Silene dioica, ensin. Melandrium rubrum, ye una especie de planta de flores perteneciente a la familia Caryophyllaceae, nativa del centru, norte y oeste d'Europa y llocalmente nel sur d'Europa. N'España nos Pirineos.
Ye una planta yerbácea bienal o perenne con flores de color rosa fuerte a colloráu, caúna de 1.8-2.5 cm de llargu. Tienen cinco pétalos que tienen una depresión a la fin, estrechándose na base. Algama los 30-90 cm, con tarmos ramificaos. Les fueyes verdes son opuestes, simples y ovaes de 3-8 cm de llargor. Los tarmos y les fueyes tienen vellosidá. El frutu ye una cápsula ovoide, conteniendo numberoses granes.
Silene dioica describióse por (L.) Clairv. y espublizóse en Manuel d'Herborisation en Suisse et en Valais 146. 1811.[1]
El nome del xéneru ta verdaderamente venceyáu al personaxe de Silenu (en griegu Σειληνός; en llatín Sīlēnus), padre adoptivu y preceptor de Dionisos, siempres representáu con banduyu enchíu similar a les motes de numberoses especies, por casu Silene vulgaris o Silene conica. Anque tamién se remembró (Teofrasto via Lobelius y depués Linneo) un posible orixe a partir del Griegu σίαλoν, ου, "cuspia, mocu, baba", aludiendo a la mafa de ciertes especies, o bien σίαλος, oν, "gordu", que sería lo mesmo que la primer interpretación, esto ye, infláu/enchíu.
dioica; epítetu llatín que significa "dioica".[2]
Pau * Silene sylvestris (Schkuhr) Clairv.[4]
Silene dioica, ensin. Melandrium rubrum, ye una especie de planta de flores perteneciente a la familia Caryophyllaceae, nativa del centru, norte y oeste d'Europa y llocalmente nel sur d'Europa. N'España nos Pirineos.
Ilustración Detalle de fueyes y floresSilene dioica (sinònim: Melandrium rubrum),[1] és una espècie de planta herbàcia nativa d'Europa.[2][3]
Planta biennal o perenne de 30 a 90 cm d'alt, amb flors de color rosa fosc o vermelles, cadascuna d'1,8-2,5 cm de diàmetre. Com indica el seu epítet específic és dioica. Les plantes femelles produeixen un fruit en forma de càpsula que conté nombroses llavors. Floreix de maig a octubre. Prefereix els sòls que no siguin àcids.[4] Es poden trobar híbrids naturals amb Silene latifolia × Silene dioica = Silene × hampeana que són fèrtils amb Silene latifolia.[5]
Es fa servir com planta ornamental. Hi ha varietats de flor doble com l'anomenada 'Firefly'.
Silene dioica (sinònim: Melandrium rubrum), és una espècie de planta herbàcia nativa d'Europa.
Deugotyledon ac un o deulu'r 'pincs' fel y'u gelwir ar lafar gwlad yw Blodyn neidr sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Caryophyllaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Silene dioica a'r enw Saesneg yw Red campion.[1] Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Gludlys Coch, Blodeuyn Rhudd, Blodyn Crach, Blodyn Neidr, Blodyn Taranau, Blodyn y Neidr, Botwm Mab leuanc, Ceiliog Coch, Coch y Taranau, Lluglys Blodeuyn Rhudd, Lluglys Ysgar, Llys yr Ychain, Llys yr Ychen, Llysiau Robin.
Caiff ei dyfu'n aml mewn gerddi oherwydd lliw'r planhigyn hwn. Mae'r dail wedi'i gosod gyferbyn a'i gilydd.
Deugotyledon ac un o deulu'r 'pincs' fel y'u gelwir ar lafar gwlad yw Blodyn neidr sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Caryophyllaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Silene dioica a'r enw Saesneg yw Red campion. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Gludlys Coch, Blodeuyn Rhudd, Blodyn Crach, Blodyn Neidr, Blodyn Taranau, Blodyn y Neidr, Botwm Mab leuanc, Ceiliog Coch, Coch y Taranau, Lluglys Blodeuyn Rhudd, Lluglys Ysgar, Llys yr Ychain, Llys yr Ychen, Llysiau Robin.
Caiff ei dyfu'n aml mewn gerddi oherwydd lliw'r planhigyn hwn. Mae'r dail wedi'i gosod gyferbyn a'i gilydd.
Dag-Pragtstjerne (Silene dioica) er en 20-50 cm høj urt, der vokser i fugtige, næringsrige skove.
Dag-Pragtstjerne er en flerårig urt med en forgrenet, opret vækst. Stænglerne er stive og dunhårede (klæbrige kirtelhår). Bladene sidder modsat, og de er ægformede med tydelig spids og hel rand. Begge sider er dunhårede, og oversiden er græsgrøn, mens undersiden er lysegrøn. Blomstringen sker i maj-juni. Blomsterne sidder i endestillede, mangeblomstrede stande. De enkelte blomster er 5-tallige med opslidsede, lyserøde kronblade og et krukkeformet bæger. Frugterne er kapsler med mange små frø.
Rodnettet består af jordstængler, som danner korte udløbere, og som bærer de trævlede rødder.
Højde x bredde og årlig tilvækst: 0,50 x 0,25 m (50 x 25 cm/år).
Dag-Pragtstjerne hører hjemme i Nordafrika og Europa. Den er desuden naturaliseret mange andre steder, bl.a. i Nordamerika. Arten foretrækker næringsrig, fugtig bund og gerne let skygge.
I Danmark er den temmelig almindelig i den østlige del, hvor den vokser i fugtige, næringsrige skove og krat. På Bornholm findes den på strandklipper.
På et beskyttet moseområde ved Genner Strand med mange væld, og både stående og rindende vand vokser den sammen med bl.a. Angelik, Ask, Alm. Bingelurt, Bøg, Firblad, Alm. Gedeblad, Guldnælde, Hassel, Alm. Hvidtjørn, Alm. Røn, Hvid Anemone, Lyse-Siv, Manna-Sødgræs, Mose-Bunke, Rød-El, Skovmærke, Stor Fladstjerne og Stor Konval.[1]
Dag-Pragtstjerne (Silene dioica) er en 20-50 cm høj urt, der vokser i fugtige, næringsrige skove.
Die Rote Lichtnelke (Silene dioica), auch Rotes Leimkraut, Rote Nachtnelke, Rote Waldnelke, Taglichtnelke oder Herrgottsblut genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Leimkräuter (Silene) innerhalb der Familie der Nelkengewächse (Caryophyllaceae).
