El corb marí de les Galápagos (Phalacrocorax harrisi) és un ocell de la família dels falacrocoràcids (Phalacrocoracidae) que s'ha classificat al monotípic gènere Nannopterum. És únic ja que ha perdut la capacitat de volar i és poliàndric.[1] Habita la costa de les illes de Fernandina i Isabela, a les Galápagos (Equador).
El corb marí de les Galápagos medeix entre 89 i 100 cm de llargada i pesa entre 2,5 i 5 kg. Les seves ales són una tercera part de la mida requerida perquè un ocell pugui volar. La quilla, on els ocells tenen inserits els músculs necessaris per volar, també està significativament reduïda.[2]
Les parts superiors són negres i les inferiors són marrons. El seu cos és allargat i el coll també. Té el bec allargat i en forma de punta i els ulls de color turquesa. Com tots els membres de la familia Phalacrocorax, té els quatre dits de les potes units per membrares interdigitals.
Els mascles i les femelles tenen aspectes similar tot i que el mascle és més gran. Els joves són similars als adults però tenen un color negre brillant i els ulls foscos.
Tot i ser depredadors aquàtics, les seves plomes no són impermeables. Degut a això, després de sortir de l’aigua es posen amb les ales obertes per assecar les plomes.
Els mascles pesen un 15% més que les femelles.
Tota la població d'aquesta espècie es situa entre dues illes de l'arxipèlag de les Galápagos: Isabela i Fernandina. Les colònies abunden més a la part oest de l'illa Isabela i est de la Fernandina, probablement perquè les fonts d'alimentació són més abundants. [3]
Els moviments del Corb marí de les Galápagos és local i acostuma a ser a prop de la costa. Es consideren ocells sedentaris i els moviments entre les dues illes es produeixen nedant, tot i que són reticents en nedar a aigües obertes.[4]
Es creu que la pèrdua de la capacitat de volar és degut a un període de l’evolució on van viure aïllats, en illes sense depredadors terrestres i ja que han d’obtenir el menjar una àrea petita. [2]Un altre factor pel qual han perdut la capacitat de volar és degut al fet que per ells és millor tenir una densitat òssia més elevada i invertir menys energia a l'hora de submergir-se a l'aigua per capturar les preses que tenir una densitat òssia més baixa i poder volar.[4]
Neden picant amb les potes, en lloc de fer-ho amb les ales com fan altres ocells com els pingüins.
S’alimenta de pops, anguiles i peixos del fons del mar, per això han de fer grans capbussades. Els mascles són millors a l'hora de fer grans capbussades en aigües profundes que les femelles.[2]
Com la majoria de peixos aquàtics, el corb marí té una taxa de reproducció baixa i depèn directament de la disponibilitat del menjar, el qual depèn de les condicions oceanogràfiques.
El niu el fan durant els mesos més freds, entre Juliol i Octubre, quan el menjar és més abundant i el risc d’estrés tèrmic per als pollets ha disminuït. Aquesta temporada es suficient per poder tenir una cria, però just per tenir dues cries consecutives, per això la femella deixa al mascle sol a càrrec de l'alimentació i cria del pollet i s'emparella amb un altre mascle per pondre un altre ou.
El festeig comença al mar, el mascle i la femella neden envoltant-se entre ells amb els colls inclinats en forma semblant a una serp. Després van al terra i allà fan el niu i el milloren amb “regals” del mascle per a la femella.[2]
Ponen entre 2 i 3 ous, i els incuben els dos. Un cop neixen, els pares comparteixen l’alimentació. Si hi ha suficient menjar, al cap de 70-90 dies la femella abandona el mascle, que es fa càrrec de cuidar els pollets fins que siguin independents, i ella produeix una altra posta d’ous amb un altre mascle. Aquesta estratègia permet repoblar quan el nombre d’individus disminueix.
Els joves assoleixen la mida adulta amb un any i els dos sexes comencen a criar als 30 mesos.[5]
Com que els mascles no han de defensar territoris o competir massa per les femelles, la selecció intrasexual no és una força de selecció a l'hora de determinar la mida de l'animal.
Com més pesin els mascles, aquests prefereixen femelles més petites. Les femelles escullen el mascle en funció de la seva capacitat per poder criar el fill sol, i els mascles trien en funció de les seves habilitats per alimentar el pollet abans que l'abandoni. Tot i això, no hi ha evidències de que com més pesin els mascles millors siguin en recolectar menjar.
Aquesta situació en què la femella té dues cries amb diferents mascles, afavoreix el flux gènic dins de la colònia.
Com que la població es troba tota concentrada, aquesta espècie és molt vulnerable a canvis ambientals com El Niño. Altres factors són erupcions volcàniques, inundació del niu o pesca local il·legal.[6]
Aquesta espècie apareix a la llista vermella de la IUCN i està classificada com a espècie vulnerable.[7]
El corb marí de les Galápagos (Phalacrocorax harrisi) és un ocell de la família dels falacrocoràcids (Phalacrocoracidae) que s'ha classificat al monotípic gènere Nannopterum. És únic ja que ha perdut la capacitat de volar i és poliàndric. Habita la costa de les illes de Fernandina i Isabela, a les Galápagos (Equador).
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Mulfran y Galapagos (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: mulfrain y Galapagos) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Nannopterum harrisi; yr enw Saesneg arno yw Flightless cormorant. Mae'n perthyn i deulu'r Mulfrain (Lladin: Phalacrocoracidae) sydd yn urdd y Pelecaniformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn N. harrisi, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Ne America.
Ni all hedfan, er fod ganddo adenydd.
Mae'r mulfran y Galapagos yn perthyn i deulu'r Mulfrain (Lladin: Phalacrocoracidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Mulfran Phalacrocorax carbo Mulfran Dagellog Leucocarbo carunculatus Mulfran eurgoch Leucocarbo chalconotus Mulfran fraith Phalacrocorax varius Mulfran Wynebddu Phalacrocorax fuscescens Mulfran Ynys Campbell Leucocarbo campbelliAderyn a rhywogaeth o adar yw Mulfran y Galapagos (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: mulfrain y Galapagos) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Nannopterum harrisi; yr enw Saesneg arno yw Flightless cormorant. Mae'n perthyn i deulu'r Mulfrain (Lladin: Phalacrocoracidae) sydd yn urdd y Pelecaniformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn N. harrisi, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Ne America.
Ni all hedfan, er fod ganddo adenydd.Kormorán galapážský (Phalacrocorax harrisi) je nelétající kormorán, je to kromě tučňáků jediný nelétající mořský pták. Je endemit rovníkových Galapážských ostrovů, kde hnízdí a celoročně pobývá jen na severu a západě ostrova Isabella a na východě ostrova Fernandina, v místech kde se střetávají studený Peruánský a teplý Cromwellův proud.[3]
Jsou to ptáci kteří dlouholetým životem v odloučení, kde je dostatek potravy a nejsou dravci, ztratili potřebu létat i obavu z lidí, hrudní svalstvo křídel jim atrofovalo z neaktivity. Pro fyziologickou odlišnosti byl pro tento druh v minulosti zřízen samostatný rod Nannopterum, který byl později zrušen.
Jsou to nejmohutnější kormoráni, bývají velcí 90 až 100 cm a váží až 7,5 kg. Vzhledově jsou nejnápadnější jejich roztřepená, zanedbaně vypadající křídla včetně ocasu. Se svrchní strany je peří černé barvy, se spodní hnědé. Někteří jsou tmavě šedí. Samci i samice jsou si vzhledově podobní, samci mají tendenci být o něco větší. Jejich zobák je dlouhý a úzký, na konci je opatřen háčkem, oční duhovku mají tyrkysové barvy.
Nohy mají zakončené širokou plovací blánou nataženou mezi čtyřmi prsty, jsou špatně uzpůsobené pro chůzi po pevnině. Díky svým nohám, silnějším než mají ostatní kormoráni, dokážou velice dobře a vytrvale plavat, od pobřeží se vzdalují do 1 km. Loví ryby, hlavonožce i měkkýše. Za kořistí se účinně potápějí, pod vodou veslují nohama a ne křídly jako tučňáci. Nemají však tukové žlázy pro ošetření peří a to je smáčivé, po výstupu z vody si peří suší ve zvláštní poloze stojíce s roztaženými péry. Jejich řídký hlasový projev je podobný hrubému zavrčení.[3][4][5]
Rozmnožují se v nejchladnějších měsících červenci až říjnu, kdy je v okolních vodách nejvíce potravy a klesá nebezpečí teplotního šoku mláďat ležících v hnízdě na přímém slunci. Námluvy probíhají na moři, kdy plavou kolem sebe s hadovitě ohnutými krky. Sdružují se do malých kolonií čítajících 4 až 12 párů a stavějí si objemná hnízda z mořských řas na zemi v lávových polích do vzdálenosti 100 m od břehu. Po snesení 2 až 3 bělavých vajec na nich střídavě oba rodiče sedí asi 30 dnů. Po inkubaci se společně starají o krmení drobnou potravou přinášenou ve voleti a chrání je před chladem (deštěm) i horkem. Pokud je potravy dostatek a mláďata rychle dorůstají, samice se může spářit s jiným samcem a vyvést ještě další populaci. Z každé snůšky většinou dospěje jen jedno mládě.[3][4][5]
Populace kormorána galapážského čítala asi 800 ptáků až do roku 1983, kdy nedostatkem potravy, kterou tehdy zapříčinil El Niño, klesly jeho stavy asi na polovinu. Počty se postupně začaly zvyšovat a v současnosti se ustálily na hodnotě něco málo přes 1000 jedinců. Tento druh dokázal po krizi obnovit svůj stav na množství odpovídající úživnosti a rozloze obývaného areálu. Proto se předešlá klasifikace IUCN kriticky ohrožený druh změnila na ohrožený druh.
Nadále však hrozí nepředvídatelným dopadem případný další silný El Niño. Ten by ve spojitosti s ekologickou katastrofou měl na populaci, která nemůže toto území opustit, nedozírné následky. Stejné neštěstí by způsobila domácí zvířata, např. psi nebo prasata z okolních ostrovů.[5][6]
Kormorán galapážský (Phalacrocorax harrisi) je nelétající kormorán, je to kromě tučňáků jediný nelétající mořský pták. Je endemit rovníkových Galapážských ostrovů, kde hnízdí a celoročně pobývá jen na severu a západě ostrova Isabella a na východě ostrova Fernandina, v místech kde se střetávají studený Peruánský a teplý Cromwellův proud.
