dcsimg
Polygonum aviculare subsp. aviculare的圖片
Life » » Archaeplastida » » 木蘭綱 » » 蓼科 »

扁蓄

Polygonum aviculare L.

Distribution in Egypt ( 英語 )

由Bibliotheca Alexandrina LifeDesk提供

Nile and Mediterranean regions.

許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Bibliotheca Alexandrina
作者
BA Cultnat
提供者
Bibliotheca Alexandrina

Global Distribution ( 英語 )

由Bibliotheca Alexandrina LifeDesk提供

Cosmopolitan.

許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Bibliotheca Alexandrina
作者
BA Cultnat
提供者
Bibliotheca Alexandrina

Associations ( 英語 )

由BioImages, the virtual fieldguide, UK提供
Foodplant / gall
Aspidaphis adjuvans causes gall of shoot tip of Polygonum aviculare sens.str.

Foodplant / gall
larva of Augasma aeratella causes gall of bud of Polygonum aviculare sens.str.

In Great Britain and/or Ireland:
Foodplant / parasite
cleistothecium of Erysiphe polygoni parasitises live Polygonum aviculare sens.str.

Foodplant / gall
Melanopsichium nepalense causes gall of inflorescence axis of Polygonum aviculare sens.str.

Foodplant / parasite
sporangium of Peronospora polygoni parasitises live Polygonum aviculare sens.str.

Foodplant / parasite
uredium of Uromyces polygoni-avicularis parasitises live stem of Polygonum aviculare sens.str.
Remarks: season: 7-11
Other: major host/prey

許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
BioImages
專題
BioImages
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
BioImages, the virtual fieldguide, UK

Comments ( 英語 )

由eFloras提供
Polygonum aviculare is a taxonomically controversial polyploid complex of selfing annuals. Although members of the complex have been considered inbreeders, they possess some structures that make cross pollination possible. Cleistogamous and chasmogamous flowers, heterostyly, protandry, and the capacity to secrete nectar suggest an ancestral mixed-mating system. Isoenzyme studies showed that the complex has an allopolyploid origin (P. Meerts et al. 1998) and has evolved as a swarm of inbreeding lines (“Jordanons”) (J. Gasquez et al. 1978). The six subspecies included here have been treated variously (T. Karlsson 2000; M. Costea and F. J. Tardif 2003). Complex intergradation patterns among them make their recognition at the species level impractical. Multivariate analysis and isoenzyme studies show that populations with intermediate characteristics may occur (Meerts et al. 1990, 1998). Except for subsp. boreale, which occurs in Greenland and Labrador, all subspecies are partially sympatric and their distributions have been influenced greatly by humans.
許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
書目引用
Flora of North America Vol. 5 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
來源
Flora of North America @ eFloras.org
編輯者
Flora of North America Editorial Committee
專題
eFloras.org
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
eFloras

Comments ( 英語 )

由eFloras提供
A cosmopolitan weed, usually number of sagregates from this highly variable taxon have been described as independent species on the basis of habit, heterophyllous and isophyllous leaves and the length of perianth tube. However, if large number of specimens are studied, the characters often break down in our region. We have presently maintained three species P. aviculare, P. arenastrum and P. olivascens on basis of habit and characters of leaves and nuts. Sometimes some intermediate are also found between P. aviculare and P.arenastrum. Experimental studies are needed to solve the problem.
許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
書目引用
Flora of Pakistan Vol. 205 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
來源
Flora of Pakistan @ eFloras.org
編輯者
S. I. Ali & M. Qaiser
專題
eFloras.org
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
eFloras

Description ( 英語 )

由eFloras提供
Plants green or bluish green, green after drying, sometimes whitish from powdery mildew, homophyl-lous or heterophyllous. Stems prostrate to erect, branched, flex-uous, 5-200 cm. Leaves: ocrea 3-15 mm, proximal part cylindric or ± funnelform, distal part silvery, hyaline, soon disintegrating into persistent fibers or nearly completely deciduous; petiole 0.3-9 mm; blade green to gray-green, narrowly elliptic, lanceolate, elliptic, obovate, or spatulate, 6-50(-60) × 0.5-22 mm, margins flat, apex acute, obtuse, or rounded; stem leaves 1-4 times as long as adjacent branch leaves; distal leaves overtopping flowers. Inflorescences axillary; cymes uniformly distributed or aggregated at tips of stems and branches, 1-6(-8)-flowered. Pedicels enclosed in or exserted from ocreae, 1.5-5 mm. Flowers closed or semi-open; perianth 1.8-5.5 mm; tube 20-57% of perianth length; tepals overlapping or not, green or reddish brown with white, pink, or red margins, petaloid, not keeled, oblong to obovate, often cucullate in fruit; midveins branched or unbranched, thickened or not; stamens 5-8. Achenes enclosed in or exserted from perianth, light to dark brown, ovate, (2-)3-gonous, 1.2-4.2 mm, faces subequal or unequal, apex not beaked, edges slightly concave, dull, usually coarsely striate-tubercled, sometimes obscurely tubercled; late-season achenes common or not, 2-5 mm.
許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
書目引用
Flora of North America Vol. 5 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
來源
Flora of North America @ eFloras.org
編輯者
Flora of North America Editorial Committee
專題
eFloras.org
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
eFloras

Description ( 英語 )

由eFloras提供
Herbs annual. Stems prostrate, ascending, or erect, 10-40 cm tall, much branched from base. Petiole short or nearly absent, articulate at base; leaf blade lanceolate or narrowly elliptic, 1-4 cm × 3-12 mm, both surfaces glabrous, midvein and lateral veins conspicuous, base cuneate, margin entire, apex acute or nearly obtuse; ocrea: lower part brown, upper part white or throughout brown, membranous, veined, apex lacerate. Flowers 1-5; axillary; bracts thinly membranous. Pedicel slender, articulate at apex. Perianth green, margin white or pinkish, 5-cleft to 2/3-3/4; tepals elliptic, 2-2.5 mm. Stamens 8; filaments dilated at base. Styles 3, free, short; stigmas capitate. Achenes included or slightly exceeding persistent perianth, black-brown, opaque, ovoid, trigonous, 2.5-3 mm, minutely granular striate. Fl. May-Jul, fr. Jul-Aug. 2n = 40, 60.
許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
書目引用
Flora of China Vol. 5: 284 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
來源
Flora of China @ eFloras.org
編輯者
Wu Zhengyi, Peter H. Raven & Hong Deyuan
專題
eFloras.org
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
eFloras

Description ( 英語 )

由eFloras提供
Suberect-erect, ascending or decumbent, glabrous annual herb, branched mostly from base. Leaves heterophyllous, lower larger on main branches, smaller on the lateral and upper branches, 0.8-2.5 x 0.25-1.0 cm, elliptic - lanceolate or ovate, acute, entire, dotted. Ochrea 0.75-1.25 cm long, bifid, silvery, membranous lacerate. Inflorescence solitary, axillary or 3-5 clusters. Flower 0.5-0.75 mm across, pedicel 0.5-0.75 (-1.0) mm. Ochrealae minute. Tepals 5, 1.5-2.0 x 0.5-1 mm, elliptic-lanceolate or ovate, obtuse-acute, entire. Stamens 5 (-4), filaments short, equal; anthers dorsifixed. Ovary 0.25-0.5 mm, ovate - circular, trigonous with 3 very short styles and capitate stigmas. Nuts 2-2.5 x 1.0-1.5 mm, ovate, trigonous, black, shining, striate.
許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
書目引用
Flora of Pakistan Vol. 205 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
來源
Flora of Pakistan @ eFloras.org
編輯者
S. I. Ali & M. Qaiser
專題
eFloras.org
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
eFloras

Distribution ( 英語 )

由eFloras提供
Widely distributed in temperate and subtropical regions.
許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
書目引用
Annotated Checklist of the Flowering Plants of Nepal Vol. 0 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
來源
Annotated Checklist of the Flowering Plants of Nepal @ eFloras.org
作者
K.K. Shrestha, J.R. Press and D.A. Sutton
專題
eFloras.org
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
eFloras

Distribution ( 英語 )

由eFloras提供
Anhui, Fujian, Gansu, Guangdong, Guangxi, Guizhou, Hainan, Hebei, Heilongjiang, Henan, Hubei, Hunan, Jiangsu, Jiangxi, Jilin, Liaoning, Nei Mongol, Ningxia, Qinghai, Shaanxi, Shandong, Shanxi, Sichuan, Taiwan, Xinjiang, Xizang, Yunnan, Zhejiang [widely distributed in N temperate zone; widely naturalized in S temperate zone].
許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
書目引用
Flora of China Vol. 5: 284 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
來源
Flora of China @ eFloras.org
編輯者
Wu Zhengyi, Peter H. Raven & Hong Deyuan
專題
eFloras.org
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
eFloras

Distribution ( 英語 )

由eFloras提供
Distribution: Widely distributed in temperate and subtropical regions of both the hemispheres.
許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
書目引用
Flora of Pakistan Vol. 205 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
來源
Flora of Pakistan @ eFloras.org
編輯者
S. I. Ali & M. Qaiser
專題
eFloras.org
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
eFloras

Elevation Range ( 英語 )

由eFloras提供
2200-3800 m
許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
書目引用
Annotated Checklist of the Flowering Plants of Nepal Vol. 0 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
來源
Annotated Checklist of the Flowering Plants of Nepal @ eFloras.org
作者
K.K. Shrestha, J.R. Press and D.A. Sutton
專題
eFloras.org
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
eFloras

Flower/Fruit ( 英語 )

由eFloras提供
Fl. Per.: March-September.
許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
書目引用
Flora of Pakistan Vol. 205 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
來源
Flora of Pakistan @ eFloras.org
編輯者
S. I. Ali & M. Qaiser
專題
eFloras.org
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
eFloras

Habitat ( 英語 )

由eFloras提供
Near fields, roadsides, waste places; sea level to 4200 m.
許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
書目引用
Flora of China Vol. 5: 284 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
來源
Flora of China @ eFloras.org
編輯者
Wu Zhengyi, Peter H. Raven & Hong Deyuan
專題
eFloras.org
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
eFloras

Habitat ( 英語 )

由eFloras提供
Grows from plains to 3500 m, as a weed in area of cultivation, on waste ground, moist and shady areas.
許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
書目引用
Flora of Pakistan Vol. 205 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
來源
Flora of Pakistan @ eFloras.org
編輯者
S. I. Ali & M. Qaiser
專題
eFloras.org
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
eFloras

Synonym ( 英語 )

由eFloras提供
Polygonum centinodum Lamk., Fl. Francies 3: 237. 1778; P. erectum Roth Beitr. Bot. 2: 131. 1783; P.heterophyllum Lindm. Svensk. Bot. Tidskr. 6: 960. 1912; P. aviculare var. heterophyllum (Lindm.) Munshi & Javeid, l.c. 55.
許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
書目引用
Flora of Pakistan Vol. 205 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
來源
Flora of Pakistan @ eFloras.org
編輯者
S. I. Ali & M. Qaiser
專題
eFloras.org
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
eFloras

Common Names ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
prostrate knotweed

doorweed

knotgrass

wiregrass

yard knotweed
書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Conservation Status ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
Information on state-level noxious weed status of plants in the United States is available at Plants Database.
書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Description ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
More info for the term: bisexual

Botanical description: This description covers characteristics that may be relevant to fire ecology and is not meant for identification. Keys for identification are available (e.g., [32,46,47,48,61,73,98,99,109,116,138,154,165,169]). For a key to the prostrate knotweed subspecies recognized in North America, see: [32].

Prostrate knotweed is generally considered an annual [32,65,69,99,160], though some sources report it as occasionally perennial [44,70,116].

Prostrate knotweed plants exhibit highly variable architecture depending on both genetic and environmental factors [32]. In general, prostrate knotweed is a mat-forming plant [65], with mats reaching 4 to 48 inches (10-122 cm) in diameter [113]. Prostrate knotweed stems are prostrate to erect, 2 to 80 inches (6-200 cm) long. Leaves are alternate and vary in size and shape, but are generally ovate. Inflorescences are axillary cymes with 2 to 6 flowers. Flowers are bisexual [32]. Prostrate knotweed fruits are one-seeded nuts [105]. Seeds are achenes, 1.7 to 4.0 mm long [32].

Prostrate knotweed has a taproot [32,65,116]. Taproots of mature prostrate knotweed plants in alluvial soil reached depths of 30 inches (70 cm). Dense horizontal secondary roots were distributed in the upper 5 to 10 inches (15-25 cm) of soil (Kutschera 1960 cited in [32]). On sand dunes in the deserts of Death Valley National Monument, prostrate knotweed taproots penetrated approximately 5 inches (13 cm) in the soil and roots exhibited very little lateral spread (approximately 1 inch (3 cm)). Ten plants had an average root to shoot ratio of 0.09 [59].

書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Description ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
Much of the information presented in this section comes from a comprehensive review of the biology of prostrate knotweed in Canada. For more information on this source, see Costea and Tardiff 2005 [32].
書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Distribution ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
More info for the terms: allelopathy, formation, phenotypic plasticity, seed

Prostrate knotweed is one of the most widespread weeds in the world (review by [32]). Its widespread distribution is attributed to several plant characteristics, including high genetic polymorphism, high phenotypic plasticity [104], prolific seed production [123], multiple means of seed dispersal, formation of a persistent seed bank, and allelopathy (review by [32]).

Prostrate knotweed is native to Europe [98,138] or Eurasia [81]. It was likely introduced to North America with the first colonists and was first collected in Canada in 1821 (review by [32]). One source suggests that it was introduced as a contaminant in agricultural seeds [96]. As of 2010, prostrate knotweed occurs in all 50 of the United States, though as of 2010, Plants Database does not report prostrate knotweed occurring in California. However, several other sources report it occurring there [14,25,59,64,100,129]. Plants Database provides a distribution map of prostrate knotweed in Canada and the United States.

書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Fire Regime Table ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Fuels and Fire Regimes ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
More info for the terms: fire regime, fuel, prescribed fire

Fuels: As of 2010, little is known about the fuel characteristics of prostrate knotweed. The potential for prostrate knotweed to alter fuel characteristics likely varies by plant community. It is not clear whether the persistence of dead mats of vegetation or stems from year to year would represent an increased fuel load or fire hazard.

FIRE REGIMES: It is not known what type of fire regime prostrate knotweed is best adapted to. Results from a study in a northeastern Kansas tallgrass prairie suggest that annual prescribed fire is more favorable to prostrate knotweed than fire at 4-year intervals or no fire [143]. However, it is impossible to make valid generalizations from a single study from a single plant community. As the Fire Regime Table indicates, prostrate knotweed occurs in a wide range of North American plant communities that exhibit a full range of fire regime characteristics. It is also likely that prostrate knotweed occurs in plant communities and associated FIRE REGIMES not presented in this table. See the full Fire Regime Table for information on FIRE REGIMES of other plant communities of interest. Find further fire regime information for the plant communities in which this species may occur by entering the species name in the FEIS home page under "Find FIRE REGIMES". The impacts of prostrate knotweed on FIRE REGIMES are unknown.

書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Germination ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
More info for the terms: pericarp, scarification, seed, stratification

Prostrate knotweed seeds require moist-cold stratification for germination [9]. One source suggests that achenes produced in different seasons (summer and autumn) are fundamentally different in their dormancy and germination characteristics, but most studies do not specify which type of seed was tested. Personal observations of the authors suggested that the small, summer achenes have a strong primary dormancy and may constitute the persistent seed bank. These seeds must undergo a moist-cold stratification at 35 °F to 54 °F (1.6 °C-12 °C) for 12 to 110 days to break dormancy. In contrast, autumn achenes are larger, have a weak innate dormancy, and are capable of germinating immediately if exposed to temperatures of 70 °F to 80 °F ( 20-25 °C). If temperatures are lower, they germinate in the spring in a single flush at temperatures as low as 40 °F (5 °C). The authors suggested that most germination studies likely refer to summer seeds [32].

