الأسماء في صفحات التنقل
L'ànec paput (Biziura lobata) és un ocell de la família dels anàtids (Anatidae) que habita llacs i pantans amb vegetació emergent d'Austràlia Occidental, i a l'est a Queensland, Nova Gal·les del Sud, Victòria i Austràlia Meridional. També a Tasmània. És l'única espècie viva del gènere Biziura, si bé l'espècie Biziura delautouri, pròpia de Nova Zelanda es va extingir en època històrica. Avui és inclosa a la seva pròpia tribu, però altres autors la situen als Oxyurini.
L'ànec paput (Biziura lobata) és un ocell de la família dels anàtids (Anatidae) que habita llacs i pantans amb vegetació emergent d'Austràlia Occidental, i a l'est a Queensland, Nova Gal·les del Sud, Victòria i Austràlia Meridional. També a Tasmània. És l'única espècie viva del gènere Biziura, si bé l'espècie Biziura delautouri, pròpia de Nova Zelanda es va extingir en època històrica. Avui és inclosa a la seva pròpia tribu, però altres autors la situen als Oxyurini.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Hwyaden labedog (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: hwyaid llabedog) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Biziura lobata; yr enw Saesneg arno yw Musk duck. Mae'n perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae) sydd yn urdd y Anseriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn B. lobata, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Awstralia.
Caiff ei fagu er mwyn ei hela.
Mae'r hwyaden labedog yn perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Alarch gyddfddu Cygnus melancoryphus Alarch utganol Cygnus buccinator
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Hwyaden labedog (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: hwyaid llabedog) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Biziura lobata; yr enw Saesneg arno yw Musk duck. Mae'n perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae) sydd yn urdd y Anseriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn B. lobata, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Awstralia.
Caiff ei fagu er mwyn ei hela.
Die Lappenente (Biziura lobata), auch Moschusruderente genannt, ist eine Vogelart aus der Familie der Entenvögel (Anatidae) und der Unterfamilie der Ruderenten (Oxyurinae).[1] Lappenenten kommen ausschließlich in Australien vor. Sie weisen eine sehr geringe Siedlungsdichte auf, da die Männchen sehr große Brutreviere beanspruchen.
Die IUCN stuft die Lappenente als „nicht gefährdet“ (least concern) ein. Der Bestand wird auf 20.000 bis 50.000 geschlechtsreife Individuen geschätzt.
Lappenenten zeigen einen ausgeprägten Geschlechtsdimorphismus. Die Färbung der Geschlechter ist gleich, Männchen sind jedoch mit einer Körperlänge von etwa 66 cm und einem Gewicht zwischen 1,8 und 3,1 kg deutlich größer und schwerer als die Weibchen, die maximal 55 cm Körperlänge und ein Gewicht von 1,0 bis 1,9 kg erreichen. Die Flügellänge beträgt bei den Männchen 20,5 bis 24 Zentimeter, die der Weibchen lediglich 16,5 bis 20,2 Zentimeter.[2]
Als eindeutiges Merkmal zur Bestimmung des Geschlechts kann der namensgebende schwarze Kehllappen dienen. Dieser abgerundete Hautlappen unterhalb des Schnabels reicht bei den Männchen bis auf die Brust, bei den Weibchen ist er nur rudimentär vorhanden. Der Kehllappen ist mit zunehmendem Alter der Männchen und während der Brutzeit besonders groß und bildet sich in den Ruhe- und Mauserzeiten etwas zurück. Beim Weibchen dagegen ist der Kehlsack nur angedeutet. Das braungraue und mit hellen, schmalen Binden gezeichnete Gefieder tragen beide Geschlechter. Lappenenten durchlaufen jährlich zwei Mauserperioden, bei denen sowohl die Schwingen- als auch die Steuerfedern gewechselt werden. Die Brutmauser erfolgt zwischen April und Juni, die Weibchen durchlaufen die Ruhemauser im Oktober, die Männchen dagegen erst im Dezember.[3]
Frisch geschlüpfte Küken sind haben einen dunkel graubraunen Kopf, eine ebenso gefärbte Brust und Körperoberseite. Der Bauch dagegen ist hellbraun. Der Schnabel ist klobig und wie die Füße schwarzgrau. Jungvögel ähneln adulten Weibchen, der Unterschnabel ist jedoch meist dunkel gelb statt grau. Männchen nehmen über mehrere Jahre an Größe zu, parallel dazu entwickelt sich ein ausgeprägterer Kehllappen.[4]
Lappenenten sind geschickte und ausdauernde Taucher, die schnell eintauchen können und beim Eintauchen die Wasseroberfläche wenig bewegen. Beim Schwimmen liegt der Körper tief eingetaucht im Wasser, der Schwanz gleitet entweder flach auf der Wasseroberfläche oder wird nach oben gestreckt. Sie können auch dann schnell schwimmen, wenn sie ein Bein auf dem Rücken gestreckt haben. Lappenenten halten sich nur sehr selten an Land auf. Ihr Gang wirkt auf den Menschen ungeschickt. Sie fliegen nur selten auf und benötigen dafür einigen Anlauf. Charakteristisch sind für Lappenenten schnelle, flache Flügelschläge.[5]
Lappenenten sind generell wenig ruffreudige Enten. Gewöhnlich ist lediglich in der Fortpflanzungszeit ein Pfeifen des Männchens zu hören.
Das disjunkte Verbreitungsgebiet der Lappenente umfasst zwei voneinander isolierte Teilareale; das eine Areal umfasst Süd-West-Australien, das zweite Süd-Ost-Australien und Tasmanien. Mitunter wird die östliche Population als Unterart beschrieben, was jedoch in der Fachwelt zumeist abgelehnt wird. Während der Brutzeit hält sich die Art in weitgehend unzugänglichen Feucht- und Sumpfgebieten mit starkem Röhricht-Bewuchs auf. Das bevorzugte Brutbiotop sind reich strukturierte Schilf- und Knöterichbestände mit eingesprengten kleinen Wasserflächen. Außerhalb der Brutsaison lebt die Art teilweise marin nahe der Küste und in Gebieten von Flussmündungen.
Lappenenten, die an permanenten Süßgewässern brüten, sind offensichtlich Standvögel. Die Brutvögel, die jedoch nur an zeitweilig bestehenden Gewässern ihren Nachwuchs großziehen, ziehen nach der Fortpflanzungszeit an andere Gewässer. Vermutlich schließen sie sich dabei den Trupps der Jungvögel an.[6] Trupps von Lappenenten werden regelmäßig ab dem Spätsommer an verschiedenen Arten von Gewässern beobachtet, sie nutzen dann auch Buchten. Auf sehr weite Wanderungen weist die Besiedelung des Lake Eyre durch Lappenenten hin, wenn dieser geeignete Bedingungen bietet.[7]
Hauptsächlich besteht die tauchend erbeutete Nahrung aus Invertebraten, gelegentlich ergänzt durch Amphibien und kleine Fische. Zudem wird in geringen Mengen und bei Gelegenheit pflanzliche Nahrung, vor allem Samen, aufgenommen. Gelegentlich fressen Lappentaucher auch die Küken anderer Entenarten, besonders häufig kommt dies bei Küken der Australischen Moorente vor, die ein ähnliches Verbreitungsgebiet wie die Lappenente aufweist.[8]
Lappenenten können bis zu sechs Meter tief tauchen. Gewöhnlich bleiben sie für 25 bis 30 Sekunden unter Wasser, die maximale Tauchzeit liegt bei 60 Sekunden. Lappenenten tauchen nur für einige wenige Sekunden auf, bevor sie wieder abtauchen. Sie nehmen Nahrung auch von der Wasseroberfläche auf und picken an über der Wasseroberfläche hängender Vegetation. Sie suchen gewöhnlich nur tagsüber nach Nahrung.