Die Galapagosscharbe (Nannopterum harrisi, Syn.: Phalacrocorax harrisi), auch Stummelkormoran genannt, ist eine Vogelart aus der Familie der Kormorane, die auf den Galapagosinseln lebt. Es ist die einzige Kormoranart, die ihre Flugfähigkeit eingebüßt hat.
Das Artepitheton ehrt den Vogelsammler und Präparator Charles Miller Harris (1868–1923), der für Walter Rothschild in Tring tätig war.
Ausgewachsen erreichen Kormorane eine Körperlänge von etwa 89 bis 100 cm und wiegen dann zwischen 2,3 und 4 kg. Die Männchen sind mit durchschnittlich 4 kg deutlich schwerer als die Weibchen, die im Mittel 2,7 kg wiegen. Damit sind flugunfähige Kormorane etwa doppelt so schwer wie ihre flugfähigen Verwandten. Ihre Flügel sind dagegen mit etwa 18 cm kürzer als die aller anderen Kormorane. Die schwärzlich braunen und fransigen Flügel sind damit nur ein Drittel so groß, wie ein Vogel dieser Größe sie bräuchte, um flugfähig zu sein. Auch das Brustbein, an dem bei flugfähigen Vögeln die kräftigen Muskeln befestigt sind, die für die Flugfähigkeit benötigt werden, ist bei dieser Vogelart deutlich kleiner.[1][2] Wie bei anderen Kormoranen sind auch die Federn der Galapagosscharbe nicht wasserabweisend und die Vögel verbringen viel Zeit damit, nach Beutegängen ihr Gefieder in der Sonne zu trocknen.[1]
Wie die anderen Kormorane hat dieser Vogel Schwimmhäute an den Füßen und kraftvolle Beine, die unter Wasser für einen kräftigen Antrieb sorgen. Zu seinem Beutespektrum gehören Fische, Aale und kleine Tintenfische. Seine Beute sucht er nahe dem Meeresboden und selten mehr als 100 Meter von der Küste entfernt.[1]
Die Galapagosscharbe zählt zu den seltensten Meeresvögeln. 2004 wurden nur 1.500 Individuen gezählt. Die Galapagosscharbe brütet an Stellen, wo kaltes sauerstoffreiches Wasser mit vielen Tieren, die als Nahrung dienen können, an die Oberfläche strömt. Die geringe Verbreitung und Populationsgröße der Galapagosscharbe ist wahrscheinlich eine Folge seiner Anpassung an diese Gewässer, an denen Futter stets reichlich zu finden ist. Dadurch sind auch Verhalten und Erfolg bei der Brut bestimmt.[1][3][4][5][6]
Die Galapagosscharbe entwickelte ihr heutiges Aussehen und Verhalten auf einer Insel, die frei von Beutegreifern war. Da sich ihre Nahrung unmittelbar an der Küste befand, verlor dieser Vogel im Laufe der Evolution seine Flugfähigkeit.[7] Durch den Menschen wurden allerdings eine Reihe von Säugetieren wie Katzen, Hunde und Schweine eingeführt, die für den Vogel gefährlich werden können.[1]
Die Balz der Kormorane beginnt damit, dass die Tiere im Wasser parallel nebeneinander herschwimmen und dabei den Hals so stark in Schlangenform einkrümmen, dass der Schnabel den Kropf (Hals) berührt. Sie krächzen gelegentlich und von Zeit zu Zeit richtet sich einer aus und schüttelt sich. Nach 20 bis 80 Minuten führt das Männchen das Weibchen zum Ufer. Am Ufer wirft das Männchen den Kopf hoch, so dass der Schnabel zum Himmel zeigt und lädt das Weibchen damit zum Herankommen ein. Anschließend verbeugt er sich tief und weist mit der Schnabelspitze auf den Boden, dabei hält es oft Nestmaterial im Schnabel und baut es in den Nestwall ein.[6]
Weibchen können zweimal pro Jahr brüten. Sie suchen sich gewöhnlich für jede Brut einen neuen Partner, da das Weibchen die Jungtiere früher verlässt als das Männchen. Während von den bis zu drei Eiern pro Gelege gewöhnlich nur ein Jungtier überlebt, werden einmal erwachsene Vögel meist sehr alt. Die Populationsgröße wird hauptsächlich durch die begrenzte Verfügbarkeit der Nahrung beschränkt, die das Überleben der Jungtiere stärker gefährdet als das der Eltern. Mit dieser Anpassung sind die Vögel sehr schnell in der Lage, sich von Bestandseinbrüchen zu erholen.[1][3][4][5][6]
Die Galapagosscharbe (Nannopterum harrisi, Syn.: Phalacrocorax harrisi), auch Stummelkormoran genannt, ist eine Vogelart aus der Familie der Kormorane, die auf den Galapagosinseln lebt. Es ist die einzige Kormoranart, die ihre Flugfähigkeit eingebüßt hat.
Das Artepitheton ehrt den Vogelsammler und Präparator Charles Miller Harris (1868–1923), der für Walter Rothschild in Tring tätig war.
De Galápagos-Kormoran, Phalacrocorax harrisi, ass déi eenzeg Kormoranaart, déi am Laf vun der Evolutioun hir Fluchfäegkeet verluer huet. Dës Aart gëtt et nëmme laanscht Küste vun den Inselen Isabela a Fernandina vum Galapagos-Archipel. D'Gesamtpopulatioun gëtt op 700-800 Koppele geschat.
De Galápagos-Kormoran, Phalacrocorax harrisi, ass déi eenzeg Kormoranaart, déi am Laf vun der Evolutioun hir Fluchfäegkeet verluer huet. Dës Aart gëtt et nëmme laanscht Küste vun den Inselen Isabela a Fernandina vum Galapagos-Archipel. D'Gesamtpopulatioun gëtt op 700-800 Koppele geschat.
The flightless cormorant (Nannopterum harrisi), also known as the Galapagos cormorant, is a cormorant endemic to the Galapagos Islands, and an example of the highly unusual fauna there. It is unique in that it is the only known cormorant that has lost the ability to fly. It was placed in its own genus, Nannopterum, but then was later placed with most of the other cormorants in the genus Phalacrocorax.[2] A 2014 study supported reclassifying it and two other American cormorant species back into Nannopterum.[3] The IOC followed this classification in 2021.[4]
The flightless cormorant is the largest extant member of its family, 89–100 cm (35–39.5 in) in length and weighing 2.5–5.0 kg (5.5–11.0 lb), and its wings are about one-third the size that would be required for a bird of its proportions to fly. The keel on the breastbone, where birds attach the large muscles needed for flight, is also significantly reduced.
Like all cormorants, this bird has webbed feet and sturdy legs that propel it through the water as it seeks its prey of fish, small octopuses, and other little marine creatures. The species feeds near the sea floor and no more than 200 metres offshore.[5] The flightless cormorants look slightly like a duck, except for their short, stubby wings. The upperparts are blackish, and the underparts are brown. The long beak is hooked at the tip and the eye is turquoise. Like all members of the cormorant family, all four toes are joined by webbed skin. Males and females are similar in appearance, although males are larger and ca. 35% heavier.[6] Juveniles generally resemble adults but differ in that they are glossy black in colour with a dark eye. Adults produce low growling vocalizations.
Like other cormorants, this bird's feathers are not waterproof, and they spend time after each dive drying their small wings in the sunlight. Their flight and contour feathers are much like those of other cormorants, but their body feathers are much thicker, softer, denser, and more hair-like. They produce very little oil from their preen gland; it is the air trapped in the dense plumage that prevents them from becoming waterlogged.
This unique cormorant is endemic to the Galapagos Islands,[7] Ecuador, where it has a very restricted range. It is found on just two islands; Fernandina, and the northern and western coasts of Isabela. Distribution associates with the seasonal upwelling of the eastward flowing Equatorial Undercurrent (or Cromwell Current) which provides cold nutrient rich water to these western islands of the archipelago. The population has undergone severe fluctuations; in 1983 an El Niño-Southern Oscillation (ENSO) event resulted in a 50% reduction of the population to just 400 individuals. The population recovered quickly, however, and was estimated to number 900 individuals by 1999.
This species inhabits the rocky shores of the volcanic islands on which it occurs. It forages in shallow coastal waters, including bays and straits. Flightless cormorants are extremely sedentary, remaining most or all of their lives, and breeding, on local stretches of coast-line several hundred metres long.[8] Their sedentary nature is reflected in a genetic differentiation between the main colonies, and particularly between Fernandina and Isabela Island.[9]
Nesting tends to take place during April–October,[8][10] when sea surface temperatures are coldest resulting in an abundance of marine food, and the risk of heat stress to the chicks is decreased. At this time, breeding colonies consisting of up to about 12 pairs form. The courtship behavior of this species begins in the sea; the male and female swim around each other with their necks bent into a snake-like position. They then move onto land. Items of seaweed (and also flotsam e.g. rope fragments) are brought predominantly by the male and gifted to the female to be woven into a bulky nest, just above high water mark.
The female generally lays three whitish eggs per clutch, though usually only one chick survives. Both male and female share equally in incubation. Once the eggs have hatched, both parents continue to share responsibilities of brooding (protecting the chicks from exposure to heat and cold, and predation) and feeding the offspring, although the female provides 40-50% more food items than her partner. As the chicks approach independence at 70 days old and if food supplies are plentiful, the female will desert the offspring leaving the male to carry out further parenting, and she will re-partner and breed with a new mate.[11] Thus, females, but not males, can raise several broods in a single season, although studies over a decade indicate that environmental conditions allowing sufficient food availability for this, occur infrequently.[8]
Annual survival of both sexes is ca. 90%,[8] and longevity is ca. 13 years.[12] Recruitment into the population by breeding is sufficient to maintain a stable population.[8][13]
These cormorants evolved on an island habitat that was free of predators. Having no enemies, taking its food primarily through diving along the food-rich shorelines, and not needing to travel to breeding grounds, the bird eventually became flightless. Indeed, wings trapping air among flight feathers are likely to have been a disadvantage to the cormorants which dive from the surface. However, since their discovery by man, the islands have not remained free of predators: cats, dogs, and pigs have been introduced to the islands over the years. In addition, these birds have no fear of humans and can easily be approached and picked up.