Temperature: Low winter temperatures release seed dormancy while high summer temperatures reinforce dormancy [9,10,11,34]. In laboratory experiments, prostrate knotweed seeds required a 40 °F (5 °C) treatment in the dark to germinate. Optimum germination (100%) was obtained after a 90-day cold-stratification at 40 °F (5 °C) [83].

Moisture: Prostrate knotweed seed germination is favored by moisture [11,28]. Laboratory germination tests showed that seeds exposed to low moisture had low germination (<5%) and showed no response to light treatments. Fluctuating soil moisture improved germination rates. Seeds exposed to constant moisture at 35 °F (1.6 °C) had low germination rates (<5%) while those exposed to fluctuating soil moisture had higher germination rates (approximately 40%). Fluctuations in soil moisture also improved germination rates of seeds kept in the dark, suggesting that such fluctuations may allow prostrate knotweed seeds to bypass the light requirement for germination in some situations. The authors suggested that deeply buried seeds would not be exposed to such moisture fluctuations [11].

Light: While some sources report that prostrate knotweed seeds require light to break dormancy [10,11], one study suggests that light is not required but improves germination rates. In laboratory germination tests in Kentucky, prostrate knotweed seeds exposed to several thermoperiods germinated from January to June, at rates of 70% to 90% for seeds exposed to light, and 1% to 26% for seeds kept in the dark [7].

Depth: Seed burial depth may influence germination rates, though results from experiments are not consistent. A review states that most seedlings emerge from the top 1 inch (3 cm) of soil and emergence declines with depth of burial [32]. In growth chamber experiments, shallow burial (<0.5 inches (1.25 cm) increased germination while deep burial (1 to 4 inches (2.5-10 cm)) decreased it [66]. In contrast, other laboratory experiments showed that germination rates were higher for prostrate knotweed seeds buried from 5.5 to 6 inches (14-15 cm) compared to those buried at depths ranging from 0 to 4 inches (0-10 cm). Dormancy was induced earlier for seeds closer to the soil surface than those buried at various depths beneath the soil. The authors suggested that dry conditions near the soil surface could induce dormancy [34].

Disturbance: Soil disturbance and scarification may improve germination rates. In field experiments using potted seeds in Ireland, germination began in late February, peaked in April, and ceased by the end of May. Soil disturbance in March increased seed germination (from 4% to 21%), though germination still ceased by the end of May. Soil disturbance at times other than late March or early April had no impact on seed germination, nor did it impact the timing of seedling emergence the following year. Mechanical or sulfuric acid removal of the pericarp increased germination rates [34].

Salinity: The impacts of salinity on germination are not clear. In laboratory experiments, exposure of prostrate knotweed seeds to highly saline conditions led to higher germination rates; germination rates were higher at electrical conductivities of 200 mS/m and 250 mS/m compared to electrical conductivities ranging from 0 to 150 mS/m (P=0.05) [130]. Other laboratory experiments also showed prostrate knotweed seeds to be moderately salt tolerant; the cumulative germination percentage of seeds decreased as salinity increased, though some seeds did germinate at the highest salinity (300 mM NaCl) [83]. In contrast, germination of seeds removed from saline soils in Ohio varied little in relation to soil salinity, and laboratory trials showed germination rates decreasing with increasing salinity [58].

書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Growth Form (according to Raunkiær Life-form classification) ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
More info on this topic.

More info for the term: therophyte

Raunkiaer [117] life form:
Therophyte
書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Habitat characteristics ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
More info for the term: seed

Site types: A weed identification guide reports that prostrate knotweed is commonly found in areas with trampled, compacted soil, and persists in areas where other species do not grow well or are damaged [150]. Floras report that prostrate knotweed occurs on a variety of disturbed sites [44,46,47,48,121,154,155,165,169] including roadsides [69,81,98,121,154], railroad embankments [154], and sidewalk cracks [98,154]. Prostrate knotweed also establishes in disturbed areas associated with hiking trails [93], eroded or overgrazed mountain meadows [113], and mine sites [72,125]. Prostrate knotweed is also common in cultivated fields [61,65,69,70,113,138], pastures [155], lawns [98,154], gardens [69], and near dwellings [116].

Elevation: Prostrate knotweed occurs at a wide range of elevations (100 to 10,120 feet (30-3,080 m) in North America.

Elevation of sites with prostrate knotweed in North America Location Elevation (feet) Arizona 100 to 8,500 [113] Colorado 5,000 to 9,500 [70] Hawaii 3,280 to 6,820 [40,155] Montana 2,200 [17] Nevada 8,600 to 9,500 [142] New Hampshire 3,800 [54] New Mexico 2,700 [168] Utah 2,495 to 10,120 [160]

Soil: Prostrate knotweed tolerates a wide range of soil conditions, the extremes of which may not be favorable to other plants. One review states that prostrate knotweed grows well in soils that are compacted, poorly aerated, poor to rich in nutrients, and of all types and textures. Prostrate knotweed also tolerates soils with a high salt content, high calcium content, heavy metal contamination, and a range of pH (5 to 8.4) [32]. In China, prostrate knotweed established and grew "prolifically" in soils with pH 3.5 [174]. Observations from Colorado suggest that prostrate knotweed was one of few species able to establish in heavily eroded areas following severe sheet erosion [77]. In Iran, prostrate knotweed established on dried lead and zinc mine waste pools that had elevated levels of cadmium, copper, iron, nitrogen, lead, and zinc [24]. Also in Iran, prostrate knotweed grew at higher densities than any other plant on soils contaminated with petroleum products, and contamination did not prevent germination [110].

Prostrate knotweed is reported on soils of various types and textures in North America. Several studies report it growing on sandy soil. In central Arizona, prostrate knotweed occurred on riparian silt and sand [166]. Along the Colorado River in Arizona, it established on loamy sand [134]. In northeastern Wyoming it occurred on sandy loam [3]. Prostrate knotweed also established on a sand bar in Lake Superior, Minnesota [90] and on exposed lake sediment in northwestern New Mexico [168]. In northwestern Colorado, is established on alluvial soil with a heavy clay content [6]. On the ridges of Monument Peak, Oregon, prostrate knotweed occurred in shallow, gravelly soils on rocky outcrops [4].

Several sources report prostrate knotweed growing on shallow soils [4,8,71]. Prostrate knotweed grows on both dry and moist soils [113]. In northwestern New Mexico, prostrate knotweed established adjacent to a lakebed and survived for a year despite partial submergence [168].

Prostrate knotweed occurs on saline sites [15,16,17,51,58,148]. In Nebraska, prostrate knotweed was widely scattered along the borders of salt pans, establishing in areas with low salinity (0.5% to 0.7% total salts) compared to areas where it did not establish [148]. On brine spill sites in Ohio, prostrate knotweed tolerated moderate salinity levels, though an increase in salinity was correlated with lower prostrate knotweed abundance, higher mortality, earlier senescence, lower aboveground biomass, and lower germination rates [58]. In northeastern Ohio, prostrate knotweed was not present in the extant vegetation but occurred in the soil seed bank of a highly saline (3.5% NaCl) saltpan [51].

Climate: Prostrate knotweed occurs in a wide range of climates, from subtropical to subarctic [32]. Precipitation varies across the range of prostrate knotweed.

Average annual precipitation for locations with prostrate knotweed in North America Location Average annual precipitation (mm) Arizona 215 [134] 444 [88] Colorado 310 [56] 540 [167] Idaho 280 [27] Montana 305 [17] Nebraska 686 [2] Ohio 1,010 [58] Oregon 1,780 [108] Texas 1,040 [128] Wyoming 226 [72]

Prostrate knotweed can withstand drought [2,18,32,113], though slow growth and low survivorship was linked to low precipitation and soil moisture in the deserts of Death Valley National Monument [59].

書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Impacts and Control ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
More info for the terms: cover, density, fire management, herbaceous, invasive species, natural, prescribed fire, seed, shrubs

Impacts: Most reported impacts of prostrate knotweed are related to its establishment in crop fields [123]. Prostrate knotweed is problematic in >60 crop species worldwide. Its density in agricultural fields was as high as 28.3 plants/m², as was recorded in a barley field in Alberta. Prostrate knotweed establishment reduces yield for some crops. Its stems may inhibit the mechanical harvest of other crops (e.g., onions, carrots) (review by [32]) and may act as an alternate host for crop pathogens [123]. Prostrate knotweed is also considered a nuisance in lawns, sidewalks, and paved areas (review by [32]).

Prostrate knotweed's impact on native plant communities is not well documented. A weed information guide suggests that dense mats of prostrate knotweed may smother herbaceous species and small shrubs [157]. Prostrate knotweed also has allelopathic qualities (review by [32]). In laboratory tests, soil collected from under prostrate knotweed inhibited the growth of several plant species, including Bermuda grass, Madagascar dropseed (Sporobolus pyramidatus), lambsquarters, sorghum (Sorghum bicolor), and Creole cotton (Gossypium barbadense). The soil used in this study was collected 4 months after prostrate knotweed plants died in the fall, suggesting that toxins may persist in the soil. Prostrate knotweed aboveground parts, roots, and root exudates also inhibited germination and growth of several crop and nonnative plant species [1].

Control: In all cases where invasive species are targeted for control, no matter what method is employed, the potential for other invasive species to fill their void must be considered [20]. Control of biotic invasions is most effective when it employs a long-term, ecosystem-wide strategy rather than a tactical approach focused on battling individual invaders [97].

Fire: For information on the use of prescribed fire to control this species, see Fire Management Considerations.

Prevention: It is commonly argued that the most cost-efficient and effective method of managing invasive species is to prevent their establishment and spread by maintaining "healthy" natural communities [97,127] (e.g., avoid road building in wildlands [145]) and by monitoring several times each year [76]. Managing to maintain the integrity of the native plant community and mitigate the factors enhancing ecosystem invasibility is likely to be more effective than managing solely to control the invader [74].

Weed prevention and control can be incorporated into many types of management plans, including those for logging and site preparation, grazing allotments, recreation management, research projects, road building and maintenance, and fire management [146]. See the Guide to noxious weed prevention practices [146] for specific guidelines in preventing the spread of weed seeds and propagules under different management conditions.

Cultural control: Laboratory studies report that extracts from some cover crops, including rye (Secale cereale) and brown mustard (Brassica juncea), reduced germination of prostrate knotweed seeds and rootlet and shoot length of prostrate knotweed seedlings [52].

Physical or mechanical control: Mechanical control methods alone are usually not effective at controlling prostrate knotweed, but integration with other control methods (e.g., chemical) may improve treatment effectiveness. Soil solarization controlled prostrate knotweed in some areas (review by [32]). In interior Alaska, roadside prostrate knotweed seedlings establishing 2 years after fire were manually pulled in approximately 15 minutes. The following year, no prostrate knotweed seedlings were observed [31]. To prevent seed dispersal, a weed information guide suggests cutting plants prior to seed set [157] (e.g., late May in Pennsylvania [71]).

Prostrate knotweed's low stature makes mowing treatments largely ineffective [154]. Bark mulching favored prostrate knotweed in apple orchards (review by [32]). Flaming and hot-steaming did not control prostrate knotweed in Nova Scotia and Slovakia (Rifai and others 2001 as cited in [32])

Biological control: As of this writing (2010) no biological control agent has been identified to control prostrate knotweed. In North America, prostrate knotweed hosts several insects, nematodes, fungi, and viruses (review by [32]). In garden experiments in Pennsylvania, a fungal rust killed all prostrate knotweed seedlings. Seedlings emerging the following year also died, and the entire prostrate knotweed population was killed [71].

Biological control of invasive species has a long history that indicates many factors must be considered before using biological controls. Refer to these sources: [151,162] and the Weed control methods handbook [144] for background information and important considerations for developing and implementing biological control programs.

Chemical control: Both pre- and postemergent herbicides are effective at controlling prostrate knotweed (review by [32]), though a flora reports that prostrate knotweed resists herbicides [44]. The effectiveness of chemical control decreased with time in one cropping system experiment [175]. In commercial agricultural fields in California, exposure to several soil fumigants reduced the percentage of viable prostrate knotweed seeds. In areas exposed to the fumigant, 2.7% of seeds were viable, compared to 36.4% viability in areas not exposed to the fumigant [67].

Herbicides are effective in gaining initial control of a new invasion or a severe infestation, but they are rarely a complete or long-term solution to weed management [23]. See the Weed control methods handbook [144] for considerations on the use of herbicides in natural areas and detailed information on specific chemicals.

Integrated management: No information is available on this topic.

書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Importance to Livestock and Wildlife ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
More info for the terms: cover, tree

Prostrate knotweed is consumed by a variety of wildlife species as well as some livestock. However, in Australia, the death of several horses from nitrite toxicity was attributed to eating prostrate knotweed [85].

Palatability and/or nutritional value: Prostrate knotweed seeds are consumed by birds [32,138] including the American coot [14], mallard, killdeer [41], rock dove [114], sharp-tailed grouse [140], California quail [36], and American tree sparrow [12]. Leaves may be consumed by birds [138] such as the sharp-tailed grouse [140]. Small mammals may also consume parts of prostrate knotweed [101]. One black-tailed prairie dog stomach contained >20,000 prostrate knotweed seeds [86]. Eastern cottontails consumed prostrate knotweed in Missouri [87]. Prostrate knotweed is browsed by mule deer [38,75] and pronghorn [161,173]. Insects feed on the seeds [101] and nectar [22].

In Australia, prostrate knotweed is used as a fodder plant for pigs (review by [32]). Free-ranging domestic cattle consumed prostrate knotweed while foraging in ponderosa pine forests in central Colorado [38]. Domestic geese did not feed on prostrate knotweed in feeding trials, even when it was the only food available [170].

Cover value: No information is available on this topic.

書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Other uses and values ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供

Prostrate knotweed is reported to have many medicinal uses, including the treatment of gingivitis, cardiovascular conditions, infections, and immunity disorders (review by [32]). Prostrate knotweed tea has been used to treat asthma [44] and diarrhea [70]. One source reports that exposure to prostrate knotweed may cause dermatitis [78]. According to English medieval superstition, an infusion of prostrate knotweed stems and leaves could stunt the growth of young boys or animals. Such properties were recognized by Shakespeare, who referred to "knot-grass" in A Midsummer Night's Dream: "Get you gone, you dwarf;/You minimus, of hindering knot-grass made" (review by [32]).

Prostrate knotweed seeds are edible to humans, either whole or ground into flour [70,98]. In China, people eat young prostrate knotweed shoots and leaves and drink prostrate knotweed tea (review by [32]).

Prostrate knotweed has been used in phytoremediation of soils contaminated with heavy metals [24] or crude oil [110]. It may also be used in erosion control (review by [32]). In China, parts of prostrate knotweed are used as an insecticide to control the pear leaf weevil (Rhynchites coreanus) and to treat maggots and roundworms in pigs [171]. Prostrate knotweed is a valued honey plant in Greece [45] and Australia. In China, flowering stems are used as a textile dye (review by [32]).

書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Phenology ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
More info on this topic.

More info for the term: genotype

The seasonal development of prostrate knotweed varies by both population and genotype [32,105]. In southern Canada, most prostrate knotweed seeds lose dormancy in March and April and germinate in a single flush between March and May [32]. In North America, prostrate knotweed flowers from March to November depending on location.

Flowering date of prostrate knotweed in locations throughout North America Location Flowering date Arizona March to October [113] Great Plains June to October [65] Illinois June to October [109] Kentucky June to November [69] New England June to September [98] North and South Carolina May to November [116] Texas May to November [44] West Virginia June to October [138]

In southern Canada, prostrate knotweed plants produced seeds approximately 2 months after seedling emergence and produced both summer and autumn achenes [32]. In Pennsylvania, prostrate knotweed plants began producing seeds by late May and continued fruiting until killed by frost in the fall [71]. In north-central Arizona, prostrate knotweed produced seeds from early September to mid-November.

