الأسماء في صفحات التنقل
Die Glockenblumen-Hummel[1] (Bombus soroeensis), auch Distelhummel genannt, ist eine Wildbiene aus der Gattung der Hummeln (Bombus). Sie wird in Deutschland in der Roten Liste gefährdeter Arten auf der Vorwarnliste geführt[2], ist weit verbreitet und mäßig häufig.[1]
Die Tiere erreichen eine Körperlänge von 15 bis 17 mm (Königin), 10 bis 14 mm (Arbeiterin) bzw. 12 bis 14 mm (Drohn). Ihre Flügelspannweite beträgt 28 bis 33 mm (Königin), ca. 23 mm (Arbeiterin) bzw. 25 bis 28 mm (Drohn). Der Körper der Tiere ist fast komplett schwarz, lediglich am Hinterleibsende trägt sie eine orangerote Behaarung ab der hinteren Hälfte des vierten Tergits und sieht damit der Steinhummel (Bombus lapidarius) sehr ähnlich. Von dieser unterscheidet sie sich durch eine geringfügige Einsenkung anstelle einer deutlichen Einkerbung in der Oberlippe (Labrum). Auch trägt die Steinhummel auf der Oberseite des letzten Hinterleibssegmentes eine kahle Stelle. Die Behaarung des Thorax ist ungleichmäßig lang, aber kürzer als bei der ähnlichen Art. Gelegentlich kann man Individuen mit einem gelblichen Kragen am Thorax beobachten und es kommt auch vor, dass die schwarze Färbung einen braunen Schimmer aufweist. In Mitteleuropa kommen neben den wie oben beschriebenen Glockenblumen-Hummeln auch komplett schwarze und solche mit schwarz, rot und weiß gefärbten Hinterleib vor. In den Pyrenäen und auf den Britischen Inseln findet man schwarz, gelb und weiß gefärbte Tiere. Ihr Kopf ist kurz, der Saugrüssel ebenso und erreicht eine Länge von 13 bis 14 mm (Königin), 10 bis 13 mm (Arbeiterin) bzw. 9 bis 11 mm (Drohn). Man kann die Art auch mit den Königinnen der Wiesenhummel (Bombus pratorum) verwechseln.[3]
Die Art besiedelt im Flachland Moore und Heiden, ansonsten findet man sie in Berglagen ab 1100 bis 2600 Metern, insbesondere in Wäldern und im Gebüsch. Die Art ist überall selten, in Norddeutschland ist sie nahezu nicht mehr vorkommend. Königinnen kann man auf der Suche nach geeigneten Nistplätzen von Ende April bis Ende Mai beobachten, Arbeiterinnen treten von Mitte Mai bis Ende September auf. Junge Königinnen und Drohnen fliegen von Mitte August bis Ende September.[3]
Im Blütenbesuch ist die Glockenblumen-Hummel polylektisch, wobei sie Glockenblumen wie Campanula rotundifolia und Campanula trachelium stark bevorzugt. Männchen findet man auch oft auf Teufelsabbiss und auf Disteln.[1] Die Hummel bildet unterirdische Nester, in verlassenen Nestern von kleinen Säugetieren, mit bis 80 bis 150 Individuen. Die Art wird zu den Pollenstorern gezählt; das heißt, dass neben dem Nektar auch Pollen in ausgedienten Brutzellen gelagert wird. Königin und Arbeiterinnen fliegen fast ausschließlich hüpfend von Grashalm zu Grashalm. Die Königin erzeugt einen tiefen Brummton.[3]
Die Glockenblumen-Hummel (Bombus soroeensis), auch Distelhummel genannt, ist eine Wildbiene aus der Gattung der Hummeln (Bombus). Sie wird in Deutschland in der Roten Liste gefährdeter Arten auf der Vorwarnliste geführt, ist weit verbreitet und mäßig häufig.
