الأسماء في صفحات التنقل
Die Ringelschwanz-Kletterbeutler (Pseudocheirus), auch Ringelschwanzbeutler genannt, sind eine Beutelsäugergattung aus der Familie der Ringbeutler (Pseudocheiridae).
Ringelschwanz-Kletterbeutler gehören zu den kleineren Vertretern ihrer Familie. Sie erreichen eine Kopfrumpflänge von 29 bis 40 Zentimeter und ein Gewicht von 700 bis 1300 Gramm.[1] Ihr rund 29 bis 41 Zentimeter langer Schwanz kann als Greifschwanz verwendet werden und wird oft um Äste geringelt, diesem Verhalten verdanken die Tiere ihren Namen. Die Fellfärbung kann sehr stark variieren, von grau bis rötlichbraun, die Unterseite ist jedoch meist heller. Kennzeichen sind die weißen Ohrbüschel und die weiße Schwanzspitze. Wie die meisten Ringbeutler sind sie durch den kleinen Kopf mit den kurzen Ohren und durch spezielle Vorderpfoten charakterisiert, bei denen die ersten zwei Finger opponierbar sind.
Ringelschwanz-Kletterbeutler kommen entlang der Ostküste Australiens, an der Südwestspitze Western Australias und auf Tasmanien vor. An der Ostküste erstreckt sich ihr Verbreitungsgebiet von Queensland bis in das südöstliche South Australia. Ihr Lebensraum sind in erster Linie Wälder, sie finden sich sowohl in Regen- als auch in Eukalyptuswäldern, manchmal sogar auch im Buschland, obwohl sie generell zu trockene Habitate meiden.
Ringelschwanz-Kletterbeutler sind nachtaktiv. Tagsüber schlafen sie in einem Nest, das sie aus Blättern, Rinden und Farnen errichtet haben, manchmal auch in Baumhöhlen, die sie mit Blättern auskleiden. Sie kommen kaum auf den Boden und sind ausgesprochene Baumbewohner, wobei ihnen die Greiffähigkeiten ihrer Vorderpfoten und der Greifschwanz helfen. Im Gegensatz zu den meisten anderen Ringbeutlern leben Ringelschwanz-Kletterbeutler meist in kleinen Gruppen. Diese bestehen aus einem Männchen, einem oder zwei Weibchen und deren Nachwuchs.
Diese Tiere sind in erster Linie Blätterfresser, daneben nehmen sie auch Blüten, Knospen, Nektar und Früchte zu sich.
Die Weibchen haben einen gut entwickelten, nach vorn geöffneten Beutel mit vier Zitzen. Ein- bis zweimal im Jahr bringt das Weibchen ein bis drei Jungtiere zur Welt, die ihre ersten vier Lebensmonate im Beutel verbringen. Endgültig entwöhnt werden sie mit sechs bis sieben Monaten, die Geschlechtsreife tritt mit rund einem Jahr ein. Ihre Lebenserwartung übersteigt in freier Natur selten drei bis vier Jahre, in Gefangenschaft können sie bis zu acht Jahre alt werden.
Ringelschwanz-Kletterbeutler finden sich manchmal in den Vororten größerer Städte, im Gegensatz zu den Kusus meiden sie aber die Nähe des Menschen und gelten nicht als Plage. Viele Tiere fallen dem Straßenverkehr oder der Nachstellung durch streunende Katzen zum Opfer. In manchen Regionen, zum Beispiel Westaustralien oder Victoria sind sie infolge des Lebensraumverlustes selten geworden, generell gehören sie aber nicht zu den bedrohten Arten.
Die nächsten Verwandten der Ringelschwanz-Kletterbeutler sind die Neuguinea- und Queensland-Ringbeutler (Pseudochirulus), die in einigen Systematiken in dieselbe Gattung (Pseudocheirus) eingeordnet werden. Die Grünen Ringbeutler (Pseudochirops) wurden früher ebenfalls in Pseudocheirus eingeordnet, sind nach jüngeren Untersuchungen aber nur entfernt verwandt.