In the past, introduced feral dogs were a great threat to the species on Isabela, but they have since been eradicated from the island. Future introduction of rats or cats to Fernandina is a huge potential threat to the species. Fishing with nets poses a current threat to the species; this not only reduces the availability of the cormorant's food, but also often results in birds becoming caught in the nets and killed.
Seasonal cold water has shaped the breeding strategy of flightless cormorants.[8][10][13] A rise of several degrees of sea surface temperature during the breeding season or persisting throughout the breeding season (i.e. during ENSO events) results in low breeding success. ENSO events appears to have increased in frequency and severity in recent decades,[14] possibly associated with climate change.[15] A large oil spill would pose a threat. However, although the flightless cormorant population is small and its range limited, the ability of the species to breed quickly can allow it to recover from disasters as long as the population remains above a critical level.
The flightless cormorant is one of the world's rarest birds. A survey carried out by the Charles Darwin Research Station in 2004 indicated that the species has a population of about 1,500 individuals. In 2009, BirdLife International set the number of individuals of the flightless cormorant at only 900 individuals, although a more recent estimate in 2011 was 1679 individuals. It was formerly classified as Endangered by the IUCN, but recent research shows that it is not as rare as previously believed and that its population has stabilized. Consequently, it was downlisted to Vulnerable in 2011.[1]
All populations of this species are found within the Galapagos National Park and Marine Reserve; furthermore, the archipelago was designated as a World Heritage Site in 1978. The Charles Darwin Research Station has monitored the species regularly to keep track of fluctuations in numbers over time. Conservation proposals include the continuation of annual monitoring programs, restriction on human visitation within the species range, and the prevention of fishing with nets in the bird's foraging range.
A subplot of the 2003 film Master and Commander: The Far Side of the World sees the character Stephen Maturin (Paul Bettany) searching for flightless cormorants in the Galapagos Islands. In the film's last line, the character Jack Aubrey (Russell Crowe) tells Maturin, who is anxious to return to the Galapagos to capture the bird, that "it's not going anywhere."
{{cite journal}}
: Cite journal requires |journal=
(help); |editor2=
has generic name (help) The flightless cormorant (Nannopterum harrisi), also known as the Galapagos cormorant, is a cormorant endemic to the Galapagos Islands, and an example of the highly unusual fauna there. It is unique in that it is the only known cormorant that has lost the ability to fly. It was placed in its own genus, Nannopterum, but then was later placed with most of the other cormorants in the genus Phalacrocorax. A 2014 study supported reclassifying it and two other American cormorant species back into Nannopterum. The IOC followed this classification in 2021.
La Nefluga kormorano (Phalacrocorax harrisi), konata ankaŭ kiel Galapaga kormorano, estas kormorano indiĝena de la Galapagoj, Ekvadoro, kaj ekzemplo de tre malkutima faŭno tie ekzistanta. Ĝi estas unika ĉar ĝi estas la ununura kormorano kiu estis perdinta la kapablon flugi. Iam ĝi estis lokita en sia propra genro, Nannopterum aix Compsohalieus, kvankam nunaj taksonomioj lokigas ĝin en la saman genron kun plej el la aliaj kormoranoj, Phalacrocorax.
Kun nur 1500 ĉirkaŭkalkulataj individuoj, ĝi estas unu el la plej raraj birdoj kaj ĝuas el aktiva konservadprogramo.
Kiel ĉe ĉiuj aliaj kormoranoj, tiu birdo havas retecajn piedojn kaj povegajn krurojn kiuj elpelas ĝin tra la oceanaj akvoj dum ĝi serĉas sian predon de fiŝoj, angiloj, malgrandaj polpoj, kaj aliaj malgrandaj bestetoj. Ili manĝas ĉe la marfundo kaj ne pli for el la marbordo ol je 100 m.
La Nefluga kormorano estas la plej granda vivanta membro de ties familio, nome 89–100 cm longa kaj peza 2.5–5.0 kg, kaj ties flugiloj estas nur ĉirkaŭ unu trionon el la grando kiun postulus birdo de ties proporcioj por flugi. Ankaŭ la kilo en la brustosto, kie la birdoj ligas la grandajn muskolojn necesajn por flugi, estas ege malpliiĝa.
La Nefluga kormorano aspektas kvazaŭ anaso, kvankam ili havas iomajn malgrandajn diferencojn (escepte pro ties mallongaj, diketaj flugiloj). La supraj partoj estas nigrecaj kaj la subaj partoj estas brunaj. La longa beko estas hokoformaj pinte kaj la okuloj estas turkisbluaj. Kie ĉe ĉiuj membroj de la kormorana familio, ĉiuj el kvar fingroj estas kunigitaj de reteca haŭtaĵo. Maskloj kaj inoj estas similaj laŭ aspekto, kvankam maskloj tendencas esti pli grandaj. Junuloj estas ĝenerale similaj al plenkreskuloj sed diferencas je tio ke ili estas brilnigraj kun malhelaj okuloj. Plenkreskuloj produktas mallaŭtajn gruntojn.
Kiel ĉe aliaj kormoranoj, la plumoj de tiu birdoj ne estas kontraŭakve protektitaj, kaj ili pasas tempon post ĉiu plonĝo sekigante siajn malgrandajn flugilojn sub la sunvarmo. Ties flugo- kaj kovro-plumoj estas multe kiel tiuj de aliaj kormoranoj, sed ties korpoplumoj estas multe pli dikaj, pli mildaj, pli densaj, kaj pli haro-similaj. Ili produktas malmultan oleon el siaj uropigaj glandoj; estas la aero retenita en sia densa plumaro kiu evitas ke ili iĝu trotrempitaj.
Tiu unika kormorano estas endemia de Galapagoj, Ekvadoro, kie ĝi havas tre limigitan teritorion. Ĝi troviĝas nur en du insuloj; nome Fernandina, kie ĝi troviĝantas ĉefe en la orienta marbordo, same kiel ĉe la norda kaj okcidentaj marbordoj de Isabela. La populacio suferis drastajn fluktuojn; la evento de 1983 de El Niño rezultis en malpliiĝo de 50% de la populacio ĝis ĝuste 400 individuoj. La populacio rekuperiĝis rapide, tamen, kaj estis ĉirkaŭkalkulata je 900 individuoj en 1999.
Tiu specio loĝas en la rokaj bordoj de la vulkanaj insuloj kie ĝi vivas. Ili manĝas en la neprofundaj marbordaj akvoj, inklude golfetojn kaj markolojn kaj rare kuraĝas al pli ol unu kilometro el la reproduktejoj.
Nestumado tendence okazas dum la plej malvarmaj monatoj (julio al oktobro), kiam marmanĝo estas plej abunda kaj la risko de varmatakoj al la idoj malpliiĝas. Tiam formiĝas reproduktaj kolonioj konsistas el ĉirkaŭ 12 paroj. La pariĝada kutimaro de tiu specio startas enmare; la masklo kaj la ino naĝas unu ĉirkaŭ la alia havanta siajn kolojn laŭ serpenteca sinteno. Ili poste moviĝas al tero. La diketa elalga nesto, situanta ĝuste super la marko de la alta tajdo, estas pliigata per "donacoj" inklude pecoj de flosanta rubo kiaj ŝnuroj aŭ botelŝtopiloj, kiuj estas prezentataj al la ino fare de la masklo.
La ino ĝenerale demetas tri blankecajn ovojn por ovodemetado, kvankam kutime nur unu ido survivas. Kaj masklo kaj ino kunrespondecas pri kovado. Post eloviĝo, ambaŭ gepatroj plukunhavas respondecon pri nutrado kaj idozorgado (protektado de idoj el ekspono al varmo aŭ al malvarmo), sed post kiam la idoj estas sufiĉe aĝaj por esti sendependaj, kaj se ankaŭ manĝodisponeblo sufiĉas, la ino lasas al la masklo pluajn patrajn taskojn, kaj ŝi foriras trovi novan partneron. Inoj povas reproduktiĝi trifoje en unu jaro. Tiele, kvankam ties populacio estas malgranda, la Neflugaj kormoranoj povas rekuperi sufiĉe rapide el mediaj katastrofoj.
Tiuj kormoranoj evoluis sur insula habitato kiu estis libera el predantoj. Sen malamikoj, kaj prenante sian manĝon ĉefe pere de plonĝado ĉe la manĝoriĉaj marbordoj, tiu birdo iĝis senfluga. Tamen, el ties malkovro fare de homoj, la insuloj ne restis liberajn el predantoj: katoj, hundoj, kaj porkoj estis enmetitaj en la insuloj dum la jaroj. Aldone, tiuj birdoj ne sentas timon el homoj kaj povas facile esti alproksimigitaj kaj prenataj.
Pasinte, enmetitaj naturiĝintaj hundoj estis granda minaco por la specio en Isabela, sed ekde tiam ili estis nuligitaj el la insulo. Futura enmeto de ratoj aŭ katoj en la insulo Fernandina estas eventuala minaco por la specio. Fiŝkaptado per fiŝretoj metas nunan minacon al la specio; tio ne nur malpliigas la disponeblon de maĝo por la kormorano, sed ankaŭ ofte rezultas je tio ke birdoj iĝas kaptitaj en la retoj kaj mortigitaj.
La fakto ke tiu unike adaptata birdo troviĝantas en tia malgranda teritorio kaj laŭ tiaj malgrandaj nombroj ege pliigas ties vundeblon al hazardaj eventoj kiaj mediaj katastrofoj (ĉefe oleopoluo), tre fortaj klimataj eventoj kaj enmeto de malsanoj aŭ de predantoj. Bedaŭrinde maraj perturboj kiaj tiuj kaŭzataj de la okazoj de El Niño iĝas pli kaj pli ekstremaj. Ankoraŭ ties kapablo rapide reproduktiĝi povas permesi rekuperon el katastrofoj dum la populacio restas super la drastaj niveloj.
