Accidental visitor.
Die Oosterse goue strandkiewiet (Pluvialis fulva) is 'n voël en somer swerwer aan Suid-Afrika en verkies riviermondings en strandmere. Hulle word selde binnelands gesien. Die voël is 23 – 25 cm groot en weeg 110 - 170 gram met 'n vlerkspan van 65 cm. In Engels staan die voël bekend as Pacific Golden Plover.
Die Oosterse goue strandkiewiet (Pluvialis fulva) is 'n voël en somer swerwer aan Suid-Afrika en verkies riviermondings en strandmere. Hulle word selde binnelands gesien. Die voël is 23 – 25 cm groot en weeg 110 - 170 gram met 'n vlerkspan van 65 cm. In Engels staan die voël bekend as Pacific Golden Plover.
Ar morlivid rous[1] a zo un evn hirc'harek, Pluvialis fulva an anv skiantel anezhañ.
Bevañ a ra e Siberia ha kornôg Alaska[2].
Diouzh an evnoniourien e vez renket ar morlivid rous en urzhiad Charadriiformes pe Ciconiiformes.
Ar morlivid rous a zo un evn hirc'harek, Pluvialis fulva an anv skiantel anezhañ.
La daurada petita del Pacífic[1] (Pluvialis fulva) és un ocell de la família dels caràdrids (Charadriidae) que en estiu habita la tundra al nord de Rússia, des de la Península de Iamal cap a l'est fins Txukotka i a les illes del Mar de Bering i costa d'Alaska. En estiu habita zones costaneres d'Àfrica Oriental, Àsia Meridional, Indonèsia, Austràlia, algunes illes del Pacífic i Califòrnia.
La daurada petita del Pacífic (Pluvialis fulva) és un ocell de la família dels caràdrids (Charadriidae) que en estiu habita la tundra al nord de Rússia, des de la Península de Iamal cap a l'est fins Txukotka i a les illes del Mar de Bering i costa d'Alaska. En estiu habita zones costaneres d'Àfrica Oriental, Àsia Meridional, Indonèsia, Austràlia, algunes illes del Pacífic i Califòrnia.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Corgwtiad aur y Môr Tawel (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: corgwtiaid aur y Môr Tawel) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Pluvialis fulva; yr enw Saesneg arno yw Pacific golden plover. Mae'n perthyn i deulu'r Cwtiaid (Lladin: Charadriidae) sydd yn urdd y Charadriiformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. fulva, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America, Asia, Ewrop ac Awstralia.
Mae'r corgwtiad aur y Môr Tawel yn perthyn i deulu'r Cwtiaid (Lladin: Charadriidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Corgwtiad Aur Pluvialis dominica Corgwtiad aur y Môr Tawel Pluvialis fulva Cwtiad aur Pluvialis apricaria Cwtiad Caint Charadrius alexandrinus Cwtiad gwargoch Charadrius ruficapillus Cwtiad Llwyd Pluvialis squatarola Cwtiad Malaysia Charadrius peronii Cwtiad teirtorch Charadrius tricollaris Cwtiad torchog Charadrius hiaticula Cwtiad torchog bach Charadrius dubius Cwtiad tywod mawr Charadrius leschenaultii Hutan mynydd Charadrius morinellusAderyn a rhywogaeth o adar yw Corgwtiad aur y Môr Tawel (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: corgwtiaid aur y Môr Tawel) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Pluvialis fulva; yr enw Saesneg arno yw Pacific golden plover. Mae'n perthyn i deulu'r Cwtiaid (Lladin: Charadriidae) sydd yn urdd y Charadriiformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. fulva, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America, Asia, Ewrop ac Awstralia.
Der Sibirische Goldregenpfeifer (Pluvialis fulva), auch Tundra-Goldregenpfeifer oder Pazifischer Goldregenpfeifer genannt, ist eine monotypische Art aus der Familie der Regenpfeifer. Die im Norden der Paläarktis brütende Art kommt in Europa fast regelmäßig als Durchzügler und Irrgast vor. In den Niederlanden ist sie häufiger zu beobachten als der Prärie-Goldregenpfeifer.[1]
Der Sibirische Goldregenpfeifer erreicht eine Körperlänge von 23 bis 26 Zentimeter und wiegt zwischen 100 und 162 Gramm. Die Flügelspannweite beträgt sechzig bis siebzig Zentimeter. Verglichen mit dem in Mitteleuropa regelmäßig durchziehenden und auch noch sehr vereinzelt brütenden Goldregenpfeifer ist der Sibirische Goldregenpfeifer langbeiniger und langflügeliger. Im Prachtkleid ist die schwarze Körperunterseite ausgedehnter.
Im Prachtkleid ist das Gesicht und der Hals schwarz mit einer weißen Abgrenzung. Die Brust ist gleichfalls schwarz. Die Körperoberseite ist auffällig gefleckt. Die Vollmauser ins Schlichtkleid durchläuft diese Regenpfeiferart nach der Brut im Zeitraum Juli bis Dezember. Im Ruhekleid ist der Sibirische Goldregenpfeifer unauffällig bräunlich gefärbt. Brust und Gesicht sind gelblich braun, die Körperunterseite ist weißlich. Die Beine sind in allen Kleidern schwarz.
Der Sibirische Goldregenpfeifer ist ein Brutvogel der Tundren Nordsibiriens. Sein Verbreitungsgebiet reicht dort von der Jamal-Halbinsel bis zur Beringstraße und Kamtschatka. Er kommt außerdem im Westen Alaskas vor. Er ist ein Langstreckenzieher und überwintert in Südostasien, in der Australis sowie an den Küsten des nördlichen Ostafrikas. Einige wenige Wintergäste sind auch an der Küste Südkaliforniens zu beobachten. Als Irrgast ist er in den meisten europäischen Ländern bereits beobachtet worden. Auch in der Türkei, in Jordanien und in Ägypten ist diese Art bereits aufgetaucht. Relativ regelmäßig wird er auf der Arabischen Halbinsel und hier vor allem in den Vereinigten Arabischen Emiraten und Oman beobachtet. An der Küste von Eritrea und Somalia ist er ein verhältnismäßig regelmäßiger Wintergast.[2]
Aus seinen Brutgebieten zieht er gewöhnlich ab Ende Juli und Anfang August ab. Die ersten Überwinterungsvögel erreichen Afrika bereits im August. Während des Durchzugs hält er sich auf kurzrasigen Weiden, Prärie, Schlammflächen sowie an See- und Flussufern auf. Für die Art ist eine hohe Brutorttreue nachgewiesen worden. Diese ist besonders bei den Männchen sehr ausgeprägt.[3]
Über lange Zeit hielt man den Sibirischen Regenpfeifer für eine Unterart des Wanderregenpfeifers. Das Verbreitungsgebiet dieser beiden Arten überlappt sich jedoch stellenweise im Westen Alaskas sowie – seltener – auf der Tschuktschenhalbinsel. In diesem Gebiet kommt es zu keiner Vermischung zwischen diesen beiden Arten, was der Anlass war, dem Sibirischen Regenpfeifer einen eigenständigen Artstatus zu geben.[4]
Der Sibirische Goldregenpfeifer (Pluvialis fulva), auch Tundra-Goldregenpfeifer oder Pazifischer Goldregenpfeifer genannt, ist eine monotypische Art aus der Familie der Regenpfeifer. Die im Norden der Paläarktis brütende Art kommt in Europa fast regelmäßig als Durchzügler und Irrgast vor. In den Niederlanden ist sie häufiger zu beobachten als der Prärie-Goldregenpfeifer.