Je nach Wasserstand kann sich die Brutsaison der Art verschieben, im Regelfall jedoch findet die Brut im September und Oktober statt. Die Männchen verteidigen mitunter recht aggressiv einen Balzplatz gegen Artgenossen und paaren sich mit mehreren Weibchen, die die Aufzucht der Jungvögel alleine übernehmen. Die Einzelheiten des Fortpflanzungsverhalten sind bislang nicht hinreichend untersucht, die meisten Erkenntnisse wurden an in menschlicher Obhut gehaltenen Vögeln gewonnen.[9]
Das Nest, in welches durchschnittlich 3 bis 4 Eier gelegt werden, besteht vornehmlich aus trockenen Grashalmen und Ästchen und wird in dichter Vegetation angelegt. Die Nistunterlage ist oft so dünn und flach, dass die Eier im Feuchtbereich liegen.[10] Die Jungvögel verhalten sich still, wenn der weibliche Elternvogel abwesend ist, um nach Nahrung zu suchen. Sie betteln aber laut um Nahrung, wenn das Weibchen am Nest erscheint. Alarmrufe, mit denen das Weibchen die Jungen vor Prädatoren warnt, sind nicht bekannt.[11] Das Weibchen trägt die Jungvögel gelegentlich auf seinem Rücken, und Beobachtungen weisen darauf hin, dass die Jungvögel auch während Tauchgängen auf dem Rücken bleiben. Es ist bislang nicht bekannt, wie lange das Weibchen und die Jungvögel in freier Wildbahn beieinander bleiben. Es wurden jedoch schon Weibchen gefangen, die knapp 1,5 Kilogramm schwere Jungvögel führten.[12] Die Weibchen füttern die Jungvögel, was für Entenvögel ein verhältnismäßig ungewöhnliches Verhalten ist. Das Weibchen taucht nach Nahrung, und wenn es wieder auftaucht, eilen die Jungvögel mit lauten Bettellauten zu ihm. Dabei ist der Hals gesenkt und der Schnabel nach oben gerichtet.[13]
Die Lappenente wird gewöhnlich nicht als wohlschmeckend angesehen und daher nur selten geschossen. Sie verfängt sich jedoch gelegentlich in Fischernetzen.[14]
Einzelne Lappenenten wurden bereits im 19. Jahrhundert wiederholt in Europa gezeigt. So besaß beispielsweise der Londoner Zoo ein Exemplar und nach der Jahrhundertwende auch der Zoologische Garten Berlin. Die Enten erwiesen sich gegenüber anderen Tieren grundsätzlich als aggressiv. Der Erpel, der in Berlin gehalten wurde, griff Teichbewohner von unten tauchend wiederholt an. Ein in einem französischen Zoo gehaltenes Paar tötete auch kleinere Enten und fraß Entenküken. Regelmäßig gezüchtet werden Lappenenten jedoch vor allem in australischen Zoos.[15]
In menschlicher Obhut aufgewachsene Lappenenten können Geräusche und menschliche Stimmen imitieren.[16]
Die Lappenente (Biziura lobata), auch Moschusruderente genannt, ist eine Vogelart aus der Familie der Entenvögel (Anatidae) und der Unterfamilie der Ruderenten (Oxyurinae). Lappenenten kommen ausschließlich in Australien vor. Sie weisen eine sehr geringe Siedlungsdichte auf, da die Männchen sehr große Brutreviere beanspruchen.
Die IUCN stuft die Lappenente als „nicht gefährdet“ (least concern) ein. Der Bestand wird auf 20.000 bis 50.000 geschlechtsreife Individuen geschätzt.
The musk duck (Biziura lobata) is a highly aquatic, stiff-tailed duck native to southern Australia. It is the only living member of the genus Biziura. An extinct relative, the New Zealand musk duck or de Lautour's duck (B. delautouri), once occurred on New Zealand, but is only known from prehistoric subfossil bones. It was about 8% longer than the living species, with a particularly large head.[2]
This animal derives its common name from the peculiar musky odour it emanates during the breeding season. Musk ducks are moderately common through the Murray-Darling and Cooper Creek basins, and in the wetter, fertile areas in the south of the continent: the southwest corner of Western Australia, Victoria, and Tasmania.
Adult males are 60 to 70 cm (24 to 28 in) long and have a distinctive large, leathery lobe underneath the bill; females are 47 to 55 cm (19 to 22 in) long and unadorned. Their drab dark grey-brown, slightly pin-striped plumage is inconspicuous and does not differ between the sexes. This species weighs an average of 2,398 g (5.287 lb) in males and 1,551 g (3.419 lb) in females, with the smallest females weighing only 993 g (2.189 lb) and the largest males weighing up to 3,170 g (6.99 lb). On average, they are the second-heaviest diving duck in the world after the common eider, with male musk ducks actually being slightly heavier than male common eiders, but female eiders being rather larger than female musk ducks due to that species' lesser size sexual dimorphism.[3] Musk ducks float very low in the water, almost like a cormorant, and the large, webbed feet are well back on the body. The ducklings are covered in dark brown down.
In its native range, the fanned tail is distinctive, allowing to distinguish this species from the freckled duck (Stictonetta naevosa) which has similar size, colouration, and habits. The blue-billed duck (Oxyura australis) has a similarly shaped tail, but the main colour of its males in breeding plumage is a much richer chestnut brown. Females and males in nonbreeding plumage are very similar, however, and if one is not intimately familiar with the slight differences in behaviour, they cannot be told apart from female musk ducks at a distance. Male musk ducks in the breeding season are usually unmistakable due to the large bill lobe.
The relationships of this peculiar species are quite enigmatic. It is traditionally included with the stiff-tailed duck subfamily Oxyurinae, but appears to be only distantly related to the genus Oxyura, and its peculiar apomorphies make it difficult to place. Its relationship with the equally strange pink-eared ducks (Malacorhynchus) is unresolved, but seems to be quite close, and it seems to be part of an ancient Gondwanan radiation of Anatidae. As such, it is fairly closely related to the stiff-tailed ducks proper, but it seems not quite as closely related as formerly believed, with many similarities due to convergent evolution.[4][5][6]
This species prefers deep, still lakes and wetlands with areas of both open water and reed beds. They seldom emerge from the water and are awkward on dry land. They rarely fly: take off is made with difficulty, and landing is a clumsy, low-angled affair with no attempt to lower the feet. However, at need musk ducks fly swiftly and for long distances, with rapid, shallow wing beats.
In the water, musk ducks display an effortless agility, twisting and turning on the surface with both feet and tail. In general, musk ducks remain in the water all day long, alternately loafing and feeding energetically, though they sometimes emerge to sit on a log or on dry land for a while. They stay on the water at night, sleeping well out from land with the head tucked into the body or under a wing.
Musk ducks are very much at home below the surface, slipping under head-first with barely a ripple, and staying submerged for as long as a minute at a time, often resurfacing only for a few moments before diving again. They dive to escape predators or unwanted company, and to search for food, typically in fairly deep water. They can descend to at least 6 m (about 20 ft). The primary diet items are water beetles, yabbies, freshwater snails and shellfish, and the like, supplemented with a variety of aquatic plants and a few fish.
When not breeding, adults are generally solitary. Adult males hold and defend territories, excluding other males and quite often females, too. Younger birds – juveniles and unmated adults – form flocks on larger bodies of water at some times of year. It is not known at what age they reach sexual maturity in the wild, but it may take several years. They are a long-lived species and are still capable of breeding when 20 years old or more.
