dcsimg

Tipulidae ( 阿斯圖里亞斯語 )

由wikipedia AST提供
Tipulidae April 2008-2.jpg

Los tipúlidos (Tipulidae) son una familia de dípteros nematóceros del infraorden Tipulomorpha, conocíos comúnmente como típulas, mosques grulla, mosquitos xigantes o zancudos xigantes, anque nun son mosquitos o zancudos verdaderos porque son una familia puramente y non culícidos (Culicidae, los mosquitos verdaderos). Delles clasificaciones asitien a les subfamilies Limoniinae y Cylindrotominae en families separaes.[1] Tipulidae ye una de les families más grandes de dípteros, describiéndose a lo menos 4256 especies de tipúlidos (la mayoría pol especialista Charles Paul Alexander).[2]

Los adultos son delgaos, con pates bien llargues y fines; pueden midir de 2 a 60 mm de llargor (ensin cuntar les pates) anque les especies tropicales pueden ser entá más grandes, d'hasta 100 mm.

Contrariamente a una medrana estendida por ignorancia sobro los sos vezos, y que nun pica pa zucar sangre, sinón que delles especies depredan a los mosquitos auténticos. Quiciabes por eso, en dellos llugares como n'Asturies conózse-yos como "sacagüeyos".

Ecoloxía

Identificáronse los bárabos de namá'l 2% de les especies. Atopense nuna gran variedá de hábitats acuáticos, incluyendo llagunes hipersalinas, salines y d'agua duce. La mayoría aliméntense de productos de refugaya, son detritívoros. Delles especies alimentarse de bárabos de mosquitos.[3][4] Al ser bien resistentes a los plaguicidas, los bárabos de les especies que s'alimenten de raigaños pueden aportar a una plaga en dellos cultivos y nel verde.[5]

Según la ecoloxía de la especie en concretu, los adultos (imagos) viven en zones húmedes con temperatures nidies pel hibiernu, los bárabos de delles especies viven en poces salines de zones desérticas a temperatures per debaxo del puntu de conxelación. Los imagos aliméntense de néctar o a cencielles nun s'alimenten.[6] Les llargues pates paecen ser una adaptación pa posase nes fueyes de verde.

Munchos páxaros y munchos inseutos aliméntense de típulas. Munchos pexes y delles aves acuátiques aliméntense de los bárabos. Son vulnerables a infeiciones d'hongos. El pescadores suelen usar delles de los bárabos acuáticos como carnada.

Referencies

  1. Alexander C.P., Byers G.W. (1981) Tipulidae. in: McAlpine J.F. et al. (Ed.), Manual of Nearctic Diptera. Agriculture Canada, Ottawa, pp. 153–1902 ISBN 0-660-10731-7 pdf
  2. de Jong, H., et al. (2008). Global diversity of craneflies (Insecta, Diptera: Tipulidea or Tipulidae sensu lato) in freshwater.
  3. Crane Flies of Kentucky - University of Kentucky Entomology
  4. Carnegie museum
  5. Andrew Ward. Cricket's Strangest Matches. (1998 edición). Robson Books, London. p. 111.Andrew Ward. Cricket's Strangest Matches., 1998, Robson Books, London.
  6. Carnegie museum
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia AST

Tipulidae: Brief Summary ( 阿斯圖里亞斯語 )

由wikipedia AST提供
Tipulidae April 2008-2.jpg

Los tipúlidos (Tipulidae) son una familia de dípteros nematóceros del infraorden Tipulomorpha, conocíos comúnmente como típulas, mosques grulla, mosquitos xigantes o zancudos xigantes, anque nun son mosquitos o zancudos verdaderos porque son una familia puramente y non culícidos (Culicidae, los mosquitos verdaderos). Delles clasificaciones asitien a les subfamilies Limoniinae y Cylindrotominae en families separaes. Tipulidae ye una de les families más grandes de dípteros, describiéndose a lo menos 4256 especies de tipúlidos (la mayoría pol especialista Charles Paul Alexander).

Los adultos son delgaos, con pates bien llargues y fines; pueden midir de 2 a 60 mm de llargor (ensin cuntar les pates) anque les especies tropicales pueden ser entá más grandes, d'hasta 100 mm.

Contrariamente a una medrana estendida por ignorancia sobro los sos vezos, y que nun pica pa zucar sangre, sinón que delles especies depredan a los mosquitos auténticos. Quiciabes por eso, en dellos llugares como n'Asturies conózse-yos como "sacagüeyos".

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia AST

Uzunayaqlılar ( 亞塞拜然語 )

由wikipedia AZ提供

Uzunayaqlılar (lat. Tipulidae) – uzunbığlılar yarımdəstəsinə aid həşərat fəsiləsi.

Ümumi məlumat

İkiqanadlıların başqa fəsilələri ilə müqayisədə daha iri və qeyri_adi dərəcədə uzun, nazik, kövrək ayaqları olan həşəratlardır. Onların yalayıcı-sorucu ağız aparatı heyvanların və insanların dərisini deşməyə qabil deyil. Uzunayaqlıların sürfələri nəm torpağın üst qatında yaşayır. Bəziləri saprofit, digərləri isə fitofaq olub, bostan və başqa bitkilərin torpaqdakı kökünü gəmirməklə onlara ziyan vururlar. Onlar digər ikiqanadlılara nisbətən daha yavaş və ağır uçurlar. Adətən bir neçə metrdən uzağa uçmayaraq, yenidən aşağı enirlər. Talışda 8, Gəncə zonasında 23, Böyük Qafqazda 2 növü qeydə alınmışdır[1]. Naxçıvan Muxtar Respublikası faunasında 13 növü müəyyən edilmişdir[2].

Təsnifatı

  • Ctenophorinae Kertezs, 1902
  • Dolichopezinae Kertezs, 1902
  • Tipulinae Latreille, 1802

İstinadlar

  1. Azərbaycanın heyvanlar aləmi. II cild. Buğumayaqlılar tipi. Bakı: Elm, 2004, (388 s.) səh. 336-337.
  2. Bayramov A.B., Məhərrəmov M.M., Məmmədov İ.B. və başqaları. Naxçıvan Muxtar Respublikasının onurğasızlar faunasının taksonomik spektri. Naxçıvan: Əcəmi, 2014, (320 s.) səh. 184.

Mənbə

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia AZ

Uzunayaqlılar: Brief Summary ( 亞塞拜然語 )

由wikipedia AZ提供

Uzunayaqlılar (lat. Tipulidae) – uzunbığlılar yarımdəstəsinə aid həşərat fəsiləsi.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia AZ

Bleiz-gouel-Mikael ( 布列塔尼語 )

由wikipedia BR提供


Ar bleizi-gouel-Mikael, pe Treid-hir, eo an amprevaned dinoaz a ya d'ober ar c'herentiad Tipulidae.

Hir ha bresk eo o favioù, berr o zastornelloù hag amparfal o nij evit ar re vrasañ.

An ûioù a vez dozvet war al luzern, ar melchon... Al larvennoù a vev en douar fresk, e-touez an delioù marv, er c'hoad bruket pe en dour. Larvennoù an eil remziad a dremen ar goañv en douar diouzh an deiz hag o krignat plant diouzh an noz.

An imagoed a zeu war-wel e miz Ebrel ha Mae. An eil remziad a nij war-dro miz Eost, miz Gwengolo.

Bihanoc'h eo ar pared evit ar parezed. Nijal a reont pa eo sioul an amzer a-raok ar c'huzh-heol ha diouzh ar beure.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia BR

Tipúlids ( 加泰隆語 )

由wikipedia CA提供
 src=
Tòrax d'una típula.
 src=
Cap d'una típula.
 src=
Detall de la mida proporcional.
 src=
Larva de tipúlid.

Els tipúlids (Tipulidae) són una família de dípters nematòcers l'infraordre dels tipulomorfs. És una de les famílies més grans de dípters i segons les darreres estimacions conté 39 gèneres i 4415 espècies.[1]

Els adults són prims, amb potes molt llargues i fines; poden mesurar de 2 a 60 mm de longitud (sense comptar les potes) tot i que les espècies tropicals poden ser encara més grans, de fins a 100 mm.

Contràriament a un temor estès per ignorància sobre els seus hàbits, no només no piquen per succionar sang, sinó que algunes espècies depreden els mosquits picadors.

Característiques

Són insectes d'aparença delicada, prims, de potes molt fines i llargues. Solen mantenir les ales obertes quan estan en repòs la qual cosa fa fàcil veure els grans halteris o balancins. Tenen un parell de grans ulls compostos al cap. Les peces bucals són allargades donant-li un aspecte de musell i no serveixen per picar. En contrast amb la majoria dels dípters no són bons voladors i són fàcils d'atrapar. També és fàcil que perdin alguna de les seves delicades potes en el moment de ser atrapats; això potser els confereix alguna defensa en front dels predadors. Hi ha gran variació en la seva de mida; les espècies de climes temperats mesuren 2 a 60 mm, però algunes típules de climes tropicals assoleixen als 100 mm. També hi ha algunes espècies molt petites que es poden confondre amb mosquits; la major diferència és la forma en V del seu tòrax. A diferència dels mosquits no tenen peces bucals adaptades a picar i no s'alimenten de sang. Les seves ales no tenen les escates característiques dels veritables mosquits.

L'abdomen de les femelles és més voluminós que el dels mascles perquè conté els ous. A més, l'abdomen de la femella acaba en un ovipositor prim que pot semblar un agulló però no ho és en absolut. Algunes espècies s'alimenten de mosquits; la gent que els mata per por i ignorància ajuden a proliferar l'abundància de mosquits, que sí que són perjudicials per a la salut. Les larves tenen una càpsula cefàlica característica i els segments abdominals sovint tenen prolongacions carnoses, gairebé com tentacles, que envolten els espiracles o orificis respiratoris.

Història natural

S'han identificat les larves de només el 2% de les espècies. Es troben en una gran varietat d'hàbitats aquàtics, incloent llacunes hipersalines, i terrestres. La majoria s'alimenta de productes de rebuig, són detritívors. Algunes espècies s'alimenten de larves de mosquits.[2][3] En ser molt resistents als plaguicides, les larves de les espècies que s'alimenten d'arrels poden arribar a ser una plaga en alguns cultius i en la gespa.[4]

Els adults (imagos) viuen en zones humides amb temperatures suaus a l'hivern, les larves d'algunes espècies viuen en basses salines de zones desèrtiques a temperatures per sota del punt de congelació. Els imagos s'alimenten de nèctar o simplement no s'alimenten.[3] Les llargues potes semblen ser una adaptació per a posar-se en les fulles de gespa.

Molts ocells i molts insectes s'alimenten de tipúlids. Molts peixos i algunes aus aquàtiques s'alimenten de les larves. Els pescadors solen usar algunes de les larves aquàtiques com carnada.

Taxonomia

Algunes classificacions col·loquen a les subfamílies Limoniinae i Cylindrotominae en famílies separades.

Referències

En altres projectes de Wikimedia:
Commons
Commons Modifica l'enllaç a Wikidata
Viquiespècies
Viquiespècies
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autors i editors de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia CA

Tipúlids: Brief Summary ( 加泰隆語 )

由wikipedia CA提供
 src= Tòrax d'una típula.  src= Cap d'una típula.  src= Detall de la mida proporcional.  src= Larva de tipúlid.

Els tipúlids (Tipulidae) són una família de dípters nematòcers l'infraordre dels tipulomorfs. És una de les famílies més grans de dípters i segons les darreres estimacions conté 39 gèneres i 4415 espècies.

Els adults són prims, amb potes molt llargues i fines; poden mesurar de 2 a 60 mm de longitud (sense comptar les potes) tot i que les espècies tropicals poden ser encara més grans, de fins a 100 mm.

Contràriament a un temor estès per ignorància sobre els seus hàbits, no només no piquen per succionar sang, sinó que algunes espècies depreden els mosquits picadors.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autors i editors de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia CA

Stankelben ( 丹麥語 )

由wikipedia DA提供
Disambig bordered fade.svg For alternative betydninger, se Stankelben (flertydig). (Se også artikler, som begynder med Stankelben)

Stankelben (Tipulidae) er en familie af insekter i ordenen tovinger (Diptera). De ligner store myg med lange ben og lange smalle vinger. De lever i fugtige områder, både i og uden for skov. I Danmark er registreret 85 forskellige arter af stankelben.[1] De fleste stankelben tager så vidt vides ikke næring til sig som voksne - nogle søger dog til blomster.

Æglægning

Hunnen har et læggerør, der er specialiseret til at lægge æg i forskellige medier. Det kan være i fugtig jord, rådne blade i vand, i algebevoksninger på sten eller under bark. Om sommeren kan man ofte se hunner flyve hoppende omkring i græsset. Ved hvert hop nedbores læggerøret i den fugtige jord og et æg lægges.

Planteskade

Stankelbenets larver kan i stort antal ødelægge plantevækst på våde arealer (fortrinsvis græsarealer og korn). Desuden kan fugle ødelægge græsplæner og golfbaner i deres søgen efter larverne.

Billeder

Kilder/Henvisninger

  1. ^ www.allearter.dk: Familien Tipulidae. Hentet 29. juli 2015.
  • Hans Hvass (red.) Danmarks Dyreverden, bind 2, Hvirvelløse dyr, side 213-214. 2. udgave, Rosenkilde og Bagger 1978. ISBN 87-423-0076-2.
Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har medier relateret til:
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia-forfattere og redaktører
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia DA

Stankelben: Brief Summary ( 丹麥語 )

由wikipedia DA提供
Disambig bordered fade.svg For alternative betydninger, se Stankelben (flertydig). (Se også artikler, som begynder med Stankelben)

Stankelben (Tipulidae) er en familie af insekter i ordenen tovinger (Diptera). De ligner store myg med lange ben og lange smalle vinger. De lever i fugtige områder, både i og uden for skov. I Danmark er registreret 85 forskellige arter af stankelben. De fleste stankelben tager så vidt vides ikke næring til sig som voksne - nogle søger dog til blomster.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia-forfattere og redaktører
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia DA

Schnaken ( 德語 )

由wikipedia DE提供
 src=
Dieser Artikel behandelt nur Schnaken im zoologischen Sinn (Tipulidae), die allesamt nicht stechen können. In Teilen Süddeutschlands und der Schweiz werden alle Arten von Stechmücken als Schnaken bezeichnet. Regional ist der Begriff Schnake auch die Bezeichnung für Ringelnatter.[1]

Die Schnaken (Tipulidae) sind eine Familie in der Ordnung der Zweiflügler (Diptera). Innerhalb dieser werden sie normalerweise den Mücken (Nematocera) zugeordnet, obwohl ihre exakte Position im System bislang nicht geklärt ist. Eindeutig erscheint aber eine Zusammengehörigkeit der Überfamilie Tipuloidea. Die übrigen dorthin gehörigen Familien wurden traditionell als Unterfamilien der Schnaken betrachtet und erst spät abgetrennt.

Weitere Trivialnamen

Regional werden Schnaken auch als Bachmücken, Pferdemücken, Averlaker, Langbeinmücken, Schneider, Keilhacken, Mückenhengste, Hexen, Schuster, Schnegger, Slak, Schnok, Amel, Emel, Purks, Pock(s), Hemel, Fräter, Sappen oder Kothammel bezeichnet.[2] In Bayerisch-Schwaben sind sie auch als Habergaukler oder Habergock(e)l bekannt.[3]

Bei einigen der Trivialnamen dieser Insekten handelt es sich offenbar um Verwechslungen mit den zu den Spinnentieren gehörenden Weberknechten, die regional ebenfalls als Schneider, Schuster, Tod oder Kanker bezeichnet werden. Auch die aus dem Englischen stammende Bezeichnung „daddy long-legs“ taucht zuweilen in der deutschen Bezeichnung für Schnaken auf als „Meister Langbein“ oder „Opa Langbein“. Dabei ist interessant, dass „daddy long-legs“ in Großbritannien meist Schnaken sind, in den Vereinigten Staaten Weberknechte und in Australien Große Zitterspinnen. Mancherorts wird irrtümlicherweise auch der Begriff Siebenstecher auf Schnaken angewendet, obwohl dieser im Volksmund ursprünglich die ebenfalls nicht zum Stechen befähigten Libellen bezeichnet. Die Bezeichnung als Mückenhengste und ähnliches hängt mit dem Irrglauben zusammen, es handle sich bei Schnaken um die Männchen der Stechmücken.

Merkmale

Weltweit sind etwa 4000 Arten der Schnaken bekannt, davon etwa 140 in Deutschland. Sie stellen die größten Vertreter der Mücken dar und können eine maximale Größe von fast 40 Millimeter Körperlänge und über 50 Millimeter Flügelspannweite erreichen (Tipula maxima).

Die Schnaken besitzen trotz ihrer Größe einen sehr schlanken Körper und schmale Flügel. Der Körper ist meistens grau bis braun, bei einigen Gattungen auch gelb gezeichnet (Krähenschnaken (Nephrotoma)) oder schwarz-gelb beziehungsweise schwarz-rot (Kammschnaken (Ctenophora)).

Die Flügel sind sehr häufig schwarz gefleckt und sie werden in Ruhe meistens schräg nach hinten gehalten. Wie bei allen Zweiflüglern sind die Hinterflügel zu Schwingkölbchen (Halteren) umgewandelt. Bei einigen Arten sind auch die Vorderflügel verkümmert.

Auffällig sind die langen Beine, die häufig mit Sollbruchstellen versehen sind und entsprechend schnell abbrechen. Die Antennen sind bei den Arten verschieden ausgebildet und bestehen aus einer bei Unterfamilien oder Gattungen unterschiedlichen Anzahl von Antennengliedern.

Der Kopf ist nach vorn ausgezogen, wobei die Mundwerkzeuge sehr weich sind und nur zur Aufnahme von Flüssigkeiten befähigen. Das Hinterende ist deutlich verdickt und trägt beim Männchen Zangen und beim Weibchen einen Eierleger (Ovipositor), gebildet aus den Hinterleibsanhängen (Cerci).

Lebensweise

Besonders gegen Abend bilden die Schnaken häufig kleine Schwärme, die wahrscheinlich der Partnerfindung dienen. Dabei fliegen die verschiedenen Arten zu sehr unterschiedlichen Jahreszeiten. Die Kohlschnake (Tipula oleracea) etwa fliegt von April bis in den Juni und in einer zweiten Generation vom August bis in den Oktober.

Die Wiesenschnake (Tipula paludosa) fliegt nur im August und September und die Art Tipula czizeki tritt nur im Oktober und November auf. Wahrscheinlich stellt dieses unterschiedliche zeitliche Vorkommen einen Arttrennungsmechanismus dar, da eine Verpaarung der Kohlschnake mit Tipula czizeki zumindest im Labor möglich ist.

Ernährung

Schnaken ernähren sich von freiliegenden Säften wie Wasser und Nektar. Andere Nahrung können sie durch ihre Mundwerkzeuge nicht aufnehmen.[4] Die verbreitete Annahme, dass Schnaken den Menschen „stechen“, ist bereits dadurch widerlegt, dass die Mundwerkzeuge der Schnaken die menschliche Haut nicht durchdringen können.

Fortpflanzung

Paarung

Die Paarung der Schnaken findet in der Regel ziemlich direkt nach dem Schlupf aus der Puppenhülle statt. Bei manchen Arten wird das Weibchen dabei regelrecht schon erwartet, die Erkennungsmechanismen dafür sind allerdings nicht bekannt. Bei der Kohlschnake beginnt das Paarungsspiel mit einem eher zufällig wirkenden Berühren der Beine, woraufhin das Männchen das berührte Bein festhält. Ein paarungsbereites Weibchen hebt daraufhin seine Beine und induziert damit einen Aufstieg des Männchens. Ist das Weibchen nicht bereit zur Paarung, tut es das nicht, und das Männchen entfernt sich. Das Männchen drückt die angehobenen Beine des Weibchens herunter und beleckt dann den Kopf der Partnerin, danach rutscht es nach hinten und beginnt mit der Kopulation. Wird ein solches Paar während der etwa 1,5-minütigen Paarung gestört, fliegt es auf und bleibt dabei in der Kopulationshaltung.

Eiablage

Die Eiablage erfolgt bald nach der Kopulation durch Einschieben des Legebohrers meist in feuchten Boden, auf Wiesen, in Gewässernähe, bisweilen direkt in den Gewässerschlamm oder auch in moderndes Holz (Ctenophora). Typischerweise fliegt dabei das Weibchen dicht über dem Boden auf der Suche nach einer geeigneten Ablagestelle und sticht an dieser mit ihrem Legebohrer ein. Bei einigen Arten (etwa Tipula scripta und Tipula hortorum) gräbt das Weibchen eine kleine Aushöhlung in den Boden. Danach legt es die Eier ab. Bei manchen Arten produzieren die Weibchen mehrere hundert Eier.

Larvalentwicklung

Aus den Eiern schlüpfen walzenförmige, meist graue Larven ohne Beine oder andere füßchenartige Fortbewegungsorgane. Anders als die Maden der Fliegen besitzen die Larven der Schnaken eine Kopfkapsel, diese ist jedoch (im Gegensatz zu der einer Mücke) hinten nur unvollständig geschlossen (hemicephal). Ein auffälliges Merkmal der Larven sind die beiden hintersten Tracheenöffnungen (Stigmen), die von einem dunklen Feld und sechs artspezifisch angeordneten Fortsätzen umrundet werden. Diese erinnern in der Draufsicht an ein Gesicht und werden deshalb volkstümlich als Teufelsfratze oder Teufelsmaske bezeichnet. Bei wasserlebenden Schnakenlarven werden diese Fortsätze beim Untertauchen zusammengelegt und halten dadurch eine Luftblase, die der Atmung unter Wasser dient. Des Weiteren besitzen die Larven neben dem After so genannte Analpapillen, die ausstülpbar sind und der Osmoregulation dienen.

Die Mandibeln der Larven sind kräftig und zerkleinern zerfallendes und frisches pflanzliches (selten tierisches) Material. Die Larven spielen eine wichtige Rolle für das Aufarbeiten von Laub und Nadeln, von morschem Holz in feuchten bis nassen Böden oder in Süßwasser. Wenige Arten leben auch im Meer- oder Brackwasser. So leben die ausgewachsenen, etwa fünf Zentimeter langen Larven von Tipula maxima in Waldbächen und verzehren Falllaub. Hilfe beim Aufarbeiten der schwer verdaulichen cellulosereichen Nahrung bieten als Gärkammern funktionierende und mit Bakterien gefüllte Darmanhänge.

Nach vier Larvenstadien verpuppen sich diese, wobei eine Puppe mit kleinen Hörnchen im Brustbereich (Prothorakalhörnchen) als Atmungsorgane gebildet wird. Der Körper ist mit Dornen besetzt und die Puppe ist beweglich. Die Verpuppung erfolgt meist im Boden oder in morschem Holz. Bei einigen Arten überwintert die Puppe, bei anderen kommen zwei Generationen pro Jahr vor.

