El calàpet verd balear (Bufo balearicus, Bufotes balearicus o Pseudepidalea balearica) és un calàpet que pertany a la família dels gripau vertaders Bufonidae. És una espècie de terres baixes però pot ser trobat fins a altures de 1.300 m sobre el nivell del mar a la Itàlia central.[1]
Antigament considerada la mateixa espècie que Bufo viridis, les dades genètiques molecular ara donen ferm suport al seu status com a espècie separada.[2]
Malgrat el nom, aquesta espècie és nativa d'Itàlia (on és present damunt tots els territoris excepte l'extrem del nord-est i del sud-oest) i a Còrsega.[1] Fou probablement introduït a les Illes Balears en temps prehistòrics, on és comú però està en retrocés.[3][1]
El calàpet verd balear (Bufo balearicus, Bufotes balearicus o Pseudepidalea balearica) és un calàpet que pertany a la família dels gripau vertaders Bufonidae. És una espècie de terres baixes però pot ser trobat fins a altures de 1.300 m sobre el nivell del mar a la Itàlia central.
Antigament considerada la mateixa espècie que Bufo viridis, les dades genètiques molecular ara donen ferm suport al seu status com a espècie separada.
Malgrat el nom, aquesta espècie és nativa d'Itàlia (on és present damunt tots els territoris excepte l'extrem del nord-est i del sud-oest) i a Còrsega. Fou probablement introduït a les Illes Balears en temps prehistòrics, on és comú però està en retrocés.
Die Balearen-Wechselkröte (Bufotes balearicus), auch Balearische Wechselkröte genannt, ist eine Art der Kröten und lebt in Italien, sowie auf Inseln des westlichen Mittelmeeres. Auf europäischem Boden ist es die am weitesten westlich lebende Art der Wechselkröten.
Mittelgroße Kröte aus dem Verwandtschaftskreis der Wechselkröten. Männchen werden bis zu 8,3 cm groß, Weibchen bis zu 9,2 cm, auf Sardinien sogar 10 cm. Die Körperform ist leicht gedrungen, der Kopf ist kurz und breiter als lang. Die Schnauze ist kurz und stumpf. Die Beine sind mäßig lang, die Hinterbeine etwas länger als die Vorderbeine. Hinter den Augen sitzen zwei große, flache Ohrdrüsenpakete (Parotiden). Die Weibchen sind insgesamt kontrastreicher gefärbt als die Männchen. Letztere mit kehlständiger Schallblase, die weit vorgestülpt werden kann und zur Paarungszeit an den ersten drei Fingern mit dunkel gefärbten Brunftschwielen. Die Grundfarbe ist oberseits hell, blass bräunlich bis grünlich-oliv oder braunoliv. Darauf finden sich hellgrüne, dunkelgrüne oder olivgrüne Flecken, die in Größe und Umriss beträchtlich variieren und bei den Weibchen scharf, bei den Männchen verwaschen begrenzt sind. An den Körperseiten finden sich rote oder bräunlich-rote Warzen. Kein gelber Rückenstreifen wie bei der Kreuzkröte, aber nicht wenige Tiere mit schmaler heller, beigefarbener Rückenzone, die durchgehend oder unterbrochen sein kann. Der Bauch ist cremefarben-weißlich oder grau mit dunklen Tupfern oder kleinen gräulich-grünen Flecken. Die Iris ist gelblich oder metallisch-grünlich, durchzogen von feinen dunklen Linien. Die Paarungsrufe sind weithin hörbare, langgezogene Triller.
Die 2–4 m langen Laichschnüre eines Weibchens enthalten zwischen 2000 und 6000, in Ausnahmefällen bis zu 12.000 schwarze Eier von 1–1,5 mm Durchmesser. Die Larven erreichen eine Gesamtlänge von 4,5 cm und sind oberseits dunkelbräunlich oder schwärzlich gefärbt mit blassen, wenig pigmentierten und am Ende abgerundeten Schwanzsäumen. Die frisch umgewandelten Jungtiere sind 1 bis 1,7 cm lang.