The musk duck breeding season varies with rainfall and water levels, but is typically between July and January, with the greatest number of clutches laid in September or October, the austral spring. Despite a number of more general studies, little is known about musk duck breeding. During breeding season, they give off the musky odour from which the species derives its common name. Also, in the season males advertise themselves loudly with a repetitive sequence of sounds: first, a ker-plonk splash made with the feet on the surface of the water; then two soft, sharp cuc cuc calls; then a loud whistle and a deep grunt. This sequence can be started at any time of day or night, with or without an associated visual display, and repeated every 4 or 5 seconds for as long as half an hour at a time. Although male musk ducks have a large leathery lobe below the bill and this swells during the breeding season, it is not connected to the vocal cavities and appears to be purely for visual purposes.
Mating is thought to be promiscuous, quite possibly on a lek system like that of the kakapo (a very large, flightless parrot found only in New Zealand), but this remains uncertain. The male plays no part in building the nest or raising the young.
Females select a secluded location for nesting, usually in tall reeds well away from land and protected by deep water, or under the cover of overhanging shrubbery, but sometimes in a range of innovative places, such as on a stump, in a hollow log, or even under an upturned boat. The nest is a simple platform of trampled plant material with a slight cup, lined with fine plant matter and, after the eggs are laid, plenty of down. She seems to be unable to carry nest material and must rely on whatever is within reach. With the nest complete, she pulls reeds down from overhead to make a canopy, hiding it from view. When leaving the nest to feed, she slips quietly into the water and submerges, not surfacing until she is well away from it.
Clutch size is unknown: as many as 10 eggs have been counted in a nest, but it seems likely that this is the result of dump nesting: three or four eggs are considered more likely. In most cases, only one duckling survives, sometimes two. They are able to swim and dive within a few days, after which they probably leave the nest. Young stay close to the mother for several months at least, sometimes riding on her back to begin with. They can peck at food items on the surface and dive a little while still quite small, but the mother continues to provide the bulk of their food until they are almost full-grown.
Musk ducks are sometimes shot by hunters, but are little prized, not being considered good eating. Wholesale clearing and draining of wetlands has impacted on their numbers, as has the widespread rise in Australian water salinity levels, but the species is not presently considered to be in danger.[1]
In September 2021, reports circulated about a rediscovered tape that originally was recorded in 1987 of a musk duck named Ripper at Tidbinbilla Nature Reserve in the Australian Capital Territory, who appeared to be the first duck recorded to mimic human speech.[7] Reportedly, the recording demonstrates the duck saying "you bloody fool", possibly repeating a catchphrase from one of the caretakers of the reserve.[8] Although other bird species are capable of mimicking human speech, no other duck species is reported to have that capability.
The musk duck (Biziura lobata) is a highly aquatic, stiff-tailed duck native to southern Australia. It is the only living member of the genus Biziura. An extinct relative, the New Zealand musk duck or de Lautour's duck (B. delautouri), once occurred on New Zealand, but is only known from prehistoric subfossil bones. It was about 8% longer than the living species, with a particularly large head.
This animal derives its common name from the peculiar musky odour it emanates during the breeding season. Musk ducks are moderately common through the Murray-Darling and Cooper Creek basins, and in the wetter, fertile areas in the south of the continent: the southwest corner of Western Australia, Victoria, and Tasmania.
La Lobanaso (Biziura lobata) estas tre akvema birdospecio de la grupo de la rektavostaj anasoj en la familio de Anasedoj. Ĝi estas indiĝena de suda Aŭstralio. Ĝi estas la ununura vivanta membro de la genro Biziura. Parenco jam formortinta nome la Novzelanda lobanaso aŭ Anaso de Lautour (B. delautouri), iam loĝis en Novzelando, sed ĝi estas konata nur el prahistoriaj subfosiliaj ostoj. Ĝi estis ĉirkaŭ 8% pli longa ol la vivanta specio, kun ĉefe pli granda kapo.[1]
Lobanasoj estas modere komunaj ĉe la basenoj de la riveroj Murray, Darling kaj Cooper, kaj en pli humidaj, fekundaj areoj en la sudo de la kontinento: la sudokcidenta angulo de Okcidenta Aŭstralio, Viktorio kaj Tasmanio. Lobanasoj evitas plej malproksiman nordon, la aridan okcidenton kaj la nordokcidenton.
Masklaj plenkreskuloj estas 60 al 70 cm longaj kaj havas distinge grandan, ledecan lobon sub la beko; inoj estas 47 al 55 cm longaj kaj senornamaj. Ties senkolora grizbruna, iome pinglostrieca plumaro estas nerimarkinda kaj ne diferencas inter seksoj. Lobanasoj flosas tre malalte en akvo, preskaŭ kiel kormorano, kaj la grandaj retaj piedoj estas tre malantaŭaj en la korpo. La anasidoj estas kovrataj de malhelbruna lanugo.
En ties indiĝena teritorio, la ventumileca vosto estas distinga, kio permasas distingi tiun specion el la Lentuganaso (Stictonetta naevosa) kiu havas similajn grandon, koloron kaj kutimaron. La Blubeka anaso (Oxyura australis) havas similforman voston sed la ĉefa koloro de ties maskloj en reprodukta plumaro estas multe pli riĉe helbruna. Inoj kaj maskloj en nereprodukta plumaro estas tre similaj tamen kaj se neniu estas tre familiara pro la malgrandaj diferencoj laŭ kutimoj, ili ne povas esti apartigitaj el inaj Lobanasoj distance. Masklaj Lobanasoj en la reprodukta sezono estas kutime nekonfuzeblaj pro la granda beka lobo.
La rilataro de tiu pekuliara specio esta tre enigma. Ĝi estis tradicie inkludata kun la rektavosta subfamilio de Oksiurenoj, sed ŝajnas nur malproksime rilata al ties tipa genro Oxyura, kaj ties pekuliara apomorfeco malfaciligas ties lokigon. Ties rilataro kun la simile stranĝa rozorelaj Zebranasoj (Malacorhynchus) estas ankoraŭ nesolvita sed ŝajnas tre proksima, kaj ĝi ŝajnas esti parto de antikva radiado de Anasedoj en Gondvano. Tiele ĝi estas tre proksime rilata al la rektavostaj anasoj mem, sed ŝajne ne tiom proksime kiel ĝenerale estis supozata, kun multaj similaĵoj pro konverĝa evoluo.[2]
Tiu specio preferas profundajn, trankvilajn lagojn kaj humidejojn kun areoj kaj de malferma akvo kaj de kareksejoj. Ili apenaŭ eliras el akvo kaj estas malelegantaj sur seka tero. Ili rare flugas: ekflugo malfacilas, kaj surteriĝo estas mallerta, senagula movo sen sukceso malaltigi piedojn. Tamen se necese Lobanasoj flugas rapide longdistance, per rapida, ne profunda flugilfrapado.
Ĉe akvo Lobanasoj montras senpenan lertecon, turniĝante surface per ambaŭ piedoj kaj vosto. Ĝenerale Lobanasoj restas en akvo la tutan tagon, laŭvice ripozante kaj manĝante energie, kvankam ili foje eliras sidi surtrunke aŭ sur seka tero dummomente. Ili restas surakve nokte, bone dormante for el tero kun la kapo metita en la korpo aŭ sub flugilo.
Lobanasoj sentas sin tre multe hejme subsurface, plonĝante kapunue sen apenaŭ akvomovo, kaj restas submerĝe tiom longe kiom ĝis unu minuto unufoje, ofte resurfaciĝante nur dum kelkaj momentoj antaŭ replonĝi. Ili plonĝas por fuĝi el eventualaj predantoj aŭ nevolita akompanantaro, kaj por serĉi manĝon, tipe en profunda akvo. Ili povas descendi almenaŭ 6 metrojn. La ĉefaj dieteroj estas akvaj skaraboj, kankroj, akvaj helikoj, nesalakvaj moluskoj, krustuloj, kaj similaj, suplemente per vario de akvaj plantoj kaj kelkaj fiŝoj.