Schadwirkung

Neben der oben erwähnten nützlichen Funktion können die Larven der Schnaken bei Massenauftreten auch schädlich sein und vor allem in Anpflanzungen von Gemüsepflanzen einen beträchtlichen Schaden anrichten. Im Extremfall können bis zu 400 Larven pro Quadratmeter im Boden leben und dort durch Wurzelfraß sowie durch nächtlichen Oberflächenfraß die Pflanzungen zerstören. Zu den besonders schädlichen Arten zählen dabei die Wiesenschnake (Tipula paludosa), die Kohlschnake (T. oleracea), T. czizeki und verschiedene Nephrotoma-Arten, die hauptsächlich im Wald an Jungpflanzen fressen.

Systematik

Die Schnaken werden gemeinhin zu den Mücken (Nematocera) gezählt, diese Zuordnung ist jedoch umstritten. Über die genaue Position der Schnaken innerhalb der Zweiflügler ist man sich derzeit nicht einig. Die Familien der Stelzmücken (Limoniidae) und der Moosmücken (Cylindrotomidae) werden häufig als Unterfamilien der Schnaken angesehen.

Die etwa 140 in Deutschland heimischen Arten werden gemeinhin in drei Unterfamilien mit mehreren Gattungen verteilt.

In Europa kommen folgende Arten vor:[5]

Galerie

Fossile Belege

Schnaken sind aus verschiedenen kreidezeitlichen und tertiären Bernsteinlagerstätten bekannt, allerdings nirgends häufig. Die ältesten Belege stammen aus Libanon-Bernstein (Unterkreide, ca. 130 Mio. Jahre), die jüngsten aus Dominikanischem Bernstein (überwiegend Miozän, 15 bis 40 Mio. Jahre). Aus Baltischem Bernstein sind, trotz ihrer vergleichsweise geringen Häufigkeit, Vertreter aus mehr als 30 Gattungen beschrieben, von denen einige noch heute existieren, die ihr Verbreitungsgebiet zumeist in der Holarktis haben.[6][7]

Literatur

Quellen

  1. László Gozmány: Vocabularium nominum animalium europae septem linguis redactum. Latina, Germanica, Anglica, Gallica, Hungarica, Hispanica, Russica. Band I. Akadémiai Kiadó, Budapest 1979, ISBN 963-05-1381-1. S. 693 Eintrag 7550 Natrix natrix.
  2. László Gozmány: Vocabularium nominum animalium europae septem linguis redactum. Latina, Germanica, Anglica, Gallica, Hungarica, Hispanica, Russica. Band I. Akadémiai Kiadó, Budapest 1979, ISBN 963-05-1381-1. S. 1049 Eintrag 11340 TIPULIDAE.
  3. Daddy Langbein - Bobingen. Abgerufen am 9. Juli 2020.
  4. "Schnaken" und Schnaken (Tipulidae). KABS e.V. - Biologische Stechmückenbekämpfung am Oberrhein. 14. Juli 2020. Abgerufen am 14. Mai 2021.
  5. Tipulidae bei Fauna Europaea. Abgerufen am 19. Juli 2011
  6. George O. Poinar: Life in Amber. Stanford University Press, Stanford 1992, ISBN 0-8047-2001-0.
  7. Wolfgang Weitschat, Wilfried Wichard: Atlas der Pflanzen und Tiere im Baltischen Bernstein. Pfeil, München 1998, ISBN 3-931516-45-8.

Weblinks

 src=
– Sammlung von Bildern, Videos und Audiodateien
 src=Wiktionary: Schnake – Bedeutungserklärungen, Wortherkunft, Synonyme, Übersetzungen
 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia DE

Schnaken: Brief Summary ( 德語 )

由wikipedia DE提供
 src= Dieser Artikel behandelt nur Schnaken im zoologischen Sinn (Tipulidae), die allesamt nicht stechen können. In Teilen Süddeutschlands und der Schweiz werden alle Arten von Stechmücken als Schnaken bezeichnet. Regional ist der Begriff Schnake auch die Bezeichnung für Ringelnatter.

Die Schnaken (Tipulidae) sind eine Familie in der Ordnung der Zweiflügler (Diptera). Innerhalb dieser werden sie normalerweise den Mücken (Nematocera) zugeordnet, obwohl ihre exakte Position im System bislang nicht geklärt ist. Eindeutig erscheint aber eine Zusammengehörigkeit der Überfamilie Tipuloidea. Die übrigen dorthin gehörigen Familien wurden traditionell als Unterfamilien der Schnaken betrachtet und erst spät abgetrennt.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia DE

Langbeenmuggen ( 低地德語 )

由wikipedia emerging languages提供

De Langbeenmuggen (Tipulidae), ok langbeent Müggen, Snieders oder Schoosters nömmt, sünd en Familie mank de Ornen vun de Tweeflunken (Diptera). Normolerwiese weert se dor to de Muggen (Nematocera) mit rekent. Dor höört se mit to de Insekten to, wieldes de annern Deerter, de in Düütschland ok „Schoosters“ oder „Snieders“ nömmt weert, nich Insekten, man Spinnen sünd.

Kennteken

Up de ganze Welt gifft dat bi 4.000 Aarden mank de Langbeenmuggen. Bi 140 vun jem leevt ok in Düütschland. Dor hannelt sik dat um de gröttsten Muggen bi. Se könnt bit hen to meist 40 mm lang weern un de Flunken könnt se bit hen to mehr as 50 mm wiet ut’neen spannen (Tipula maxima).

Dat Lief is slank un de Flunken sünd small. Dat Lief is meist grau bit bruun, dat gifft ok Aarden, dor sitt dor (swatt-)geel oder (swatt-)rood mit in (Nephrotoma un Ctenophora). Up de Flunken sünd faken swatte Plackens to sehn. Wenn se roht, weert de Flunken schraag na achtern stellt. As bi all Tweeflunken sünd de Achterflunken (bi de wecken Aarden ok de Vörflunken) verkümmert.

Upfallen doot de langen Been, wo faken Stellen in anleggt sünd, de bi Gefohr dörbreken schöllt. Dat doot se denn ok fix. De Föhlspriete verscheelt sik bi de allerhand Unnerfamilien un Geslechter sunnerlich nah de Tahl vun Le’e. De Kopp is na vörn hen uttrocken. Siene Mundwarktüge sünd bannig week. Dor könnt de Deerter bloß man Fleetstoffe mit upnehmen. Dat Achterenne is düütlich dicker. Bi de Heken sitt dor Tangen in un bi de Seken dat Eierrohr (Ovipositor).

Wie de Langbeenmuggen leven doot

Sunnerlich to’n Avend finnt sik de Langbeenmuggen in lüttje Swarms tohopen. Wohrschienlich wüllt se dor Partners in finnen. De verscheden Aarden sünd to ganz verscheden Johrtieden unnerwegens.

Wat se freten doot

Langbeenmuggen freet bloß man Fleetstoffe, as Water un Nektar. Anner Freten könnt se dör ehre Mundwarktüge nich upnehmen.[1] Wenn Lüde faken denkt, Langbeenmuggen „steekt“, denn so is dat verkehrt: Ehre Mundwarktüge könnt dör de minschliche Huud gornich dörkamen.

Schaden

Anners sütt dat mit de Budden ut: Wenn se in Masse uptreden doot, könnt se sunnerlich bi Grööntüüch allerhand Schaden doon. Wenn dat dicke kummt, könnt bit hen to 400 Budden in een m² Eer sitten un de Wuddeln – un in’e Nacht ok de Planten over de Eer – tweimaken. Sunnerlich schäädlich sünd dor de Wischenmugge (Tipula paludosa), de Kohlmugge (T. oleracea), T. czizeki un allerhand Nephrotoma-Aarden bi. In de wecken plattdüütschen Dialekte heet düsse Budden Emels.

Systematik

De Langbeenmuggen weert meist to de Muggen (Nematocera) mit torekent, man hüdigendags gifft dat dor bi de Forschers Striet um. Se könnt sik dor nich over eens weern, wo de Langbeenmuggen binnen de Tweeflunken nu akraat henhöört. Normolerwiese weert de bi 140 Aarden, de dat in Düütschland gifft, in dree Unnerfamilien un en Reeg vun Geslechter updeelt.

Galerie

Literatur

  • Klaus Honomichl, Heiko Bellmann: Biologie und Ökologie der Insekten. Fischer, Stuttgart 1996, ISBN 3-437-25020-5 (CD-ROM).
  • Werner Jacobs, Maximilian Renner, Klaus Honomichl: Biologie und Ökologie der Insekten. 3. Uplage. Fischer, Stuttgart 1998, ISBN 3-8274-0799-0.
  • Michael Chinery: Pareys Buch der Insekten. Kosmos, Stuttgart 2004, ISBN 3-440-09969-5.

Borns

  1. insektoid.info: [1], toletzt afropen: 13. Februar 2011

Weblenken

Commons-logo.svg . Mehr Biller, Videos oder Audiodateien to’t Thema gifft dat bi Wikimedia Commons.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Langbeenmuggen: Brief Summary ( 低地德語 )

由wikipedia emerging languages提供

De Langbeenmuggen (Tipulidae), ok langbeent Müggen, Snieders oder Schoosters nömmt, sünd en Familie mank de Ornen vun de Tweeflunken (Diptera). Normolerwiese weert se dor to de Muggen (Nematocera) mit rekent. Dor höört se mit to de Insekten to, wieldes de annern Deerter, de in Düütschland ok „Schoosters“ oder „Snieders“ nömmt weert, nich Insekten, man Spinnen sünd.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Snàthad an duine mhairbh ( 蘇格蘭蓋爾語 )

由wikipedia emerging languages提供
 src=
Snàthad an duine mhairbh

Tha breabadair neo snàthad an duine mhairbh na sheòrsa fhrìde le casan fada caola oirre. Tha an t-ainm toranach neo storanach air an fheadhainn òga.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Ùghdaran agus luchd-deasachaidh Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Tipulo ( 伊多語 )

由wikipedia emerging languages提供
CraneFly.jpg

Tipulo esas insekto qua similesas giganta (longa temperala klimato 60 mm e tropikala 100 mm) moskito ma ne stekas.

Tipulidae Luc Viatour.jpg
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Узун буттар ( 吉爾吉斯語 )

由wikipedia emerging languages提供
 src=
Nephrotoma guestfalica.

Узун буттар (лат. Tipulidae) — чиркейлердин бир тукуму, буларга зыянкеч узун бут, огороддун узун буту (Tipula paludosa), сары желим кирет.

Колдонулган адабияттар

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia жазуучу жана редактор
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Узун буттар: Brief Summary ( 吉爾吉斯語 )

由wikipedia emerging languages提供
 src= Nephrotoma guestfalica.

Узун буттар (лат. Tipulidae) — чиркейлердин бир тукуму, буларга зыянкеч узун бут, огороддун узун буту (Tipula paludosa), сары желим кирет.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia жазуучу жана редактор
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Crane fly ( 英語 )

由wikipedia EN提供

A crane fly is any member of the insect family Tipulidae. Cylindrotominae, Limoniinae, and Pediciinae have been ranked as subfamilies of Tipulidae by most authors,[1] though occasionally elevated to family rank. In the most recent classifications, only Pediciidae is now ranked as a separate family, due to considerations of paraphyly.[2] In colloquial speech, crane flies are known as mosquito hawks or "skeeter-eaters", though they do not actually prey on adult mosquitos or other insects.[3][4] They are also sometimes called "daddy longlegs", a name which is also used for arachnids of the family Pholcidae and the order Opiliones. The larvae of crane flies are known commonly as leatherjackets.[3]

Crown group crane flies have existed since at least the Barremian stage of the Early Cretaceous[5] and are found worldwide, though individual species usually have limited ranges. They are most diverse in the tropics but are also common in northern latitudes and high elevations.[6]

Tipulidae is one of the largest groups of flies, including over 15,000 species and subspecies in 525 genera and subgenera.[7] Most crane flies were described by the entomologist Charles Paul Alexander, a fly specialist, in over 1000 research publications.[8]

Description

Head of a Tipula sp.

Summary

An adult crane fly, resembling an oversized male mosquito, typically has a slender body and stilt-like legs that are deciduous, easily coming off the body. The wingspan is generally about 1.0 to 6.5 cm (12 to 2+12 in), though some species of Holorusia can reach 11 cm (4+14 in).[9] The antennae have up to 19 segments.[3] It is also characterized by a V-shaped suture or groove on the back of the thorax (mesonotum) and by its wing venation.[6] The rostrum is long and in some species as long as the head and thorax together.[7]

Formal

Wing of a Crane Fly

Tipulidae are medium to large-sized flies (7–35 mm, 141+12 in) with elongated legs, wings, and abdomen. Their colour is yellow, brown or grey. Ocelli are absent. The rostrum (a snout) is short to very short with a beak-like point called the nasus (rarely absent). The apical segment of the maxillary palpi is flagelliform and much longer than the subapical segment. The antennae have 13 segments (exceptionally 14–19). These are whorled, serrate, or ctenidial. There is a distinct V-shaped suture between the mesonotal prescutum and scutum (near the level of the wing bases). The wings are monochromatic, longitudinally striped or marbled. In females the wings are sometimes rudimentary. The sub-costal vein (Sc) joins through Sc2 with the radial vein, Sc1 is at most a short stump. There are four, rarely (when R2 is reduced) three branches of the radial vein merging into the alar margin. The discoidal wing cell is usually present. The wing has two anal veins. Sternite 9 of the male genitalia has, with few exceptions, two pairs of appendages. Sometimes appendages are also present on sternite 8. The female ovipositor has sclerotized valves and the cerci have a smooth or dentate lower margin. The valves are sometimes modified into thick bristles or short teeth.

Tipulinae
Dolichopezinae

The larva is elongated, usually cylindrical. The posterior two-thirds of the head capsule is enclosed or retracted within the prothoracic segment. The larva is metapneustic (with only one pair of spiracles, these on the anal segment of the abdomen), but often with vestigial lateral spiracles (rarely apneustic). The head capsule is sclerotized anteriorly and deeply incised ventrally and often dorsolaterally. The mandibles are opposed and move in the horizontal or oblique plane. The abdominal segments have transverse creeping welts. The terminal segments of the abdomen are glabrous, often partially sclerotized and bearing posterior spiracles. The spiracular disc is usually surrounded by lobe-like projections and anal papillae or lobes.

Biology

A pair of crane flies (Tipulidae) mating
Crane fly exiting pupa

The adult female usually contains mature eggs as she emerges from her pupa, and often mates immediately if a male is available. Males also search for females by walking or flying. Copulation takes a few minutes to hours and may be accomplished in flight. Adults have a lifespan of 10 to 15 days.[10] The female immediately oviposits, usually in wet soil or mats of algae. Some lay eggs on the surface of a water body or in dry soils, and some reportedly simply drop them in flight. Most crane fly eggs are black in color. They often have a filament, which may help anchor the egg in wet or aquatic environments.[8]

Crane fly larvae (leatherjackets) have been observed in many habitat types on dry land and in water,[8] including marine, brackish, and fresh water.[7] They are cylindrical in shape, but taper toward the front end, and the head capsule is often retracted into the thorax. The abdomen may be smooth, lined with hairs, or studded with projections or welt-like spots. Projections may occur around the spiracles.[7] Larvae may eat algae, microflora, and living or decomposing plant matter, including wood. Some are predatory.[6][8]

Ecology

The thorax of a crane fly

Larval habitats include all kinds of freshwater, semiaquatic environments. Some Tipulinae, including Dolichopeza, are found in moist to wet cushions of mosses or liverworts. Ctenophora species are found in decaying wood or sodden logs. Nephrotoma and Tipula larvae are found in dry soils of pasturelands, lawns, and steppe. Tipulidae larvae are also found in rich organic earth and mud, in wet spots in woods where the humus is saturated, in leaf litter or mud, decaying plant materials, or fruits in various stages of putrefaction.

Larvae can be important in the soil ecosystem, because they process organic material and increase microbial activity.[8] Larvae and adults are also valuable prey items for many animals, including insects, spiders, fish, amphibians, birds, and mammals.[7]

Adult crane flies may be used for transport by aquatic species of the mite family Ascidae. This is known as phoresis.[11]

Pest status

The European crane fly, Tipula paludosa and the marsh crane fly T. oleracea are agricultural pests in Europe. Crane fly larvae of economic importance live in the top layers of soil where they feed on the roots, root hairs, crown, and sometimes the leaves of crops, stunting their growth or killing the plants. They are pests on a variety of commodities. Since the late 1900s, T. paludosa and T. oleracea have become invasive in the United States.[12][13][14] The larvae have been observed on many crops, including vegetables, fruits, cereals, pasture, lawn grasses, and ornamental plants.

In 1935, Lord's Cricket Ground in London was among venues affected by leatherjackets. Several thousand were collected by ground staff and burned, because they caused bald patches on the pitch and the pitch took unaccustomed spin for much of the season.[15]

Phylogenetics

The phylogenetic position of the Tipulidae remains uncertain. The classical viewpoint that they are an early branch of Diptera[16][17]—perhaps (with the Trichoceridae) the sister group of all other Diptera—is giving way to modern views that they are more highly derived.[18] This is thanks to evidence from molecular studies, which is consistent with the more derived larval characters similar to those of 'higher' Diptera.[19] The Pediciidae and Tipulidae are sister groups (the "limoniids" are a paraphyletic clade).[2] Specifically, Limoniinae has recently been treated by numerous authors at the rank of family, but subsequent phylogenetic analyses revealed that the remaining groups of tipulids render the group paraphyletic.[2] The Cylindrotominae appear to be a relict group that was much better represented in the Tertiary.[20] Tipulidae probably evolved from ancestors in the Upper Jurassic, the Architipulidae, and representatives of the Limoniinae are known from the Upper Triassic.

Genera

Global diversity of Tipulidae. The figures show the number of tipulid species in each zone.

Common names

Numerous other common names have been applied to the crane fly. Many of the names are more or less regional in the U.S., including mosquito hawk, mosquito eater, gallinipper, and gollywhopper.[21] They are also known as "daddy longlegs" in English-speaking countries outside of the U.S.,[3] not to be confused with the U.S. usages of "daddy long legs" that refer to either arachnids of the order Opiliones or the family Pholcidae. The larvae of crane flies are known commonly as leatherjackets.[3]

They are also known as Jenny long legs in Scotland.[22] In Ireland they are also known as Skinny Philip, and as Pilib an Gheataire in Gaelic (Gaeilge).[22]

Misconceptions

There is an enduring urban legend that crane flies are the most venomous insects in the world, but have no ability to administer the venom; this is not true.[23] The myth likely arose due to their being confused with the cellar spider as they are also informally called "daddy longlegs", and although the arachnid does possess venom, it is not especially potent.[24]

Despite widely held beliefs that adult crane flies (or "mosquito hawks") prey on mosquito populations, the adult crane fly is anatomically incapable of killing or consuming other insects.[25] Although the adults of some species may feed on nectar, the adults of many species have such short lifespans that they do not eat at all.[26]

See also

References

  1. ^ Alexander C.P., Byers G.W. (1981) Tipulidae. in: McAlpine J.F. et al. (Ed.), Manual of Nearctic Diptera. Agriculture Canada, Ottawa, pp. 153–1902 ISBN 0-660-10731-7 pdf Archived 2013-12-01 at the Wayback Machine download manual
  2. ^ a b c Petersen, Matthew J.; Bertone, Matthew A.; Wiegmann, Brian M.; Courtney, Gregory W. (2010). "Phylogenetic synthesis of morphological and molecular data reveals new insights into the higher-level classification of Tipuloidea (Diptera)". Systematic Entomology. 35 (3): 526–545. doi:10.1111/j.1365-3113.2010.00524.x. S2CID 86724439.
  3. ^ a b c d e Watson, L. and M. J. Dallwitz. 2003 onwards. Tipulidae. British Insects: The Families of Diptera. Version: 1 January 2012.
  4. ^ "Do Mosquito Hawks Eat Mosquitoes?". endmosquitoes.com. Retrieved 29 August 2019.
  5. ^ Ribeiro, Guilherme C.; Lukashevich, Elena D. (2014-01-08). "New Leptotarsus from the Early Cretaceous of Brazil and Spain: the oldest members of the family Tipulidae (Diptera)". Zootaxa. 3753 (4): 347–363. doi:10.11646/zootaxa.3753.4.4. ISSN 1175-5334. PMID 24872305.
  6. ^ a b c Pritchard, G (1983). "Biology of Tipulidae" (PDF). Annual Review of Entomology. 28 (1): 1–22. doi:10.1146/annurev.en.28.010183.000245. Archived from the original (PDF) on 2014-01-12. Retrieved 2013-10-08.
  7. ^ a b c d e de Jong, Herman; Oosterbroek, Pjotr; Gelhaus, Jon; Reusch, Herbert; Young, Chen (2008). "Global diversity of crane flies (Insecta, Diptera: Tipulidea or Tipulidae sensu lato) in freshwater" (PDF). Hydrobiologia. 595 (1): 457–467. doi:10.1007/s10750-007-9131-0. S2CID 34927837. Archived from the original (PDF) on 2014-10-11. Retrieved 2013-10-08.
  8. ^ a b c d e Oosterbroek, P. Superfamily Tipuloidea, Family Tipulidae. Chapter 2 In: Evenhuis, N. L. (Ed.) Catalog of the Diptera of the Australasian and Oceanian Regions, Issue 86 of Bernice P. Bishop Museum Special Publication. Apollo Press. 1989.
  9. ^ Louise Moon (25 April 2018). "'World's biggest' mosquito with 11 cm wing span found in southwest China". South China Morning Post. Retrieved 29 August 2019.
  10. ^ "Crane Flies :: Introduction". Archived from the original on 2017-07-09. Retrieved 2013-09-23.
  11. ^ Smith, Ian M.; Smith, Bruce P.; Cook, David R. (2001), "Water Mites (Hydrachnida) and Other Arachnids", Ecology and Classification of North American Freshwater Invertebrates, Elsevier, pp. 551–659, doi:10.1016/b978-012690647-9/50017-x, ISBN 978-0-12-690647-9, retrieved 2022-10-06
  12. ^ Rao, Sujaya; Listona, Aaron; Cramptonb, Lora; Takeyasu, Joyce (2006). "Identification of Larvae of Exotic Tipula paludosa (Diptera: Tipulidae) and T. oleracea in North America Using Mitochondrial cytB Sequences". Annals of the Entomological Society of America. 99 (1): 33–40. doi:10.1603/0013-8746(2006)099[0033:IOLOET]2.0.CO;2. S2CID 85635147.
  13. ^ Blackshaw, R.P.; Coll, C. (1999). "Economically important leatherjackets of grassland and cereals: biology, impact and control" (PDF). Integrated Pest Management Reviews. 4 (2): 145–162. doi:10.1023/A:1009625724013. S2CID 80918734. Archived from the original (PDF) on 2014-01-15. Retrieved 2019-08-29.
  14. ^ Jackson D. M, Campbell R. L. Biology of the European crane fly, Meigen, in western Washington (Tipulidae: Diptera). Washington State University Technical Bull. No. 81. 1975.
  15. ^ A. Ward (1999). Cricket's Strangest Matches (1998 ed.). Robson Books, London. p. 111. ISBN 978-1-86105-293-3.
  16. ^ Rohdendorf, B. 1974. The Historical Development of Diptera. Edmonton: Univ. Alberta.
  17. ^ Savchenko, E. N. 1966. Phylogeny and systematics of the Tipulidae. Fauna Ukraini 14:63–88. In Russian.
  18. ^ "Australian National Insect Collection (ANIC) Home". anic.csiro.au. Retrieved 2023-01-04.
  19. ^ Gullan, P. J., Cranston, P. S. 2014. The insects: an outline of entomology. 5th edition. West Sussex: Wiley Blackwell.
  20. ^ Hennig, W. 1950. Die Larvenformen der Dipteren, Arb. 2. Berlin: Akad. Verlag.
  21. ^ Cassidy, Frederic Gomes (1985). Dictionary of American Regional English. ISBN 978-0-674-20511-6.
  22. ^ a b "Is the UK really seeing a record daddy long legs invasion?". the Guardian. 2021-09-22. Retrieved 2023-01-04.
  23. ^ "Could record 200 billion daddy-long-legs hit UK? - CBBC Newsround". Retrieved 2023-01-04.
  24. ^ Ryan, Nicky (2013-10-20). "Debunked: Are Daddy Longlegs the most poisonous spiders in the world?". TheJournal.ie. Retrieved 2023-01-04.
  25. ^ Mertz, Leslie (August 17, 2015). "Mosquito Hawk? Skeeter Eater? Giant Mosquito? No, No, and No". Entomology Today. Entomological Society of America.
  26. ^ Blake Newton. "Crane Flies of Kentucky – University of Kentucky Entomology".
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia EN

Crane fly: Brief Summary ( 英語 )

由wikipedia EN提供

A crane fly is any member of the insect family Tipulidae. Cylindrotominae, Limoniinae, and Pediciinae have been ranked as subfamilies of Tipulidae by most authors, though occasionally elevated to family rank. In the most recent classifications, only Pediciidae is now ranked as a separate family, due to considerations of paraphyly. In colloquial speech, crane flies are known as mosquito hawks or "skeeter-eaters", though they do not actually prey on adult mosquitos or other insects. They are also sometimes called "daddy longlegs", a name which is also used for arachnids of the family Pholcidae and the order Opiliones. The larvae of crane flies are known commonly as leatherjackets.