The broken-belted bumblebee or Ilfracombe bumblebee (Bombus soroeensis) is a species of bumblebee[1] present in most of Europe and parts of Asia.[2]
This relatively small bumblebee has a rather oblong face and a proboscis of medium length. The body of the female is black with two yellow bands, one at the collar, one at the second tergite (abdominal segment). The latter often has black hair in the middle, thus dividing it into two. In males, the yellow abdominal band is broader, and usually covers most of the first tergite, as well as the second. On both sexes, the tail is white, often mixed with orange-yellow hairs. On the northern Scottish form, the female usually has an entirely white tail. Melanic forms can be found on the European continent.[3] The bee reaches an average length of 16 mm (0.63 in) (queen, wingspan 30 mm (1.2 in)[3]), 12 mm (0.47 in) (worker), and 13 mm (0.51 in) (male).[4]
The nest, which at most has about 80 to 150 workers, is usually under ground. At least in Britain, the bumblebee seems to favour uplands, heaths, and grasslands. Favourite flowers are clovers, ling, harebell and Scabiosa as bird's-foot trefoils.[3][5]
In Eurasia, this bumblebee is present from 70ºN in Scandinavia and 65ºN in Siberia in the north to the Alps, the Pyrenees, the Sierra de Ancares (Spain) and the Balkans[6] in the south. In the west, its distribution reaches the British mainland (including Skye and some minor Scottish islands, but excluding Ireland and the major Scottish islands), while in the east it extends to Lake Baykal in central Siberia, Mongolia, and, in the south-east, Anatolia and the northern Iranian mountains.[2] In southern Britain, it has declined considerably since around 1960 and is now confined to spotty occurrences in west Wales, Cornwall with adjoining counties, northern England, Scotland, and an isolated location in Kent.[3][7]
The broken-belted bumblebee or Ilfracombe bumblebee (Bombus soroeensis) is a species of bumblebee present in most of Europe and parts of Asia.
Kallobombus es un subgénero de abejorro Bombus, solo con una especie, Bombus soroeensis.[1] Se distribuye en toda Europa, en el noroeste de Marruecos, en Afganistán y en Rusia. Habitan en praderas abiertas y en prados de montaña donde anidan bajo tierra. Su lengua es corta, por lo que solo pueden visitar flores con poca profundidad.
Datos: Q1229469
Multimedia:
Especies: Bombus soroeensis
Kallobombus es un subgénero de abejorro Bombus, solo con una especie, Bombus soroeensis. Se distribuye en toda Europa, en el noroeste de Marruecos, en Afganistán y en Rusia. Habitan en praderas abiertas y en prados de montaña donde anidan bajo tierra. Su lengua es corta, por lo que solo pueden visitar flores con poca profundidad.
Sorokimalane (Bombus soroeensis) on mesilaslaste sugukonda kuuluv putukas.
Ta on Eestis arvatud III kaitsekategooriasse (2012).
Sorokimalasi on Eestis vähemalt kaks alamliiki: Bombus soroeensis soroeeensis ja Bombus soroeensis proteus[1]. Need mõlemad alamliigid on kogu Euroopas laialt levinud[1].
Sorokimalane (Bombus soroeensis) on mesilaslaste sugukonda kuuluv putukas.
Ta on Eestis arvatud III kaitsekategooriasse (2012).
Sorokimalasi on Eestis vähemalt kaks alamliiki: Bombus soroeensis soroeeensis ja Bombus soroeensis proteus. Need mõlemad alamliigid on kogu Euroopas laialt levinud.
Sorokimalainen (Bombus soroeensis) on mesipistiäisiin kuuluva kimalaislaji. Sorokimalainen on ulkonäöltään samanlainen kuin kartanokimalainen (Bombus hypnorum), mutta sitä paljon pienempi. Sorokimalainen muistuttaa väritykseltään mantukimalaista (Bombus lucorum). Sorokimalainen on ravintokasvien suhteen generalisti, mutta se suosii kuitenkin erityisesti kellokasvien (Campanulaceae) ja kanervan (Calluna vulgaris) kukkia. Kirjoloiskimalainen (Bombus quadricolor) loisii sorokimalaisten pesissä.
Sorokimalainen (Bombus soroeensis) on mesipistiäisiin kuuluva kimalaislaji. Sorokimalainen on ulkonäöltään samanlainen kuin kartanokimalainen (Bombus hypnorum), mutta sitä paljon pienempi. Sorokimalainen muistuttaa väritykseltään mantukimalaista (Bombus lucorum). Sorokimalainen on ravintokasvien suhteen generalisti, mutta se suosii kuitenkin erityisesti kellokasvien (Campanulaceae) ja kanervan (Calluna vulgaris) kukkia. Kirjoloiskimalainen (Bombus quadricolor) loisii sorokimalaisten pesissä.