Ko e kiu (pe kiu koula ki he fakaʻehiʻehi maveuveu) ko e manupuna ʻoku ʻasi fakataʻu ʻi he kotoa ʻo Tongá ni mei he Sēpitema ki ʻEpeleli. Ko hono lahi ko e senitimita ʻe 25. Ko hono fulufulu ʻoku saisai, ʻoku engeenga pē kā ʻoku kamata ʻene hoihoifua mo e fulufulu ʻuliʻuli ʻi he taimi fakafānau pea ʻe ʻalu ia ki he tokelau mamaʻo, ki he ngaahi toafa momoko ʻo Sipēlia mo ʻAlasika. Ko ʻene folau ʻoku lahi ange ʻi he kuata ʻo e fuatakai māmani, kilomita ʻe taha mano tupu, tuʻoua ʻi he taʻu !
Ko e kiu (pe kiu koula ki he fakaʻehiʻehi maveuveu) ko e manupuna ʻoku ʻasi fakataʻu ʻi he kotoa ʻo Tongá ni mei he Sēpitema ki ʻEpeleli. Ko hono lahi ko e senitimita ʻe 25. Ko hono fulufulu ʻoku saisai, ʻoku engeenga pē kā ʻoku kamata ʻene hoihoifua mo e fulufulu ʻuliʻuli ʻi he taimi fakafānau pea ʻe ʻalu ia ki he tokelau mamaʻo, ki he ngaahi toafa momoko ʻo Sipēlia mo ʻAlasika. Ko ʻene folau ʻoku lahi ange ʻi he kuata ʻo e fuatakai māmani, kilomita ʻe taha mano tupu, tuʻoua ʻi he taʻu !
Чуускун (нууч. Тулес, Азиатская бурокрылая ржанка, лат. Pluvialis squatarola, Хонуу барааҕа) — чуускуннуҥулар кэргэннэригэр киирэр туундараҕа уйаланар көтөр. Ыам ыйын бүтэһигэр кэлэр. Уйатын сиргэ туттар, 4 сымыыттаах буолар. Үөнүнэн-көйүүрүнэн аһылыктанар[1].
Этин сиинин-уһуна 26 — 29 см, ыйааһына 170—320 г. Кынатын даллаҕа 56 — 63 см. Атыыра саас: өрөҕөтө, моонньун уонна төбөтүн ойоҕосторо, сүүһэ хара, кутуругун анна үрүҥ, көхсө үрүҥ туора дьураалардаах хара. Тыһыта буурайдыҥы, өрөҕөтүгэр үрүҥ бэлиэлэр бааллар. Күһүн өрөҕөтө сырдык, көхсө саһархай эбирдээх. Тумса уонна хараҕа хараҥа өҥнөөхтөр, атаҕа бороҥ. Атын чуускуннарга суох төрдүс тарбахтаах.
प्रशान्त सर्षपी नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा प्यासिफिक गोल्डेन प्लोभर (Pacific Golden Plover) भनिन्छ ।
प्रशान्त सर्षपी नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा प्यासिफिक गोल्डेन प्लोभर (Pacific Golden Plover) भनिन्छ ।
सोन चिखल्या किंवा सोनटिटवी किंवा छोटा टिटवई (इंग्लिश:Pacific Golden Plover; हिंदी:छोटा बटन; संस्कृत:प्राच्य स्वर्ण टिट्टिभ; गुजराती:सोनेरी बटण टिटोडी; तमिळ:कोट्टान) हा एक पक्षी आहे.
हा पक्षी आकाराने तित्तिराएवढा असून याचे डोके जाड, पाय काटकुळे, चोच कबुतरासारखी असते. रंग वरून उदी, त्यावर पांढऱ्या व सोनेरी टिकल्या, खालून पांढरा, छातीवर बदामी, करडा व त्यावर पिवळ्या रंगाचे ठिपके असतात. उडताना पंखाची टोके टोकदार दिसतात व त्यांवर पट्टे नसतात. उदी शेपटी पंख्याप्रमाणे पसरलेली असते. उन्हाळ्यात-म्हणजे विणीच्या हंगामात खालून काळी असते. थंडीच्या दिवसात पाहुणे म्हणून आल्यावर, तसेच, वसंतात परत जाताना ते खालून रंगीबेरंगी आणि काळे-पांढरे दिसतात. नर-मादी दिसायला सारखेच असतात. ते थव्याने आढळतात.
हे पक्षी भारतीय उपखंड, नेपाळ, श्रीलंका, मालदीव, लक्षद्वीप, अंदमान आणि निकोबार बेटांत हिवाळी पाहुणे असतात. पूर्व आशिया आणि उत्तर अमेरिका येथे त्यांची वीण होते.
ते दलदली प्रदेश, धान्याची शेते, चिखलाणी आणि गवती कुरणे याठिकाणी आढळतात.
सोन चिखल्या किंवा सोनटिटवी किंवा छोटा टिटवई (इंग्लिश:Pacific Golden Plover; हिंदी:छोटा बटन; संस्कृत:प्राच्य स्वर्ण टिट्टिभ; गुजराती:सोनेरी बटण टिटोडी; तमिळ:कोट्टान) हा एक पक्षी आहे.
हा पक्षी आकाराने तित्तिराएवढा असून याचे डोके जाड, पाय काटकुळे, चोच कबुतरासारखी असते. रंग वरून उदी, त्यावर पांढऱ्या व सोनेरी टिकल्या, खालून पांढरा, छातीवर बदामी, करडा व त्यावर पिवळ्या रंगाचे ठिपके असतात. उडताना पंखाची टोके टोकदार दिसतात व त्यांवर पट्टे नसतात. उदी शेपटी पंख्याप्रमाणे पसरलेली असते. उन्हाळ्यात-म्हणजे विणीच्या हंगामात खालून काळी असते. थंडीच्या दिवसात पाहुणे म्हणून आल्यावर, तसेच, वसंतात परत जाताना ते खालून रंगीबेरंगी आणि काळे-पांढरे दिसतात. नर-मादी दिसायला सारखेच असतात. ते थव्याने आढळतात.
கல்பொறுக்கி (Pacific Golden Plover) இப்பறவை நடுத்தர உடல் அளவு கொண்ட உப்புக்கொத்திகள் வகையைச் சார்ந்தவையாகும். இதன் இறகுப்பகுதியில் கருப்பும் தங்க நிறமும் கலந்ததுபோன்ற வர்ணம் கொண்டு காணப்படுகிறது. இதன் கழுத்துப்பகுதியில் வெள்ளைக்கோடு கொண்டதாகக் காணப்படுகிறது. இதன் கால் பகுதில் கருப்பு நிறத்திலும் குளிர் காலத்தில் மஞ்சள் நிறத்திலும் தோற்றம் கொண்டு காணப்படுகிறது. வட அமெரிக்கா பகுதியில் காணப்படும் இப்பறவை குளிர் காலங்களில் ஆசியா மற்றும் ஆசுதிரேலியா பகுதிகளில் குடியேறுகிறது. தொடர்ந்து 4800 கிலோ மீட்டர்கள் அதாவது 3 முதல் 4 நாட்கள் பறந்து அலாசுகாவிற்கும் ஹவாய்யிற்கும் இடையில் பறந்துள்ளதாக ஆராய்ச்சியில் தெரியவந்துள்ளது. [2]
கல்பொறுக்கி (Pacific Golden Plover) இப்பறவை நடுத்தர உடல் அளவு கொண்ட உப்புக்கொத்திகள் வகையைச் சார்ந்தவையாகும். இதன் இறகுப்பகுதியில் கருப்பும் தங்க நிறமும் கலந்ததுபோன்ற வர்ணம் கொண்டு காணப்படுகிறது. இதன் கழுத்துப்பகுதியில் வெள்ளைக்கோடு கொண்டதாகக் காணப்படுகிறது. இதன் கால் பகுதில் கருப்பு நிறத்திலும் குளிர் காலத்தில் மஞ்சள் நிறத்திலும் தோற்றம் கொண்டு காணப்படுகிறது. வட அமெரிக்கா பகுதியில் காணப்படும் இப்பறவை குளிர் காலங்களில் ஆசியா மற்றும் ஆசுதிரேலியா பகுதிகளில் குடியேறுகிறது. தொடர்ந்து 4800 கிலோ மீட்டர்கள் அதாவது 3 முதல் 4 நாட்கள் பறந்து அலாசுகாவிற்கும் ஹவாய்யிற்கும் இடையில் பறந்துள்ளதாக ஆராய்ச்சியில் தெரியவந்துள்ளது.