For de la reprodukta sezono, plenkreskuloj estas ĝenerale solecaj. Masklaj plenkreskuloj tenas kaj defendas teritoriojn, forpelante aliajn masklojn kaj tre ofte eĉ inoj. Pli junaj birdoj – junuloj kaj senpartneraj plenkreskuloj – formas arojn en pli grandaj akvejoj dum kelkaj epokoj de la jaro. Oni ne konas je kioma aĝo ili akiras seksan maturecon en naturo, sed tio povas postuli kelkajn jarojn. Ili estas longviva specio kaj estas kapablaj reproduktiĝi eĉ kiam ili estas ankoraŭ 20jaraĝaj aŭ eĉ plie.
La reprodukta sezono de la Lobanasoj varias depende de la pluvokvanto kaj de la akvoniveloj, sed ĝi estas tipe inter julio kaj januaro, kun plej granda nombro de ovodemetadoj en septembro aŭ oktobro. Spite nombron de pli ĝeneralaj studoj, remarkinde malmulte estas konata pri la reproduktado de la Lobanaso. Ekzemple: estas dum la reprodukta sezono kiam tiu birdo elpelas la moskan odoron per kio foje ĝi estas konata kiel Moskanaso. Krome en tiu sezono la maskloj avertas unu la alian laŭte per ripeta sekvenco de sonoj: unue, plaŭdo ker-plonk farita per piedoj sursurface de akvo; poste du mildaj akraj alvokoj kak kak; poste laŭta fajfo kaj profunda grunto. Tiu sekvenco povas rekomenci je iu ajn horo de la tago aŭ nokto, kun aŭ sen asocia vida memmontro, kaj ripetiĝi ĉiun 4an aŭ 5an sekundon tiom longe kiom ĝis duonhore ĉiufoje. Kvankam la masklaj Lobanasoj havas grandajn ledecajn lobojn subbeke kaj tiu ŝvelas dum la reprodukta sezono, ĝi ne estas konektata al la voĉaj kavaĵoj kaj ŝajne ĝi havas nur pervidajn celojn.
Oni supozas, ke la pariĝado estas promiskua, eble kun sistemo de masklejo kiel tiu de la Kakapo (tre granda, nefluga psitako troviĝanta nur en Novzelando), sed tio restas necerta. La masklo tute ne respondecas por nestokonstruado aŭ idozorgado.
Inoj selektas kaŝan lokon por nesto, kutime inter altaj kareksoj tre for el tero kaj protektata de profunda akvo, aŭ ĉe kovro de pendanta arbustaro, sed foje en gamo de eksperimentaj lokoj, kiaj stumpo, en malplena arbotruo, aŭ eĉ sub turnita boato. La nesto estas simpla platformo de plektita plantomaterialo kiel taseto, kovrita per fajna plantomaterialo kaj, post la ovodemetado, plenigita el lanugo. Ŝajne ŝi nekapablas porti nestomaterialon kaj devas dependi el kio estas atingebla. Kiam la nesto kompletiĝis, ŝi plektas kareksojn supere por konstrui kanopeon, kaŝonta la neston el vido. Por lasi la neston por manĝi, ŝi enŝoviĝas silente enakve kaj submerĝas, kaj ne resurfaciĝas ĝis kiam ŝi estas jam sufiĉe for.
Oni ne konas la ovokvanton: oni trafis ĝis 10 ovojn en nesto, sed ĝi aspektis kvazaŭ rezulto de ara nestumado: plej probablaj estas 3 aŭ 4 ovoj. Ĉe plej kazoj nur unu ido survivas, foje du. Ili kapablas naĝi kaj plonĝi post kelkaj tagoj, post kiuj ili probable lasas la neston. Junuloj restas ĉe la patrino dum kelkaj monatoj almenaŭ, foje rajdante sur ŝia dorso. Ili povas pluki manĝerojn el la surfaco kaj iomete plonĝi, sed la patrino pluhavigas la kernon de ties manĝo ĝis kiam ili estas preskaŭ plenkreskaj.
Lobanasoj estas foje ĉasataj de ĉasistoj sed estas malmulte prezataj, ne konsideritaj bongustaj. Arbarklarigado kaj sekigado de humidejoj damaĝis ties nombrojn, pro pliiĝo en Aŭstralio de la niveloj de akva saleco, sed la specio ne estas nune konsiderata en danĝero.[3]
La Lobanaso (Biziura lobata) estas tre akvema birdospecio de la grupo de la rektavostaj anasoj en la familio de Anasedoj. Ĝi estas indiĝena de suda Aŭstralio. Ĝi estas la ununura vivanta membro de la genro Biziura. Parenco jam formortinta nome la Novzelanda lobanaso aŭ Anaso de Lautour (B. delautouri), iam loĝis en Novzelando, sed ĝi estas konata nur el prahistoriaj subfosiliaj ostoj. Ĝi estis ĉirkaŭ 8% pli longa ol la vivanta specio, kun ĉefe pli granda kapo.
Lobanasoj estas modere komunaj ĉe la basenoj de la riveroj Murray, Darling kaj Cooper, kaj en pli humidaj, fekundaj areoj en la sudo de la kontinento: la sudokcidenta angulo de Okcidenta Aŭstralio, Viktorio kaj Tasmanio. Lobanasoj evitas plej malproksiman nordon, la aridan okcidenton kaj la nordokcidenton.
El pato almizclero (Biziura lobata), también malvasía de papada,[2] o malvasía papuda es una especie de ave anseriforme de la familia Anatidae natural de Australia, la única del género Biziura. Su distribución comprende el sureste y este de Australia y Tasmania.
De longitud alcanza de 61 a 73 cm. Las hembras miden entre 47 y 55 cm de largo. Los machos pesan de 1,8 a 3,1 kg, las hembras de 1 a 1,8 kg.
Habita en lagos y lagunas. También se le ve en los esteros y en el mar. Algunos anidan en regiones semiáridas cuando éstas se inundan. La nidada consiste de uno a cinco huevos, la nidada promedio es de tres huevos. La incubación es realizada por la hembra, como también la alimentación de los polluelos.
Se alimentan de insectos acuáticos, peces y ranas. Se zambullen para obtener comida. Permanece bajo la superficie por unos 30 segundos.
El pato almizclero (Biziura lobata), también malvasía de papada, o malvasía papuda es una especie de ave anseriforme de la familia Anatidae natural de Australia, la única del género Biziura. Su distribución comprende el sureste y este de Australia y Tasmania.
Biziura lobata Biziura generoko animalia da. Hegaztien barruko Anatidae familian sailkatua dago.
Helttasorsa (Biziura lobata)[2] on sorsalintu.
Helttasorsaa tavataan kotoperäisenä Australiassa. Sen kantaa on arvioitu suhteellisen pienestä suureksi. Sen kannankehitys on laskeva, mutta lajin ei uskota olevan vaarassa, ja helttasorsa on luokiteltu elinvoimaiseksi.[1]
Helttasorsa elää syvissä makean veden laguuneissa, joissa on tiheää kaislikkoa. Lajia tavataan yleensä yksittäin tai pareittain, mutta talvisin helttasorsa voi muodostaa keskisuuria tai suuria parvia.[3]
Helttasorsa syö pääasiassa eläinperäistä ravintoa, kuten vesihyönteisiä, äyriäisiä, etanoita, kaloja, sammakoita ja vesilintujen poikasia. Se voi kuitenkin syödä myös vesikasvien siemeniä.[3]
Helttasorsa (Biziura lobata) on sorsalintu.
Biziura lobata
L'Érismature à barbillons (Biziura lobata) est une espèce de canards à queue dressée, originaire du sud de l'Australie, de la famille des anatidés. C'est la seule espèce du genre Biziura. Une espèce apparentée, l'érismature de Nouvelle-Zélande (Biziura delautouri), vivait autrefois en Nouvelle-Zélande mais n'est connue que par ses os fossilisés. Elle était environ 8 % plus grande que l'espèce actuelle, avec une tête particulièrement importante.