Viitteet Bombus soroeensis IUCN Red List of Threatened Species. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. (englanniksi)Bombus soroeensis, le bourdon danois, est une espèce de bourdons du genre Bombus et du sous-genre Kallobombus. Il est présent dans la plupart des pays d'Europe ainsi qu'en Turquie.
De late hommel (Bombus soroeensis) is een bedreigde soort hommel en komt in Europa van de Scandinavische landen tot aan de Pyreneeën voor. De late hommel lijkt veel op de steenhommel, maar is in het algemeen iets kleiner. Ook is de inkerving in de buurt van de bovenlip minder diep.
De koningin is 15–17, de werkster 10-14 en het mannetje 12–14 mm lang. De vleugels van de koningin hebben een maximale spanwijdte van 33 mm. De spanwijdte van de werksters is 23 mm. Een nest bevat ongeveer 80 tot 150 dieren.
De 'bijbehorende' koekoekshommel is de vierkleurige koekoekshommel (Psithyrus quadricolor).
De late hommel (Bombus soroeensis) is een bedreigde soort hommel en komt in Europa van de Scandinavische landen tot aan de Pyreneeën voor. De late hommel lijkt veel op de steenhommel, maar is in het algemeen iets kleiner. Ook is de inkerving in de buurt van de bovenlip minder diep.
De koningin is 15–17, de werkster 10-14 en het mannetje 12–14 mm lang. De vleugels van de koningin hebben een maximale spanwijdte van 33 mm. De spanwijdte van de werksters is 23 mm. Een nest bevat ongeveer 80 tot 150 dieren.
De 'bijbehorende' koekoekshommel is de vierkleurige koekoekshommel (Psithyrus quadricolor).
Lundhumle (Bombus soroeensis) er en liten humle. «Lundhumle» er foreslått og norsk navn blir avgjort i 2010. Ser man en liten humle som ligner på liten jordhumle og som flyr fra blåklokke til blåklokke, er sannsynligheten for at det er en Bombus soroeensis stor. Skal man se etter denne humlearten i en lokalitet så bør man først og fremst se etter den på blåklokke.
Bombus soroeensis er sort med to gule bånd, et på brystet og et på bakkroppen. Bakkroppsspissen er hvit. Den kan lett forveksles med liten jordhumle, og skal den kunne skilles fra denne, som den ligner mest på, må den under lupen.
Målene kan variere, og særlig lengden er unøyaktig da bakkroppen kan trekkes sammen eller strekkes ut.
Bolene til Bombus soroeensis ligger nede i jorden, og er normalt små. Humlen er en pollen-storer.
Vi finner Bombus soroeensis over hele Norge, unntatt i de indre og østlige delene av Finnmark.
Lundhumle (Bombus soroeensis) er en liten humle. «Lundhumle» er foreslått og norsk navn blir avgjort i 2010. Ser man en liten humle som ligner på liten jordhumle og som flyr fra blåklokke til blåklokke, er sannsynligheten for at det er en Bombus soroeensis stor. Skal man se etter denne humlearten i en lokalitet så bør man først og fremst se etter den på blåklokke.
Trzmiel różnobarwny (Bombus soroeensis) – owad z rodziny pszczołowatych. Zakłada niewielkie rodziny. Gniazduje w ziemi. Jest związany ze środowiskiem leśnym; oblatuje kwiaty z dwudziestu rodzin.
Spotykany na murawach kserotermicznych oraz w środowiskach leśnych.
Ma 18–23 mm długości
W Polsce, tak jak pozostałe gatunki trzmieli, objęty jest ochroną częściową[1][2].
Trzmiel różnobarwny (Bombus soroeensis) – owad z rodziny pszczołowatych. Zakłada niewielkie rodziny. Gniazduje w ziemi. Jest związany ze środowiskiem leśnym; oblatuje kwiaty z dwudziestu rodzin.
Spotykany na murawach kserotermicznych oraz w środowiskach leśnych.