Es gibt zwei Arten der Ringelschwanz-Kletterbeutler:[1]
Die Ringelschwanz-Kletterbeutler (Pseudocheirus), auch Ringelschwanzbeutler genannt, sind eine Beutelsäugergattung aus der Familie der Ringbeutler (Pseudocheiridae).
Pseudocheirus is a genus of ringtail possums (family Pseudocheiridae). It includes a single living species, the common ringtail possum (Pseudocheirus peregrinus) of Australia, as well as the fossil Pseudocheirus marshalli from the Pliocene of Victoria.[1]
Other species have previously been included in this genus. Most other ringtails—the lemur-like ringtail (Hemibelideus lemuroides), the rock-haunting ringtail (Petropseudes dahli), and the various species of Pseudochirulus and Pseudochirops—were classified in Pseudocheirus until the 1980s or 1990s.[2] A second ringtail from the Victorian Pliocene, Petauroides stirtoni, was originally named as a Pseudocheirus, but is now considered to be more closely related to the greater glider (Petauroides volans).[3]
The genus was erected by William Ogilby in 1837, the same author later using then correcting the spelling Pseudochirus that is now regarded as a nomenclatural synonym used in error by authors such as Oldfield Thomas.[4]
Taxonomic opinion favours treatment of the western population, Pseudocheirus peregrinus occidentalis, as a separate species (Pseudocheirus occidentalis), though the contradictory evidence from current studies have prevented this recommendation being published.[5]
Pseudocheirus is a genus of ringtail possums (family Pseudocheiridae). It includes a single living species, the common ringtail possum (Pseudocheirus peregrinus) of Australia, as well as the fossil Pseudocheirus marshalli from the Pliocene of Victoria.
Other species have previously been included in this genus. Most other ringtails—the lemur-like ringtail (Hemibelideus lemuroides), the rock-haunting ringtail (Petropseudes dahli), and the various species of Pseudochirulus and Pseudochirops—were classified in Pseudocheirus until the 1980s or 1990s. A second ringtail from the Victorian Pliocene, Petauroides stirtoni, was originally named as a Pseudocheirus, but is now considered to be more closely related to the greater glider (Petauroides volans).
The genus was erected by William Ogilby in 1837, the same author later using then correcting the spelling Pseudochirus that is now regarded as a nomenclatural synonym used in error by authors such as Oldfield Thomas.
Taxonomic opinion favours treatment of the western population, Pseudocheirus peregrinus occidentalis, as a separate species (Pseudocheirus occidentalis), though the contradictory evidence from current studies have prevented this recommendation being published.
Pseudocheirus est un genre de marsupiaux de la famille des Pseudocheiridae, et regroupant 7 espèces :
Pseudocheirus Ogilby, 1837 è un genere di marsupiali arboricoli della famiglia degli Pseudocheiridi. Comprende due specie[1].
I coda ad anello del genere Pseudocheirus sono tra i rappresentanti più piccoli della loro famiglia. Hanno una lunghezza testa-corpo di 28-35 cm e un peso di 700-1.100 g; la coda, lunga 28-36 cm, è prensile e viene spesso arrotolata intorno ai rami; è proprio a questa caratteristica che tali animali devono il loro nome comune. Il colore del mantello può variare notevolmente, dal grigio al bruno-rossastro, ma la parte inferiore è di solito più chiara. Caratteristici sono i ciuffi bianchi sulle orecchie e l'estremità bianca della coda. Come la maggior parte degli Pseudocheiridi, hanno una testa piccola con orecchie corte e zampe anteriori munite di prime due dita opponibili.
Il coda ad anello comune (P. peregrinus) si incontra principalmente lungo la costa orientale dell'Australia, dal Queensland all'Australia Meridionale orientale. È inoltre presente in Tasmania. Il coda ad anello occidentale (P. occidentalis), invece, è diffuso sulla punta sud-occidentale dell'Australia Occidentale. Vivono soprattutto in aree forestali, sia nelle foreste pluviali che in quelle di eucalipto, ma si incontrano anche nelle boscaglie, sebbene generalmente evitino le regioni aride.