Prostrate knotweed plants are killed by frosts in the fall. A weed identification guide reports that clusters or mats of dead stems persist through the winter [150].

書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Pollination and breeding system ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
More info for the term: presence

Prostrate knotweed flowers are hermaphroditic. Chasmogamous and cleistogamous flowers may occur on the same plant. Most sources suggest that prostrate knotweed self-pollinates, though the presence of chasmogamous flowers suggests that cross-pollination is possible. There are numerous reports of flower visitation by insects [32]. In the Sacramento Valley of California, representatives of more than 36 insect taxa were observed feeding on the nectar of prostrate knotweed. Because flowers are often at or near ground level, they attract both aerial and terrestrial insects [22].
書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Regeneration Processes ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Seed banking ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
More info for the terms: density, seed

Prostrate knotweed seeds form a persistent seed bank [32]. Some prostrate knotweed seeds (<1%) were viable after 19.7 years of burial in subarctic conditions near Fairbanks, Alaska. Seeds buried at shallower depths lost viability faster than those buried at greater depths; over the course of the study, the annual rate of viability decline was 40% for seeds buried at 1 inch (2 cm) and 29% for seeds buried at 6 inches (15 cm) [30]. From mine sites in the United Kingdom, prostrate knotweed seeds germinated from soil samples stored for 4 years, and germinated from samples taken from as deep as 7 feet (2 m) in the soil [43].

The density of prostrate knotweed seeds in the soil seed bank is variable, and may be high even in areas where prostrate knotweed does not occur in the extant vegetation. At saline sites in Ohio, the mean number of seeds found in 100 cm² of soil ranged from approximately 50 to 225 [58]. Seeds of prostrate knotweed were found at a low density (4.3 seeds/m²) in the seed bank of a forested woodlot in southern Ontario [21]. In northeastern Ohio, prostrate knotweed was not present in the extant vegetation but occurred in the soil seed bank (2,631.6 seeds/m²) of a highly saline saltpan [51]. In Argentina, prostrate knotweed was present in the soil seed bank of 2- to 4-year-old successional fields but was not present in the extant vegetation. It was a dominant species in nearby croplands [39].

書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Seed dispersal ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
Prostrate knotweed seeds are dispersed by birds, mammals, and water [32,157]. Its seeds may also be dispersed by vehicles [153] or other mechanical means. Prostrate knotweed seeds may contaminate crop seeds and be spread upon planting. They may be ingested and spread by livestock [32] or through the spreading of cow manure [111]. Prostrate knotweed seeds were found floating in irrigation water in Nebraska [163] and Washington [82].
書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Seed production ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
More info for the term: seed

A single prostrate knotweed plant may produce 125 to 6,400 achenes, depending on resource availability [32]. In Pennsylvania, early-season seed crops were greater than late-season seed crops, though some seeds were produced throughout the growing season [71]. In North Dakota, 2 prostrate knotweed plants collected in different years produced 4,600 seeds [136] and 6,380 seeds [135]. Growing conditions for collected plants were not described, though it was noted that the plants were of "average" size and free of "competition" from other plants [135,136]. In the deserts of Death Valley National Monument, prostrate knotweed reproduction was limited by lack of precipitation or soil moisture [59].
書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Seedling establishment and plant growth ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
More info for the terms: density, natural

Seedlings: A weed identification guide reports that prostrate knotweed seedlings grow slowly [150]. Prostrate knotweed seedlings may reach high densities, though as of this writing (2010) there were no quantitative descriptions of seedling densities in natural plant communities. In experimental winter wheat (Triticum sp.) fields in Spain, prostrate knotweed seedling density was 3 times higher in tilled than untilled fields (P<0.05), exceeding 100 seedlings/m². A few new seedlings were observed after precipitation events in all tillage systems and precipitation appeared to increase survival [152]. In laboratory experiments, high salinity appeared to improve the growth of prostrate knotweed seedlings [130]. In garden experiments in Pennsylvania, a fungal rust caused the mortality of an entire seedling population [71].

Mature plants: One flora describes prostrate knotweed as "vigorous" [121]. In dense lawns of Bermuda grass, prostrate knotweed patches increased 5 feet (1.5 m) in diameter in a growing season [1]. In garden experiments in Pennsylvania, prostrate knotweed had a higher survival rate in plots where it was planted with native species than where it was planted in monocultures (P<0.05) [71]. In the deserts of Death Valley National Monument, prostrate knotweed survival and reproduction was limited by precipitation and/or soil moisture [59].

書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Successional Status ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
More info on this topic.

More info for the terms: density, seed, shrubs, succession

Prostrate knotweed establishes in early successional plant communities, though it may persist into later successional stages. Prostrate knotweed established in early succession on heavily eroded buttes in the Badlands region of western North Dakota [79]. In abandoned fields in Colorado, prostrate knotweed occurred in a full range of field ages, including fields abandoned 3 months prior to sampling, and fields abandoned for 62 years [77]. In blue grama and buffalo grass grasslands in eastern Colorado, prostrate knotweed dominated abandoned roads in the early stages of succession. Prostrate knotweed density was highest on roadbeds 2 years after abandonment. It occurred infrequently >5 years after road abandonment [126]. In mixed-grass prairies in southeastern Wyoming, prostrate knotweed was one of several annuals dominating the vegetation in the first years following plowing or scraping and was seldom observed 10 years after disturbance [124]. At mine sites in Wyoming, prostrate knotweed was a dominant species 1 to 4 years following plantings of native shrubs and grasses at one location [72] and established within 2 years of soil placement in another location [125]. Prostrate knotweed has also been reported at numerous sites in the first few years following fire [27,35,42,60,64,88,106,112,115,143,167]. See Plant response to fire for more information.

Several sources report a preference for open sites [50,116,160] and light is generally though to improve germination.

Prostrate knotweed establishes on disturbed sites, including logged areas [156], revegetating mine sites [72,125], scraped and plowed mixed-grass prairie [124], roads, hiking trails [93], ski runs [142], backcountry shelters [54], heavily eroded areas [77,79], exposed sand bars [90], and lake shores [168]. Prostrate knotweed is often associated with locations disturbed by domestic and wild animals. It tolerates trampling [113,160,168] and is found in areas heavily grazed by cattle [149] and bison [143,158]. In old fields in Germany, prostrate knotweed established in areas grubbed by wild boars [107]. Prostrate knotweed also commonly establishes in the highly disturbed areas surrounding black-tailed prairie dog towns [93,149].

Some sources report prostrate knotweed occurring in disturbed areas but not in adjacent undisturbed plant communities. In southern Nevada, prostrate knotweed established on ski runs but did not spread into surrounding forests [142]. In deciduous riparian forests in southeastern Arizona, prostrate knotweed was present in the soil seed bank in areas that had some human disturbance but was absent from the seed bank in undisturbed areas [120].

Though examples of prostrate knotweed spreading from disturbed areas into undisturbed areas are lacking in the literature (2010), some sources report it occurring in adjacent disturbed and undisturbed areas, suggesting that such spread is possible. Prostrate knotweed occurred both along roadsides and in the interior of ponderosa pine forests in Arizona, though populations were more dense and occurred more frequently along roadsides [60]. In the northern Rocky Mountains, prostrate knotweed occurred in both disturbed areas (e.g., ditch banks and logged areas) as well as nearby undisturbed areas (e.g., subalpine meadows) [156].

書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Taxonomy ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供

The scientific name of prostrate knotweed is Polygonum aviculare L. (Polygonaceae)
[57,80]. The Flora of North America recognizes 6 subspecies:




Polygonum aviculare subsp. aviculare

Polygonum aviculare subsp. boreale (Lange) Karlsson

Polygonum aviculare subsp. buxiforme (Small) Costea & Tardif

Polygonum aviculare subsp. depressum (Meisner) Arcangeli

Polygonum aviculare subsp. neglectum (Besser) Arcangeli

Polygonum aviculare subsp. rurivagum (Jordan ex Boreau) Berher [57]

Except for Polygonum aviculare subsp. boreale, the subspecies listed above
overlap in distribution and exhibit complex intergradation, resulting in populations with
intermediate characteristics [57]. Because identification at the
subspecies level is difficult, and sources either rarely report subspecies or identification may
be suspect, this review synthesizes information about prostrate knotweed at the species level.
For a review of the taxonomic issues of the prostrate knotweed complex, see [32].


書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Vegetative regeneration ( 英語 )

由Fire Effects Information System Plants提供
Prostrate knotweed does not reproduce vegetatively [32,113], though one flora describes it as "often rooting at the nodes" [155].
書目引用
Stone, Katharine R. 2010. Polygonum aviculare. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: https://www.fs.fed.us/database/feis/plants/forb/polavi/all.html
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
Fire Effects Information System Plants

Distribution ( 西班牙、卡斯蒂利亞西班牙語 )

由IABIN提供
I, II, III, IV, V, RM, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, Juan Fernandez
許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
Universidad de Santiago de Chile
作者
Pablo Gutierrez
合作夥伴網站
IABIN

Varkgras ( 南非語 )

由wikipedia AF提供

Varkgras of voëlduisendknoop (Polygonum aviculare) is 'n kruidplant uit die duisendknoopfamilie Polygonaceae.[1] Die plant is inheems aan Eurasië, maar is 'n indringerplant in Noord-Amerika en in dele van die Suidelike Halfrond, soos Suid-Afrika en Australië.[2]

Dit is 'n eenjarige of soms meerjarige plant wat vinnig plekke koloniseer waar die grond saamgedruk of opgegrawe is. Dit is dikwels die eerste saadplant om te ontkiem. Sy worteltjies is baie fyn en kan in saamgedrukte grond goed deurdring. Dit lyk na 'n grasmat, maar dit is nie 'n monocot nie. Die plant het klein pienk tot wit blommetjies.[3]

Galery

Verwysings

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia skrywers en redakteurs
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia AF

Varkgras: Brief Summary ( 南非語 )

由wikipedia AF提供

Varkgras of voëlduisendknoop (Polygonum aviculare) is 'n kruidplant uit die duisendknoopfamilie Polygonaceae. Die plant is inheems aan Eurasië, maar is 'n indringerplant in Noord-Amerika en in dele van die Suidelike Halfrond, soos Suid-Afrika en Australië.

Dit is 'n eenjarige of soms meerjarige plant wat vinnig plekke koloniseer waar die grond saamgedruk of opgegrawe is. Dit is dikwels die eerste saadplant om te ontkiem. Sy worteltjies is baie fyn en kan in saamgedrukte grond goed deurdring. Dit lyk na 'n grasmat, maar dit is nie 'n monocot nie. Die plant het klein pienk tot wit blommetjies.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia skrywers en redakteurs
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia AF

Polygonum aviculare ( 阿斯圖里亞斯語 )

由wikipedia AST提供

El Bonizu, Polygonum aviculare, ye una especie fanerógama perteneciente a la familia de les poligonacees.

 src=
Ilustración.

Distribución y hábitat

Ye una planta orixinaria d'Europa que crez en tol mundu en terrenes secos, cantos de caminos y zones ensin cultivar. El so nome aviculare ye por cuenta de que munches especies de páxaros alleguen a comer les sos pequeñes granes.

Descripción

Ye una planta yerbácea añal, chada qu'algama los 10-160 cm d'altor. Los tarmos son delgaos con rayes llonxitudinales, rastreros o ascendentes, con frecuencia bien ramificaos; con ócrees membranoses, hialines, partíes en forma irregular, xuníes a los curtios peciolos que tán xuníos coles llámines. Les fueyes son alternes, llanceolaes de 1-5 cm de llargor xeneralmente agudes tantu nel ápiz como na base y arrodiaes na so base por una estípula plateada. Les inflorescencies son axilares, solitaries o arrexuntaes en fascículos hasta de 6 flores cortamente pedicelaes. Bráctees en forma d'embudu, encruciaes o partíes en forma irregular na punta, periantu de 2 a 3 mm de llargu, verde colos cantos blancos o acolorataos, de 5 divisiones xuníes na base; los estames xeneralmente 8, nun devasen el periantu.

El frutu ye un aqueniu triangular, arrodiáu del periantu, de 3 mm de llargu y hasta 1,7 mm d'anchu, superficie del aqueniu polenca, puntiada, de color café acoloratáu o café ambarino.

 src=
Flores.
 src=
Vista de la planta
 src=
Ilustración de Flora Batava

Propiedaes

Nicholas Culpeper afirma que la planta ta rexida astrológicamente por Saturnu y Capricorniu. Tamién la encamentó pa curar la expectoración de sangre. Los herbolarios modernos usar pa tratar la disentería, el flujo menstrual escesivu, trestornos pulmonares, bronquitis y la ictericia, la vesícula y los cálculos renales. Non toos estos usos tán sofitaos pola evidencia científica. La planta ye un astringente , coagulante , diuréticu y expectorante

Química

P. aviculare contién los flavonoles avicularina, myricitrina, juglanina,[1] astragalina, betmidina y el lignano aviculina.[2]

Taxonomía

Polygonum aviculare describióse por Carlos Linneo y espublizóse en Species Plantarum 1: 362–363. 1753.[3]

Etimoloxía

Polygonum: nome xenéricu que deriva de les pallabres griegues: poly = "munchos" y gonu = "nuedu". Hai otra teoría qu'afirma que la segunda parte del nome deriva de la pallabra griega gonos, "neños".

aviculare: epítetu llatín que significa "como páxaru pequeñu".[4]

Subespecies

Louis ;Sinonimia:

  • Avicularia vulgaris Didr.
  • Centinodium axillare Montandon
  • Polygonum aequale Lindm.
  • Polygonum montascosu Sumner
  • Polygonum aphyllum Krock.
  • Polygonum araraticum Kom.
  • Polygonum arenastrum Boreau
  • Polygonum berteroi Phil.
  • Polygonum centinodum Lam.
  • Polygonum erectum Roth
  • Polygonum heterophyllum Lindm.
  • Polygonum retinerve Vorosch.
  • Polygonum striatum K.Koch
  • Polygonum uruguense H.Gross[5]

Ver tamién

Referencies

  1. LC Method for Analysis of Three Flavonols in Rat Plasma and Urine after Oral Administration of Polygonum aviculare Extract. Fuquan Xu, Huashi Guan, Guoqiang Li and Hongbing Liu, Chromatographia, June 2009, Volume 69, Issue 11-12, pages 1251-1258, doi 10.1365/s10337-009-1088-x
  2. A Novel Lignan and Flavonoids from Polygonum aviculare. Hyoung Ja Kim, Eun-Rhan Woo and Hokoon Park, J. Nat. Prod., 1994, 57 (5), pages 581–586, doi 10.1021/np50107a003
  3. «Polygonum aviculare». Tropicos.org. Missouri Botanical Garden. Consultáu'l 9 de xineru de 2015.
  4. N'Epítetos Botánicos
  5. Sinónimos en Tropicos

Enllaces esternos

Cymbidium Clarisse Austin 'Best Pink' Flowers 2000px.JPG Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Botánica, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia AST

Polygonum aviculare: Brief Summary ( 阿斯圖里亞斯語 )

由wikipedia AST提供
Polygonum aviculare

El Bonizu, Polygonum aviculare, ye una especie fanerógama perteneciente a la familia de les poligonacees.

 src= Ilustración.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia AST

Quş qırxbuğumu ( 亞塞拜然語 )

由wikipedia AZ提供

Quş qırxbuğumu (lat. Polygonum aviculare)[1]qırxbuğum cinsinə aid bitki növü.[2]

Mənbə

  1. Nurəddin Əliyev. Azərbaycanın dərman bitkiləri və fitoterapiya. Bakı, Elm, 1998.
  2. Elşad Qurbanov. Ali bitkilərin sistematikası, Bakı, 2009.
Inula britannica.jpeg İkiləpəlilər ilə əlaqədar bu məqalə qaralama halındadır. Məqaləni redaktə edərək Vikipediyanı zənginləşdirin.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia AZ

Quş qırxbuğumu: Brief Summary ( 亞塞拜然語 )

由wikipedia AZ提供

Quş qırxbuğumu (lat. Polygonum aviculare) – qırxbuğum cinsinə aid bitki növü.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia AZ

Milskoulm ( 布列塔尼語 )

由wikipedia BR提供
 src=
Milskoum.

