الأسماء في صفحات التنقل
Die Eichen-Schmuckwanze (Rhabdomiris striatellus) ist eine paläarktisch verbreitete Art, die zur Familie der Weich- oder Blindwanzen (Miridae) gehört. Sie ist in ihrer Lebensweise eng an Eichen (Quercus) gebunden. Synonyme des wissenschaftlichen Artnamens sind Calocoris quadripunctatus (Villers, 1789) und Calocoris ochromelas (Gmelin, 1790).
Die länglich-ovalen Insekten erreichen Körperlängen zwischen 7 und 8,5 Millimetern. Die Grundfärbung der Tiere ist gelb- bis rotbraun. Die Adern der gelben Flügeldecken (Hemielytren) sind im ledrigen Teil (Corium) von dunkleren Streifen flankiert. Bei dunklen Formen sind diese verbreitert. Zuweilen sind die Flügel völlig schwarz. Die Flügelenden (Cuneus) des ledrigen Teiles sind kurz vor der Membran gelb mit schwarzer Spitze. Die langen Beine mit bedornten Schienen (Tibien) sind ebenso wie die Antennen rotbraun bis schwarz gefärbt. Kennzeichnendes Merkmal der Tiere ist das gelbbraune Halsschild (Pronotum), welches eine dunkle Querbinde dicht vor dem Hinterrand und vier schwarze Flecke trägt. Letztere können bei dunklen Individuen verbunden sein. Die Wanze ähnelt im äußeren Erscheinungsbild der deutlich größeren Prachtwanze (Miris striatus). Diese ist ferner deutlich schlanker, meist dunkler gefärbt und der Cuneus trägt keine schwarze Spitze.
Die Eichen-Schmuckwanze ist in ganz Europa, mit Ausnahme des äußersten Nordens und des südlichen Mittelmeerraumes weit verbreitet. Ihr Verbreitungsgebiet erstreckt sich nach Osten über Kleinasien bis in den Kaukasus. Sie besiedelt vor allem Eichen (Quercus), sowohl dichte Bestände als auch Einzelbäume.
Die Wanze ist zoophytophag: Die Larven saugen vor allem an den Blüten und Früchten ihrer Wirtsbäume. Die erwachsenen Tiere leben überwiegend räuberisch von Blattläusen und den Larven anderer Insekten. Beide Geschlechter sind mit voll ausgebildeten Flügeln flugfähig und oft recht aktiv. Sie sind von Mai bis Juni außerdem häufig auf anderen Laubgehölzen, an Kräutern und gelegentlich auch an Koniferen zu finden. Eine Bindung ihrer Lebensweise liegt aber offenbar nur an Eichen vor. Die hemimetabolen Tiere überwintern im Eistadium. Die Larven schlüpfen zuweilen bereits im Mai. Ab Juni legen die Weibchen ihre Eier in die weiblichen Blütenknospen der Eichen, die dadurch meist absterben.
Die Eichen-Schmuckwanze (Rhabdomiris striatellus) ist eine paläarktisch verbreitete Art, die zur Familie der Weich- oder Blindwanzen (Miridae) gehört. Sie ist in ihrer Lebensweise eng an Eichen (Quercus) gebunden. Synonyme des wissenschaftlichen Artnamens sind Calocoris quadripunctatus (Villers, 1789) und Calocoris ochromelas (Gmelin, 1790).
Rhabdomiris striatellus is a bug found widespread through the Europe with the exception of the extreme north and the southern Mediterranean.Its range extends east across Asia Minor to the Caucasus. It is common in the British Isles. The species is associated with oak trees.[1] The body of the insect reaches 7–9 millimetres (0.3–0.4 in).[2] The body is yellow to reddish brown and has yellow veins and dark stripes on its wings. The bug can also be much darker and similar to its relative, Miris striatus. The larvae suck flowers and fruits while the adults prey on aphids and the larvae of other insects.
Rhabdomiris striatellus is a bug found widespread through the Europe with the exception of the extreme north and the southern Mediterranean.Its range extends east across Asia Minor to the Caucasus. It is common in the British Isles. The species is associated with oak trees. The body of the insect reaches 7–9 millimetres (0.3–0.4 in). The body is yellow to reddish brown and has yellow veins and dark stripes on its wings. The bug can also be much darker and similar to its relative, Miris striatus. The larvae suck flowers and fruits while the adults prey on aphids and the larvae of other insects.
De gestreepte eikenblindwants (Rhabdomiris striatellus) is een blindwants uit de onderorde wantsen. De soort werd voor het eerst wetenschappelijk beschreven door Johan Christian Fabricius in 1794.
De gestreepte eikenblindwants is een vrij algemene wants in Nederland die met name in bossen te vinden zijn.
De gestreepte eikenblindwants wordt gemiddeld 9 mm groot. Het is een geel met zwarte wants en heeft gele strepen op de rug.De antennen zijn ook geel en de poten zijn iets donkerder gekleurd. De gestreepte eikenblindwants kan verward worden met de geribde prachtblindwants (Miris striatus).
De gestreepte eikenblindwants komt tussen april en juli voor in Nederland.
De gestreepte eikenblindwants (Rhabdomiris striatellus) is een blindwants uit de onderorde wantsen. De soort werd voor het eerst wetenschappelijk beschreven door Johan Christian Fabricius in 1794.