Pro tiuj faktoroj, la Nefluga kormorano estas unu el plej raraj birdoj de la mondo. Enketo plenumata de la Scienca Stacio Charles Darwin en 2004 indikis, ke la specio havas populacion de ĉirkaŭ 1,500 individuoj. En 2009, Birdlife.org certigis la nombron de individuoj de Nefluga kormorano je nur 900 individuoj, kvankam pli ĵusa enketo kalkulis en 2011 ĝuste 1,679 individuojn.[1] La specio estis iam klasita kiel Endanĝerita fare de la IUCN, sed ĵusa priserĉado montris, ke ĝi ne estas tiom rara kiom dekomence oni supozis kaj ke ties populacio stabiliĝis. Sekve ĝi estis sublistita al Vundebla en 2011.[2]
Ĉiuj populacioj de tiu specio troviĝas en la Nacia Parko Galapagoj; krome, la arkipelago estis nomumita kiel Monda heredaĵo de Unesko en 1979. La Scienca Stacio Charles Darwin kontrolas la specion regule por konstati la fluktuojn laŭ nombroj de tempo al tempo. La specio estas konsiderata vundebla, kaj konservadaj celoj inkludas la pluadon de jaraj kontrolaj programoj, la malpliigon de la ĝenado fare de homoj, kaj la eviton fiŝkaptadi per retoj en la birda manĝoteritorio.
La Nefluga kormorano (Phalacrocorax harrisi), konata ankaŭ kiel Galapaga kormorano, estas kormorano indiĝena de la Galapagoj, Ekvadoro, kaj ekzemplo de tre malkutima faŭno tie ekzistanta. Ĝi estas unika ĉar ĝi estas la ununura kormorano kiu estis perdinta la kapablon flugi. Iam ĝi estis lokita en sia propra genro, Nannopterum aix Compsohalieus, kvankam nunaj taksonomioj lokigas ĝin en la saman genron kun plej el la aliaj kormoranoj, Phalacrocorax.
Kun nur 1500 ĉirkaŭkalkulataj individuoj, ĝi estas unu el la plej raraj birdoj kaj ĝuas el aktiva konservadprogramo.
El cormorán mancón o cormorán de las Galápagos (Phalacrocorax harrisi)[1] es una especie de ave suliforme de la familia Phalacrocorax endémica de las islas Galápagos (Archipiélago de Colón), y es un ejemplo de la fauna insólita que habita en estas islas. Es inusual por el hecho de que es el único cormorán que ha perdido la capacidad de volar.
Por muchos años era clasificado en su propio género, Nannopterum o Compsohalieus, pero la taxonomía actual lo coloca en el género Phalacrocorax, el género en el que están todos los demás cormoranes.
Con una población evaluada en 1500 individuos, es una de las aves más raras en el mundo y es el sujeto de un programa duradero de conservación.
Como todos los cormoranes, esta ave tiene patas palmeadas y piernas fuertes que la propulsan por el agua mientras busca su presa de peces, anguilas, pulpos pequeños, y otras criaturas acuáticas. Busca alimento cerca del fondo y a no más de 100 m desde la orilla.
El cormorán no volador es el miembro viviente más grande en su familia, mide 89-100 cm de longitud y pesa 2.5-5 kg. Las alas miden un tercio del tamaño que sería preciso para que un ave de sus dimensiones pudiera volar. La quilla del esternón, en el que son conectados los músculos para volar, también muestra una reducción de tamaño.
Las partes superiores son negruzcas y las partes inferiores son parduscas. El pico largo es ganchudo en la punta y los ojos son de color turquesa. No hay mucho dimorfismo sexual, pero los machos suelen ser un poco más grandes. Los polluelos y menores se parecen a los adultos pero son más lustrosos y tienen ojos oscuros. El canto de los adultos consiste principalmente de gruñidos bajos.
Como los otros cormoranes, las plumas no son impermeables, y pasan mucho tiempo en secarse las plumas al sol después de cada zambullida. Las remeras y timoneras son muy semejantes a las de otros cormoranes pero las tectrices son más espesas, más densas, más blandas, y más como vello. No producen mucho aceite de la glándula uropigial; es el aire atrapado entre el plumaje denso que previene que queden empapados.
Este cormorán único es endémico de las islas Galápagos, donde tiene una distribución muy restringida. Se encuentra solamente en dos islas; Fernandina, principalmente en la costa oriental, y en Isabela, en la costa septentrional y la costa occidental. La población ha experimentado fluctuaciones severas; el evento de El Niño en 1983 causó una reducción de 50% de la población, después de esto quedaban solamente 400 individuos. Sin embargo, la población se recuperó rápidamente y en 1999 su número era 900 individuos. Esta especie vive en las orillas rocosas de las islas volcánicas en que habita. Busca alimentos en las aguas de la costa y es poco común que viaje más de 1 km del área en la que se reproduce.
Un análisis genético de sus posibles taxones emparentados concluyó que esta especie evolucionó de una bandada del clado que habita el continente americano compuesto por las especies Phalacrocorax auritus y Phalacrocorax brasilianus; esas aves llegaron a las islas Galápagos hace 2 millones de años.[2]
El anidamiento suele pasar durante los meses más fríos (julio-octubre), cuando los alimentos marinos son más abundantes y cuando el riesgo de hipertermia en los polluelos es reducido. Durante este tiempo, se forman colonias de más o menos 12 pares. El cortejo empieza en el mar donde el macho y la hembra nadan uno alrededor del otro con los pescuezos torcidos en forma de serpiente. El nido grande, hecho de algas marinas, construido apenas más alto que la línea de la marea, es aumentado con “regalos” como trozos de soga, tapones de botellas, etc. por el macho.
La hembra suele poner tres huevos blancuzcos por cada nidada, aunque sólo un polluelo normalmente sobrevive. Ambos sexos participan en la tarea de incubar los huevos. Después de empollar, el macho y la hembra continúan compartiendo las responsabilidades de alimentar y proteger a los polluelos, pero después de hacerse independiente los polluelos, y si las provisiones son abundantes, la hembra se marcha para encontrar a otro parejo, dejándole al macho cumplir el resto del cuidado de los polluelos. Las hembras pueden reproducir tres veces cada año. Así que, aunque la población de esta especie es pequeña, el número de cormoranes no volador puede recuperarse rápidamente de desastres ambientales.
Estos cormoranes se evolucionaron en un hábitat insular sin depredadores. Sin tener enemigos, y puesto que se alimenta por cazar en las aguas ricas cerca de la costa, entre tanto, esta ave perdió la capacidad de volar. Sin embargo, después de ser descubierto por los humanos, las islas ahora tienen depredadores: los perros, los gatos, y los cerdos fueron traídos a las islas. Además, los cormoranes no les tienen miedo a los humanos y cualquier persona puede acercarse a ellos.
En el antaño, los perros eran gran amenaza a esta especie en Isabela, pero ahora han sido erradicados de la isla. La introducción de gatos o ratas a Fernandina es una gran amenaza potencial. La pesca con redes es una amenaza actual; esto no sólo reduce la disponibilidad de los alimentos del cormorán, sino también a menudo las aves quedan atrapadas entre las redes y mueren.
El hecho de que esta ave tiene adaptaciones únicas y su población pequeña habita en una región muy limitada, aumenta su vulnerabilidad a desastres ambientales (especialmente las mareas negras), eventos climáticos, y la introducción de enfermedades y depredadores. Desafortunadamente, las perturbaciones marinas, como las causadas por El Niño, se están haciendo cada vez más extremas.
A causa de todas estas razones, el cormorán no volador es una de las aves más raras en el mundo. Todas las poblaciones de esta especie viven dentro del Parque Nacional de las Galápagos y la Reserva Marina; además el archipiélago fue denominado un Patrimonio de la Humanidad en 1979. A pesar de esto, la especie es considerada vulnerable y la Estación de Investigaciones Charles Darwin vigila la población frecuentemente.
El cormorán mancón o cormorán de las Galápagos (Phalacrocorax harrisi) es una especie de ave suliforme de la familia Phalacrocorax endémica de las islas Galápagos (Archipiélago de Colón), y es un ejemplo de la fauna insólita que habita en estas islas. Es inusual por el hecho de que es el único cormorán que ha perdido la capacidad de volar.
Por muchos años era clasificado en su propio género, Nannopterum o Compsohalieus, pero la taxonomía actual lo coloca en el género Phalacrocorax, el género en el que están todos los demás cormoranes.
Con una población evaluada en 1500 individuos, es una de las aves más raras en el mundo y es el sujeto de un programa duradero de conservación.
Phalacrocorax harrisi Phalacrocorax generoko animalia da. Hegaztien barruko Phalacrocoracidae familian sailkatua dago.
Phalacrocorax harrisi Phalacrocorax generoko animalia da. Hegaztien barruko Phalacrocoracidae familian sailkatua dago.
Galapagosinmerimetso (Phalacrocorax harrisi) on Etelä-Amerikan Galápagossaarilla elävä lentokyvytön merimetsolaji. Se luokitellaan joskus omaan Nannopterum-sukuunsa.