Crown group crane flies have existed since at least the Barremian stage of the Early Cretaceous and are found worldwide, though individual species usually have limited ranges. They are most diverse in the tropics but are also common in northern latitudes and high elevations.

Tipulidae is one of the largest groups of flies, including over 15,000 species and subspecies in 525 genera and subgenera. Most crane flies were described by the entomologist Charles Paul Alexander, a fly specialist, in over 1000 research publications.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia EN

Tipoledoj ( 世界語 )

由wikipedia EO提供

Tipoledoj, komunlingve tipoloj, estas membroj de familio de muŝoj (dipteroj) kun longegaj, maldikegaj kruroj. La latina nomo de la familio estas Tipulidae.

 src=
Tipolo de necerta specio

Oni nomas ilin ankaŭ "longkruruloj", sed tiu nomo estas uzata ankaŭ pri kelkaj araneecaj bestetoj. Ilia aspekto similas al moskitoj, kvankam ili estas multege pli grandaj kaj malpli lerte flugas. Ili vivas nur kelkajn tagojn en la adolta etapo de la vivo, nur sufiĉe longe por fekundigi la ovojn de la posta generacio. Iuj tropikaj specioj atingas longon de 100 mm. La adoltoj ne manĝas, nur trinketas akvon, sed la larvoj ja povas difekti la radikojn de plantoj. Tamen tipoledoj estas plejpart, "ekonomie marĝenaj" specioj. Kaj malgraŭ ilia moskitsimila aspekto, ili ne mordas homojn aŭ aliajn bestojn. Ilin forte logas lumo.

Tipulidae Luc Viatour.jpg


許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia EO

Tipulidae ( 西班牙、卡斯蒂利亞西班牙語 )

由wikipedia ES提供
 src=
Distribución global de Tipulidae
 src=
Disposición de las venas en el ala de una típula. Venas longitudinales: C: costa; Sc: subcosta; R: radio; M: media; Cu: cúbito; A: anal. Venas transversas: h: humeral; r-m: radial-medial; m-m: medial; dm-cu: discal medial-cubital. Células: dm: discal.

Los tipúlidos (Tipulidae) son una familia de dípteros nematóceros del infraorden Tipulomorpha, conocidos comúnmente como típulas, moscas grulla, sacapelos, mosquitos gigantes o zancudos gigantes, aunque no son mosquitos o zancudos verdaderos porque son una familia propiamente y no culícidos (Culicidae, los mosquitos verdaderos). Algunas clasificaciones colocan a las subfamilias Limoniinae y Cylindrotominae en familias separadas.[1]​ Tipulidae es una de las familias más grandes de dípteros, habiéndose descrito por lo menos 4256 especies de tipúlidos (la mayoría por el especialista Charles Paul Alexander).[2]

Los adultos son delgados, con patas muy largas y finas; pueden medir de 2 a 60 mm de longitud (sin contar las patas) aunque las especies tropicales pueden ser aún más grandes, de hasta 100 mm.

Morfología

Son insectos de apariencia delicada, delgados, de patas muy finas y largas. Suelen mantener las alas abiertas cuando están en reposo lo cual hace fácil ver los grandes halterios o balancines. De su cabeza, destacan los grandes ojos compuestos. Las piezas bucales son alargadas dándole un aspecto de hocico y no sirven para picar. En contraste con la mayoría de los dípteros no son buenos voladores y son fáciles de atrapar. También es fácil que pierdan alguna de sus delicadas patas en el momento de ser atrapados; esto tal vez les confiere alguna defensa en contra de predadores.[2]

Hay gran variación de tamaño: las de climas templados van de 2 a 60 mm, pero algunas típulas de climas tropicales llegan a los 100 mm. También hay algunas especies muy pequeñas que se pueden confundir con mosquitos; la mayor diferencia es la forma en V de su tórax. A diferencia de los mosquitos no tienen piezas bucales adaptadas a picar y no se alimentan de sangre. Sus alas carecen de las escamas características de los verdaderos mosquitos.

El abdomen de las hembras es más voluminoso que el de los machos porque contiene huevos. Además el abdomen de la hembra termina en un ovipositor afinado que puede parecer un aguijón pero estos insectos no pican e incluso algunas especies se alimentan de mosquitos.

Las larvas tienen una cápsula cefálica característica y los segmentos abdominales a menudo tienen prolongaciones carnosas, casi como tentáculos, que rodean los espiráculos u orificios respiratorios.

Ecología

Se han identificado las larvas de sólo el 2% de las especies. Se encuentran en una gran variedad de hábitats acuáticos, incluyendo lagunas hipersalinas, salinas y de agua dulce. La mayoría se alimenta de productos de desecho, son detritívoros. Algunas especies se alimentan de larvas de mosquitos.[3]​ Al ser muy resistentes a los plaguicidas, las larvas de las especies que se alimentan de raíces pueden llegar a ser una plaga en algunos cultivos y en el césped.[4]

Según la ecología de la especie en concreto, los adultos (imagos) viven en zonas húmedas con temperaturas suaves en invierno, las larvas de algunas especies viven en pozas salinas de zonas desérticas a temperaturas por debajo del punto de congelación. Los imagos se alimentan de néctar o simplemente no se alimentan. Las largas patas parecen ser una adaptación para posarse en las hojas de césped.

Muchos pájaros y muchos insectos se alimentan de típulas. Muchos peces y algunas aves acuáticas se alimentan de las larvas. Son vulnerables a infecciones de hongos.[2]​ Los pescadores suelen usar algunas de las larvas acuáticas como carnada.

Géneros

Galería

Referencias

  1. Alexander C.P., Byers G.W. (1981) Tipulidae. in: McAlpine J.F. et al. (Ed.), Manual of Nearctic Diptera. Agriculture Canada, Ottawa, pp. 153–1902 ISBN 0-660-10731-7 pdf Archivado el 1 de diciembre de 2013 en Wayback Machine. download manual
  2. a b c de Jong, H., et al. (2008). Global diversity of craneflies (Insecta, Diptera: Tipulidea or Tipulidae sensu lato) in freshwater. Archivado el 11 de octubre de 2014 en Wayback Machine. Hydrobiologia 595(1), 457-67.
  3. Crane Flies of Kentucky - University of Kentucky Entomology
  4. Andrew Ward. Cricket's Strangest Matches. (1998 edición). Robson Books, London. p. 111.

 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autores y editores de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia ES

Tipulidae: Brief Summary ( 西班牙、卡斯蒂利亞西班牙語 )

由wikipedia ES提供
 src= Distribución global de Tipulidae  src= Disposición de las venas en el ala de una típula. Venas longitudinales: C: costa; Sc: subcosta; R: radio; M: media; Cu: cúbito; A: anal. Venas transversas: h: humeral; r-m: radial-medial; m-m: medial; dm-cu: discal medial-cubital. Células: dm: discal.

Los tipúlidos (Tipulidae) son una familia de dípteros nematóceros del infraorden Tipulomorpha, conocidos comúnmente como típulas, moscas grulla, sacapelos, mosquitos gigantes o zancudos gigantes, aunque no son mosquitos o zancudos verdaderos porque son una familia propiamente y no culícidos (Culicidae, los mosquitos verdaderos). Algunas clasificaciones colocan a las subfamilias Limoniinae y Cylindrotominae en familias separadas.​ Tipulidae es una de las familias más grandes de dípteros, habiéndose descrito por lo menos 4256 especies de tipúlidos (la mayoría por el especialista Charles Paul Alexander).​

Los adultos son delgados, con patas muy largas y finas; pueden medir de 2 a 60 mm de longitud (sin contar las patas) aunque las especies tropicales pueden ser aún más grandes, de hasta 100 mm.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autores y editores de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia ES

Sääriksääsklased ( 愛沙尼亞語 )

由wikipedia ET提供

Sääriksääsklased (Tipulidae) on sääseliste alamseltsi kuuluv putukate sugukond. Sääriksääsklasi on kirjeldatud umbes 14 000 liiki, kusjuures suur osa neist (75%) Charles Paul Alexanderi poolt. Eestist on leitud umbes 80 liiki[1]. Sääriksääsklased on kahetiivaliste suurim sugukond.

Viited

Selles artiklis on kasutatud ingliskeelset artiklit en:Tipulidae seisuga 6.07.2008.

  1. Chinery, M. 2005. Euroopa putukad (tõlkinud ja kohandanud Teder, T. & Tammaru, T. Eesti Entsüklopeediakirjastuse AS, lk 38
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipeedia autorid ja toimetajad
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia ET

Sääriksääsklased: Brief Summary ( 愛沙尼亞語 )

由wikipedia ET提供

Sääriksääsklased (Tipulidae) on sääseliste alamseltsi kuuluv putukate sugukond. Sääriksääsklasi on kirjeldatud umbes 14 000 liiki, kusjuures suur osa neist (75%) Charles Paul Alexanderi poolt. Eestist on leitud umbes 80 liiki. Sääriksääsklased on kahetiivaliste suurim sugukond.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipeedia autorid ja toimetajad
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia ET

Vaaksiaiset ( 芬蘭語 )

由wikipedia FI提供

Vaaksiaiset (Tipulidae) eli vaapsahaiset on sääskiin kuuluva kaksisiipisten heimo, johon kuuluu yli 14 000 lajia. Se on suurin kaksisiipisten heimo. Täysikasvuiset vaaksiaiset ovat tyypillisesti siroja ja erittäin pitkäjalkaisia lentäjiä, joiden siipien kärkiväli on keskimäärin 10–65 millimetriä, joillain Holorusia-suvun yksilöillä jopa 11 cm.[1]

Pohjoisissa murteissa hyönteistä on kutsuttu kirsisääskeksi.[2] Myös joissakin murteissa käytetään nimiä hankisääski tai harakrankka.

Vaaksiaiset eivät pistä eivätkä pure. Aikuisena ne ovat joko kokonaan syömättä tai juovat mettä. Vaaksiaisen toukat syövät kasveja, matoja ja pieniä toukkia. Ne ovat muiden eläinten saaliseläimiä ja merkityksellisiä ravinteiden kierrossa.[3]

Aiheesta väitelleen Jukka Salmelan mukaan Suomessa on havaittu 338 vaaksiaislajia. Lajirunsaus on suurimmillaan eteläisessä Suomessa.[2]

Suomesta Kittilästä löytyi keväällä 2012 uusi vaaksiainen, Tipula recondita.[4]

Lähteet

  1. ‘World’s biggest’ mosquito with 11cm wing span found in southwest China 25.4.2018. South China Morning Post. Viitattu 1.8.2018.
  2. a b Suomen vaaksiaislajisto luultua runsaampi 17.1.2013. Turun yliopisto. Viitattu 23.8.2015.
  3. Nenonen, Säde: Uusi vaaksiaislaji lumosi hyönteistutkijan. Helsingin Sanomat, C 8, 22.5.2012.
  4. Uusi sääskilaji löytyi Kittilästä Yle Uutiset. 11.5.2012. Viitattu 23.8.2015.

Aiheesta muualla

Tämä eläimiin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedian tekijät ja toimittajat
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FI

Vaaksiaiset: Brief Summary ( 芬蘭語 )

由wikipedia FI提供

Vaaksiaiset (Tipulidae) eli vaapsahaiset on sääskiin kuuluva kaksisiipisten heimo, johon kuuluu yli 14 000 lajia. Se on suurin kaksisiipisten heimo. Täysikasvuiset vaaksiaiset ovat tyypillisesti siroja ja erittäin pitkäjalkaisia lentäjiä, joiden siipien kärkiväli on keskimäärin 10–65 millimetriä, joillain Holorusia-suvun yksilöillä jopa 11 cm.

Pohjoisissa murteissa hyönteistä on kutsuttu kirsisääskeksi. Myös joissakin murteissa käytetään nimiä hankisääski tai harakrankka.

Vaaksiaiset eivät pistä eivätkä pure. Aikuisena ne ovat joko kokonaan syömättä tai juovat mettä. Vaaksiaisen toukat syövät kasveja, matoja ja pieniä toukkia. Ne ovat muiden eläinten saaliseläimiä ja merkityksellisiä ravinteiden kierrossa.

Aiheesta väitelleen Jukka Salmelan mukaan Suomessa on havaittu 338 vaaksiaislajia. Lajirunsaus on suurimmillaan eteläisessä Suomessa.

Suomesta Kittilästä löytyi keväällä 2012 uusi vaaksiainen, Tipula recondita.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedian tekijät ja toimittajat
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FI

Tipulidae ( 法語 )

由wikipedia FR提供

Les Tipulidae sont une famille d'insectes diptères robustes au vol lent, qui ont des allures de grands moustiques aux pattes tombantes durant le vol, mais totalement inoffensifs car ne piquant pas. La plupart des espèces sont détritiphages ou se nourrissent de mycéliums de champignons, de bois mort et en décomposition ou de racines de végétaux, contribuant à la formation de l'humus.
De nombreuses espèces de tipules ont une larve dont le mode de vie est aquatique ou semi-aquatique (ainsi pour le Québec Harper et Lauzon (1985) ont estimé qu'une grande part des membres de la famille des Tipulidae (plus de 300 espèces sur environ 4 000) sont majoritairement aquatiques ou semi-aquatiques[1]). Il y aurait près de 200 espèces de Tipules en France[2]. Leur couleur est généralement brun-grisâtre, mais il existe quelques espèces plus colorées (ex : Ctenophora ornata). Les tipules ont de nombreux prédateurs dont les oiseaux insectivores ou omnivores, les reptiles et amphibiens et d'autres insectes (fourmis, coléoptères prédateurs...) ainsi que par des nématodes (ex : Steinernema feltiae[3]).

Il en existerait environ 4 000 espèces dans le monde, dont près de 490 en Europe ; réparties dans 10 genres.
Le genre Tipula (16 sous-genres) représente à lui seul 83 % des espèces européennes (406 espèces).
Sur 150 espèces environ déjà inventoriées en France, dix sont jugées nuisibles pour les plantes cultivées (appartenant toutes aux deux genres Nephrotoma (4 espèces) et Tipula (6 espèces).

Dénomination

Les Tipules (du latin « tippula » « araignée d'eau »[4]) sont souvent appelées dans le langage courant « cousins »[5]. Le terme cousin désigne également des moustiques.

Taxonomie

Cette famille de diptères est importante numériquement, avec plus de 2 500 espèces décrites réparties en 42 genres. La super-famille des Tipuloidea héberge plus de 17 000 espèces dans le monde[6].

Morphologie

 src=
Vue d'une tête de Tipulidae (macro)
 src=
Thorax de Tipulidae

Leur taille varie de 2 à 70 mm (plus souvent entre 7 et 12 mm).

Les adultes sont des diptères nématocères aux longues pattes grêles, aux ailes en général bien développées. Leur thorax présente un mesonotum à la suture transverse très marquée, en forme de "V", débutant de chaque côté de la base de l'aile. De plus, l'aile possède deux nervures anales distinctes, rejoignant le bord postérieur de l'aile.
Certaines espèces sont aptères.

La larve évoque un gros asticot allongé gris à brunâtre (blanchâtre à certains stades), dont la tête peut partiellement rentrer dans le corps dans le prothorax invaginé. Elles vivent dans la litière, les premiers décimètres du sol, parfois aux dépens des racines. L'arrière-train peut être confondu avec une tête (deux orifices respiratoires (stigmates) évoquant des yeux).

Dimorphisme sexuel :

  • L'abdomen de la femelle se termine en pointe (ovipositeur)
  • Les antennes du mâle sont plus développées.

Les œufs ont la forme de minuscules grains de riz noirs et allongés.

Risques sanitaires

Contrairement aux moustiques, les tipules sont parfaitement inoffensives d'un point de vue médical.
Certaines espèces sont considérées comme indésirables pour les cultures ou potagers car leurs larves peuvent s'y nourrir du système racinaire de plantes maraîchères ou de graminées (ex : Tipula oleracea). Selon l'INRA, « ces insectes sont d'importance économique secondaire sauf dans les régions où les prairies sont abondantes et l'humidité importante ou encore dans les cultures hors-sol »[7].

La tipule européenne (Tipula paludosa Meigen) connue pour se nourrir de racines de plantes fourragères et ornementales a été involontairement introduite en Amérique du Nord (mentionnée pour la 1re fois en 1880 à Terre-Neuve, au Canada selon Alexander (1962)[8] et notamment retrouvée depuis 2006 dans des golfs de l’État de New-York[9] et plus au nord sur des terrains de golf (dont près de Québec). Une étude a montré qu'une grande diversité d'espèces de Tipuloidea est présente sur les terrains de golf (malgré la nette dominance de la tipule européenne sur 4 terrains étudiés près de Québec (où les larves semblent plus nombreuses dans les zones d'herbes longues et dans les pourtours du vert et départs des golfs)[10] ; au printemps les larves mangent des racines mais aussi des couronnes et feuilles du gazon, dégradant l'aspect du green et du départ (Vittum et al., 1999) ; leurs tunnels déforment la surface gazonnée en perturbant le roulement des balles de golf, et des moufettes, ratons laveurs ou autres insectivores les déterrent en endommageant le terrain (Mann, 2004).

Biologie

Les larves de Tipules sont essentiellement saprophages ou détritiphages, se développant dans la matière organique en décomposition (humus, bois humide des souches, litières). Quelques espèces sont spécialisées, se nourrissant par exemple de mousses, d'hépatiques ou de graines[7].

Taxonomie

Liste des sous-familles

Selon Catalogue of Life (13 mai 2022)[11] :

Liste des sous-familles et genres

Selon BioLib (13 mai 2022)[12] :

Listes des genres rencontrés en Europe

Selon Fauna Europaea (13 mai 2022)[13] :

Références

  1. Harper P.P & Lauzon M (1985) The crane fly fauna of a Laurentian woodland, with special reference to the aquatic species (Diptera; Tipulidae). Rev. Entomol. Québec. 30:3-22.
  2. Tipule sur Insectes.net
  3. Peters A et R.U Ehlers (1994) Susceptibility of leatherjackets (Tipula paludosa and oleracea; Tipulidae; Nematocera) to the entomopathogenic nematode Steinernema feltiae. J. Invertebr. Pathol. 63: 163-171
  4. Étymologie du mot tipule sur le dictionnaire étymologique du CNRTL.
  5. Peut-être dérivé de *couç, issu du latin populaire culicinus, diminutif de Culex, nom de genre des moustiques communs. Cf. Étymologie du mot cousin sur le dictionnaire étymologique du CNRTL.
  6. Oosterbroek P (2006). Catalogue of craneflies of the World (Insecta, Diptera, Nematocera, Tipuloidea). http://ip30.eti.uva.nl/ccw/
  7. a et b Page Tipulidae du site Ephytia, par E. Pierre de l'INRA
  8. Alexander C.P (1962) Taxonomic studies of crane flies of Newfoundland. Yearb. Am. Phil. Soc. 1962: 267-271
  9. Peck, D. Hoebeke et C. Klass (2006) Detection and establishment of the European Crane Flies Tipula paludosa Meigen and Tipula oleracea L. (Diptera : Tipulidae) in New York: A review of their distribution, invasion history, biology and recognition. Proc. Entomol. Soc. Wash. 108: 985-994.
  10. Taschereau Élisabeth (2007) Écologie saisonnière de la tipule européenne (Diptère : Tipulidae), insecte ravageur des graminées à gazon sur les terrains de golf de la région de Québec ; Thèse (maîtrise)(lien)
  11. Bánki, O., Roskov, Y., Vandepitte, L., DeWalt, R. E., Remsen, D., Schalk, P., Orrell, T., Keping, M., Miller, J., Aalbu, R., Adlard, R., Adriaenssens, E., Aedo, C., Aescht, E., Akkari, N., Alonso-Zarazaga, M. A., Alvarez, B., Alvarez, F., Anderson, G., et al. (2021). Catalogue of Life Checklist (Version 2021-10-18). Catalogue of Life. https://doi.org/10.48580/d4t2, consulté le 13 mai 2022
  12. BioLib, consulté le 13 mai 2022
  13. Fauna Europaea, consulté le 13 mai 2022

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FR

Tipulidae: Brief Summary ( 法語 )

由wikipedia FR提供

Les Tipulidae sont une famille d'insectes diptères robustes au vol lent, qui ont des allures de grands moustiques aux pattes tombantes durant le vol, mais totalement inoffensifs car ne piquant pas. La plupart des espèces sont détritiphages ou se nourrissent de mycéliums de champignons, de bois mort et en décomposition ou de racines de végétaux, contribuant à la formation de l'humus.
De nombreuses espèces de tipules ont une larve dont le mode de vie est aquatique ou semi-aquatique (ainsi pour le Québec Harper et Lauzon (1985) ont estimé qu'une grande part des membres de la famille des Tipulidae (plus de 300 espèces sur environ 4 000) sont majoritairement aquatiques ou semi-aquatiques). Il y aurait près de 200 espèces de Tipules en France. Leur couleur est généralement brun-grisâtre, mais il existe quelques espèces plus colorées (ex : Ctenophora ornata). Les tipules ont de nombreux prédateurs dont les oiseaux insectivores ou omnivores, les reptiles et amphibiens et d'autres insectes (fourmis, coléoptères prédateurs...) ainsi que par des nématodes (ex : Steinernema feltiae).