Anv galleg

Renouée des Oiseaux, Herbe aux Cents Noeux

Anv Latin

Polygonum aviculare

Uhelder

0,10 - 0,20 m

Bleunienn

Gwenn, dister, adalek miz Mae betek miz Here

Perzhioù

Kavet e vez an aliesañ e fraostoù, trevadoù, douar kouchet techet da vezañ aloubus. Al laboused a ra o mad deus ar greun. Niverus eo eo skoulmoù koeñvet ar c’horzennoù, alese e anv.

Implij

Brudet e voe e Henamzer evit pareañ ouzh an droug-skevent. Troazhus, startaus, implijet eo ivez a-enep d’ar c’holl-gwad, d’ar foerell, d’ar remm, d’ar gwentl hag evel louzoù preñved.

Daveoù

  • Ya ! Sizhuniek nn 557 - 12 a viz C'hwevrer 2016 pennad gant Joseph Tanguy
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia BR

Milskoulm: Brief Summary ( 布列塔尼語 )

由wikipedia BR提供
 src= Milskoum.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia BR

Passacamins ( 加泰隆語 )

由wikipedia CA提供

El passacamins, centinòdia, herba de cent nusos o meligó (Polygonum aviculare) és una espècie silvestre de planta dins del gènere Polygonum.

És una planta anual que de vegades creix erecta i d'altres prostrada (aplicada a terra). Fa de 10 a 80 cm de llargada. Les fulles són lanceolades i presenten a la base una membrana (anomenada òcrea). Les flors apareixen a les aixelles de les fulles i són blanques o rosades. El fruit és un aqueni triangular.

Es troba a gran part del món i a tota la península Ibèrica.A les Balears hi creixen les subespècies bellardii, microspermum i aviculare. Es tracta d'una planta ruderal és a dir, que normalment es troba a les vores de camins, terrenys remoguts i calcigats o camps de conreu rics en nitrogen. Acostuma a germinar a la primavera i està florida gran part de l'any, de març a novembre. És considerada com a mala herba tot i que és comestible.

Subespècies

  • Polygonum aviculare subsp. aviculare
  • Polygonum aviculare subsp. depressum (Meisn.) Arcang.
  • Polygonum aviculare subsp. rurivagum (Jord. ex Boreau) Berher in Louis
 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Passacamins Modifica l'enllaç a Wikidata
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autors i editors de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia CA

Passacamins: Brief Summary ( 加泰隆語 )

由wikipedia CA提供

El passacamins, centinòdia, herba de cent nusos o meligó (Polygonum aviculare) és una espècie silvestre de planta dins del gènere Polygonum.

És una planta anual que de vegades creix erecta i d'altres prostrada (aplicada a terra). Fa de 10 a 80 cm de llargada. Les fulles són lanceolades i presenten a la base una membrana (anomenada òcrea). Les flors apareixen a les aixelles de les fulles i són blanques o rosades. El fruit és un aqueni triangular.

Es troba a gran part del món i a tota la península Ibèrica.A les Balears hi creixen les subespècies bellardii, microspermum i aviculare. Es tracta d'una planta ruderal és a dir, que normalment es troba a les vores de camins, terrenys remoguts i calcigats o camps de conreu rics en nitrogen. Acostuma a germinar a la primavera i està florida gran part de l'any, de març a novembre. És considerada com a mala herba tot i que és comestible.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autors i editors de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia CA

Truskavec ptačí ( 捷克語 )

由wikipedia CZ提供

Truskavec ptačí (Polygonum aviculare) je plazivá až vystoupavá bylina z čeledě rdesnovitých.

Výskyt

Místo původu tohoto druhu není známo, v současnosti je tato plevelná rostlina k nalezení téměř po celém světě, málo se vyskytuje pouze v oblastech s tropickým podnebím. Roste na polích, zahradách, na kompostech a rumištích, podél cest a náspů, ve vlhkých kyprých i těžkých půdách, méně již na písčinách. Přestože je náročná na dusík, vyrůstá i na chudších půdách. Roste také na silně podmáčených a slaných místech. Poměrně dobře snáší sešlapování, mechanické poškozování a sucho. V České republice roste roztroušeně až hojně, od nížin až po pahorkatiny do výšek asi 1300 m n. m.[2][3]

Popis

Je to jednoletá, jen vzácně ozimá plazivá rostlina zelené nebo modravě zelené barvy. Její až 100 cm dlouhá článkovitá, rýhovaná lodyha vyrůstá z jednoletého kořene, od báze je silně rozvětvená. Některé její větve jsou poléhavé, jiné vystoupavé a rostlina jako celek vytváří husté přízemní koberce, v uzlech často zakořeňuje. Hladká lodyha je po celé délce až k vrcholu porostlá úzce vejčitými nebo čárkovitě kopinatými, žebrovanými, celokrajnými jednotvarými nebo různotvarými listy s ostrými vrcholy. Mají krátké řapíky, takže jsou téměř přisedlé. Listy jsou dlouhé 15 až 50 mm a široké 3 až 15 mm, přitom listy odbočných větví jsou o hodně menší oproti listům hlavní lodyhy. Botky jsou suchomázdřité, stříbrolesklé, posléze bývají roztřepené. Je to druh silně proměnlivý v listech i ve vzhledu. Zajímavosti je to, že v noci se jeho listy zvedají a přikládají se k sobě.

Drobné květy na stopkách dlouhých jen 1,5 až 5 mm jsou seskupeny po 2 až 8 v drobných úžlabních klubíčkách. Pětičetné okvětí je hluboké, podlouhlé nebo obvejčité okvětní plátky 2 až 5 mm dlouhé jsou z 20 až 60 % srostlé do trubky, mají barvu zelenou nebo červenohnědou s bílými, růžovými nebo červenými okraji. Mezi nimi je 8 tyčinek přečnívající okvětí a tříboký semeník, který má na svém konci 3 tenké čnělky s bliznami. Tyčinky jsou uspořádány ve dvou přeslenech, ve vnějším je jich pět s introrzními prašníky a ve vnitřním tři s extrorzními, prašníky jsou růžové až fialové barvy. Květ nemá nektarové žlázky. K opylování dochází cizím i vlastním pylem jak při otevřeném, tak i zavřeném květu. Vykvétá v červnu až říjnu.

Trojhranné nažky vejčitého tvaru o délce 1 až 4 mm jsou někdy obaleny okvětím, mívají barvu světle až tmavě hnědou, na konci mají špičku se zobáčkem. Jsou oblíbenou potravou semenožravých ptáků. Někdy se u truskavce ptačího vyskytuje i různoplodost.[2][4][5]

Rozmnožování

Rozmnožuje se výhradně semeny, nažkami, kterých může na jedné rostlině vyrůst za období jejího života až 2000, po dozrání nažky ihned vypadávají do půdy. V roce uzrání nažky většinou nevyklíčí, potřebují v půdě přezimovat a jen výjimečně za teplého a vlhkého počasí klíčí ještě na podzim. Následujícího roku časně z jara, někdy i pod sněhem, hromadně klíčí a to z hloubky až do 9 cm. Dobrou klíčivost si semena podržují po několik let.[3]

Význam

Truskavec ptačí se dlouhodobě používá v bylinářství, pro léčebné účinky se od května do září sbírá a ve stínu suší jeho nať. Droga obsahuje třísloviny, glykosidy, organické kyseliny, kyselinu křemičitou, sacharidy, sliz, pryskyřice a silice. Podává se ve formě odvaru nebo nálevu k léčbě různých neduhů, slouží např. k čištění krve, jeho močopudných účinků se využívá k pročištění ledvin a močového měchýře, rozkládá ledvinové kameny, usnadňuje vykašlávání a uvolňuje hleny, působí svíravě při průjmech, celkově zlepšuje metabolismus organismu, tlumí vnitřní krvácení, zevními obklady se urychluje hojení ran.

Jako opak k jeho přednosti, léčebnému účinku, přistupuje schopnost zaplevelovat obdělávaná pole. Například v obilovinách neroste s počátku příliš rychle, ale v době metání obilí se půda prosvětluje a pod zrajícím obilím se truskavec ptačí rychle rozrůstá. V době sklizně již vytváří souvislé porosty které nebývají posekány pro svůj nízký plazivý vzrůst a mohou tak dozrát všechna semena. Plodinám ve kterých roste škodí odčerpáváním potřebných živin a vláhy svým silným kořenovým systémem. Je to obtížný plevel v obilovinách, okopaninách i vytrvalých pícninách. Rostliny i semena rády požírají ovce, způsobují jim však průjmy.[2][3]

Truskavec ptačí

Odkazy

Reference

  1. ZICHA, Ondřej. BioLib.cz: Truskavec ptačí [online]. Ondřej Zicha, BioLib.cz, rev. 06.09.2006 [cit. 2011-11-06]. Dostupné online. (česky)
  2. a b c Herbář Wendys: Truskavec ptačí [online]. Wendys, Zdeněk Pazdera [cit. 2011-11-06]. Dostupné online. (česky)
  3. a b c DEYL, Miloš. Plevele polí a zahrad: Truskavec ptačí. Praha: Československá akademie věd, 1956. 374 s. (česky)
  4. Weedy Wildflowers of Illinois: Polygonum aviculare [online]. Illinois Wildflowers, John Hilty, USA [cit. 2011-11-06]. Dostupné online. (anglicky)
  5. The Jepson Manual, Vascular Plants of California: Polygonum aviculare [online]. University of California, Oakland, CA, USA [cit. 2011-11-06]. Dostupné online. (anglicky)

Externí odkazy

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia autoři a editory
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia CZ

Truskavec ptačí: Brief Summary ( 捷克語 )

由wikipedia CZ提供

Truskavec ptačí (Polygonum aviculare) je plazivá až vystoupavá bylina z čeledě rdesnovitých.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia autoři a editory
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia CZ

Vejpileurt ( 丹麥語 )

由wikipedia DA提供

Vejpileurt også kaldet Alm. Pileurt (Polygonum aviculare) er en urt med nedliggende stængler, der er op til en meter lange. Den vokser på marker og omkring bebyggelse. Frøene er meget søgt af spurve. Navnet skrives også Vej-Pileurt.

Beskrivelse

Vejpileurt er en enårig urt med nedliggende stængel, der forløber som radier ud fra rodhalsen. Både blade og stængler er helt glatte. Bladene er spredte og elliptiske med hel rand. Oversiden er grågrøn, mens undersiden er noget lysere.

Blomstringen sker i juni-oktober, og de bittesmå, grønne eller lidt rødlige blomster sidder samlet i fåtallige stande ved bladhjørnerne. Frugterne er nødder.

Rodnettet består af en dybtgående pælerod med få, grove siderødder. Planten er tilbøjelig til at briste ved rodhalsen, når man forsøger at trække den op.

Højde x bredde og årlig tilvækst: 0,15 x 1 m (15 x 100 cm/år).

Voksested

Indikatorværdier Vejpileurt L = 7 T = 6 K = x F = 4 R = x N = 6

Arten er almindelig i Danmark, hvor den findes på åbne, udyrkede og dyrkede arealer sammen med f.eks. alm. brandbæger, enårig rapgræs, hyrdetaske, sort natskygge og svinemælde.

Underarter

Vejpileurt findes i Danmark i fire underarter:

  • subsp. aviculare (Alm. vejpileurt) med opret til opstigende stængel. Almindelig i hele landet.
  • subsp. neglectum (Smalbladet vejpileurt) er mangestænglet og med nedliggende stængler. Ret almindelig, især ved kyster.
  • subsp. rurivagum (Spidsbladet vejpileurt) med linje- til lancetformede, spidse blade. Den findes hist og her.
  • subsp. microspermum (Liggende vejpileurt) er mangestænglet og med nedliggende stængler. Den har lancetformede blade med afrundet spids. Blomsterne har kun 5 støvdragere. Almindelig omkring bebyggelse.




Kilder

  • Signe Frederiksen et al., Dansk flora, 2. udgave, Gyldendal 2012. ISBN 8702112191.

Eksterne henvisninger

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia-forfattere og redaktører
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia DA

Vejpileurt: Brief Summary ( 丹麥語 )

由wikipedia DA提供

Vejpileurt også kaldet Alm. Pileurt (Polygonum aviculare) er en urt med nedliggende stængler, der er op til en meter lange. Den vokser på marker og omkring bebyggelse. Frøene er meget søgt af spurve. Navnet skrives også Vej-Pileurt.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia-forfattere og redaktører
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia DA

Vogelknöterich ( 德語 )

由wikipedia DE提供

Der Vogelknöterich (Polygonum aviculare) ist eine Pflanzenart aus der Familie der Knöterichgewächse (Polygonaceae). Er ist eine Sammelart mit mehreren Kleinarten.

Beschreibung

 src=
Vogelknöterich („Wegtritt“) in Aktion (Franz Hohler: Die Rückeroberung, 1982)
 src=
Illustration
 src=
Stängel mit Laubblättern, zerschlitzten Nebenblattscheiden und Blüten von Polygonum aviculare subsp. depressum.
 src=
Blüten/Früchte von Polygonum aviculare subsp. depressum.
 src=
Frucht von Polygonum aviculare subsp. depressum.

Der Vogelknöterich ist eine einjährige, krautige Pflanze. Die Wurzeln reichen in 25 bis 80 Zentimeter Tiefe. Die meist niederliegenden, seltener aufrechten Stängel sind 5 bis 60 Zentimeter lang. Die Laubblätter sind elliptisch-lanzettlich und gras- bis blaugrün. Die zerschlitzte Ochrea ist kürzer als die Internodien, silbrig-durchscheinend, gegen den Grund oft bräunlich und besitzt höchstens sechs unverzweigte Blattadern.

Die Blütezeit reicht meist von Mai bis Oktober (April bis November). Die Blütenäste sind bis zur Spitze beblättert. Die Blüten sitzen einzeln oder zu zwei bis sechs in kleinen, blattachselständigen Gruppen. Die Blütenhülle aus meist fünf Blütenhüllblättern ist grünlich mit weißem, rosafarbenem oder rötlichem Rand. Die drei Griffel sind sehr kurz. Die Blüten sind geruchlos, bilden keinen Nektar und werden daher kaum von Insekten besucht. Der Vogelknöterich ist hauptsächlich autogam.

Die matt oder glänzenden, gerieften oder glatten Nussfrüchte sind meist 2 bis 3 Millimeter lang und meist kaum länger als die Blütenhülle.

Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 40 oder 60.[1]

Verbreitung

Werner Rothmaler gibt die Verbreitung als circumpolar in der meridionalen und borealen Zone sowie in der australen Zone an. Erich Oberdorfer gibt sie als mediterran-eurasisch-nordisch, in den gemäßigten Zonen heute weltweit an. Der Vogelknöterich ist in Mitteleuropa sehr häufig. Er gedeiht von der Ebene bis ins Gebirge, in den Alpen bis in eine Höhenlage von 1200 Metern, im Schwarzwald bis 1360 Meter.

Der Vogelknöterich, früher auch Weggras und Proserpinata genannt, ist eine Pionierpflanze und wächst vor allem auf Wegen, Schutt, Gräben, Kiesplätzen, Trittstellen, Äckern. Er gedeiht auf trockenen bis mäßig trockenen, nährstoffreichen, humosen oder rohen Stein-, Sand- und Lehmböden. Er ist ein Stickstoffzeiger. Pflanzensoziologisch ist der Vogelknöterich typisch für den Verband Polygonion avicularis und die Klassen Polygono-Poetea (Annuelle Trittrasen), Secalietea (Getreideunkrautgesellschaften) und Chenopodietea (Hackunkraut- und Ruderalgesellschaften).