Die Rote Lichtnelke wächst als sommergrüne, zweijährige oder wenige Jahre ausdauernde krautige Pflanze und erreicht Wuchshöhen von 30 bis 90 Zentimeter. Die oberirdischen Pflanzenteile sind dicht drüsig behaart.
Die gegenständig am Stängel angeordneten Laubblätter besitzen eine einfache, eiförmige bis lanzettliche Blattspreite, die ganzrandig und zum oberen Ende spitz ausläuft.
Die Rote Lichtnelke ist meist zweihäusig getrenntgeschlechtig (diözisch). Die Blütezeit reicht von April bis Oktober. Auffällig ist die dichasiale Anordnung der Blüten.
Die fünfzähligen, duftlosen, eingeschlechtigen Blüten sind bei einem Durchmesser von 18 bis 25 Millimetern radiärsymmetrisch. Der stark behaarte Kelch ist 10 bis 15 Millimeter lang, bei männlichen Blüten zehn- und bei weiblichen Blüten zwanzignervig. Die fünf roten Kronblätter sind tief zweispaltig mit einer Länge von 15 bis 25 Millimetern. Am Schlund der Krone befindet sich eine Nebenkrone, die aus fünf zweilappigen Ligulae gebildet wird. Die weibliche Blüte enthält fünf Griffel.
Die im Herbst bis in den frühen Winter gebildete, kugelige Kapselfrucht besitzt zehn nach außen gekrümmte Zähne, an denen entlang sie sich zackig öffnet. Die dunkelbraunen bis schwarzen Samen wirken etwas mohnkornartig.
Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 24 oder 48.[1][2]
Bei der Roten Lichtnelke handelt es sich um einen Hemikryptophyten.[2] Sie wurzelt bis zu 50 Zentimeter tief.[1]
Meistens sind auf jedem Pflanzenexemplar nur Blüten eines Geschlechtes, es kommen aber auch Pflanzen mit beiden Geschlechtern vor, deshalb ist diese Art eigentlich „dreihäusig“ und die Artbezeichnung dioica (zweihäusig) nicht ganz korrekt.
Die Blüten sind nur am Tag geöffnet. Die Bestäubung der Roten Lichtnelke erfolgt ausschließlich über Insekten, überwiegend von Tagfaltern. Auch manche Schwebfliegenarten gelangen an den Nektar. Hummeln beißen von außen ein Loch in die Kelchwand. Im Unterschied zu den Schmetterlingen besitzen Hummeln nur einen kurzen Rüssel und gingen sonst leer aus.
Die Samen werden durch Hin- und Herwiegen im Wind aus der Kapselfrucht herausgeschüttelt. Die Ausbreitung wird durch Selbst- und Windausbreitung bewirkt, daneben erfolgt aber auch Schwimmausbreitung, weshalb diese Art auch als Bach- und Stromtalpflanze auftritt.
Die Rote Lichtnelke ist eurasisch verbreitet, mit Schwerpunkt in den mittleren und nördlichen Bereichen. In Europa ist sie weit verbreitet, in Südosteuropa (Südbalkan) fehlt sie allerdings ganz. Außerhalb Eurasiens wurden Funde in Algerien und Marokko dokumentiert. Die Rote Lichtnelke ist in manchen gemäßigten Gebieten der Welt ein Neophyt.
Bevorzugte Standorte der Roten Lichtnelke sind kalkreiche feuchte Wiesen, feuchte Waldschläge, Waldsäume, Hochstaudenfluren, Gebüsche sowie Bruch- und Auenwälder. In den Alpen steigt die Rote Lichtnelke bis in Höhenlagen von 2400 Metern. In den Allgäuer Alpen steigt sie am Kreuzeck in Bayern bis in Höhenlagen von 2364 Metern auf.[3]
Entsprechend der ökologischen Zeigerwerte nach Ellenberg wird die Rote Lichtnelke als Halbschattenpflanze für mäßig warmes Seeklima angegeben. Die Rote Lichtnelke bevorzugt gleichmäßig feuchte bis nasse, niemals stark saure und stickstoffreiche Böden. Sie wächst in Gruppen, jedoch nur selten bestandsbildend. Die Rote Lichtnelke gedeiht in tieferen Lagen in Gesellschaften der Ordnung Glechometalia, auch in denen des Verbands Alno-Ulmion. In höheren Lagen wächst sie in Gesellschaften der Verbände Arrhenatherion, Polygono-Trisetion, Filipendulion, Atropion oder der Ordnung Adenostyletalia.[1]
Die Erstveröffentlichung dieser Art erfolgte 1753 unter dem Namen Lychnis dioica durch Carl von Linné in Species Plantarum, S. 437. Das Typusmaterial wurde hinterlegt als: Herb. Linn. No. 602.6, "6 dioica / Cucubalus dioicus" (lecto- Talavera & Muñoz Garmendia 1989). Joseph Philippe de Clairville stellte diese Art 1811 in Manuel d'Herborisation en Suisse et en Valais, S. 146 in die Gattung Silene. Ein Homonym ist Silene dioica A.DC. nom. illeg. hom. Weitere Synonyme für Silene dioica (L.) Clairv. sind: Lychnis dioica var. rubra Weigel, Lychnis rubra Patze, E.Mey. & Elkan, Lychnis sylvestris Schkuhr: 1791, Lychnis diurna Sibth., Melandrium sylvestre (Schkuhr) Röhl., Melandrium diurnum (Sibth.) Fr., Melandrium dioicum (L.) Coss. & Germ., Melandrium rubrum Garcke nom. illeg., Melandrium dioicum subsp. rubrum D.Löve.[4] Das Artepitheton dioica bedeutet „zweihäusig“.
Die Rote Lichtnelke enthält, wie viele andere Arten aus der Familie der Nelkengewächse, Triterpensaponine.
Die Rote Lichtnelke wird in den gemäßigten Zonen als Zierpflanze in Parks und Gärten verwendet. Dafür stehen mehrere Sorten zur Verfügung, beispielsweise solche mit rosafarbenen und gefüllten Blüten.
In der Volksmedizin wurden die zerstoßenen Samen zur Behandlung von Schlangenbissen eingesetzt.[5]
Die Wurzeln der Roten Lichtnelke wurden früher wie Seife benutzt.
Im nordöstlichen Italien werden Ravioli mit Ricotta und den Blättern des Leimkrautes gefüllt. Die Samen werden dort auch kommerziell vertrieben.