Il en existerait environ 4 000 espèces dans le monde, dont près de 490 en Europe ; réparties dans 10 genres.
Le genre Tipula (16 sous-genres) représente à lui seul 83 % des espèces européennes (406 espèces).
Sur 150 espèces environ déjà inventoriées en France, dix sont jugées nuisibles pour les plantes cultivées (appartenant toutes aux deux genres Nephrotoma (4 espèces) et Tipula (6 espèces).

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FR

Snáthadán ( 愛爾蘭語 )

由wikipedia GA提供

Is feithid é an snáthadán. Ball d'fhine na Tipulidae atá ann. I nGaeilge na hAlban, deirtear breabadadairsnàthad an duine mhairbh.

 src=
Is síol é an t-alt seo. Cuir leis, chun cuidiú leis an Vicipéid.
Má tá alt níos forbartha le fáil i dteanga eile, is féidir leat aistriúchán Gaeilge a dhéanamh.


許可
cc-by-sa-3.0
版權
Údair agus eagarthóirí Vicipéid
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia GA

Tipúlidos ( 加利西亞語 )

由wikipedia gl Galician提供

Os tipúlidos (Tipulidae) son unha familia de insectos dípteros. Os grupos Cylindrotominae, Limoniinae e Pediciinae foron considerados subfamilias de Tipulidae pola maioría dos autores,[1] aínda que ocasionalmente foron elevados á categoría de familia. Nas clasificacións máis recentes, só os Pediciidae son tratados como unha familia separada, debido a consideracións sobre a parafilia.[2]

Os tipúlidos poden encontrarse en todo o mundo, aínda que cada especie adoita ter unha área de distribución limitada. Son máis diversas nos trópicos, e son tamén comúns en latitudes bastante septentrionais e elevadas altitudes.[3]

Tipulidae é un dos maiores grupos de dípteros, e comprenden unhas 15 000 especies e subespecies distribuídas en 525 xéneros e subxéneros.[4] A maioría dos tipúlidos foron descritos polo entomólogo Charles Paul Alexander, especialista en dípteros, nunhas 1 000 publicacións académicas.[5]

Descrición

 src=
Cabeza de Tipula sp.

Os tipúlidos adultos lembran un mosquito de gran tamaño, teñen un corpo delgado e patas longas que se desprenden facilmente do corpo. A envergdura alar é xeralmente duns 1,0 a 6,5 cm. As antenas teñen ata 39 segmentos.[6] Tamén se caracterizan por ter unha sutura con forma de V no tórax e pola súa característica venación alar.[3] O rostro é longo; nalgunhas especies é tan longo como a cabeza e o tórax xuntos.[4]

Características

Os tipúlidos son dípteros grandes ou de medio tamaño de 7 a 35 mm, de patas alongadas e un par de ás e un par de halterios. A súa cor é amarela, marrón ou gris. Carecen de ocelos. O rostro é curto ou moi curto cunha punta parecida a un bico chamada naso (raramente ausente). Os segmentos apicais dos palpos maxilares son flaxeliformes e moito máis longos que o segmento subapical. As antenas teñen 13 segmentos (excepcionalmente de 14 a 19). Estas son espirais, serradas ou ctenidiais. Hai unha sutura con forma de V situada entre o preescudo mesonotal e o escudo (preto do nivel das bases das ás). As ás son monocromáticas, con raias lonxitudinais ou marmoradas. Nas femias as ás son ás veces rudimentarias. A vea subcostal (Sc) únese por medio da vea Sc2 coa vea radial, Sc1 é como máximo un curto toco. Hai catro ramas, raramente tres (cando R2 está reducida) da vea radial que se fusionan na marxe alar. Xeralmente teñen unha cela alar discoidal. A á ten dúas veas anais. O esternito 9 dos xenitais do macho ten, con poucas excepcións, dous pares de apéndices. Ás veces os apéndices están tamén presentes sobre o esternito 8. O ovopositor das femias ten válvulas esclerotizadas e os cercos teñen unha marxe inferior lisa ou dentada. As válvulas están ás veces modificadas con grosas sedas ou curtos dentes.

A larva está alongada, e xeralmente é cilíndrica. Os dous terzos posteriores da cápsula da cabeza están encerrados ou retraídos dentro do segmento prototorácico. A larva é metapnéustica (cun só par de espiráculos no segmento anal do abdome), pero a miúdo con espiráculos laterais vestixiais (raramente apnéusticos). A cápsula da cabeza está esclerotizada na parte anterior e profundamente gravada ventralmente e a miúdo dorsolateralmente. As mandíbulas son opostas e móvense no plano horizontal ou oblicuo. Os segmentos abdominais teñen marcas de arrastre transversas. Os segmentos terminais do abdome son peludos, a miúdo parcialmente esclerotizados e levan espiráculos posteriores. O disco espiracular está xeralmente arredondado por proxeccións lobulares e lobos ou papilas anais.

Bioloxía

 src=
Tipúlidos mudando

As femias adultas normalmente conteñen ovos maduros xa cando emerxen da pupa, e a miúdo aparéanse inmediatamente se teñen un macho á súa disposición. Os machos tamén procuran as femias camiñando ou voando. A copulación ten lugar en poucos minutos ou horas e pode ser realizada en voo. Os adultos teñen unha duración da vida de 10 a 15 días.[7] As femias ovipositan inmediatamente, usualmente en solos húmidos ou sobre algas. Algúns poñen ovos na superficie de corpos de auga ou en solos secos, e algúns simplemente os deixan caer en voo. A maioría dos ovos de tipúlidos son de cor negra. Adoitan ter un filamento, que pode axudar a ancorar o ovo en ambientes húmidos ou acuáticos.[5]

As larvas de tipúlidos foron observadas en moitos tipos de hábitats en terra seca e na auga,[5] incluíndo as augas mariñas, salobres e doces.[4] Son de forma cilíndrica, pero vanse estreitando cara á parte anterior, e a cápsula da cabeza a miúdo retráese no tórax. O abdome pode ser liso, tapizado de pelos ou inzado de proxeccións ou puntos con marcas. As proxeccións poden aparecer arredor dos espiráculos.[4] As larvas poden comer algas ou microflora e materia vexetal viva ou en descomposición, incluíndo a madeira. Algunhas son predadoras.[5][8]

Ecoloxía

 src=
Tórax dun tipúlido

Os hábitats larvarios son todo tipo de augas doces ou ambientes semiacuáticos. Algúns Tipulinae, incluíndo Dolichopeza (Curtis), encóntranse en coxíns de musgos e hepáticas húmidas ou molladas. Especies de Ctenophora(Meigen) encóntranse en madeira en putrefacción ou troncos enchoupados de auga. As larvas de Nephrotoma (Meigen) e Tipula (Linnaeus) encóntranse en solos secos de pasteiros, céspedes e estepas. As larvas de Tipulidae tamén se encontran en terra rica en materia orgánica e barro, en lugares húmidos en bosques nos que o humus está saturado, entre as follas caídas ou barro, materiais vexetais en descomposición ou froitas en varios estados de descomposición.

As larvas poden ser importantes nos ecosistemas do solo, porque procesan a materia orgánica e incrementan a actividade microbiana.[5] As larvas e adultos son tamén presas valiosas para moitos animais, incluíndo insectos, arañas, peixes, anfibios, aves e mamíferos.[4]

As larvas dalgunhas especies comen outros insectos acuáticos vivos e invertebrados,[9] que podería potencialmente incluír larvas de mosquito.[10] Porén, moitos adultos teñen duracións da vida tan curtas que non se alimentan en absoluto.[10]

Malia que é unha crenza moi estendida que os tipúlidos adultos comen mosquitos, en realidade son anatomicamente incapaces de matar ou comer outros insectos.[11]

Pragas

As especies europeas Tipula paludosa e T. oleracea son pragas agrícolas en Europa. As larvas dos tipúlidos de importancia económica viven nas capas superiores do solo no que se alimentan de raíces, pelos radiculares, e ás veces follas das plantas cultivadas, dificultando o seu crecemento ou matando as plantas. Desde finais da década de 1900, T. paludosa e T. oleracea convertéronse en especies invasoras nos Estados Unidos de América.[12][13][14] As larvas foron observadas en moitos cultivos, como produtos de horta, froitas, cereais, pastos, céspedes de parques e plantas ornamentais.[15]

Xéneros

 src=
Diversidade global dos Tipulidae

Filoxenética

A posición filoxenética de Tipulidae non está clara. O punto de vista clásico de que son unha rama temperá dos Diptera,[16][17] (e quizais, cos Trichoceridae, son o grupo irmán dos demais Diptera) está dando paso a unha visión máis moderna na que se considera que son un grupo máis derivado[18]. Isto débese ás probas obtidas nos estudos moleculares, que son consistentes cos caracteres larvarios máis derivados similares aos dos dípteros 'superiores'.[19] Os Pediciidae e Tipulidae son grupos irmáns (os "limónidos" son un clado parafilético)[2] e os Cylindrotominae parecen ser un grupo relicto que estaba moito mellor representado no Terciario que hoxe.[20] Os Tipulidae probablemente evolucionaron a partir de ancestros no Xurásico Superior chamados Architipulidae.

Notas

  1. Alexander C.P., Byers G.W. (1981) Tipulidae. in: McAlpine J.F. et al. (Ed.), Manual of Nearctic Diptera. Agriculture Canada, Ottawa, pp. 153–1902 ISBN 0-660-10731-7 pdf Arquivado 01 de decembro de 2013 en Wayback Machine. manual descargado
  2. 2,0 2,1 Petersen, Matthew J.; Bertone, Matthew A.; Wiegmann, Brian M.; Courtney, Gregory W. (2010). "Phylogenetic synthesis of morphological and molecular data reveals new insights into the higher-level classification of Tipuloidea (Diptera)". Systematic Entomology 35 (3): 526–545. doi:10.1111/j.1365-3113.2010.00524.x.
  3. 3,0 3,1 Pritchard, G. (1983). Biology of Tipulidae. Arquivado 12 de xaneiro de 2014 en Wayback Machine. Annual Review of Entomology 28(1), 1-22.
  4. 4,0 4,1 4,2 4,3 4,4 de Jong, H., et al. (2008). Global diversity of craneflies (Insecta, Diptera: Tipulidea or Tipulidae sensu lato) in freshwater. Arquivado 11 de outubro de 2014 en Wayback Machine. Hydrobiologia 595(1), 457-67.
  5. 5,0 5,1 5,2 5,3 5,4 Oosterbroek, P. Superfamily Tipuloidea, Family Tipulidae. Chapter 2 In: Evenhuis, N. L. (Ed.) Catalog of the Diptera of the Australasian and Oceanian Regions, Issue 86 of Bernice P. Bishop Museum Special Publication. Apollo Press. 1989.
  6. Watson, L. and M. J. Dallwitz. 2003 onwards. Tipulidae. British Insects: The Families of Diptera. Version: 1 de xaneiro de 2012.
  7. "Crane Flies :: Introduction". Arquivado dende o orixinal o 09 de xullo de 2017. Consultado o 08 de xullo de 2017.
  8. G Pritchard , 1983 Biology of Tipulidae Annual Review of Entomology Vol. 28: 1-22 pdf Arquivado 12 de xaneiro de 2014 en Wayback Machine.
  9. "Crane Fly Larvae - EcoSpark".
  10. 10,0 10,1 Blake Newton. "Crane Flies of Kentucky - University of Kentucky Entomology".
  11. "Mosquito Hawk? Skeeter Eater? Giant Mosquito? No, No, and No". Entomology Today.
  12. Rao, Sujaya; Listona, Aaron; Cramptonb, Lora; Takeyasu, Joyce (2006). "Identification of Larvae of Exotic Tipula paludosa (Diptera: Tipulidae) and T. oleracea in North America Using Mitochondrial cytB Sequences". Annals of the Entomological Society of America 99 (1): 33–40. doi:10.1603/0013-8746(2006)099[0033:IOLOET]2.0.CO;2.
  13. Blackshaw R. P, Coll C. Economically important leatherjackets of grassland and cereals: biology, impact and control. Integr. Pest. Manag. Rev. 1999, 4:143-160.Blackshaw_and_Coll,_1999.pdf pdf Arquivado 15 de xaneiro de 2014 en Wayback Machine.
  14. Jackson D. M, Campbell R. L. Biology of the European crane fly, Meigen, in western Washington (Tipulidae: Diptera). Washington State University Technical Bull. No. 81. 1975.
  15. A. Ward. Cricket's Strangest Matches (1998 ed.). Robson Books, London. p. 111.
  16. Rohdendorf, B. 1974. The Historical Development of Diptera. Edmonton: Univ. Alberta.
  17. Savchenko, E. N. 1966. Phylogeny and systematics of the Tipulidae. Fauna Ukraini 14:63–88. In Russian.
  18. CSIRO, 2017. Australian Insect Families, <http://anic.ento.csiro.au/insectfamilies>
  19. Gullan, P. J., Cranston, P. S. 2014. The insects: an outline of entomology. 5th edition. West Sussex: Wiley Blackwell.
  20. Hennig, W. 1950. Die Larvenformen der Dipteren, Arb. 2. Berlin: Akad. Verlag.

Véxase tamén

Bibliografía

Identificación
  • Pierre C.,1924, Diptères: Tipulidae Faune de France n° 8 Bibliotheque Virtuelle Numerique Gratis, pero non actualizado.
  • R. L. Coe, Paul Freeman & P. F. Mattingly Nematocera: families Tipulidae to Chironomidae (Tipulidae). Handbooks for the Identification of British Insects Vol 9 Part 2 i. pdf manual descargado, gratis, pero non actualizado
  • J.F. McAlpine, B.V. Petersen, G.E. Shewell, H.J. Teskey, J.R. Vockeroth, D.M. Wood. Eds. 1987 Manual of Nearctic Diptera Volume 1 Research Branch Agriculture Canada, 1987 clave en pdf dos xéenros neárticos
  • E. N. Savchenko Family Tipulidae en Bei-Bienko, G. Ya, 1988 Keys to the insects of the European Part of the USSR Volume 5 (Diptera) Part 2 English edition. Clave de especies paleárticas, pero agora necesita revisión.

Lista de especies

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autores e editores de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia gl Galician

Tipúlidos: Brief Summary ( 加利西亞語 )

由wikipedia gl Galician提供

Os tipúlidos (Tipulidae) son unha familia de insectos dípteros. Os grupos Cylindrotominae, Limoniinae e Pediciinae foron considerados subfamilias de Tipulidae pola maioría dos autores, aínda que ocasionalmente foron elevados á categoría de familia. Nas clasificacións máis recentes, só os Pediciidae son tratados como unha familia separada, debido a consideracións sobre a parafilia.

Os tipúlidos poden encontrarse en todo o mundo, aínda que cada especie adoita ter unha área de distribución limitada. Son máis diversas nos trópicos, e son tamén comúns en latitudes bastante septentrionais e elevadas altitudes.

Tipulidae é un dos maiores grupos de dípteros, e comprenden unhas 15 000 especies e subespecies distribuídas en 525 xéneros e subxéneros. A maioría dos tipúlidos foron descritos polo entomólogo Charles Paul Alexander, especialista en dípteros, nunhas 1 000 publicacións académicas.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autores e editores de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia gl Galician

Komari (kukci) ( 克羅埃西亞語 )

由wikipedia hr Croatian提供

Komari (Lat., Tipulidae), porodica kukaca upadljivo dugih tankih nogu i dugih ticala i produljenih krila. Pripadaju redu dvokrilaca (Diptera) i podredu dugoticalaca (Nematocera) sa preko 4.000 vrsta unutar 38 rodova[1]. Komari su slični ali veći od komaraca koji također pripadaju redu dvokrilaca, ali ne sišu krv kao komarci i sa njima se ne smiju brkati zbog sličnosti imena.

Kod nas su komari česti po livadama i vrtovima. Poznatija vrsta je vrtni ili kupusni komar (Tipula (Tipula) oleracea) koji se javlja od lipnja do rujna, i čije ličinke žive u zemlji i štete korijenju kulturnog bilja.

Ženke odlažu jaja u zemlju. Kukuljica je slična kukuljici leptira, a ličinke su valjkastog oblika i debele kože. U jesen se hrane humusom i truleži a nakon što prezime prave štete na korijenju. Komari prave štete i po rasadnicima gdje ličinke napadaju korijen mladih borova, smreka i vrba.

Potporodice i rodovi

Postoje tri potporodice: Ctenophorinae, Dolichopezinae i Tipulinae (ako drugačije nije označeno pripada u Tipulinae)

  1. Acracantha Skuse, 1890
  2. Angarotipula Savchenko, 1961
  3. Austrotipula Alexander, 1920
  4. Brachypremna Osten Sacken, 1887
  5. Brithura Edwards, 1916
  6. Clytocosmus Skuse, 1890
  7. Ctenophora Meigen, 1803, Ctenophorinae
  8. Dictenidia Brullé, 1833, Ctenophorinae
  9. Dolichopeza Curtis, 1825, Dolichopezinae
  10. Elnoretta Alexander, 1929
  11. Euvaldiviana Alexander, 1981
  12. Goniotipula Alexander, 1921
  13. Holorusia Loew, 1863
  14. Hovapeza Alexander, 1951
  15. Hovatipula Alexander, 1955
  16. Idiotipula Alexander, 1921
  17. Indotipula Edwards, 1931
  18. Ischnotoma Skuse, 1890
  19. Keiseromyia Alexander, 1963
  20. Leptotarsus Guérin-Méneville, 1831
  21. Macgregoromyia Alexander, 1929
  22. Megistocera Wiedemann, 1828
  23. Nephrotoma Meigen, 1803
  24. Nigrotipula Hutson & Vane-Wright, 1969
  25. Ozodicera Macquart, 1834
  26. Phoroctenia Coquillet, 1910, Ctenophorinae
  27. Platyphasia Skuse, 1890
  28. Prionocera Loew, 1844
  29. Prionota van der Wulp, 1885
  30. Pselliophora Osten Sacken, 1887, Ctenophorinae
  31. Ptilogyna van der Wulp, 1885
  32. Scamboneura Osten Sacken, 1882
  33. Sphaerionotus de Meijere, 1919
  34. Tanyptera Latreille, 1804, Ctenophorinae
  35. Tipula Linnaeus, 1758
  36. Tipulodina Enderlein, 1912
  37. Valdiviana Alexander, 1929
  38. Zelandotipula Alexander, 1922
Logotip Zajedničkog poslužitelja
Na Zajedničkom poslužitelju postoje datoteke vezane uz: Komari (kukci)
Logotip Wikivrsta
Wikivrste imaju podatke o: Tipulidae

Izvori

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autori i urednici Wikipedije
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia hr Croatian

Komari (kukci): Brief Summary ( 克羅埃西亞語 )

由wikipedia hr Croatian提供

Komari (Lat., Tipulidae), porodica kukaca upadljivo dugih tankih nogu i dugih ticala i produljenih krila. Pripadaju redu dvokrilaca (Diptera) i podredu dugoticalaca (Nematocera) sa preko 4.000 vrsta unutar 38 rodova. Komari su slični ali veći od komaraca koji također pripadaju redu dvokrilaca, ali ne sišu krv kao komarci i sa njima se ne smiju brkati zbog sličnosti imena.

Kod nas su komari česti po livadama i vrtovima. Poznatija vrsta je vrtni ili kupusni komar (Tipula (Tipula) oleracea) koji se javlja od lipnja do rujna, i čije ličinke žive u zemlji i štete korijenju kulturnog bilja.

Ženke odlažu jaja u zemlju. Kukuljica je slična kukuljici leptira, a ličinke su valjkastog oblika i debele kože. U jesen se hrane humusom i truleži a nakon što prezime prave štete na korijenju. Komari prave štete i po rasadnicima gdje ličinke napadaju korijen mladih borova, smreka i vrba.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autori i urednici Wikipedije
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia hr Croatian

Tipulidae ( 印尼語 )

由wikipedia ID提供

Tipulidae adalah famili yang tergolong dalam ordo Diptera (lalat) dan superfamili Tipuloidea. Cylindrotomidae, Limoniidae, Pediciidae adalah peringkat sebagai subfamili dari Tipulidae oleh beberapa peneliti.[1]

Tipulidae adalah serangga penyendiri yang mengalami penyebaran ke seluruh penjuru dunia dengan jumlah yang terbatas. Keragaman dapat dijumpai di daerah tropika, belahan bumi utara, serta di daerah dataran tinggi.[2] Lalat dewasa yang tergolong famili biasanya tampak mirip dengan nyamuk dan panjangnya bervariasi antara 2–60 mm (0,1–2,4 in), walaupun panjang spesies tropis dapat mencapai 100 mm (4 in).[3]

Deskripsi

Ringkasan

Tipulidae menyerupai nyamuk besar, biasanya memiliki tubuh langsing dan kaki seperti kaki terkelupas dan mudah lepas dari tubuh. Lebar sayap umumnya sekitar 1,0 hingga 6,5 cm, meskipun beberapa spesies Holorusia dapat mencapai 11 cm.[4]

Genera

Referensi

  1. ^ Alexander C.P., Byers G.W. (1981) Tipulidae. in: McAlpine J.F. et al. (Ed.), Manual of Nearctic Diptera. Agriculture Canada, Ottawa, pp. 153–1902 ISBN 0-660-10731-7 pdf download manual
  2. ^ Pritchard, G. (1983). Biology of Tipulidae. Annual Review of Entomology 28(1), 1-22.
  3. ^ "Crane Fly". Rentokil.
  4. ^ [1]

Lihat pula

Pranala luar

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Penulis dan editor Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia ID

Tipulidae: Brief Summary ( 印尼語 )

由wikipedia ID提供

Tipulidae adalah famili yang tergolong dalam ordo Diptera (lalat) dan superfamili Tipuloidea. Cylindrotomidae, Limoniidae, Pediciidae adalah peringkat sebagai subfamili dari Tipulidae oleh beberapa peneliti.

Tipulidae adalah serangga penyendiri yang mengalami penyebaran ke seluruh penjuru dunia dengan jumlah yang terbatas. Keragaman dapat dijumpai di daerah tropika, belahan bumi utara, serta di daerah dataran tinggi. Lalat dewasa yang tergolong famili biasanya tampak mirip dengan nyamuk dan panjangnya bervariasi antara 2–60 mm (0,1–2,4 in), walaupun panjang spesies tropis dapat mencapai 100 mm (4 in).

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Penulis dan editor Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia ID

Tipulidae ( 義大利語 )

由wikipedia IT提供

I Tipulidi o tipule (Tipulidae Latreille, 1802) sono una famiglia di insetti dell'ordine dei Ditteri (Nematocera: Tipulomorpha).