The Pacific golden plover (Pluvialis fulva) is a migratory shorebird that breeds during Alaska and Siberia summers. During nonbreeding season, this medium-sized plover migrates widely across the Pacific.
The Pacific golden plover was formally described in 1789 by the German naturalist Johann Friedrich Gmelin in his revised and expanded edition of Carl Linnaeus's Systema Naturae. He placed it with the other plovers in the genus Charadrius and coined the binomial name Charadrius fulvus.[2] Gmelin based his description on the "Fulvous plover" that had been described in 1785 by the English ornithologist John Latham.[3] The Pacific golden plover is now placed in the genus Pluvialis that was introduced by the French zoologist Mathurin Jacques Brisson in 1760.[4] The genus name is Latin and means relating to rain, from pluvia, 'rain'. It was believed that the plovers flocked when rain was imminent. The specific epithet is also from Latin and means 'tawny' or 'yellowish-brown'.[5] The species is monotypic: no subspecies are recognised.[6]
Adults are about 25 cm (9.8 in) long with a wingspan averaging 61 cm (24 in) At their lightest, fat free, the birds weigh around 135 g (4.8 oz) In March, the birds begin gaining weight. Before leaving for their Arctic breeding grounds, the birds weigh about 7 oz (198 g)[7]
In breeding plumage, the male is spotted gold and black on the crown, back, and wings. Face and neck are black bordered with white, breast is black, rump is dark. Bill is black, legs are gray to black. Female similar but black breast mottled and less distinct.
In nonbreeding plumage, sexes look identical. The black on the face and breast bordered by white is replaced with dark brown, gray, and yellowish patterning and lighter underparts.
Molt to breeding plumage begins in March and April, prior to migration. Molt to nonbreeding plumage begins in the Arctic during egg incubation.
Downy chicks are spotted gold and black on head and back with whitish yellow underparts. Legs and feet are adult size at hatching.
Similar birds are the European golden plover, Pluvialis apricaria, and the American golden plover, Pluvialis dominica. The Pacific golden plover is more similar to the American golden plover, with which it was once considered the lesser golden plover.[8] The Pacific golden plover is slimmer than the American golden plover, has longer legs, and usually has more yellow on the back.
The Pacific golden plover is migratory, and breeds during May, June, and July in Alaska and Siberia. It migrates south to Asia, Australasia, and Pacific islands in August and September, and stays until April or May. A rare vagrant to western Europe.
Although a shorebird, the Pacific golden plover feeds mostly inland, preferring open spaces with short vegetation.[7] During the breeding season, the Arctic tundra provides insects and berries for food, and effective camouflage for predator avoidance.
In Hawaii, Pacific golden plovers have adapted remarkably to human presence and to human alteration of the natural environment including, backyards, parks, cemeteries, rooftops, pastures, and golf courses. Because kōlea are site-faithful, each bird returns to, and defends, the same territory year after year, resulting in people observing the comings and goings of the kōlea with special interest. Some observers name and feed their birds, and some birds become tame around their caretakers. The oldest kōlea recorded lived to be at least 21 years, 3 months; its age was unknown at banding.[7]
Kōlea are the subject of a Hawaii Audubon Society’s citizen science project called Kōlea Count, www.koleacount.org. The birds' habit of returning to the same territory each year allows scientists in Hawaiʻi to attach tiny light level geolocator devices to the birds and retrieve them the following year in the same location. Such research showed that the birds made the 3,000-mile (4,800 km) nonstop flight between Alaska and Hawai'i in 3-4 days.[9]
Pacific golden plovers gather in flocks some days prior to migrating north, and fly at altitudes of 3,000 feet (about 1 km) to as high as 16,000 feet (4.88 km).[7] Some birds do not migrate. These are usually first-year, older, injured individuals, or birds without enough fat reserves to make the journey.
The Pacific golden plover breeds in Arctic tundra areas of Siberia and western Alaska. Males usually arrive first, possibly returning to, and defending, the same territory each year. Some males and females appear to arrive paired.[10] Females have been observed searching for breeding partners on the tundra. The male builds a nest of lichen, moss, and grasses, in shallow scrapes on the ground in a dry open area. The female lays 4 eggs, buff-colored with splotches of black and brown. Both male and female share incubation, care of young, and defense from foxes and avian predators.
Soon after hatching, chicks leave the nest to forage, returning to the parent birds to seek warmth and shelter. When juveniles are capable of flight around 26-28 days after hatching, parent birds begin leaving to migrate south.[10] Females usually depart first. Flocks of juveniles remain, making the migration sometimes as late as October and November depending on Arctic weather. First-year birds migrate by instinct, confronting the vagaries of weather during their long southward flights. Once landed, they must compete with each other and established adults for foraging ground.
It forages on tundra, in mowed grass, and on beaches and tidal flats, eating nearly anything that crawls including insects, spiders, mollusks, crustaceans, and small reptiles, as well as berries, leaves, and seeds. Foraging pace is a repeated run-stop-peck.[7] Most wintering birds feed singly within an established territory. Non-territorial birds feed in loose groups.
The IUCN Red List of Threatened Species dated 10/01/16 assessed the Pacific golden plover to be a species of Least Concern globally.[1] However, the population trend is decreasing, the main threat being a global shift in habitat and alteration due to climate change and severe weather.
The Pacific golden plover (Pluvialis fulva) is a migratory shorebird that breeds during Alaska and Siberia summers. During nonbreeding season, this medium-sized plover migrates widely across the Pacific.
La Siberia orpluvio aŭ Pacifika orpluvio (Pluvialis fulva) estas specio el la ĥaradrioformaj birdoj, genro pluvio. La diferenco de nomoj baziĝas sur la fakto ke temas pri migranta specio kiu bredas somere en Siberio kaj poste antaŭ vintro migras al sudaj landoj en Azio kaj Aŭstralazio ĝis Aŭstralio kaj Novzelando, kie tiam estas somero. Dependas el la lando oni povus nomigi tiun specion laŭ ties regiona nomo.
Ĝi grandas ĉirkaŭ 25 cm havas enverguron de 64 cm kaj pezas malpli ol 200 gm. Tiu specio estas tre simila al Eŭrazia orpluvio aŭ simple Orpluvio (Pluvialis apricaria). Sur ties dorso, flugiloj kaj krono aperas brunaj kaj orkoloraj makuloj kaj plenkreskuloj havas somere nigrajn kapoflankon, gorĝon, bruston kaj ventron. La nigrajn kolorojn disigas de la dorsa flanko longa, blanka zono ekde la frunto ĝis la meza brusto aŭ pli fajna ĝis la vosto. Tiu blankega zono diferencigas tiun orpluvion disde la eŭrazia orpluvio, kiu havas pli longan kaj larĝan blankan zonon. Tiamaniere la brusto kaj ĉefe la ventro estas pli ampleksa nigra makulo. Vintre nigro perdiĝas kaj la orpluvioj havas tiam falvecajn vizaĝon kaj bruston kaj blankajn subajnpartojn. Beko estas nigra, fajna kaj mallonga kaj kruroj estas nigraj.
