Die Xenarthra is een van vier hoofgroepe (superorde's) van vandag se plasentale soogdiere. Saam met die Afrotheria vorm hulle die Atlantogenata.
Die Xenarthra is die kleinste superorde en bevat net twee ordes. Een daarvan het twee onderordes:
Die Xenarthra het lank endemies aan Suid-Amerika gewees, toe dit 'n eilandkontinent gewees het. Ná die vorming van die landengte van Panama het die groep ook na Noord-Amerika uitgebrei en vandag kan steeds armadillo's in die Verenigde State aangetref word.
Australosphenida Metatheria EutheriaLos xenartros (Xenarthra, gr. "articulaciones insólites") o esmellaos (Edentata) son un superorde de mamíferos placentarios qu'inclúin a los osos formigueros, armadíos y galbaniegos.[1]
El nome Xenarthra alude a que les articulaciones vertebrales a nivel lumbar son distintos de les de cualesquier otru mamíferu.
Según Tree of Life, les rellaciones filoxenéticas de los grupos autuales de xenartros son les siguientes:[1]
Los xenartros (Xenarthra, gr. "articulaciones insólites") o esmellaos (Edentata) son un superorde de mamíferos placentarios qu'inclúin a los osos formigueros, armadíos y galbaniegos.
El nome Xenarthra alude a que les articulaciones vertebrales a nivel lumbar son distintos de les de cualesquier otru mamíferu.
Kəmdişlilər (lat. Xenarthra) — plasentalı məməlilərə aid dəstəüstü. 4 fəsilə və 18 növü özündə birləşdirir.
Kəmdişlilər (lat. Xenarthra) — plasentalı məməlilərə aid dəstəüstü. 4 fəsilə və 18 növü özündə birləşdirir.
Xenarthra zo un usurzhad e rummatadur al loened. Ennañ emañ ar merienaerien, al lezireged hag an tatoued
Bevañ a ra bronneged an usurzhad-mañ en Amerika.
Xenarthra zo un usurzhad e rummatadur al loened. Ennañ emañ ar merienaerien, al lezireged hag an tatoued
Els xenartres (Xenarthra) són un superordre pertanyent als mamífers placentaris, actualment existents únicament al continent americà. L'origen de l'ordre es remunta a principis del Terciari (fa uns 60 milions d'anys, poc després de l'extinció dels dinosaures no aviaris).
Inclou els óssos formiguers, peresosos i armadillos. Antigament, aquestes famílies foren classificades juntament amb els pangolins i porcs formiguers dins de l'ordre dels Edentata o desdentats, ja que no presenten incisius i també manquen de molars o aquests estan pobrament desenvolupats. Posteriorment, es descobrí que l'ordre Edentata era polifilètic, és a dir, que contenia famílies inconnexes, per la qual cosa la classificació resultava errònia. Actualment, els pangolins i armadillos africans pertanyen a ordres individuals i la nova classe Xenarthra significa 'articulacions estranyes' i el nom fou triat perquè les articulacions vertebrals a nivell lumbar en aquest grup són diferents de les de qualsevol altre mamífer.
Els xenartres (Xenarthra) són un superordre pertanyent als mamífers placentaris, actualment existents únicament al continent americà. L'origen de l'ordre es remunta a principis del Terciari (fa uns 60 milions d'anys, poc després de l'extinció dels dinosaures no aviaris).
Inclou els óssos formiguers, peresosos i armadillos. Antigament, aquestes famílies foren classificades juntament amb els pangolins i porcs formiguers dins de l'ordre dels Edentata o desdentats, ja que no presenten incisius i també manquen de molars o aquests estan pobrament desenvolupats. Posteriorment, es descobrí que l'ordre Edentata era polifilètic, és a dir, que contenia famílies inconnexes, per la qual cosa la classificació resultava errònia. Actualment, els pangolins i armadillos africans pertanyen a ordres individuals i la nova classe Xenarthra significa 'articulacions estranyes' i el nom fou triat perquè les articulacions vertebrals a nivell lumbar en aquest grup són diferents de les de qualsevol altre mamífer.
Chudozubí (Xenarthra, dříve Edentata)[1] je řád savců žijících v Jižní a Střední Americe, zahrnujících 29 druhů ve 4 čeledích.
I když se jednotliví zástupci příliš nepodobají, mají několik společných znaků:
Chudozubí jsou velmi starobylou skupinou savců a v minulosti dosahovali značných rozměrů (lenochod Megatherium – až 6 m)
Xenarthra
Chudozubí (Xenarthra, dříve Edentata) je řád savců žijících v Jižní a Střední Americe, zahrnujících 29 druhů ve 4 čeledích.
I když se jednotliví zástupci příliš nepodobají, mají několik společných znaků:
přidané kloubní spojení mezi hrudní a bederní páteří (xenarthrální, proto Xenarthra) zpevňuje páteř a pomáhá mravenečníkům a pásovcům při hrabání do termitišť redukovaná sklovina (nebo rovnou celý chrup) malý mozek pomalý metabolismus vynikající čich stálá tělní teplota 20–35 °CChudozubí jsou velmi starobylou skupinou savců a v minulosti dosahovali značných rozměrů (lenochod Megatherium – až 6 m)
Gumlere (latin Xenarthra tidl. Edentata) er en orden af pattedyr. Ordenen indeholder arter som bæltedyr, myresluger og dovendyr.
Magnorden: Gumlere Xenarthra
Gumlere (latin Xenarthra tidl. Edentata) er en orden af pattedyr. Ordenen indeholder arter som bæltedyr, myresluger og dovendyr.
Die Nebengelenktiere (Xenarthra), gelegentlich auch noch als Zahnarme (Edentata) geführt, bilden eine Überordnung der höheren Säugetiere. Sie umfasst zwei Ordnungen: die Zahnarmen (Pilosa), bestehend aus Ameisenbären und Faultieren, und die Gepanzerten Nebengelenktiere (Cingulata), die heute nur noch durch die Gürteltiere vertreten sind. Namensgebend sind ihre zusätzlichen Wirbelfortsätze am Rückgrat. Früher selbst als Ordnung geführt, gelten sie heute als eine der vier Hauptgruppen der höheren Säugetiere und wurden daher zur Überordnung aufgewertet. Anders als im Falle der drei anderen Gruppen ist ihre enge Verwandtschaft traditionell unumstritten und morphologisch untermauert.
Aufgrund ihrer Spezialisierung auf unterschiedliche Habitate und Lebensweise unterscheiden sich die drei Gruppen der Nebengelenktiere deutlich in ihrem Äußeren. Die Länge der rezenten Arten variiert von 12,5 Zentimetern bei den Gürtelmullen bis zu 120 Zentimetern beim Großen Ameisenbären. Das Gewicht schwankt dementsprechend zwischen 85 Gramm und 40 Kilogramm – die ausgestorbenen Riesenfaultiere waren allerdings deutlich größer.
Im Vergleich mit den anderen Überordnungen gibt es einige interessante Fälle konvergenter Evolution: So haben beispielsweise die zu den Ursäugern gehörigen Ameisenigel (Tachyglossidae) und die zu den Laurasiatheria gehörigen Schuppentiere (Pholidota) wie die den Nebengelenktieren zugerechneten Ameisenbären (Vermilingua) als Anpassung an den Verzehr von Insekten und Würmern ihre Zähne verloren und dafür eine verlängerte Zunge ausgebildet.
Die Nebengelenktiere kommen heute, von dem auch im Süden Nordamerikas zu findenden Neunbinden-Gürteltier (Dasypus novemcinctus) abgesehen, ausschließlich in den Tropen Mittel- und Südamerikas vor, obwohl sie im Eozän auch in Antarktika zu finden waren, und Riesenfaultiere bis ins Pleistozän in Nordamerika verbreitet waren.
Die Entstehung der Nebengelenktiere wird heute vor allem aufgrund von serologischen und molekularbiologischen Untersuchungen in der Kreidezeit vor etwa 90 bis 100 Millionen Jahren angenommen. Der Fossilbefund für die heute lebenden drei Taxa setzt dagegen erst im späten Paläozän (vor etwa 55 Millionen Jahren) für die Gürteltiere, im mittleren Eozän (vor etwa 45 Millionen Jahren) für die Faultiere und im frühen Miozän (vor etwa 20 Millionen Jahren) für die Ameisenbären ein.
Aufgrund des frühesten erhaltenen Fossilfundes eines Ameisenbären in Europa, des Eurotamandua joresi aus dem mittleren Eozän in der Grube Messel bei Darmstadt, wird angenommen, dass sich die Nebengelenktiere entweder in Afrika oder im Bereich der Bruchlinien des späteren Südamerika und Antarktika bildeten und über die Tethys auch Europa erreichten. Diese These ist umstritten, wodurch die Frage nach der Herkunft des europäischen Ameisenbären noch weitestgehend offen ist. Eine phylogenetische Untersuchung auf der Basis morphologischer Merkmale rezenter und fossiler Taxa aus dem Jahr 1998 platziert Eurotamandua joresi an der Basis der Ameisenbären oder alternativ an der Basis aller Zahnarmen.[1] Andere Untersuchungen legen stattdessen nahe, dass E. joresi identisch ist mit dem ebenfalls aus der Grube Messel stammenden und als Schuppentier identifizierten Fossil Eomanis krebsi;[2] letzteres stufen sie als Jungtier von E. joresi ein. Dem wird vom Entdecker beider Fossilien, Gerhard Storch und seinen Mitarbeitern, widersprochen, indem er auf diverse gravierende Unterschiede der Knochen hinweist.[3]
Wenn die Nebengelenktiere nicht schon aus Südamerika stammen, sind sie vermutlich um die Wende von Kreidezeit und Tertiär aus Antarktika dorthin eingewandert. Auf dem Kontinent kam es zur Ausbildung einer relativ großen Artenvielfalt innerhalb dieser Tiergruppe. Fossil sind über 200 Arten belegt, darunter Riesenformen wie die Riesenfaultiere oder die Glyptodontidae. Einige Forscher vertreten die Ansicht, auch die Südamerikanischen Huftiere (Meridiungulata), eine ausgestorbene Gruppe pflanzenfressender Tiere, könnten mit den Nebengelenktieren verwandt sein.
Die Nebengelenktiere gelten heute vor allem auf der Basis molekularbiologischer Untersuchungen neben den Afrotheria, den Euarchontoglires und den Laurasiatheria als eines der vier großen Taxa innerhalb der Höheren Säugetiere (Eutheria).[4]
Während die Laurasiatheria und die Euarchontoglires mit sehr großer Wahrscheinlichkeit die gemeinsame Gruppe der Boreoeutheria bilden, ist die Position der Nebengelenktiere und der Afrotheria in Relation zu den Boreoeutheria noch nicht vollständig geklärt – alle drei möglichen Varianten werden diskutiert und finden Bestätigung in unterschiedlichen molekularbiologischen Untersuchungen.
Eine Variante positioniert die Nebengelenktiere als ursprünglichste Gruppe an die Basis der Höheren Säugetiere und somit als Schwestergruppe aller anderen Taxa, die in dem Fall als Epitheria zusammengefasst werden. Diese Variante wird sowohl molekularbiologisch als auch morphologisch, auf der Basis des Aufbaus des Innenohres, vorgeschlagen.
Höhere Säugetiere (Eutheria) EpitheriaNebengelenktiere (Xenarthra)
Alternativ werden jedoch auch die Afrotheria als ursprünglichste Gruppe vorgeschlagen.
Höhere Säugetiere (Eutheria) Exafroplacentalia (Notolegia)Nebengelenktiere (Xenarthra)
Eine dritte Theorie schließlich fasst die Afrotheria und die Nebengelenktiere als ein Taxon namens Atlantogenata zusammen und stellt dieses den Boreoeutheria gegenüber.
Höhere Säugetiere (Eutheria) AtlantogenataNebengelenktiere (Xenarthra)
Die Monophylie der Nebengelenktiere gilt als unstrittig und wird durch eine Reihe von morphologischen Merkmalen, darunter die namensgebenden zusätzlichen Gelenkungen der Wirbelsäule, Becken- und Schädelmerkmale, und durch verschiedene molekularbiologische Studien unterstützt. Anders als bei den bekannten fossilen Arten ist die Artenanzahl der rezenten Nebengelenktiere sehr begrenzt. Sie stellen heute mit nur 36 Arten lediglich 1,2 % der Artenvielfalt der höheren Säugetiere. Sie werden in zwei Ordnungen unterteilt:[5]
Ein Kladogramm der heute lebenden Nebengelenktiere sieht entsprechend wie folgt aus:
Nebengelenktiere (Xenarthra) Zahnarme (Pilosa)Faultiere (Folivora)
Ameisenbären (Vermilingua)
Gürteltiere (Dasypoda)
Die Nebengelenktiere (Xenarthra), gelegentlich auch noch als Zahnarme (Edentata) geführt, bilden eine Überordnung der höheren Säugetiere. Sie umfasst zwei Ordnungen: die Zahnarmen (Pilosa), bestehend aus Ameisenbären und Faultieren, und die Gepanzerten Nebengelenktiere (Cingulata), die heute nur noch durch die Gürteltiere vertreten sind. Namensgebend sind ihre zusätzlichen Wirbelfortsätze am Rückgrat. Früher selbst als Ordnung geführt, gelten sie heute als eine der vier Hauptgruppen der höheren Säugetiere und wurden daher zur Überordnung aufgewertet. Anders als im Falle der drei anderen Gruppen ist ihre enge Verwandtschaft traditionell unumstritten und morphologisch untermauert.
Jagldýr (frøðiheiti - Xenarthra ella (eldri) Edentata) er djórayvirhópur við smávaksnum tonnum, til dømis beltisdýr, letidýr og meyruslúkur.
Tanderme of Xenarthra zien 'n orde vaan zoegdiere die in tropisch en subtropisch Amerika leve. Vreuger woort de orde Edentata geneump, ze bevatde daan ouch nog de Sjöbbediere en 't Eerdverke. Genetisch oonderzeuk evels heet oetgeweze tot dat gein zjuste indeiling waor. De Tanderme oondersjeie ziech, same mèt dees bieste, vaan aander zoegdiere doortot hun tan weineg oontwikkeld zien.
Luiaarde:
Tanderme of Xenarthra zien 'n orde vaan zoegdiere die in tropisch en subtropisch Amerika leve. Vreuger woort de orde Edentata geneump, ze bevatde daan ouch nog de Sjöbbediere en 't Eerdverke. Genetisch oonderzeuk evels heet oetgeweze tot dat gein zjuste indeiling waor. De Tanderme oondersjeie ziech, same mèt dees bieste, vaan aander zoegdiere doortot hun tan weineg oontwikkeld zien.