C'est un oiseau modérément commun dans le bassin Murray-Darling et du Cooper Creek et dans les zones fertiles les plus humides du sud du continent: la partie sud-ouest de l'Australie-Occidentale, le Victoria et la Tasmanie. Ils évitent l'extrême nord ou l'ouest et le nord-ouest trop arides.
L'espèce produit du musc.
Le mâle adulte mesure entre 60 et 70 cm de long, et possède un grand lobe distinctif sous le bec. La femelle mesure entre 47 et 55 cm et n'a pas de lobe. Le plumage, terne, gris-brun foncé, finement rayé les rend peu visibles et ne diffère pas entre les sexes. Il flotte très mal sur l'eau, un peu comme un cormoran, et ses grands pieds palmés sont bien étirés à l'arrière du corps. Les canetons sont couverts d'un duvet brun foncé.
Dans son aire d'origine, la queue en éventail est caractéristique, permettant de distinguer cette espèce de la Stictonette tachetée (Stictonetta naevosa) qui a la même taille, couleur et habitudes. L'Érismature australe (Oxyura australis) a une queue de forme similaire, mais la couleur principale des mâles en plumage nuptial est d'un chatain beaucoup plus riche. Les femelles et les mâles non reproducteurs ont un plumage très similaires cependant et, si l'on n'est pas très familier des légères différences de comportement, on ne peut pas à distance les distinguer des femelles Érismatures à barbillons. Les mâles en période de reproduction sont généralement reconnaissable à leur grand lobe sous le bec.
Elle sort rarement de l'eau et est maladroite sur la terre ferme. Elle vole rarement: l'envol se fait avec difficulté et l'atterrissage est maladroit, tangentiel, sans essayer d'abaisser les pattes. Toutefois, en cas de besoin il peut s'envoler rapidement et voler sur de longues distances, avec des battements d'ailes rapides mais sans grande amplitude.
Dans l'eau, elle affiche une agilité remarquable, tournant et retournant à la surface grâce à ses deux pattes et à sa queue. En général, elle reste dans l'eau toute la journée, tantôt pour flâner tantôt pour chercher activement leur nourriture, en sortant parfois pour s'asseoir un moment sur un rondin de bois ou sur la terre ferme. Elle reste sur l'eau la nuit, dormant loin de la terre, la tête rentrée dans le corps ou sous une aile.
Elle est très à l'aise sous la surface de l'eau, plongeant la tête la première avec à peine une ondulation et restant immergée jusqu'à une minute, refaisant souvent surface seulement pour quelques instants avant de replonger. Elle plonge pour échapper aux prédateurs, à un voisinage non désiré ou pour chercher de la nourriture, généralement dans de l'eau assez profonde. Elle peut plonger à 6 mètres de profondeur.
Elle se nourrit essentiellement de coléoptères aquatiques, d'écrevisses, d'escargots d'eau, de crustacés d'eau douce, etc. complétés par une variété de plantes aquatiques et par quelques poissons.
Quand elle n'est pas en période de reproduction, l'adulte est généralement solitaire. Les mâles adultes se créent et défendent un territoire, l'interdisant aux autres mâles et bien souvent aussi aux femelles. Les jeunes forment des groupes sur les grandes étendues d'eau à certaines périodes de l'année.
On ne sait pas à quel âge elle atteint sa maturité sexuelle à l'état sauvage, mais cela peut prendre plusieurs années. C'est une espèce à longue durée de vie capable de se reproduire à 20 ans ou plus.
La saison de reproduction de l'Érismature varie avec la pluviométrie et le niveau des eaux mais elle se situe généralement entre juillet et janvier, avec le maximum de pontes en septembre ou octobre. Malgré un certain nombre d'études générales, on connait très peu de choses sur sa reproduction: pendant la saison de reproduction, les mâles se font entendre par des séquences répétitives de sons : d'abord, un ker-plonk splash fait avec les pattes sur la surface de l'eau, puis deux doux, aigus cuc cuc, puis un sifflement et un grognement profond. Cette séquence peut être lancée à tout moment du jour ou de la nuit, avec ou sans séquence visuelle associée, et répétée toutes les 4 ou 5 secondes pendant jusqu'à une demi-heure de suite. Bien que l'Érismature à barbillons ait un grand lobe coriace sous le bec et que celui-ci gonfle pendant la saison de reproduction, ce dernier n'est pas connecté aux cavités vocales et semble n'avoir qu'un rôle visuel.
On pense que l'accouplement se fait un peu comme chez le kakapo (une espèce de très grand perroquet incapable de voler trouvée en Nouvelle-Zélande), au terme d'une parade de plusieurs mâles et où la femelle choisit ensuite son partenaire mais cela reste incertain. Le mâle ne joue aucun rôle dans la construction du nid ou l'élevage des jeunes.
Les femelles choisissent un endroit isolé pour la nidification, généralement de grands roseaux bien loin de la terre et protégés par des eaux profondes, ou sous le couvert de broussailles en surplomb, mais parfois dans toute une gamme de lieux originaux comme sur une souche, dans un tronc d'arbre creux, ou même sous un bateau renversé. Le nid est une simple plate-forme de végétaux piétinés formant un léger creux, bordée de fins végétaux et, après la ponte, d'un abondant duvet. Elle semble être incapable de transporter le moindre matériau et doit se contenter de tout ce qui est à sa portée. Quand le nid est fini, elle courbe des roseaux au-dessus d'elle pour former une sorte de dais, le cachant à la vue. Au moment de quitter le nid pour se nourrir, elle se glisse doucement dans l'eau et plonge, ne refaisant surface qu'à grande distance de lui.
Elle est originaire du sud de l'Australie. Cette espèce préfère les lacs profonds, calmes et les zones humides avec des zones de pleine eau et des roselières.
Les relations de cette espèce particulière avec d'autres espèces sont énigmatiques. Elle est traditionnellement incluse dans la sous-famille des Oxyurinae, mais elle semble n'avoir qu'un rapport lointain avec le genre Oxyura, et ses particularités apomorphiques, la rendent difficile à classer. Sa parenté avec l'aussi étrange canard à oreilles roses (Malacorhynchus) n'est pas résolue, mais elle semble être assez proche, et elle semble faire partie d'une ancienne radiation du Gondwana des Anatidae. En tant que telle, elle est très étroitement liée au genre Oxyuria avec de nombreuses similitudes en raison de l'évolution convergente[1].
Biziura lobata
L'Érismature à barbillons (Biziura lobata) est une espèce de canards à queue dressée, originaire du sud de l'Australie, de la famille des anatidés. C'est la seule espèce du genre Biziura. Une espèce apparentée, l'érismature de Nouvelle-Zélande (Biziura delautouri), vivait autrefois en Nouvelle-Zélande mais n'est connue que par ses os fossilisés. Elle était environ 8 % plus grande que l'espèce actuelle, avec une tête particulièrement importante.
C'est un oiseau modérément commun dans le bassin Murray-Darling et du Cooper Creek et dans les zones fertiles les plus humides du sud du continent: la partie sud-ouest de l'Australie-Occidentale, le Victoria et la Tasmanie. Ils évitent l'extrême nord ou l'ouest et le nord-ouest trop arides.
L'espèce produit du musc.
L'anatra muschiata australiana (Biziura lobata Shaw, 1796) è un uccello acquatico della famiglia Anatidae, nativo dell'Australia meridionale. È l'unica specie vivente del genere Biziura.[2] Un parente estinto è l'anatra muschiata della Nuova Zelanda (B. delautouri) un tempo diffusa in Nuova Zelanda, ma conosciuta solo grazie a dei fossili[3].