La specio estas simila al du aliaj orpluvioj nome Eŭrazia kaj Amerika. Sibera orpluvio estas pli malgranda, fajna kaj relative longkrura ol Eŭrazia orpluvio (Pluvialis apricaria) kiu krome havas blankan akzelan plumaron - Amerika orpluvio havas ĝin grizan-. Ĝi estas pli simila al Amerika orpluvio (Pluvialis dominica ) kun kiu antaŭe estis konsiderata kunspecia laŭ nomo "Malgranda orpluvio" kaj kun kiuj kunhavas saman medion en kelkaj lokoj. Pacifika estas pli fajna ol Amerika kaj havas pli longajn krurojn. Ĝi estas ofte pli flaveca ĉedorse kaj de tie la scienca nomo.
La reprodukta medio de Pacifika orpluvio estas arkta tundro el pli norda Azio nome Siberio ĝis okcidenta Alasko. Ili nestumas surplanke en seka malferma loko.
Ili estas migrantaj birdoj kiu vintras en suda Azio -el suda Ĉinio ĝis Barato kaj eĉ en Etiopio- kaj Aŭstralazio, kie estas somero tiam. Eksterordinare migras al Kalifornio aŭ okcidenta Eŭropo. La migrado de tiu pluvio estas eksterordinara ĉar kiam ili atingas ekzemple Novzelando ili povas esti fluginta 5,000 aŭ 6,000 km unufoje kaj povas flugi 6 km super marsurfaco. Unue elmigras plenkreskuloj el nordaj partoj kaj poste junuloj.
Nombrado estas malfacilega tasko, ĉar en multaj landoj kiel en Indonezio estas ĉasataj po miloj. Ĉasado malpliigis draste ties nombron ekzemple en Havajo ĝis mezo de 20a jarcento. Krome homa disvastigo en ties somera medio, nome aŭstralazia regiono endanĝerigas aŭ ĝenas la ĉiutaga vivo de tiu specio.
Tiu specio utiligas tipan ĥaradrian teknikon malproksimigi fremdulojn el reproduktejoj ŝajnigante esti vundataj. Ambaŭ gepatroj kovas malpli ol monato, sed se tio okazas malfrue estas la masklo kiu prizorgas. Paroj estas dumvivaj, ĉefe por maskloj. La masklo revenas al la sama loko de pasintjara reproduktado; tie ili gratas truon surplanke kaj kovras ĝin per likenoj. tie la ino demetas 4 ovojn. Post eloviĝo oni elnestiĝas. Junuloj tuje ekmanĝas, sed patroj zorgas iome. La junuloj ekflugas post 3 semajnoj.
Tiuj birdoj manĝas ĉe tundroj, deltoj, lagoj, sportejoj, terkulturejoj -ezemple rizkampoj-, strandoj kaj similaj ebenaĵoj plej ofte per rigardo. Ili manĝas insektojn kaj krustulojn; ankaŭ berojn.
Temas pri sociaj birdoj kiuj grupiĝas po ĉirkaŭ 100 ekzempleroj almenaŭ. Maskloj estas tre teritoriaj kaj defendas ne nur bredejojn sed ankaŭ vintrajn manĝejojn.
Voĉo estas iu “pu”, kria “klii” kaj aliaj krioj similaj al Eŭrazia orpluvio.
Ili povas vivi ĝis 15 jaroj aŭ ĝis 7 laŭ aliaj ornitologoj.
La Siberia orpluvio aŭ Pacifika orpluvio (Pluvialis fulva) estas specio el la ĥaradrioformaj birdoj, genro pluvio. La diferenco de nomoj baziĝas sur la fakto ke temas pri migranta specio kiu bredas somere en Siberio kaj poste antaŭ vintro migras al sudaj landoj en Azio kaj Aŭstralazio ĝis Aŭstralio kaj Novzelando, kie tiam estas somero. Dependas el la lando oni povus nomigi tiun specion laŭ ties regiona nomo.
El chorlito dorado asiático, chorlito dorado siberiano[2] o chorlo dorado del Pacífico (Pluvialis fulva) es un ave de tamaño mediano perteneciente a la familia Charadriidae.
El adulto mide de veintitrés a veintiséis centímetros de largo y presenta un plumaje de color dorado y negro en la cabeza, espalda y alas. Su cara y cuello son negros con un borde blanco, y el frente, las ancas y las patas también son negras. En invierno pierde el plumaje oscuro y lo reemplaza por otro más amarillento en la cara, con partes bajas de color blanco.
Es similar a los otros dos chorlitos dorados, el chorlito dorado común y el chorlo pampa. El asiático es de menor tamaño y tiene patas más largas que el común, Pluvialis apricaria, que también tiene plumas axilares blancas. Se asemeja muchísimo al pampa, Pluvialis dominica, y en un momento se los consideró de la misma especie.[3] El chorlito dorado asiático tiene complexión más delgada que la especie americana, una proyección primaria más corta y patas más largas, y un tono amarillo más vivo en su parte posterior.
El chorlito dorado asiático habita la tundra del Ártico, desde el extremo norte de Asia hasta el oeste de Alaska. Anida sobre el suelo, en una zona seca abierta.
Es un ave migratoria y pasa el invierno en el sur de Asia y en Australasia. Un número reducido de ejemplares migra hacia California y Hawái, en los Estados Unidos. También es un ave accidental en Europa Occidental.
Se alimenta de insectos, crustáceos, arañas y frutos rojos, que encuentra en la tundra, en campos, playas y otras zonas llanas, generalmente con la vista.[4]
El chorlito dorado asiático, chorlito dorado siberiano o chorlo dorado del Pacífico (Pluvialis fulva) es un ave de tamaño mediano perteneciente a la familia Charadriidae.
Pluvialis fulva Pluvialis generoko animalia da. Hegaztien barruko Charadriidae familian sailkatua dago.
Pluvialis fulva Pluvialis generoko animalia da. Hegaztien barruko Charadriidae familian sailkatua dago.
Siperiankurmitsa (Pluvialis fulva) on keskikokoinen kahlaajalintu. Aikaisemmin sitä pidettiin amerikankurmitsan alalajina.
Kapustarinnan näköinen kahlaaja. Sukupuolet ovat samanvärisiä. Nuori yksilö ja talvipukuinen täyskasvuinen ovat lähes samannäköisiä. Ääni muistuttaa mustaviklon kutsuääntä.[2]
Siperiankurmitsa pesii Pohjois-Siperiassa ja Länsi-Alaskassa. Koko maailman populaation koko on 170 000–220 000 yksilöä – laji on elinvoimainen.[1] Se talvehtii Etelä-Aasiassa ja Australiassa. Suomessa siperiankurmitsa on tavattu vuoteen 2015 mennessä 88 kertaa.[3]
Muuttomatkoillaan siperiankurmitsa lepäilee ja ruokailee lieterannoilla, niityillä ja pelloilla. Se pesii tundralla.
Pesä on maassa, kasvillisuuden suojassa. Munia on kerralla 4. Niitä kumpikin puoliso hautoo noin 26 päivää. Poikaset ovat lentokykyisiä noin 22 päivän ikäisinä.[4]
Hyönteiset, nilviäiset, marjat.
Siperiankurmitsa (Pluvialis fulva) on keskikokoinen kahlaajalintu. Aikaisemmin sitä pidettiin amerikankurmitsan alalajina.
Pluvialis fulva
Le Pluvier fauve (Pluvialis fulva) est une espèce d'oiseaux limicoles de taille moyenne appartenant à la famille des Charadriidae.