Ang superorder na Xenarthra ay isang pangkat ng mga mamalyang plasental(impraklaseng Eutheria) na nabubuhay lamang ngayon sa mga Amerika at kinakatawan ng mga anteater, sloth at armadillo. Ang pinagmulan ng order na ito ay mababakas pabalik sa Paleohene mga 65 hanggang 60 milyong taon ang nakalilipas pagkatapos ng Mesosoiko sa Timog Amerika.[1] Ang mga xenarthran ay umunlad at nagdibersipika ng malawak sa Timog Amerika sa panahon ng mahabang isolasyon nito at sumakop sa Antilles sa Simulang Mioseno at pagkatapos ay kumalat sa Sentral at Hilagang Amerika na nagsimula mga 9 na milyong taon ang nakalilipas bilang bahagi ng Great American Interchange.[2] Ang halos lahat ng mga dating saganang megafaunang xenarthran gaya ng mga ground sloth, mga Glyptodont at mga pampathere ay naging ekstinkt sa Wakas ng panahong Pleistoseno.
|month=
ignored (tulong) Ang Xenarthra (Latin, gikan sa Karaang Greek ξένος, xénos, "langyaw, langyaw" + ἄρθρον, árthron, "joint") usa ka superorder sa mga placental mammal nga makit-an sa Amerika. Kasamtangang gilangkuban kini sa 31 nga nahabilin nga mga espisye, nga gilangkuban sa anteater, mga punoan sa kahoy, ug mga armadillo. Ang mga Xenarthra naggikan sa South America sa panahon sa Paleocene mga 59 milyon nga tuig ang milabay.
L'òrdre dels Xenarthra foguèt creat per Edward Drinker Cope (1840-1897) en 1889. Compta quatre familhas.
Xenarthra huwa superordni ta' mammiferi plaċentati, fil-klassi Mammalia, fis-sottoklassi Theria, fl-infraklassi Eutheria, b'żewġ ordnijiet (Cingulata u Pilosa). Dan is-superordni flimkien ma' tliet superordnijiet oħra (Afrotheria, Euarchontoglires, u Laurasiatheria), jiffurmaw l-infraklassi Eutheria.
Xenarthra
Xenarthra huwa superordni ta' mammiferi plaċentati, fil-klassi Mammalia, fis-sottoklassi Theria, fl-infraklassi Eutheria, b'żewġ ordnijiet (Cingulata u Pilosa). Dan is-superordni flimkien ma' tliet superordnijiet oħra (Afrotheria, Euarchontoglires, u Laurasiatheria), jiffurmaw l-infraklassi Eutheria.
Ang superorder na Xenarthra ay isang pangkat ng mga mamalyang plasental(impraklaseng Eutheria) na nabubuhay lamang ngayon sa mga Amerika at kinakatawan ng mga anteater, sloth at armadillo. Ang pinagmulan ng order na ito ay mababakas pabalik sa Paleohene mga 65 hanggang 60 milyong taon ang nakalilipas pagkatapos ng Mesosoiko sa Timog Amerika. Ang mga xenarthran ay umunlad at nagdibersipika ng malawak sa Timog Amerika sa panahon ng mahabang isolasyon nito at sumakop sa Antilles sa Simulang Mioseno at pagkatapos ay kumalat sa Sentral at Hilagang Amerika na nagsimula mga 9 na milyong taon ang nakalilipas bilang bahagi ng Great American Interchange. Ang halos lahat ng mga dating saganang megafaunang xenarthran gaya ng mga ground sloth, mga Glyptodont at mga pampathere ay naging ekstinkt sa Wakas ng panahong Pleistoseno.
L'òrdre dels Xenarthra foguèt creat per Edward Drinker Cope (1840-1897) en 1889. Compta quatre familhas.
Чуднозглобни цицачи (науч. Xenarthra, од старогрчки „чудни, нетипични зглобови“) — група на вистински цицачи која денес постои само во Америка. Во оваа група припаѓаат оклопниците (армадили), мравојадите и мрзливците. Името на надредот доаѓа од присуството на ксенартни ковчиња кои образуваат додатен пар на зглобови кај одредени прешлени, наречени ‘рбетни коски, кои можат да се најдат само кај видовите од оваа група.
Потеклото на овој надред може да се бара дури во раниот Терциер (пред околу 60 милиони години, нешто по завршувањето на Мезозоик). Присуството на овие животни во Средна и Северна Америка се објаснува со теоријата на Големата американска размена.
Членовите на ова група порано биле соединети под името Edentata, што значи "беззаби", иако само мравојадите се без заби. Оклопниците и мрзливците имаат секачи, кои кај некои видови се без глеѓната покривка што се среќава на забите од повеќето други цицачи. Во оваа постара класификација биле вклучени и лушпестите мравојади − панголини, капскиот штрбец и паткоклуните. Но, споредбено-анатомските истражувања на овие цицачи открија значителни разлики кои ги разликуваат од животнте кои денес се вбројуваат во Xenarthra, вклучувајќи го и отсуството на ксенартни ковчиња.
Денешните чуднозглобни цицачи достигнуваат различни големини − од најмалиот Chlamyphorus (вилински оклопник), долг околу 12,5 cm па сè до Myrmecophaga (џиновски мравојад) кој е долг околу 120 cm. Меѓутоа, повеќето изумрени видови биле поголеми. На пример, глиптодонтите достигнувале и повеќе од 2 m во должина.
Мрзливците, кои живеат на дрвја, имаат крушковидни тела со големи абдомени, што дозволува развиток на големо слепо црево и долги, тенки екстремитети кои завршуваат со издолжени извиени канџи. Нивните прсти се сраснати со кожа, така што често се мешаат со канџите. Сите три вида на мрзливци имаат три канџи на задните стапала. Нивното надворешно крзно е долго и грубо, а постои и кратко, меко и густо внатрешно крзно. Нивните глави се мали и заоблени. Овие животни имаат необична карактеристика да се истегнуваат во хоризонтален правец додека висат прикачени за дрвото само со задните екстремитети.
Мравојадите се препознаваат по нивните долги конусни нуски, особено долгиот и тенок јазик, како и големите и моќни предни канџи. Последните се користат како за одбрана, така и за раскопување и отворање на мравкините дувла. Крзното е долго и густо, при што го штити животното од инсекти. Сите видови (освен еден) поседуваат рассекувачка опашка за фаќање.
Оклопниците се единствените денешни цицачи со заштитен коскен штит. За разлика од рептилските штитови, оној на оклопникот е испрекинат со неколку завои од кожа, кои помагаат во подвижноста. Површината на кожата е сива или кафеава и доста мека. Тие се дебели, средно големи цицачи кои се движат речиси припиени до почвата. Формата на главата и ушите варира меѓу видовите, додека моќните екстремитети носат зголемени канџи за копање на засолништа (дупки) и собирање на храна.
Чуднозглобни цицачи (науч. Xenarthra, од старогрчки „чудни, нетипични зглобови“) — група на вистински цицачи која денес постои само во Америка. Во оваа група припаѓаат оклопниците (армадили), мравојадите и мрзливците. Името на надредот доаѓа од присуството на ксенартни ковчиња кои образуваат додатен пар на зглобови кај одредени прешлени, наречени ‘рбетни коски, кои можат да се најдат само кај видовите од оваа група.
Потеклото на овој надред може да се бара дури во раниот Терциер (пред околу 60 милиони години, нешто по завршувањето на Мезозоик). Присуството на овие животни во Средна и Северна Америка се објаснува со теоријата на Големата американска размена.
Членовите на ова група порано биле соединети под името Edentata, што значи "беззаби", иако само мравојадите се без заби. Оклопниците и мрзливците имаат секачи, кои кај некои видови се без глеѓната покривка што се среќава на забите од повеќето други цицачи. Во оваа постара класификација биле вклучени и лушпестите мравојади − панголини, капскиот штрбец и паткоклуните. Но, споредбено-анатомските истражувања на овие цицачи открија значителни разлики кои ги разликуваат од животнте кои денес се вбројуваат во Xenarthra, вклучувајќи го и отсуството на ксенартни ковчиња.
अग्रदंत (ईडेंटेटा / edentata), जैसा नाम से ही स्पष्ट है, वे जंतु हैं जिनके अग्रदंत नहीं होते। हिंदी का "अनग्रदंत' शब्द अंग्रेजी के ईडेंटेटा का समानार्थक माना गया है। अंग्रेजी के "ईडेंटेटा' शब्द का अर्थ है "जंतु जिनको दाँत होते ही नहीं"। अंग्रेजी का ईडेंटेटा नाम कुवियर ने उन जरायुज, स्तनधारी जंतुओं के समुदाय को दिया था जिनके सामने के दाँत (कर्तनक दंत) अथवा जबड़े के दाँत नहीं होते। इस समुदाय के अंतर्गत दक्षिण अमरीका के चींटखोर (ऐंटईटर्स), शाखांलबी (स्लॉथ), वर्मी (आर्माडिलोज़) और पुरानी दुनिया के आर्डवार्क तथा वज्रकीट (पैंगोलिन) आते हैं। इनमें वज्रकीट तथा चींटीखोर बिलकुल दंतविहीन होते हैं। अन्यों में केवल सामने के कर्तनक दंत नहीं होते, परंतु शेष दाँत ह्रास की अवस्था में, बिना दंतवल्क (इनैमल) तथा मूल (रूट) के, होते हैं और किसी किसी में दाँतों के पतनशील पूर्वज पाए जाते हैं।
स्तनधारी प्राणियों के वर्गीकरण में पहले अनग्रदंतों का एक वर्ग (ऑर्डर) माना गया था और इसके तीन उपवर्ग थे:
(क) जिनार्था (Xenarthra), (ख) फ़ोलिंडोटा तथा (ग) टयूबुलीडेंटेटा,
किंतु अब ये तीनों उपवर्ग स्वयं अलग वर्ग बन गए हैं। इस प्रकार ईडेंटेटा वर्ग का पृथक् अस्तित्व विलीन होकर उपर्युक्त तीन वर्गो में समाहित हो गया है।
यह प्राय: दक्षिण तथा मध्य अमरीकी प्राणियों का समुदाय है, यद्यपि इसके कुछ सदस्य उत्तरी अमरीका में भी प्रवेश कर गए हैं। प्रारूपिक (टिपिकल) अमरीकी अनग्रदंत अथवा जिनार्थ्रा की विशेषता यह है कि अंतिम पृष्ठीय तथा सभी कटिकशेरूकाओं में अतिरिक्त संधिमुखिकाएँ (फ़ैसेट) अथवा असामान्य संधियाँ पाई जाती हैं। इनमें दाँत हो भी सकते हैं और नहीं भी। जब होते हैं तब कभी दाँत बराबर होते हैं अथवा एक सीमा तक विभिन्न होते है। शरीर का आवरण मोटे बालों अथवा अस्थिल पट्टियों का रूप ले लेता है अथवा छोटे या बड़े बालों का संमिश्रण होता है।
यह वर्ग तीन कुलों में विभक्त है। इनमें पहला है ब्रैडीपोडिडी, जिसके उदाहरण त्रिअंगुलक शाखालंबी (स्लॉथ) तथा द्विअंगुलक शाखालंबी हैं। दूसरा है मिरमेकोफेजिडी, जिसके उदाहरण हैं बृहत्काय चींटीखोर (जाएंट ऐंटईटर्स) तथा त्रिअंगुलक चींटीखोर (थ्री टोड ऐंटईटर्स)। तीसरा है डेसीपोडाइडी, जिसके उदाहरण हैं: टेस्सास के वर्मी (आर्माडिलोज़) तथा बृहत्काय वर्मी (जाएंट आर्माडिलोज़)।
शाखालंबी का सिर गोल और लघु, कान का लोर छोटा, पाँव लंबे एवं पतले होते हैं। स्तनपायी जानवरों में अन्य किसी भी समुदाय के अंग वृक्षवासी जीवन के इतने अनुकूल नहीं हैं जितने शाखालंबियों में। इनमें अग्रपाद पश्चपादों की अपेक्षा अधिक बड़े होते हैं। अँगुलियाँ लंबी, भीतर की ओर मुड़ी हुई और अंकुश सदृश होती हैं, जिनसे उनको वृक्षों पर चढ़ने तथा उनकी शाखाओं को पकड़कर लटके रहने में सुविधा होती है। त्रिअंगुलक शाखालंबी के अग्र तथा पश्च दोनों ही पादों में तीन तीन अँगुलियाँ होती हैं, किंतु द्विअंगुलक शाखालंबी के अग्रपाद में दो और पश्चपाद में तीन अँगुलियाँ होती हैं। इनकी पूँछ प्राथमिक अवस्था में अथवा अल्पविकसित होती है। इनका शरीर लंबे तथा मोटे बालों से आच्छादित रहता है। आर्द्र जलवायु के कारण इनके बालों पर एक प्रकार की हरी काई जैसी वस्तु "ऐल्जी' उत्पन्न होती है जिससे इन जानवरों के रोम हरे प्रतीत होते हैं। इसी से जब ये जानवर हरी हरी डालियों पर लटके रहते हैं तब ऐसा भ्रम होता है कि ये उस वृक्ष की शाखा ही हैं। उस समय ध्यान से देखने पर ही इन जंतुओं का अलग अस्तित्व ज्ञान होता है।
यह जंतु वृक्षों की शाखाओं पर लटका हुआ चलता है। मंदगामी होने के कारण इसे अंग्रेजी में स्लॉथ कहते हैं (स्लॉथ=आलस्य)।
शाखालंबियों के शरीर की लंबाई २० इंच से २८ इंच तक और पूँछ लगभग दो इंच लंबी होती हैं। ये अपना जीवन वृक्षों पर बिताते हैं, भूमि पर उतरते नहीं; यदि कभी उतरते भी हैं तो अग्रपाद तथा पश्चपादों की लंबाई की असमता के कारण बड़ी कठिनाई से चल पाते हैं। ये बंदर की भाँति उछलकर एक पेड़ से दूसरे पेड़ पर नहीं जाते, बल्कि हवा के झोकों से झुकी डालियों को पकड़कर जाते हैं। ये अपना जीवन निर्वाह पत्तियों, कोमल टहनियों तथा फलों पर करते हैं। इनके अग्रपाद डालियों को खींचकर मुख की पहुँच के भीतर लाने में सहायक होते हैं, किंतु पत्तियों को मुख में ले जाने का काम नहीं लेते हैं। ये निशिचर, शांत प्रकृति के, अनाक्रामक एवं एकांतवासी होते हैं। इनकी मादा एक बार में प्राय: एक ही बच्चा जनती है।