Der Artikel beruht hauptsächlich auf folgenden Unterlagen:
Die Rote Lichtnelke (Silene dioica), auch Rotes Leimkraut, Rote Nachtnelke, Rote Waldnelke, Taglichtnelke oder Herrgottsblut genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Leimkräuter (Silene) innerhalb der Familie der Nelkengewächse (Caryophyllaceae).
Li brin-d'-leu[1] u rodje kipagnon, c' est ene fleur des tchamps ki florit e moes d' may, tot dnant ene bele rodje-måve fleur.
No d' l' indje e sincieus latén : Silene dioica
Li brin-d'-leu u rodje kipagnon, c' est ene fleur des tchamps ki florit e moes d' may, tot dnant ene bele rodje-måve fleur.
No d' l' indje e sincieus latén : Silene dioica
Ju Hoonkebloume (Silene dioica, dt. Rote Lichtnelke), is ne Weedebloume mäd purpurroode Blöiten, do uut luuter fiene litje Bleedere bestounde un ap n 30 bit 50 cm hoogen Steel sitte.
Juu Plonte wuude al oafte fon Wietenskuppere mäd ferskeedene Noomen beskrieuwen, toueerst fon Linné as Lychnis dioica L., wierfon die Sleeknoome "Lychnis" falsk is, juu Plonte heert tou dän Sleek Silene. Die Oardnoome dioica häd oawers as ooldsten gjuchten Noomen däälich juu offizielle Betjuudenge, also hat juu Plonte offiziell "Silene dioica". Ieuwenske dissen Noomen rakt dät noch uur Noomen:
Ju Hoonkebloume (Silene dioica, dt. Rote Lichtnelke), is ne Weedebloume mäd purpurroode Blöiten, do uut luuter fiene litje Bleedere bestounde un ap n 30 bit 50 cm hoogen Steel sitte.
Silene dioica (syn. Melandrium rubrum), kent as thunner-an-lichtnin is a yerbaceous flouerin plant in the faimily Caryophyllaceae, native ootthrou central, wastren an northren Europe, an locally in soothren Europe.
Silene dioica (syn. Melandrium rubrum), known as red campion[2] and red catchfly,[3] is a herbaceous flowering plant in the family Caryophyllaceae, native throughout central, western and northern Europe, and locally in southern Europe. It has been introduced in Iceland, Canada, the US, and Argentina.[1]
It is a biennial or perennial plant, with dark pink to red flowers, each 1.8–2.5 cm across. There are five petals which are deeply notched at the end, narrowed at the base and all go into an urn-shaped calyx. As indicated by the specific name, male and female flowers are borne on separate plants (dioecious), the male with 10 stamens and a 10-veined calyx, the female with 5 styles and a 20-veined calyx. The fruit, produced from July onwards, is an ovoid capsule containing numerous seeds, opening at the apex by 10 teeth which curve back. The flowers are unscented. The flowering period is from May to October and the flowers are frequently visited by flies such as Rhingia campestris.[4] The plant grows to 30–90 cm, with branching stems. The deep green leaves are in opposite and decussate pairs, simple acute ovate, 3–8 cm long with an untoothed margin; both the leaves and stems of the plant are hairy and slightly sticky. The upper leaves are stalkless.
Silene dioica is native to northern and central Europe [1] and is locally abundant throughout the British Isles.[5] It is generally common in Northern Ireland,[6] but rare elsewhere in Ireland.[7] The plant is common on the Isle of Man where it is known as "blaa ny ferrishyn" or "fairy flower", and has a local taboo against picking it.[8]
Red campion grows in roadsides, woodlands, and rocky slopes. It prefers to grow on damp, non-acid soils.[9]
Plants of Silene latifolia × Silene dioica = Silene × hampeana that are fertile hybrids with the closely related white campion (Silene latifolia) are common in some areas. They may have paler pink flowers and be intermediate between the two species in other characters.[10]
The flowers of red-campion along with a number of other Caryophyllaceae members, are very susceptible to a smut (fungus) infection. In this case by Microbotryum silenes-dioicae known as anther-smut[11] which appears as a mass of brown spores in the mouth of the flower where the anthers would normally be.
This plant is used as an ornamental perennial flower for the perennial border. One particularly notable variety is a hot pink, double flowered variety with deep green leaves called 'Firefly'.
The nectar of the flowers is utilised by bumblebees and butterflies, and several species of moth feed on the foliage.
Silene dioica (syn. Melandrium rubrum), known as red campion and red catchfly, is a herbaceous flowering plant in the family Caryophyllaceae, native throughout central, western and northern Europe, and locally in southern Europe. It has been introduced in Iceland, Canada, the US, and Argentina.
Silene dioica, sin. Melandrium rubrum, es una especie de planta de flores perteneciente a la familia Caryophyllaceae, nativa del centro, norte y oeste de Europa y localmente en el sur de Europa. En España en los Pirineos.
Es una planta herbácea bienal o perenne con flores de color rosa fuerte a rojo, cada una de 1.8-2.5 cm de largo. Tienen cinco pétalos que tienen una depresión al final, estrechándose en la base. Alcanza los 30-90 cm, con tallos ramificados. Las hojas verdes son opuestas, simples y ovadas de 3-8 cm de longitud. Los tallos y las hojas tienen vellosidad. El fruto es una cápsula ovoide, conteniendo numerosas semillas.
Silene dioica fue descrita por (L.) Clairv. y publicado en Manuel d'Herborisation en Suisse et en Valais 146. 1811.[1]
El nombre del género está ciertamente vinculado al personaje de Sileno (en griego Σειληνός; en latín Sīlēnus), padre adoptivo y preceptor de Dionisos, siempre representado con vientre hinchado similar a los cálices de numerosas especies, por ejemplo Silene vulgaris o Silene conica. Aunque también se ha evocado (Teofrasto via Lobelius y luego Linneo) un posible origen a partir del Griego σίαλoν, ου, "saliva, moco, baba", aludiendo a la viscosidad de ciertas especies, o bien σίαλος, oν, "gordo", que sería lo mismo que la primera interpretación, o sea, inflado/hinchado.
dioica; epíteto latino que significa "(lit. 2 casas que se refieren a partes masculinas y femeninas en diferentes plantas)"[2]
Silene dioica, sin. Melandrium rubrum, es una especie de planta de flores perteneciente a la familia Caryophyllaceae, nativa del centro, norte y oeste de Europa y localmente en el sur de Europa. En España en los Pirineos.
Ilustración Detalle de hojas y floresPunane pusurohi (Silene dioica) on taimeliik nelgiliste sugukonnast põisrohu perekonnast.
Punane pusurohi (Silene dioica) on taimeliik nelgiliste sugukonnast põisrohu perekonnast.