Cet oiseau vit dans le nord de la Sibérie ; il hiverne en Asie méridionale et en Océanie.
Le pluvier fauve est un oiseau migrateur qui traverse chaque année l'océan Pacifique. Les navigateurs polynésiens l'utilisaient pour s'orienter entre Tahiti et Hawaii[1].
À Niue, la légende veut que cet oiseau de mer chante à marée haute puis à nouveau à marée basse pour informer le pêcheur du changement de marée[2].
Pluvialis fulva
Le Pluvier fauve (Pluvialis fulva) est une espèce d'oiseaux limicoles de taille moyenne appartenant à la famille des Charadriidae.
A píldora dourada siberiana[2][3] (Pluvialis fulva) é unha ave de tamaño mediano pertencente á familia Charadriidae.
O adulto mide de 23 a 26 centímetros de longo e presenta unha plumaxe de cor dourada e negra na cabeza, dorso e ás. A súa face e pescozo son negros cunha beira branca e a fronte, coxas e patas tamén son negras. En inverno perde a plumaxe escura e substitúeo por outro máis amarelado na face, coas partes inferiores de cor branca.
É similar ás outras dúas píldoras (ou píllaras) douradas, a píldora dourada europea e a píldora dourada americana. A siberiana é de menor tamaño e ten patas máis longas que a europea, que tamén ten plumas axilares brancas. Aseméllase moitísimo á americana, e nalgún momento foron considerados da mesma especie.[4] A píldora dourada siberiana ten complexión máis delgada que a especie americana, patas máis longas e un ton amarelo máis vivo na súa parte posterior.
Habita na tundra ártica, desde o extremo norte de Asia ata o oeste de Alasca. Fai o niño no chan, nunha zona seca aberta.
É unha ave migratoria e pasa o inverno no sur de Asia e en Australasia. Un número reducido de exemplares migra cara a California e Hawai, nos Estados Unidos. Tamén é unha ave accidental en Europa Occidental, incluída Galicia.
Aliméntase de insectos, crustáceos, arañas e froitos vermellos, que encontra na tundra, en campos, praias e outras zonas chairas, xeralmente localizándoos coa vista.[5]
A píldora dourada siberiana (Pluvialis fulva) é unha ave de tamaño mediano pertencente á familia Charadriidae.
Cerek kernyut (Pluvialis fulva) adalah spesies burung pantai dari keluarga Charadriidae, dari genus Pluvialis. Burung ini merupakan jenis burung pemakan invertebrata yang memiliki habitat di gosong lumpur, gosong pasir, tambak, lapangan, lapangan golf dekat pantai, lapangan terbang dekat pantai, tersebar sampai ketinggian 1.000 m dpl.
Cerek kernyut memiliki tubuh berukuran sedang (25 cm). Bertubuh kekar, kepala besar, paruh pendek besar. Warna coklat keemasan. Garis mata, sisi muka, dan tubuh bagian bawah pucat. Tidak ada warna kontras pada garis sayap saat terbang. Peredaan dengan Cerek besar: warna kuning keemasan, tidak abu-abu. Iris coklat, paruh hitam, tungkai abu-abu. Mencari makan sendiri atau dalam kelompok.
Cerek kernyut tersebar di Artik Rusia dan Alaska. Pada musim dingin, burung ini bermigrasi ke pesisir Amerika utara dan selatan, Eropa barat, Afrika, Asia Selatan, Indonesia dan Australia.[2]
Cerek kernyut (Pluvialis fulva) adalah spesies burung pantai dari keluarga Charadriidae, dari genus Pluvialis. Burung ini merupakan jenis burung pemakan invertebrata yang memiliki habitat di gosong lumpur, gosong pasir, tambak, lapangan, lapangan golf dekat pantai, lapangan terbang dekat pantai, tersebar sampai ketinggian 1.000 m dpl.
Glitlóa (fræðiheiti: Pluvialis fulva) er meðalstór lóutegund. Henni svipar mest til gulllóu í stærð og útliti. Varpstöðvar glitlóu eru á heimskautasvæðum í norður-Asíu og í vestur-Alaska. Á veturna heldur hún til Suður-Asíu og Ástralasíu en fáir fuglar halda til Hawaii og Kaliforníu.
Glitlóa (fræðiheiti: Pluvialis fulva) er meðalstór lóutegund. Henni svipar mest til gulllóu í stærð og útliti. Varpstöðvar glitlóu eru á heimskautasvæðum í norður-Asíu og í vestur-Alaska. Á veturna heldur hún til Suður-Asíu og Ástralasíu en fáir fuglar halda til Hawaii og Kaliforníu.
Il piviere dorato del Pacifico (Pluvialis fulva, Gmelin 1789), è un uccello della famiglia dei Charadriidae.
Pluvialis fulva non ha sottospecie, è monotipica. Talvolta viene considerata come sottospecie di Pluvialis dominica (Pluvialis dominica fulva).
Questo uccello vive in tutta l'Asia e l'Oceania, in Africa orientale dall'Egitto alla Tanzania, in Alaska, Canada settentrionale, e negli Stati Uniti e Messico occidentali. È di passo nell'Europa centro-occidentale e mediterranea (anche in Italia), in Africa occidentale, in Cile ed Ecuador, in Afghanistan, Israele e Libano, nei Caraibi (in particolare su Barbados), e in alcuni altri stati degli Stati Uniti, come Arizona, e stati del New England (Maine, New York, etc).
Il piviere dorato del Pacifico (Pluvialis fulva, Gmelin 1789), è un uccello della famiglia dei Charadriidae.
Burung Rampang Kerinyut merupakan salah satu daripada haiwan terlindung di Malaysia. Pemburuannya memerlukan lesen pemburuan. Nama sainsnya Pluvialis fulva[1].
Burung Rampang Kerinyut ialah haiwan berdarah panas, mempunyai sayap dan tubuh yang diselubungi bulu pelepah. Burung Rampang Kerinyut mempunyai paruh tanpa gigi.
Jantung Burung Rampang Kerinyut terdiri daripada empat kamar seperti manusia. Kamar atas dikenali sebagai atrium, sementara kamar bawah dikenali sebagai ventrikel.
Sebagai burung, Burung Rampang Kerinyut membiak dengan cara bertelur. Telur yang dihasilkan mempunyai cangkerang keras di dalam sarang yang dibinanya.
Burung Rampang Kerinyut merupakan salah satu daripada haiwan terlindung di Malaysia. Pemburuannya memerlukan lesen pemburuan. Nama sainsnya Pluvialis fulva.
De Aziatische goudplevier (Pluvialis fulva) is een steltloper uit de familie der plevieren (Charadriidae). De Aziatische goudplevier broedt op de Siberische en Alaskaanse toendra's.
De Aziatische goudplevier lijkt op de Europese en de Amerikaanse goudplevier. Zowel de Amerikaanse als de Aziatische goudplevier zijn kleiner en slanker dan de Europese goudplevier, met langere, donkergrijze poten, een langere snavel, langere hals, langere vleugels en een verder uitstekende staartpunt. De ondervleugel is geheel grijs in plaats van wit. De Aziatische goudplevier is lastig te onderscheiden van de Amerikaanse goudplevier. Beide soorten werden lange tijd als ondersoorten beschouwd van dezelfde soort, de "kleine goudplevier". De Aziatische goudplevier is sierlijker, heeft langere poten, een langer hals en een langere, krachtigere snavel dan de Amerikaanse. De vleugels zijn wat korter en steken minder ver achter de staart uit.