Ma 18–23 mm długości
W Polsce, tak jak pozostałe gatunki trzmieli, objęty jest ochroną częściową.
Blåklockshumla (Bombus soroeensis) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea). Den kallas även brynhumla[2] (dock inte på finlandssvenska[3]).
Humlan förekommer i hela Europa samt norra till mellersta Asien, österut till norra Mongoliet.[4] Den är tämligen vanlig i hela Sverige med undantag för högfjället.[5] I Finland finns den främst i södra och sydöstra delarna av landet.[3] Den kan dock gå så långt norrut som till [[]][6].
Blåklockshumlan är en medelstor, korttungad humla. Drottningar blir 15–17 millimeter långa, arbetare 10–14 millimeter och drönare 12–14 millimeter.[7] Den är svart med gul krage. Honorna (det vill säga drottningar och arbetare) har dessutom ett gult band tämligen långt fram på bakkroppen, samt vit bakkroppspets. Det gula bakkroppsbandet delas oftast i två delar av en svart fläck mittpå. Hos drönarna (med andra ord hanarna) är större delen av framkroppens sidor gula, och det gula bakkroppsbandet är obrutet samt bredare och börjar redan vid bakkroppens början. Även hanarna har vit bakkroppsspets. Arbetarna är oftast tydligt mindre än drottningen. Humlan påminner om ljusa jordhumlor som kragjordhumla, rallarjordhumla, ljus jordhumla och skogsjordhumla.[5] Melanistiska (helsvarta) former förekommer i delar av Europa; vissa forskare betraktar dessa som en egen underart.[8]
Blåklockshumlan är en sentflygande art; de övervintrande drottningarna visar sig i regel inte förrän i juni till augusti, beroende på latitud. Könsdjuren, som hanarna, är även de sena, och kommer oftast inte fram förrän i september till oktober.[4] Arten besöker gärna trädgårdar och parker. Näringsväxter är framför allt blåklockor, i synnerhet liten blåklocka[9], men också oxtunga, kärleksört, monke, timjan, vit sötväppling, mjölkört, hampflockel,[5] stjärnflocka, kovaller och väddväxter[6]. Hanarna har ett delvis annorlunda foderväxtval, och besöker gärna, förutom mjölkört, väddklint, kungsmynta och gullris.[6]
Boet förläggs vanligen underjordiskt i övergivna smågnagarbon[6], och rymmer mellan 80 och 150 arbetare[8].
Blåklockshumlan parasiteras av snylthumlearten broksnylthumla (Bombus quadricolor).[5]
Wikispecies har information om Bombus soroeensis.
Blåklockshumla (Bombus soroeensis) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea). Den kallas även brynhumla (dock inte på finlandssvenska).
В Україні вид зустрічається в Лівобережному Лісостепу і на Київському Поліссі. Ареал охоплює також Південну та Центральну Європу.
Заходи охорони не здійснювалися. В місцях виявлення особин виду слід створювати заказники.
У 2-му виданні Червоної книги України (1994) вид мав природоохоронний статус — 2 категорія[2]. У 2009 році вид був виключений з Червоної книги України через відновлення його чисельності до безпечного рівня[3].
Bombus soroeensis là một loài ong trong họ Apidae. Loài này được Fabricius miêu tả khoa học đầu tiên năm 1777.[1]
Bài viết phân họ Ong mật này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
Bombus soroeensis là một loài ong trong họ Apidae. Loài này được Fabricius miêu tả khoa học đầu tiên năm 1777.
Особенностью вида является то, что все три боковых глазка расположены на одной линии на уровне верхнего края сложных глаз.
Вид распространён в Западной Европе и некоторых регионах европейской части России.
Занесен в Красную книгу России — Категория: 2 — сокращающийся в численности вид
Особенностью вида является то, что все три боковых глазка расположены на одной линии на уровне верхнего края сложных глаз.
Вид распространён в Западной Европе и некоторых регионах европейской части России.
Занесен в Красную книгу России — Категория: 2 — сокращающийся в численности вид
_-_Centaurea_scabiosa_-_Keila.jpg)
_-_Centaurea_scabiosa_-_Keila.jpg)
_-_Centaurea_scabiosa_-_Keila.jpg)
_-_Centaurea_scabiosa_-_Keila.jpg)