Galapagosinmerimetso on kokoonsa nähden raskasrakenteinen. Pituus on 84–100 senttiä, ja paino 2,5–4,0 kiloa.[2] Se onkin kaikkein painavin merimetsolaji. Koiraat ovat paljon naaraita kookkaampia, mutta sukupuolet ovat muutoin samannäköiset. Muiden lentokyvyttömien lintujen tavoin galapagosinmerimetson rintalastasta puuttuu lentokykyisille lajeille ominainen harjanne.[3] Siiven pituus on alle 18 senttiä, kun se muilla heimon lajeilla on 30–32 senttiä. Höyhenys on hyvin tuuhea ja näyttää yhtenäiseltä takilta. Höyhenpuku ei ole vettä hylkivä, mutta tarpeeksi tiivis suojaamaan merimetsoa vedessä. Kun lintu nousee vedestä, sen höyhenys näyttää märältä, mutta alla oleva iho on silti jokseenkin kuiva.[2] Jalkojen neljän varpaan välillä on muiden merimetsojen tavoin räpyläpoimu. Nokka on pitkä ja koukkukärkinen. Silmät ovat turkoosin väriset. Vatsapuolen väritys on ruskea, selkäpuoli on mustahko. Nuoret linnut ovat hyvin samannäköisiä kuin aikuiset, mutta niiden höyhenys on kiiltävän musta. Niiden silmät ovat myös tummat.[3]
Galapagosinmerimetso poikkeaa niin paljon sukulaisistaan, että se luetaan joskus omaan sukuunsa. Lajin nuoruuspuvussa on kuitenkin enemmän yhtäläisyyksiä eteläisen kuin pohjoisen pallonpuoliskon merimetsolajeihin. Sen uskotaankin polveutuvan eteläisen pallonpuoliskon merimetsoista, jotka saapuivat aikoinaan Galápagossaarille Perun tai Chilen rannikolta.[2] Pedottomassa ympäristössä, jossa ilmasto pysyy suotuisana ympäri vuoden ja ravinnonhakumatkat ovat lyhyitä, ei paljon energiaa vievästä lentokyvystä ole hyötyä.[3][2]
Galapagosinmerimetso on endeeminen Ecuadorin Galápagossaarilla. Se elää vain Isabelan ja Fernandinan rannikkovesissä saariston länsiosissa. Fernandinalla lajin levinneisyys kattaa saaren rannikot lähes kokonaan, mutta Isabelalla levinneisyys rajoittuu saaren pohjois- ja länsiosiin.[4] Suurimmat yhdyskunnat ovat näitä saaria erottavan salmen alueella, jossa meri matala ja pohja kivinen ja kalaisa.[2] Parhaat paikat nähdä lajia ovat Elisabeth Bayssa ja Urvina Bayssa Isabelalla sekä Fernandinan Punta Espinosassa.[5]
Maalla galapagosinmerimetso elää kivisillä rannikkoalueilla, mutta ruokailualueet ovat matalissa rannikkovesissä, joihin lukeutuvat myös salmet ja merenlahdet. Laji vaeltaa harvoin yli kilometrin päähän pesintäalueelta.[3]
Galapagosinmerimetso viettää runsaasti aikaa sukelluksissa. Laji ei muista merimetsoista poiketen käytä sukelluksissa apuna siipiään, vaan etenee yksinomaan räpylöidensä avulla. Se puikkelehtii pohjakivien välissä ravinnonhaussa, ja matkaakin mieluummin sukelluksissa kuin veden pinnalla.[2] Jokaisen sukelluksen jälkeen galapagosinmerimetso nousee pinnalle kuivattamaan siipensä auringossa. Aikuisen linnun ääntely koostuu vain matalasta murinasta.[6]
Ravinto koostuu tursaista, ankeriaista ja pohjassa liikkuvista kaloista. Muiden merimetsojen tavoin se nappaa saaliinsa uimalla ne kiinni.[3]
Galapagosinmerimetso voi lisääntyä mihin aikaan vuodesta tahansa.[2] Yleensä se pesii kuitenkin vuoden kylmimpinä kuukausina heinä–lokakuussa. Tällöin ravintoa on runsaiten ja poikasten riski kärsiä kuumuudesta on pienin. Lajin yhdyskunnat käsittävät tähän aikaan vuodesta noin 12 paria.[3] Muninta on erityisen niukkaa tammi-helmikuussa.[2] Merimetsoparin kosiorituaali alkaa meressä. Ensin ne alkavat kierrellä toisiaan ympäri, nostavat ruumistaan vedestä ja aloittavat eräänlaisen "käärmemäisen kaulailun". Tämän jälkeen pari siirtyy pesälleen jossa koiras antaa naaraalle lahjaksi pesänrakennustarvikkeen kuten merilevän, pullonkorkin tai köydenpätkän. Suurin osa kumpumaisessa pesässä olevasta aineksesta (lähinnä merilevästä) onkin juuri koiraan lahjaksi tuomia esineitä. Myös parittelu tapahtuu maalla.[6][7][5]
Naaras munii pesään 2–3 valkeaa munaa, joita molemmat emolinnut hautovat[3] noin 35 vuorokautta.[2] Poikasten kuoriuduttua vanhemmat jakavat keskenään poikasten haudonnan ja ruokkimisen. Jos ruokaa on kuitenkin runsaasti, naaras voi jättää koiraan huolehtimaan yksin poikasista ja tehdä toisen poikueen toisen koiraan kanssa.[3] Poikaset lähtevät pesästä kahden kuukauden ikäisinä ja ovat vanhemmistaan riippumattomia puolen vuoden iässä.[2]
Galapagosinmerimetsojen määrä on pysynyt melko varmasti jokseenkin vakaana lajin löytymisestä lähtien.[2] Sen kantoja ovat heilutelleet El Niño -sääilmiöt, mutta ne ovat aina toipuneet niistä ennalleen. Esimerkiksi vuoden 1983 El Niño romahdutti kannan 400 yksilöön, mutta määrä nousi nopeasti, joten jo vuonna 1986 galapagosinmerimetsoja arvioitiin olevan noin tuhat yksilöä. Vuonna 2006 laskettiin 1396 lintua.[4][3] Laji luokitellaan vaarantuneeksi, sillä vaikka sen kanta on 2000-luvulla vakiintunut, sen levinneisyysalue on edelleen pieni ja laji on altis vaihteluille.[1]
Laji on hyvin peloton ja herkkä ihmisten aiheuttamalle häiriölle. Aiemmin Isabelan merimetsoja uhkasivat villiintyneet koirat, mutta ne nyt saatu hävitettyä. Kissojen ja rottien pääsy Fernandinalle on myös potentiaalinen uhka saaren kannalle. Nykyään kalastus on suurin huolenaihe, sillä galapagosinmerimetsot alttiina hukkumaan kalaverkkoihin. Kalastus myös vähentää ravinnon määrää. Galapagosinmerimetsoa uhkaavat myös ympäristökatastrofit.[3]
Lajin elinympäristö sisältyy Galapagosin kansallispuistoon ja mertensuojelualueeseen, joka puolestaan kuuluu Unescon maailmanperintöluetteloon. Lisäksi Charles Darwin Research Station seuraa lajin kantaa säännöllisesti. Tulokaslajeja yritetään myös kontrolloida.[3]
Galapagosinmerimetso (Phalacrocorax harrisi) on Etelä-Amerikan Galápagossaarilla elävä lentokyvytön merimetsolaji. Se luokitellaan joskus omaan Nannopterum-sukuunsa.
Phalacrocorax harrisi
Le Cormoran aptère, aussi appelé Cormoran des Galapagos, est une espèce d'oiseau de mer endémique de l'archipel des Galapagos. Au cours de l’évolution, cet oiseau a perdu son aptitude au vol. En effet, ses ailes atrophiées ne lui servent ni à échapper aux prédateurs (puisqu'il n'y en avait pas dans l'archipel avant l'arrivée de l'homme - il ne craint d'ailleurs pas la présence humaine) ni à s'assurer de la nourriture puisque cette espèce a gagné l'aptitude à nager et plonger. C'est l'espèce la plus grande du genre Phalacrocorax.
Cet oiseau mesure environ 90 cm pour une envergure de moins de 100 cm et son poids varie de 2 500 à 5 000 g.
Le plumage du cormoran aptère est noir avec des reflets bruns et quelques plumes blanchâtres. Son anatomie est différente de la plupart des oiseaux. En particulier, son sternum n'a plus de bréchet sur lequel viennent normalement s'accrocher les muscles des ailes. N'ayant plus la puissance musculaire suffisante pour voler, ses ailes se sont atrophiées avec l'évolution et sont réduites à de grandes nageoires[1]. Toutefois, hormis ses ailes, il a conservé la morphologie caractéristique des autres espèces de cormorans.
Chez les adultes, le bec comporte un crochet à l'extrémité et les iris sont de couleur turquoise. Les deux sexes sont identiques, mais le mâle est généralement plus grand[2].
Le cormoran aptère est très vulnérable aux désastres environnementaux comme les marées noires du fait qu'il ne sait pas voler. De plus, la pêche industrielle est un véritable danger pour l'espèce. Les Cormorans se prennent dans les mailles des filets, et le nombre de leurs proies diminue[2] .
Phalacrocorax harrisi
Le Cormoran aptère, aussi appelé Cormoran des Galapagos, est une espèce d'oiseau de mer endémique de l'archipel des Galapagos. Au cours de l’évolution, cet oiseau a perdu son aptitude au vol. En effet, ses ailes atrophiées ne lui servent ni à échapper aux prédateurs (puisqu'il n'y en avait pas dans l'archipel avant l'arrivée de l'homme - il ne craint d'ailleurs pas la présence humaine) ni à s'assurer de la nourriture puisque cette espèce a gagné l'aptitude à nager et plonger. C'est l'espèce la plus grande du genre Phalacrocorax.
Il cormorano attero delle Galapagos (Phalacrocorax harrisi Rothschild, 1898) è un uccello della famiglia dei Falacrocoracidi, diffuso nelle isole Galápagos.[2]
Con una lunghezza media di 89–100 cm e un peso che varia dai 2,5 ai 5,0 kg è uno dei cormorani più grandi.
Non è capace di volare a causa di una mutazione, avvenuta nell'arco di 2 milioni di anni, del gene Cux1, gene che se mutato, altera le cellule che favoriscono la crescita delle ossa[3]. Si nutre di gamberi, polpi, pesci. Durante la stagione degli amori il corteggiamento inizia con una specie di danza acquatica.
L'areale di P. harrisi è ristretto alle aree costiere delle isole Fernandina e Isabela nell'arcipelago delle Galápagos.[1]
Molti degli studi su questa specie sono stati condotti dall'ornitologo M. P. Harris, che nel 1974 pubblicò il censimento completo della popolazione. Al 2004 sopravvivevano circa 1500 esemplari e nel 2013 ne sono stimati 2080, è considerata come una delle specie di uccelli più rare al mondo. Dal 2011 la IUCN lo classifica come specie vulnerabile e precedentemente era classificato come in pericolo, il miglioramento è dovuto alla stabilizzazione della popolazione.[1]
In un articolo apparso sulla rivista Animal Kingdom, New York Zoological Society, nel 1978, H. Harrison, aveva suggerito l'idea che il cormorano attero poteva essere stato di ispirazione per Lewis Carroll per il suo Alice nel Paese delle Meraviglie.