Auf den Balearen, Korsika und Sardinien die einzige Krötenart. In Italien kommt noch die Erdkröte vor, diese besitzt jedoch keine grünlichen Rückenflecken und eine rot-braune Iris. Im Norden Italiens grenzt das Verbreitungsgebiet an das der Wechselkröte. Auf Sizilien kommt die Balearen-Wechselkröte nur im Nordosten vor, im restlichen Teil der Insel lebt die Sizilianische Wechselkröte, eine Unterart der Nordafrikanischen Wechselkröte.
Das Verbreitungsgebiet umfasst die Balearen, Korsika, Sardinien und Italien südlich des Po (Fluss), einschließlich Sizilien, dort aber nur im Nordosten. Auf den Balearen kommt die Art auf Mallorca, Menorca und Ibiza vor, auf Formentera ist sie wahrscheinlich ausgestorben.
Von Meeresspiegelhöhe bis 1330 m über NN in Mittel-Italien, meist jedoch unter 500 m über NN. Vor allem in sonnenexponiertem, wenig bewachsenen, trockenem Gelände, auch in Dünen, aber ebenso in feuchteren Lebensräumen, z. B. in Flussauen. Gern auf grabfähigen, sandigen oder leicht tonigen Böden. Als Laichgewässer dienen kleine, häufig temporäre Stillgewässer. Auch in salzhaltigen Gewässern wird abgelaicht, die Art gilt als sehr salztolerant.
In der Regel ganzjährig aktiv, wobei sich die Tiere je nach Gegend in der trocken-heißen Sommerzeit zurückziehen können („Übersommerung“). Die Paarungen fallen in die Zeit von März bis Juni. In der Fortpflanzungszeit lässt die Art nachts laute trillernde Rufe hören. Abgelaicht wird im April. Die Embryonalentwicklung im Ei dauert nur wenige Tage bis höchstens zwei Wochen. Die Larvenentwicklung ist nach eineinhalb bis zwei Monaten abgeschlossen. Dann suchen die kleinen Kröten das Land auf. Spezielle Daten zur Nahrung liegen nicht vor, lediglich auf ein breites Spektrum an Insekten wird verwiesen. Auch über die Fressfeinde der Art ist nichts Konkretes bekannt. Jedoch dürfte die Art in ihrer Lebensweise der Wechselkröte (Bufotes viridis) sehr ähnlich sein, als deren Unterart sie früher galt.
Die IUCN listet die Art als nicht gefährdet (least concern) mit einem sinkenden Populationstrend.[1] In Italien ist die Art nicht gefährdet, wohl aber auf den Balearen. Der Schutz der Laichgewässer ist für die Art wichtig, um ihre Populationen halten zu können.[2]
Die Balearen-Wechselkröte (Bufotes balearicus), auch Balearische Wechselkröte genannt, ist eine Art der Kröten und lebt in Italien, sowie auf Inseln des westlichen Mittelmeeres. Auf europäischem Boden ist es die am weitesten westlich lebende Art der Wechselkröten.
The Balearic green toad (Bufotes balearicus) is a toad belonging to the true toad family, Bufonidae, from Italy and islands in the western Mediterranean Sea. It is mostly a lowland species, but can be found as high as 1,300 m (4,300 ft) asl in central Italy.[1]
In spite of the name, this species is native to Italy (where it is present on all territories except for the extreme north-east, south-east and south-west) and Corsica.[1] It was probably introduced to the Balearic Islands in prehistoric times,[2] where it is common but declining.[1] Its formerly extended into Switzerland and there have been (so far) unsuccessful reintroduction attempts in that country.[3] Its range meets that of the similar and closely related European green toad (B. viridis) in far northeastern Italy and that of the Sicilian green toad (B. boulengeri siculus) in easternmost Sicily.[3][4]
Once considered the same as the European green toad, molecular genetic data now firmly support its status as a separate species.[4][5] There is some hybridization where their ranges come into contact; hybridization with the Sicilian green toad is extremely limited.[3][6] The three species are very similar, but the Balearic green toad has paratoid glands with brownish or reddish spots.[3]
The Balearic green toad (Bufotes balearicus) is a toad belonging to the true toad family, Bufonidae, from Italy and islands in the western Mediterranean Sea. It is mostly a lowland species, but can be found as high as 1,300 m (4,300 ft) asl in central Italy.
