register of Marine Species

Distribution ( الإنجليزية )

المقدمة من World Register of Marine Species
North America; Oceania

مرجع

North-West Atlantic Ocean species (NWARMS)

ترخيص
cc-by-4.0
حقوق النشر
WoRMS Editorial Board
مساهم
Kennedy, Mary [email]
النص الأصلي
زيارة المصدر
موقع الشريك
World Register of Marine Species