यह मिरमेकोफेजिडी कुल का सदस्य है। इसका थूथन नुकीला होता है, जिसके छोर पर छिद्र के सामान एक मुखद्वार होता है। आँखे छोटी तथा कान का लोर किसी में छोटा और किसी में बड़ा होता है। प्रत्येक अग्रपाद में पाँच अँगुलियाँ होती हैं। इनमें तीसरी अँगुली में प्राय: बड़ा, मुड़ा हुआ और नुकीला नख होता है, जिससे हाथ कार्यक्षम तथा निपुण खोदनेवाला अवयव सिद्ध होता है। पश्चपादों में चार पाँच छोटी बड़ी अँगुलियाँ होती हैं, जिसमें साधारण आकार के नख होते हैं। अग्रपाद की अँगुलियाँ भीतर की ओर मुड़ी होती हैं, जिससे चलते समय शरीर का भार अग्रपाद की दूसरी, तीसरी तथा चौथी अँगुलियों की ऊपरी सतह पर तथा पाँचवीं की छोर की एक गद्दी पर और पश्चपादों के पूरे पंजों पर पड़ता है। सभी चींटीखोरों में पूँछ बहुत लंबी होती है। किसी किसी की पूँछ परिग्राही होती है। शरीर लंबे बालों से आच्छादित होता है। द्विअंगुलक चींटीखोर (साइक्लोटुरस) में थूथन छोटा होता है और अग्रपाद में चार अँगुलियाँ होती हैं जिनमें केवल दूसरी तथा तीसरी में ही नख होते हैं। तीसरी का नख बड़ा होता हैं जो शाखालंबी के पैर की भाँति अंकुश सदृंश होती हैं।
चींटीखोर चूहे की नाप से लेकर दो फुट की ऊँचाई तक के होते हैं और दक्षिण तथा मध्य अमरीका में नदी किनारे तथा नम स्थानों में पाए जाते हैं। इनका मुख्य भोजन दीमक है। ये वर्मी (आर्माडिलोज़) की भाँति माँद बनाकर नहीं रहते। ये स्वयं किसी पर आक्रमण नहीं करते, किंन्तु आक्रमण किए जाने पर अपनी रक्षा नखों द्वारा करते हैं। मादा एक बार में एक ही बच्चा देती है।
यह डेसीपोडाइडी कुल का सदस्य है। इसका सारा शरीर हड्डी की छोटी पट्टियों से ढका रहता है इसी से इसे वर्मी कहते हैं (वम=कवच)। इसका सिर छोटा, चौड़ा तथा दबा हुआ होता है। प्रत्येक अग्रपाद में तीन से पाँच तक अँगुलियाँ होती हैं और इनमें पुष्ट नख होते हैं, जो एक प्रकार के खोदने वाले हथियार का काम देते हैं। पश्चपाद में सदा पाँच छोटी छोटी नखयुक्त अँगुलियाँ होती हैं। पूँछ प्राय: भली भाँति विकसित होती है। वर्मी का शरीर अस्थिल त्वचीय पाट्टियों से ढका रहता है। ये पट्टियाँ शरीर के लिए कवच का काम करती है। वर्मी (आर्माडिलोज़) में अंसफलकीय ढाल (स्कैंपुलर शील्ड) घनी संयुक्त पाट्टियों की बनी होती है और शरीर का अग्रभग पट्टियों से ढका होता है। इसके बाद अनुप्रस्थ धारियाँ होती हैं, जिनके बीच बीच में रोमयुक्त त्वचा होती है। पिछले भाग में एक पश्चश्रोणी ढाल (पेल्विक शील्ड) होती है। टोलीप्युटस जीनस में ये धारियाँ चलायमान होती हैं, जिससे यह जानवर अपने शरीर को लपेटकर गेंद जैसा बना लेता है। पूँछ भी अस्थिल पट्टियों के छल्लों से ढकी होती है और इसी प्रकार की पट्टियाँ सिर की भी रक्षा करती हैं।
वर्मी लंबाई में छह इंच से लेकर तीन फुट तक होते हैं। ये सर्वभक्षी होते हैं। जड़, मूल, कीड़े, पतंगे, छिपकलियाँ तथा मृत पशुओं का मांस इत्यादि सब कुछ इनका भोज्य है। यह जीव अधिकतर निशिचर होता है। कभी कभी दिन में भी दिखाई पड़ता है। यह अनाक्रामक होता है और अन्य जंतुओं को हानि नहीं पहुँचाता; यहाँ तक कि यदि पकड़ लिया जाय तो स्वतंत्र होने के लिए प्रयत्न भी नहीं करता। इसकी रक्षा का एकमात्र साधन भूमि खोदकर छिप जाना है। पैर छोटे होते है, फिर भी यह बड़ी तेजी से दौड़ता है। यह खुले मैदानों या जंगालों में रहता है।
इस वर्ग के अंतर्गत आनेवाले प्राणियों की प्रमुख विशेषता यह है कि उनके सिर, धड़ तथा पूँछ शृंगशल्कों (सींग जैसी पट्टियों) से ढके होते हैं। शल्कों के बीच में यत्र तत्र बाल पाए जाते हैं। दाँत बिलकुल ही नहीं होते। जगल चाप (जूगुलर आर्च) तथा अक्षक (क्लैविकल) भी नहीं होते। खोपड़ी लंबी और बेलनाकार होती है। नेत्रगुहीय तथा शंखक खातों (टेंपोरल फ़ोसा) के कुछ विभाजन नहीं होता। जीभ बहुत लंबी होती है।
इस वर्ग के उदाहरण एशिया तथा अफ्रीका के वज्रकीट अथवा पैंगोलिन हैं। इस वर्ग में केवल एक जाति (जीनस) मेनीस है। इस जाति के अंतर्गत सात उपजातियाँ (स्पीशीज़) हैं, जिनमें से तीन उपजातियाँ बनरोहू (मेनीस पेंटाडेक्टाइला), पहाड़ी वज्रकीट अथवा लोर धारी वज्रकीट (मेनीस आरिटा) तथा मलायी वज्रकीट (मेनीस जावानिका) भारत में पाए जाते हैं।
बनरोहू हिमालय प्रदेश को छोड़कर शेष भारत तथा श्रीलंका में पाया जाता है। भारत के विभिन्न प्रदशों में इनके विभिन्न नाम हैं: वज्रकीट, वज्रकपटा, सालसालू, कौली मा, बनरोहू, खेतमाछ, इत्यादि। लोरधारी वज्रकीट (मेनीस) सिक्कम और नेपाल के पूर्व हिमालय की साधारण उँचाई में, आसाम और उत्तरी भागों की पहाड़ियों से लेकर करेन्नी, दक्षिण चीन, हैनान तथा फारमोसा में पाया जाता है। मलाया का वज्रकीट मलाया के पूर्ववर्ती देशों से लेकर सिलेबीज़ तक, कोचीन चीन, कंबोडिया के दक्षिण, सिलहट और टिपरा के पश्चिम में पाया जाता है।
सभी वज्रकीट दंतविहीन होते हैं और अन्य स्तनधारियों से भिन्न, बड़ी छिपकली की भाँति दिखाई देते हैं। लगभग ये सभी बिना कानवाले तथा लंबी पूँछवाले होते हैं। पूँछ जड़ में मोटी होती है। केवल पेट तथा शाखांगों (हाथ, पाँव, कान नाक इत्यादि) के अतिरिक्त संपूर्ण शरीर शल्कों से आच्छादित होता है। शल्कों के बीच बीच में कुछ मोटे बाल भी होते हैं। पूँछ का तल भाग भी शल्कों से ढका होता है। सिर छोटा और नुकीला, थूथुन संकीर्ण तथा मुखविवर छोटा होता है। जिह्वा लंबी, दूर तक बाहर निकलनेवाली तथा कृमि सदृश होती है। आमाशय चिड़ियों के पेषणी (गिज़र्ड) भाँति पेशीय होता है। शाखांग छोटे तथा पुष्ट होते हैं। प्रत्येक पैर में पाँच अँगुलियाँ होती हैं, जिनमें पुष्ट नख लगे होते हैं। अग्रपादों के नख पश्चपादों की अपेक्षा बड़े होते हैं। सभी पादों के मध्य नख बहुत बड़े होते हैं। अग्रपादों के नख विशेष रूप से मिट्टी खोदने के उपयुक्त बने होते हैं। चलने से उनकी नोक कुंठित न हो जाय, इसलिए वे भीतर की ओर मुड़े होते हैं। उनकी ऊपरी सतह ही धरातल को स्पर्श करती हे, क्योंकि ये जंतु हथेली के बल नहीं चलते, बल्कि चलते समय शरीर का भार चौथी तथा पाँचवीं अँगुलियों की बाह्य तथा ऊपरी सतह पर डालते हैं। पश्चपाद साधारण: पंजे के बल चलनेवाले होते हैं। चलते समय ये जानवर तलवे के बल पग रखते हैं और उस समय इनकी पीठ धनुषाकर हो जाती है।
जब कभी वज्रकीट (पैंगोलिन) पर किसी प्रकार का आक्रमण होता है तो वह अपने शरीर को लपेटकर गेंद के आकार का हो जाता है और शरीर पर लगे, एक के ऊपर एक चढ़े शल्कों के कोर आक्रमण से रक्षा करने तथा स्वयं प्रहार करने के काम आते हैं। यह जीव मंद गति से किंतु परिपुष्ट माँद निर्मित करता है। चींटियों तथा दीमकों के घरों को खोदकर यह अपनी लार से तर, चिकनी, लसीली और बड़ी जीभ की सहायता से उन क्षुद्र जंतुओं को खा जाता है। वज्रकीट के आमाशयों में प्राय: पत्थर के टुकड़े पाए गए हैं। ये पत्थर या तो चिड़ियों की भाँति पाचन के हेतु निगले जाते हैं अथवा कीटभोजन के साथ संयोगवश निगल लिए जाते हैं। नियमत: वज्रकीट निशिचर होता है और दिन में या तो चट्टानों की दरारों में अथवा स्वयंनिर्मित माँदों में छिपा रहता है। यह एकपत्नीधारी होता है। और इसकी मादा एक बार में केवल एक या दो बच्चे ही पैदा करती है।
वज्रकीट को कारावास (बंदी अवस्था) भी पाला जा सकता है और यह शीघ्र पालतू भी हो जाता है, किंतु इसे भोजन खिलाना कठिन होता है। इसमें अपने शरीर को झुका रखकर पिछले पैरों पर खड़े होने की विचित्र आदत होती है।
इस वर्ग के अंतर्गत दक्षिण अफ्रीका का भूशूकर (आर्डवार्क या ऑरिक्टिरोपस) आता है। भूशूकर का शरीर मोटी खाल से ढका होता है, परन्तु सिर और थूथन इस प्रकार मिले होते हैं कि पता नहीं चलता, कहाँ सिर का अंत और थूथन का आंरभ है। मुख छोटा और जीभ लंबी होती है। मुख में खूँटी के समान चार या पाँच दाँत होते हैं, जिनकी बनावट विचित्र होती है। दाँतों में दंतवलक नहीं होता, सोवैडेंटीन होता है, जिस पर एक प्रकार के सीमेंट का आवरण होता है। बैसोडेंटीन की मज्जागुहा (पल्प कैविटी) नालिकाओं द्वारा छिद्रित होती है, जिसके कारण इस वर्ग का नाम नलीदार दंतधारी (टयूबुलीडेंटाटा) पड़ा है।
भूशूकर के अग्रपाद छोटे तथा मजबूत होते हैं और प्रत्येक में चार अँगुलियाँ होती हैं। चलते समय इनकी हथेलियाँ और पैर के तलवे पृथ्वी को स्पर्श करते हैं। पश्चपादों में पाँच अँगुलियाँ होती हैं। लंबाई में ये जीव छह फुट तक पहुँच जाते हैं।
अग्रदंत (ईडेंटेटा / edentata), जैसा नाम से ही स्पष्ट है, वे जंतु हैं जिनके अग्रदंत नहीं होते। हिंदी का "अनग्रदंत' शब्द अंग्रेजी के ईडेंटेटा का समानार्थक माना गया है। अंग्रेजी के "ईडेंटेटा' शब्द का अर्थ है "जंतु जिनको दाँत होते ही नहीं"। अंग्रेजी का ईडेंटेटा नाम कुवियर ने उन जरायुज, स्तनधारी जंतुओं के समुदाय को दिया था जिनके सामने के दाँत (कर्तनक दंत) अथवा जबड़े के दाँत नहीं होते। इस समुदाय के अंतर्गत दक्षिण अमरीका के चींटखोर (ऐंटईटर्स), शाखांलबी (स्लॉथ), वर्मी (आर्माडिलोज़) और पुरानी दुनिया के आर्डवार्क तथा वज्रकीट (पैंगोलिन) आते हैं। इनमें वज्रकीट तथा चींटीखोर बिलकुल दंतविहीन होते हैं। अन्यों में केवल सामने के कर्तनक दंत नहीं होते, परंतु शेष दाँत ह्रास की अवस्था में, बिना दंतवल्क (इनैमल) तथा मूल (रूट) के, होते हैं और किसी किसी में दाँतों के पतनशील पूर्वज पाए जाते हैं।
Taxonavigaçion
Xenarthra
Nomme: Xenarthra
Cope 1889
Xenarthra (/zɛˈnɑːrθrə/; from Ancient Greek ξένος, xénos, "foreign, alien" + ἄρθρον, árthron, "joint") is a major clade of placental mammals native to the Americas. There are 31 living species: the anteaters, tree sloths, and armadillos.[1] Extinct xenarthrans include the glyptodonts, pampatheres and ground sloths. Xenarthrans originated in South America during the late Paleocene about 60 million years ago.[2] They evolved and diversified extensively in South America during the continent's long period of isolation in the early to mid Cenozoic Era. They spread to the Antilles by the early Miocene and, starting about 3 Mya, spread to Central and North America as part of the Great American Interchange.[3] Nearly all of the formerly abundant megafaunal xenarthrans became extinct at the end of the Pleistocene.
Xenarthrans share several characteristics not present in other placental mammals, which suggest their ancestors were subterranean diggers for insects. The name Xenarthra derives from the two ancient Greek words ξένος (xénos), meaning "strange, unusual", and ἄρθρον (árthron), meaning "joint",[4][5] and refers to their vertebral joints, which have extra articulations that are unlike other mammals. The ischium of the pelvis is also fused to the sacrum of the spine.[6]Xenarthran limb bones are typically robust, with large processes for muscle attachment. Relative to their body size, living xenarthrans are extremely strong.[7] Their limb bone structures are unusual, and they have single-color vision. The teeth of Xenarthrans are unique. Xenarthrans are also often considered to be among the most primitive of placental mammals. Females show no clear distinction between the uterus and vagina, and males have internal testicles, which are located between the bladder and the rectum.[8] Xenarthrans have the lowest metabolic rates among therians.[9][10]
Xenarthran forms and lifestyles include:
Xenarthrans were previously classified alongside the pangolins and aardvarks in the order Edentata (meaning toothless, because the members do not have incisors and lack, or have poorly developed, molars). Subsequently, Edentata was found to be a polyphyletic grouping whose New World and Old World taxa are unrelated, and it was split up to reflect their true phylogeny. Aardvarks and pangolins are now placed in individual orders, and the new order Xenarthra was erected to group the remaining families (which are all related). The morphology of xenarthrans generally suggests that the anteaters and sloths are more closely related to each other than either is to the armadillos, glyptodonts, and pampatheres; this idea is upheld by molecular studies. Since its conception, Xenarthra has increasingly come to be considered to be of a higher rank than 'order'; some authorities consider it to be a cohort, while others consider it to be a superorder.