Calocoris striatellus (Fabricius, 1794), er en tege tilhørende bladtegene (Miridae). Den lever på varme solfylte blomsterenger.
Calocoris striatellus er ikke så vanlig i Norge men er funnet lengst sør, fra Østfold til Hordaland. Den er vanlig sørover i Europa.
Calocoris striatellus er ca. 7-9 millimeter lang. Grunnfargen fargen på kroppen er svart og grønngrå, med markerte flekker og årer i vingene.
Hodet er grågrønt med svarte tegninger. Antennene er gulbrune, men har mørkere parti i spissen.
Brystskjoldet (pronotum) er gulgrønt men brunsvart foran og bak. Det er noen brunsvarte punktflekker litt langt fram. Det er en markert gulgrønn opphøyning (halsring) mot hodet. Bakkanten er gul. Scutellet er gulgrønt men mørkere brunsvart foran.
Dekkvingene er svarte med gulgrønne linjer og felt. Årene er opphøyde og markerte. Cuneus er gult med brunsvart bakerst. Membranen er blekt brun eller hvitbrun og har tydelige årer i gult. Årene danner to lukkede celler på membranen, som hos de fleste bladtegene (Miridae).
Det et par fargevarianter som har fått sine egne navn.
…f. fornicata har gule årer med litt røde sømmer. Som bildet.
…f. obscurata er nesten helt svart.
Calocoris striatellus finnes helst eik, men lever på soleksponerte urterike enger, steder med mye blomster. Tegen er dagaktiv og besøker mange slags planter, hvor den suger plantesaft fra knopp eller stilk. De voksne (imago) finnes fra juni til juli.
Hunnen legger egg på eikens hunblomstrer i juni.
Tegen har ufullstendig forvandling, overgang fra nyklekt larve til det voksne kjønnsmodne insektet går gradvis gjennom flere hudskift (nymfestadier). Nymfene ligner mer og mer på de voksne (imago) for hvert hudskifte.
Calocoris striatellus (Fabricius, 1794), er en tege tilhørende bladtegene (Miridae). Den lever på varme solfylte blomsterenger.
Calocoris striatellus er ikke så vanlig i Norge men er funnet lengst sør, fra Østfold til Hordaland. Den er vanlig sørover i Europa.
Rhabdomiris striatellus – gatunek pluskwiaka z rodziny tasznikowatych i podrodziny Mirinae.
Ciało długości od 7 do 8 mm. Larwy żerują na niedojrzałych kwiatostanach. Spotykany na i w pobliżu dębów[1].
Występuje w większości krajów Europy[2].
Rhabdomiris striatellus – gatunek pluskwiaka z rodziny tasznikowatych i podrodziny Mirinae.
Ciało długości od 7 do 8 mm. Larwy żerują na niedojrzałych kwiatostanach. Spotykany na i w pobliżu dębów.
Występuje w większości krajów Europy.
Rhabdomiris striatellus är en art i familjen ängsskinnbaggar som förekommer i Eurasien. Arten finns huvudsakligen i träd av eksläktet.
Djuret har en oval kroppsform och blir 7 till 8,5 millimeter lång. Kroppens grundfärg är gul till rödbrun. På de gula vingarna finns svart-vita mönster och ibland är vingarna helt svarta. Extremiteterna och antennerna är vanligen rödbruna. Mörka individer kan lätt förväxlas med den tydlig större arten Miris striatus.
Artens utbredningsområde sträcker sig över nästan hela Europa med undantag av de allra nordligaste delarna och det sydligaste Medelhavsområde. Levnadsområdet fortsätter österut över Anatolien till Kaukasus. Djuret vistas främst i träd av eksläktet.
Larver av Rhabdomiris striatellus livnär sig av vätskor från ekens blommor och frukter. Vuxna individer äter däremot animaliska ämnen som bladlöss och larver av andra insekter. Mellan maj och juni hittas dessa ängsskinnbaggar även vid andra lövträd eller på barrväxter. Arten övervintrar i äggstadiet. Larvarna kläcks ofta i början av maj. Från och med juni lägger honorna äggen i ekens blomställning.
Wikimedia Commons har media som rör Rhabdomiris striatellus.
Rhabdomiris striatellus är en art i familjen ängsskinnbaggar som förekommer i Eurasien. Arten finns huvudsakligen i träd av eksläktet.
Djuret har en oval kroppsform och blir 7 till 8,5 millimeter lång. Kroppens grundfärg är gul till rödbrun. På de gula vingarna finns svart-vita mönster och ibland är vingarna helt svarta. Extremiteterna och antennerna är vanligen rödbruna. Mörka individer kan lätt förväxlas med den tydlig större arten Miris striatus.
Artens utbredningsområde sträcker sig över nästan hela Europa med undantag av de allra nordligaste delarna och det sydligaste Medelhavsområde. Levnadsområdet fortsätter österut över Anatolien till Kaukasus. Djuret vistas främst i träd av eksläktet.
Larver av Rhabdomiris striatellus livnär sig av vätskor från ekens blommor och frukter. Vuxna individer äter däremot animaliska ämnen som bladlöss och larver av andra insekter. Mellan maj och juni hittas dessa ängsskinnbaggar även vid andra lövträd eller på barrväxter. Arten övervintrar i äggstadiet. Larvarna kläcks ofta i början av maj. Från och med juni lägger honorna äggen i ekens blomställning.