El sapo balear[3] (Bufotes balearicus) es una especie de anfibio anuro de la familia Bufonidae.
Sapo robusto, con la cabeza más larga que ancha, de 67 a 83 mm los machos y 64 mm las hembras, peso de 29 g en el macho y 24,5 g la hembra. Dorso cubierto de verrugas de color de fondo blanco o blanco amarillento con manchas verdes, poco definidas y extensas en los machos, bien delimitadas y pequeñas en las hembras. Las hembras tienen un color de fondo más cremoso sobre el que destacan las manchas verdes y las verrugas rojizas, que en los machos destacan menos. Vientre granulado en ambos sexos.
Larvas de coloración negruzca o pardo oscura, con la región ventral negro azulada o blanco grisácea con o sin punteado parduzco de 44 mm de longitud total.
Especie endémica del Mediterráneo occidental, su área de distribución incluye las islas Baleares, Córcega, Cerdeña y centro y sur de Italia, se encuentra también en el nordeste de Sicilia, donde podría haber sido introducida. En las islas Baleares se encuentra en Mallorca, Menorca e Ibiza, este sapo es una especie introducida por el hombre. Se han encontrado en Mallorca restos fósiles de la especie datados en el Pleistoceno terminal y Holoceno.
En las islas Baleares se encuentra en toda clase de hábitat, tanto naturales como alterados por el hombre. Vive en zonas arenosas litorales, regiones kársticas de la sierra de Mallorca, vegas, campos de cultivo, urbanizaciones y campos de golf.
Está amenazado en general por la pérdida y degradación de los hábitat reproductivos a causa de la extracción de agua, urbanización, declive de prácticas agrícolas tradicionales y la contaminación por pesticidas, además por la fragmentación del territorio producida por la construcción de carreteras, con el consiguiente peligro de atropellos.
Pseudepidalea balearica Pseudepidalea generoko animalia da. Anfibioen barruko Bufonidae familian sailkatuta dago, Anura ordenan.
Pseudepidalea balearica Pseudepidalea generoko animalia da. Anfibioen barruko Bufonidae familian sailkatuta dago, Anura ordenan.
Bufotes balearicus est une espèce d'amphibiens de la famille des Bufonidae[1].
Cette espèce se rencontre jusqu'à 1 330 m d'altitude en Europe du Sud[1] :
La présence de cette espèce aux Baléares est probablement due à une introduction humaine très ancienne[2].
Cette espèce était considérée comme synonyme de Bufotes viridis, le Crapaud vert, jusqu'en 2006[3]
Son nom d'espèce lui a été donné en référence au lieu de sa découverte, les Îles Baléares.
Bufotes balearicus est une espèce d'amphibiens de la famille des Bufonidae.
Il rospo smeraldino balearico (Bufotes balearicus (Boettger, 1880)), detto anche rospo smeraldino appenninico, è un anfibio anuro della famiglia Bufonidae.
B. balearicus è un tipico rospo, in quanto presenta un corpo tozzo e tondeggiante ricoperto di verruche e bitorzoli. La livrea è marrone-brunastra e grigio-bianca nelle parti inferiori e sul ventre con ampie macchie verdi. Per la livrea viene spesso confuso con altre specie: Bufotes viridis o Bufotes boulengeri siculus. I maschi, parecchio più piccoli delle femmine, posseggono una sacca vocale bianco-gialla.
Esemplare immortalato a San Vincenzo, in Toscana, mentre richiama i suoi simili.
Questa specie è presente nelle isole Baleari, in Corsica, in quasi tutta Italia, compresa la Sardegna, ed in una limitata area della Sicilia orientale.[1]
Un tempo era classificato come Bufo viridis; in epoca recente è stato riconosciuto come entità distinta[2]. Secondo qualche autore sarebbe più corretto chiamarlo Bufo lineatus.[3]
Alcuni autori attribuiscono questa specie, assieme alle altre del gruppo B. viridis, al genere Pseudepidalea (Pseudepidalea balearica)[4]. Tale attribuzione è stata duramente contestata da più parti e la sua adozione considerata quantomeno prematura[2][3][5][6][7], potendosi al più, secondo alcuni autori, ammetterne l'adozione a livello di rango subgenerico[8][9].