I coda ad anello del genere Pseudocheirus conducono vita notturna. Durante il giorno dormono in un nido fatto di foglie, cortecce e felci, spesso costituito da cavità degli alberi che essi foderano di foglie. Sono arboricoli e scendono a terra solo molto raramente; si muovono tra gli alberi afferrando i rami con la forte presa delle zampe e della coda prensile. Contrariamente alla maggior parte degli altri Pseudocheiridi, gli Pseudocheirus vivono solitamente in piccoli gruppi, costituiti da un maschio, da una o due femmine e dalla loro prole.
Questi animali si nutrono prevalentemente di foglie, ma mangiano anche fiori, germogli, nettare e frutta.
Le femmine hanno un marsupio ben sviluppato, con l'apertura volta in avanti, munito di quattro capezzoli. Una o due volte all'anno partoriscono 1-3 piccoli che trascorrono i primi quattro mesi di vita nel marsupio. Vengono svezzati a sei-sette mesi e raggiungono la maturità sessuale a circa un anno. La loro aspettativa di vita in natura supera raramente i tre-quattro anni, ma in cattività possono vivere fino a otto anni.
Gli Pseudocheirus talvolta vivono nelle periferie delle grandi città, ma diversamente dai tricosuri evitano la vicinanza degli esseri umani e non sono considerati nocivi. Molti animali vengono investiti dai veicoli sulle strade, o cadono vittima dei gatti randagi. In alcune regioni, come l'Australia Occidentale e il Victoria, sono diventati rari a causa della distruzione dell'habitat, ma in genere non vengono considerati specie a rischio.
Il genere Pseudocheirus comprende due specie:
I parenti più stretti dei coda ad anelli del genere Pseudocheirus sono i coda ad anello del genere Pseudochirulus della Nuova Guinea e del Queensland, che fino a non molto tempo fa venivano classificati anch'essi nel genere Pseudocheirus. Anche le specie del genere Pseudochirops venivano precedentemente classificate in Pseudocheirus, ma secondo recenti studi sono imparentate con questi solo alla lontana.
Fino a non molto tempo fa, inoltre, il coda ad anello occidentale era considerato una sottospecie del coda ad anello comune.
Pseudocheirus Ogilby, 1837 è un genere di marsupiali arboricoli della famiglia degli Pseudocheiridi. Comprende due specie.
Multimedia w Wikimedia Commons Pseudopałanka[6] (Pseudocheirus) – rodzaj ssaka z podrodziny pseudopałanek (Pseudocheirinae) w rodzinie pseudopałankowatych (Pseudocheiridae).
Rodzaj obejmuje gatunki występujące w Australii (włącznie z Tasmanią)[7].
Długość ciała 29–40 cm, długość ogona 29–41 cm; masa ciała 0,7–1,3 kg[7].
Do rodzaju należą następujące gatunki[6][11]:
Pseudopałanka (Pseudocheirus) – rodzaj ssaka z podrodziny pseudopałanek (Pseudocheirinae) w rodzinie pseudopałankowatych (Pseudocheiridae).