Der Vogelknöterich ist seit der Jungsteinzeit ein Kulturbegleiter.

Ökologie

Der Vogelknöterich ist eine sommerannuelle Pflanze. Vegetative Vermehrung erfolgt durch wurzelnde Ausläufer. Der Vogelknöterich ist sehr trittresistent. Seine jungen Blätter führen nachts Schlafbewegungen aus, indem sie sich aufrecht stellen und aneinander legen.

Die Blüten sind unscheinbar und haben keinen Nektar. Blütenökologisch bilden sie einen Übergang zwischen „Glockenblumen“ und „Scheibenblumen“. Die Selbstbestäubung ist vorherrschend. Der Blühbeginn ist bereits in der 5. Woche nach der Keimung.

Die Ausbreitung erfolgt mittels Epizoochorie. Die Früchte breiten sich als Regenschwemmlinge und bei Trittausbreitung als Wasserhafter aus. Weiterhin erfolgt Bearbeitungsausbreitung durch Vögel, beispielsweise durch Sperlinge, und Zufallsausbreitung durch Huftiere. Die Fruchtreife beginnt ab Juli. Die langlebigen Samen sind Wärmekeimer. Die Samen bleiben bis zu 250 Jahre lang keimfähig.

Nutzung

Der Vogelknöterich ist eine alte Vogelfutterpflanze.

Junge Stängel und Blätter werden seit langem als Gemüse verwendet.

Pharmakologie

Als Droge dienen die zur Blütezeit gesammelten oberirdischen Pflanzenteile (Polygoni avicularis herba) des Vögelknöterichs (lateinisch früher poligonum genannt).

Wirkstoffe sind: Kieselsäure (zum Teil auch wasserlöslich), Gerbstoffe (Gallotannine und Catechingerbstoffe), Flavonoide, insbesondere Avicularin, Phenolcarbonsäuren und Schleimstoffe.

Heute wird die Heilpflanze noch gelegentlich als Tee bei Katarrhen der oberen Atemwege wegen ihrer (allerdings nur geringen) Auswurf fördernden Wirkung verwendet und ist in Teemischungen oder als Extrakt in entsprechenden Fertigpräparaten enthalten. Die auf den Gerbstoffgehalt zurückzuführenden adstringierenden Eigenschaften werden zum Spülen und Gurgeln bei leichteren Entzündungen im Mund- und Rachenraum, auch als äußerliche Anwendungen gegen Hautunreinheiten und zur Wundbehandlung genutzt.

Der Ausschuss für pflanzliche Arzneimittel (HMPC) der Europäischen Arzneimittel-Agentur (EMA) bestätigt in seiner Monographie Polygonum aviculare die traditionelle Anwendung bei den Indikationen Erkältung (Teeaufguss), leichte Entzündungen in Mund und Rachen (Tee zum Gurgeln) und zur Durchspülungsbehandlung bei leichten Harnblasen-Beschwerden (Abkochung).[2]

Systematik

Erich Oberdorfer unterscheidet innerhalb der Artengruppe Polygonum aviculare agg. für Deutschland folgenden Kleinarten:

  • Polygonum calcatum Lindman: Sie ist eine Charakterart des Polygonetum calcati.[1] Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 40.[1]
  • Polygonum microspermum Jordan ex Boreau: Sie ist eine Charakterart des Verbands Polygonion avicularis.[1]
  • Polygonum aequale Lindman: Sie ist eine Charakterart des Lolio-Polygonetum arenastri.[1] Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 40.[1]
  • Polygonum monspeliense Thiéb.-Bern. ex Pers.: Sie kommt vor allem in Gesellschaften der Klasse Chenopodietea, seltener des Verbands Bidention vor.[1] Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 60, seltener 40.[1]
  • Polygonum heterophyllum Lindman: Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 60.[1]
    • Polygonum heterophyllum subsp. virgatum (Asch. & Graebn.) Scholz: Sie kommt vor allem in Gesellschaften der Ordnung Cakiletalia vor.[1]
  • Polygonum rurivagum Jordan ex Boreau: Sie kommt vor allem in Gesellschaften der Ordnung Polygono-Chenopodietalia und der Klasse Secalietea, aber auch des Verbands Polygonion avicularis vor.[1]

Fischer unterscheidet für Österreich folgende Unterarten:

  • Polygonum aviculare subsp. depressum (Meisn.) Arcang. (= Polygonum arenastrum Boreau)
  • Polygonum aviculare subsp. rurivagum (Jord. ex Boreau) Berher
  • Polygonum aviculare subsp. neglectum (Besser) Arcang.
  • Polygonum aviculare subsp. aviculare

Geschichte

Als Vogelknöterich deuteten spätere Botaniker eine Pflanze, die von Dioscorides „männliches polygonon“ und von Plinius „polygonum“ und „sanguinaria“ genannt wurde. Beide schrieben dieser Pflanze stopfende und kühlende Kraft zu. Sie sollte Blutungen stillen, die Harnausscheidung anregen, Wechselfieber heilen sowie gegen Durchfall und Harnzwang wirken. Äußerlich angewendet sollte sie sich zur Behandlung von Eiterfluss aus den Ohren, von Augenerkrankungen und von hitzigen Hautveränderungen eignen. Eingeleitet durch das wahrscheinlich im 4. Jh. entstandene Kräuterbuch Pseudo-Apuleius wurden diese Indikationen in die Nordeuropäische Pflanzenheilkunde übernommen. Dabei wurde insbesondere die Wirkung des Vogelknöterichs als Blutstillungsmittel hervorgehoben.

Quellen

Historische Abbildungen

Literatur

  • Manfred A. Fischer, Wolfgang Adler, Karl Oswald: Exkursionsflora für Österreich, Liechtenstein und Südtirol. 2., verbesserte und erweiterte Auflage. Land Oberösterreich, Biologiezentrum der Oberösterreichischen Landesmuseen, Linz 2005, ISBN 3-85474-140-5.
  • Erich Oberdorfer: Pflanzensoziologische Exkursionsflora. 7. Auflage. Eugen Ulmer, Stuttgart 1994, ISBN 3-8252-1828-7
  • Werner Rothmaler: Exkursionsflora für die Gebiete der DDR und der BRD. Band 2: Gefäßpflanzen. 13. Auflage. Volk und Wissen Volkseigener Verlag, Berlin 1987, ISBN 3-06-012539-2
  • Ruprecht Düll, Herfried Kutzelnigg: Taschenlexikon der Pflanzen Deutschlands und angrenzender Länder. Die häufigsten mitteleuropäischen Arten im Porträt. 7., korrigierte und erweiterte Auflage. Quelle & Meyer, Wiebelsheim 2011, ISBN 978-3-494-01424-1. (Abschnitt Ökologie)
  • Ingrid und Peter Schönfelder: Das neue Handbuch der Heilpflanzen, Franckh-Kosmos Verlagsgesellschaft, 2011, ISBN 3-440-09387-5

Einzelnachweise

  1. a b c d e f g h i j k Erich Oberdorfer: Pflanzensoziologische Exkursionsflora für Deutschland und angrenzende Gebiete. 8. Auflage. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart 2001, ISBN 3-8001-3131-5. Seite 334–335.
  2. European Union herbal monograph on Polygonum aviculare L., herba
  3. Dioscorides, Materia medica, Buch IV, Cap. 4: Männliches Polygonum. Julius Berendes. Des Pedanius Dioskurides Arzneimittellehre in 5 Büchern. Enke, Stuttgart 1902, S. 368–369 (Buch IV, Cap. 4): Männliches Polygonum (Digitalisat)
  4. Plinius, Naturalis historia Buch XXVII, Kapitel 91, § 113–117: Polygonum. Online-Ausgabe Chicago (Digitalisat); Übersetzung Külb 1855 (Digitalisat)
  5. Galen, Ausgabe Kühn 1821–1833, Bd. XII (1826), S. 104: De simplicium medicamentorum temperamentis ac facultatibus, lib. VIII, Kapitel XVI/25 (Digitalisat)
  6. Pseudo-Apuleius, Druck Rom 1481 / 82, Kapitel 19: Herba polygonus (Digitalisat); Edition Howald / Sigerist 1927, Kapitel 18: Herba proserpinaca (Digitalisat); Übersetzung Brodersen 2015, S. 68–69
  7. Pseudo-Dioscorides de herbis feminis, Edition Kästner 1896, Kapitel 9: (Digitalisat)
  8. Abu Muhammad ibn al-Baitar. Kitāb al-jāmiʿ li-mufradāt al-adwiya wa al-aghdhiya. Übersetzung. Joseph Sontheimer unter dem Titel Große Zusammenstellung über die Kräfte der bekannten einfachen Heil- und Nahrungsmittel. Hallberger, Stuttgart Band II (1842), S. 195–196 (Digitalisat)
  9. Hildegard von Bingen, Physica, Buch I, Kapitel 85. Edition: Charles Victor Daremberg und Friedrich Anton Reuß (1810–1868). S. Hildegardis Abbatissae Subtilitatum Diversarum Naturarum Creaturarum Libri Novem. Migne, Paris 1855. Sp. 1164 (Digitalisat). Übersetzung Reier 1980, S. 94: Wizsgras sind von gemäßigter Natur und Trockenheit. Gesunde und Kranke können sie essen wie melda und latichen. Sie rufen keine schädlichen Säfte hervor und werden leicht mit Gesundheit verdaut.
  10. Deutscher Macer. Ausgabe Schnell-Crossgrove 2003, S. 369, Kapitel 65: Proserpinaca. Im lateinischen Macer floridus wird Proserpinacia nicht aufgeführt. Schnell und Crossgrove haben als Quelle für das Proserpinacia-Kapitel des Deutschen Macer das 4. Kapitel der „Spuria Macri“ eruiert (2003, S. 476).
  11. Heidelberg, Cpg 226, Elsass 1459–1469, Blatt 201v (Digitalisat): Transkription: ( .lxiij. Proserpinata heißt wegtrete ( Der safft vff kolen an rauch gewermet mit starckem win acht tag genuczt hilfft den die da blut rechczen ( Wem die brüst sweren der neme das safft mit rose oleý gemischet vnd butern zu samen getempert vnd bestricht sich damit es verget jme ( Das safft gewermet vnd in die oren gegossen vertribt alle serde ( Das safft mit wasser genuczt stillet die rure ( Das safft mit pfeffer getruncken hilfft wider die quartanam ( Wer wissen wil der wegtreden gestalt / der hore / sie ist der ruten an den blettern glich / die blümen wiß rosen far ( Sie ist gut getruncken mit win vor den ritten ee jne der frost angeet ( Es fordert der wip sucht / erbeit sie zu lang an jr sucht / die necze wollen in dem safft vnd stoß es an jr heimlich stat es verstet jr ( Das krut gestossen vnd vff die wonden geleyt bringt sie zusamen
  12. F. A. Reuss. Walafridi Strabi Hortulus … et Capita aliquot Macri nondum edita. Würzburg 1834, S. 102–103: Proserpinata (Digitalisat)
  13. Nikolaus Frauenlob, Kräuterbuch, Mattighofen 1482–1486, Cpg 583, Südwestdeutschland, Blatt 31v (Digitalisat). Transkription: Wegtrit ist auch ein guet krawtt Wem dy oren we thuond vnd nicht gesundt sein Man sal wegtrit safft also warm in dÿ oren träffen daß hayllt dÿ oren von allem geprechen der den oren anligt vnd ist auch sunderlich ein probirte erzney Ob einer frawen dy prüsst geswollen sein etc. Man sal wegtrit mit vngesaltzen puter wal zerstössen vnd dann ein ader czwen tag der frawen auff dÿ prust legen dÿ dann geswollen sein Ob der mensch pluot zuo dem mund auswirfft Man sal wegtrit mit guetem wein syeden vnd darab trincken das hilfft Wem dÿ seÿtten we thuendt Man sal wegtrit mit öl ze stössen vnnd also warm auff dÿ seytten legen ader darauff pinden Ein besunder ercznej von wegtrit Man sal wegtrit mit wasser wal sieden vnd darab trincken vnd das hilfft den frawen an jr haymlichait vnd verstelt jn den pluet flus vnd hilfft wider dÿ quartan febres vnd hilfft wer dünn vnd vnstätt jm leib ist
  14. Michael Puff. Büchlein von den ausgebrannten Wässern. 15. Jh. Druck Augsburg 1478 (Bämler), Blatt 5v (Digitalisat)
  15. Cpg 558, Nordbayern, um 1470 – 1485, Blatt 23v (Digitalisat). Transkription: Wedretten wasser ist gutt fur den rotten durch ganck vnd leschet auch daz wilde fewr vnd auch daz der mensch boße blattern hat daz das macht es daz ver daz hilff vol den menschen
  16. Gart der Gesundheit, Mainz 1485, Kapitel 302: Proserpinata wegdred (Digitalisat); Kapitel 387: Sanguinaria blutkrut (Digitalisat)
  17. Hortus sanitatis, Mainz 1491: Kapitel 376: Proserpinata (Digitalisat)
  18. Hieronymus Brunschwig, Kleines Destillierbuch 1500, Blatt 116r–v: Weggras (Digitalisat)
  19. Otto Brunfels, Contrafayt Kreüterbuch 1532, S. 320: Weggrasz (Digitalisat)
  20. Hieronymus Bock, New Kreütter Buch 1539, Teil I, Kapitel 128: Weggras (Digitalisat)
  21. Leonhart Fuchs, New Kreütterbuch, Kapitel 235: Weggraß (Digitalisat)
  22. Nicolas Lémery. Dictionnaire universel des drogues simples, contenant leurs noms, origines, choix, principes, vertus, étymologies, et ce qu’il y a de particulier dans les animaux, dans les végétaux et dans les minéraux, Laurent d'Houry, Paris 1699, S. 613–614: Polygonum (Digitalisat)
  23. Nicolas Lémery Vollständiges Materialien-Lexicon. Vollständiges Materialien-Lexicon. Zu erst in Frantzösischer Sprache entworffen, nunmehro aber nach der dritten, um ein grosses vermehreten Edition [...] ins Hochteutsche übersetzt / Von Christoph Friedrich Richtern, [...].Johann Friedrich Braun, Leipzig 1721, Sp. 900 Polygonum (Digitalisat)
  24. Albrecht von Haller (Herausgeber). Onomatologia medica completa oder Medicinisches Lexicon das alle Benennungen und Kunstwörter welche der Arzneywissenschaft und Apoteckerkunst eigen sind deutlich und vollständig erkläret [...]. Gaumische Handlung, Ulm/ Frankfurt am Main/ Leipzig 1755, Sp. 1144: Polygonum (Digitalisat)
  25. Monographie der Kommission E des ehemaligen Bundesgesundheitsamtes. Bundesanzeiger vom 13.03.1986 und Berichtigung vom 23.04.1987 (Digitalisat)
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia DE

Vogelknöterich: Brief Summary ( 德語 )

由wikipedia DE提供

Der Vogelknöterich (Polygonum aviculare) ist eine Pflanzenart aus der Familie der Knöterichgewächse (Polygonaceae). Er ist eine Sammelart mit mehreren Kleinarten.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia DE

Ptôszé zelé ( 卡舒比語 )

由wikipedia emerging languages提供
 src=
Ptôszé zelé

Ptôszé zelé (Polygonum aviculare L.) - to je roscëna z rodzëznë dërdestowatëch. M. jin. na Kaszëbach rosce gò dosc wiele.