Generalità

Insetti piuttosto comuni, sono chiamati volgarmente "zanzaroni" perché apparentemente ricordano nell'aspetto le zanzare e spesso vengono identificate erroneamente come i maschi delle zanzare. In realtà si tratta di insetti che, oltre alle dimensioni maggiori (2 o 3 volte più grandi), ne differiscono marcatamente per molti caratteri morfologici e per l'etologia; l'associazione delle tipule alle zanzare è dunque del tutto inappropriata e dovuta a una sommaria generalizzazione da parte dei non specialisti. In particolare, va osservato che, a differenza delle zanzare, le tipule sono incapaci di pungere e l'unico danno che producono alcune specie è di tipo economico per il regime dietetico fitofago.

La forma caratteristica e le dimensioni ragguardevoli li rendono facilmente riconoscibili. Va però precisato che le tipule possono essere confuse facilmente con altri Nematoceri dall'aspetto simile, più o meno correlati sotto l'aspetto tassonomico e filogenetico, per lo più appartenenti agli infraordini dei Tipulomorpha e dei Ptychopteromorpha. Nel complesso si usa genericamente la locuzione di aspetto tipuloide o tipuliforme. Facendo riferimento al rapporto fra dimensioni corporee e sviluppo delle zampe, gli anglosassoni e gli spagnoli indicano genericamente gli insetti di aspetto tipuloide con le rispettive locuzioni di crane flies e moscas grúas ("mosca gru"), associandoli per attinenza alle gru.

L'identificazione, sotto l'aspetto lessicale e nomenclaturale, tra i Tipulidi, l'aspetto tipuloide e i taxa superiori che li comprendono (superfamiglia Tipuloidea e infraordine Tipulomorpha), a rigore, sarebbe inappropriato, in quanto questa famiglia non è la più rappresentativa. Pur trattandosi di una famiglia ricca di specie (5-6 000 specie), i Tipulidi sono appena la metà di una famiglia più vasta e più comune, quella delle Limoniidae, che comprende oltre 11 000 specie. D'altra parte, nella tassonomia tradizionale e, ancora oggi, fra gli Autori anglosassoni, la famiglia dei Tipulidae si identifica con un raggruppamento esteso che comprende anche i Limoniidae e le altre famiglie minori dei Tipuloidea (Cylindrotomidae e Pediciidae). Non essendoci ancora un consenso sulla suddivisione sistematica dei Tipuloidea, in letteratura si usa spesso distinguere fra Tipulidae sensu lato e Tipulidae sensu stricto, includendovi o meno anche i Limoniidae, i Pediciidae e i Cylindrotomidae.

Descrizione

Adulto

 src=
Aposematismo in un maschio di Ctenophora sp.

Le tipule hanno una morfologia primitiva, nell'ambito dei Ditteri, presentandosi come insetti di medie o grandi dimensioni, dal corpo esile, stretto e allungato, provvisto di zampe sottili ma di eccezionale lunghezza e di ali grandi, strette e lunghe, generalmente trasparenti o marcate da pigmentazioni zonali. Le livree sono talvolta appariscenti, ma in genere ricorrono colori abbastanza neutri variabili dal bruno al rossastro al giallastro al nerastro. In alcuni tipulidi (Ctenophora) ricorre anche il mimetismo batesiano, con l'imitazione dell'aspetto di Imenotteri Icneumonidi.

Il capo dei Tipulidi è tipicamente prognato e allungato, per il marcato sviluppo in lunghezza del clipeo e delle guance, formando una struttura preboccale, detta nasus, che porta all'estremità l'apparato boccale vero e proprio. Questo è di tipo lambente-succhiante, è breve e poco visibile, ad eccezione dei palpi mascellari e del labbro inferiore, che forma un vistoso doppio labello.

 src=
La caratteristica conformazione del capo di un tipulide.

I caratteri differenziali che permettono di distinguere i Tipulidi dagli altri tipuloidei consistono nel maggiore sviluppo, in proporzione, della regione geno-clipeale e, soprattutto nella conformazione dei palpi mascellari: come in tutti i Tipuloidi, i palpi sono composti da 4 articoli e sono piuttosto lunghi, ma i Tipulidi presentano l'ultimo articolo marcatamente più lungo degli altri, in genere quanto il secondo e il terzo messi insieme. Gli occhi sono relativamente grandi, di forma globosa, distanziati e posizionati ai lati del cranio, che in questa zona ha uno sviluppo trasverso e più largo rispetto alla regione clipeo-genale. Gli ocelli sono assenti come in tutti i Tipuloidi. Le antenne sono moderatamente allungate, talvolta verticillate (Tipulinae) oppure pettinate (maschi dei Ctenophorinae), composte nella maggior parte delle specie da 12-13 articoli o, in casi eccezionali, al massimo 15.

 src=
Capo e toraci visti lateralmente. Dell'apparato boccale sono ben visibili i palpi e il labellum, disposti all'estremità del nasus.

Il torace è moderatamente gibboso e come nella generalità dei Tipuloidi presenta sul mesonoto una sutura trasversa conformata a V, con vertice rivolto posteriormente. La lunghezza delle zampe è il carattere più evidente, condiviso comunque con tutti gli altri insetti di aspetto tipuloide: hanno coxa e trocantere brevi, femore e tibia notevolmente lunghi. Il tarso è composto da 5 segmenti, di cui il primo notevolmente lungo; come negli altri Tipuloidei, il pretarso è provvisto di due processi pari (pulvilli) e un lobo impari espanso (arolio). L'estremità delle tibie è priva di speroni, che sono invece presenti nella generalità dei Cylindrotomidae e in una parte dei Limoniidae. Un carattere particolare associato alla morfologia delle zampe è la facilità con cui occorre l'automutilazione (autotomia) per distacco della zampa in corrispondenza dell'articolazione femoro-trocanterica; questo carattere è una forma di difesa nei confronti dei predatori, ai quali sono facilmente esposti per la loro mobilità stentata. Le ali sono ben sviluppate, di forma allungata e relativamente stretta, con lobo anale ampio e poco pronunciato. Sono generalmente glabre, membranose e trasparenti ed hanno una nervatura complessa, comprendente 10-11 vene longitudinali raggiungenti il margine.

 src=
Femmina di tipulide. Sono ben visibili la sutura dorsale a V del mesonoto e la conformazione dell'ovopositore di sostituzione.

L'addome è sottile e allungato, di forma irregolarmente cilindrica, composto da 9 uriti apparenti. Quello dei maschi presenta sull'ultimo urite due appendici, dette clasper o claspettes, associate alle armature genitali e utilizzate per trattenere l'addome della femmina durante la copula. L'addome delle femmine è fusiforme per la trasformazione degli ultimi uriti in un ovopositore di sostituzione di forma conica.

La nervatura alare presenta la complessità tipica dei tipuloidi, carattere alquanto primitivo, con oltre 8 vene longitudinali raggiungenti il margine. La costa si estende su tutto il margine alare. La subcosta è strettamente ravvicinata alla radio. Caratteristica della maggior parte dei Tipulidi sensu stricto è la scomparsa del ramo Sc1, perciò l'apice della subcosta appare ricurvo e confluisce sulla radio.

La radio ha tre o quattro rami terminanti sul margine, in relazione al numero di divisioni che subisce il settore radiale. L'identificazione delle divisioni di questa vena, in letteratura, non è uniforme, come si verifica anche per gli altri Tipuloidi. La prima biforcazione del settore radiale origina due branche, di cui la prima è interpretata, secondo gli Autori, come base di R2+3 o come base di R2+3+4, mentre la seconda è interpretata come R5 o come R4+5. Quest'ultima branca è sempre indivisa, mentre la prima può subire una o due divisioni, originando rispettivamente due o tre vene. L'associazione di R4 alla prima branca del settore radiale, indicata talvolta in letteratura con la locuzione capture of R4 by R2+3 stem ("cattura di R4 da parte del ramo R2+3"), risale ad un'ipotesi formulata da Alexander (1927). Questo ditterologo, specializzato nella tassonomia dei Tipuloidei, interpretò la configurazione della radio negli attuali Tipuloidei come un risultato evolutivo dell'ancestrale suddivisione del settore radiale nelle due branche R2+3 e R4+5[1]. La teoria di Alexander è stata discussa da Hennig nel 1954[2] e successivamente da vari Autori che, trattando la filogenesi dei Nematoceri, hanno dovuto affrontare il problema della plesiomorfia della configurazione della radio. Di fatto, in letteratura si ritrovano differenti interpretazioni - nel contesto di una semplificazione della nervatura - e apparentemente incongruenti nell'applicazione della terminologia nei diversi livelli di semplificazione anche nell'ambito di uno stesso taxon. Adottando l'ipotesi di Alexander, le ramificazioni della radio nei Tipulidae si identificano in uno dei due casi seguenti:

Il ramo R2, quando è presente, diverge da R3 o da R3+4 e assume una posizione trasversale o obliqua all'indietro per confluire su R1. La conformazione nella nervatura in questa regione è spesso poco marcata e confusa a causa della debole sclerificazione delle vene, dell'eventuale presenza di pigmentazioni, della stretta associazione della subcosta con la radio. Un altro carattere morfologico interessante, utile per la determinazione di alcuni generi, è la conformazione del tratto basale del settore radiale. In alcuni Tipulidi (es. Dolichopezinae), il settore radiale è piuttosto breve perché si origina in posizione distale ed ha un percorso quasi trasversale; nella maggior parte della famiglia, comunque, la base del settore radiale trae origine in una posizione più prossimale e, dopo un breve tratto trasversale, ha un percorso longitudinale.

Vene delle ali di Tipulidae
Vene delle ali di Tipulidae
Schemi ricorrenti della nervatura alare dei Tipulidi. A sinistra: nervatura con 5 branche distinte della radio e con settore radiale lunga (es. vari Tipulinae). A destra: nervatura con 4 branche distinte della radio e con settore radiale breve (es. Dolichopezinae).
Legenda: C: costa; Sc: subcosta; R: radio; M: media; Cu: cubito; A: anale; h: omerale; r-m: radio-mediale; m-m: mediale; dm-cu: medio-cubitale; dm: cellula discale.

La media è in genere suddivisa in tre ramificazioni, con biforcazione M1+2 generalmente in posizione distale rispetto alla cellula discale. La cubito è rappresentata dal solo ramo anteriore, suddiviso in CuA1 e CuA2. Le anali sono due e complete, come nella generalità dei Tipulomorfi, e diritte, come nella generalità dei Tipuloidei. La seconda anale è in genere lunga circa la metà della prima anale oppure circa un terzo (Dolichopezinae).

 src=
Aspetto tipico della larva dei Tipulidi, con il tegumento glabro e grigiastro, il capo retrattile (a sinistra) e i processi conici caudali (a destra). Le larve sono dette, in inglese, leather jackets ("giacche di cuoio") per la robustezza del tegumento.

Le nervature trasversali della regione remigante sono rappresentate dalla radio-mediale (r-m), che connette R5 a M1+2 in corrispondenza del vertice anteriore prossimale della cellula discale; dalla mediale (m-m), che connette il ramo M1+2 o la sua biforcazione a M3; dalle medio-cubitali, che chiudono la cellula discale dal lato prossimale e da quello distale. Più raramente (es. in alcune Dolichopeza), la medio-cubitale basale ha una posizione più prossimale e trae origine della base della media. Sempre in alcune Dolichopeza e in altre specie, la mediale può essere assente o debolmente sclerificata, perciò la cellula discale può essere più o meno marcatamente aperta.

Larva

La larva dei Tipulidi è apoda ed eucefala, con capo retrattile. Il corpo, di colore grigio, ha una forma irregolarmente cilindrica, leggermente più sottile nella zona cefalica, e un tegumento robusto. La zona caudale è tronca e termina con due superfici appiattite contenenti rispettivamente i due unici stigmi e l'apertura anale. Sia gli stigmi sia l'ano sono circondati da papille coniche appuntite.

La presenza di due soli stigmi nella zona anale indica una relazione con le larve acquaiole, presenti peraltro anche fra i Tipuloidei, tipiche dei Nematoceri primitivi, nelle quali la respirazione si svolge in genere grazie alla presenza di due stigmi addominali, portati all'apice di processi o veri e propri sifoni respiratori disposti in posizione caudale.

Pupa

La pupa ha anch'essa una forma cilindrica, affusolata nella zona caudale, provvista di processi conici all'estremità dell'addome. Sul dorso del primo segmento toracico sono presenti due processi respiratori (cornetti respiratori).

Habitat e biologia

 src=
Particolare della regione anale della larva: sono bene evidenti le papille coniche peristigmatiche e i due spiracoli tracheali.

Nelle regioni temperate, i Tipulidi svolgono in genere un ciclo con 1-2 generazioni l'anno e con svernamento allo stadio di larva. Gli sfarfallamenti hanno luogo in primavera o in autunno oppure in primavera e in autunno.

Le larve dei Tipulidi sensu stricto sono per lo più terricole ma associate alla presenza di un'elevata umidità del terreno o del substrato di crescita. Popolano perciò i suoli umidi, le lettiere vegetali, il legno marcescente oppure si comportano come semiacquatiche, colonizzando il suolo ai margini di corsi d'acqua e degli stagni. Rare sono le specie con larve prettamente acquatiche.

Il regime dietetico è prevalentemente saprofago, a spese di materiale organico di origine vegetale, fra cui anche il legno. Nell'ambito della famiglia sono tuttavia presenti alcune specie, in proporzione pochissime, le cui larve possono comportarsi come fitofaghe a tutti gli effetti, in quanto nei primi stadi si nutrono a spese dei semi o delle piantine in fase di germinazione e successivamente a spese di radici o di qualsiasi parte dell'apparato vegetativo aereo a contatto con il suolo o nella immediata prossimità. Le larve terricole si rifugiano durante il giorno in piccole gallerie verticali formate nel profilo del terreno (pozzetti). Durante la notte fuoriescono dai pozzetti per alimentarsi, uscendo anche alla superficie. Il comportamento è singolare in quanto, muovendosi come vermi, afferrano le foglie cercando di staccarle o di attirarle all'imboccatura della galleria.

Gli adulti sono presenti generalmente in ambienti umidi e freschi, ma non mancano le specie che possono ritrovarsi anche in luoghi più o meno asciutti. Come in tutti i Tipuloidi, la loro vita è relativamente breve e concentrata sulla riproduzione.

Antagonisti naturali

 src=
Il vespertilione mustacchino. La sua dieta è composta prevalentemente da adulti di tipule.

Gli antagonisti naturali si annoverano soprattutto fra i Vertebrati e, in particolare, hanno un ruolo di primo piano gli uccelli e i Chirotteri della famiglia dei Vespertilionidi; in quest'ultima famiglia sono ad esempio attivi predatori di tipulidi i pipistrelli delle specie Myotis mystacinus[3][4][5], Pipistrellus pipistrellus[6][7], Eptesicus nilssonii[8][9]. Per alcuni di questi animali, le tipule, allo stadio adulto o allo stadio giovanile, possono costituire anche il componente principale, se non esclusivo, della dieta. Ad esempio, le larve di tipulidi messe a disposizione dallo scioglimento delle nevi rappresenterebbero la risorsa trofica fondamentale per l'allevamento della prole del fringuello alpino (Montifringilla nivalis): per sostenere una nidiata di quattro piccoli sono necessarie oltre 500 larve[10].

Negli Artropodi sono attivi i coleotteri delle famiglie dei Carabidae e degli Staphylinidae, fra i predatori, e alcuni ditteri della famiglia dei Tachinidae (Bucentes crestata, Bucentes geniculata), fra i parassitoidi[11].

Importanza economica

In generale, pur essendo fondamentalmente fitosaprofaghe, alcune specie di Tipulidi possono provocare danni non trascurabili alle coltivazioni erbacee. Data la polifagia, non esiste una particolare specificità, ma tali attacchi si verificano frequentemente a spese di piante erbacee coltivate su terreni umidi, condizioni che in generale si verificano nei casi di cattivo drenaggio o di frequenti e abbondanti irrigazioni. Quest'ultima condizione fa sì che gli attacchi da parte delle tipule sono più frequenti su determinate colture: particolarmente esposte sono le colture foraggere (prati, erbai), i tappeti erbosi costituiti a scopo ricreativo o sportivo, le colture di cereali, in particolare di riso e mais, i vivai, le coltivazioni ortive e i giardini. In condizioni di ristagni persistenti e di cattivo drenaggio, la gamma delle coltivazioni esposte agli attacchi delle tipule si estende notevolmente.

I danni possono essere di vario tipo, subordinati sia al comportamento delle larve sia alle caratteristiche intrinseche della coltura. Le larve giovani indirizzano la loro attività trofica sui semi e sulle piantule nel corso della germinazione, perciò il danno consiste nella fallanza delle emergenze che porta ad una più o meno marcata riduzione dell'investimento e, in prospettiva, della resa al raccolto. Riconducibili a questa tipologia sono anche i danni causati dalle larve più grandi quando l'attività trofica si concentra sull'erosione del colletto, delle radici, della base degli steli. Nelle fasi iniziali della coltura, attacchi di questo tipo possono essere perciò di intensità tale da richiedere la ripetizione della semina.

Danni di altro tipo, provocati dalle larve più grandi, dipendono essenzialmente dalle caratteristiche della coltura, degli organi attaccati e del prodotto: ad esempio l'erosione delle foglie può comportare un danno quantitativo o qualitativo nel caso degli ortaggi da foglia, mentre può essere poco rilevante nel caso di varie colture erbacee industriali (es. cereali); l'erosione di radici e tuberi può portare ad un deprezzamento o ad una riduzione della resa nel caso della patata o di ortaggi da radice; l'attacco ai frutti porta ad una perdita quantitativa quando la coltura attaccata è la fragola.

In tutti i casi, l'entità economica del danno è correlata alla densità di popolazione delle larve, perciò qualsiasi ipotesi di intervento deve essere basata sulla valutazione di una soglia di intervento.

Lotta alle tipule

La difesa nei confronti dei tipulidi fitofagi non è facile e gli interventi, spesso, non sono risolutivi. Il migliore metodo di controllo è la prevenzione delle condizioni che possono portare a una proliferazione delle larve nel terreno. In particolare, nella loro attività di ovideposizione, le femmine sono attratte dall'umidità del terreno e dalla presenza di vegetazione erbacea rigogliosa, perciò un'adeguata profilassi richiede la moderazione nell'irrigazione, un drenaggio efficiente, un controllo efficace delle erbe infestanti. Le lavorazioni del terreno possono ridurre la popolazione di larve: per esempio, l'aratura interra le larve a profondità eccessiva provocandone la morte, oppure quelle superficiali come la sarchiatura possono portarle in superficie esponendole all'attività degli uccelli predatori. A proposito di questi ultimi, è citata l'utilità degli animali da cortile, come il pollame, su piccole superfici, come per esempio gli orti familiari[12].

Gli interventi chimici si basano essenzialmente su due metodologie. Un intervento, di tipo fondamentalmente preventivo, consiste nella geodisinfestazione, da eseguirsi prima della semina o del trapianto su terreni umidi e in presenza di una consistente popolazione di larve. Gli insetticidi impiegabili sono quelli ad azione geodisinfestante ammessi per la tipologia di coltura. L'altro intervento consiste invece nella distribuzione in superficie di esche granulari a base di metiocarb, che di norma sono impiegate come lumachicidi. Fra gli interventi fitoiatrici curativi è segnalata anche la possibilità di eseguire a pieno campo l'irrorazione di un insetticida liquido ad ampio spettro e ad alto potere abbattente come un piretroide[13], tuttavia il ricorso a questo intervento potrebbe essere, oltre che poco risolutivo, deleterio nei confronti dell'entomofauna utile. In ogni caso, a differenza della profilassi, il controllo chimico non offre buoni risultati[12].

Sistematica

 src=
Tipula oleracea, detta "zanzarone degli orti", è una delle specie più comuni e dannose.

La sistematica dei Tipulidae è soggetta a due differenti orientamenti. Quello tradizionale e usato soprattutto fra gli Autori anglosassoni inquadra i Tipulidae come raggruppamento esteso che si identifica come unica famiglia dei Tipuloidea. In questo schema tassonomico, la famiglia dei Tipulidae sensu lato comprende perciò anche la più vasta famiglia dei Limoniidae e la piccola famiglia dei Cylindrotomidae ridotte al rango di sottofamiglie (Limoniinae e Cylindrotominae). I Pediciidae sono inclusi come tribù all'interno della sottofamiglia dei Limoniinae (Pediciini). Gli Autori europei, dagli anni novanta, propendono invece per un inquadramento che suddivide la superfamiglia in quattro famiglie: Limoniidae, Tipulidae sensu stricto, Pediciidae e Cylindrotomidae.

Sotto l'aspetto filogenetico, i Tipulidae sensu stricto formerebbero un clade monofiletico strettamente correlato ai Cylindrotomidae[14].

Adottando la classificazione di OOSTERBROEK, la famiglia dei Tipulidae sensu stricto si suddivide in tre sottofamiglie, comprendendo nel complesso 6-7000 specie e si colloca come gruppo più rappresentativo e ricco di specie dopo i Limoniidae[15]:

Abbondantemente rappresentata è la famiglia fra i fossili. Come per tutti i Tipuloidei, la maggior parte dei reperti fossili risale al Cenozoico, ma l'origine della famiglia è più antica e risale al Mesozoico, per lo meno al Cretaceo[16].

Distribuzione

 src=
Tipula paludosa, detta "tipula dei prati", un'altra specie particolarmente dannosa ma in Italia localizzata solo nella fascia prealpina.

La famiglia ha un'ampia distribuzione, ma con una concentrazione particolare nella regione oloartica. In Europa sono presenti circa 450 specie.

In Italia sono segnalate oltre 160 specie[17] appartenenti ai generi Ctenophora, Dictenidia, Dolichopeza, Nephrotoma, Nigrotipula, Tanyptera e Tipula. Quest'ultimo genere è tuttavia quello più largamente rappresentato, con oltre 130 specie. Di particolare interesse è il numero degli endemismi, che per il territorio italiano ammonta a 31 specie o sottospecie. Fra le specie di maggior interesse agrario, in Italia, sono generalmente citate le seguenti:

  • Tipula oleracea. Nota con il nome comune di "zanzarone degli orti", è ampiamente diffusa in tutta l'Europa, con una maggiore frequenza nel sud. In Italia è uno dei tipulidi più comuni e più dannosi in tutto il territorio nazionale. Compie due generazioni l'anno.
  • Tipula paludosa. Nota con il nome comune di "tipula dei prati", ha anch'essa un'ampia distribuzione, ma in Italia è frequente nelle regioni settentrionali. Compie una generazione l'anno.
  • Tipula italica. In Italia è presente nel nord, nella penisola e in Sicilia, con la sottospecie italica, e solo in Sardegna, con la sottospecie errans. Compie una generazione l'anno.
  • Nephrotoma appendiculata. In Italia è presente con due sottospecie: l'appendiculata è presente in Sardegna, la pertenua nel resto del territorio nazionale. A differenza delle specie precedenti mostra una minore polifagia e indirizza preferibilmente i suoi attacchi sui prati di leguminose.