È comune nei bacini dei fiumi Murray-Darling e del fiume Cooper Creek, e nelle zone fertili e umide del sud del continente: l'angolo sud-ovest dell'Australia occidentale, Victoria e Tasmania. Evita le zone troppo secche del nord, dell'ovest e del nord-ovest.
L'anatra muschiata australiana (Biziura lobata Shaw, 1796) è un uccello acquatico della famiglia Anatidae, nativo dell'Australia meridionale. È l'unica specie vivente del genere Biziura. Un parente estinto è l'anatra muschiata della Nuova Zelanda (B. delautouri) un tempo diffusa in Nuova Zelanda, ma conosciuta solo grazie a dei fossili.
De Australische muskuseend of Australische lobeend (Biziura lobata) ook wel of lobeend genoemd, is een eend uit de familie van de Anatidae. Het is de enige nog levende soort van het geslacht Biziura. Er is echter nog een fossiele soort bekend, namelijk de Nieuw-Zeelandse lobeend (Biziura delatouri).
Volwassen mannetjes zijn 60 tot 70 cm lang en hebben een opvallend grote kwab onder hun bek. De eenden zwemmen met hun lichaam zeer laag op het water, vergelijkbaar met het zwemgedrag van aalscholvers. Deze soort vliegt zelden.
Hij leeft in het zuiden van Australië en Tasmanië en is zeer aquatisch ingesteld. Hij is met andere woorden zelden op het land te zien. Hij verkiest vooral diepe meren met stilstaand water en rietvelden.
Bronnen, noten en/of referentiesDe Australische muskuseend of Australische lobeend (Biziura lobata) ook wel of lobeend genoemd, is een eend uit de familie van de Anatidae. Het is de enige nog levende soort van het geslacht Biziura. Er is echter nog een fossiele soort bekend, namelijk de Nieuw-Zeelandse lobeend (Biziura delatouri).
Pungand (Biziura lobata) er en art i gruppen av skarvender (Oxyurinae), som inngår som én av fire underfamilien i andefamilien (Anatidae). Pungand er monotypisk for slekten Biziura. Arten er relativt tallrik, livskraftig og endemisk for det sørlige Australia (inkludert Kenguruøya og Tasmania).[2] To underarter aksepteres.
Det vitenskapelige navnet på arten er Biziura lobata. Slektsnavnet Biziura er satt sammen av de to greske uttrykkene buzēn (βυζην) og oura (ουρα) som betyr henholdsvis sammenfiltret eller tett (som i ei sivmatte/stråmatte) og hale eller stjert.[3] Artsnavnet lobata stammer fra det greske uttrykket lobos (λοβος) og betyr flik eller lapp (strupepung).[3]
Den systematiske posisjonen til denne arten er fortsatt usikker og uavklart. Noen studier antyder at den ikke er særlig nært beslektet med Oxyura, men snarere representerer ei unik linje for seg selv.[4][5] I så måte har Taxonomy in Flux plassert pungand i et tribus (Biziurini) for seg,[6] men dette savner altså generell støtte i øyeblikket.
Ssp. menziesi har av og til blitt regnet av tvilsom gyldighet, men nyere studier antyder at de to populasjonene har vært genetisk adskilt siden pleistocen. Dette, kombinert med forskjeller i vokaliseringen, kvalifiserer minst til status som selvstendig underart.[7][5]
Pungand er ei dykkende and med tung kropp og korte vinger. Fuglene flyter tungt i vannet og flyr sjelden, og de kan bare unntaksvis observeres på land. Arten viser dessuten utpreget kjønnsdimorfisme. Hannen måler cirka 61–71 cm og veier typisk 1 700–3 120 g, og han har et vingespenn på cirka 87 cm og en svært prominent og karakteristisk strupepung. Hunnen måler cirka 53–58 cm og veier typisk 993–1 910 g, og hun har et vingespenn på cirka 72 cm og mangler strupepung.[5]
Fjærdrakten er sortaktig brun med islett av skjell-aktig fjærlag med tynne hvite kanter. Arten er noe lysere i buken enn på oversiden, mens undervingene er lysere går. Nebbet har en lær-lignende tekstur og er tilnærmet sort, bredt og høyt ved basen. Hannen har en prominent og karakteristisk strupepung hengende under nebbet. Pungen ekspanderer og kollapser ved hjelp av blodtrykket. Den kan bli på størrelse med en golfball. Arten har også er svært eiendommelig og svært bevegelig stjert, med smale, stive og fåtallige sprikende fjær, som kan reises rett opp i vifteform og beveges både framover og bakover fra den posisjonen. Stjerten og overvingene er sorte, mens undervingene er grå. Kjønnene er relativt like, med unntak av at hannen er noe mer ornamentert fjærdrakt, har strupepose og er ganske mye større.[5]
Pungender er relativt stillferdige fugler, bortsett fra hannens averterende kallelyder, som kan minne om en dyp, langstrekt resonnerende ping-lyd. Denne lyden opptrer sammen med en merkverdig svømmeatferd og vipping med stjerten, mens han bruker de svømmeføttene til å sprute i vannflaten med. Flukt- og alarmkall er ellers ukjent, men grynting og skrikelyder opptrer når fuglene håndteres av mennesker.[5]
Arten opptrer i våtmarksområder med ferskvann, inkludert myr, sump, dammer, elver og innsjøer (inkludert såkalte billabonger) som er kantet av høyt våtmarksgras (takrørskog, takrør og lignende høye grasvekster). Utenfor hekketiden opptrer ungfugler og ikke-hekkende voksne også på dypere vann, laguner, reservoarer, saline innsjøer og beskyttede kyststrøk med mer.[5]
Maten består i hovedsak av mindre akvatiske virvelløse dyr, som akvatiske insekter og insektlarver, bløtdyr, små krepsdyr, edderkoppdyr, amfibier, noe småfisk, andres små andunger, og litt akvatisk plantemateriale (primært akvatiske frø). Arten dykker etter maten, ned til seks meter dyp. Dykker gjør den også når den føler seg truet, for eksempel av rovfugler.[5]
Hekketiden er i hovedsak mellom september og oktober, men den varierer i henhold til vannstanden. Generelt legger hunnen eggene mellom juni og desember. Artens paringssystem er lek-orientert, med opptil tjue hanner som konkurrerer om hver hunn enkelte steder. Dette varierer imidlertid med tiden, noe som kan føre til omfattende promiskuitet, flere paringer, og manglende pardannelser. Begge kjønn er dominante. I det fri er voldsomme kamper mellom rivaliserende hanner og hunner observert. Som oftest ender det med at én eller to dominante hanner står bak farskapet hos et flertall av hunnene.[5]
Redet er en røff skål-lignende struktur (27–51 cm i diameter) av gress og strå, som fôres innvendig med dun. Det plasseres i tett vegetasjon, cirka 40 cm over vannstanden. Hunnen legger typisk 2–3 blek grønnhvite egg (1–10 egg regnes som normalt, men det er sjelden mer enn seks som klekker). Ved flere egg enn typisk er det mistanke om parasittisme, men dette er foreløpig uavklart. Inkubasjonstiden varer i cirka 24 dager, og hunnen ruger eggene alene. Avkommet har brunsvart dun på oversiden og nærmest hvit på undersiden. De mates av moren. Såkalt interspesifikk parasittisme er vanlig, i det egg etter pungand er funnet i reder etter flere lignende arter. Man antar at avkommet er kjønnsmodent etter cirka ett år.[5]
Pungand ble tidligere antatt å være flygeudyktig, men i dag vet man at arten faktisk er en ganske god flyger. De er i hovedsak regnet som standfugl, men mange fugler, kanskje flest ungfugler, er involvert i små- eller storskala forflytninger etter hekkesesongen (om våren). Forflytningene henger sammen med vannstandsnivåene og tilgangen på mat i bestemte områder av utbredelsesområdet. De kan blant annet observeres på våtmarksområdene på Nullarbor-sletta når den oversvømmes under regntiden.[5]
Totalpopulasjonen ble i 2009 anslått til omkring 13 000–33 000 voksne individer, med en synkende trend.[8]
Inndelingen følger HBW Alive og er i henhold til Carboneras (2018).[9] Norske navn på arter følger Norsk navnekomité for fugl og er i henhold til Syvertsen et al. (2008, 2017).[1][10] Eventuelle benevnelser i parentes er kun midlertidige beskrivelser, i påvente av et offisielt navn på arten.