Lëteratura

  • Przewodnik do rozpoznawania roślin i zwierząt na wycieczce / tekst Ute E. Zimmer, Alfred Handel ; oprac. całości Wilhelm i Dorothee Eisenreich ; [przekł. Ewa Rachańska, Piotr Kreyser] Warszawa : Multico, 1996, s. 196.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Ptôszé zelé: Brief Summary ( 卡舒比語 )

由wikipedia emerging languages提供
 src= Ptôszé zelé

Ptôszé zelé (Polygonum aviculare L.) - to je roscëna z rodzëznë dërdestowatëch. M. jin. na Kaszëbach rosce gò dosc wiele.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Salouche ( 皮卡第語 )

由wikipedia emerging languages提供

Salouche[1] o Iérpe-éd-pourchoe[2], Iérpe-às-còchons[3] (Polygonum aviculare)

Notes pi référinches

  1. http://www.languepicarde.fr/dico.html
  2. Variantes: hierpe d'pourchau
  3. Variantes: herbe à cochons
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Salouche: Brief Summary ( 皮卡第語 )

由wikipedia emerging languages提供

Salouche o Iérpe-éd-pourchoe, Iérpe-às-còchons (Polygonum aviculare)

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Takžuolė ( 薩莫吉提亞語 )

由wikipedia emerging languages提供
 src=
Takžuolės

Takžuolė (luotīnėškā: Polygonum aviculare) ī tuokė žuolie, katra muokslėškā prigol prī rūgtėniu augalū (Polygonaceae) šeimuos.

Tas ī vėinmetis augals, katros ožaug lėg 40 cm auktšoma. Stombrē tēvi, aug daugomuo golstē. Lapā smolki, žėidā tepuogė smolki, žali.

Aug takžuolė pėivūs, saulietūs vėitūs, īpatingā anuom tink augtė ont takū, kėimūs, gerā parneš mindėma.

Takžuolė liekarsta ī. Žuolie tink mīžėma lėguom gīdītė, kap kraujoun skrondis aba žarnas, tepuogė borna. Takžuolė bendrā tink bikuokiam kraujavmou stadītė, ana tink dietė ont ruonu, vuotiu. Gerėn plaukū augėma.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Zzenṭar ( 卡拜爾語 )

由wikipedia emerging languages提供

Zzenṭar (Isem usnan: Polygonum aviculare) d talmest n yemɣi seg twacult n polygonaceae Suqel. Carl Von Linné d amdan amezwaru i yuran fell-as deg useggas n 1753.

 src=
Polygonum aviculare - Zzenṭar[1]
 src=
Polygonum aviculare - Zzenṭar[2]

Ismawen

  • Isem-is s latinit: Polygonum aviculare
  • Isem-is s tefransist: Renouée des oiseaux
  • Ismawen-is nniḍen s teqbaylit: iẓeṛman n wefrux[3]
  • Ismawen-is nniḍen s tmaziɣt:

Isseqdac

Tiwelhiwin

  1. ‘Petite botanique kabyle’ - Jean Marie Dallet - Fichier de documentation berbère - Fort National, réédition 1963
  2. ‘Petite botanique kabyle’ - Jean Marie Dallet - Fichier de documentation berbère - Fort National, réédition 1963
  3. 'Amawal n Yemɣan - Lexique de plantes ' - Chabane Mohand u Remdane - Mémoire d'études en Agronomie - Université de Tizi ouzou (non daté ~années 80)
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Zzenṭar: Brief Summary ( 卡拜爾語 )

由wikipedia emerging languages提供

Zzenṭar (Isem usnan: Polygonum aviculare) d talmest n yemɣi seg twacult n polygonaceae Suqel. Carl Von Linné d amdan amezwaru i yuran fell-as deg useggas n 1753.

 src= Polygonum aviculare - Zzenṭar  src= Polygonum aviculare - Zzenṭar
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Күгүлән ( 巴什基爾語 )

由wikipedia emerging languages提供

Күгүлән, бәпкә үләне (рус. Горе́ц пти́чий, спорыш, птичья гречиха, гусиная трава, трава-мурава, лат. Polýgonum aviculáre) — бер йыллыҡ үлән үҫемлек, бейеклеге 10-40 см самаһы, һабағы тармаҡланып тирә-яҡҡа йәйелгән. Күгәлән июнь-октябрь айҙарында алһыу һәм аҡ сәскә ата, орлоғо июль — октябрҙа өлгөрә.

Таралыуы

Күгүлән әрһеҙ үҫемлек: йорт тирәһендә, ишек алдында, ауыл урамдарында, мал тапаған ерҙә үҫә.

Иҫкәрмәләр

Әҙәбиәт

  • Губанов И. А., Киселёва К. В., Новиков В. С., Тихомиров В. Н. 451. Polygonum aviculare L. s.l. — Горец птичий, или Спорыш // Иллюстрированный определитель растений Средней России. В 3-х томах — М.: Т-во науч. изд. КМК, Ин-т технолог. иссл, 2003. — Т. 2. Покрытосеменные (двудольные: раздельнолепестные). — С. 49. — ISBN 9-87317-128-9. (рус.)
  • Ғүмәров В. З. Тыуған яҡтың шифалы үҫәмлектәре. —Өфө: Башҡортостан китап нәшриәте, 1996. −160 б. ISBN 5-295-01499-1
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Күгүлән: Brief Summary ( 巴什基爾語 )

由wikipedia emerging languages提供

Күгүлән, бәпкә үләне (рус. Горе́ц пти́чий, спорыш, птичья гречиха, гусиная трава, трава-мурава, лат. Polýgonum aviculáre) — бер йыллыҡ үлән үҫемлек, бейеклеге 10-40 см самаһы, һабағы тармаҡланып тирә-яҡҡа йәйелгән. Күгәлән июнь-октябрь айҙарында алһыу һәм аҡ сәскә ата, орлоғо июль — октябрҙа өлгөрә.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Лæджирттæг ( 奧塞提亞語 )

由wikipedia emerging languages提供

Лæджирттæг кæнæ цъиугæрдæг[2], дыгурон вариант: донизолф[3][4] (лат. Polygonum aviculare; уырыс. Горец птичий, птичья гречиха) у иуазон кæрдæг.

Фиппаинæгтæ

  1. Лæджирттæг
  2. Дзабиты 3арбег. Ирон адæмон хостæ. — Дзæуджыхъæу: Ир, 1995 — 201 ф.
  3. Тахъазты Фидар. Дыгурон-уырыссаг дзырдуат — Дзæуджыхъæу: Аланыстон, 2003
  4. Цгоев Т.Ф. Русско-осетинский экологический словарь. Книга первая. Русско-осетинский словарь названий растений и терминов, относящихся к ним; — Владикавказ, 2017. — 507 с.


許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Лæджирттæг: Brief Summary ( 奧塞提亞語 )

由wikipedia emerging languages提供

Лæджирттæг кæнæ цъиугæрдæг, дыгурон вариант: донизолф (лат. Polygonum aviculare; уырыс. Горец птичий, птичья гречиха) у иуазон кæрдæг.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Нар ( 莫克沙語 )

由wikipedia emerging languages提供
 src=
Нар, нарть панжемац, лопанза

Нар (шапама нар, нардише) (латинокс Polygonum aviculare) (рузкс горец птичий, спорыш, мурава, гусиная трава) - фке кизонь тише, серес 10 - 80 см.

Лопанца ёмлат сянгяря тюсонь, 1,5 - 5 см кувалмос.

Панчфонза ёмлат инезиаза-акшет.

Сидеста васьфневи паксяса, лугаса, куттнень ваксса, ляй лоткова. Касы Россиять сембе вастова, апак лувонтт Крайняй Северть.

Содаф кода пчкафтомань тише.

Кунардонь пинкнень мольсь архтомань промышленности, эздонза тиендсть сенем и сянгяря тюсонь краска.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Раҳдавак ( 塔吉克語 )

由wikipedia emerging languages提供

Раҳдавак, роҳдавак, айкнас, барсиёндору, батбот, парсиёндору, персиёндору, садпайванд, садпайвандак (лот. Polýgonum aviculáre) — гиёҳи яксолаи доруиест аз оилаи торониҳо.

Тавсифоти гиёҳшиносӣ

Пояаш одатан дар рӯи замин мехобад (дарозиаш то 60 см), баргаш нештаршакл ё гирдаи дарозрӯя, белча ё забончашакл ва ғайра мешавад. Гулаш майдаи сабзтоб, канораш сафедча 6 гулобӣ, 1— 5-тоӣ дар қадди шохчаҳо баробар ҷойгир аст. «Чормағзак»-аш сеқирраи сиёҳтоби холдор (вазни 1000 донааш 1,3—1,4 г). Давраи гулшукуфту мевабандиаш тӯлонист (май-ноябр). Раҳдавак дар бисёр кишварҳо (Америка, Африка, Австралия, Евросиё ва СССР) маъмул аст. Раҳдавак дар аксар ноҳияҳои Тоҷикистон (аз доманакӯҳ то баландкӯҳ) мерӯяд. Дар канори роҳ, замини бекорхобида, боғу саҳро ва чун алафи бегона дар киштзор месабзад.

Хосияти шифоӣ

Раҳдавак гиёҳи қадимаи доруист. Табибони атиқа Бақрот ва Ҷолинус раҳдавакро чун давои хунбанд истифода бурдаанд. Дисқуридус (Диоскорид) раҳдавакро давои усрулбавл хондааст. Давоии раҳдавакро ҳакимони бузурги Шарқ Закариёи Розӣ, Абӯрайҳони Берунӣ ва Абуалии Сино низ қайд кардаанд. Бӯалӣ шираи раҳдавакро барои рафъи хунпартоӣ тавсия медод. Бо он захми рӯдаро низ даво мекард.

Аз раҳдавак марҳаме тайёр карда ба омос мебаст. Раҳдавак дар тибби халқӣ низ хеле маъмул шудааст. Дар тибби халқии РАСС Коми ва Ёқутистон ҷӯшоби баргу пояи раҳдавакро барои табобати илтиҳоби шуш, санги гурда, газаки меъда тавсия медиҳанд. Дар Бело¬руссия бо ҷӯшоби он иллати ҷигар, меъда, буғумдард ва бавосирро муолиҷа мекунанд, баргу пояи раҳдавакро дар шир ҷӯшонда обашро аз рагкашӣ менӯшанд. Ақидаи илмие низ даст, ки санги гурдаро ба peг табдил дода, бо пешоб меронад. Ба ин мақсад аз ҳаҷми баробари баргу пояи раҳдавак барги ҷуворимакка, пӯсти ғилофаки лӯбиё, решаи алафи гунҷишк ва бар¬ги бусир омехтае тайёр мекунанд.

Ба болои 15 г чунин омехта 200 мл оби ҷӯш рехта муддате ором мегузоранд ва онро баъди софкорӣ дар давоми рӯз (ҳар дафъа 2 чумчагӣ) менӯшанд. Табибони халқии Оси¬ёи Миёна ва аз ҷумла Тоҷикистон раҳдавакро барои табобати касалиҳои безгак, узвҳои ҳозима (газак ва захми меъда), сил ва сулфакабутак исти-фода мебурданд. Аз баргу пояи тари раҳдавак бо равғани зард марҳаме тайёр карда ба қубо (лишай), омос ва дунбал мебанданд. Дар тибби муосир доруҳои обакӣ ва «авикуларен» — Avicularenum, ки аз раҳдавак тайёр мекунанд, давои дарди занҳост. Баргу пояи раҳдавак ҷузъи таркибии микстураи Здренко (воситаест барои ошкор сохтани саратон) мебошад.

Корбурдҳо

Раҳдавак хӯроки хуби чорво аст. Хошоки онро, ки ба монанди лӯбиёиҳо ва хӯшадорҳо серғизост, гов, бузу гӯсфанд нағз мехӯранд. Баргу пояи раҳдавак 7 % оҳар, 14 % протеин, 12,2 % сафеда, 5,23 % равған, 7,2 % қанди ҳалшаванда, қариб 3 % моддаҳои даббоғӣ, 100—127 мг% витамини С, 13—40 мг% каротин, витамини К, гликозидҳои авикуларии, гиперозид, квертсетин ва ғайра дорад. Аз решаи раҳдавак ран¬ги кабуд ва зард мегирифтанд.

Эзоҳ

Адабиёт

  • Флора Таджикской ССР, т. 3, Л., 1968;
  • Турова А. Д., Лекарственные растения СССР и их применение, М., 1974;
  • Гаммерман А. Ф., Гром И. И., Дикорастущие лекарственные растения СССР, М., 1976.

Сарчашма

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Муаллифон ва муҳаррирони Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Раҳдавак: Brief Summary ( 塔吉克語 )

由wikipedia emerging languages提供

Раҳдавак, роҳдавак, айкнас, барсиёндору, батбот, парсиёндору, персиёндору, садпайванд, садпайвандак (лот. Polýgonum aviculáre) — гиёҳи яксолаи доруиест аз оилаи торониҳо.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Муаллифон ва муҳаррирони Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Троскот ( 馬其頓語 )

由wikipedia emerging languages提供

Троскот (Polygonum aviculare)

Опис

 src=
Илустрација

Троскотот е едногодишна зељеста билка чии жилави стебленца ползат по земјата и достигаат должина до 60 цм. Има ситни долгнавести лисја, цветовите се бледо-розеникави и многу ситни. Троскотот расте насекаде, во ниви, лозја и ливади. Чајот од троскот се употребува пред се како благо средство за лечење на органите за варење, чир на желудник и дванаесетпалачно црево, дијареа и повраќање. Оваа билка уште се користи при крварења на внатрешни органи, особено бели дробови и матка и хемороиди, а надворешно се користи за габични инфекции на кожата.

  • Polygonum calcatum
  • Polygonum microspermum
  • Polygonum aequale
  • Polygonum monspeliense
  • Polygonum heterophyllum
    • Polygonum heterophyllum subsp. virgatum
  • Polygonum rurivagum
  • Polygonum aviculare subsp. depressum (= P. arenastrum)
  • Polygonum aviculare subsp. rurivagum
  • Polygonum aviculare subsp. neglectum
  • Polygonum aviculare subsp. aviculare
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Автори и уредници на Википедија
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Троскот: Brief Summary ( 馬其頓語 )

由wikipedia emerging languages提供

Троскот (Polygonum aviculare)

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Автори и уредници на Википедија
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Чыычаах ото ( 薩哈語 )

由wikipedia emerging languages提供

Чыычаах ото , чыычаах кыабакыта. Горец птичий (спорыш, гречиха птичья)

Кылгас морфологията

Биир сыллаах от үүнээйи. Киин кыра салаалаах силистээх. Умнаһа сымнаҕас, тэлгэнэ сытар 20-30 см уһуннаа. Сэбирдэҕэ юытархай ньолбуһахтыҥы уһун синньигэс, чулбугур 1,5- 2,0 см уһуннаах. Сибэккилэрэ от күөхтэр, бытархайдар, кытыыларынан маҥанныҥылар эбэтэр кыһыллыҥылар, 1-5 буола- буола сэбирдэхтэрин хонноҕор хомуллубуттар. Астара бытархай эриэхэчээннэр. Бэс ыйыттан атырдьах ыйын устата сибэккилиир.

Үүнэр сирэ

Ханна баҕарар сииктээхтиҥи сирдэргэ. Ол эрээри өҥ буорга, ынах сүөһү убаҕаһынан, хойуулугунан уоҕурдуллар сииктээх дьиэ таһынааҕы тиэргэҥҥэ, уу кутуллар бааһыналарга ордук торолуйар.

Туттуллар органа

Ото. Чыычаах отун сибэккилэнэ турдаҕына хомуйуллар уонна инструкция быһыытынан чараастык кумааҕыга эбэтэр ардаҥа соҕус таҥаска куурдуллар.

Химическэй састааба

Чыычаах отун сэбирдэҕэр дубильнай веществолар (0,35%), аскорбиновай кислота (700-887 мг/%), флавоновай гликозид- авикулярин, К битэмиин, каротин, дубильнай веществолар уонна кремниевай кислоталар холбоһуктара бааллар. Саха сирин усулуобуйатыгар чыычаах отугар 520 мг/% С битэмиин уонна 46,76 мг/% каротин булуллубут. Чыычаах ото элбэх өруттээх фармакологическай свойствалаах.