Punase pusurohu kupar seemnetega Pärispea külas Hauaneemel.
Puna-ailakki (Silene dioica, synonyymejä Melandrium rubrum, M. silvestre, M. diurnum ja M. dioicum), on Euroopassa ja Suomessa yleinen magentanpunainen kuivan paikan kasvi.
Puna-ailakki kasvaa 20–60 cm korkeaksi. Yläosastaan tummanpunainen ja pehmeäkarvainen varsi on pysty tai koheneva, haaraton tai vähähaarainen. Kasvin lehdet vaihtelevat muodoltaan soikeista vastapuikeisiin ja ovat 3–8 cm pitkiä.
Kukat ovat magentanpunaiset tai joskus harvoin valkoiset ja halkaisijaltaan noin 2 cm. Kukan verhiö ja teriö ovat viisilehtisiä. Verhiö on ulkoverhiötön, punakarvainen ja soikea. Teriö on lisäteriöllinen ja väriltään punainen. Terälehtien lapa on syvään kaksihalkoinen ja niiden liuskat ovat 2–6 mm leveitä. Puna-ailakin kukat ovat kaksikotisia, eli heteet ja emit sijaitsevat eri yksilöissä. Puna-ailakki kukkii Suomessa kesä-elokuussa.
Hedelmä on tynnyrimäinen kota.[1][2]
Puna-ailakista tunnetaan ainakin kolmea eri muunnosta, var. dioica, var. serpentinicola ja var. smithii.[3]
Puna-ailakki saattaa joskus risteytyä valkoailakin (S. latifolia) kanssa. Risteymä on kantalajejaan kookkaampi ja vankempi. Kukat ovat tavallisesti vaaleanpunaisia tai vaalean violetinpunaisia.[4]
Puna-ailakkia tavataan Pohjois-Espanjasta Länsi-Venäjälle. Etelässä levinneisyysalue ulottuu Keski-Italiaan, Pohjois-Kreikkaan ja Romaniaan, pohjoisessa Britteinsaarille ja Fennoskandiaan. Lajia kasvaa myös Islannissa ja Etelä-Venäjällä Kaukasuksen alueella. Satunnaisia esiintymiä sillä on Keski-Aasiassa ja Siperian länsiosissa. Pohjois-Amerikassa puna-ailakki on tulokaslaji, jota tavataan lähinnä itärannikolla. Laji on levinnyt myös Uuteen-Seelantiin.[3]
Suomessa puna-ailakkia tavataan koko maassa. Laji on yleinen pohjoisinta Lappia lukuun ottamatta.[5] Se on alkuperäinen kasvi Länsi-Suomessa, mutta levinnyt 1900-luvulla itään ja pohjoiseen ihmisen mukana sekä heinänsiemenen joukossa että koriste- ja rohdoskasvina.[6]
Puna-ailakki kasvaa monenlaisilla paikoilla. Sitä tavataan esimerkiksi aurinkoisilla kedoilla ja niityillä, tervaleppäkorvissa ja -lehdoissa, metsänlaidoilla, tunturijyrkänteillä, pihoilla, joutomailla, radanvarsilla, rannoilla ja tienpientareilla.[4] Suomessa laji lienee alun perin ollut lähinnä merenrantojen tervaleppälehtojen ja -luhtien laji. Laji on näissä kasvupaikoissa niin tyypillinen, että sen mukaan on nimetty puna-ailakkityypin lehtokasvillisuusryhmä.[7]
Puna-ailakki on monen perhosen toukkien ravintokasvi.[8] Kimalaiset ja päiväperhoset imevät sen kukkien mettä.[9]
Puna-ailakkia viljellään myös koristekasvina.[2]
Puna-ailakki (Silene dioica, synonyymejä Melandrium rubrum, M. silvestre, M. diurnum ja M. dioicum), on Euroopassa ja Suomessa yleinen magentanpunainen kuivan paikan kasvi.
Silene dioica
Le Compagnon rouge ou Silène dioïque (Silene dioica) est une plante herbacée vivace (hémicryptophyte) de la famille des Caryophyllacées, tout comme les œillets.
Hémicryptophyte vivace (la plante pouvant être encore en pleine fleur en hiver[1]), le compagnon rouge est une plante assez haute (de 20 jusqu'à 90 cm de hauteur) à racine pivotante forte (assez riche en saponines qui ont été jadis utilisées pour confectionner savon ou lessive[2]), à souche ligneuse bien développée. Les feuilles basilaires inférieures vert sombre, en forme de spatule, longues de 6 à 10 cm, sont assez longuement pétiolées. Les feuilles caulinaires opposées, ovales aiguës, de 4 cm de large et 8 cm de long, ont un pétiole très court en haut. Les feuilles supérieures deviennent plus petites et sont sessiles. Les tiges redressées, ramifiées, sont parfois arquées au sommet. Les parties aériennes sont densément couvertes de poils non glanduleux[3].
Plante dioïque, ses grandes fleurs rouges à roses (teinte plus claire par hybridation avec le Compagnon blanc, rares mutations blanches) sont disposées en inflorescence de type cyme bipare au sommet de la tige, la floraison ayant lieu de mai à octobre. Le calice gamosépale est pourvu de dents lancéolées aiguës, oblong, cylindrique avec 10 nervures longitudinales, renflé ovoïde car contenant l'ovaire) avec 20 nervures pour les fleurs femelles. Les sépales connés ont un onglet développé et une ligule. La corolle dialypétale est composé de pétales au limbe bifide ou lacinié, muni chacun de deux petites expansions ligulaires à la jonction du limbe et de l'onglet, formant une coronule à la sortie du tube de la corolle. 10 étamines protandres forment l'androcée obdiplosténome. La pollinisation est de type entomogame, les fleurs non odorantes s'épanouissant dans la journée (à l'inverse du compagnon blanc) en sécrétant du nectar qui attire papillons, bourdons. Un caractère distinctif au sein du genre Silene est la présence de cinq styles surmontant l'ovaire tricarpellé (caractère partagé avec Silene latifolia, le compagnon blanc) plutôt que trois. Le fruit est une capsule globuleuse de diamètre inférieur à 15 mm, s'ouvrant par 10 dents enroulées à maturité. La dissémination des graines est anémochore[4].
Cette espèce eurasiatique pousse dans les bois frais et humides, les haies (où elle est associée au Cerfeuil penché et à l'égopode podagraire), les coupes et les lisières forestières sur des sols frais, les ourlet eutrophiques rivulaires. Elle est commune en France[3].