Il rospo smeraldino balearico (Bufotes balearicus (Boettger, 1880)), detto anche rospo smeraldino appenninico, è un anfibio anuro della famiglia Bufonidae.
Bufotes balearicus, även kallad Pseudepidalea balearica[3], är en groddjursart som först beskrevs av Oskar Boettger 1880. Den ingår i släktet Bufotes och familjen paddor.[2] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4]
Denna arts taxonomi är omstridd. Ursprungligen fördes den till släktet Bufo, och kallades då Bufo balearicus (eller Bufo viridis, se nedan under Beskrivning). När detta släkte delades upp på flera, hamnade den initialt i släktet Pseudepidalea. Flera auktoriteter anser emellertid att detta var felaktigt, IUCN betraktar det senare släktet som polyfyliskt i alla fall för de så kallade grönpaddorna (åtminstone denna art, B/P. viridis och B/P. variabilis) och förordar att de i stället skall föras till Bufotes.[2][5]
Arten är nära släkt med grönfläckig padda, till vilken den tidigare fördes.[1] Den påminner om denna art, med gröna, distinkta fläckar mot ljus bakgrund.
Paddan är främst en låglandsart, även om den i mellersta Italien kan gå upp till 1 300 m. Den förekommer i habitat som kustområden, gärna med sanddyner, odlad mark, grus- och sandtag, dammar, diken och vattenmagasin.[1]
IUCN klassificerar Bufotes balearicus som livskraftig ("LC") på grund av dess vidsträckta utbredning; emellertid minskar populationerna. I Italien är de olika populationerna i huvudsak stabila, på Balearerna minskar de, sakta på Mallorca, snabbare på Ibiza. I båda fallen orsakas minskningen av habitatförlust gällande lekvatten till följd av ökande användning av kemiska bekämpningsmedel i jordbruket och ökande byggnation. Populationsfragmentering till följd av ökande vägbyggnad är också ett problem.[1]
Trots det vetenskapliga artepitetet (balearicus) är arten ursprungsområde Italien där den återfinns i hela landet utom längst i nordöst och sydväst, men inklusive Sardinien och östligaste Sicilien. Den förekommer också på Korsika samt alltså Balearerna, där den är vanlig med undantag för Ibiza.[1] Förekomsten på Balearerna är dock inte ursprunglig; troligtvis har den införts dit i förhistorisk tid med mänsklig hjälp.[6]
Bufotes balearicus, även kallad Pseudepidalea balearica, är en groddjursart som först beskrevs av Oskar Boettger 1880. Den ingår i släktet Bufotes och familjen paddor. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Bufo balearicus (danh pháp đồng nghĩa: Bufotes balearicus, và Pseudepidalea balearica) là một loài cóc thuộc họ Bufonidae. Loài này sinh sống ở vùng đất thấp nhưng cũng được tìm thấy ở độ cao lên đến 1.300 m (4.300 ft) asl ở trung bộ Italia.[1]
Đây là loài bản địa của Ý (nó sống trên khắp các vùng trừ cực đông bắc, đông nam và tây nam) và Corsica.[1] Nó có lẽ đã được du nhập đến quần đảo Baleares từ thời xa xưa,[2] nơi nó đang bị suy giảm số lượng.[1]
Bufo balearicus và Bufo viridis từng được xem là một loài, nhưng nghiên cứu di truyền hiện nay cho thấy đây là hai loài riêng, tách biệt.[3]
Bufo balearicus (danh pháp đồng nghĩa: Bufotes balearicus, và Pseudepidalea balearica) là một loài cóc thuộc họ Bufonidae. Loài này sinh sống ở vùng đất thấp nhưng cũng được tìm thấy ở độ cao lên đến 1.300 m (4.300 ft) asl ở trung bộ Italia.