Note

  1. ^ Charles Paul Alexander, The interpretation of the radial field of the wing in the Nematocerous Diptera, with special reference to the Tipulidae, in Proceedings of the Linnean Society of New South Wales, vol. 52, 1927, pp. 42-72.
  2. ^ Willi Hennig, Flügelgeäder und Systematik der Dipteren, unter Berücksichtigung der aus dem Mesozoikum beschriebenen Fossilien, in Beiträge zur Entomologie, vol. 4, 1954, pp. 245-388.
  3. ^ Myotis mustacinus (Kuhl, 1817) (PDF) , in Chiroptera Italica. URL consultato il 6 maggio 2009.
  4. ^ Vespertilione mustacchino, in SardegnaForeste. Flora e fauna, Ente Foreste Sardegna. URL consultato il 6 maggio 2009.
  5. ^ Myotis mystacinus (Kuhl, 1817), in I pipistrelli, Ente Parchi e Riserve naturali del Lago Maggiore. URL consultato il 6 maggio 2009.
  6. ^ Pipistrellus pipistrellus (Schreber, 1774) (PDF), in Chiroptera Italica (estratto da Schede Monografiche sulla Chirotterofauna Italiana). URL consultato il 6 maggio 2009 (archiviato dall'url originale il 13 maggio 2006).
  7. ^ Pipistrellus pipistrellus (Schreber, 1774), in I pipistrelli, Ente Parchi e Riserve naturali del Lago Maggiore. URL consultato il 6 maggio 2009.
  8. ^ Benedetto Lanza, Paolo Agnelli, Seròtino di Nilsson, in Iconografia dei Mammiferi d'Italia, IUCN Comitato Italiano. URL consultato il 6 maggio 2009 (archiviato dall'url originale il 28 dicembre 2007).
  9. ^ Eptesicus nilssonii (Keyserling & Blasius, 1839)(=Amblyotus nilsonii) (PDF), in Chiroptera Italica. URL consultato il 6 maggio 2009 (archiviato dall'url originale il 13 maggio 2006).
  10. ^ Stefano De Ritis, Studio dell'alimentazione, in Stazione Ornitologica D'Alta Quota Campo Imperatore. URL consultato il 6 maggio 2009 (archiviato dall'url originale il 4 marzo 2016).
  11. ^ Tremblay, p. 23.
  12. ^ a b Tremblay, p. 24.
  13. ^ Pollini, p. 798.
  14. ^ (EN) Matt Bertone, Brian Wiegmann, Greg Courtney, Matt Petersen, Higher-level Relationships of the Crane Flies (Diptera: Tipulidae sensu lato) Inferred Using Molecular Data (PDF), su www4.ncsu.edu. URL consultato il 30 aprile 2009 (archiviato dall'url originale il 6 luglio 2008).
  15. ^ (EN) Pjotr Oosterbroek, Appendix. Classification of families, subfamilies, genera, subgenera, in Catalogue of the Craneflies of the World (Diptera, Tipuloidea: Pediciidae, Limoniidae, Cylindrotomidae, Tipulidae). URL consultato il 6 maggio 2009 (archiviato dall'url originale il 28 dicembre 2006).
  16. ^ Neal L. Evenhuis, Family Tipulidae, in Catalogue of the fossil flies of the world (Insecta: Diptera), Bishop Museum. URL consultato il 26 aprile 2009.
  17. ^ Fabio Stoch, Family Tipulidae, in Checklist of the Italian fauna online version 2.0, 2003. URL consultato il 06-05-2009.

Bibliografia

 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autori e redattori di Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia IT

Tipulidae: Brief Summary ( 義大利語 )

由wikipedia IT提供

I Tipulidi o tipule (Tipulidae Latreille, 1802) sono una famiglia di insetti dell'ordine dei Ditteri (Nematocera: Tipulomorpha).

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autori e redattori di Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia IT

Ilgakojai uodai ( 立陶宛語 )

由wikipedia LT提供
 src=
Tipulidae

Ilgakojai uodai (lot. Tipulidae, angl. Crane flies, vok. Schnaken) – dvisparnių (Diptera) vabzdžių šeima. Stambūs ir vidutinio dydžio uodai su labai ilgomis kojomis ir ilgu cilindrišku pilveliu. Kojos labai trapios ir greitai atitrūksta. Skraido vasarą drėgnose vietose, krūmuose. Lervos volelio formos, pilkšvos spalvos, gyvena drėgnoje žemėje, ypač durpžemiuose, minta augalų šaknimis. Naktimis išlenda į dirvos paviršių, apgraužia vasarojaus ir linų daigus. Kai kurių rūšių lervos gyvena po negyva medžių žieve.

Pasaulyje yra apie 4000 rūšių, Lietuvoje – apie 100 rūšių.

Lietuvoje aptinkamos rūšys

Kai kurios Lietuvoje aptinkamos rūšys (sąrašas nepilnas):

  • Epiphragnia ocellaris
  • Nephrotoma dorsalis
  • Nephrotoma crocata
  • Tipula (Lunatipula) lunata
  • Tipula (Yamatotipula) marginella
  • Tipula (Yamatotipula) lateralis
  • Tipula (Vestiplex) excisa excisa
  • Tipula (Vestiplex) hortorum
  • Tipula (Vestiplex) nubeculosa
  • Tipula (Vestiplex) scripta scripta
  • Tipula (Vestiplex) sintenisi

Vikiteka

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia LT

Ilgakojai uodai: Brief Summary ( 立陶宛語 )

由wikipedia LT提供
 src= Tipulidae

Ilgakojai uodai (lot. Tipulidae, angl. Crane flies, vok. Schnaken) – dvisparnių (Diptera) vabzdžių šeima. Stambūs ir vidutinio dydžio uodai su labai ilgomis kojomis ir ilgu cilindrišku pilveliu. Kojos labai trapios ir greitai atitrūksta. Skraido vasarą drėgnose vietose, krūmuose. Lervos volelio formos, pilkšvos spalvos, gyvena drėgnoje žemėje, ypač durpžemiuose, minta augalų šaknimis. Naktimis išlenda į dirvos paviršių, apgraužia vasarojaus ir linų daigus. Kai kurių rūšių lervos gyvena po negyva medžių žieve.

Pasaulyje yra apie 4000 rūšių, Lietuvoje – apie 100 rūšių.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia LT

Lalat kekeria ( 馬來語 )

由wikipedia MS提供

Lalat kekeria ialah sejenis lalat dalam keluarga Tipulidae. Lalat kekeria ialah sejenis serangga. Lalat kekeria kelihatan seperti nyamuk besar dan sering disalah anggap sebagai nyamuk. Tidak seperti nyamuk, lalat kekeria tidak menggigit manusia atau haiwan.

Kira-kira 4256 spesies lalat kekeria telah dikenal pasti, kebanyakan daripadanya (75%) dikenal pasti oleh pakar, Charles Paul Alexander.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Pengarang dan editor Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia MS

Langpootmuggen ( 荷蘭、佛萊明語 )

由wikipedia NL提供

Insecten

Langpootmuggen zijn een groep van insecten die behoren tot de muggen. Veel soorten worden relatief groot in vergelijking met andere insecten. Langpootmuggen zijn onschuldige dieren, maar hun larven (emelten) kunnen schade aanrichten bij gewassen.

Algemeen

Langpootmuggen zijn schemeractief en nachtactief en worden dan aangetrokken door licht. Ze houden zich overdag vaak op in planten. De larven zijn vraatzuchtig, maar de volwassen langpootmuggen eten niet of alleen een beetje nectar en leven maar enkele dagen om te paren. Langpootmuggen zijn slechte vliegers, die een zigzaggende vlucht hebben. Net als andere vliegen en muggen hebben ze slechts één paar vleugels, het achterste paar is omgevormd tot halterachtige structuren.

In Nederland en België zijn met name soorten uit het geslacht Tipula algemeen. De koollangpootmug (Tipula oleracea) vliegt van april tot juni en een tweede generatie van augustus tot oktober. De moeraslangpootmug (Tipula paludosa) vliegt alleen in augustus en september en Tipula czizeki is alleen in oktober en november bovengronds te zien. De reuzenlangpootmug (Tipula maxima) is een wat grotere soort.

Uiterlijke kenmerken

 src=
Macro-opname van de kop van een Tipula

De meeste langpootmuggen hebben een onopvallend uiterlijk om geen aandacht van vijanden te trekken. Sommige langpootmuggen, zoals de helemaal onderaan afgebeelde Ctenophora ornata, hebben een afwijkend uiterlijk door felle kleuren of afwijkende lichaamsuitsteeksels; in dit geval imiteert de mug een papierwesp.

Langpootmuggen hebben kleine, kraalachtige ogen, die donker van kleur zijn en weinig opvallen. Opvallend zijn de uitstekende monddelen die wat aan een zuigsnuit doen denken, zoals deze voorkomt bij andere insecten, zoals de wantsen. Langpootmuggen kunnen hier echter niet mee bijten of prikken, de kaken zijn gereduceerd. Bij een aantal soorten kunnen de volwassen exemplaren helemaal niet meer eten; al de energie die ze nodig hebben om zich voort te planten is als larve bij elkaar gegeten.

Langpootmuggen hebben zeer lange poten. Ze kunnen de poten makkelijk af laten breken als deze worden vastgepakt, dit wordt autotomie genoemd. Doordat een langpootmug met poten en vleugels niet meer vervelt, groeien deze niet meer aan.

Zoals alle tweevleugeligen, waartoe de vliegen en muggen behoren, zijn de achtervleugels veranderd in knotsvormige haltertjes. De gedegenereerde achtervleugels hebben een functie die te vergelijken is met een gyroscoop. De twee vliegvleugels staan bij een aantal soorten gespreid, waardoor de halters duidelijk zichtbaar zijn. Er zijn echter ook soorten, zoals de tijgerlangpootmug, die de vleugels op de rug vouwen. Langpootmuggen zijn slechte vliegers en zijn ondanks hun zeer onregelmatige, op- en neergaande vlucht makkelijk uit de lucht te plukken.

Belangrijke vijanden van langpootmuggen zijn vogels en spinnen.

Het achterlijf is lang en rond en duidelijk gesegmenteerd. Vrouwtjes en mannetjes zijn bij de langpootmuggen eenvoudig uit elkaar te houden. De vrouwtjes zijn groter en als ze eieren dragen ook aanmerkelijk dikker en zwaarder. Het belangrijkste verschil zit in de achterlijfspunt, bij de mannetjes zijn de hier aanwezige geslachtsorganen onopvallend, maar bij de vrouwtjes draagt het achterlijf een stekelachtige structuur. Dit orgaan wordt de ovipositor of legbuis genoemd en dient om de eitjes af te zetten op enige diepte in de bodem. De legbuis wordt dus niet gebruikt om te steken, zoals het geval is bij insecten zoals wespen.

Onderscheid met andere groepen

Langpootmuggen zijn gemakkelijk te onderscheiden van de meeste andere muggen, zoals de veel fijner gebouwde steekmuggen, maar er zijn enkele uitzonderingen. Soorten die tot de families steltmuggen (Limoniidae) en buismuggen (Cylindrotomidae) behoren, lijken sterk op langpootmuggen. In sommige taxonomische indelingen worden alle drie de families als onderfamilies gezien van de familie Tipulidae.[1]

Voortplanting en ontwikkeling

 src=
Let op de achterste uitsteeksels
 src=
Emeltschade bij botersla

Langpootmuggen paren door de achterlijfspunten tegen elkaar te brengen. In de achterlijfspunt zijn de geslachtsorganen gepositioneerd. Tijdens de paring staan de koppen van elkaar af; de langpootmuggen klimmen niet op elkaar zoals veel vliegen en muggen doen. Na de paring zoekt het vrouwtje geschikte afzetplaatsen voor de eieren op. Met de legboor worden de eieren afgezet. De larve groeit in stappen en vervelt bij elke stap.

De larve van de langpootmug wordt emelt genoemd. Het is een taaie, grauwe, pootloze made-achtige larve zonder duidelijk zichtbare kop. Anders dan de made, heeft de larve een kopkapsel, dat, in tegenstelling tot dat van de muggen, van achteren gedeeltelijk gesloten is (hemicefaal). Een opvallend kenmerk van de larve zijn de twee achterste tracheale openingen (stigma's), die door een donkere vlek en zes soortspecifiek geplaatste uitsteeksels omgeven worden.

Emelten komen zowel in het voorjaar als in het najaar voor. Ze leven van het groene deel van planten en niet van de wortels, zoals vaak beweerd wordt. Emelten houden zich overdag schuil in een holletje onder de grond en komen 's nachts tevoorschijn om bovengrondse groene delen van planten te eten. Jonge planten kunnen door de emelt aan de wortelhals geheel worden doorgevreten, waardoor het bovengrondse deel afsterft. Emelten richten daarmee schade aan en zijn niet geliefd in de tuinbouw. In grasland zouden emelten mogelijk enig nut kunnen hebben, omdat ze kiemplanten van onkruiden wegnemen.

De vraatschade van de emelt noemen we primaire schade; secundaire schade ontstaat als dieren die emelten bejagen, zoals vogels en mollen, bij de jacht op emelten het gazon omploegen.

Naam

Langpootmuggen danken hun naam aan de zeer lange en sprieterige poten. Alle soorten hebben daarnaast ook een langwerpig lichaam. Langpootmuggen worden wel vliegende hooiwagens genoemd. Dezelfde spraakverwarring bestaat ook in het Engels, waar daddy-long-legs gebruikt wordt voor zowel de langpootmug als de hooiwagen.

In de Nederlandse taal hebben langpootmuggen verschillende namen, afhankelijk van het gesproken dialect. In Twente worden ze spekkebijters genoemd. In sommige streken (onder andere Noord-Holland) noemt men ze ook wel glazenwasser of spekkedief. Ook andere benamingen komen voor (Tessels: spekmaaier).[2]

In Zuid-Afrika wordt de naam spekvreters gebruikt voor een inmiddels opgeheven geslacht van vogelsoorten (cercomela). Deze pikten aan het (dierlijke) vet op de assen van de huifkarren van de Voortrekkers.

Geslachten

 src=
Mannetje gele kamlangpootmug (Ctenophora ornata)

In Nederland waargenomen soorten

Externe links

Referenties

Referenties
  1. Animal Diversity Web, Family Tipulidae (crane flies).
  2. Natuurweetjes, Langpootmuggen (Tipula).
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia-auteurs en -editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NL

Langpootmuggen: Brief Summary ( 荷蘭、佛萊明語 )

由wikipedia NL提供

Langpootmuggen zijn een groep van insecten die behoren tot de muggen. Veel soorten worden relatief groot in vergelijking met andere insecten. Langpootmuggen zijn onschuldige dieren, maar hun larven (emelten) kunnen schade aanrichten bij gewassen.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia-auteurs en -editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NL

Stankelbein ( 挪威語 )

由wikipedia NN提供

Stankelbein, feifot eller myhank (Tipulidae) er ei gruppe store og tynne insekt med lange bein og karakteristisk lang snute. Dei er dei største dyra i gruppa myggar og er utbreidd over store delar av verda. Ein reknar dei som ei av dei mest primitive familiane innanfor tovengene,[1], men stankelbeina er likevel med sine om lag 10 500[2] skildra artar mellom dei største og mest suksessfulle delgruppene. I Noreg er det kjend 93 artar.[3]

Dei eldste stankelbeina me kjenner til er frå baltisk rav frå eocen og oligocen, det vil seie om lag 40 millionar år gamle;[4] artane ein finn her liknar i stor grad på dei ein finn i dag og kan klassifiserast i fleire av dei same slektene. Ifølgje den leiande verdseksperten på gruppa, Pjotr Oosterbroek, er det sannsynleg at familien først oppstod i midten av Mesozoikum.[5]

Livssyklus og økologi

Stankelbein er holometabole insekt som lever det meste av livet som larvar. For dei fleste artane i Noreg går livssyklusen over eitt år, med nokre få to- eller fleirårige fjellartar. Dei overvintrar stort sett i tredje eller fjerde av i alt fire larvestadium. Både egg- og puppestadiet tek mellom ei og to veker kvar, og dei vaksne dyra lever i få dagar før dei døyr.

Larvane finst i mange ulike økologiske nisjar, men dei lever alle av plantemateriale. Dei langt fleste artane lever i jord, ofte av røter, men det finst òg nokre få som lever i tørre eller rotnande lauvtre-stammar. Særleg på Vestlandskysten kan dei ha store skadeverknadar på eng, der dei et grasrøter. Det er òg kjend ein del artar som lever i mose, og nokre særs få frittlevande ferskvassartar.

For mange artar er derimot ikkje larvestadiet kjend enno.

Ytre kjenneteikn

 src=
Hovudet og oversida av brystet til ein Tipula sp. Merk den lange snuta og V-fura framfor vengefestet.

Stankelbein er store til mellomstore myggar med særs lange bein. I tillegg til vengemønster er dei viktigaste anatomiske trekka som er særeigne for stankelbeina dei forlenga ytste ledda på maxillepalpane; små ekstremitetar som sit på munndelane. Dei fleste stankelbein har dessutan ei lang snute framme på hovudet. Munndelane deira kan ikkje ta til seg anna næring enn reint flytande føde.

Som hjå andre tovenger er brystet sett saman av tre ledd, kor det mellomste er størst. Dette er òg det viktigaste, sidan det er her flygevengene sit. Tvers over har dei ei V-forma fure mellom skjelettplatene prescutum og scutum. Vengemønsteret er viktig i bestemming mange slekter og underslekter. Beina til stankelbeina er lange og brekk lett av. Nedst på skinnebeinleddet (tibia) sit det som regel tornar eller sporar; som regel eit på kvart av dei fremste beina og to på kvart av dei andre (1-2-2). Somme grupper har òg 1-1-2.

Bakkroppen består av åtte ledd med kvar sine tydelege rygg- og bukplater. Det siste, niande leddet er annleis bygd hjå hoer og hannar og ber først og fremst paringsorgana. Første kroppsledd er særs kort og andre kroppsledd er særs langt.

Systematikk og inndeling

Stankelbein Tipulidae er den største gruppa i overfamilien Tipuloidea, som òg omfattar vintermyggar Trichoceridae, småstankelbein Limonidae, Pediciidae og Cylindrotomidae. Dei er myggar som vert kjenneteikna av å ha ei tversgåande V-forma fure i ryggen, pluss unike vengekarakterar.

Særeigne anatomiske trekk som er særskilde for stankelbeina omfattar mellom anna dei forlenga ytste maxillepalpledda og trekk i vengemønsteret. Til vanleg har dei òg 13 antenneledd mot dei andre artane i Tipuloidea som har 14 eller 16. Det enklaste kjenneteiknet som skil dei frå slektningane sine er likevel storleiken.

Innanfor Tipulidae er det særleg slekta Tipula som er stor og omfangsrik; berre i Noreg finst det 62 artar. Ein delar denne slekta difor ofte opp i underslekter.

Slekter og underfamiliar i Noreg

 src=
Venge frå Tipula oleracea
 src=
Ctenophora pectinicornis er fargerik og er òg funnen i Noreg.

Under følgjer ei liste over underfamiliar, med informasjon om kva slekter som finst i Noreg og med kor mange representantar. For Tipula, som er ei særs stor slekt, er det i tillegg ført opp norske underslekter. Lista følgjer Hofsvang 1986.

  • Underfamilie Dolichopezinae
  • Underfamilie Ctenophorinae
  • Underfamilie Tipulinae
    • Slekt Prinocera - 4 artar
    • Slekt Angarotipula - 1 art
    • Slekt Tipula
      • Underslekt (Tipula) - 2 artar
      • Underslekt (Yamatipula) - 8 artar
      • Underslekt (Acutipula) - 3 artar
      • Underslekt (Schummelia) - 1 art
      • Underslekt (Arctotipula) - 1 art
      • Underslekt (Vestiplex) - 7 artar
      • Underslekt (Lunatipula) - 11 artar
      • Underslekt (Lindneria) - 1 art
      • Underslekt (Savtchenkia) - 13 artar
      • Underslekt (Mediotipula) - 1 art
      • Underslekt (Beringotipula) - 1 art
      • Underslekt (Dendrotipula) - 1 art
      • Underslekt (Odonatisca) - 1 art
      • Underslekt (Platytipula) - 2 artar
      • Underslekt (Pterelachisus) - 10 artar
    • Slekt Nigrotipula - 1 art
    • Slekt Nephrotoma - 14 artar

Kjelder

Commons-logo.svg Wikimedia Commons har multimedia som gjeld: Stankelbein
  • Hofsvang, Trond (1996), «Tipulidae - Stankelbein», i Aagard, Kåre & Dolmen, Dag, Limnofauna Norvegica - katalog over norsk ferskvannsfauna, Trondheim: Tapir Forlag, ISBN 82-519-1214-8
  • Hofsvang, Trond (1986), «Stankelbein (Diptera, Tipulidae)», Norske Insekttabeller (PDF) (10), Norsk Entomologisk Forening NHL, Ås. 84 s.
  1. Oosterbroek, Pjotr: Family Tipulidae
  2. Oosterbroek, Pjotr (2008): Catalogue of the Craneflies of the world
  3. Hofsvang, Trond (1992): A check list of Norwegian Tipulidae (Diptera). Fauna Norvegica Ser.B 39, s. 77-79
  4. Oosterbroek, Pjotr: Family Tipulidae
  5. Oosterbroek, Pjotr: Family Tipulidae
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NN

Stankelbein: Brief Summary ( 挪威語 )

由wikipedia NN提供

Stankelbein, feifot eller myhank (Tipulidae) er ei gruppe store og tynne insekt med lange bein og karakteristisk lang snute. Dei er dei største dyra i gruppa myggar og er utbreidd over store delar av verda. Ein reknar dei som ei av dei mest primitive familiane innanfor tovengene,, men stankelbeina er likevel med sine om lag 10 500 skildra artar mellom dei største og mest suksessfulle delgruppene. I Noreg er det kjend 93 artar.

Dei eldste stankelbeina me kjenner til er frå baltisk rav frå eocen og oligocen, det vil seie om lag 40 millionar år gamle; artane ein finn her liknar i stor grad på dei ein finn i dag og kan klassifiserast i fleire av dei same slektene. Ifølgje den leiande verdseksperten på gruppa, Pjotr Oosterbroek, er det sannsynleg at familien først oppstod i midten av Mesozoikum.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NN

Storstankelbein ( 挪威語 )

由wikipedia NO提供

Storstankelbein (Tipulidae), også bare kalt stankelbein, er storvoksne mygg som er vanlig i de fleste naturtyper i Norge. Man kjenner omtrent 100 arter fra landet.

Liv og utvikling

 src=
Tipulidae

Kroppen er lang og slank. De fleste artene er mer eller mindre gul- eller gråaktige, men det finnes også noen som er mer fargerike, for eksempel de gule og svarte artene i slekten Nephrotoma. Forbrystet (thorax) har en karakteristisk, V-formet fure, og svingkøllene (halterer) er uvanlig lange og slanke.

Vingene er lange og slanke med mange tydelige årer. Storstankelbein kan skilles fra de andre stankelbeinene på detaljer i vingeårenettet, der åren subcosta (Sc) munner ut i radialåren (R) og ikke i costa (C). Hos noen arter har vingene svarte flekker, hos andre er de grå- eller gulfargede og ganske mange har brune tegninger. Noen få arter har sterkt reduserte vinger, særlig hos hunnene.