Il cormorano attero delle Galapagos (Phalacrocorax harrisi Rothschild, 1898) è un uccello della famiglia dei Falacrocoracidi, diffuso nelle isole Galápagos.
De galápagosaalscholver (Phalacrocorax harrisii) is een vogel uit de familie Phalacrocoracidae.
Dit dier heeft onderontwikkelde vleugels en heeft het vermogen om te vliegen verloren, wegens het ontbreken van landroofdieren. Het heeft een bijna zwart, waterdicht verenkleed dat lucht vasthoudt, dat voorkomt dat de vogel doorweekt raakt. De staartveren zijn kort. De lichaamslengte bedraagt 89 tot 100 cm en het gewicht 2,5 tot 4 kg.
Zijn voedsel bestaat uit octopussen en vissen, die met de krachtige snavel van de zeebodem worden opgejaagd en gegrepen.
Deze vogels broeden in kleine groepjes. Het mannetje neemt maandenlang de zorg voor de jongen op zich, terwijl het vrouwtje ze in de steek laat en op zoek gaat naar een nieuwe partner.
Deze soort komt enkel voor aan de zeekusten van twee van de Galapagoseilanden: Isabela en Fernandina. Deze vogel is een standvogel.
Bronnen, noten en/of referentiesDe galápagosaalscholver (Phalacrocorax harrisii) is een vogel uit de familie Phalacrocoracidae.
Kormoran nielotny (Phalacrocorax harrisi) – gatunek ptaka z rodziny kormoranów (Phalacrocoracidae). Występuje na obszarze wysp Galapagos; jest zagrożony wyginięciem.
Długość ciała od 91-99 cm. Upierzenie brązowoczarne. Kormoran nielotny występuje tylko na dwóch wyspach archipelagu Galapagos. Jest to wielki ptak, nieporadny na lądzie, ale sprawny w wodzie. Jak wiele gatunków zamieszkujących niewielkie wyspy nie potrafi latać - ma małe, uwstecznione skrzydła, na których pozostało jedynie kilka lotek. Kormorany nielotne gniazdują przez cały rok z nasileniem między marcem a wrześniem. Jaja wysiadują oboje rodziców, odprawiając charakterystyczne rytuały z kępką wodorostów w dziobie przy każdej zmianie. W ciągu jednego roku para może wyprowadzić kilka lęgów. Mimo to populacja kormorana nielotnego jest mała i zalicza się go do gatunku rzadkich.
Kormoran nielotny (Phalacrocorax harrisi) – gatunek ptaka z rodziny kormoranów (Phalacrocoracidae). Występuje na obszarze wysp Galapagos; jest zagrożony wyginięciem.
O cormorão-das-galápagos (Phalacrocorax harrisi) é uma ave suliforme,[1] da família Phalacrocoracidae. A espécie é nativa das Galápagos e é o único cormorão que não voa. Esta peculiaridade justificou a classificação do cormorão-das-galápagos em género próprio por duas vezes (Nannopterum, Compsohalieus), mas hoje em dia é considerado conjuntamente com as restantes espécies de cormorão no género Phalacrocorax. O cormorão-das-galápagos tem uma distribuição geográfica bastante reduzida, podendo ser encontrado em apenas duas ilhas do arquipélago das Galápagos: Isabela e Fernandina. Em 1999 a população era de 900 indivíduos.
Com 89-100 cm de comprimento e 2,5-4 kg de peso, o cormorão-das-galápagos é o maior cormorão existente hoje em dia. O seu peso relativamente elevado para uma ave do seu tamanho é possível apenas porque esta espécie não voa. As asas são bastante reduzidas, cerca de um terço do equivalente nos outros cormorões, e adaptadas para a natação. A quilha é reduzida e os músculos de voo estão atrofiados. A plumagem do cormorão-das-galápagos é de cor preta, com a zona ventral acastanhana. O bico é também negro e os olhos são verdes-turquesa. A espécie não apresenta dimorfismo sexual significativo, as fêmeas são apenas menores, e os juvenis distinguem-se pela plumagem mais brilhante.
O cormorão-das-galápagos procura alimento no mar e como tal é um excelente nadador. Como todos os outros pelecaniformes, as suas patas são totipalmadas e os dedos são unidos por uma membrana interdigital que ajuda à propulsão sub-aquática. A alimentação é baseada em peixes, enguias e cefalópodes. O cormorão-das-galápagos é um predador altamente especializado, alimentando-se apenas junto do fundo e nunca a mais de 100 metros da costa. Em terra, tende a permanecer junto da linha de costa e só raramente é encontrado longe das praias e baías que habita.
A época de reprodução decorre entre Junho e Outubro, no pico de produtividade oceânica que garante uma boa fonte de alimentação para os juvenis. Os cormorões-das-galápagos organizam-se em pequenas colónias de cerca de 12 pares monogâmicos. O começo da época de acasalamento é marcado por um complicado ritual que se inicia com macho e fêmea nadando em conjunto. O ninho, pouco sofisticado, é construído pouco acima da linha de maré, com algas marinhas. Ao longo de toda a época de reprodução, o macho decora o ninho com pequenas prendas para a parceira que incluem conchas e pedras lisas e, em tempos mais recentes, latas de bebidas e tampas de garrafas. A fêmea põe em média três ovos por estação, mas é rara a sobrevivência de mais de uma cria. Macho e fêmea partilham as tarefas de incubação e cuidados parentais até os juvenis se tornarem independentes. Se, num ano, as fontes de alimento são abundantes, a fêmea abandona os juvenis aos cuidados do macho e procura novo parceiro para iniciar nova postura.
As Galápagos constituem um habitat insular livre de predadores, com condições ecológicas únicas que permitiram o desenvolvimento de uma fauna peculiar. Charles Darwin, que visitou as ilhas durante a sua viagem a bordo do HMS Beagle, ficou impressionado com a biodiversidade do arquipélago, que inspirou a sua teoria da evolução. O cormorão-das-galápagos evoluiu neste ambiente livre de predadores e com o passar do tempo perdeu a capacidade de voar. A sua população nunca foi muito elevada, devido à sua distribuição geográfica restrita, mas manteve-se em equilíbrio até à colonização do arquipélago pelo Homem. Com os colonos, chegaram espécies invasoras como ratos, porcos e gatos que atacavam ninhos e juvenis. A sobrevivência do cormorão-das-galápagos ficou em risco, mas o estabelecimento de uma reserva natural em 1979 permitiu a tomada de medidas para limitar as ameaças. A população de cormorões-das-galápagos permanece estável mas continua vulnerável.
O cormorão-das-galápagos (Phalacrocorax harrisi) é uma ave suliforme, da família Phalacrocoracidae. A espécie é nativa das Galápagos e é o único cormorão que não voa. Esta peculiaridade justificou a classificação do cormorão-das-galápagos em género próprio por duas vezes (Nannopterum, Compsohalieus), mas hoje em dia é considerado conjuntamente com as restantes espécies de cormorão no género Phalacrocorax. O cormorão-das-galápagos tem uma distribuição geográfica bastante reduzida, podendo ser encontrado em apenas duas ilhas do arquipélago das Galápagos: Isabela e Fernandina. Em 1999 a população era de 900 indivíduos.
Com 89-100 cm de comprimento e 2,5-4 kg de peso, o cormorão-das-galápagos é o maior cormorão existente hoje em dia. O seu peso relativamente elevado para uma ave do seu tamanho é possível apenas porque esta espécie não voa. As asas são bastante reduzidas, cerca de um terço do equivalente nos outros cormorões, e adaptadas para a natação. A quilha é reduzida e os músculos de voo estão atrofiados. A plumagem do cormorão-das-galápagos é de cor preta, com a zona ventral acastanhana. O bico é também negro e os olhos são verdes-turquesa. A espécie não apresenta dimorfismo sexual significativo, as fêmeas são apenas menores, e os juvenis distinguem-se pela plumagem mais brilhante.
O cormorão-das-galápagos procura alimento no mar e como tal é um excelente nadador. Como todos os outros pelecaniformes, as suas patas são totipalmadas e os dedos são unidos por uma membrana interdigital que ajuda à propulsão sub-aquática. A alimentação é baseada em peixes, enguias e cefalópodes. O cormorão-das-galápagos é um predador altamente especializado, alimentando-se apenas junto do fundo e nunca a mais de 100 metros da costa. Em terra, tende a permanecer junto da linha de costa e só raramente é encontrado longe das praias e baías que habita.
A época de reprodução decorre entre Junho e Outubro, no pico de produtividade oceânica que garante uma boa fonte de alimentação para os juvenis. Os cormorões-das-galápagos organizam-se em pequenas colónias de cerca de 12 pares monogâmicos. O começo da época de acasalamento é marcado por um complicado ritual que se inicia com macho e fêmea nadando em conjunto. O ninho, pouco sofisticado, é construído pouco acima da linha de maré, com algas marinhas. Ao longo de toda a época de reprodução, o macho decora o ninho com pequenas prendas para a parceira que incluem conchas e pedras lisas e, em tempos mais recentes, latas de bebidas e tampas de garrafas. A fêmea põe em média três ovos por estação, mas é rara a sobrevivência de mais de uma cria. Macho e fêmea partilham as tarefas de incubação e cuidados parentais até os juvenis se tornarem independentes. Se, num ano, as fontes de alimento são abundantes, a fêmea abandona os juvenis aos cuidados do macho e procura novo parceiro para iniciar nova postura.
As Galápagos constituem um habitat insular livre de predadores, com condições ecológicas únicas que permitiram o desenvolvimento de uma fauna peculiar. Charles Darwin, que visitou as ilhas durante a sua viagem a bordo do HMS Beagle, ficou impressionado com a biodiversidade do arquipélago, que inspirou a sua teoria da evolução. O cormorão-das-galápagos evoluiu neste ambiente livre de predadores e com o passar do tempo perdeu a capacidade de voar. A sua população nunca foi muito elevada, devido à sua distribuição geográfica restrita, mas manteve-se em equilíbrio até à colonização do arquipélago pelo Homem. Com os colonos, chegaram espécies invasoras como ratos, porcos e gatos que atacavam ninhos e juvenis. A sobrevivência do cormorão-das-galápagos ficou em risco, mas o estabelecimento de uma reserva natural em 1979 permitiu a tomada de medidas para limitar as ameaças. A população de cormorões-das-galápagos permanece estável mas continua vulnerável.