Comme plusieurs Silènes (Silène enflé, acaule, Compagnon blanc), les jeunes pousses feuillées (sans leur tige amère) ont un léger goût sucré rappelant le petit pois lorsqu'elles sont mangées crues, en addition des salades, mais sont le plus souvent consommées cuites, révélant alors leur goût d'épinard[5].
Selon une croyance populaire, cette plante était jadis utilisée pour traiter les morsures de serpent[6].
Silene dioica
Le Compagnon rouge ou Silène dioïque (Silene dioica) est une plante herbacée vivace (hémicryptophyte) de la famille des Caryophyllacées, tout comme les œillets.
Crveni golesak (rumena pušina, rumeni golesak, lat. Silene dioica), biljna vrsta dvosupnica iz porodice klinčićevki, raširena po čitavoj Europi (uključujući Hrvatsku) i dijelovima Azije, Australije, Sjeverne Amerike i Novog Zelanda. Crveni golesak pripada rodu pušina ili gušavica a kroz povijest poznat pod brojnim domćim nazivima: golesać, ušec, ušac, i drugi
To je višegodišnja listopadna zeljasta biljka koja naraste do 30cm visine. Odlikuje se ružičastim cvjetovima koji privlače različite kukce, uključujući i pčele ,a pošto nije otrovna, bezopasna je za svu domaću stoku, pse, mačke i ptice.[1]
Crveni golesak (rumena pušina, rumeni golesak, lat. Silene dioica), biljna vrsta dvosupnica iz porodice klinčićevki, raširena po čitavoj Europi (uključujući Hrvatsku) i dijelovima Azije, Australije, Sjeverne Amerike i Novog Zelanda. Crveni golesak pripada rodu pušina ili gušavica a kroz povijest poznat pod brojnim domćim nazivima: golesać, ušec, ušac, i drugi
To je višegodišnja listopadna zeljasta biljka koja naraste do 30cm visine. Odlikuje se ružičastim cvjetovima koji privlače različite kukce, uključujući i pčele ,a pošto nije otrovna, bezopasna je za svu domaću stoku, pse, mačke i ptice.
Čerwjeny kobjelkač (Silene dioica) je rostlina ze swójby nalikowych rostlinow (Caryophyllaceae).
Čerwjeny kobjelkač je trajne zelo, kotrež docpěwa wysokosć wot 30 hač do 90 cm. Rostlina je wotstejo kosmata.
Přećiwostejne łopjena su sćenka jejkojte, wótre a sedźace.
Kćěje wot apryla hač do septembra. Kćenja docpěwaja šěrokosć wot 1,5 hač do 2,5 cm a steja w čumpatych pakićach. Muske a žónske kćenja su na rozdźělnych rostlinach, při čimž žónske kćenja maja brjuchaty keluch a muske kćenja maja cylindriski keluch. Pjeć krónowych łopješkow je dwustołpowe, ćmoworóžojte, jara rědko běłe a njesu na póžěrku 1-2 m wysoku šupiznu. Keluch je dźesaćnerwny a sylnje kosmaty.
Kćenja su wodnjo a w nocy wočinjene.
Zubki płodoweje kapsle su won zawite.
Rosće na włóžnych łukach a w swětłych lěsach. Preferuje wutkate a bazowe, čumpate pódy.
Rostlina je w nimale cyłej Europje rozšěrjena.
Čerwjeny kobjelkač (Silene dioica) je rostlina ze swójby nalikowych rostlinow (Caryophyllaceae).
Dagstjarna (fræðiheiti: Silene dioica) er tvíær eða fjölær jurt af hjartagrasaætt[1][2] sem vex víða um Evrópu.[1][3]
Hún myndar blendinginn Silene × hampeana með Silene latifolia, og er hann frjór. Hann er með ljósari bleik blóm og að öðru leyti millistig í útliti.[4]
Dagstjarna (fræðiheiti: Silene dioica) er tvíær eða fjölær jurt af hjartagrasaætt sem vex víða um Evrópu.[1]
Hún myndar blendinginn Silene × hampeana með Silene latifolia, og er hann frjór. Hann er með ljósari bleik blóm og að öðru leyti millistig í útliti.
Silene dioica (nome scientifico Silene dioica (L.) Clairv.) è una pianta erbacea perenne alta fino a 80 cm, pelosa, dai delicati fiori di colore rosa intenso, appartenente alla famiglia delle Caryophyllaceae.
Il genere Silene è molto vasto: comprende oltre 300 specie; per lo più erbacee, annue, bienni o perenni. In Italia se ne contano almeno una sessantina di spontanee.
Questa pianta non ha molte varietà. Qui segnaliamo le più importanti.
Facilmente si formano degli ibridi con la specie Silene latifolia con petali colore rosa – chiaro.
Per motivi diversi, nel tempo, alcuni autori hanno assegnato la nostra pianta a generi diversi, per cui si sono creati diversi sinonimi.
Il nome del genere (Silene) si riferisce alla forma del palloncino del fiore. Si racconta che Bacco avesse un compagno di nome Sileno con una gran pancia rotonda. Ma probabilmente questo nome è anche connesso con la parola greca “sialon” (= saliva); un riferimento alla sostanza bianca attaccaticcia secreta dal fusto di molte specie del genere.
“Dioico” deriva dalla particolarità di avere i fiori unisessuali: o solo maschili o solo femminili.
La forma biologica della nostra pianta è emicriptofita scaposa (H scap) : pianta perennante per mezzo di gemme al suolo (emicriptofita), e con asse fiorale più o meno privo di foglie (scaposa).
La radice è del tipo fittonante.
Il fusto è poco ramoso, ascendente e fragile con pelosità patente. Sia il fusto che le foglie sono leggermente appiccicosi.
Le foglie sono pelose, in genere largamente lanceolate (se non ovali) e a disposizione opposta lungo il fusto. Quelle inferiori sono spatolate con picciolo lungo 4 – 6 cm e lamina ellittica (dimensioni delle foglie: larghezza 4 cm; lunghezza 8 cm); mentre quelle superiori sono più piccole e sessili.
L'infiorescenza è del tipo a pannocchia lassa o più precisamente bipara ampia: ossia i fiori crescono da ambo i lati rispetto al fiore apicale con 3 – 9 fiori totali (infiorescenza chiamata anche “dicasio racemoso”).
I fiori sono raggiati (a simmetria attinomorfa) e pentameri. Sono inoltre unisessuali (dioici), ossia troviamo piante con soli fiori maschili che hanno solo gli stami; e piante con soli fiori femminili con solo l'ovario e gli stili.
Il frutto è una capsula ovale deiscente per 10 denti revoluti. Dimensione della capsula:10 – 15 mm. Il carpoforo è di 2 mm.