Медицинаҕа туттуллуута

Бу үүнээйиттэн бэлэмнэммит галеновай көрүҥнэрэ иик кэлэрин элбэтэллэр, ииги кытта натрий уонна хлор элбээбитин таһааран, таас үөскүүрүн тохтотоллор. Дубильнай веществолара ас буһарар куртах уонна оһоҕос салыннаах бүрүөтүгэр микробу өлөрөр, сүһүрүүнү тохтотор уонна хатарар туһалаахтар. Флавоноидтар уонна кремний холбоһуктара хаан бөлүөхсүүтүн күүһүрдэллэр. Ити иһин чыычаах кыабакыта бэйэтэ ордук тустаах холбодоһуктарга киирдэҕинэ дьайыыта күүһүрэр. Ол иһин бу үүнээйи сүрүн компонент буолан, дьарҕа буолбут иик таһаарар орган ыарыытыгар (мочекислай диатезка, ордук киэҥник туустар солбуйсуулара кэһиллиитин эмтииргэ), кэккэ тирии ыарыыларыгар (ымынах, кутургуйа) туттуллар ону тэҥэ гастроэнтериккэ, араас биричиинэлээх тахсыахтатар ыарыыга, кыратык куртах, оhоҕос хаана барарын бопсорго туһалаах. Өссө чыычаах отун көөнньөһүгэ, оргутуллубут уута, маатка хаана барыытыгар, оһоҕостон уонна геморройтан хаан барыытын тохтоторго туһаныллар. Уопсай туругу тупсарарга сэниэ киллэрэр эмп быһыытынан ньиэрбэ үлэтэ мөлтөөтөҕүнэ, кырдьаҕас киһи мөлтөөһунугэр, мочекаменнай ыарыы саҥатыгар, итиэннэ тааһы ылларбыт кэннэ, быар ыарыыларыгар уо. д. а. туһалыыр. Билиҥҥи кэмҥэ чыычаах кыабакытын уонна бу от киирэр тустаах ыарыыларга аналлаах холбодоһугун көөнньөөһүгэ бүөр уонна үөс ыарыытын эмтииргэ биһирэнэр. Уһуннук хас да ый эмтэннэххэ, чыычаах ото кыра кумахтыҥы таастар тахсалларыгар көмөлөһөр. Ыарахан дьахталлар бүөрдэрэ ыалдьарыгар көҥүллэммэт, оҕо куотуон сөп.

Туһаныллыбыт литература

А.П.Басыгысова "Саха сирин эмтээх үүнээйилэрэ"

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia emerging languages

Polygonum aviculare ( 英語 )

由wikipedia EN提供

Polygonum aviculare or common knotgrass is a plant related to buckwheat and dock. It is also called prostrate knotweed, birdweed, pigweed and lowgrass. It is an annual found in fields and wasteland, with white flowers from June to October. It is widespread across many countries in temperate regions, apparently native to Eurasia, naturalized in temperate parts of the Southern Hemisphere.[2][3][4][5][6][7]

Description

Common knotgrass is an annual herb with a semi-erect stem that may grow from 10 to 40 cm (4 to 16 in) high. The leaves are hairless and short-stalked. They are longish-elliptical with short stalks and rounded bases; the upper ones are few and are linear and stalkless. The stipules are fused into a stem-enclosing, translucent sheath known as an ochrea that is membranous and silvery. The flowers are regular, green with white or pink margins. Each has five perianth segments, overlapping at the base, five to eight stamens and three fused carpels. The fruit is a dark brown, three-edged nut. The seeds need light to germinate which is why this plant appears in disturbed soil in locations where its seeds may have lain dormant for years. It is a common carrier of the parasitic pathogen powdery mildew,[8] which can give the leaves a whitish appearance.[3][9]

Subspecies

Polygonum aviculare has a wide distribution as an arable weed and plant of fields, shingle, sand, roadsides, yards and waste places. There is much morphological variation among different populations and several different sub-species are recognized:[1][2][3][9]

  • Polygonum aviculare subsp. aviculare – very widespread
  • Polygonum aviculare subsp. boreale (Lange) Karlsson – Greenland, Labrador, Newfoundland, Scandinavia
  • Polygonum aviculare subsp. buxiforme (Small) Costea & Tardif – North America
  • Polygonum aviculare subsp. depressum (Meisn.) Arcang. – Europe, North America
  • Polygonum aviculare var. fusco-ochreatum (Kom.) A.J.Li – northeastern China, Russian Far East
  • Polygonum aviculare subsp. neglectum (Besser) Arcangeli – Europe, North America
  • Polygonum aviculare subsp. rurivagum (Jord. ex Boreau) Berher – Europe, North America

Distribution

Widespread and common in Great Britain,[10] Ireland,[10][11] and Scandinavia.[12]

Habitat

It is common on roadsides and arable ground in the British Isles.[11]

Chemistry

Polygonum aviculare contains the flavonols avicularin, myricitrin and juglanin.[13] The flavanoids astragalin and betmidin, and the lignan aviculin have also been found.[14] The diterpene alkaloid panicudine is another known component.[15]

Fossil record

One fossil fruit of Polygonum aviculare has been extracted from borehole samples of the Middle Miocene fresh water deposits in Nowy Sacz Basin, West Carpathians, Poland.[16]

Cuisine

It formed a traditional ingredient in porridge consumed by Germanic peoples of western Europe, and has been found in numerous autopsies of peat bodies, including the Tollund Man.

In Vietnam, where it is called rau đắng, it is widely used to prepare soup and hot pot, particularly in the southern region.

References

  1. ^ a b The Plant List, Polygonum aviculare L.
  2. ^ a b Flora of China, Polygonum aviculare Linnaeus, 1753. 萹蓄 bian xu
  3. ^ a b c Flora of North America, Polygonum aviculare Linnaeus, 1753. Doorweed, knotgrass, renouée des oiseaux
  4. ^ Atlas of Living Australia, Polygonum aviculare L., Wireweed
  5. ^ Altervista Flora Italiana, Polygonum aviculare L. includes photos and European distribution map
  6. ^ Lindau, G. 1894. Beiträge zur argentinischen Flora. Botanische Jahrbücher für Systematik, Pflanzengeschichte und Pflanzengeographie 19(4, Beibl. 48): 8–23 descriptions and geographic information in Latin, commentary in German
  7. ^ Gibbs Russell, G. E., W. G. M. Welman, E. Retief, K. L. Immelman, G. Germishuizen, B. J. Pienaar, M. Van Wyk & A. Nicholas. 1987. List of species of southern African plants. Memoirs of the Botanical Survey of South Africa 2(1–2): 1–152(pt. 1), 1–270(pt. 2).
  8. ^ https://www.researchgate.net/publication/338187775 Parasitic activity of powdery mildew (pathogen strain hmlac226) on prostrate knotweed (polygonum aviculare l.) at various locations of Shenyang, northeast China , Iqbal, M. F., Fend, Y. L., Liu, M. C., Lu, X. R., Nasir, M., Sikandar, A., 2019
  9. ^ a b "Knotgrass: Polygonum aviculare". NatureGate. Retrieved 2013-12-30.
  10. ^ a b Clapham, A.R. , Tutin, T.G. and Warburg, E.F. 1968. Excursion Flora of the British Isles. Cambridge Press. ISBN 0-521-04656-4
  11. ^ a b Parnell, J. and Curtis, T. 2012. Webb's An Irish Flora. Cork University Press. ISBN 978-185918-4783
  12. ^ "Knotgrass". Planteværn Online. Aarhus University. Retrieved 1 February 2016.
  13. ^ Xu, Fuquan; Guan, Huashi; Li, Guoqiang; Liu, Hongbing (2009). "LC Method for Analysis of Three Flavonols in Rat Plasma and Urine after Oral Administration of Polygonum aviculare Extract". Chromatographia. 69 (11–12): 1251–1258. doi:10.1365/s10337-009-1088-x. S2CID 93888073.
  14. ^ Kim, Hyoung Ja; Woo, Eun-Rhan; Park, Hokoon (1994). "A Novel Lignan and Flavonoids from Polygonum aviculare". Journal of Natural Products. 57 (5): 581–586. doi:10.1021/np50107a003.
  15. ^ Salama, Hediat M.H.; Marraiki, Najat (January 2010). "Antimicrobial activity and phytochemical analyses of Polygonum aviculare L. (Polygonaceae), naturally growing in Egypt". Saudi Journal of Biological Sciences. 17 (1): 57–63. doi:10.1016/j.sjbs.2009.12.009. PMC 3730555. PMID 23961059.
  16. ^ Łańcucka-Środoniowa M.: Macroscopic plant remains from the freshwater Miocene of the Nowy Sącz Basin (West Carpathians, Poland) [Szczątki makroskopowe roślin z miocenu słodkowodnego Kotliny Sądeckiej (Karpaty Zachodnie, Polska)]. Acta Palaeobotanica 1979 20 (1): 3-117.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia EN

Polygonum aviculare: Brief Summary ( 英語 )

由wikipedia EN提供

Polygonum aviculare or common knotgrass is a plant related to buckwheat and dock. It is also called prostrate knotweed, birdweed, pigweed and lowgrass. It is an annual found in fields and wasteland, with white flowers from June to October. It is widespread across many countries in temperate regions, apparently native to Eurasia, naturalized in temperate parts of the Southern Hemisphere.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia EN

Birdeta poligono ( 世界語 )

由wikipedia EO提供

Birdeta poligono ( Polygonum aviculare ) estas palearktisa planto parenca al fagopiro kaj rumekso. Ĝi estas unujara planto kiu troviĝas en kampoj kaj novaloj, kun blankaj floroj ekde junio ĝis oktobro. Kvankam de eŭropa origino, birdeta poligono nuntempe vegetas en multaj mezvarmaj regionoj de la mondo.

La scienca specionomo aviculare signifas : "de la birdetoj" [1]. Efektive, multaj specioj de birdoj ŝatas manĝi la etajn semojn de la planto.

Herbokuracado

La botanikisto Nicholas Culpeper ( 1616-1654 ) rekomendis birdetan poligonum por kuraci la kraĉadon de sango. Modernaj herbistoj uzas ĝin por kuraci disenterion, troan menstruan fluon, pulmomalordojn, bronkiton kaj ikteron, galŝtonojn kaj renŝtonetojn. Ne ĉiuj el tiuj uzadoj estas apogitaj de sciencaj pruvoj.

La planto estas adstringanto, koagulanto, diureziganto kaj ekspektoriganto .

Kuirarto

En Vjetnamujo, kie ĝi estas nomita rau đắng, kutimas kuiri kun ĝi supon kaj fonduon, speciale en la suda parto de la lando.

Subspecioj

  • Polygonum aviculare subsp. aviculare
  • Polygonum aviculare subsp. depressum (Meisn.) Arcang.
  • Polygonum aviculare subsp. rurivagum (Jord. ex Boreau) Berher in Louis

Referencoj

  1. Heimans E. e.a. 1983 , p. 1184

Bibliografio

  • Heimans E., Heinsius H.W., Thijsse Jac.P. 1983 : Geïllustreerde Flora van Nederland, Versluys Uitgeverij, Almere, 1242 p. ISBN 90 249 13535 nederlande
  • Howard, Michael 1987 : Traditional Folk Remedies, Century, p. 162. angle
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia EO

Birdeta poligono: Brief Summary ( 世界語 )

由wikipedia EO提供

Birdeta poligono ( Polygonum aviculare ) estas palearktisa planto parenca al fagopiro kaj rumekso. Ĝi estas unujara planto kiu troviĝas en kampoj kaj novaloj, kun blankaj floroj ekde junio ĝis oktobro. Kvankam de eŭropa origino, birdeta poligono nuntempe vegetas en multaj mezvarmaj regionoj de la mondo.

La scienca specionomo aviculare signifas : "de la birdetoj" . Efektive, multaj specioj de birdoj ŝatas manĝi la etajn semojn de la planto.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia EO

Polygonum aviculare ( 西班牙、卡斯蒂利亞西班牙語 )

由wikipedia ES提供

La centinodia, Polygonum aviculare, es una especie de planta fanerógama de la familia de las poligonáceas.

 src=
Ilustración.

Distribución y hábitat

Es una planta originaria de Europa que crece en todo el mundo en terrenos secos, bordes de caminos y zonas no cultivadas. Su nombre aviculare es debido a que muchas especies de pájaros acuden a comer sus pequeñas semillas.

Descripción

Es una planta herbácea anual, acostada que alcanza los 10-160 cm de altura. Los tallos son delgados con rayas longitudinales, rastreros o ascendentes, con frecuencia muy ramificados; con ócreas membranosas, hialinas, partidas en forma irregular, unidas a los cortos pecíolos que están unidos con las láminas. Las hojas son alternas, lanceoladas de 1-5 cm de longitud generalmente agudas tanto en el ápice como en la base y rodeadas en su base por una estípula plateada. Las inflorescencias son axilares, solitarias o agrupadas en fascículos hasta de 6 flores cortamente pediceladas. Brácteas en forma de embudo, bifurcadas o partidas en forma irregular en la punta, perianto de 2 a 3 mm de largo, verde con los bordes blancos o rojizos, de 5 divisiones unidas en la base; los estambres generalmente 8, no sobrepasan el perianto.

El fruto es un aquenio triangular, rodeado del perianto, de 3 mm de largo y hasta 1,7 mm de ancho, superficie del aquenio lustrosa, punteada, de color café rojizo o café ambarino.

 src=
Flores.
 src=
Vista de la planta
 src=
Ilustración de Flora Batava

Propiedades

Nicholas Culpeper afirma que la planta está regida astrológicamente por Saturno y Capricornio. También la recomendó para curar la expectoración de sangre. Los herbolarios modernos la usan para tratar la disentería, el flujo menstrual excesivo, trastornos pulmonares, bronquitis y la ictericia, la vesícula y los cálculos renales. No todos estos usos están respaldados por la evidencia científica. La planta es un astringente , coagulante , diurético y expectorante

Química

P. aviculare contiene los flavonoles avicularina, myricitrina, juglanina,[1]astragalina, betmidina y el lignano aviculina.[2]

Taxonomía

Polygonum aviculare fue descrita por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 1: 362–363. 1753.[3]

Etimología

Ver: Polygonum

aviculare: epíteto latíno que significa "como pájaro pequeño".[4]

Subespecies
Sinonimia
  • Avicularia vulgaris Didr.
  • Centinodium axillare Montandon
  • Polygonum aequale Lindm.
  • Polygonum agreste Sumner
  • Polygonum aphyllum Krock.
  • Polygonum araraticum Kom.
  • Polygonum arenastrum Boreau
  • Polygonum berteroi Phil.
  • Polygonum centinodum Lam.
  • Polygonum erectum Roth
  • Polygonum heterophyllum Lindm.
  • Polygonum retinerve Vorosch.
  • Polygonum striatum K.Koch
  • Polygonum uruguense H.Gross[5]

Nombres comunes

  • Castellano: acederilla, acejo, alambrillo, altamandria, atamandría, caventarrastros, centinodia, centinodio, chinizo, ciennudillos, cien nudillos, cien-nudillos, ciennudos, cien nudos, cien-nudos, cinchos, consuelda de caminos, corihuela, cornijuela, corregüela, corregüela de caminos, corregüela de los caminos, correhuela, correhuela ancha, correhuela angosta, correhuela blanca, correhuela de los caminos, correhuela de peñas, correhuela matizada, correones, corrigiola, corrigüela, corrigüela de caminos, corrihuela, corriuela, curiolas, enredamarria, gata pelosa, hierba de la golondrina, hierba de la pulmonía, hierba de la sangre, hierba de las calenturas, hierba de los cien nudos, hierba de los cursos, hierba menuda, hierba nudosa, hierba rastrera, hierba sanguinal, hierba terrera, jajo rastrero, lanceta, latiguillo, legua de pájaro, lengua de pájaro, lenguapájaro, levantarrastros, lluenga de muixón, mata de la pulmonía, mielga ratera, milnodia, pasacaminos, pico de gorrión, polígano, polígono macho, prisquillo, quebrantarrastros, quebratarrastros, rastralleta, rastratierra, rompepiedras, salamanquesa, sanguinaria, sanguinaria basta, sanguinaria común, sanguinaria mayor, sanguinaria menor, saucejo, saucillo, tramaladros, travalera, treintanudos, yerba de la golondrina, yerba de los cursos, yerba nudosa, yerba rastrera, yerba sanguinal, yerba terrera.[6]

Referencias

  1. LC Method for Analysis of Three Flavonols in Rat Plasma and Urine after Oral Administration of Polygonum aviculare Extract. Fuquan Xu, Huashi Guan, Guoqiang Li and Hongbing Liu, Chromatographia, June 2009, Volume 69, Issue 11-12, pages 1251-1258, doi 10.1365/s10337-009-1088-x
  2. A Novel Lignan and Flavonoids from Polygonum aviculare. Hyoung Ja Kim, Eun-Rhan Woo and Hokoon Park, J. Nat. Prod., 1994, 57 (5), pages 581–586, doi 10.1021/np50107a003
  3. «Polygonum aviculare». Tropicos.org. Missouri Botanical Garden. Consultado el 9 de enero de 2015.
  4. En Epítetos Botánicos
  5. Sinónimos en Tropicos
  6. Nombres en Real Jardín Botánico
 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autores y editores de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia ES

Polygonum aviculare: Brief Summary ( 西班牙、卡斯蒂利亞西班牙語 )

由wikipedia ES提供

La centinodia, Polygonum aviculare, es una especie de planta fanerógama de la familia de las poligonáceas.

 src= Ilustración.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autores y editores de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia ES

Erilehine linnurohi ( 愛沙尼亞語 )

由wikipedia ET提供

Erilehine linnurohi (Polygonum aviculare) on tatraliste sugukonda kuuluv taimeliik.