Kormorán nelietavý (Phalacrocorax harrisi, predtým Nannopterum harrisi) je vták z čeľade kormoránovité.
Má malé krídla s priemernou veľkosťou krídla tučniaka. Schopnosť lietať stratil ako dôsledok neprítomnosti suchozemských predátorov na Galapágoch (nemusel lietať). Kormorán nelietavý produkuje v nadchvostovej žľaze iba málo tuku. Jeho operenie, pripomínajúce viac srsť ako perie, udržiava bublinky vzduchu, ktoré zabraňujú premočeniu telesného pokryvu. Silný a dlhý zobák je účinnou pomôckou pri love rýb a hlavonožcov v blízkosti morského dna. Kormorán nelietavý hniezdi v malých kolóniách. O mláďatá sa stará samec, pričom ich kŕmi niekoľko mesiacov. Samica si medzitým nájde nového partnera.
Kormorán nelietavý (Phalacrocorax harrisi, predtým Nannopterum harrisi) je vták z čeľade kormoránovité.
Má malé krídla s priemernou veľkosťou krídla tučniaka. Schopnosť lietať stratil ako dôsledok neprítomnosti suchozemských predátorov na Galapágoch (nemusel lietať). Kormorán nelietavý produkuje v nadchvostovej žľaze iba málo tuku. Jeho operenie, pripomínajúce viac srsť ako perie, udržiava bublinky vzduchu, ktoré zabraňujú premočeniu telesného pokryvu. Silný a dlhý zobák je účinnou pomôckou pri love rýb a hlavonožcov v blízkosti morského dna. Kormorán nelietavý hniezdi v malých kolóniách. O mláďatá sa stará samec, pričom ich kŕmi niekoľko mesiacov. Samica si medzitým nájde nového partnera.
Galápagosskarv[2] (Phalacrocorax harrisi) är en fågel i familjen skarvar inom ordningen sulfåglar.[3]
Fågeln häckar och lever i Galápagosöarna, utmed kusten på Fernandina och Isabela.[3]
Galápagosskarv placeras liksom de allra flesta skarvar vanligen i släktet Phalacrocorax. Vissa delar dock upp detta efter genetiska studier[4], varvid galápagosskarven och dess nära släktingar amazonskarven och öronskarven lyfts ut till det egna släktet Nannopterum.
IUCN kategoriserar arten som sårbar.[1]
Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar Charles Miller Harris, engelsk samlare av specimen och taxidermist.[5]
Phalacrocorax harrisi karabatakgiller (Phalacrocoracidae) familyasından bir kuş türüdür. Galapagos Adaları'na endemiktir. Karabatakgiller familyasında uçma yeteneğini kaybetmiş olan tek türdür. Önceleri monotipik Nannopterum ya da Compsohalieus cinsleri altında sınıflandırılmış olsa da günümüzde diğer karabatak türlerinin çoğu ile birlikte Phalacrocorax cinsi içinde sınıflandırılmaktadır.
Tüm karabataklar gibi ayakları perdelidir ve deniz içinde avlanmak için daldığında kullandığı bacakları güçlüdür. Deniz tabanında balıklar, omurgasızlar ve diğer küçük canlılarla beslenirler ve avlanmak için kıyıdan 100 m.'den fazla açılmazlar.
Boyu 89 ila 100 cm. arasında, ağırlığı ise 2,5 kg ila 5 kg. arasındadır. Kanatları kendi boyutlarındaki bir kuşun uçabilmesi için gereken büyüklüğün üçte biridir. Kuşların uçması için gereken büyük kasların bağlandığı göğüs kemiğindeki bölüm de oldukça küçülmüştür.
Kısa ve tıknaz kanatları dışında görünüş olarak daha çok ördeğe benzerler. Üst kısımları siyah alt kısımları ise kahverengidir. Uzun gagalarının ucu kanca şeklinde kıvrıktır ve gözleri turkuvaz rengindedir. Ayaklarında dört parmakları birbirine perde ile bağlıdır. Erkek ile dişi görünüş olarak birbirine benzer ancak erkek kuşlar kısmen daha büyüktür. Genç kuşlar erişkinlere benzer ancak tüyleri parlak siyahtır ve gözleri koyu renklidir. Erişkinler pes perdeden homurtu sesleri çıkarırlar.
Diğer karabataklar gibi tüyleri su geçirmez değildir ve daldıktan sonra kanatlarını güneşin altında açarak kuruturlar. Kanat tüyleri diğer karabataklara benzer ancak gövde tüyleri daha kalıni yumuşak ve yoğundur. Üropigial bezlerinden çok az yağ salgılanır ve yoğun tüylerinde hapsolan hava sayesinde tüyleri çok ıslanmaz.
Uçamayan tek karabatak türü olan bu kuş Ekvador'a bağlı Galapagos Adaları'na endemiktir ve burada çok sınırlı bir bölgede yaşar. Yalnızca iki adada bulunur: Fernandina Adası'nın doğu kıyısı ile Isabela Adası'nın kuzey ve batı kıyıları. Popülasyonları 1983 El Niño olayından sonra %50 düşerek 400 bireye kadar düşmüştür. 1999 yılında yaklaşık 900 birey olduğu tahmin edilmektedir.
Volkanik adaların kayalık kıyılarında yaşarlar. Sığ sularda avlanırlar.
Phalacrocorax harrisi karabatakgiller (Phalacrocoracidae) familyasından bir kuş türüdür. Galapagos Adaları'na endemiktir. Karabatakgiller familyasında uçma yeteneğini kaybetmiş olan tek türdür. Önceleri monotipik Nannopterum ya da Compsohalieus cinsleri altında sınıflandırılmış olsa da günümüzde diğer karabatak türlerinin çoğu ile birlikte Phalacrocorax cinsi içinde sınıflandırılmaktadır.
Phalacrocorax harrisi là một loài chim trong họ Phalacrocoracidae.[1]
Phalacrocorax harrisi là một loài chim trong họ Phalacrocoracidae.
Phalacrocorax harrisi Rothschild, 1898
Охранный статусГалапагосский нелетающий баклан[1] (лат. Phalacrocorax harrisi) — птица отряда пеликанообразные, семейства баклановые, обитающая на Галапагосских островах. Крылья сильно укорочены, в связи с чем галапагосский баклан, единственный из всего семейства, полностью утратил способность к полету. Ранее его выделяли в отдельный род, Nannopterum или Compsohalieus, но по современным таксономическим представлениям вид относится к тому же роду, что и большинство других бакланов.
Внешне нелетающие бакланы напоминают уток, отличаясь от них короткими, словно бы обрубленными крыльями. Оперение верхней части тела почти черное, нижней — бурое, глаза — бирюзового цвета. Длинный клюв оканчивается крючком. Как и у других пеликанообразных, все четыре пальца ног соединены плавательной перепонкой. Хорошо развитая мускулатура нижних конечностей делает птицу великолепным подводным пловцом.
Галапагосский баклан — самый крупный из ныне живущих представителей семейства: длина его тела — 89-100 см, масса — 2,5-5 кг. Крылья достигают лишь трети той длины, которая была бы необходима для полета птице такого размера. Киль — отросток грудины, к которому прикрепляются летательные мышцы — сильно редуцирован. При этом строение полетных перьев вполне типично для бакланов. Особенность оперения головы и туловища состоит в том, что стержни пуховых перьев намного толще и мягче обычного, из-за чего они напоминают волосы. По окраске самки неотличимы от самцов, но последние обычно крупнее. Молодые птицы внешне сходны со взрослыми, отличаются от них блестящим черным оперением и темными глазами. Взрослые птицы издают низкие хриплые крики.
Как и у других представителей семейства, копчиковая железа галапагосского баклана выделяет очень мало жировой смазки. Для защиты перьевого покрова от воды ее недостаточно, но благодаря густоте и плотности контурного пера в нем задерживается воздух, предохраняя его от сильного намокания. Тем не менее, после ныряния птицы вынуждены проводить много времени на солнце, раскрыв крылья и просушивая оперение.
Эндемик Галапагосских островов (Эквадор). Ареал ограничен всего двумя островами: Фернандина, где он обитает преимущественно на восточном побережье, и Изабелла — на северном и западном побережье[2]. Численность популяции подвержена резким колебаниям: в 1983 г. вследствие явления Эль-Ниньо она сократилась на 50% — до 400 особей. Позднее, однако, она быстро восстановилась и к 1999 г. составляла уже 900 птиц. По данным Исследовательской станции Чарльза Дарвина, к 2004 г. на архипелаге обитало 1500 птиц. В 2009 г. BirdLife International оценила численность в 900, а в 2011 г. — в 1679 особей[3].
Галапагосский баклан гнездится колониями на скалистых побережьях, кормятся на прибрежных мелководьях, практически никогда не удаляясь более чем на 1 км от мест гнездования. Ныряя в воды океана, галапагосские бакланы разыскивают мелкую животную пищу — рыб, головоногих моллюсков и прочих беспозвоночных. Собирают корм вблизи дна, но не далее чем в 100 м от берега.
Гнездование приурочено к наиболее холодному периоду года (с июля по октябрь), когда служащие кормом морские организмы наиболее многочисленны, а птенцы не страдают от перегрева. Гнездовые колонии включают примерно 12 пар. Ухаживания начинаются в море; самцы и самки плавают друг вокруг друга, змеевидно изгибая шеи. Затем пары перемещаются на сушу, где самцы демонстрируют самкам гнезда — массивные постройки из водорослей, "украшенные" различными мелкими предметами, в том числе мусором — обрывками веревки, крышками от бутылок и т.п. Гнезда располагаются неподалеку от воды, чуть выше уровня максимальных приливов.
Как правило, в кладке три грязно-белых яйца; из птенцов, однако, обычно выживает лишь один. Самец и самка поочередно насиживают кладку, а после вылупления совместно выкармливают птенцов и оберегают их от неблагоприятных погодных условий. Когда птенцы подрастают и становятся достаточно самостоятельными, то, если корма много, самка может оставить выводок на самца и продолжить размножение с другим партнером. Самки могут гнездиться трижды за сезон, благодаря чему популяция может быстро восстанавливаться после периодов высокой смертности.