Nella credenza popolare queste piante anticamente erano usate per curare i morsi di serpente (si trituravano i semi).
Pianta mangereccia, anche se non molto conosciuta. Nel nord-est, in una tipica ricetta popolare, viene usata come ripieno dei ravioli con ricotta.
L'industria da questa pianta ricava saponi.
Silene dioica (nome scientifico Silene dioica (L.) Clairv.) è una pianta erbacea perenne alta fino a 80 cm, pelosa, dai delicati fiori di colore rosa intenso, appartenente alla famiglia delle Caryophyllaceae.
Raudonžiedis šakinys (lot. Silene dioica, angl. Red campion, vok. Rote Lichtnelke) – gvazdikinių (Caryophyllaceae) šeimos, naktižiedžių (Silene) genties daugiametis augalas. Paplitęs didžiojoje Europos dalyje.
Aukštis 30-90 cm, stiebas status. Lapai 3-8 cm ilgio, priešiniai. Žiedai tamsiai rausvi arba raudoni, 1,8-2,5 cm skersmens, sudaryti iš penkių žiedlapių, kurie galuose perskelti. Žydi vasarą. Auga šlaituose, pakelėse, miškuose.
De dagkoekoeksbloem (Silene dioica, synoniem: Melandrium rubrum of Lychnis diurna) is een tweejarige of vaste plant uit de anjerfamilie (Caryophyllaceae). De naam dagkoekoeksbloem verwijst naar het overdag openstaan van bloemen, dit in tegenstelling van de avondkoekoeksbloem (Silene latifolia subsp. alba) en de nachtkoekoeksbloem ( Silene noctiflora).
De tot bijna een meter hoge plant heeft van mei tot september roze, tweehuizige bloemen met vijf diep ingesneden kroonbladen. De kelkbladen zijn buisvormig vergroeid tot een kelkbuis. De hoofdbloeiperiode valt in mei tot juni, maar in de herfst kan een tweede bloeiperiode plaatsvinden. De vrucht is een met tanden openspringende (dehiscente) doosvrucht.
De plant is waardplant voor de bladmineerder Pegomya flavifrons , de Koekoeksbloembochelwants en ook voor verschillende soorten nachtvlinders. Oorwormen gebruiken de lege zaaddozen van de dagkoekoeksbloem graag als schuilplaats.
De plant groeit op vochtige plaatsen met een pH waarde tussen 6,1 en 7,8, op voedselrijke laagveen- of zandgrond. Enige schaduw is gewenst, maar volle zon is geen probleem wanneer de bodem voldoende vochtig is en blijft. Hoewel de bloemen overdag open zijn, is de plant voor bestuiving grotendeels afhankelijk van nachtvlinders.
Het natuurlijke verspreidingsgebied beslaat Europa, West-Azië en in Noord-Afrika in Marokko. De plant is ingevoerd in Noord-Amerika.
De dagkoekoeksbloem is een kensoort voor het verbond van els en gewone vogelkers (Alno-padion).
Vaak wordt deze plant gebruikt bij insectenbeten.
De dagkoekoeksbloem (Silene dioica, synoniem: Melandrium rubrum of Lychnis diurna) is een tweejarige of vaste plant uit de anjerfamilie (Caryophyllaceae). De naam dagkoekoeksbloem verwijst naar het overdag openstaan van bloemen, dit in tegenstelling van de avondkoekoeksbloem (Silene latifolia subsp. alba) en de nachtkoekoeksbloem ( Silene noctiflora).
De tot bijna een meter hoge plant heeft van mei tot september roze, tweehuizige bloemen met vijf diep ingesneden kroonbladen. De kelkbladen zijn buisvormig vergroeid tot een kelkbuis. De hoofdbloeiperiode valt in mei tot juni, maar in de herfst kan een tweede bloeiperiode plaatsvinden. De vrucht is een met tanden openspringende (dehiscente) doosvrucht.
Raud jonsokblom (Silene dioica) er ein art i nellikfamilien. Arten finst i større delar av Europa og i Nord-Afrika, og finst som forvilla art andre stader i verda.
Planta er ein fleirårig urt, som er 25-70 cm høg. Stilk og blad er oftast mjukt hårete, sjeldan glatte. Blada er lansettforma eller elliptiske, motsett stilte, med ingen eller korte bladstilkar. Blomane veks i knipper mot toppen av planta. Kronblada er purpurraude, i sjeldne tilfelle rosa eller kvite, kløyvde i spissen. Frukta er ein brungul kapsel.
Arten veks i heile landet i veggrøfter, i all kulturmark (beitemark, eng, åker) og på avfallsplassar og rundt industrifelt. Til fjells finst planta nesten opp til 1800 moh.
Planta blomstrar i låglandet frå seint på våren og fram over føresommaren, til fjells i juli-august.
Raud jonsokblom (Silene dioica) er ein art i nellikfamilien. Arten finst i større delar av Europa og i Nord-Afrika, og finst som forvilla art andre stader i verda.
Planta er ein fleirårig urt, som er 25-70 cm høg. Stilk og blad er oftast mjukt hårete, sjeldan glatte. Blada er lansettforma eller elliptiske, motsett stilte, med ingen eller korte bladstilkar. Blomane veks i knipper mot toppen av planta. Kronblada er purpurraude, i sjeldne tilfelle rosa eller kvite, kløyvde i spissen. Frukta er ein brungul kapsel.
Arten veks i heile landet i veggrøfter, i all kulturmark (beitemark, eng, åker) og på avfallsplassar og rundt industrifelt. Til fjells finst planta nesten opp til 1800 moh.
Planta blomstrar i låglandet frå seint på våren og fram over føresommaren, til fjells i juli-august.
Rød jonsokblom (Silene dioica) er en flerårig plante (staude) av smelleslekta (Silene) i nellikfamilien som varierer i høyde fra 25 til 70 cm. Planten er lett kjennelig på de sterkt rød-rosa blomstene og blomsterbegeret med hårete stengel og motsatte, lansettformede blad. Blomstene kan også være hvite.
Rød jonsokblom er særbu, dvs. at det er hunnplanter og hannplanter. Hunnplantene kjennes igjen på de fem arrflikene som stikker ut av kronrøret og at begeret er mer oppblåst pga. kapselen som utvikles. Hannplantene har blomster uten oppblåst beger og lysegule pollenknapper som er synlige i kronrøret.
Den skjelnes fra engtjæreblom på at sistnevnte har svarte, klebrige partier på stilkene like nedenfor blomsterstanden.