Hodet er langstrakt, gjerne med en lang "snute". Fasettøynene er forholdsvis små og møtes ikke i pannen. Antennene er vanlegvis nokså lange og slanke. Noen slekter, som Dictenidia, Tanyptera og Ctenophora, har kamformede antenner. Munnfølerne (palpene) er svært lange, til forskjell fra den nærtstående familien småstankelbein (Limoniidae).

Bakkroppen er lang og tynn. Hannene har komplekse ytre kjønnsorganer med forskjellige gripeorganer, pigger o.l. Disse er nyttige dersom en vil bestemme artene. Hunnene har et velutviklet, hardt (sklerotisert) eggleggingsrør, særlig utviklet hos arter som legger egg i død ved.

Larvene er mer eller mindre pølselignende med et svakt avsatt hode. Bein finnes ikke. På det bakerste bakkroppssegmentet sitter to store åndehull (spirakler), rundt disse er det ofte flere fingeraktige utvekster som er viktige karakterer om en vil bestemme artene. Mange arter lever i jorden, der noen kan gjøre skade i jord- og hagebruk (se nedenfor), men det finnes også noen arter som har larver i vann og en del som utvikler seg i død ved. De siste larvene er gjerne noe hardere enn de som lever i jord, med kraftig utviklede munndeler.

 src=
Larvene er pølseformede uten markert hodekapsel

Puppen er relativt lang og slank, og man kan se omrisset av det voksne insektets organer utenpå puppeskallet : hode, vinger, bein, bakkropp etc. Litt uvanlig er det at antennene stikker opp som to horn på puppens hode.

 src=
En fargerik art i slekten Ctenophora, hann

Skadedyr

Noen av stankelbeinartene kan gjøre en del skade i jord- og hagebruk. Det er larvene som er problemet – de spiser planterøtter og kan også gnage av unge planter i rothalsen.

Myrstankelbeinet, Tipula paludosa, er den arten som særlig skaper problemer i Nordvest-Europa. De voksne er ganske store, gulbrune på farge, med vinger som er brune langs forkanten, og flyr i juli-september. De grå larvene kan gjøre skade når de er nesten utvokst, om våren og forsommeren. Områder med fuktig, moldrik jord som drenerte myrer er spesielt utsatt. Bestandene svinger sterkt og det er bare i enkelte år at de skaper problemer. Grovt sett kan man regne med at skader er sannsynlige dersom tettheten av myrstankelbeinlarver overstiger 100 larver per kvadratmeter. Siden larvene kommer opp for å spise om natten, må eventuell sprøyting iverksettes på kvelds- eller nattestid.

Men heldigvis, de aller fleste stankelbeinartene er helt harmløse.

Systematisk inndeling / slekter og noen arter

Det er registrert 95 arter av storstankelbein (Tipulidae) i Norge (tall fra 2006). De fleste artene tilhører den store slekten Tipula, men vi har også en del andre slekter.

 src=
Nephrotoma appendiculata er vanlig i Norge

Europeiske slekter, samt omtale av noen arter, i alfabetisk rekkefølge.

  • Orden Tovinger (Diptera)
    • Underorden Mygg (Nematocera)
      • Overfamilien Stankelbein (Tipulioidea)
        • Familien Storstankelbein (Tipulidae) - slekter som finnes i Europa:
          • Slekten Angarotipula Savchenko, 1961
            • Angarotipula tumidicornis (Lundström, 1907) ligner slekten Tipula men kan kjennes på at antennene mangler hårkranser på hvert segment. Bare kjent fra Troms og Finnmark i Norge.
          • Slekten Ctenophora Meigen, 1803, med tre norske arter, er store og fargerike stankelbein, kontrastrikt farget i svart og gult/rødt. Hannene har buskete, kamformede antenner. Larvene lever i døde trær. Finnes på Sør- og Østlandet.
          • Slekten Dictenidia Brullé, 1833
            • Dictenidia bimaculata (Linnaeus, 1761) er en middelsstor art, blankt svart på farge, som kan kjennes på at vingene har to svarte flekker. Hannen har kamformede antenner. Larven lever i døde trær. Finnes i Sør-Norge.
          • Slekten Dolichopeza Curtis, 1825
            • Dolichopeza albipes (Strøm, 1768) er en nokså liten, slank, grålig art med veldig lange og tynne bein der den ytterste tredjedelen er hvit. Larven lever i fuktig mose, og arten finnes over hele landet.
          • Slekten Nephrotoma Meigen, 1803, omfatter 14 norske arter som er livlig farget i gult og svart. Larvene lever i jord eller i strøskiktet. Noen av artene er vidt utbredt i Norge, andre finnes bare på Sør-Østlandet.
          • Slekten Nigrotipula Hudson & Vane-Wright, 1969
            • Nigrotipula nigra (Linnaeus, 1758) er en liten, helsvart art. Finnes i Sør--Norge. Larven kan finnes både i jord og i råttent treverk.
          • Slekten Phoroctenia Coquillett, 1910
            • Phoroctenia vittata (Meigen, 1830) har antenner hos hannen med korte utvekster. Larven er ukjent men lever sannsynligvis i døde trær. Bare kjent fra Troms i Norge.
          • Slekten Prionocera Loew, 1844, ligner mørke arter av Tipula, men kan skilles fra disse på at antennene mangler hår. Fem arter er kjent fra Norge, de fleste bare nordfra og fra fjellet. Larvene (for de artene de er kjent) lever i myr eller annen fuktig jord.
          • Slekten Tanyptera Latreille, 1804, omfatter to norske arter av blankt svarte og oransje, middelsstore stankelbein der hannene har kamformede antenner. Hunnene har et langt, hardt eggleggingsrør som de bruker til å bore i død ved. Finnes over hele landet.
          • Slekten Tipula Linnaeus, 1758, er den største slekten og omfatter resten av de norske storstankelbeinene. De er som oftest grå/gul/brune på farge, middelsstore til store arter, vingene har ofte brune flekker og antennene har kranser av lange hår. 66 arter er hittil kjent fra Norge. Slekten deles inn i mange underslekter.
        • Slekter som ikke finnes i Europa:

Norske arter

Referanser

  1. ^ de Jong, Herman (2017) Limoniidae and Tipulidae (Crane flies). Side 427-477 i: Kirk-Spriggs, A.H. og Sinclair, B.J. (red.): Manual of Afrotropical Diptera, Vol. 2. Nematocerous Diptera and lower Brachycera. Suricata 5. South African National Biodiversity Institute, Pretoria.

Kilder

  • Fauna Europa (2004) Fauna Europaea version 1.1, utbredelsesdatabase over europeiske dyr. www.faunaeur.org
  • Hofsvang, T. 1986. Stankelbein (Diptera, Tipulidae). Norske Insekttabeller nr. 10. 84 sider. Utgitt av Norsk entomologisk forening.
  • Hofsvang, T. 1992. A check list of Norwegian Tipulidae (Diptera). Fauna norvegica, Serie B 39: 77-79.
  • Thunes, K.H. et al.. 2004. The arthropod community of Scots pine (Pinus sylvestris L.) canopies in Norway. Entomol. Fennica 15: 65-90.

Eksterne lenker

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia forfattere og redaktører
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NO

Storstankelbein: Brief Summary ( 挪威語 )

由wikipedia NO提供

Storstankelbein (Tipulidae), også bare kalt stankelbein, er storvoksne mygg som er vanlig i de fleste naturtyper i Norge. Man kjenner omtrent 100 arter fra landet.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia forfattere og redaktører
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NO

Koziułkowate ( 波蘭語 )

由wikipedia POL提供
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Koziułkowate, komarnice (Tipulidae) – rodzina owadów z rzędu muchówek.

Z wyglądu podobne do komarów, ale są znacznie od nich większe. Mimo podobieństwa do nich są dla ludzi zupełnie nieszkodliwe. Są słabymi lotnikami i łatwo jest je złapać. Ich bardzo długie nogi mogą łatwo oderwać się od reszty ciała, co może je ratować po złapaniu przez ptaki.

Większość osiąga do 60 mm długości, niektóre tropikalne gatunki nawet ponad 100 mm. Przyciąga je światło, więc często wlatują do domów podczas letnich wieczorów. Samice mają wypukłe od strony brzusznej odwłoki z powodu jaj w nich zgromadzonych oraz spiczaste pokładełka służące do ich składania.

Dorosłe owady żywią się nektarem albo wcale nie pobierają pokarmu, koncentrując cały swój kilkudniowy żywot na przeprowadzeniu godów.

Larwy mają szarą barwę, podłużny, walcowaty, zwężający się ku głowie kształt i wyciąganą głowę; pozbawione są odnóży krocznych. Zazwyczaj ostatni segment brzuszny ma kilka palczystych wyrostków. Żerują na opadłych liściach, igłach drzew iglastych, spróchniałym drewnie, w ściółce, na terenach podmokłych, niekiedy w zbiornikach słodkowodnych. Spełniają w związku z tym ważną rolę w ekosystemie. Niektóre gatunki żerują na korzeniach traw i innych roślin, będąc szkodnikami zbóż, warzyw, szkółek drzew, niekiedy w stopniu uszkadzającym rośliny. W Polsce występuje 80 gatunków.

Obecnie co najmniej 14 000 gatunków zostało już opisanych (np. koziułkowiec); stanowią największą rodzinę spośród dwuskrzydłych.

Zobacz też

Przypisy

  1. Po raz pierwszy nazwy Tipulidae użył Leach (1815) jednak na mocy art. 11.7.1.3. ICZN za autora nazwy uznaje Pierre André Latreille'a

Bibliografia

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia POL

Koziułkowate: Brief Summary ( 波蘭語 )

由wikipedia POL提供

Koziułkowate, komarnice (Tipulidae) – rodzina owadów z rzędu muchówek.

Z wyglądu podobne do komarów, ale są znacznie od nich większe. Mimo podobieństwa do nich są dla ludzi zupełnie nieszkodliwe. Są słabymi lotnikami i łatwo jest je złapać. Ich bardzo długie nogi mogą łatwo oderwać się od reszty ciała, co może je ratować po złapaniu przez ptaki.

Większość osiąga do 60 mm długości, niektóre tropikalne gatunki nawet ponad 100 mm. Przyciąga je światło, więc często wlatują do domów podczas letnich wieczorów. Samice mają wypukłe od strony brzusznej odwłoki z powodu jaj w nich zgromadzonych oraz spiczaste pokładełka służące do ich składania.

Dorosłe owady żywią się nektarem albo wcale nie pobierają pokarmu, koncentrując cały swój kilkudniowy żywot na przeprowadzeniu godów.

Larwy mają szarą barwę, podłużny, walcowaty, zwężający się ku głowie kształt i wyciąganą głowę; pozbawione są odnóży krocznych. Zazwyczaj ostatni segment brzuszny ma kilka palczystych wyrostków. Żerują na opadłych liściach, igłach drzew iglastych, spróchniałym drewnie, w ściółce, na terenach podmokłych, niekiedy w zbiornikach słodkowodnych. Spełniają w związku z tym ważną rolę w ekosystemie. Niektóre gatunki żerują na korzeniach traw i innych roślin, będąc szkodnikami zbóż, warzyw, szkółek drzew, niekiedy w stopniu uszkadzającym rośliny. W Polsce występuje 80 gatunków.

Obecnie co najmniej 14 000 gatunków zostało już opisanych (np. koziułkowiec); stanowią największą rodzinę spośród dwuskrzydłych.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia POL

Tipulidae ( 葡萄牙語 )

由wikipedia PT提供
 src=
Tórax de um Tipulidae.
 src=
Detalhe de cabeça da espécie Nephrotoma quadrifaria (observe as peças bucais, antenas e olhos compostos.
 src=
Detalhe do tamanho proporcional
 src=
Disposição da venação na asa de um exemplar do género Tipula.

Tipulidae é uma família de dípteros nematóceros da infraordem Tipulomorpha, que agrupa os insectos conhecidos pelo nome comum de típulas, moscas-grua ou mosquitos-gigantes (apesar de não serem verdadeiros mosquitos). Na sua presente circunscrição taxonómica, a família Tipulidae é uma das maiores famílias de dípteros, tendo descritas pelo menos 4256 espécies (a maioria pelo entomólogo especialista Charles Paul Alexander). Algumas classificações colocam as subfamílias Limoniinae e Cylindrotominae em famílias separadas.

Descrição

Os adultos são delgados, com pernas muito longas e finas, podendo medir de 2 a 60 mm de comprimento (sem considerar as pernas), mas algumas espécies tropicais podem ser ainda maiores, com até 100 mm de comprimento corporal.

Dada a sua semelhança morfológica com os mosquitos sugadores de sangue (da família Culicidae) as espécies incluídas nesta família são frequentemente referidas como mosquitos-gigantes e temidas como eventuais hematófagos. Contudo, a aparente semelhança morfológica nada significa em relação aos hábitos alimentares dessas espécies, pois além de não picarem para sugar sangue, algumas espécies são predadoras dos mosquitos verdadeiros.

São insectos de aparência delicada, delgados, de pernas muito finas e longas. Costumam manter as asas abertas quando estão em repouso, o que torna fácil observar os grandes halteres (ou balancins).

Apresentam dois grandes olhos compostos na parte terminal da cabeça. As peças bucais são alongadas, conferindo o aspecto de um focinho longo, mas apesar de pontiagudas não servem para picar.

Em contraste com a maioria dos dípteros, os membros da família Tipulidae não são bons voadores e são fáceis de apanhar em voo. Quando agarrados facilmente perdem algumas das suas delicadas pernas, o que talvez lhes confira alguma defesa contra predadores.

Os Tipulidae apresentam uma grande variação de tamanho entre espécies, com as originárias de regiões de clima temperado com comprimentos que variam de 2 a 60 mm, mas com algumas típulas de climas tropicais a atingir os 100 mm de comprimento (sem considerar as pernas).

Algumas das espécies menores podem ser confundidas com Culicidae, sendo que a maior diferença morfológica é a forma em V do tórax. Outro carácter diferenciador em relação aos mosquitos é a ausência de peças bucais adaptadas para picar e sugar, já que não se alimentam de sangue. Também as suas asas carecem das escamas características dos verdadeiros mosquitos.

O abdómen das fêmeas é mais volumoso que o dos machos porque contém ovos. Para além disso, o abdómen da fêmea termina num ovipositor afilado que pode parecer um ferrão, mas estes insectos não picam.

As larvas apresentam uma cápsula cefálica característica e nelas os segmentos abdominais em geral apresentam prolongamentos carnudos, semelhantes a pequenos tentáculos, que rodeiam os espiráculos ou orifícios respiratórios.

Ecologia

Apenas se conhecem as larvas de cerca de 2% das espécies descritas, sendo muito difícil a identificação específica. As larvas foram encontradas numa grande variedade de habitats aquáticos, incluindo lagunas hipersalinas, e em múltiplos habitats terrestres. A maioria das larvas alimenta-se de produtos da decomposição, sendo maioritariamente detritívoras, mas algumas alimentam-se de outras larvas e de raízes. As larvas de algumas espécies alimentam-se de larvas de mosquito.[1][2] Por serem muito resistentes aos pesticidas, as larvas das espécies que se alimentam de raízes podem ser uma praga em algumas culturas, especialmente em relvados.[3]

Embora dependa da ecologia da espécie em concreto, os adultos (imagos) preferem zonas húmidas com temperaturas suaves no inverno. As larvas de algumas espécies vivem em poças salinas de zonas desérticas suportando temperaturas abaixo do ponto de congelação. Os imagos alimentam-se de néctar ou simplesmente não se alimentam.[4] As longas pernas parecem ser uma adaptação para pousar sobre os caules cilíndricos e as lâminas das folhas de juncos e gramíneas.

Os Tipulidae servem de alimento a múltiplas espécies de pássaros e de insectos. Muitos peixes e algumas aves aquáticas alimentam-se das larvas. São vulneráveis a infecção por fungos. Algumas larvas aquáticas são utilizadas como isco na pesca lúdica.

Referências

  1. «Crane Flies of Kentucky - University of Kentucky Entomology»
  2. «Carnegie museum». Consultado em 19 de agosto de 2017. Arquivado do original em 9 de julho de 2017
  3. Andrew Ward. Cricket's Strangest Matches. 1998 ed. [S.l.]: Robson Books, London. p. 111
  4. «Carnegie museum». Consultado em 19 de agosto de 2017. Arquivado do original em 9 de julho de 2017

Listas de espécies

 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autores e editores de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia PT

Tipulidae: Brief Summary ( 葡萄牙語 )

由wikipedia PT提供
 src= Tórax de um Tipulidae.  src= Detalhe de cabeça da espécie Nephrotoma quadrifaria (observe as peças bucais, antenas e olhos compostos.  src= Detalhe do tamanho proporcional  src= Disposição da venação na asa de um exemplar do género Tipula.

Tipulidae é uma família de dípteros nematóceros da infraordem Tipulomorpha, que agrupa os insectos conhecidos pelo nome comum de típulas, moscas-grua ou mosquitos-gigantes (apesar de não serem verdadeiros mosquitos). Na sua presente circunscrição taxonómica, a família Tipulidae é uma das maiores famílias de dípteros, tendo descritas pelo menos 4256 espécies (a maioria pelo entomólogo especialista Charles Paul Alexander). Algumas classificações colocam as subfamílias Limoniinae e Cylindrotominae em famílias separadas.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autores e editores de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia PT

Tipulide ( 摩爾多瓦語 )

由wikipedia RO提供

Tipulidele (Tipulidae) sunt o familie de insecte diptere nematocere asemănătoare cu niște "țânțari giganți", dar nu înțeapă animalele și oamenii, care au un corp subțire și lung, două aripi lungi și picioare foarte lungi și subțiri și trăiesc de obicei în locuri umede sau umbroase. Sunt cele mai mari nematocere, putând avea anvergura de 10 cm. Familia cuprinde peste 4000 de specii, grupate în 3 subfamilii: Ctenophorinae, Dolichopezinae și Tipulinae. Au un articol apical al antenei caracteristic, care are forma unui flagel și este mai lung decât celelalte articole bazale ale antenei luate împreună. Antenele la mascul sunt pectinate, iar la femelă simple la subfamilia Ctenophorinae și nepectinate sau dințate ca ferăstrăul la subfamilia Dolichopezinae și Tipulinae.

Adulții, în general, nu se hrănesc. Câteva specii au o trompă lungă, care le permite, probabil, să se hrănească cu nectar.

Larvele se dezvoltă în sol sau în apă, adesea sunt fitofage (Tipula etc), unele sunt răpitoare în apă dulce (Hexatoma) sau se hrănesc cu materii organice în descompunere. Larvele de tipulide provoacă adesea pagube mari culturilor de cereale, cărora le rod rădăcinile. Pășunile apar cu pete întinse îngălbenite, acolo unde au fost atacate de acești dăunători.

Sistematica

 src=
Diversitatea globală a tipulidelor

Familia tipulide cuprinde peste 4000 de specii grupate în 115 genuri și 3 subfamilii.

Specii din România

În România sunt descrise 132 specii [1]

Referințe

Bibliografie

  • Mihail A. Ionescu, Matilda Lăcătușu. Entomologie. Editura Didactică și Pedagogică, București, 1971, 417 p.

Legături externe


Commons
Wikimedia Commons conține materiale multimedia legate de Tipulide
Wikispecies
Wikispecies conține informații legate de Tipulide
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia autori și editori
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia RO

Tipulide: Brief Summary ( 摩爾多瓦語 )

由wikipedia RO提供

Tipulidele (Tipulidae) sunt o familie de insecte diptere nematocere asemănătoare cu niște "țânțari giganți", dar nu înțeapă animalele și oamenii, care au un corp subțire și lung, două aripi lungi și picioare foarte lungi și subțiri și trăiesc de obicei în locuri umede sau umbroase. Sunt cele mai mari nematocere, putând avea anvergura de 10 cm. Familia cuprinde peste 4000 de specii, grupate în 3 subfamilii: Ctenophorinae, Dolichopezinae și Tipulinae. Au un articol apical al antenei caracteristic, care are forma unui flagel și este mai lung decât celelalte articole bazale ale antenei luate împreună. Antenele la mascul sunt pectinate, iar la femelă simple la subfamilia Ctenophorinae și nepectinate sau dințate ca ferăstrăul la subfamilia Dolichopezinae și Tipulinae.

Adulții, în general, nu se hrănesc. Câteva specii au o trompă lungă, care le permite, probabil, să se hrănească cu nectar.

Larvele se dezvoltă în sol sau în apă, adesea sunt fitofage (Tipula etc), unele sunt răpitoare în apă dulce (Hexatoma) sau se hrănesc cu materii organice în descompunere. Larvele de tipulide provoacă adesea pagube mari culturilor de cereale, cărora le rod rădăcinile. Pășunile apar cu pete întinse îngălbenite, acolo unde au fost atacate de acești dăunători.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia autori și editori
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia RO

Storharkrankar ( 瑞典語 )

由wikipedia SV提供

Storharkrankar (Tipulidae) är en familj av tvåvingar.[1] Totalt finns det 15 270 arter och underarter inom storharkrankarna,[2] över 10 000 av dessa har beskrivits av Charles Paul Alexander.[3]

Referenser

Noter

  1. ^ ”Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist” (på engelska). http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/browse/tree/id/2368755. Läst 24 november 2014.
  2. ^ ”Global diversity of craneflies” (på engelska). Arkiverad från originalet den 11 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141011215809/http://www.carnegiemnh.org/uploadedFiles/CMNH_Site/Invertebrate_Zoology/Downloads/Young%202008%20Global%20diversity%20of%20craneflies%20in%20freshwater.pdf. Läst 24 november 2014.
  3. ^ ”SIA RU007298, Alexander, Charles P (Charles Paul) 1889-1981, Charles P. Alexander Papers, circa 1870-1979” (på engelska). Smithsonian Institution Archives. http://siarchives.si.edu/collections/siris_arc_217455. Läst 24 november 2014.
Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Storharkrankar.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia författare och redaktörer
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia SV

Storharkrankar: Brief Summary ( 瑞典語 )

由wikipedia SV提供

Storharkrankar (Tipulidae) är en familj av tvåvingar. Totalt finns det 15 270 arter och underarter inom storharkrankarna, över 10 000 av dessa har beskrivits av Charles Paul Alexander.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia författare och redaktörer
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia SV

Tipulidae ( 土耳其語 )

由wikipedia TR提供
Diğer adları Çayır sivrinekleri, turna sivrisinekleri, turna sinekleri Cinsler

Metne bakınız.

Dış bağlantılar Commons-logo.svg Wikimedia Commons'ta Tipulidae ile ilgili çoklu ortam belgeleri bulunur. Wikispecies-logo.svg Wikispecies'te Tipulidae ile ilgili detaylı taksonomi bilgileri bulunur.
 src=
Kanat damarlanması (Tipula spp.)
 src=
Kanat damarlanması (Dolichopeza spp.)