Vanlig pungekorre eller ringsvansopossum (Pseudocheirus peregrinus[2]) är ett pungdjur i familjen ringsvanspungråttor.[2]
Djuret listades fram till 2014 som enda art i släktet Pseudocheirus och sedan 2014 godkänns den västra populationen åter som Pseudocheirus occidentalis.[1]
Djuret är en av de mindre arterna i familjen. Vanlig pungekorre når en kroppslängd mellan 28 och 35 centimeter (utan svans) samt en vikt mellan 700 och 1100 gram. Själva svansen är 28 till 36 centimeter lång och används som gripverktyg.[3] Pälsens färg varierar mycket mellan grå och rödbrun. Buken är vanligen ljusare eller helt vit. Påfallande är tofsar på öronen och den vita svansspetsen. Liksom andra arter i familjen har den ett litet huvud med korta öron. Vid de främre extremiteterna är två fingrar motsättliga.[3]
Arten är vanlig längs Australiens östra kustlinje, utbredningsområdet sträcker sig från Queensland till östra South Australia. Dessutom finns arten på Tasmanien. Habitatet utgörs främst av skogar, till exempel regnskogar eller skogar med träd av eukalyptussläktet, men vissa individer lever i buskland. Torra regioner undviks oftast.[1]
Population vid Western Australias sydvästra spets listas sedan 2014 som Pseudocheirus occidentalis.[1]
Vanlig pungekorre är aktiv på natten. På dagen sover den i bon av blad, bark och ormbunkar eller i trädens håligheter som fodras med löv. Den vistas sällan på marken och tillbringar nästan hela livet i träd. I motsats till de andra medlemmarna i samma familj lever arten vanligen i mindre grupper. Gruppen består av en hanne, en eller två honor och deras ungdjur. När individerna lever ensamma är de aggressiva mot artfränder.[3]
Födan utgörs främst av blad, dessutom äter djuret blommor, knopp, nektar och frukter.[3]
Honor har en bra utvecklad pung med fyra spenar. De kan para sig en eller två gånger om året (mycket sällan tre gånger) och sedan föds efter ungefär 28 dagars dräktighet en till tre ungar.[3] Ungarna lever sina första fyra månader i pungen. Efter 6 till 7 månader slutar honan att ge di och efter cirka ett år är ungarna könsmogna. Individerna blir i naturen sällan äldre än tre till fyra år. I fångenskap blir de upp till åtta år gamla.[3]
Fram till 1950-talet jagades arten på Tasmanien för pälsens skull.[3] Djuret vistas ibland i förorter till stora städer. I motsats till pungrävar undviker de människans sällskap och de anses därför inte som en plåga. Många individer dör i trafiken eller de dödas av katter. I vissa regioner, som Western Australia och Victoria, har de blivit sällsynta på grund av förstöring av levnadsområdet. Allmänt betraktas arten som livskraftig.[1]
Artens närmaste släktingar finns i släktet Pseudochirulus. Vissa zoologer räknar dessa djur till samma släkte. Tidigare räknades även arterna från släktet Pseudochirops till släktet Pseudocheirus men efter nyare undersökningar bildar de ett eget släkte.
Wikimedia Commons har media som rör Vanlig pungekorre.
Vanlig pungekorre eller ringsvansopossum (Pseudocheirus peregrinus) är ett pungdjur i familjen ringsvanspungråttor.
Djuret listades fram till 2014 som enda art i släktet Pseudocheirus och sedan 2014 godkänns den västra populationen åter som Pseudocheirus occidentalis.
Pseudocheirus là một chi động vật có vú trong họ Pseudocheiridae, bộ Hai răng cửa. Chi này được Ogilby miêu tả năm 1837.[1] Loài điển hình của chi này là Phalangista cookii Desmarest, 1818 (= Didelphis peregrinus Boddaert, 1785), see Thomas (1888).
Chi này gồm các loài:
.jpg)
Phương tiện liên quan tới Pseudocheirus peregrinus tại Wikimedia Commons
.png){kind=small}
Bài viết liên quan đến động vật có vú này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Pseudocheirus là một chi động vật có vú trong họ Pseudocheiridae, bộ Hai răng cửa. Chi này được Ogilby miêu tả năm 1837. Loài điển hình của chi này là Phalangista cookii Desmarest, 1818 (= Didelphis peregrinus Boddaert, 1785), see Thomas (1888).
假掌袋貂屬（低地假掌袋貂），哺乳綱的一屬，而與假掌袋貂屬（低地假掌袋貂）同科的動物尚有岩卷尾袋貂屬（岩卷尾袋貂）、大袋鼯屬（大袋鼯）等之數種哺乳動物。