Pungand (Biziura lobata) er en art i gruppen av skarvender (Oxyurinae), som inngår som én av fire underfamilien i andefamilien (Anatidae). Pungand er monotypisk for slekten Biziura. Arten er relativt tallrik, livskraftig og endemisk for det sørlige Australia (inkludert Kenguruøya og Tasmania). To underarter aksepteres.
Bisamand[2] (Biziura lobata) är en morfologiskt och ekologiskt annorlunda andfågel med stela stjärtfjädrar och stor näbbflik som lever i södra Australien och vars taxonomiska placering är under diskussion.
En adult hane mäter 60-70 cm och har under häckningssäsongen en arttypisk, stor mörk läderartad flik under den svartgrå näbben. Adulta honor mäter 47-55 cm och saknar fliken under näbben. Deras murriga gråbruna, tunt vitstreckade, fjäderdräkt är oansenlig och skiljer sig inte mellan könen. Bisamanden flyter mycket lågt i vattnet, nästan likt en skarv, och de simhudsförsedda fötterna sitter mycket långt bak på kroppen. Ungarna är först täckta med en mörkbrun dundräkt.
Honor och hanar i icke häckningsdräkt är mycket lika och om man inte är bekant med deras könsskillnader vad gäller beteende så går det ej att på håll skilja dem åt i fält.
Två honor fotograferade i vid Lake Wallace, Blue Mountains, New South Wales.
Honfärgad individ
Inom artens ursprungliga utbredningsområde är den solfjäderformade styva stjärten distinkt vilket exempelvis skiljer den från vattrad and (Stictonetta naevosa) som i övrigt är i samma storlek och har samma dräktfärg och vanor. Australisk kopparand (Oxyura australis) har en liknande form på sin stjärt men skiljer sig i övrigt i färg, form och jizz.
Bisamänder är förhållandevis vanliga i vattensystemen Murray-Darling och Coopers Creek, och i de våtare näringsrika områdena i södra delen av Australien, till exempel i det sydvästra hörnet av Western Australia, i Victoria, och på Tasmanien. Den undviker områdena längre norrut och de torra delarna i västra och nordvästra Australien. Tidigare behandlades den som monotypisk,[3] men delas numera upp i två underarter med följande utbredning:[4]
Arten är den enda nu levande i släktet Biziura. En utdöd släkting förekom tidigare i Nya Zeeland, nyzeeländska bisamanden (Biziura delautouri), men som bara är känd från förhistoriska subfossila benrester. Den var 8% längre än den idag förekommande arten och hade ett proportionellt mycket stort huvud.[5]
Släktförhållandena med andra andarter är osäkra för denna annorlunda and. Traditionellt placeras den i underfamiljen Oxyurinae som omfattar de andra änderna med stela stjärtfjädrar, men den verkar bara vara på avstånd besläktad med kopparänderna i släktet Oxyura. Dess mycket distinkta apomorfier gör att den är svår att placera systematiskt. En studie med mtDNA av cytokrom b och sekvensdata av DNA från 1996 indikerade att den är nära besläktad med den lika besynnerliga blåanden (Hymenolaimus malacorhynchus) vilket i så fall skulle representera det mest drastiska exemplet på evolutionär adaptation inom hela ordningen Anseriformes.[6] Senare studier från 2009 har visat att bisamanden är systerart till en grupp som inkluderar kopparänder, svanar och gäss.[7]
Bisamanden föredrar djupa, lugna sjöar och våtmarker med både öppna vattenytor och vassruggar. Den tar sig inte ofta upp ur vattnet och är klumpiga på land. De flyger sällan. De har svårigheter att lyfta och landar klumpigt, med en låg inflygningsvinkel utan att fälla ned fötterna. Dock flyger de fort och långväga, med snabba, grunda vingslag, när de behöver.
I vattnet uppvisar de en stor rörlighet och de använder både fötter och stjärt för att svänga. Vanligtvis befinner sig bisamanden i vattnet hela dygnet där de ömsom födosöker energiskt och ömsom lugnt flyter omkring. Ibland sätter de sig på stockar eller torra land under kortare stunder. Under natten ligger de på vattnet, långt ut från land, med huvudet under vingen.
Bisamanden är en skicklig dykare och dyker med huvudet före så lugnt att vattenytan knappt krusas. De kan stanna under ytan i upp till en minut och kommer bara upp en mycket kort stund för att sedan dyka igen. De dyker för att undkomma predatorer och andra hot, och för att födosöka, ofta på ganska stora djup. De kan dyka ned till minst 6 meters djup och dess huvudföda utgörs av vattenlevande palpbaggar (Hydrophilidae), kräftdjur, snäckor, sötvattensmusslor, och liknande, men även olika former av vattenväxter och ibland någon fisk.
Under icke-häckningssäsong uppträder adulta hanar ofta ensamma. De håller och försvarar ett revir, varifrån de jagar bort andra hanar och ofta även honor. Juveniler och individer som inte nått könsmognad bildar stora flockar under delar av året. Det är fortfarande okänt när bisamanden når könsmognad i vilt tillstånd men det kan ta flera år. De är en långlivad art som fortfarande kan häcka när de är 20 år eller äldre.
Bisamandens häckningssäsong varierar beroende på regn och vattenstånd, men brukar infalla mellan juli och januari, med högst antal kullar i september eller oktober. Trots ett antal studier av arten är fortfarande lite känt om dess häckningsbeteende. Under perioden annonserar hanarna sin närvaro genom högljudda upprepade sekvenser med olika läten. Först plaskar de med foten i vattnet för att sedan följas av två mjuka, korta cuc cuc-läten, sedan en hög vissling och ett dovt grymtande. Denna ljudsekvens kan påbörjas under alla dygnets timmar, med eller utan att hanen visar upp sig och utför andra spelbeteenden, och sekvensen upprepas var fjärde till femte sekunds under så långa perioder som upp till en halvtimma. Den stora läderartade fliken under näbben, som sväller under häckningssäsongen, används inte för att skapa läten utan verkar enbart fungera som en visuell markör.
Honor och hanar tros para sig med flera individer i ett leksystem, men detta är fortfarande spekulationer. Honan bygger ensam boet och tar hand om ungarna.
Honan väljer en avskild plats för boet, ofta inne i en stor vass, långt från land och på djupt vatten, eller i skydd under ett överhängande buskage. De har dock även observerats bon på exempelvis en stubbe, i en ihålig trädstam och under en uppochnedvänd båt. Boet består av en enkel bale av nedtrampat växtmaterial med en grund fördjupning, som fodras med finare växdelar, och efter att äggen är lagda, täcks av rikligt med dun. Honan verkar inte vara kapabel att frakta bomaterial utan förlitar sig på det som finns i närheten. När boet är färdigt drar honan ned vass över boet, vilket skapar ett sorts tak över boet som skyddar det från ovan. När hon lämnar boet, glider hon tyst ned under vattnet och kommer inte upp till ytan förrän hon är långt borta från boet.