Tipulidae, çayırsineğigiller, tipulagiller, tipulasineğigiller çift kanatlılar (Diptera) takımından böcek familyası.

Çayır sinekleri, ilkbahar ve yaz aylarında genellikle akarsu kenarlarındaki çayırlıklar ve fundalıklar ile ormanlar gibi nemli ve gölgeli yerlerde bulunurlar. İri vücutları, uzun bacakları ve hantal uçuşları ile kolayca tanınabilirler. En büyük türlerinin kanat açıklığı 10 cm olabilir. Toraksın dorsalinde “V” şeklindeki ek yeri en karakteristik özellikleridir. Sokucu iğneleri olmadığından kesinlikle sokamaz ve kan ememezler. Ergin evrede pek azında beslenme vardır. Bu da nektar veya serbest bitki öz sularını emme şeklindedir.

Morfoloji

Görünüşçe (habitus) Limoniidae familyasına çok benzer; onlardan kanat damarlanması ve duyargalarının yapısıyla ayrılırlar.

Kubbemsi yapılı toraksın dorsalinde "V" şeklinde mesonotal suturların bulunması, 5 segmentli olan palpin son segmentinin kamçı şeklinde uzaması, nokta gözlerin (ocelli) bulunmaması, 2 kaide (scapus ve pedicellus) ve 11 kamçı segmentine sahip duyargaların bulunması familyanın en karakteristik özellikleridir.

Birleşik gözler büyük ve ayrı olup daire ya da oval şekillidir. Uzun yapılı olan rostrum uzun ya da kısa bir nasus taşır. Dar yapılı kanatları dinlenme esnasında yarı açılır veya abdomenin üstünde birbiri üzerine katlanır. Kanatları iki anal damarlı, diskoid hücreli, genelde büyük, uzun ve uç kısmında daha fazla damarlanmıştır. Serbest durumlu olan halter daima belirgindir. Uzun, ince yapılı ve oldukça narin olan bacaklar 5 segmentli olup eklem yerlerinden kolayca kırılabilir. Bitkiler üzerinde beslenirken, kuvvetli rüzgârlarla bitkilerde meydana gelen salıntılar, bacak eklemlerinin kıvrımları ile o denli azaltılır ki gövde bu salıntılardan çok az etkilenir. Tibia apikalde mahmuzsuz veya 1 ya da 2 belirgin mahmuzludur. Beş segmentli olan tarsusun son segmenti bir çift tırnak ve empodium taşır. İnce ve uzun yapılı olan abdomen, 9-10 segmentten oluşmuştur. Abdomen sonu, dişilerde sivri olmakla birlikte erkekte daima genişlemiş ve özellikle önceki segmentten daha kalındır.

Hypopygium olarak adlandırılan erkek terminali bir takım karakteristik yapılar taşır ki bu yapılar bilhassa türlerin ayrımında kullanılır. Hypopygium türler için karakteristik özellik gösteren bilhassa kitinleşmiş 9. segment ile çiftleşme organını (aeadegus) içerir.

Ovipositor olarak adlandırılan dişi terminali yumurta bırakma ve çiftleşmeyi sağlayacak yapılar taşır. Ovipositor özellikle birkaç grupta çok uzun kılıç şeklinde (Xiphura), sivri ve kuvvetli kitinleşmiştir.

Biyolojisi

Yaşam döngüleri, kısa bir yumurta evresi (1-2 hafta) ve 4 larva evresi ile kısa bir pupa evresinden oluşur (1-2 hafta). Çoğu 3. larva evresinde dikkate değer bir gelişim gösterir. Tam bir döngü 10 hafta kadar kısa bir süre olabildiği gibi 6 yıl kadar uzun olabilir. Ilıman türler genellikle univoltin olmasına rağmen birçok tür bivoltin dir. Sadece birkaç Tipula türü 2 yıllık hayat döngüsüne (semivoltin) sahiptir. Tipula carinifrons 4-5 yıllık bir hayat döngüsüne (merovoltin) sahiptir. Birçok Dolichopeza türünde yılda 2 nesil (bivoltin) görülür.

Yumurtlama çiftleşmeden hemen sonra meydana gelir. Bunun için abdomenin uç kısmı yumurta bırakılacak nemli toprak ya da çamur içine sık sık batırılır. Bırakılan yumurta sayısı vücut boyutu ile yakından alakalıdır, ortalama birkaç yüz olmakla birlikte Tipula oleracea 'da 1300 kadar olabilir. Yumurta, genellikle siyah renkli, pürüzsüz bir koryona sahip ve higroskopik filamentlidir. Sıcaklığa, yeni çıkan larvalara göre dayanıklı olmasına rağmen, duyarlıdır. Toprak içinde bulunan yumurtaların yaşama şansı su içindeki larvalardan daha fazladır.

Uzun ve silindirik yapılı olan larvalar dayanıklı derili ve 12 segmentlidir. Baş kapsülü büyüktür ve çoğunlukla protoraksın içine girer (hemicephal). Solunum metapneustic 'tir. Sularda yaşayanlar öncelikle deri solunumu yaparlar ki bu solunum tipinde trake borucukları ile donatılmış vücut uzantıları önemli rol oynar. Vücutlarının son segmentinin ventralinde kirpikli boru ve solunum borusu bulunur. Lob şeklinde 6 tane stigma uzantısı vardır. Bu uzantılar, larva suyun dibine kaçınca veya çamura girince stigmaları kapatarak yabancı maddelerin içeri kaçmasını engeller. Larvalar, sucul, yarı sucul ya da bütünüyle karacıl olabilir. Akarsu, göl ve bataklık gibi nemli yerlerde çürümekte olan bitkilerin kök, gövde ve yaprakları, rutubetli tarla toprakları, sığır gübresi, ağaç kovukları, ağaçların yosunlu ya da çürük kısımları, nemli orman altı toprak tabakası larvaların gelişimi için uygun habitatlardır. Larvaların büyük bir kısmı saprofittir.

Pupalar, 12–15 mm boyunda, obtecta tipte olup kahverengimsi ya da sarımsı renkli, hafif eğrilmiş, boynuzumsu bir ön stigma taşır. Sularda pupa dönemine girenler suyun üzerine uzanan havalandırma çıkıntıları yaparlar.

Yayılımı

Dünya çapında yaklaşık olarak 4250, palearktik bölgede ise 17 cins ve 33 alt cinse dahil yaklaşık 1250 türü bilinmektedir. Avrupa'da ise yaklaşık 500 türle temsil edilmektedir.

2005 rakamlarına göre; Yunanistan’dan 163, Ermenistan’dan 59, Gürcistan’dan 67, Bulgaristan’dan 56, Azerbaycan’dan 52, İran’dan 28 ve Suriye’den 8 tür bilinmektedir. Irak’ın Tipulidae faunası ile ilgili olarak herhangi bir kayıt mevcut değildir. Türkiye’den ise şimdiye kadar toplam 132 tür kaydedilmiş olup bunların 55’i endemik, 68 tanesinin de tip lokalitesi Türkiye’dedir.

Düşmanları

Kuşlar, yarasalar, örümcekler, kız böcekleri, yırtıcı sinek ve arılar erginlerin doğal düşmanlarıdır. Larvaları ise kuşlar, kurbağalar, köstebekler, tarla fareleri, balıklar ve tel kurtları tarafından zarara uğratırlar.

Türkiye'deki türleri

 src=
Ctenophora pectinicornis
 src=
Tanyptera atrata
 src=
Nephrotoma appendiculata
 src=
Nephrotoma quadrifaria
 src=
Tipula unca
 src=
Tipula lateralis
 src=

Kaynakça

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia yazarları ve editörleri
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia TR

Tipulidae: Brief Summary ( 土耳其語 )

由wikipedia TR提供
 src= Kanat damarlanması (Tipula spp.)  src= Kanat damarlanması (Dolichopeza spp.)

Tipulidae, çayırsineğigiller, tipulagiller, tipulasineğigiller çift kanatlılar (Diptera) takımından böcek familyası.

Çayır sinekleri, ilkbahar ve yaz aylarında genellikle akarsu kenarlarındaki çayırlıklar ve fundalıklar ile ormanlar gibi nemli ve gölgeli yerlerde bulunurlar. İri vücutları, uzun bacakları ve hantal uçuşları ile kolayca tanınabilirler. En büyük türlerinin kanat açıklığı 10 cm olabilir. Toraksın dorsalinde “V” şeklindeki ek yeri en karakteristik özellikleridir. Sokucu iğneleri olmadığından kesinlikle sokamaz ve kan ememezler. Ergin evrede pek azında beslenme vardır. Bu da nektar veya serbest bitki öz sularını emme şeklindedir.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia yazarları ve editörleri
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia TR

Комарі-довгоноги ( 烏克蘭語 )

由wikipedia UK提供

Чисельність та ареал

Родина Tipulidae налічує близько 4000 видів з 59 родів. Розповсюджена у всьому світі, крім Антарктиди, деяких районів Арктики і невеликих океанічних островів. Фауна комарів-довгоногів більшості країн Європи вивчена досить повно. Найбільша кількість видів (160-180) зареєстрована в Західній і Південно-Західній Європі (Франція, Іспанія, Італія, Греція). Велика роль у вивчені цієї родини на території колишнього Радянського Союзу належить українському ентомологу Євгену Миколайовичу Савченку, що з родини Tipulidae описав один рід, чотири підроди, 132 види й 28 підвидів.[2] В Україні відмічено 123 види,[3] один з яких занесено до Червоної книги (Ктенофора прикрашена).[4]

Будова

 src=
Крило Tipula fulvipennis

Характеризуються витягнутим тулубом, парою тонких крил та довгими cтрункими ногами. Довжина тіла — від 5 до 55 мм.[5]Основне забарвлення — сіре, коричнювато-жовте або жовте. Очі — великі, чорні, іноді з металічним зеленим відблиском, займають більшу частину бічної поверхні голови. Вусики — короткі (загнуті назад, не досягають основ крил), помірно довгі (досягають основ крил) або довгі (майже досягають основи черевця).

Розмноження

 src=
Личинка Tipula

Статева система самців довгоногів складається з двох основних частин: сім'яників та едеагуса. Основною частиною жіночого статевого апарата довгоногів є паристі яєчники. Фази розвитку: яйце, личинка і лялечка. Формування статевих продуктів відбувається дуже рано, ще в личинковій фазі. Більшість довгоногів виходить з лялечок уже статевозрілими. Плодючість довгоногів висока, до 500 яєць на самку. У дорослих комах ознакою статевого диморфізму є більші розміри самок у порівнянні з самцями.

Значення в природі та господарстві

Личинки довгоногів, з одного боку, відомі як злісні шкідники сільськогосподарських та інших рослин, з другого — як активні ґрунтоутворювачі, що сприяють поліпшенню структури ґрунту, оскільки переробляють листовий опад і мертву деревину. Комарі-довгоноги мають велике значення в харчуванні птахів і дрібних ссавців.

Примітки

Література

Савченко Є. М. Фауна України. Том 14. Комарі-довгоноги. Вип. 1. — Київ : Наукова думка, 1966. — 550 с.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Автори та редактори Вікіпедії
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia UK

Họ Ruồi hạc ( 越南語 )

由wikipedia VI提供

Ruồi hạc tên khoa học Tipulidae, là một họ côn trùng trong bộ Ruồi. Con trưởng thành có cơ thể thon dài dao động từ 2–60 mm (0,079–2,362 in), các loài ở khu vực nhiệt đới có thể dài hơn 100 mm (3,9 in).

vương quốc Anh, Ireland, NewfoundlandNova Scotia chúng thường được gọi là daddy longlegs, nhưng tên này cũng có thể đề cập đến 2 nhóm động vật chân khớp không liên quan trong lớp Hình nhện trong bộ Opiliones (đặc biệt ở Hoa KỳCanada) và Pholcus phalangioides Pholcidae (đặc biệt ở Úc). Ấu trùng ruồi hạc châu Âu được gọi là leatherjacket. Ấu trùng này có thể gây hại cho những bãi cỏ khi ăn rễ của các loài cây này.

Nhiều tên gọi khác của ruồi hạc tùy theo khu vực địa lý như mosquito hawk (săn muỗi), mosquito eater (hoặc skeeter eater), gallinipper,[1] gollywhopperwhapper.[1]

Ít nhất 4.250 loài ruồi hạc đã được miêu tả, hầu hết trong số chúng (75%) do Charles Paul Alexander miêu tả.

Các chi

 src=
Ruồi hạc với một cặp haltere (cánh phụ) phía sau hai cánh

Chú thích

Tham khảo

 src= Tra crane fly trong từ điển mở tiếng Việt Wiktionary  src= Wikimedia Commons có thư viện hình ảnh và phương tiện truyền tải về Họ Ruồi hạc  src= Wikispecies có thông tin sinh học về Họ Ruồi hạc

Danh sách loài

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia tác giả và biên tập viên
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia VI

Họ Ruồi hạc: Brief Summary ( 越南語 )

由wikipedia VI提供

Ruồi hạc tên khoa học Tipulidae, là một họ côn trùng trong bộ Ruồi. Con trưởng thành có cơ thể thon dài dao động từ 2–60 mm (0,079–2,362 in), các loài ở khu vực nhiệt đới có thể dài hơn 100 mm (3,9 in).

vương quốc Anh, Ireland, NewfoundlandNova Scotia chúng thường được gọi là daddy longlegs, nhưng tên này cũng có thể đề cập đến 2 nhóm động vật chân khớp không liên quan trong lớp Hình nhện trong bộ Opiliones (đặc biệt ở Hoa KỳCanada) và Pholcus phalangioides Pholcidae (đặc biệt ở Úc). Ấu trùng ruồi hạc châu Âu được gọi là leatherjacket. Ấu trùng này có thể gây hại cho những bãi cỏ khi ăn rễ của các loài cây này.

Nhiều tên gọi khác của ruồi hạc tùy theo khu vực địa lý như mosquito hawk (săn muỗi), mosquito eater (hoặc skeeter eater), gallinipper, gollywhopper và whapper.

Ít nhất 4.250 loài ruồi hạc đã được miêu tả, hầu hết trong số chúng (75%) do Charles Paul Alexander miêu tả.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia tác giả và biên tập viên
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia VI

Комары-долгоножки ( 俄語 )

由wikipedia русскую Википедию提供
 src=
Голова комара-долгоножки Tipula sp.

Длина тела большинства комаров-долгоножек составляет 2—60 мм, хотя некоторые тропические представители достигают 10 см[5] (размах крыльев до 11 см у Holorusia mikado). Голова имеет вытянутую форму, образуя «рыльце». На ней располагаются длинные усики, состоящие у разных представителей из 12—19 тонких члеников (как правило, из 13)[5]. Помимо пары крупных фасеточных глаз, на голове могут присутствовать рудиментарные простые глазки́[5]. Характерный облик этим комарам придают ноги, сильно удлинённые за счёт голеней и лапок[5]. У всех представителей (кроме рода Indotipula) голени несут крупные отростки — шпоры[5].

Строение крыльев

 src=
Стиль этого раздела неэнциклопедичен или нарушает нормы русского языка.
Следует исправить раздел согласно стилистическим правилам Википедии.
 src=
Схема жилкования крыльев комаров-долгоножек
 src=
Комар-долгоножка, Западные Гаты, юг Индии

Жилкование крыльев сформировано следующим образом: Sc вливается посредством Sc2 в R, редко имеется Sc1 или её рудимент; R2 нормальная, вливается в C, реже частично или целиком рудиментирована; M с четырьмя ветвями, дискоидальная ячейка обычно есть; анальных жилок две, A2 обычно длиннее половины A1, анальный угол у большинства родов явственный[5].

Гениталии и яйцеклад

 src=
Стиль этого раздела неэнциклопедичен или нарушает нормы русского языка.
Следует исправить раздел согласно стилистическим правилам Википедии.

Гипопигидий сложного строения, с хорошо обособленными гоностилями и гоноплевритами, реже гоностили редуцированы[5]. Эдеагус (совокупительный орган) в виде очень длинной, спирально свёрнутой трубки[5]. Яйцеклад самок долгоножек обычно с сильно склеритизированными церками и вальвами, иногда вальвы сильно редуцированы[5].

См. также

Примечания

  1. 1 2 Catalogue of the Craneflies of the World (Diptera, Tipuloidea: Pediciidae, Limoniidae, Cylindrotomidae, Tipulidae) (англ.). Naturalis Biodiversity Center. Проверено 22 мая 2018.
  2. Вестхайде В., Ригер Р. От артропод до иглокожих и хордовых // Зоология беспозвоночных. = Spezielle Zoology. Teil 1: Einzeller und Wirbellose Tiere / пер. с нем. О. Н. Бёллинг, С. М. Ляпкова, А. В. Михеев, О. Г. Манылов, А. А. Оскольский, А. В. Филиппова, А. В. Чесунов; под ред. А. В. Чесунова. — М.: Товарищество научных изданий КМК, 2008. — Т. 2. — iv+513—935+iii с. — 1000 экз.ISBN 978-5-87317-495-9.
  3. Карамора // Энциклопедический словарь Брокгауза и Ефрона : в 86 т. (82 т. и 4 доп.). — СПб., 1890. — Т. Ia. — С. 877.
  4. Орфографический словарь русского языка: 106 тыс. слов / АН СССР. Институт русского языка; Под ред. С. Г. Бархударова и др.. — 28-е издание, стереотипное. — М.: Русский язык, 1990. — С. 122. — 397 с.
  5. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 Определитель насекомых Дальнего Востока России. Т. VI. Двукрылые и блохи. Ч. 1 / под общ. ред. П. А. Лера. — Владивосток: Дальнаука, 1999. — 655 с. — 500 экз.ISBN 5-7442-0921-2.
  6. Танасийчук В. Насекомые перед объективом // Наука и жизнь. — 1968. — № 8. — С. 157—160.
  7. 1 2 de Jong, H., Oosterbroek, P., Gelhaus, J., Reusch, H., Young, C. Global diversity of craneflies (Insecta, Diptera: Tipulidea or Tipulidae sensu lato) in freshwater (англ.) // Developments in Hydrobiology. — 2008. — Vol. 198. — P. 457—467. — DOI:10.1007/s10750-007-9131-0.
 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Авторы и редакторы Википедии

Комары-долгоножки: Brief Summary ( 俄語 )

由wikipedia русскую Википедию提供

Гипопигидий сложного строения, с хорошо обособленными гоностилями и гоноплевритами, реже гоностили редуцированы. Эдеагус (совокупительный орган) в виде очень длинной, спирально свёрнутой трубки. Яйцеклад самок долгоножек обычно с сильно склеритизированными церками и вальвами, иногда вальвы сильно редуцированы.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Авторы и редакторы Википедии

ガガンボ ( 日語 )

由wikipedia 日本語提供
Question book-4.svg
この記事は検証可能参考文献や出典が全く示されていないか、不十分です。
出典を追加して記事の信頼性向上にご協力ください。2017年6月
ガガンボ科 Tipulidae CraneFly.jpg 分類 : 動物界 Animalia : 節足動物門 Arthropoda : 昆虫綱 Insecta : ハエ目(双翅目) Diptera 亜目 : カ亜目(糸角亜目) Nematocera 下目 : ガガンボ下目 Tipulomorpha 上科 : ガガンボ上科 Tipuloidea : ガガンボ科 Tipulidae 亜科

ガガンボ(大蚊)は、双翅目糸角亜目ガガンボ科 (Tipulidae) に属する昆虫の1分類群である。

概要[編集]

世界中に分布する昆虫であり、日本でもかなりの数の種類を目にすることができる。

成虫の形態は(蚊)を一回り大きくしたような感じの種類が多い。ただしカと違い人を刺したり吸血したりすることは無い。また体も貧弱で死骸もつつけばすぐバラバラになってしまう。飛行速度についても決して敏速ではないが、人口密度の高い地域では身を守るため機敏な場合がある。とはいえ、実際はあまり強い虫ではない。

に誘われる性質が強いため、夜間は屋内に入ってくることもある。製造工場などでは混入異物となる危険性がある。

Tipulidae Luc Viatour.jpg

完全変態であり、幼虫は土中や水中で生活する。土の中で植物の根を食べるため、害虫にもなりうる。例として、キリウジガガンボイネの根を食べることが挙げられる。また、新鮮な植物だけでなく死んだ植物も栄養源としている。成虫は主に花の蜜を主食とし、寿命は10日ほどである。

日本各地で様々な地方名があり、成虫に対してはカトンボアシナガトンボカゲロウショウジハリなど、幼虫に対してはイネノネキリムシなどと呼ばれることもある。

天敵[編集]

幼虫は寄生バエ類などに寄生されることもある。寄生菌では硬化菌の2種が確認され、蛹の天敵としては冬虫夏草となる寄生菌の報告がある。その他、鳥類、スズメバチカマキリなど。

日本における分布[編集]

日本各地に生息している。

キリウジガガンボ(Tipula (Yamatotipula) aino)やミカドガガンボCtenacroscelis mikado)は、本州四国九州などに広く生息し、またベッコウガガンボCtenophora (Dictenophora) pictipennis fasciata)などは日本全国に生息している。周囲の自然が綺麗な場合、公園や川原など市街地でも見ることができる。

関連項目[編集]

 src= ウィキスピーシーズにガガンボ科に関する情報があります。  src= ウィキメディア・コモンズには、ガガンボ科に関連するカテゴリがあります。

外部リンク[編集]

執筆の途中です この項目は、動物に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めていますPortal:生き物と自然プロジェクト:生物)。 ハエ目(双翅目) の科
動物界
節足動物門
昆虫綱
亜綱
有翅亜綱
下綱
新翅下綱
上目
内翅上目
カ亜目/長角亜目 クチキカ下目 カ下目 カ上科 ユスリカ上科 アミカ下目 ケバエ下目 ケバエ上科 カバエ上科 クロキノコバエ上科 チョウバエ下目 ニセケバエ上科 チョウバエ上科 コシボソガガンボ下目 ガガンボ下目 ガガンボダマシ上科 ガガンボ上科 ハエ亜目/短角亜目 ムシヒキアブ下目 ムシヒキアブ上科 オドリアブ上科 ツリアブモドキ上科 ミズアブ下目 ミズアブ上科 アブ下目 アブ上科 アナアブ下目 アナアブ上科 キアブ下目 キアブ上科 ハエ下目 無額嚢節 ヒラタアシバエ上科 ハナアブ上科 額嚢節 無弁翅亜節 メバエ上科 ミバエ上科 ヤセバエ上科 シュモクバエ上科 ヤチバエ上科 ハヤトビバエ上科 シマバエ上科 ヒメコバエ上科 ミギワバエ上科 チスイコバエ上科 弁翅亜節 イエバエ上科 ヒツジバエ上科 シラミバエ上科
 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
ウィキペディアの著者と編集者
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia 日本語

ガガンボ: Brief Summary ( 日語 )

由wikipedia 日本語提供

ガガンボ(大蚊)は、双翅目糸角亜目・ガガンボ科 (Tipulidae) に属する昆虫の1分類群である。

許可
cc-by-sa-3.0
版權
ウィキペディアの著者と編集者
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia 日本語