Rød jonsokblom vokser i hele landet i veigrøfter, i all kulturmark (beitemark, eng, åker) og på avfallsplasser og rundt industrifelt. Den kan forekomme i høyder nesten opp til 1780 moh.[1]
Rød jonsokblom (Silene dioica) er en flerårig plante (staude) av smelleslekta (Silene) i nellikfamilien som varierer i høyde fra 25 til 70 cm. Planten er lett kjennelig på de sterkt rød-rosa blomstene og blomsterbegeret med hårete stengel og motsatte, lansettformede blad. Blomstene kan også være hvite.
Rød jonsokblom er særbu, dvs. at det er hunnplanter og hannplanter. Hunnplantene kjennes igjen på de fem arrflikene som stikker ut av kronrøret og at begeret er mer oppblåst pga. kapselen som utvikles. Hannplantene har blomster uten oppblåst beger og lysegule pollenknapper som er synlige i kronrøret.
Den skjelnes fra engtjæreblom på at sistnevnte har svarte, klebrige partier på stilkene like nedenfor blomsterstanden.
Rød jonsokblom vokser i hele landet i veigrøfter, i all kulturmark (beitemark, eng, åker) og på avfallsplasser og rundt industrifelt. Den kan forekomme i høyder nesten opp til 1780 moh.
A l'é na pianta con la gamba pòch ramificà, auta da 30 a 90 cm., un pòch tachissa parej dle feuje, quatà 'd na pluria lingera, a lansa e opòste. Le fior as presento a bocc da 3 a 9, con un-a an ponta e j'autr da tute doe le part, a son faite da un bicer pi sutil e, ant la fior feminin-a, a l'han un nùmer ëd venadure për ël long dobi rispet a le fior masculin-e. A l'han sinch pétaj reusa motobin spartì.
A chërs sovens ant ij pra sijà e ai bord dij bòsch, tra 400 e 2300 m.
Da avril a stèmber.
L'impolinassion a ven faita dzortut da farfale, scalabron e parpajon, ma a peul ëdcò esse faita da l'aria.
A l'é na pianta con la gamba pòch ramificà, auta da 30 a 90 cm., un pòch tachissa parej dle feuje, quatà 'd na pluria lingera, a lansa e opòste. Le fior as presento a bocc da 3 a 9, con un-a an ponta e j'autr da tute doe le part, a son faite da un bicer pi sutil e, ant la fior feminin-a, a l'han un nùmer ëd venadure për ël long dobi rispet a le fior masculin-e. A l'han sinch pétaj reusa motobin spartì.
AmbientA chërs sovens ant ij pra sijà e ai bord dij bòsch, tra 400 e 2300 m.
FioriduraDa avril a stèmber.
ParticolaritàL'impolinassion a ven faita dzortut da farfale, scalabron e parpajon, ma a peul ëdcò esse faita da l'aria.
Bniec czerwony, lepnica czerwona, lepnica dwupienna (Melandrium rubrum Garcke) – gatunek rośliny należący do rodziny goździkowatych. Występuje na większości obszaru Europy i w Afryce Północnej (Maroko)[2]. W Polsce pospolity[3].
Według nowszych ujęć taksonomicznych gatunek ten włączony został do rodzaju Silene i ma nazwę Silene dioica (L.) Clairv.Man. herbor. Suisse 146. 1811 [2].
Roślina jednoroczna lub dwuletnia, hemikryptofit[5]. Rośnie na wyżynach, w górach, rzadko na niżu. Preferuje miejsca cieniste, gleby świeże lub wilgotne. Gatunek związany z olszynami, lasami bukowymi z klonem lub marzanną wonną, rośnie także na skrajach lasów, rzadziej na górskich łąkach[4]. Kwitnie od kwietnia do lipca. Kwiaty otwarte są jedynie w ciągu dnia, zapylane są przez motyle[6]. Jest rośliną wskaźnikową występowania w glebie miedzi i metali ciężkich[4]. Liczba chromosomów 2n = 24[3].
Bniec czerwony, lepnica czerwona, lepnica dwupienna (Melandrium rubrum Garcke) – gatunek rośliny należący do rodziny goździkowatych. Występuje na większości obszaru Europy i w Afryce Północnej (Maroko). W Polsce pospolity.
Silene dioica é uma espécie de planta com flor pertencente à família Caryophyllaceae.
A autoridade científica da espécie é (L.) Clairv., tendo sido publicada em Manuel d'Herborisation en Suisse et en Valais 146. 1811.
Trata-se de uma espécie presente no território português, nomeadamente em Portugal Continental.
Em termos de naturalidade é nativa da regição atrás indicada.
Não se encontra protegida por legislação portuguesa ou da Comunidade Europeia.
Silene dioica é uma espécie de planta com flor pertencente à família Caryophyllaceae.
A autoridade científica da espécie é (L.) Clairv., tendo sido publicada em Manuel d'Herborisation en Suisse et en Valais 146. 1811.
Rödblära (Silene dioica) är en art i familjen nejlikväxter. Artnamnet "dioica" syftar på dessa växters dioecism, även kallat tvåbygge vilket innebär att han- och honblommor förekommer på olika plantor. Den förekommer i större delen av Europa och i Nordafrika, den är naturaliserad på många håll i världen. I Sverige är rödblära vanlig i nästan hela landet på fuktiga marker som vid kärrkanter och stränder.
Arten är en flerårig, vanligen mjukhårig, ibland körtelhårig, sällan kal ört, till 80 cm hög. Bladen är lansettlika till elliptiska eller äggrunda, oskaftade eller på korta skaft. Blommorna kommer i greniga toppställda knippen. Fodret har otydliga nerver och är hos honblommorna något uppblåst, medan hanblommorna har ganska smalt foder. Kronbladen är purpurröda, sällan rosa eller vita, de är kluvna i spetsen och har tydliga bikronefjäll. Frukten är en kapsel, brungul och ungefär lika långt som fodret. Blommar vanligen från senvåren till slutet på sommaren.
Arten är mångformig och flera varieteter finns beskrivna:
Sorterna kal rödblära och dvärgrödblära förekommer bara på serpentinberg i de södra fjälltrakterna i Sverige.
Rödbläran är nära släkt med vitblära (S. latifolia) och där arterna möts uppstår lätt hybriden Silene ×hampeana med ljusrosa blommor.
Rödblära (Silene dioica) är en art i familjen nejlikväxter. Artnamnet "dioica" syftar på dessa växters dioecism, även kallat tvåbygge vilket innebär att han- och honblommor förekommer på olika plantor. Den förekommer i större delen av Europa och i Nordafrika, den är naturaliserad på många håll i världen. I Sverige är rödblära vanlig i nästan hela landet på fuktiga marker som vid kärrkanter och stränder.