Den genomsnittliga kullstorleken är okänd. Så stora kullar som tio ägg har observerats, men det troliga är att de lägger ungefär 3-4 ägg. I de allra flesta fallen överlever bara en unge, men ibland två, till att bli kapabla att simma och dyka, vilket de blir redan efter fem dagar efter kläckningen. Vid denna tid verkar de lämna boet. Ungarna stannar nära modern under flera månader och ibland, i början, kryper de upp på hennes rygg när hon simmar. Redan tidigt pickar de efter föda på ytan och gör kortare, grunda dyk, men den absoluta merparten av maten förses ungen av sin moder ända tills de nästan är fullvuxna.
Bisamanden skjuts ibland av jägare men har litet värde eftersom köttet inte anses gott. Utdikning av våtmarker och sänkning av vattenstånd i sjöar har inverkat på artantalet, vilket även de förhöjda salthalterna i Australiens vattensystem, men arten bedöms inte som hotad.[1]
Varifrån dess vetenskapliga släktnamn Biziura härstammar är okänt medan artepitetet lobata härstammar från latinets 'lobatus' vilket refererar till näbbfliken och ordmässigt kan jämföras med engelskans "lobed".[8]
Wikimedia Commons har media som rör bisamand.
Wikispecies har information om Biziura lobata.
Bisamand (Biziura lobata) är en morfologiskt och ekologiskt annorlunda andfågel med stela stjärtfjädrar och stor näbbflik som lever i södra Australien och vars taxonomiska placering är under diskussion.
Vịt xạ, tên khoa học Biziura lobata, là một loài chim trong chi đơn Biziura, thuộc họ Vịt.[2] Đây là loài bản địa miền nam Australia. Nó là thành viên duy nhất còn sống của chi Biziura. Một loài bà con đa chủng, vịt xạ New Zealand hay (B. delautouri), đã từng hiện diện ở New Zealand, nhưng chỉ được biết đến từ xương bán hóa thạch tiền sử. Nó dài hơn loài vịt xạ khoảng 8%, với một cái đầu đặc biệt lớn.
Vịt xạ, tên khoa học Biziura lobata, là một loài chim trong chi đơn Biziura, thuộc họ Vịt. Đây là loài bản địa miền nam Australia. Nó là thành viên duy nhất còn sống của chi Biziura. Một loài bà con đa chủng, vịt xạ New Zealand hay (B. delautouri), đã từng hiện diện ở New Zealand, nhưng chỉ được biết đến từ xương bán hóa thạch tiền sử. Nó dài hơn loài vịt xạ khoảng 8%, với một cái đầu đặc biệt lớn.
Лопастная у́тка[2] (лат. Biziura lobata) — водоплавающая птица семейства утиных, единственный вид в роде Biziura[1].
Лопастные утки имеют выраженный половой диморфизм. Окраска обоих полов похожа, но самцы значительно крупнее самок (длина до 73 см, в среднем около 66 см, масса 1,8—3,1 кг). Самки достигают максимальной длины 55 см и весят от 1,0—1,9 кг. Однозначным признаком для определения пола может служить чёрный, в виде лопасти вырост на горле. Этот округлённый вырост кожи ниже клюва тянется у самцов вплоть до груди, у самок он имеется лишь рудиментарно. Во время сезона токования вырост у самцов набухает. Оба пола имеют серо-коричневое оперение со светлыми, тонкими полосами, верх головы, крылья и хвост почти чёрные. Нижняя часть груди, бока и брюхо беловато-коричневые с развитым чёрным крапом. Молодые птицы похожи на взрослых самок, их подклювье, однако, в большинстве случаев тёмно-жёлтое, а не серое. Ноги тёмно-серые. Радужка коричневая.
Область распространения лопастной утки охватывает два изолированных друг от друга участка ареала; один — на юго-западе Австралии, другой охватывает юго-восток Австралии и Тасманию. Иногда восточная популяция описывается как подвид, однако, в профессиональной среде это отклоняется. В период гнездования вид держится в абсолютно недоступных влажных областях и болотистых местностях с густой тростниковой растительностью. Вне сезона гнездования вид обитает частично около морского побережья и вблизи устьев рек. Численность оценивается в 20—50 тыс. взрослых птиц[3].
В зависимости от уровня воды сезон гнездования вида может сдвигаться, как правило, размножение происходит в сентябре и октябре. Самцы иногда достаточно агрессивно защищают место токования от сородичей и спариваются с несколькими самками, которые затем самостоятельно выводят своих птенцов. Гнездо, в которое в среднем откладывается от 3 до 4 яиц белого цвета с зеленоватым оттенком, строит, главным образом, из сухих соломинок и маленьких веточек, размещая его в густой растительности. Нередки смешанные кладки размером до 10 яиц. Яйца крупные — в среднем 79 × 54 мм, масса около 130 г. У утят верхняя сторона коричневая, а нижняя, наоборот, имеет белое пуховое оперение. Обычно из выводка выживает лишь 1—2 птенца. Живут и размножаются довольно долго — до 20 и более лет.
Питание преимущественно состоит из беспозвоночных, иногда дополняется амфибиями и маленькими рыбами. Кроме того, редко и в незначительном количестве принимается растительный корм, прежде всего семена.
Лопастная у́тка (лат. Biziura lobata) — водоплавающая птица семейства утиных, единственный вид в роде Biziura.
麝鴨（學名:Biziura lobata、英语：musk duck）是澳洲南部的一種硬尾水鴨，是麝鴨屬（英语：Biziura）唯一還存在的物種。麝鴨屬的另一個物種紐西蘭麝鴨（英语：New Zealand musk duck）（Biziura delautouri）曾存在於紐西蘭，但人們只能透過史前的亞化石知道它們的存在[2]。麝鴨得名於繁殖季時散發的特殊麝香味，廣泛分佈於墨累-達令流域、庫柏河（英语：Cooper Creek）流域與更南邊的西澳西南角、維多利亞省和塔斯馬尼亞島等地。
麝鴨（學名:Biziura lobata、英语：musk duck）是澳洲南部的一種硬尾水鴨，是麝鴨屬（英语：Biziura）唯一還存在的物種。麝鴨屬的另一個物種紐西蘭麝鴨（英语：New Zealand musk duck）（Biziura delautouri）曾存在於紐西蘭，但人們只能透過史前的亞化石知道它們的存在。麝鴨得名於繁殖季時散發的特殊麝香味，廣泛分佈於墨累-達令流域、庫柏河（英语：Cooper Creek）流域與更南邊的西澳西南角、維多利亞省和塔斯馬尼亞島等地。
保全状況評価 LEAST CONCERN
分類 界 : 動物界 Animalia 門 : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata 綱 : 鳥綱 Aves 目 : カモ目 Anseriformes 科 : カモ科 Anatidae 属 : ニオイガモ属Biziura 種 : ニオイガモ B. lobata 学名 Biziura lobataニオイガモ （匂鴨、学名:Biziura lobata）は、カモ目カモ科に分類される鳥類の一種である。
頭頂部は黒く、それ以外の体の上面は黒色に灰色の横縞が入る。体の下面は白色で、暗褐色の小さな斑が散らばる。嘴は黒色、足は灰色で、下嘴の下からのどに黒色の丸い袋がある。雌は雄と同じ体色だが、体格は半分程度である。
淡水の湖沼に生息する。通常、単独か番いで生活している。夜間に活動することが多い。繁殖期には独特の体臭を発する（これが、和名と英名の由来である）。また、雄はディスプレイ行為を行う。
食性は主に動物食。潜水をしながら、軟体動物、甲殻類、両生類、魚類などを捕食する。また、蓮の種子などの植物も食べる。
繁殖形態は卵生。番いの形態は乱婚型である。水辺の水草類や藪の中に営巣し、1腹1-3個の卵を産む。卵は他のカモ類に比べると大型である。孵化後、しばらくの間雌は雛を背中に乗せて運ぶ。また、食物を取って雛に与える。
この項目は、鳥類に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めています（ポータル鳥類 - PJ鳥類）。 
_female.jpg)
_female.jpg)
_female.jpg)