Het kleed van de Aziatische goudplevier lijkt op dat van de Europese. Hij heeft meestal een lichte wenkbrauwstreep en een donkere oorstreek. De mantel, die loopt over de kruin, de rug en de vleugels, is bedekt met groengele en zwarte vlekken. In het volwassen zomerkleed heeft de soort een zwart gezicht, borst en romp, omrand door een zwart-wit gevlekte flankstreep, een witte anaalstreek en min of meer zwart gevlekte dekveren in de onderstaart. Het vrouwtje heeft een minder scherpe tekening dan het mannetje, met een minder of geen zwarte kop. Bij een tweejarig vrouwtje bevinden zich vaak op de kop geheel lichte onderdelen.
In het winterkleed heeft de soort een groenachtig bruingele mantel, en verscheidene onderdelen, waaronder de kop, hebben een warmere, vuilbeige tint. Ook het gezicht en de borst zijn meer gelig in plaats van zwart. Het juveniele kleed is geliger dan het winterkleed, met grotere mantelvlekken en vaak een schuine donkere vlek voor het oog en een donkere vlek op de achterrand van de oorstreek. Hij heeft in het juveniele en winterkleed een gouden zweem over de veren, in tegenstelling tot het grijzere juveniele en winterkleed van de Amerikaanse goudplevier.
De Aziatische goudplevier heeft een lichaamslengte van 23 tot 26 cm en een spanwijdte van 60 tot 67 cm.
De roep is een snel en krachtig tjuu-wiet of tjoeit, vergelijkbaar met de roep van de zwarte ruiter. Ook laat hij een zacht kluuie horen.
De Aziatische goudplevier broedt op de toendra's van Siberië en West-Alaska, en overwintert op graslanden, moddervlakten, vochtige weilanden en akkers in Zuid-Azië, Australië, de zuidkust van het Arabisch Schiereiland en het oosten van Oost-Afrika. Soms is hij als dwaalgast waar te nemen in Europa.
De Aziatische goudplevier heeft een enorm groot verspreidingsgebied en daardoor alleen al is de kans op de status kwetsbaar (voor uitsterven) gering. De grootte van de populatie wordt geschat op 190 tot 250 duizend individuen. Deze aantallen lopen terug. Echter, het tempo ligt onder de 30% in tien jaar (minder dan 3,5% per jaar). Om deze redenen staat deze plevier als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
De Aziatische goudplevier is in Nederland een zeldzame dwaalgast die jaarlijks wordt waargenomen. Tussen 1896 en 1992 waren er 13 bevestigde waarnemingen, tussen 1993 en 2012 35.[2]
Bronnen, noten en/of referentiesDe Aziatische goudplevier (Pluvialis fulva) is een steltloper uit de familie der plevieren (Charadriidae). De Aziatische goudplevier broedt op de Siberische en Alaskaanse toendra's.
Sibirlo (Pluvialis fulva) er ein mellomstor vadefugl i lofamilien.
Ei sibirlo i hekkedrakt er 23-26 cm lang, er svart med gylne flekker på oversida, krone, rygg og venger. Andletet og halsen er svart med ein kvit kant rundt og ho har dessutan svart bryst og ein mørk undergump. Beina er mørke. I vinterdrakta er alt av svart og kvitt tapt og denne loa har då eit gulaktig andlet og bryst, brun overside og lys underside.
Sibirlo liknar mykje på heilo, Pluvialis apricaria, men mest på kanadalo, Pluvialis dominica. Samanlikna med heilo, så er sibirlo tydeleg mindre, slankare og har relativt mykje lengre bein enn heilo. Sibirlo har òg gråbrune fjører i armhòla og lysegrå underside av venger, her er heilo til samanlikning kvit. Sibirlo er òg mindre og slankare enn kanadalo, har ein kortare primærprojeksjon og lengre bein enn kanadalo og er vanlegvis litt kraftigare gul på ryggen. Sibirlo og kanadalo var tidlegare rekna som same arten.[1]
Hekkehabitat for sibirloa er på arktisk tundra frå nordlegaste Asia til vestlege Alaska. Ho hekkar på bakken i eit tørt, ope område.
Sibirloa er trekkfugl og overvintrar i Sør-Asia og Australasia. Nokre få held seg i California og Hawaii gjennom vinteren. Denne vadefuglen er ein sjeldan gjest i Vest-Europa, også i Noreg.
Denne fuglen beitar på tundraen, marker, strender og mudderbankar i fjæra, og finn vanlegvis føda med hjelp av synet. Han et insekt, krepsdyr og litt bær.
Sibirlo (Pluvialis fulva) er ein mellomstor vadefugl i lofamilien.
Ei sibirlo i hekkedrakt er 23-26 cm lang, er svart med gylne flekker på oversida, krone, rygg og venger. Andletet og halsen er svart med ein kvit kant rundt og ho har dessutan svart bryst og ein mørk undergump. Beina er mørke. I vinterdrakta er alt av svart og kvitt tapt og denne loa har då eit gulaktig andlet og bryst, brun overside og lys underside.
Sibirlo liknar mykje på heilo, Pluvialis apricaria, men mest på kanadalo, Pluvialis dominica. Samanlikna med heilo, så er sibirlo tydeleg mindre, slankare og har relativt mykje lengre bein enn heilo. Sibirlo har òg gråbrune fjører i armhòla og lysegrå underside av venger, her er heilo til samanlikning kvit. Sibirlo er òg mindre og slankare enn kanadalo, har ein kortare primærprojeksjon og lengre bein enn kanadalo og er vanlegvis litt kraftigare gul på ryggen. Sibirlo og kanadalo var tidlegare rekna som same arten.
Hekkehabitat for sibirloa er på arktisk tundra frå nordlegaste Asia til vestlege Alaska. Ho hekkar på bakken i eit tørt, ope område.
Sibirloa er trekkfugl og overvintrar i Sør-Asia og Australasia. Nokre få held seg i California og Hawaii gjennom vinteren. Denne vadefuglen er ein sjeldan gjest i Vest-Europa, også i Noreg.
Denne fuglen beitar på tundraen, marker, strender og mudderbankar i fjæra, og finn vanlegvis føda med hjelp av synet. Han et insekt, krepsdyr og litt bær.
Sibirlo (vitenskapelig navn Pluvialis fulva) er en fugl.
Sibirlo (vitenskapelig navn Pluvialis fulva) er en fugl.
Siewka złotawa, siewka azjatycka (Pluvialis fulva) – gatunek średniej wielkości ptaka wędrownego z rodziny sieweczkowatych (Charadriidae), zamieszkującego Syberię i zachodnią Alaskę. Zimuje w pasie południowo-wschodniej Afryki przez południową Azję po Indonezję, Australię, Nową Zelandię i Oceanię. Niewielka ilość zimuje w Kalifornii. Sporadycznie widywany w Polsce.
Niegdyś uważano, że siewka złotawa i bardzo podobna do niej siewka szara są podgatunkami tego samego gatunku Pluvialis dominica. Badania prowadzone od 1983 r. na zachodniej Alasce, która jest obszarem ich współwystępowania, wykazały jednak, że ptaki z obu podgatunków różnią się wielkością i upierzeniem, głosem godowym, zakładają gniazda w innych miejscach, a przede wszystkim w ogóle nie krzyżują się między sobą. Uznano to za wystarczające przesłanki, aby wydzielić dwa gatunki: siewka szara (Pluvialis dominica) i siewka złotawa (Pluvialis fulva).
Siewka złotawa, siewka azjatycka (Pluvialis fulva) – gatunek średniej wielkości ptaka wędrownego z rodziny sieweczkowatych (Charadriidae), zamieszkującego Syberię i zachodnią Alaskę. Zimuje w pasie południowo-wschodniej Afryki przez południową Azję po Indonezję, Australię, Nową Zelandię i Oceanię. Niewielka ilość zimuje w Kalifornii. Sporadycznie widywany w Polsce.