Whatever the rank, Xenarthra is now generally considered to be divided into two orders:
Their relationship to other placental mammals is obscure. Xenarthrans have been defined as most closely related to Afrotheria[12] (in the group Atlantogenata), or to Boreoeutheria (in the group Exafroplacentalia), or to Epitheria[13] (Afrotheria+Boreoeutheria, i.e. as a sister group to all other placental mammals). A comprehensive phylogeny by Goloboff et al.[14] includes xenarthrans as a sister clade of Euarchontoglires within Boreoeutheria (Laurasiatheria+Euarchontoglires). Overall, studies using mitochondrial DNA have tended to group them as a sister clade to Ferrungulata (carnivores+ungulates and cetaceans), while studies using nuclear DNA have identified them as 1) a sister clade to Afrotheria, 2) a sister clade to all placentals except Afrotheria, or 3) a trichotomy (three-way split): Afrotheria, Xenarthra, and everything else (i.e. Boreoeutheria). Among studies that use physical characteristics rather than DNA to look at relationships, a large phenomic analysis of living and fossil mammals suggests placental mammals evolved shortly after the end of the Cretaceous, and first split into Xenarthra and Epitheria (all other placentals).[15]
Below is a recent simplified phylogeny of the xenarthran families based on Slater et al. (2016)[17] and Delsuc et al. (2016).[18] The dagger symbol, "†", denotes extinct groups.
Xenarthra Cingulata Pilosa Vermilingua Folivora Bradypodidae CholoepodidaeXENARTHRA
Xenarthrans share several characteristics not present in other mammals. Authorities have tended to agree they are a primitive group of placental mammals not very closely related to other orders, without agreeing on how to classify them. George Gaylord Simpson first suggested in 1931 that their combination of unique characteristics shows the group evolved from highly specialized early ancestors that lived underground or were nocturnal and dug with their forelimbs to feed on social insects like ants or termites. Most researchers since then have agreed.[19] These extreme characteristics led to their confusion with unrelated groups that had similar specializations (aardvarks and pangolins), and obscures their relationships with other mammals.
The teeth of xenarthrans differ from all other mammals. The dentition of most species is either significantly reduced and highly modified, or absent.[20] With the single exception of Dasypus armadillos and their ancestral genus Propraopus, xenarthrans do not have a milk dentition. They have a single set of teeth through their lives; these teeth have no functional enamel, and usually there are few or no teeth in the front of the mouth and the rear teeth all look alike. As a result, it is impossible to define Xenarthra as having incisors, canines, premolars, or molars. Since most mammals are classified by their teeth, it has been difficult to determine their relationships to other mammals. Xenarthrans may have evolved from ancestors that had already lost basic mammalian dental features like tooth enamel and a crown with cusps; reduced, highly simplified teeth are usually found in mammals that feed by licking up social insects. Several groups of xenarthrans did evolve cheek teeth to chew plants, but since they lacked enamel, patterns of harder and softer dentine created grinding surfaces. Dentine is less resistant to wear than the enamel-cusped teeth of other mammals, and xenarthrans developed open-rooted teeth that grow continuously.[21] Currently, no living or extinct xenarthrans have been found to have the standard mammalian dental formula or crown morphology derived from the ancient tribosphenic pattern.[22]
The name Xenarthra, which means "strange joints", was chosen because the vertebral joints of members of the group have extra articulations of a type unlike any other mammals. This trait is referred to as "xenarthry." (Tree sloths lost these articulations to increase the flexibility of their spines, but their fossil ancestors had xenarthrous joints.) Additional points of articulation between vertebrae strengthen and stiffen the spine, an adaptation developed in different ways in various groups of mammals that dig for food. Xenarthrans also tend to have different numbers of vertebrae than other mammals; sloths have a reduced number of lumbar vertebrae with either more or fewer cervical vertebrae than most mammals, while cingulates have neck vertebrae fused into a cervical tube, with glyptodonts fusing thoracic and lumbar vertebrae as well.[1]
Xenarthrans have been determined to have single-color vision. PCR analysis determined that a mutation in a stem xenarthran led to long-wavelength sensitive-cone (LWS) monochromacy (single color vision), common in nocturnal, aquatic and subterranean mammals.[23] Further losses led to rod monochromacy in a stem cingulate and a stem pilosan, pointing to a subterranean ancestry; the ancestors of Xenarthra had the reduced eyesight characteristic of vertebrates that live underground.[23] Some authorities state that xenarthrans lack a functional pineal gland; pineal activity is related to the perception of light.[24]
Living xenarthrans have the lowest metabolic rates among therians.[9][25] Paleoburrows have been discovered which are up to 1.5m wide and 40m long, with claw marks from excavation referred to the ground sloths Glossotherium or Scelidotherium. Remains of ground sloths (Mylodon and others) in caves are particularly common in colder parts of their range, suggesting ground sloths may have used burrows and caves to help regulate their body temperature. Analysis of the fossil South American Lujan fauna suggests far more large herbivorous mammals were present than similar contemporary environments can support. As most large Lujan herbivores were xenarthrans, low metabolic rate may be a feature of the entire clade, allowing relatively low-resource scrublands to support large numbers of huge animals. Faunal analysis also shows far fewer large predators in pre-GABI South American faunas than would be expected based on current faunas in similar environments. This suggests other factors than predation controlled the numbers of xenarthrans. South America had no placental predatory mammals until the Pleistocene, and xenarthran large-mammal faunas may have been vulnerable to many factors including a rise in numbers of mammalian predators, resource use by spreading North American herbivores with faster metabolisms and higher food requirements, and climate change.[21]
{{cite book}}
: CS1 maint: others (link) Xenarthra (/zɛˈnɑːrθrə/; from Ancient Greek ξένος, xénos, "foreign, alien" + ἄρθρον, árthron, "joint") is a major clade of placental mammals native to the Americas. There are 31 living species: the anteaters, tree sloths, and armadillos. Extinct xenarthrans include the glyptodonts, pampatheres and ground sloths. Xenarthrans originated in South America during the late Paleocene about 60 million years ago. They evolved and diversified extensively in South America during the continent's long period of isolation in the early to mid Cenozoic Era. They spread to the Antilles by the early Miocene and, starting about 3 Mya, spread to Central and North America as part of the Great American Interchange. Nearly all of the formerly abundant megafaunal xenarthrans became extinct at the end of the Pleistocene.
Xenarthrans share several characteristics not present in other placental mammals, which suggest their ancestors were subterranean diggers for insects. The name Xenarthra derives from the two ancient Greek words ξένος (xénos), meaning "strange, unusual", and ἄρθρον (árthron), meaning "joint", and refers to their vertebral joints, which have extra articulations that are unlike other mammals. The ischium of the pelvis is also fused to the sacrum of the spine.Xenarthran limb bones are typically robust, with large processes for muscle attachment. Relative to their body size, living xenarthrans are extremely strong. Their limb bone structures are unusual, and they have single-color vision. The teeth of Xenarthrans are unique. Xenarthrans are also often considered to be among the most primitive of placental mammals. Females show no clear distinction between the uterus and vagina, and males have internal testicles, which are located between the bladder and the rectum. Xenarthrans have the lowest metabolic rates among therians.
Xenarthran forms and lifestyles include:
Armadillos: Mostly small and some larger omnivores and insectivores with flexible banded body armor Glyptodonts: Large herbivores with a rigid semi-spherical carapace Pampatheres: Large herbivores (and possibly omnivores) with banded body armor Anteaters: Small to large specialized feeders on social insects Tree sloths: Medium-sized folivores specialized for life hanging upside-down in trees Ground sloths: Medium to very large ground-living herbivores (and possibly omnivores) Aquatic sloths: Thalassocnus, a medium-sized herbivore, is the only known aquatic slothLa ksenartroj estas neotropisaj membroj de superordo kiun konsistigas la ordoj de pilosoj (Pilosa) kaj cingulatoj (Cingulata). Ĝis 1995 la ksenartroj havis nur la statuson de ordo, sed fine oni decidis ke la bestoj de la subunuoj, la formikmanĝantoj (pilosoj) kaj dazipoj (cingulatoj), diferencas tiom ke ili devus havi siajn proprajn ordojn: la superordigita grupo, la ksenartroj, sekve fariĝis superordo.
La ksenartroj havas ankaŭ la nomon gastartikuloj, kiu celas tiun econ de la superordo ke ili havas sur la lasta dorsa kaj pelva vertebroj - krom la kutimaj artikaj kreskaĵoj - ankaŭ aldonaj, plusaj artikaj kreskaĵoj (zygapoirhyses), kiuj formas gastartikon (xenarthra-an kunligon).
La dentaro de la ksenartroj nur malofte mankas, sed la dentoj estas samformaj (homodentoj), sen emajlo, en varia multnombro. Ilia cerbo estas nur ete sulkita. La utero estas simpla, la placento estas ringa aŭ diska. La mamoj situas bruste aŭ ventre. La idoj nombras 1-2, malofte pli. Ili indiĝenas en Sud-Ameriko; nur unu specio, la armadelo, penetris en Nordamerikon.
en ordo Pholidota (rekte sub Mamuloj, ne subordo de Ksenartroj)
La ksenartroj estas neotropisaj membroj de superordo kiun konsistigas la ordoj de pilosoj (Pilosa) kaj cingulatoj (Cingulata). Ĝis 1995 la ksenartroj havis nur la statuson de ordo, sed fine oni decidis ke la bestoj de la subunuoj, la formikmanĝantoj (pilosoj) kaj dazipoj (cingulatoj), diferencas tiom ke ili devus havi siajn proprajn ordojn: la superordigita grupo, la ksenartroj, sekve fariĝis superordo.
La ksenartroj havas ankaŭ la nomon gastartikuloj, kiu celas tiun econ de la superordo ke ili havas sur la lasta dorsa kaj pelva vertebroj - krom la kutimaj artikaj kreskaĵoj - ankaŭ aldonaj, plusaj artikaj kreskaĵoj (zygapoirhyses), kiuj formas gastartikon (xenarthra-an kunligon).
La dentaro de la ksenartroj nur malofte mankas, sed la dentoj estas samformaj (homodentoj), sen emajlo, en varia multnombro. Ilia cerbo estas nur ete sulkita. La utero estas simpla, la placento estas ringa aŭ diska. La mamoj situas bruste aŭ ventre. La idoj nombras 1-2, malofte pli. Ili indiĝenas en Sud-Ameriko; nur unu specio, la armadelo, penetris en Nordamerikon.
ordo : CINGULATOJ - Cingulata familo : † gliptodontedoj - Glyptodontidae genro : † GLIPTODONTO - Glyptodon specio : † gliptodonto raspa - Glyptodon asper genro : † panoĥto - Panochthus specio : † panoĥto tuberoza - Panochthus tuberculatus familo : DAZIPEDOJ (DAZIPODEDOJ) - Dasypodidae (20 specioj) subfamilio : dazipenoj (dazipoj kaj tatuoj) - Dasypodinae genro : † makroeŭfrakto - Macroeuphractus specio : † makroeŭfrakto stumpa - Macroeuphractus retusus genro : DAZIPO (DAZIPODO) - Dasypus specio : dazipo sprongenua - Dasypus kappleri specio : dazipo naŭzona (Armadelo) - Dasypus novemcinctus specio : dazipo sepzona - Dasypus septemcinctus specio : dazipo longmuzela - Dasypus pilosus specio : dazipo suda - Dasypus hybridus specio : dazipo norda - Dasypus sabanicola genro : tolipeŭto (TATUOJ) - Tolypeutes specio : tolipeŭto kugla - Tolypeutes matacus specio : tolipeŭto trizona - Tolypeutes tricinctus genro : PRIODONTO - Priodontes specio : priodonto giganta - Priodontes giganteus genro : nudvostarmadelo - Cabassous specio : nudvostarmadelo dekunuzona - Cabassous unicinctus specio : nudvostarmadelo pika - Cabassous hispidus specio : nudvostarmadelo norda - Cabassous centralis specio : nudvostarmadelo granda - Cabassous tatouay genro : hararmadelo - Euphractus specio : hararmadelo seszona - Euphractus sexcinctus specio : hararmadelo vila - Euphractus villosus specio : hararmadelo eta - Euphractus pichiy specio : hararmadelo bolivia - Euphractus nationi specio : hararmadelo kriĉa - Euphractus vellerosus subfamilio : † stegoterienoj - Stegotheriinae genro : † stegoterio - Stegotherium specio : † stegoterio amegina - Stegotherium tesselatum genro : † paleomirmiodono - Palaeomyrmiodon specio : † paleomirmiodono neglektema - Palaeomyrmiodon incomptus subfamilio : ĥlamiforenoj - Chlamyphorinae genro : ĥlamiforo - Chlamyphorus specio : ĥlamiforo obtuzkorpa - Chlamyphorus truncatus ( vidu : Monte-Arbedaro ) genro : burmeisterio - Burmeisteria specio : burmeisterio cilindra - Burmeisteria retusa ordo : PILOSOJ Pilosa subordo : FORMIKOMANĜULOJ Vermilingua familo : MIRMEKOFAGEDOJ - Myrmecophagidae (4 specioj) genro : MIRMEKOFAGO - Myrmecophaga specio : Granda formikomanĝulo - Myrmecophaga tridactyla genro : TAMANDUO - Tamandua specio : tamanduo kvarfingra - Tamandua tetradactyla specio : tamanduo meksikia - Tamandua mexicana subordo : Folivora familo : BRADIPEDOJ (BRADIPODEDOJ) - Bradypodidae (5 specioj) genro : UNAŬO - Choloepus specio : unaŭo kurtkola - Choloepus hoffmanni specio : unaŭo dufingra - Choloepus didactylus genro : BRADIPO (BRADIPODO, AKEO) - Bradypus specio : bradipo trifingra - Bradypus tridactylus specio : bradipo griza - Bradypus variegatus specio : bradipo nigrokoluma - Bradypus torquatus familo : † megaloniĥedoj - Megalonychidae subfamilio : † ortoterienoj - Orthotheriinae genro : † akratokno - Acratocnus specio : † akratokno antila - Acratocnus antillensis genro : † mezokno - Mesocnus specio : † mezokno torea - Mesocnus torrei subfamilio : † megaloknenoj - Megalocninae genro : † mikrokno - Microcnus specio : † mikrokno glirsimila - Microcnus gliriformis genro : † megalokno - Megalocnus specio : † megalokno ronĝema - Megalocnus rodens familio : CIKLOPESEDO Cyclopedidae genro : ciklopeso - Cyclopes specio : ciklopeso dufingra - Cyclopes didactylus familo : † peltefiledoj - Peltephilidae genro : † peltefilo - Peltephilus specio : † peltefilo rabia - Peltephilus ferox familo : † megateriedoj - Megatheriidae genro : † MEGATERIO - Megatherium specio : † megaterio amerika - Megatherium americanum familo : † milodonedoj - Mylodontidae genro : † milodono - Mylodon specio : † milodono darvina - Mylodon darwinien ordo Pholidota (rekte sub Mamuloj, ne subordo de Ksenartroj)
familo : † metaĥeiromusedoj - Metacheiromyidae genro : † metaĥeiromuso - Metacheiromys specio : † metaĥeiromuso tatua - Metacheiromys tatusia familo : † epoikoteriedoj - Epoicotheriidae genro : † epoikoterio - Epoicotherium specio : † epoikoterio unika - Epoicotherium unicumLos xenartros (Xenarthra, griego "articulaciones insólitas") o desdentados (Edentata)[1] son un superorden de mamíferos placentarios exclusivamente americanos que incluyen a los osos hormigueros, armadillos y perezosos.