Arten är en flerårig, vanligen mjukhårig, ibland körtelhårig, sällan kal ört, till 80 cm hög. Bladen är lansettlika till elliptiska eller äggrunda, oskaftade eller på korta skaft. Blommorna kommer i greniga toppställda knippen. Fodret har otydliga nerver och är hos honblommorna något uppblåst, medan hanblommorna har ganska smalt foder. Kronbladen är purpurröda, sällan rosa eller vita, de är kluvna i spetsen och har tydliga bikronefjäll. Frukten är en kapsel, brungul och ungefär lika långt som fodret. Blommar vanligen från senvåren till slutet på sommaren.
Arten är mångformig och flera varieteter finns beskrivna:
Vanlig rödblära (S. dioica var. dioica) - har blad som är elliptiska och håriga. Dvärgrödblära (S. dioica var. serpentinicola) - bladen är smal lansettlika och håriga. Kal rödblära (S. dioica var. smithii) - har lansettlika, kala blad. var. zetlandica - en robust kustform, med hårigare, elliptiska blad och större blommor än typen.Sorterna kal rödblära och dvärgrödblära förekommer bara på serpentinberg i de södra fjälltrakterna i Sverige.
Rödbläran är nära släkt med vitblära (S. latifolia) och där arterna möts uppstår lätt hybriden Silene ×hampeana med ljusrosa blommor.
Багаторічні рослини, коротко кореневищні, 20–60 см заввишки. Стебла висхідні нерозгалужені–малорозгалужені, з довгими і м'якими волосками, горішня частина темно-червона. Листя протилежні, прикореневі й найнижчі стеблові листки довгочерешкові, найбільш верхні листки безчерешкові; листова пластина овально-еліптична–вузько-яйцеподібна, з цілими краями, м'якошерста. Суцвіття 3–20-квіткові. Квітка: рослини дводомні (маточкові й тичинкові квіти на різних рослинах). Квіти червоні (іноді білі), 20–25 мм діаметром; пелюсток 5; тичинок 10; без аромату. Плоди — досить округло бочкоподібні, золотисто-коричневого кольору, довжиною 9–14 мм, 10-дольні капсули. Насіння від темно-коричневого до чорного кольору, широко ниркоподібне, 1–1.6 мм. 2n = 24.
Європа (Білорусь, Естонія, Латвія, Литва, Росія, Україна, Австрія, Бельгія, Чехія, Німеччина, Угорщина, Нідерланди, Польща, Словаччина, Швейцарія, Данія, Фінляндія, Ірландія, Норвегія, Швеція, Велика Британія, Боснія і Герцеговина, Болгарія, Хорватія, Італія, Македонія, Чорногорія, Румунія, Сербія, Словенія, Франція, Іспанія); Марокко. Введений: Північна Америка (Канада, США), Австралія, Нова Зеландія, Бразилія (Ріо-Гранде-ду-Сул), Аргентина (Буенос-Айрес, Вогняна Земля). Також культивується.
Населяє рідколісся, огорожі, сади, річкові береги, відкриті смітники.
Silene dioica là loài thực vật có hoa thuộc họ Cẩm chướng. Loài này được (L.) Clairv. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1811.[1]
Silene dioica là loài thực vật có hoa thuộc họ Cẩm chướng. Loài này được (L.) Clairv. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1811.
Silene dioica (L.) Clairv., 1811
Дрёма двудо́мная или Дрёма лесная (лат. Siléne dióica) — вид двудольных цветковых растений, включённый в род Смолёвка (Silene) семейства Гвоздичные (Caryophyllaceae). Ранее выделялся в отдельный род Дрёма (Melandrium).
Дрёма двудомная — многолетнее двудомное травянистое растение с небольшим корневищем. Стебли приподнимающиеся, ветвистые достигающие 0,8 м в высоту, мягкоопушённые, реже почти голые.
Прикорневые листья лопатчатые, на черешке, яйцевидные или эллиптические. Стеблевые листья сидячие, продолговато-яйцевидные, заострённые, не более 13 см длиной, слабоопушённые с обеих сторон, по средней жилки волосистые.
Цветки собраны в рыхлые дихазиальные соцветия на верхушке побега, около 2 см в диаметре. Прицветники ланцетовидные, до 2 см длиной. Чашечка колокольчатая, в пестичных цветках более широкая, чем в тычиночных, с опушённые зазубренным краем. Венчик ярко-розовый, лепестки узкие, неглубоко разделены на две доли, широкояйцевидные. Пестики и тычинки равны по длине чашечке.
Плод — широкояйцевидная коробочка, раскрывающаяся десятью створками. Семена тёмно-коричневые или чёрные, фасолевидные, бугристые.
Число хромосом 2n = 24.
Дрёма двудомная происходит из северо-западной Европы. Описана из Северной Европы.
Дрёма двудомная завезена в Северную Америку, где свободно дичает.
Дрёма двудо́мная или Дрёма лесная (лат. Siléne dióica) — вид двудольных цветковых растений, включённый в род Смолёвка (Silene) семейства Гвоздичные (Caryophyllaceae). Ранее выделялся в отдельный род Дрёма (Melandrium).
レッドキャンピオン(Red campion、学名Silene dioica、シノニムMelandrium rubrum)は、ナデシコ科の植物。中央、西部、北部ヨーロッパ全域および南部ヨーロッパの一部に分布している。
2年草もしくは多年草であり、濃いピンクから赤色で直径1.8から2.5cmの花を咲かせる。花は香りはしない。花弁は5枚あり、先端は深く切れ込んでいる。基部はは細くなっており、骨壷型の萼の中に入っていっている。花期は5月から10月。茎は枝分かれし、高さは30から90cmになる。濃い緑色の葉は単葉で尖った卵形をしており、長さは3から8cmで鋸歯はなく、対生する。葉と茎には毛が生えており、少し粘つく。上のほうの葉は柄がない。雄花と雌花は別の株で咲く。雄花には10本の雄蘂と10本の筋のある萼が、雌花には5本の花柱と20本の筋のある萼がある。実は10月以降にでき、卵形のさく果で多数の種子が入っている。
レドキャンピオンは路傍や森林、岩がちな斜面に生えている。湿った酸性でない土壌を好む。
薄いピンク色の花を咲かせるものは、ホワイトキャンピオン (S. latifolia) との雑種である。
ウィキスピーシーズにレッドキャンピオンに関する情報があります。 この項目は、植物に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めています(プロジェクト:植物/Portal:植物)。