Niegdyś uważano, że siewka złotawa i bardzo podobna do niej siewka szara są podgatunkami tego samego gatunku Pluvialis dominica. Badania prowadzone od 1983 r. na zachodniej Alasce, która jest obszarem ich współwystępowania, wykazały jednak, że ptaki z obu podgatunków różnią się wielkością i upierzeniem, głosem godowym, zakładają gniazda w innych miejscach, a przede wszystkim w ogóle nie krzyżują się między sobą. Uznano to za wystarczające przesłanki, aby wydzielić dwa gatunki: siewka szara (Pluvialis dominica) i siewka złotawa (Pluvialis fulva).
Cechy gatunku Samiec w szacie godowej ma wierzch ciała ciemny, gęsto pokryty żółtymi plamkami. Spód ciała czarny, poza pokrywami podogonowymi, które są białe. Czoło, boki głowy i szyi również białe, oddzielają złoto-czarny wierzch ciała od czarnej plamy na spodzie. Dziób i nogi ciemne. Samica podobna, lecz na czarnej plamie na spodzie ciała znajdują się białe plamki. Osobniki młodociane i dorosłe w szacie spoczynkowej mają jasny spód ciała z ciemnymi plamkami na piersi i szyi. Od siewki szarej różni się smuklejszą sylwetką i dłuższymi nogami. Wymiary średnie długość ciała ok. 25 cmA tarambola-dourada-siberiana (Pluvialis fulva) é ave limícola da ordem dos caradriformes.[1] É parecida com a tarambola-dourada, mas é um pouco mais pequena.
Esta espécie distribui-se pela tundra siberiana e pelo Alasca ocidental. A sua ocorrência na Europa é excepcional.
A tarambola-dourada-siberiana (Pluvialis fulva) é ave limícola da ordem dos caradriformes. É parecida com a tarambola-dourada, mas é um pouco mais pequena.
Esta espécie distribui-se pela tundra siberiana e pelo Alasca ocidental. A sua ocorrência na Europa é excepcional.
Kulík krátkochvostý[2] (lat. Pluvialis fulva) je druh bahniaka z čeľade kulíkovité (Charadriidae). Obýva tundru východnej palearktídy a severozápad severnej Ameriky. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov kulík krátkochvostý patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej populácie aj populácie v severnej Amerike je klesajúci.[1]
Kulík krátkochvostý bol prvý krát zdokumentovaný z územia Slovenska 23. apríla 2016 na Oravskej priehrade.[3]
Kulík krátkochvostý (lat. Pluvialis fulva) je druh bahniaka z čeľade kulíkovité (Charadriidae). Obýva tundru východnej palearktídy a severozápad severnej Ameriky. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov kulík krátkochvostý patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej populácie aj populácie v severnej Amerike je klesajúci.
Sibirisk tundrapipare[2] (Pluvialis fulva) är medelstor vadare i familjen pipare (Charadriidae).[3]
Den adulta hanen mäter 23–26 centimeter och är i häckningsdräkt fläckad i guld och svart på hjässan, ryggen och vingarna. Ansiktet och nacken är svart med vit kant och den har ett svart bröst och undergump. Benen är svarta. I vinterdräkt saknas det stora svarta partierna i fjäderdräkten och den har då gulaktigt ansikte, bröst och vit undersida.
Den är mycket lik ljungpipare (Pluvialis apricaria) och amerikansk tundrapipare (Pluvialis dominica). Den sibiriska tundrapiparen är mindre, smalare och i relation mer långbent än ljungpiparen som även har vita fjädrar, istället för gråbruna, på undersidan av vingen där vingen möter kroppen (armhålan).
Än mer liknar den amerikanska tundrapiparen och ansågs tidigare vara samma art som denna.[4] Sibirisk tundrapipare är dock smalare än den amerikanska, har kortare handpenneprojektion, längre ben, och är oftast gulare på ryggen.
Sibirisk tundrapipare häckar på arktisk tundra från nordligaste Asien och in i västra Alaska. Den är en flyttfågel som övervintrar i södra Asien och Australasien. Ett fåtal tillbringar vintern i Kalifornien och på Hawaii. Den observeras sällan i Västeuropa. I Sverige har den påträffats 78 gånger fram till och med 2014.[5]
Sibirisk tundrapipare födosöker på tundra, fält, och stränder och lever av insekter och ryggradslösa djur men ibland även bär. Den häckar i låglänta stenfria områden på tundran. Boet är en enkel grop i marken fodrad med lavar, gräs eller löv.[6] Där lägger honan fyra kraftigt brun- eller svartfläckiga ägg.[6]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till 190.000-250.000 individer.[1] I Alaska tros 42.500 individer häcka.[6]
Artikeln är översatt från engelska wikipedias artikel Pacific Golden Plover, läst 2008-07-02, där följande källor anges:
Sibirisk tundrapipare (Pluvialis fulva) är medelstor vadare i familjen pipare (Charadriidae).
Küçük altın yağmurcun (Pluvialis fulva), yağmurcungiller familyasına ait bir kuş türü.
Üreme dönemi erişkini 23–26 cm büyüklüğünde, taç, arka ve kanatlarda altın ve siyah renklerin seçildiği bir kuştur. Onların yüzü ve boynu, beyaz bir sınırla siyahtır; siyah bir göğüs ve koyu bir sağrısı vardır. Bacaklar siyahtır. Kışta, siyah kaybolur ve bundan sonra sarımsı bir yüzü ve göğsü ve beyaz alt parçaları vardır. İki diğer altın renkli yağmurcuna benzer, Altın yağmurcun ve Amerika altın yağmurcunu. Göçmendirler, kışı güney Asya ve Avustralya'da geçirirler. Habitatı, en kuzeydeki Asya'dan batı Alaska'ya arktik tundradır. Onlar, kuru açık bir alanda yerde yuva yaparlar. Böcekler ve kabukluları yer, aynı zamanda küçük yumuşak meyveleri de yerler.
Вид поширений у тундрі Північної Азії (від півострова Ямал до Берингової протоки і Камчатки) та на заході Аляски. Зимує у Південно-Східній Азії, Австралії, на північному узбережжі Східної Африки (азійська популяція) та у Каліфорнії і на Гаваях (аляскінська популяція).[2]
В Україні рідкісний залітний вид під час сезонних міграцій[3].
Довжина тіла — 23-26 см, розмах крил — 60-67 см, вага — 160—200 г. У шлюбний період у самця верх чорний, з золотистими плямами; вуздечка, щоки, горло, шия спереду, воло, груди і черево чорні; лоб, смуги над очима, боки шиї і вола, підхвістя білі; на боках тулуба білі смуги, з домішкою чорного; низ крил буруватий; вздовж основи темно-коричневих махових пер проходить вузька світла смуга; хвіст зі світлими смугами; дзьоб і ноги чорні; у позашлюбному вбранні самець бурий, зі світлою строкатістю; груди і черево білуваті; дзьоб і ноги бурі. У дорослої самиці у шлюбному оперенні вуздечка, щоки, горло і воло сіруваті. Позашлюбне оперення самця та самиці подібні.
Мешкають у зграях у приморських районах. Живляться комахами, хробаками, ракоподібними, іншими безхребетними і ягодами.
Гніздиться в тундрі і лісотундрі. Бурокрила сивка будує гнізда на лишайниках Cladonia і Cetraria. Яйця за забарвленням копіюють лишайник. У кладці чотири яйця. Пташенята вилуплюються через 30 днів і відразу ж здатні самостійно живитись, хоч і залишаються під наглядом батьків. У разі, якщо до гнізда наближається хижак, бурокрила сивка починає відволікати його від гнізда, чергуючи біг показовими зупинками, щоб відстань до хижака залишалася невеликою.