El nombre Xenarthra alude a que las articulaciones vertebrales a nivel lumbar son diferentes de las de cualquier otro mamífero.
Los xenartros son un grupo que incluye formas muy heterogéneas. Existen tres tipos morfológicos básicos; los hormigueros, de cuerpo alargado y hocico muy prolongado, pelaje denso y costumbres terrestres o arborícolas; los perezosos, de cuerpo compacto, hocico corto, pelaje denso y arborícolas; y los armadillos, con el cuerpo ancho y deprimido revestido dorsalmente con una coraza, con poco pelo y de hábitos terrestres.
El único carácter externo que tienen en común son las uñas en forma de garra grandes y robustas, con frecuencia falciformes, adaptadas para funciones diversas, tanto en las formas terrestres (excavar) como en las arborícolas (agarrarse a las ramas).[2]
Los xenartros poseen una dentadura peculiar a causa de una especialización de su régimen alimentario. Los hormigueros carecen de dientes, mientras que los perezosos y armadillos poseen dientes con un grado más o menos acusado de reducción, sin raíces ni esmalte y con crecimiento continuo; los dientes anteriores están ausentes y los posteriores son hileras de protuberancias cilíndricas. La reducción o pérdida de los dientes como consecuencia de la adopción de una dieta a base de invertebrados blandos, especialmente hormigas y termes (mirmecofagia) se ha producido de manera independiente por lo menos cinco veces en los mamíferos: equidnas (monotrema), Myrmecobius (hormiguero marsupial), pangolines (folidotos) y cerdo hormiguero (tubulidentados), además de los xenartros.[3] Este hábito es de esperar puesto que del tronco mamiferino fue al principio insectívoro.
La columna vertebral posee características especiales; los bradipódidos tienen de 6 a 10 vértebras cervicales, condición excepcional en los mamíferos (7 es el número normal en el resto de órdenes), que solo vuelve a encontrarse en los sirenios. Por otra parte, las últimas vértebras dorsales y la vértebras lumbares poseen apófisis suplementarias anteriores y posteriores que dan lugar a articulaciones especiales llamadas articulaciones xenartrales, que dan nombre al grupo.
Los xenartros son homeotermos imperfectos y su temperatura corporal varía en función de la temperatura ambiente; en los perezosos de 28 a 35 °C, en Myrmecophaga 32-35 °C y en Dasypus 32-36 °C.[2]
Este grupo de mamíferos es característico de la región Neotropical y muy conocido en el registro fósil de Sudamérica, debido a su amplia extensión temporal y que los registros de fósiles en la literatura muestran hallazgos de ellos en tiempos relativamente cercanos, es decir, es un grupo que tiene alta frecuencia de registros, a tal punto que no se encuentra ninguna unidad estratigráfica continental fosilífera del Cenozoico que no contenga rastros de xenartros.
Especialmente en Argentina y sus alrededores se han encontrado muchos rastros, ya que esta es una zona geográfica en la que se han encontrado gran cantidad de restos y no solo de este grupo de mamíferos, sino de muchos otros, los cuales muestran una gran variación de la edad, es decir, que por sus condiciones climáticas, siempre fue un excelente sitio para permanecer y por las condiciones terrestres, los fósiles se conservan fácilmente.
Casi todos los taxones de este grupo de mamíferos se registran en América del Sur desde el Paleoceno tardío hasta la actualidad, algunos otros taxones se registran en América del Norte desde el Mioceno tardío hasta la actualidad y también existen varios registros en la Antártida que pueden ser considerados dentro del grupo de los xenarthros en la época del Eoceno.
De las fechas desde las que se encuentran registros fósiles se puede asumir o demostrar que los xenarthros son un grupo que se originó en Sudamérica, evolucionó y expandió su territorio hasta llegar a otras fronteras; los representantes de los xenarhtros en un tiempo en el que Sudamérica estuvo prácticamente aislada (parte del Cenozoico en el que fue considerado como un continente isla) se adaptaron para explotar una gran diversidad de ambientes, lo cual facilitó su evolución, diversificación y gran distribución.
A partir del Mioceno tardío, en la cual se asume un paso de Sudamérica a Norteamérica, al poco tiempo que se dio la formación del Istmo de Panamá en toda América a principios del Pleistoceno, se pueden registrar xenarthros en Norteamérica como ejemplares de origen sudamericano. Durante estas épocas hubo la mayor diversificación del grupo, la cual datan de más de 160 géneros fósiles reconocidos, de los cuales se pueden encontrar más de 400 especies, durante casi todo el Cenozoico. Y el paso de Sudamérica a la Antártida se pudo dar en aquel tiempo en el que la Antártida se encontraba pegada o muy cerca al sur de Argentina.
Los xenartros son un grupo con muchas más formas fósiles que actuales; se conocen 208 géneros extintos y solo 12 actuales.[4]
Antiguamente los miembros de este grupo se clasificaba junto con los pangolines (orden Pholidota) y los cerdos hormigueros (orden Tubulidentata) en el orden Edentata (desdentados), que hoy ha sido abandonado, dado que no era monofilético;[3] no obstante, algunos autores siguen utilizando el nombre de Edentata, pero en sentido estricto, como sinónimo de Xenarthra.[1]
Este superorden se divide en el orden Pilosa, que contiene los subordenes Vermilingua y Folivora y el orden Cingulata.
Las relaciones filogenéticas de los grupos actuales de xenartros son las siguientes según los análisis genéticos:[5][6]
Atlantogenata Xenarthra Cingulata Pilosa Vermilingua FolivoraXenarthra se reconoce como uno de los cuatro clados dentro de Placentalia. Las relaciones entre los cuatro cohortes (Xenarthra, Afrotheria, Laurasiatheria y Euarchontoglires) y la identidad de la raíz placental todavía son algo controvertidas.
Los estudios genéticos favorecen la hipótesis de que Afrotheria y Xenarthra comprenden taxones hermanos en la base de la radiación placentaria de mamíferos, lo que sugiere un antiguo clado gonduano de mamíferos placentarios llamado Atlantogenata.[5][6] Xenarthra divergió del grupo hermano Afrotheria a mediados del Cretácico hace 105-120 millones de años cuando África y Sudamérica se separaron en grandes masas.[7] A pesar de los estudios filogenéticos no hay ningún lugar donde consistan los xenartros con los afroterios.
Los xenartros (Xenarthra, griego "articulaciones insólitas") o desdentados (Edentata) son un superorden de mamíferos placentarios exclusivamente americanos que incluyen a los osos hormigueros, armadillos y perezosos.
El nombre Xenarthra alude a que las articulaciones vertebrales a nivel lumbar son diferentes de las de cualquier otro mamífero.
Xenarthra (grezieraz, artikulazio arraroak) edo Edentata (haginik gabea) ugaztun karedun goiorden bat dira. Amerikan bakarrik bizi dira. Pilosa eta Cingulata ordenak biltzen ditu. Nagiak talde honetakoak dira. Euren artikulazioak lunbaretan beste edozein ugaztunen ezberdinak dira
Xenarthra (grezieraz, artikulazio arraroak) edo Edentata (haginik gabea) ugaztun karedun goiorden bat dira. Amerikan bakarrik bizi dira. Pilosa eta Cingulata ordenak biltzen ditu. Nagiak talde honetakoak dira. Euren artikulazioak lunbaretan beste edozein ugaztunen ezberdinak dira
Vajaahampaiset (Xenarthra) on perinteisessä taksonomiassa käytössä ollut nisäkkäiden lahko, jonka edustajia tavataan enää Etelä-Amerikassa. Lahkon juuret ulottuvat tertiäärikaudelle noin 60 miljoonan vuoden päähän.
Vajaahampaisten lahko on jaettu kahdeksi uudeksi lahkoksi, jotka ovat muurahaiskarhut ja laiskiaiset sisältävä Pilosa sekä vyötiäiset sisältävä Cingulata. Aikaisemmin myös maasika ja muurahaiskävyt luokiteltiin samaan lahkoon (Edentata). Maasiat ja muurahaiskävyt erotettiin sittemmin omaksi lahkoikseen, jolloin muodostui viimeksi käytössä ollut suppeampi Xenarthra-lahko.
Nykyisin vajaahampaisia pidetään toisinaan eräänlaisena ylälahkona, joka sisältää Pilosa ja Cingulata -lahkot.
Ylälahkon nimitys vajaahampaiset on todennäköisesti peräisin siitä, että lahkon yksilöiltä puuttuvat etu- ja kulmahampaat. Hampaiden suhteen lahkon ääripäätä edustaa muurahaiskarhu, jolla ei ole yhtään hammasta.[1]
Vajaahampaiset (Xenarthra) on perinteisessä taksonomiassa käytössä ollut nisäkkäiden lahko, jonka edustajia tavataan enää Etelä-Amerikassa. Lahkon juuret ulottuvat tertiäärikaudelle noin 60 miljoonan vuoden päähän.
Vajaahampaisten lahko on jaettu kahdeksi uudeksi lahkoksi, jotka ovat muurahaiskarhut ja laiskiaiset sisältävä Pilosa sekä vyötiäiset sisältävä Cingulata. Aikaisemmin myös maasika ja muurahaiskävyt luokiteltiin samaan lahkoon (Edentata). Maasiat ja muurahaiskävyt erotettiin sittemmin omaksi lahkoikseen, jolloin muodostui viimeksi käytössä ollut suppeampi Xenarthra-lahko.
Nykyisin vajaahampaisia pidetään toisinaan eräänlaisena ylälahkona, joka sisältää Pilosa ja Cingulata -lahkot.
Ylälahkon nimitys vajaahampaiset on todennäköisesti peräisin siitä, että lahkon yksilöiltä puuttuvat etu- ja kulmahampaat. Hampaiden suhteen lahkon ääripäätä edustaa muurahaiskarhu, jolla ei ole yhtään hammasta.
Les xénarthres (Xenarthra) sont un super-ordre de mammifères placentaires, présents de nos jours uniquement en Amérique. Les origines de l'ordre remontent au début du Tertiaire (il y a environ 60 millions d'années, peu après le Mésozoïque) sur le continent sud-américain. La présence de ces animaux en Amérique du Nord est expliquée par le grand échange interaméricain.
Il comprend les fourmiliers, les paresseux, et les tatous. Au XIXe siècle, ces familles formaient avec les pangolins et l'oryctérope l'ordre des Édentés (qui n'ont pas de dents, car les membres de cet ordre ne possédaient ni incisive ni molaire, ou n'avaient que des molaires très peu développées)[1]. On s'aperçut par la suite que l'ordre Edentata était polyphylétique, c'est-à-dire qu'il contenait des familles sans rapport entre elles et était invalidé par la cladistique. Les oryctéropes et les pangolins occupent aujourd'hui chacun un ordre respectif, et un nouvel ordre fut érigé pour regrouper les familles restantes (qui sont toutes apparentées). Le mot xénarthres signifie « étranges articulations » et a été choisi à cause de leurs articulations intervertébrales inhabituelles chez les autres mammifères euthériens.
La morphologie des xénarthres suggère généralement que les fourmiliers et les paresseux sont assez proches au sein des xénarthres.
Les Xenarthres sont généralement divisés en deux ordres : les Pilosa, contenant les Vermilingua et les Folivora (anciennement Tardigrada), et l'ordre des Cingulata. Les Xenarthres occupe aujourd'hui le rang de super-ordre[2].
Super-ordre Xenarthra
Selon NCBI (6 mars 2012)[3][réf. souhaitée] :
Selon NCBI (5 mars 2012)[4][réf. souhaitée] :
Arbre phylogénétique des Xenarthres[5].
Les xénarthres (Xenarthra) sont un super-ordre de mammifères placentaires, présents de nos jours uniquement en Amérique. Les origines de l'ordre remontent au début du Tertiaire (il y a environ 60 millions d'années, peu après le Mésozoïque) sur le continent sud-américain. La présence de ces animaux en Amérique du Nord est expliquée par le grand échange interaméricain.
Il comprend les fourmiliers, les paresseux, et les tatous. Au XIXe siècle, ces familles formaient avec les pangolins et l'oryctérope l'ordre des Édentés (qui n'ont pas de dents, car les membres de cet ordre ne possédaient ni incisive ni molaire, ou n'avaient que des molaires très peu développées). On s'aperçut par la suite que l'ordre Edentata était polyphylétique, c'est-à-dire qu'il contenait des familles sans rapport entre elles et était invalidé par la cladistique. Les oryctéropes et les pangolins occupent aujourd'hui chacun un ordre respectif, et un nouvel ordre fut érigé pour regrouper les familles restantes (qui sont toutes apparentées). Le mot xénarthres signifie « étranges articulations » et a été choisi à cause de leurs articulations intervertébrales inhabituelles chez les autres mammifères euthériens.
La morphologie des xénarthres suggère généralement que les fourmiliers et les paresseux sont assez proches au sein des xénarthres.
A dos xenartros[1] (Xenarthra) é unha superorde de mamíferos placentarios, presentes no día de hoxe unicamente en América.
A orixe da superorde remóntanse ao inicio do terciario, hai aproximadamente 60 millóns de anos, pouco despois do mesozoico, en continente suramericano. A presenza destes animais en América do Norte explícase polo grande intercambio americano que ocorreu ao final do terciario.[2]
A superorde dos xenartros comprende os osos formigueiros (familias dos Cyclopedidae e os Myrmecophagidae), os preguiceiros (familias dos Bradypodidae e os Megalonychidae) e os armadillos (familia dos Dasypodidae).
No século XIX as familias anteriormente mencionadas formaban, xunto cos pangolíns (familia dos Manidae) e o porco formigueiro (familia dos Orycteropodidae), a orde dos desdentados (que non é que non tiveran dentes, senón que non tiñan incisivos superiores nin molares, ou tiñan estes últimos moi pouco desenvolvidos).[3]
A homoxeneidade deste grupo suscitou un debate xa na segunda metade do século XIX e, en 1872, Thomas Huxley desprazou aos pangolíns e os oricteropos a unha orde separada. Pouco despois, en 1889, Edward Cope propuxo o termo Xenarthra para reagrupar os desdentados suramericanos.
Este clado foi confirmado por análises moleculares como polifilético e, en consecuencia, os desdentados foron divididos, para reflectir a súa verdadeira filoxenia, nas ordes dos Pilosa (pilosos), que engloba aos osos formigueiros e os preguiceiros, e o dos Cingulata (cingulados), que comprende os armadillos.[4][5]
O nome científico Xenarthra esta formado polos elementos do latín científico xen(o)-, calco do grego antigo ξενο-, derivado de ξένος xénos, "estranxeiro", "estraño", e -arthra, forma plural neutra derivada do grego antigo ἄρθρον árthron, "articulación".[6] Literalmente, "os de estrañas articulacións", aludindo ás súas articulacións intervertabrais, que son diferentes das dos outros mamíferos euterios.