Как и большинство других нелетающих птиц, галапагосский баклан эволюционировал на островах, свободных от крупных хищников. Отсутствие естественных врагов и сбор пищи преимущественно под водой привели к полной утрате способности к полёту. Однако из-за отсутствия страха перед человеком они оказались беззащитными перед охотниками. Большую угрозу представляли и животные, завезенные людьми: кошки, собаки, свиньи, крысы. На о. Изабелла опасность для вида создавали дикие собаки, однако позднее они были истреблены. В настоящее время значительный вред популяции наносят кошки и крысы, интродуцированные на о. Фернандина. Рыболовные сети, расставляемые на мелководье, снижают доступность корма для бакланов и нередко приводят к гибели запутавшихся под водой птиц.
Специфические адаптации, крайне ограниченный ареал и небольшая численность вида делают его крайне уязвимым к природным и антропогенным катастрофам, таким как разливы нефти, погодные катаклизмы (например Эль-Ниньо), эпидемии.
Лишь способность к интенсивному воспроизводству пока еще поддерживает уровень численности выше критического уровня. Тем не менее, нелетающий баклан — одна из редчайших птиц в мире. В списке редких видов МСОП вид ранее числился в категории угрожаемых. В 2011 г., после того, как исследования подтвердили относительную стабильность численности популяции, статус был понижен: теперь вид считается уязвимым[4].
Все гнездовые колонии нелетающего баклана находятся в пределах Галапагосского национального парка и морского заповедника. С 1978 г. архипелаг вошел в список Всемирного наследия ЮНЕСКО. Дальнейшие меры охраны должны включать ежегодный мониторинг численности, снижение беспокойства со стороны человека и запрет рыбной ловли в местах кормежки.
Галапагосский нелетающий баклан (лат. Phalacrocorax harrisi) — птица отряда пеликанообразные, семейства баклановые, обитающая на Галапагосских островах. Крылья сильно укорочены, в связи с чем галапагосский баклан, единственный из всего семейства, полностью утратил способность к полету. Ранее его выделяли в отдельный род, Nannopterum или Compsohalieus, но по современным таксономическим представлениям вид относится к тому же роду, что и большинство других бакланов.
Nannopterum harrisi
和名 ガラパゴスコバネウ[3] 英名 Flightless cormorant[1][2][3]ガラパゴスコバネウ(Phalacrocorax harrisi)は、鳥綱カツオドリ目ウ科ウ属に分類される鳥類。
エクアドルガラパゴス諸島(イサベラ島北部および西部・北東部の一部、フェルナンディナ島)[1]
全長90 - 99センチメートル[3]。メスよりもオスの方が大型になる[3]。全身は黒褐色[3]。風切羽は短い[3]。オスの方が大きな嘴を持つという程度である[4]。
虹彩は緑青色[3]。嘴や足は黒い[3]。喉に白い斑紋がある[3]。胸骨の竜骨突起は発達しない[3]。
この種のみを含む一属一種のNannopterum 属に含められたり、他の数種と共にLeucocarbo 属やCompsohalieus 属に含められる場合もある[4]。
岩礁の上で翼を広げて日光浴していることが多い[3]。飛翔することはできない[3]。
ウナギ類などの魚類、頭足類などを食べる[3]。後肢を動かして潜水し、海底にいる獲物を捕える[3]。
繁殖様式は卵生。小規模な集団繁殖地(コロニー)を形成する[3]。2 - 4個の卵を産む[3]。ヒナの羽毛が生えそろうのは約2か月後である。多くの巣では羽毛が生えそろうまで生き残るヒナは1羽のみである。性的成熟には2年ほどかかる。
定住性が強く、生まれ育った場所から半径1km以内で生涯を終えるものが多い[要出典]。生息地である2島、イサベラ島とフェルナンディナ島の間の往来もほとんど観察されない[4]。
繁殖個体数が800羽以下だが、ほぼ安定している[3]。生息数は安定しているとみなされているが、分布は限定的で状況によっては評価が変更される可能性があるともみなされている[1]。人為的撹乱や油による海洋汚染、違法な漁業活動、ネコなどからの感染症や寄生虫の伝搬などによる影響が懸念されている[1]。自然的な要因としてはエルニーニョ現象や巣の浸水、火山活動などによる影響も懸念されている[1]。例として1983年のエルニーニョ現象による影響で生息数が約400羽まで減少した[1]。生息地は国立公園や保護区に含まれ、ガラパゴス諸島は世界遺産に登録されている[1]。2007年に確認された個体数は1,602羽で、生息数は1,937羽と推定されている[1]。2010年における生息数は2,080羽と推定されている[1]。
本来地上性の捕食者がいなかった環境で飛翔能力を捨てた種であり、地上での移動能力も高いとは言えないため、後に人為的に持ち込まれた移入種による影響は大きい。2004年の調査では、総個体数はおよそ1500羽ほどであった[要出典]。
2006年現在、ガラパゴス諸島全体はユネスコの定める世界遺産に登録されており、1964年に野生生物の保護・調査を目的に設立されたチャールズ・ダーウィン研究所の管理の下、本種も厳重な保護を受けている。
갈라파고스가마우지(학명: Phalacrocorax harrisi)는 사다새목과 사다새과에 속하는 곳 가마우지종이다. 현생의 가마우지종 중에 유일한 날수 있는 능력을 잃어버린 종이다. 갈라파고스 제도에서만 서식하는 고유종이다.
갈라파고스가마우지는 신체의 크기가 최대 90 ~ 100 cm 정도 되고, 특히 체중은 날기 위한 경량화가 불필요하게 되었기 때문에, 다른 종이 수백 g인데 반해 이 종은 2.5 - 4kg도 된다. 날 필요가 없어진 날개와 흉골의 용골 돌기는 퇴화하고, 날기 위한 깃이 몸길이 보다 더 큰 날개 포장 길이를 가지는 반면, 몸길이는 1m에 가깝지만, 날개 길이는 25 cm 정도 밖에 되지 않는다. 다른 종과 마찬가지로 체색은 어두운 색상으로, 신체의 배 부분이 등보다 밝은 갈색을 띠는 색상이다. 눈 부분은 파랗다. 젊은 개체는 어른 새보다 더 검은 체색과 갈색의 눈을 가지고 있다. 성별로 보면, 수컷이 더 큰 신체와 부리를 가진다.
동태평양에 있는 갈라파고스 제도의 해안에만 서식하는 고유종이다. 갈라파고스 군도, 특히 이사벨라 섬 북서부와 페르난디나섬에서 밖에 볼 수 없다.
갈라파고스 군도 주변은 훔볼트 해류에 의해 해양 자원이 풍부하며, 장어, 낙지 등의 연안의 각종 어류, 두족류를 먹이로 한다. 포식은 잠수를 해서, 추적을 통해 이뤄진다. 예전에는 잠수 중 추진은 펭귄류와 같이 날개를 저어서 행해졌다고 생각되었지만, 실제로는 날개는 본체에 꼭 접어서 누르고 뒷다리에 의해 추진 한다.
다른 가마우지종 전반에 해당하지만, 이 종도 깃털에 발수성이 없다. 따라서 이것에 의해 다른 조류라면 내수성이기 때문에 함기층이 되는 깃털이, 잠수와 동시에 신속하게 물에 침윤되어서 포함되어 있던 공기를 배출하고, 여분의 부력을 얻는 일 없이 잠수가 가능하다. 이 상태에서도 깃털층의 가장 안쪽(피부의 바로 바깥)에는 보온을 위해서 조밀하게 얽힌 면우에 의한 함기층이 보관 유지되고 있다. 이 방법이라면 잠항을 위한 쓸데없는 에너지를 소비하지 않고 끝나지만, 바다에서 올라오면 깃털이 젖은 채로 있기 때문에 체온 유지가 잘 이뤄지지 않는다. 때문에 상륙 후는 짧은 양 날개를 태양을 향해서 좌우로 펴고, 신체의 깃털을 건조시키는 독특한 포즈를 볼 수 있다.
번식은 주로 3월부터 9월에 걸쳐 많지만, 번식기는 특별히 정해져 있지 않으며 연중 번식이 가능하며, 상황이 허락하면 연 2회 번식한다. 한 쌍의 상대는 매번 다르다. 둥지는 가장 높은 파도가 치는 선 바로 위에 해초 등으로 만들고, 2-3개의 알을 낳는다. 알은 대략 35일 정도면 부화하고 새끼의 깃털이 모두 나기까지는 약 2개월이 걸린다. 거기에서 추가로 4개월 정도는 어미새가 돌보지만, 후반기에는 수컷만 새끼를 돌보고, 암컷은 다음 번식 기회를 얻기 위하여 둥지를 떠난다. 많은 둥지에서 깃털이 자라도록 살아남는 새끼는 1마리 뿐이다. 완전 성체가 되려면 2년 정도 걸린다.
정주성이 강하고, 태어나 자란 장소에서 반경 1 km 이내에서 생애를 끝내는 것이 많다. 생식지는 이사벨라섬과 페르난디나섬이며, 이 섬 사이의 왕래도 거의 관찰되지 않는다.
본래 지상에 육식성 천적이 없었던 탓에 나는 능력을 잃어버린 종이며, 지상 이동 능력도 그다지 높다고는 할 수 없기 때문에 인위적으로 반입된 이입종에 의해 영향을 크게 받았다. IUCN 레드 리스트는 멸종 위기종으로 지정되어 있다. 2004년 조사에서는 총 개체수는 1500 마리 정도였다.
1982년부터 1983년 사이의 엘니뇨 현상이 발생했을 때 총 개체수 (당시 추정은 900-1200 마리 정도)는 절반까지 떨어졌다. 그러나 회복은 의외로 빨리 약 18개월 후인 1985년 말에는 개체수가 원점으로 돌아왔다.
2006년 현재 갈라파고스 전체가 유네스코가 정한 세계유산에 등록되어 있으며, 1964년 야생 동물 보호를 목적으로 설립된 찰스 다윈 연구소의 관리 하에 본 종도 엄중한 보호를 받고 있다. 2011년에 위기등급이 '위기'에서 '취약(Vulnerable)'으로 조정되었다.[2]