Choi choi vàng (danh pháp khoa học: Pluvialis fulva) là một loài chim trong họ Charadriidae.[2]
Chim trưởng thành dài 23–26 cm có chóp đầu đốm vàng kim và đen, màu đen ở cánh. Khuôn mặt và cổ có màu đen với một đường viền màu trắng, và nó có một ức màu đen và đít sẫm màu. Chân màu đen. Vào mùa đông, màu đen bị mất và chúng có mặt và ức màu hơi vàng, và phần dưới màu trắng.
Loài này tương tự như hai loài chim choi choi vàng khác: chim choi choi Á-Âu và chim choi choi vàng Mỹ. Choi choi vàng nhỏ hơn, mảnh dẻ hơn và chân tương đối dài hơn con choi choi vàng châu Âu, pluvialis apricaria. Môi môi trường sống sinh sản của choi choi vàng là vùng lãnh nguyên Bắc cực từ bắc Á sang tây Alaska. Chúng làm tổ trên mặt đất ở một khu vực mở khô.
Loài chim này di cư và mùa đông ở phía nam châu Á và châu Úc. Một vài cá thể trú đông ở California và Hawaii, Mỹ. Ở Hawaii, loài chim được gọi là kolea. Chúng là một loài lang thang rất hiếm khi Tây Âu. Chúng kiếm thức ăn trên lãnh nguyên, các cánh đồng, các bãi biển và bãi triều, thường bởi mắt thấy. Chúng ăn côn trùng và động vật giáp xác và một số loại quả mọng.
Choi choi vàng (danh pháp khoa học: Pluvialis fulva) là một loài chim trong họ Charadriidae.
Chim trưởng thành dài 23–26 cm có chóp đầu đốm vàng kim và đen, màu đen ở cánh. Khuôn mặt và cổ có màu đen với một đường viền màu trắng, và nó có một ức màu đen và đít sẫm màu. Chân màu đen. Vào mùa đông, màu đen bị mất và chúng có mặt và ức màu hơi vàng, và phần dưới màu trắng.
Loài này tương tự như hai loài chim choi choi vàng khác: chim choi choi Á-Âu và chim choi choi vàng Mỹ. Choi choi vàng nhỏ hơn, mảnh dẻ hơn và chân tương đối dài hơn con choi choi vàng châu Âu, pluvialis apricaria. Môi môi trường sống sinh sản của choi choi vàng là vùng lãnh nguyên Bắc cực từ bắc Á sang tây Alaska. Chúng làm tổ trên mặt đất ở một khu vực mở khô.
Loài chim này di cư và mùa đông ở phía nam châu Á và châu Úc. Một vài cá thể trú đông ở California và Hawaii, Mỹ. Ở Hawaii, loài chim được gọi là kolea. Chúng là một loài lang thang rất hiếm khi Tây Âu. Chúng kiếm thức ăn trên lãnh nguyên, các cánh đồng, các bãi biển và bãi triều, thường bởi mắt thấy. Chúng ăn côn trùng và động vật giáp xác và một số loại quả mọng.
Pluvialis fulva (Statius Müller, 1776)
Охранный статусБурокрылая ржанка[1], или азиатская бурокрылая ржанка[1] (лат. Pluvialis fulva) — птица семейства ржанковых.
Немного темнее и мельче золотистой ржанки. Подмышечные и испод крыла дымчато-серые (у золотистой ржанки белые, у тулеса черные). Белая полоса, отделяющая черный низ от пестрого верха, на боках прикрыта крылом и не видна. Поведение, как у золотистой ржанки. Крик похож на крик золотистой ржанки, но более двусложный: «тюр-лии, тюр-лии», реже «тюии».
Характерный обитатель сухих вариантов типичных тундр: кочкарных, дриадово-моховых, мохово-лишайниковых, которые широко распространены на многочисленных возвышенностях Таймыра. Похоже, что в подзоне кустарниковых тундр она конкурирует с золотистой ржанкой, и там, где есть последняя, бурокрылая ржанка или редка, или вообще не гнездится и в этой подзоне, и в лесотундре. На это указывают данные А.В. Кречмара (1966), Е.С. Равкина и И.И. Глейха (1981) и И.И. Чупина (1987). Проникает в подзону арктических тундр, но избегает их приморского варианта. Южная граница гнездового ареала выяснена недостаточно. Ясно, что он полностью охватывает подзону типичных тундр, в ряде случаев широко вторгаясь в подзону кустарниковых тундр (больше на востоке, чем на западе), а при подходящих ландшафтных условиях охватывает и некоторые участки лесотундры. Характерные биотопы - более сухие, повышенные участки тундр - бугорковых, кочкарных лишайниковых, дриадово-моховых, в основном по склонам увалов (Рогачева, 1988).
Питаются главным образом насекомыми и их личинками. Весной и осенью ржанки, видимо, поедают также ягоды брусники и вороники.
Гнездо меньше, чем у золотистой ржанки, но более тщательно выстлано сухой травой и листочками ерника. Кладка - 4 пестрых яйца с желтоватым фоном и темным, сливающимся крапом. Заметить их очень трудно. Обе птицы активно отводят от гнезда человека, с яростью преследуют длиннохвостых поморников. Молодые начинают появляться со второй декады июля, а к концу второй декады августа птенцы уже равны по размерам взрослым. Сразу же начинается отлет.
Бурокрылая ржанка, или азиатская бурокрылая ржанка (лат. Pluvialis fulva) — птица семейства ржанковых.
太平洋金斑鴴 (Pluvialis fulva) 鴴科鳥類的一種。原為金斑鴴(學名:Pluvialis dominica)的亞種。
太平洋金斑鴴 (Pluvialis fulva) 鴴科鳥類的一種。原為金斑鴴(學名:Pluvialis dominica)的亞種。
ムナグロ(胸黒、英名Pacific Golden Plover、学名:Pluvialis fulva)は、チドリ目チドリ科に分類される鳥類の一種である。
シベリアとアラスカ西部のツンドラで繁殖し、冬季は東南アジアやオーストラリア、インド、アフリカ東部などへの渡りをおこない越冬する[3]。
日本へは旅鳥として春と秋の渡りの時期に全国に飛来する。本州の中部以南の地域では、越冬する個体もある。南西諸島や小笠原諸島では、普通に越冬している。
全長は約24 cm[3]、翼開長は約60 cm[4]。雌雄同色[4]。成鳥夏羽は、顔から腹までの下部分が黒く、その上部に白い縁取りがある。背面は黄褐色と黒褐色の斑模様になっている。成鳥冬羽は、体下面が淡黄褐色で腹部が褐色がかった白色である。嘴は黒色。足は灰色みをおびた黒色である。
幼鳥は成鳥の冬羽と似ているが、全体に黄褐色みが強く翼の下面が白っぽい。
繁殖期は極地のツンドラに生息し、6-8月に繁殖する。つがいで生活し、縄張りを持つ。巣は地上に作り、産卵数は普通4卵である。
食性は主に動物食で、昆虫類や甲殻類などを捕食する。草原や田圃で植物の種子をついばむこともある。
渡りの時期や越冬時には、水田や草原、干潟や河原、河口などに生息する[3]。体型の似ているダイゼンと比べると、やや乾いた環境を好む傾向がある。特に、越冬地では干潟や河原よりも、畑や公園の芝生などの方でよく観察されている。
飛翔しながら「ピョピョー」「キビョー」などの声で鳴く。
国際自然保護連合(IUCN)により、軽度懸念(LC)の指定を受けている[1]。
日本の以下の都道府県で、レッドリストの指定を受けている[5]。