A superode dos xenartros divídese, como quedou dito, en dúas ordes: a dos cingulados (Cingulata), que inclúe os armadillos, e a dos pilosos (Pilosa), que comprende aos vermilingües (Vermilingua) e os folívoros (Folivora).[7]
Superorde Xenarthra Cope, 1889, segundo o NCBI:[8]
Segundo Tree of Life, as relacións filoxenéticas dos grupos actuais de xenartros son as seguintes:[9]
Xenarthra Pilosa FolivoraA dos xenartros (Xenarthra) é unha superorde de mamíferos placentarios, presentes no día de hoxe unicamente en América.
A orixe da superorde remóntanse ao inicio do terciario, hai aproximadamente 60 millóns de anos, pouco despois do mesozoico, en continente suramericano. A presenza destes animais en América do Norte explícase polo grande intercambio americano que ocorreu ao final do terciario.
A superorde dos xenartros comprende os osos formigueiros (familias dos Cyclopedidae e os Myrmecophagidae), os preguiceiros (familias dos Bradypodidae e os Megalonychidae) e os armadillos (familia dos Dasypodidae).
Xenarthra su nadred podrazreda viših sisavaca koji obuhvaća red krezubica (Pilosa) i pasance (Cingulata). Osobitost im je nastavak koji imaju na kralježnici. Ranije su bili vođeni kao zaseban red, no danas su, kao jedan od četiri grupe unutar podrazreda viših sisavaca, svrstani u samostalni nadred. Za razliku od druge tri grupe, bliska međusobna srodnost porodica unutar ovog podrazreda je vrlo sporna.
Nakon odvajanja grupe Afrotheria prije oko 105 milijuna godina, ova se grupa prije oko 90 do 102 milijuna godina na području ili Južne Amerike ili, možda, Antarktike koja u to vrijeme nije bila zaleđena, odvojila od preostala dva nadreda viših sisavaca, Laurasiatheria i Euarchontoglires. Ako Xenarthra ne potječu iz Južne Amerike, onda su se na prijelazu od krede u razdoblje tercijara u nju doselili s Antarktike. Iz tog razdoblja potječu i prvi fosili ovih životinja.
Životinje iz ove grupe su ekološki najmanje uspješne. Ova grupa čini samo oko 1,2% raznovrsnosti viših sisavaca i imaju vrlo malu rasprostranjenost. Ako se zanemare pasanci koji žive i na jugu Sjeverne Amerike, njihov je životni prostor ograničen isključivo na Južnu Ameriku.
U usporedbi s drugim nadredovima viših sisavaca, uočljivi su zanimljivi primjeri konvergentne evolucije. Tako su, na primjer, ješci (Tachyglossidae) iz grupe prasisavaca, ljuskavci (Pholidota) iz grupe Laurasiatheria isto kao i pasanci (Cingulata) iz ove grupe kao prilagodbu prehrani insektima i crvima izgubili zube i umjesto toga razvili dugačak jezik.
Ovaj se nadred dijeli na dva reda:
Xenarthra su nadred podrazreda viših sisavaca koji obuhvaća red krezubica (Pilosa) i pasance (Cingulata). Osobitost im je nastavak koji imaju na kralježnici. Ranije su bili vođeni kao zaseban red, no danas su, kao jedan od četiri grupe unutar podrazreda viših sisavaca, svrstani u samostalni nadred. Za razliku od druge tri grupe, bliska međusobna srodnost porodica unutar ovog podrazreda je vrlo sporna.
Nakon odvajanja grupe Afrotheria prije oko 105 milijuna godina, ova se grupa prije oko 90 do 102 milijuna godina na području ili Južne Amerike ili, možda, Antarktike koja u to vrijeme nije bila zaleđena, odvojila od preostala dva nadreda viših sisavaca, Laurasiatheria i Euarchontoglires. Ako Xenarthra ne potječu iz Južne Amerike, onda su se na prijelazu od krede u razdoblje tercijara u nju doselili s Antarktike. Iz tog razdoblja potječu i prvi fosili ovih životinja.
Životinje iz ove grupe su ekološki najmanje uspješne. Ova grupa čini samo oko 1,2% raznovrsnosti viših sisavaca i imaju vrlo malu rasprostranjenost. Ako se zanemare pasanci koji žive i na jugu Sjeverne Amerike, njihov je životni prostor ograničen isključivo na Južnu Ameriku.
U usporedbi s drugim nadredovima viših sisavaca, uočljivi su zanimljivi primjeri konvergentne evolucije. Tako su, na primjer, ješci (Tachyglossidae) iz grupe prasisavaca, ljuskavci (Pholidota) iz grupe Laurasiatheria isto kao i pasanci (Cingulata) iz ove grupe kao prilagodbu prehrani insektima i crvima izgubili zube i umjesto toga razvili dugačak jezik.
Superordo Xenarthra adalah kelompok mamalia berplasenta, masih ada saat ini hanya di Amerika dan diwakili oleh pemakan-semut, kungkang pohon, dan armadilo. Asal-usulnya dapat ditelusuri sampai kala Paleosen, 59 juta tahun yang lalu di Amerika Selatan.[1] Xenarthra berkembang dan berdiversifikasi secara luas di Amerika Selatan selama periode panjang isolasi. Mereka menyerbu Antilles pada Miosen awal dan, mulai sekitar 9 juta tahun yang lalu, mereka menyebar ke Amerika Tengah dan Amerika Utara sebagai bagian dari Great American Interchange.[2] Hampir semua xenarthra megafaunal yang sebelumnya berlimpah, seperti kungkang tanah, gliptodonta, dan Pampatheriidae, menjadi punah pada akhir Pleistosen.
|accessdate=
(bantuan)
Superordo Xenarthra adalah kelompok mamalia berplasenta, masih ada saat ini hanya di Amerika dan diwakili oleh pemakan-semut, kungkang pohon, dan armadilo. Asal-usulnya dapat ditelusuri sampai kala Paleosen, 59 juta tahun yang lalu di Amerika Selatan. Xenarthra berkembang dan berdiversifikasi secara luas di Amerika Selatan selama periode panjang isolasi. Mereka menyerbu Antilles pada Miosen awal dan, mulai sekitar 9 juta tahun yang lalu, mereka menyebar ke Amerika Tengah dan Amerika Utara sebagai bagian dari Great American Interchange. Hampir semua xenarthra megafaunal yang sebelumnya berlimpah, seperti kungkang tanah, gliptodonta, dan Pampatheriidae, menjadi punah pada akhir Pleistosen.
Tannleysingjar (vísindaleg flokkun: Xenathra) er yfirættbálkur spendýra sem telur beltisdýr, mauraætur og letidýr. Þessi ættbálkur er útdauður alls staðar nema í Ameríku. Tannleysingar eru upprunnir á tertíertímabilinu fyrir um 60 milljón árum.
Gli xenartri (Xenarthra) (comunemente noti come edentati, sdentati o maldentati), sono un ordine dei mammiferi euteri. Molti scienziati, attualmente, pensano che gli xenartri siano in realtà un superordine, comprendente gli ordini dei cingolati (Cingulata) e dei pelosi (Pilosa). Ne fanno parte poche specie dell'America del Sud e centrale, tra cui gli armadilli, i bradipi e i formichieri.
Gli appartenenti a questo gruppo di mammiferi non hanno dentatura, o ne presentano una molto ridotta con denti senza smalto e a crescita continua. Si caratterizzano per la presenza di vertebre provviste di processi articolari supplementari (donde il nome, che significa "strane giunture"). Nel passato, gli xenartri erano classificati insieme ad altri mammiferi come i pangolini e l'oritteropo nel gruppo degli sdentati (Edentata). Successivamente, però, gli scienziati capirono che il gruppo era polifiletico: conteneva famiglie non strettamente imparentate fra di loro, ed era quindi artificiale. Attualmente, oritteropi e pangolini vengono classificati negli ordini, rispettivamente, dei tubulidentati e dei folidoti.
Dal momento che gli xenartri sono sprovvisti di molte caratteristiche comuni agli altri mammiferi euplacentati e possiedono una termoregolazione solo in parte efficiente, gli scienziati li considerano estranei agli epiteri (Epitheria), che comprendono tutti gli altri euteri. Alcuni scienziati considerano gli xenartri come parte del gruppo degli Atlantogenata.
La morfologia degli xenartri suggerisce che i formichieri e i bradipi siano strettamente imparentati fra di loro. È stato quindi creato per questi due gruppi il comune ordine dei pelosi (Pilosa), mentre gli armadilli sono considerati gli unici rappresentanti viventi dell'ordine dei cingolati (Cingulata).
L'origine degli xenartri può essere fatta risalire fino al Terziario inferiore (circa 60 milioni di anni fa), appena dopo la fine dell'età dei dinosauri. Nel corso del Cenozoico, in Sudamerica (rimasto isolato dagli altri continenti), gli xenartri si svilupparono in una quantità di forme, molte delle quali sopravvissero fino alla fine del Pleistocene (circa 10.000 anni fa). Le poche forme attuali, quindi, non sono che le specie relitte, sopravvissute all'interscambio faunistico tra Nordamerica e Sudamerica e alle successive glaciazioni. Tra le forme più caratteristiche ormai estinte sono da ricordare i cosiddetti bradipi terricoli giganti (tra cui Megatherium e Glossotherium), i corazzati gliptodontidi, simili a tartarughe, e Pampatherium, un gigantesco armadillo.
Gli xenartri (Xenarthra) (comunemente noti come edentati, sdentati o maldentati), sono un ordine dei mammiferi euteri. Molti scienziati, attualmente, pensano che gli xenartri siano in realtà un superordine, comprendente gli ordini dei cingolati (Cingulata) e dei pelosi (Pilosa). Ne fanno parte poche specie dell'America del Sud e centrale, tra cui gli armadilli, i bradipi e i formichieri.
Xenarthra (nomen a Cope anno 1889 inventum) est magnaordo biologica, grex mammalium placentarum habent.
Xenarthra (nomen a Cope anno 1889 inventum) est magnaordo biologica, grex mammalium placentarum habent.
Šarvuotiniai (Dasypodidae)
Skruzdėdiniai (Myrmecophagidae)
Tingininiai (Bradypodidae)
Dvipirščiai tinginiai (Megalonychidae)
Nepilnadančiai (Xenarthra) – žinduolių būrys. Tai savo išvaizda vieni keisčiausių žinduolių. Jų apatiniai stuburo slanksteliai turi ypatingas jungtis. Jos teikia papildomą atramą, kuri ypač praverčia šarvuočiams kasant žemę. Be to, skruzdėdoms būdingas ilgas, vamzdiškas snukis, o šarvuočiai turi apsauginę, į šarvą panašią kietos odos dangą ant galvos, nugaros ir galūnių. Visi nepilnadančiai turi mažas galvos smegenis, minta vabzdžiais, tik tinginiai – lapais, ūgliais ir vaisiais.
Paplitę įvairiose buveinėse Pietų ir Centrinėje Amerikoje, o viena rūšis gyvena ir Šiaurės Amerikoje. Eocene nepilnadančiai buvo paplitę ir Antarktidoje, kuri tuo metu dar nebuvo apledėjusi. Skiriamos 4 šeimos, kuriose 29 rūšys:
Xenarthra
Amerikas placentāļi (Xenarthra) ir zīdītāju klases (Mammalia) virskārta, kas pieder placentāļu infraklasei (Eutheria). Tā apvieno 2 kārtas. Šīs virskārtas sugas mūsdienās ir sastopamas tikai Ziemeļamerikā un Dienvidamerikā. Tie ir skudrulāči, sliņķi un bruņneši.
Senākie fosilie atradumi ir atrasti Dienvidamerikā, un tie ir apmēram 60-65 miljonus gadu veci no paleogēna laika.[1] Šīs virskārtas dzīvnieki ilgu laiku attīstījās izolētā vidē Dienvidamerikā. Antiļu salas Amerikas placentāļi sasniedza miocēna sākumā, bet Centrālameriku un Ziemeļameriku pirms apmēram 9 miljoniem gadu.[2]
Zinātniskais nosaukums Xenarthra nozīmē dīvainās locītavas. Šis vārds tika izvēlēts tādēļ, ka šiem dzīvniekiem ir savdabīgi un atšķirīgi no visiem pārējiem zīdītājiem mugurkaula skriemeļi. Tiem ir papildus kustēšanās spējas, kādas nav citiem zīdītājiem. Tēviņiem nav ārējo krūšu dziedzeru, tie atrodas starp urīnpūsli un taisno zarnu.[3] Amerikas placentāļiem ir arī vislēnākā vielmaiņa no visiem dzemdētājzīdītājiem.[4]
Amerikas placentāļi (Xenarthra) ir zīdītāju klases (Mammalia) virskārta, kas pieder placentāļu infraklasei (Eutheria). Tā apvieno 2 kārtas. Šīs virskārtas sugas mūsdienās ir sastopamas tikai Ziemeļamerikā un Dienvidamerikā. Tie ir skudrulāči, sliņķi un bruņneši.
Xenarthra is een superorde van placentale zoogdieren, die enkel voorkomen in Latijns-Amerika en het zuiden van Noord-Amerika. Tot deze groep behoren onder andere de gordeldieren, de miereneters en de luiaards, alsmede verwante uitgestorven dieren als Megatherium en Glyptodon.
Xenarthra vormen samen met Afrotheria de primitiefste nog levende groep placentale zoogdieren. Ze ontstonden 70 miljoen jaar geleden, in het Vroeg-Tertiair, in Zuid-Amerika. Aan het einde van het Mioceen kwamen er grondluiaards voor in het zuiden van Noord-Amerika, die waarschijnlijk het continent wisten te bereiken via eilandjes. Drie miljoen jaar geleden ontstond er een landengte tussen Noord- en Zuid-Amerika, waardoor enkele soorten (voornamelijk grondluiaards en gordeldieren) naar Noord-Amerika konden trekken. De grondluiaards zijn uiteindelijk uitgestorven. Het enige lid van de superorde dat nog voorkomt in Noord-Amerika is het negenbandgordeldier (Dasypus novemcinctus). Glyptodon, een enorme gordeldierachtige, en enkele grondluiaards wisten te overleven tot in het Holoceen, en spelen nu nog een belangrijke rol in legenden van Patagonische indianen. Tegenwoordig leven er nog zo'n 31 soorten in vier tot vijf families.
Alle soorten hebben gemeen dat er tussen de lendenwervels benige gewrichten zitten (de naam betekent letterlijk "vreemde gewrichten"). Ze verschillen van de andere placentadieren door onder andere een dubbele onderste holle ader (vena cava posterior) in plaats van een enkele. De vrouwtjes hebben een primitieve gespleten baarmoeder, en de mannetjes inwendige testes en een kleine penis zonder eikel.
Vroeger werden de Xenarthra samengevoegd met de schubdieren en het aardvarken in de orde der tandarmen (Edentata), vanwege uiterlijke gelijkenissen tussen deze dieren. Deze gelijkenissen bleken echter het resultaat te zijn van convergente evolutie, waarna de drie groepen werden ingedeeld in verschillende ordes. Ook de Xenarthra werden als een orde beschouwd. Recentelijk is de status van Xenarthra verandert van orde naar cohort of naar superorde. Het cohort beslaat nu twee ordes: Cingulata, de gordeldierachtigen, en Pilosa, de luiaards, miereneters en verwanten. Soms wordt deze laatste orde nog in tweeën gesplitst: Phyllophaga of Folivora voor de luiaards en Vermilingua voor de miereneters.
Xenarthra
Gomlere (Xenarthra) er en overorden av placentale pattedyr som omfatter beltedyr, dovendyr og maurslukere, samt noen utdødde dyr.[1] Alle nålevende gomlere hører hjemme i Amerika.
Gruppen oppsto trolig i Sør-Amerika for omkring 60 millioner år siden. Derfra spredde den seg videre til Antillene under miocen, og senere til Mellom-Amerika og Nord-Amerika for omkring ni millioner år siden.
Gomlerne har få tenner. De har gjerne bare et sett med melketenner som er lite utviklet. Maurslukere mangler helt tenner. Gomlernes skjelett viser flere særegne trekk. De lever stort sett av virvelløse dyr. Beltedyr er altetende.
Hos noen av dem er det kjent at flere unger blir til av én befruktet eggcelle, derfor blir alle genetisk like og av samme kjønn.
Xenarthra
Xenarthra
Xenarthra
Gomlere (Xenarthra) er en overorden av placentale pattedyr som omfatter beltedyr, dovendyr og maurslukere, samt noen utdødde dyr. Alle nålevende gomlere hører hjemme i Amerika.
Gruppen oppsto trolig i Sør-Amerika for omkring 60 millioner år siden. Derfra spredde den seg videre til Antillene under miocen, og senere til Mellom-Amerika og Nord-Amerika for omkring ni millioner år siden.
Szczerbaki (Xenarthra) – grupa lądowych ssaków łożyskowych o zredukowanym uzębieniu. Zaliczane są do nich mrówkojady, leniwce i pancerniki – zwierzęta różniące się wyglądem zewnętrznym i trybem życia, ale o podobnej budowie anatomicznej. Pojawiły się w paleocenie na terenie Ameryki Południowej. Do czasów współczesnych przetrwało 30 gatunków występujących obecnie w obydwu Amerykach.
Szczerbaki są zwierzętami Nowego Świata, występują w Ameryce Środkowej i Południowej, a jeden gatunek w Ameryce Północnej. Znane są od paleogenu, od wczesnego eocenu, rozwijały się przede wszystkim w Ameryce Południowej; po jej połączeniu z Ameryką Północną duża liczba gatunków szczerbaków wyginęła, część rozprzestrzeniła się na północ. Przyczyny wyginięcia form kopalnych nie są znane.
Szczerbaki są małymi lub średniej wielkości ssakami o masie ciała sięgającej maksymalnie 60 kg (pancernik olbrzymi). Wśród gatunków wymarłych występowały formy znacznie większe. Mrówkojady i leniwce mają ciało pokryte gęstą sierścią, natomiast u pancerników grzbiet, ogon, głowa i kończyny są pokryte łuskami. W grubej skórze występują gruczoły potowe i łojowe. Przednie kończyny są silnie rozwinięte, zakończone pazurami, pełniącymi odmienne funkcje u przedstawicieli poszczególnych rodzin. Uzębienie zredukowane do uproszczonych zębów policzkowych. U mrówkojadów zęby nie występują. Liczba kręgów szyjnych u niektórych gatunków wynosi od 6 do 9 zamiast 7, co jest typowe dla pozostałych ssaków. W piersiowym i lędźwiowym odcinku kręgosłupa występują dodatkowe stawy międzykręgowe. Mózg jest mały, ze słabo pofałdowaną korą mózgową.
Szczerbaki mają dobry węch, ale słaby wzrok. Charakteryzują się powolną przemianą materii. Prowadzą nadrzewny lub naziemny tryb życia. Samice rodzą zwykle jedno młode, z wyjątkiem peby, która zazwyczaj rodzi cztery identyczne młode.
Początkowo szczerbaki opisywano pod naukową nazwą Edentata Vicq-d'Azyr, 1792, nawiązującą do słabo rozwiniętego uzębienia. Edentata klasyfikowane były w randze rzędu obejmującego podrzędy Xenarthra i wymarłe Palaeanodonta. Łączono je z mrównikami i łuskowcami. Badania wykazały jednak, że tak sformułowane Edentata nie są taksonem monofiletycznym. W miejsce rzędu Edentata zaproponowano dwa rzędy: Cingulata i Pilosa, wspólnie łączone pod nazwą Xenarthra Cope, 1889.
Cingulata mają ciało okryte pancerzem. Ich łuk jarzmowy jest kompletny. Występują u nich zęby policzkowe. U Pilosa łuk jarzmowy jest niekompletny i brak pancerza. Cechą łączącą te rzędy jest tzw. ksenatralne połączenie stawowe części kręgosłupa. Xenarthra klasyfikowane są często w randze wyższej od rzędu określanej, w zależności od autora, superorder, magnorder lub megaorder. Dla zachowania spójności z nazewnictwem powszechnym w literaturze zoologicznej w artykułach powiązanych z tym hasłem przyjęto dla szczerbaków naukową nazwę Xenarthra oraz rangę rzędu z pominięciem podziału na Cingulata i Pilosa.
Systematyka szczerbaków (Xenarthra) pancernikowceW powyższym zestawieniu z taksonów wymarłych uwzględniono tylko rodziny †Glyptodontidae i †Megatheriidae.
Szczerbaki są dobrze przystosowane do życia w zajmowanych niszach ekologicznych. Największym zagrożeniem dla ich egzystencji jest spowodowana działalnością człowieka utrata siedlisk. Są poławiane przez ludzi dla mięsa, ale jego wartość nie jest wysoko oceniana.
Szczerbaki (Xenarthra) – grupa lądowych ssaków łożyskowych o zredukowanym uzębieniu. Zaliczane są do nich mrówkojady, leniwce i pancerniki – zwierzęta różniące się wyglądem zewnętrznym i trybem życia, ale o podobnej budowie anatomicznej. Pojawiły się w paleocenie na terenie Ameryki Południowej. Do czasów współczesnych przetrwało 30 gatunków występujących obecnie w obydwu Amerykach.
Os Xenartros[1] (Xenarthra, do grego xenos "estranho", e arthros "articulação") são uma superordem de mamíferos placentários, anteriormente designada como Edentata, que inclui os animais ditos desdentados. O grupo é nativo do continente americano e surgiu no Terciário, há cerca de 60 milhões de anos. Esses animais tem a distribuição geográfica que vai do Centro sul da América do Norte, passando pelas América Central até o sul da América do Sul. O nome da ordem advém da estrutura das vértebras destes animais, bastante distinta dos restantes mamíferos. As vértebras dorso-lombares apresentam, além das articulações comuns, uma articulação acessória (xenartria). De um modo geral, os membros do grupo têm os dentes molares pouco desenvolvidos, o que lhes deu o nome popular de desdentados.
Sua principal característica é a dentição incompleta. Alguns possuem molares, mesmo assim um pouco fortes. Os desdentados possuem garras nos dedos e geralmente tem movimentos lentos. O tamanduá e o tatu tem o focinho longo.
A ordem é exclusiva do Novo Mundo, sendo atualmente encontrada nas Américas do Sul e Central, com apenas uma espécie de tatu alcançando a América do Norte (mais especificamente, a região central dos Estados Unidos). Os xenártros foram mais comuns na América do Norte no passado, com preguiças-gigantes e tatus-gigantes, constituindo elementos importantes da fauna local. Apesar de ter evoluído no continente americano, registros fósseis foram encontrados na Europa.
Os xenártros são encontrados em muitos habitats das Américas. As preguiças são mais restritas, habitando principalmente as florestas tropicais, entretanto, algumas são encontradas em florestas de altitude, alcançando os 2.000 metros. Os tamanduás ocupam, além das florestas, áreas mais abertas, como savanas. Os tatus são ainda mais cosmopolitas, habitando desde os desertos até as savanas e as florestas.
Classificação baseada em McKenna e Bell (1997):
Superordem dos Xenartros Cope, 1889
Os Xenartros (Xenarthra, do grego xenos "estranho", e arthros "articulação") são uma superordem de mamíferos placentários, anteriormente designada como Edentata, que inclui os animais ditos desdentados. O grupo é nativo do continente americano e surgiu no Terciário, há cerca de 60 milhões de anos. Esses animais tem a distribuição geográfica que vai do Centro sul da América do Norte, passando pelas América Central até o sul da América do Sul. O nome da ordem advém da estrutura das vértebras destes animais, bastante distinta dos restantes mamíferos. As vértebras dorso-lombares apresentam, além das articulações comuns, uma articulação acessória (xenartria). De um modo geral, os membros do grupo têm os dentes molares pouco desenvolvidos, o que lhes deu o nome popular de desdentados.
Málozubce môže byť alternatívny názov taxónu:
Toto je rozlišovacia stránka. Obsahuje rozličné významy uvedeného hesla.
Trögdjur (Xenarthra) är en monofyletisk djurgrupp i klassen däggdjur vars taxonomiska nivå är omdiskuterad.[1] Gruppen omfattar ordningarna håriga trögdjur och bältdjur vilka idag enbart förekommer på de två amerikanska kontinenterna.
Trögdjur har anpassat sig till olika habitat och skiljer sig därför mycket i utseende. Längden hos de nu levande arterna varierar mellan 12,5 centimeter (mantelbältor) och 120 centimeter (jättemyrslok). Vikten skiftar därför mellan 85 gram och 40 kilogram. Den utdöda jättesengångare var däremot mycket större.
Några medlemmar i överfamiljen är typiska exempel för konvergent evolution. Till exempel har flera trögdjur förlorat sina tänder och utbildat en längre tunga för att anpassa sig till födan av insekter och maskar. På så sätt liknar de myrpiggsvin och myrkottar som tillhör överfamiljerna kloakdjur respektive Laurasiatheria.
Med undantag av arten niobandad bälta (Dasypus novemcinctus) som även förekommer i Nordamerika lever alla trögdjur i tropiska och subtropiska regioner av Central- och Sydamerika. Det finns tecken på att utdöda arter levde i Afrika och Europa. Under epoken eocen fanns trögdjur i Antarktis.
Trögdjurens uppkomst dateras idag med hjälp av molekylärgenetiska undersökningar till kritan för 90 till 100 miljoner år sedan. Fossil som liknade dagens kända arter finns från paleocen (för 55 miljoner år sedan) för bältdjur respektive från eocen (för 45 miljoner år sedan) för sengångare och från miocen (för 20 miljoner år sedan) för myrslokar.
Det äldsta kända fossilet för myrslokar, Eurotamandua joresi, hittades i Messels gruva i Tyskland men trögdjurens födelseplats antas ligga vid brytlinjen mellan Sydamerika och Antarktis eller i Afrika. I samma gruva hittades fossil till ett annat släkte, Eomanis, som räknas till familjen myrkottar. Vissa forskare hävdar att alla fossil från gruvan tillhör samma art[2] men upptäckaren av Eomanis, den tyske paleontologen Gerhard Storch, påpekar att det finns tydliga skillnader i skelettens konstruktion[3].
I Antarktis hade överordningen en större artrikedom och här hittades fossil av över 200 utdöda arter, däribland jättesengångare och Glyptodontidae. Några zoologer antar att den utdöda systematiska gruppen Meridiungulata, en sorts sydamerikanska växtätande hovdjur, är nära släkt med trögdjuren.
Trögdjur räknas idag bredvid Afrotheria, Euarchontoglires och Laurasiatheria som en av de fyra stora grupperna i infraklassen högre däggdjur (Eutheria).[4]
Med stor sannolikhet bildar Euarchontoglires och Laurasiatheria ett gemensamt taxon med namnet Boreoeutheria, men relationen till de andra grupperna är omstridd. Vissa forskare hävdar att trögdjur utgör systergruppen till ett gemensamt taxon av Afrotheria och Boreoeutheria. Andra zoologer tror att trögdjur och Afrotheria bildar ett taxon (Atlantogenata) som är systergruppen till Boreoeutheria.
Tidigare betraktades trögdjuren som en ordning men idag har den delats upp på de båda ordningarna Cingulata och Pilosa.[1] Idag placeras vissa auktoriteter taxonet Xenarthra på nivån av magnordning men dess placering är omdiskuterad.[1] Dock är det fastställt att taxonet Xenarthra utgör en monofyletisk grupp vilket har bekräftats med olika morfologiska och molekylärgenetiska studier. Jämfört med det stora antalet kända utdöda arter är dagens 29 arter ganska få. På så sätt utgör de bara 1,2 % av alla levande högre däggdjur. Trögdjur delas i två ordningar.
Ett kladogram som visar släktskapet mellan dagens systematiska grupper visas här:
──┐ trögdjur (Xenarthra) ├─── bältdjur (Dasypodidae) └──┐ håriga trögdjur (Pilosa) ├─── sengångare (Folivora) └─── myrslokar (Vermilingua)Eutheria
Xenarthra
Trögdjur (Xenarthra) är en monofyletisk djurgrupp i klassen däggdjur vars taxonomiska nivå är omdiskuterad. Gruppen omfattar ordningarna håriga trögdjur och bältdjur vilka idag enbart förekommer på de två amerikanska kontinenterna.
Xenarthra, memeliler sınıfının bir üst takımı. Karıncayiyenler ve tembel hayvanları içeren dişsiz memeliler (Pilosa) takımı ile sırf hayatta kalan temsilcisi armadillo olan zırhlı memeliler (Cingulata) takımını kapsamaktadır.
Farklı yaşam alanlarına ayak uydurmuş olduklarından taksonun her 3 takımının dış görünüşü birbirinden çok farklıdır. Türlerin ölçüleri de, en ufağı kemerli köstebek (12,5 cm) ve en büyüğü büyük karıncayiyen (120 cm) olmak üzere çok farklıdır. Böylelikle ağırlıkları da 85 gram ile 40 kg arası değişir. Ancak soyu tükenmiş olan dev tembel hayvanların bazıları 6 metreye varan boyu ile çok daha büyüktü.
Xenarthra takımının üyeleri, Kuzey Amerika'da da yaşayan dokuzkemerli armadillo (Dasypus novemcinctus) dışında sadece Orta ve Güney Amerika'nın tropik ormanlarında yaşarlar. Daha eski çağlarda Afrika, Kuzey Amerika ve Avrupa kıtalarında da yaşamış oldukları kabul edilir. Güney Kutbu'nun tropik ormanlarla kaplı olduğu Eosen çağında bu ormanlarda da yaygındılar.
Karıncayiyenler sırf böcek ile beslenir. Armadillolarda böcek ile beslenenleri veya her şey yiyenleri (omnivor) vardır. Tembel hayvanlar sırf otçuldur.
Xenarthra takımlarının akrabalığı hakkında hiçbir şüphe yoktur. Omurgayı daha oynak kılan ilave eklemler, kalça ve kafatasında bulunan ortak özellikler ve molekülergenetik kanıtlar bu sınıflandırmayı doğrulamaktadır. Bu üst takıma ait fosilleşmiş türlerin sayısı çok yüksek iken, günümüzde var olan türlerin sayısı ancak 29'dur. 2 takıma ayrılırlar:
Bugün yaşayan takımların soyağacı şu şekilde kabul edilir:
──┐ Xenarthra ├─── Armadillolar (Dasypodidae) └──┐ Dişsiz memeliler (Pilosa) ├─── Tembel hayvanlar (Folivora) └─── Karıncayiyengiller (Vermilingua)
Xenarthra, memeliler sınıfının bir üst takımı. Karıncayiyenler ve tembel hayvanları içeren dişsiz memeliler (Pilosa) takımı ile sırf hayatta kalan temsilcisi armadillo olan zırhlı memeliler (Cingulata) takımını kapsamaktadır.
Неповнозубі (лат. Xenarthra) — ряд чи надряд ссавців, що мешкають в Південній, Північній та Центральній Америці. Включають 4 сучасні родини і 18 сучасних видів. Найкрупнішим представником неповнозубих є великий мурахоїд (Myrmecophaga tridactyla). Неповнозубі є єдиним рядом одного з чотирьох надрядів плацентарних, разом з Afrotheria, Laurasiatheria і Euarchontoglires.
EutheriaXenarthra
Xenarthra là một nhóm động vật có vú nhau thai tồn tại ngày nay ở châu Mỹ và gồm thú ăn kiến, lười cây, và tatu. Chúng xuất hiện vào thế Paleocene, sớm nhất khoảng 59 triệu năm trước ở Nam Mỹ.[1]
Xenarthra là một nhóm động vật có vú nhau thai tồn tại ngày nay ở châu Mỹ và gồm thú ăn kiến, lười cây, và tatu. Chúng xuất hiện vào thế Paleocene, sớm nhất khoảng 59 triệu năm trước ở Nam Mỹ.
Неполнозу́бые (лат. Xenarthra) — надотряд млекопитающих, обитающий в Южной, Северной и Центральной Америке. Включает 2 отряда, 5 семейств и 29 видов. Самым крупным современным представителем неполнозубых является гигантский муравьед (Myrmecophaga tridactyla).
У неполнозубых либо совсем нет зубов, как у муравьедов, либо их строение упрощено: нет эмали и корней, все зубы одинаковые — нет разделения на резцы и клыки (кроме имеющих клыкообразные зубы двупалых ленивцев), и растут постоянно.[1]
Образуют один из четырёх надотрядов плацентарных, входя, наряду с бореоэутериями (лавразиотерии + эуархонтоглиры), в подкогорту эксафроплацентарные (нотолегии), противопоставляемую афротериям. Согласно анализу транспозонов Boreutheira, Afrotheria и Xenarthra образуют «мягкую» политомию, а значит эти клады разделились практически одновременно[2].
Неполнозу́бые (лат. Xenarthra) — надотряд млекопитающих, обитающий в Южной, Северной и Центральной Америке. Включает 2 отряда, 5 семейств и 29 видов. Самым крупным современным представителем неполнозубых является гигантский муравьед (Myrmecophaga tridactyla).
У неполнозубых либо совсем нет зубов, как у муравьедов, либо их строение упрощено: нет эмали и корней, все зубы одинаковые — нет разделения на резцы и клыки (кроме имеющих клыкообразные зубы двупалых ленивцев), и растут постоянно.
Образуют один из четырёх надотрядов плацентарных, входя, наряду с бореоэутериями (лавразиотерии + эуархонтоглиры), в подкогорту эксафроплацентарные (нотолегии), противопоставляемую афротериям. Согласно анализу транспозонов Boreutheira, Afrotheria и Xenarthra образуют «мягкую» политомию, а значит эти клады разделились практически одновременно.
異關節總目(學名:Xenarthra),又称貧齒總目。原始真兽类之一,是现存最古老的真兽类,保存真兽类原始特征和独特的特征如脊柱后部的胸椎和腰椎上有附加关节。由于从真兽诞生的初期就已经分化了出去,其成员之间差异较大,成员包括少数有鳞甲的犰狳,行动最慢的树懒及舌头最长的食蚁兽等。原本还包括土豚和穿山甲,但后来证实土豚和穿山甲与此目没有太大关系。本目和多數胎盤類哺乳动物相差都很远,近亲极少。已灭绝的成员包括雕齿兽和大懒兽等。較舊的书籍將本目列為「貧齒目」(Edentata),但目前已將其提升為總目,並將當中分別較大的分为2个目,分别是有甲目(包括犰狳科和已绝灭的雕齿兽科)及披毛目(包括树懒亞目和蠕舌亚目)。
是美洲的特产。異關節總目原本仅分布于南美洲,但在南北美洲再次相连后,部分異關節總目成员进入了北美洲。但在始新世,在德国一带出现了現已滅絕的欧食蚁兽。
多数有齿(食蚁兽没有牙齿)但无齿根(故名),齿可终生生长。这些牙齿构造简单,没有釉质。不具门牙和犬牙。
異關節總目(學名:Xenarthra),又称貧齒總目。原始真兽类之一,是现存最古老的真兽类,保存真兽类原始特征和独特的特征如脊柱后部的胸椎和腰椎上有附加关节。由于从真兽诞生的初期就已经分化了出去,其成员之间差异较大,成员包括少数有鳞甲的犰狳,行动最慢的树懒及舌头最长的食蚁兽等。原本还包括土豚和穿山甲,但后来证实土豚和穿山甲与此目没有太大关系。本目和多數胎盤類哺乳动物相差都很远,近亲极少。已灭绝的成员包括雕齿兽和大懒兽等。較舊的书籍將本目列為「貧齒目」(Edentata),但目前已將其提升為總目,並將當中分別較大的分为2个目,分别是有甲目(包括犰狳科和已绝灭的雕齿兽科)及披毛目(包括树懒亞目和蠕舌亚目)。
異節上目(いせつじょうもく、Xenarthra)は哺乳綱獣亜綱真獣下綱(正獣下綱 / 有胎盤類)の1上目。異節類(いせつるい)。現生正獣類の4つの単系統群の1つである。
異節類の起源は約1億300万年前の中生代白亜紀前期にさかのぼる。この時代、パンゲア大陸が分裂し、次いでゴンドワナ大陸も東西に分裂した。その際に南アメリカ大陸が誕生しているが、その時南アメリカ大陸に生息していた真獣類が異節類の祖とされる。その後、K-T境界を生き延びた哺乳類は、大量絶滅によって出来た生態系の空白に進出し、適応放散を開始する。同時期に異節類と共に南アメリカ大陸に生息していた哺乳類は、白亜紀後期に北アメリカ大陸から渡ってきた有袋類及び祖先的な有蹄類、「顆節目」であった。
第三紀の間に異節類は大まかに二つの系統に別れている[1]。装甲で身を固めた被甲目と、ナマケモノ、アリクイなどの有毛目である。被甲目アルマジロ科は新生代暁新世から化石記録が知られている[1]。また、その姉妹群のグリプトドン科は始新世に現れている。一方、有毛目はやや遅れて漸新世にナマケモノ、中新世にアリクイが現れている。被甲目は装甲を発達させたグループであるが、特にグリプトドン科は重装甲であった。こうした適応は、おそらくボルヒエナやティラコスミルスのような有袋類の捕食者に対抗するためであろうと推測される[2]。このグループは中新世までは比較的小型であったが、それ以降の時代に著しい大型化を見せている。パナマ地峡が形成され、北アメリカ大陸から多数の真獣類が南下してきた時代であるが、これらと十分に対抗出来たグループであると言える[3]。多くの南アメリカ特有の哺乳類が数を減らしていく中、グリプトドン科はアルマジロ科、オポッサムなどとともに、北アメリカへの進出も果たしている。かれらは更新世、地球の寒冷化とともに衰退、絶滅した。もう一方のアルマジロ科も比較的成功したグループである。現在20ほどの種が存在しており[3]、北アメリカ大陸においても現在進行形で分布を広げつつある。
一方の有毛目も、さらに二つの系統に分けられる。ナマケモノ亜目(食葉亜目)とアリクイ亜目(虫舌亜目)である[4]。ナマケモノ亜目には現生の樹上性のものと、絶滅した大型の地上性のものが存在する。地上性のものは漸新世後期から更新世後期に繁栄し、80を超える多様な属が存在した。このグループは更新世末に絶滅しているが、パタゴニアにおいて、ヒトが食べたと思しきミロドンの骨が出土している[5]。これは、地上性ナマケモノの絶滅に、ヒトが関わっていた可能性を示唆している[5][3]。一方、樹上性ナマケモノは、やや系統の離れた二つのグループが残存しているが、これらの進化を示す化石記録は残っていない[4]。しかし近年、分子系統学の手法によって解析が行なわれた結果、この二つの樹上性ナマケモノは、各々別系統の地上性ナマケモノと近縁であったことが明らかになった[6]。これは、地上性のナマケモノが祖先形であり、樹上性のものは各々別個に進化してきたということを示している。
有毛目のもう一つのグループであるアリクイ科は、現在2科4種が生息している。このグループは化石記録が乏しく、祖先及び進化の詳細について、わかっていることは少ない[4]。
異節類に共通する形質としては、脊椎のうち胸椎から腰椎にかけて、他の哺乳類には見られない付随的な関節が見られる[1]。通常の哺乳類であれば、椎弓に付随する前後左右一対の関節突起(解剖学用語ではヒトに合わせて「上関節突起」「下関節突起」と呼ぶ)により頭側・尾側の脊椎骨と関節している。しかし、異節類ではさらにもう一対、余分な関節が付随している。これにより、脊椎周辺の骨格の強度を高めているとされる。しかし一方、解剖学的・力学的な意義は見いだしにくいとする意見もある[3][7]。ともあれ、この複雑な関節構造が異節類 (Xenarthra) の語源となっている[7]。また骨盤の構造も他の哺乳類と異なっており、腸骨が仙骨と癒合している。
頭骨はいずれの系統も比較的脳函が小さい[8]。また、頬骨弓も不完全なものが多い。哺乳類の頚椎は通常7個(ジュゴン目は6個)であるが、ナマケモノでは6、9、10個などさまざまである。
「貧歯類」というかつての別名で現されるように、いずれも歯の退化が著しい[1]。このうち、アリクイは歯を完全に失っており、下顎は咀嚼器官としての機能をほぼ失っている。かれらは粘り気のある唾液でアリやシロアリを長い舌にくっつけて食べている。ナマケモノとアルマジロの歯は、エナメル質を欠いた、柱状の単純な形態となっている。
異節類は、皮膚内に皮骨を形成する能力をもつ[9]。被甲目の体は鱗甲板という、皮膚が角質化した「よろい」で覆われている。そのうち、アルマジロは背面の装甲に継ぎ目があるために体を丸めることができる[1]。が、体を完全な球形にすることができるのは、そのうちの2種のみである。一方、絶滅群のグリプトドン科は継ぎ目がない[1]。そのため四肢を折り、腹を地面につけることで防御をかためた。また、有毛目でもメガテリウムなどは、皮膚下に粒子状の皮骨をもっていた[10]。
異節目(いせつもく)とすることもある。その場合アリクイ目とも言う。1990年代ごろからは異節上目とすることが多い。異節類を1目とするときは、下位分類の目・亜目はそれぞれ亜目・下目になる。
かつて、アリクイやアルマジロと同じくシロアリやアリを主食とし、歯の退化したグループであるセンザンコウやツチブタと共に、「貧歯目 Edentata」に分類されていた。だが後に、その形態や生態の類似は収斂進化によるもので、特に系統的に近縁なわけではないことがわかったため、それぞれ貧歯目から独立して、1目をなすことになった。さらに、同様に歯の形の特徴からこのグループに含められていた化石群のパラエアノドン亜目 Palaeanodonta も、その後、むしろセンザンコウ目(有鱗目)の祖型に近いグループと考えられるようになり[11]、センザンコウ目に移された。このときに、パラエアノドン類以外の貧歯目のグループの名前だった「異節亜目 Xenarthra」が格上げされて、異節目となった。なお、独立した目となったセンザンコウ及びツチブタの行方は上位分類の項にある分類表を参照。
2001年のMurphyらによる、分子系統学の結果を考慮した分類では、現生の真獣下綱(有胎盤類)はアフリカ大陸のアフリカ獣上目、南米の異節上目、ローラシア大陸のローラシア獣上目と真主齧上目の4つの単系統にまとめられている[12]が、異節類(異節上目)はその1つであり、4グループの中で唯一、従来より単系統とみなされていたグループである。このうちローラシア獣上目と真主齧上目は近縁であるとされ、北方真獣類(ボレオユーテリア)というクレードにまとめられた。これらのグループは、パンゲア大陸が分かれるに従い、それぞれの大陸で独自に進化した。このため、異節類は南アメリカ獣類と呼ばれることもあった。
これらの分岐順序については諸説あるが、異節類とその他の現生真獣類を合わせたエピテリア (Epitheria) が最初に分かれたというエピテリア仮説が以前から唱えられていた。このばあい、異節上目は古いタイプの有胎盤類の生き残りと考えることができる。一方で分子系統学的解析により、アフリカ獣類が最初に分かれたという説エクサフロプラセンタリア (Exafroplacentalia) 仮説(非アフリカ有胎盤類説)も提唱された。また地理的状況からはアフリカ獣類と異節類が姉妹群であるとする、アトラントゲナータ (Atlantogenata) 仮説も存在する。
以上、三つの説が鼎立していたが、LINE配列の解析が行われた結果、祖先多系[13]が存在し、その状態が解消される前に3つの系統がほぼ同時期に、急激に分岐したと結論付けた。[14][15]
現生群は被甲目と有毛目(あるいは被甲亜目と有毛亜目)からなり、以下の5つの科が存在している。被甲目はアルマジロ、有毛目はナマケモノとアリクイが属している。
ヒメアリクイ科をオオアリクイ科に含め4科とすることもある。また、下記の絶滅群(†)のうち、ミロドン科はフタユビナマケモノと、メガテリウム科はミユビナマケモノと近縁とする説もある[6]。絶滅群は主要なもののみ記している。
異節類は、いずれも中南米に分布している。オーストラリアと同じく長らく孤立した島大陸であった南米(新熱帯区)では、独特の動物群が発展した。その代表的なものが異節類である。ココノオビアルマジロは、すでにリオ・グランデ川を越えてアメリカ合衆国まで進出しており、現在も分布域を北方に広げつつある。