Viited

Välislingid

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipeedia autorid ja toimetajad
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia ET

Erilehine linnurohi: Brief Summary ( 愛沙尼亞語 )

由wikipedia ET提供

Erilehine linnurohi (Polygonum aviculare) on tatraliste sugukonda kuuluv taimeliik.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipeedia autorid ja toimetajad
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia ET

Odolur ( 巴斯克語 )

由wikipedia EU提供

Odolurra (Polygonum aviculare) poligonazeoen familiako landare belarkara da. Zurtoin adartsu samarra du, lurrean herrestan edo gora zuzen hazten dena. Hostoak, luze estuak, lantza egiturakoak eta marroi argiak ditu; loreak, txikiak, zuriak, horixkak edo arrosa kolorekoak, eta hostoen oinetan kokatuak. Bide bazterretan, labore-sailetan eta belardietan hazten da, batez ere.[1]

Taxonomia

Hiru aldareak ditu:

  • Polygonum aviculare subsp. aviculare
  • Polygonum aviculare subsp. depressum (Meisn.) Arcang.
  • Polygonum aviculare subsp. rurivagum (Jord. ex Boreau) Berher in Louis

Erreferentziak


Biologia Artikulu hau biologiari buruzko zirriborroa da. Wikipedia lagun dezakezu edukia osatuz.
(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipediako egileak eta editoreak
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia EU

Odolur: Brief Summary ( 巴斯克語 )

由wikipedia EU提供

Odolurra (Polygonum aviculare) poligonazeoen familiako landare belarkara da. Zurtoin adartsu samarra du, lurrean herrestan edo gora zuzen hazten dena. Hostoak, luze estuak, lantza egiturakoak eta marroi argiak ditu; loreak, txikiak, zuriak, horixkak edo arrosa kolorekoak, eta hostoen oinetan kokatuak. Bide bazterretan, labore-sailetan eta belardietan hazten da, batez ere.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipediako egileak eta editoreak
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia EU

Pihatatar ( 芬蘭語 )

由wikipedia FI提供

Pihatatar (Polygonum aviculare) on nurmikoilla kasvava vaatimaton ruohovartinen tatarkasvi. Pihatattarella on lukuisia alalajeja, joista viittä tavataan Suomessa: isopihatatar (Polygonum aviculare ssp. aviculare), pohjanpihatatar (Polygonum aviculare ssp. boreale), suippupihatatar (Polygonum aviculare ssp. rurivagum), kaitapihatatar (Polygonum aviculare ssp. neglectum) ja tannerpihatatar (Polygonum aviculare ssp. microspermum).

Ulkonäkö ja koko

Pihatatar kasvaa maata pitkin 3–10 senttimetriä korkeina versoina. Sen lehdet ovat 2–5 millimetriä pitkät ja soikeat, ja noin millimetrin pituiset punavalkeat kukat sijaitsevat lehtihangoissa. Pihatatar kukkii kesäkuusta syyskuuhun.

Elinympäristö

Pihatatar kasvaa pientareilla ja nurmikon seassa. Se kestää hyvin tallaamista.

Levinneisyys

Pihatatarta tavataan Pohjoismaissa tunturialueita lukuun ottamatta, muualla Euroopassa, Pohjois-Afrikassa, sekä Venäjällä ja Pohjois-Amerikassa samoilla leveysasteilla.[1]

Muita nimiä

Pihatatarta on kutsuttu myös jäsenheinäksi, kananruohoksi, kartanoheinäksi, kusiruohoksi, pihanurmeksi ja sianheinäksi.[2] Sen ruotsinkielinen nimi trampört, tallausyrtti, kertoo kasvin tallauksen sietämisestä.

Lähteet

  1. Arne Anderberg: Den virtuella floran Naturhistoriska riksmuseet. Viitattu 24.7.2007. (ruotsiksi)
  2. Tunnistuskuvat: Pihatatar Farmit Website Oy. Viitattu 24.7.2007.

Aiheesta muualla

Tämä kasveihin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedian tekijät ja toimittajat
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FI

Pihatatar: Brief Summary ( 芬蘭語 )

由wikipedia FI提供

Pihatatar (Polygonum aviculare) on nurmikoilla kasvava vaatimaton ruohovartinen tatarkasvi. Pihatattarella on lukuisia alalajeja, joista viittä tavataan Suomessa: isopihatatar (Polygonum aviculare ssp. aviculare), pohjanpihatatar (Polygonum aviculare ssp. boreale), suippupihatatar (Polygonum aviculare ssp. rurivagum), kaitapihatatar (Polygonum aviculare ssp. neglectum) ja tannerpihatatar (Polygonum aviculare ssp. microspermum).

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedian tekijät ja toimittajat
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FI

Renouée des oiseaux ( 法語 )

由wikipedia FR提供

Polygonum aviculare

La Renouée des oiseaux (Polygonum aviculare), est une plante herbacée annuelle de la famille des Polygonacées.

Adventice souvent envahissante, elle doit son nom à ses graines particulièrement appréciées par les oiseaux.

Dénomination

La plante est également appelée centinode, trainasse, herbe aux cent nœuds.

Sous-espèces

  • Polygonum aviculare subsp. aviculare : Renouée des oiseaux
  • Polygonum aviculare subsp. depressum (Meisn.) Arcang. : Renouée des graviers
  • Polygonum aviculare subsp. rurivagum (Jord. ex Boreau) Berher in Louis : Renouée des champs.

Description

Plante herbacée annuelle glabre, très polymorphe, à nombreuses tiges grêles, très souvent étalées au sol. Ces tiges couchées noueuses qui forme un tapis (tiges traçantes) valent à la plante d'être appelée trainasse ou herbe aux cents nœuds[1].

Les feuilles sont ovales allongées, plus ou moins larges, à pétioles courts.

La floraison s'étale de mai à novembre.

Les fleurs, blanchâtres ou rosées, solitaires ou groupées par deux à quatre à l'aisselle des feuilles. Elles sont hermaphrodites.

Habitats

Elles sont très fréquentes dans les jachères, les bords des chemins, les interstices de toutes sortes.

Utilisations

C'est une plante mellifère et médicinale : utilisée contre diarrhée, goutte, hémorroïdes et rhumatismes, elle est astringente, apaisant cutané, vermifuge et diurétique. Elle est appétente pour les bovins.

Symbolique

Calendrier républicain

Dans le calendrier républicain, la Traînasse (un des noms de la renouée des oiseaux) était le nom attribué au 24e jour du mois de pluviôse[2].

Notes et références

  1. Jean Mamarot, Mauvaises herbes des cultures, Association de Coordination Technique Agricole, 2002, p. 121.
  2. Ph. Fr. Na. Fabre d'Églantine, Rapport fait à la Convention nationale dans la séance du 3 du second mois de la seconde année de la République Française, p. 23.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FR

Renouée des oiseaux: Brief Summary ( 法語 )

由wikipedia FR提供

Polygonum aviculare

La Renouée des oiseaux (Polygonum aviculare), est une plante herbacée annuelle de la famille des Polygonacées.

Adventice souvent envahissante, elle doit son nom à ses graines particulièrement appréciées par les oiseaux.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FR

Glúineach bheag ( 愛爾蘭語 )

由wikipedia GA提供

Fiaile leathach bhliantúil atá an-fhairsing is ea an ghlúineach bheag (Polygonum aviculare). Gach glúin ar an ngas clúdaithe le truaill airgeadach. Na duilleoga beag éilipseach, le bláthanna beaga bándearga nó bána sna hascaillí.

 src=
Tá an t-alt seo bunaithe ar ábhar as Fréamh an Eolais, ciclipéid eolaíochta agus teicneolaíochta leis an Ollamh Matthew Hussey, foilsithe ag Coiscéim sa bhliain 2011. Tá comhluadar na Vicipéide go mór faoi chomaoin acu beirt as ucht cead a thabhairt an t-ábhar ón leabhar a roinnt linn go léir.
 src=
Is síol é an t-alt seo. Cuir leis, chun cuidiú leis an Vicipéid.
Má tá alt níos forbartha le fáil i dteanga eile, is féidir leat aistriúchán Gaeilge a dhéanamh.


許可
cc-by-sa-3.0
版權
Údair agus eagarthóirí Vicipéid
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia GA

Oputina ( 克羅埃西亞語 )

由wikipedia hr Croatian提供

Oputina (ptičja trava, ptičji dvornik, pasja trava, troskot; lat. Polygonum aviculare) biljka je iz roda Polygonum srodna štavelju i heljdi, porodica dvornikovke. Biljka puže po tlu, a pojedine stabljike narastu do 60 cm dužine. Listovi su ovalno kopljasti, travnate ili plavozelene boje. Cvate sitnim bijelim cvjetovima od lipnja do listopada. Biljka je ljekovita, sasvim mladi listovi i vrhovi su jestivi.

Pučki ljekari koriste je u liječenju pluća i dišnih puteva, jačanje krvi, regulacija, bubrega i mjehura, za izbacivanje kamenaca, izbacivanje pijeska iz bubrega i mjehura, bolesti želuca i crijeva, ženskih bolesti (bijelog pranja, infekcija, jakih mjesečnica itd), bolesti jetre i žuči, upale očiju i upale uha, dijabetesa, celulita i drugog.[1]

Sastav

Listovi sadrže do 450 mg% askorbinske kiseline te flavonski glikozid avikularin.[2]

Primjena u medicini

Potiče zgrušavanje krvi,potiče mokrenje,snižava tlak,usporava disanje,te povećava zapreminu pluća,djeluje na muskulaturu maternice.U Rusiji se od biljke nekada proizvodio preparat Avikularen(prašak i tablete).[3]

Podvrste

Sinonimi

  • Avicularia vulgaris Didr.
  • Centinodium axillare Montandon
  • Polygonum aequale subsp. oedocarpum Lindm.
  • Polygonum agreste Sumner
  • Polygonum aphyllum Krock.
  • Polygonum araraticum Kom.
  • Polygonum aviculare var. angustissimum Meisn.
  • Polygonum aviculare var. aviculare
  • Polygonum aviculare subsp. aviculare
  • Polygonum aviculare var. eximium Asch. & Graebn.
  • Polygonum aviculare var. heterophyllum (Lindm.) Munshi & Javeid
  • Polygonum aviculare subsp. heterophyllum Asch. & Graebn.
  • Polygonum aviculare subsp. monspeliense (Thiéb.-Bern. ex Pers.) Arcang.
  • Polygonum aviculare var. neglectum (Besser) Rchb.
  • Polygonum aviculare subsp. neglectum (Besser) Arcang.
  • Polygonum aviculare subsp. rectum Chrtek
  • Polygonum aviculare var. vegetum Ledeb.
  • Polygonum berteroi Phil.
  • Polygonum ganderbalense Munshi & Javeid
  • Polygonum heterophyllum Lindm.
  • Polygonum heterophyllum var. angustissimum (Meisn.) Lindm.
  • Polygonum heterophyllum var. caespitosum Lindm.
  • Polygonum heterophyllum var. eximium Lindm.
  • Polygonum heterophyllum var. rubescens (Small) R.J.Davis
  • Polygonum heterophyllum f. rubescens (Small) Brenckle
  • Polygonum monspeliense Thiéb.-Bern. ex Pers.
  • Polygonum neglectum Besser
  • Polygonum procumbens Gilib.
  • Polygonum retinerve Vorosch.
  • Polygonum rubescens Small
  • Polygonum scythicum Klokov
  • Polygonum striatum K. Koch
  • Polygonum uruguense H. Gross

Dodatna literatura

Grlić, Lj., Samoniklo jestivo bilje, Zagreb 1980.

Izvori

  1. Svijet oko nas
  2. Cicin,N.N. Atlas lekarstvenih rastenij SSSR,Moskva 1962.,str.138
  3. Cicin,N.N. Atlas lekarstvenih rastenij SSSR,Moskva 1962.,str.138
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autori i urednici Wikipedije
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia hr Croatian

Oputina: Brief Summary ( 克羅埃西亞語 )

由wikipedia hr Croatian提供

Oputina (ptičja trava, ptičji dvornik, pasja trava, troskot; lat. Polygonum aviculare) biljka je iz roda Polygonum srodna štavelju i heljdi, porodica dvornikovke. Biljka puže po tlu, a pojedine stabljike narastu do 60 cm dužine. Listovi su ovalno kopljasti, travnate ili plavozelene boje. Cvate sitnim bijelim cvjetovima od lipnja do listopada. Biljka je ljekovita, sasvim mladi listovi i vrhovi su jestivi.

Pučki ljekari koriste je u liječenju pluća i dišnih puteva, jačanje krvi, regulacija, bubrega i mjehura, za izbacivanje kamenaca, izbacivanje pijeska iz bubrega i mjehura, bolesti želuca i crijeva, ženskih bolesti (bijelog pranja, infekcija, jakih mjesečnica itd), bolesti jetre i žuči, upale očiju i upale uha, dijabetesa, celulita i drugog.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autori i urednici Wikipedije
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia hr Croatian

Blóðarfi ( 冰島語 )

由wikipedia IS提供

Blóðarfi (fræðiheiti: Polygonum aviculare) er einær jurt í súruætt (Polygonaceae). Hann finnst víða á tempruðum svæðum, en virðist vera upprunninn frá Evrasíu og Norður-Ameríku.[1][2][3][4][5][6]

Wiki letter w.svg Þessi grein er stubbur. Þú getur hjálpað til með því að bæta við greinina.


Undirtegundir

Blóðarfi er mjög útbreiddur og eru nokkrar undirtegundir viðurkenndar:[7][1][2][8]

  • Polygonum aviculare subsp. aviculare – Mjög útbreidd
  • Polygonum aviculare subsp. boreale (Lange) Karlsson – Grænland, Labrador, Nýfundnaland, Skandinavía
  • Polygonum aviculare subsp. buxiforme (Small) Costea & Tardif – Norður Ameríka
  • Polygonum aviculare subsp. depressum (Meisn.) Arcang. – Evrópa, Norður Ameríka
  • Polygonum aviculare var. fusco-ochreatum (Kom.) A.J.Li – norðaustur Kína, austast í Rússlnadi
  • Polygonum aviculare subsp. neglectum (Besser) Arcangeli – Evrópa, Norður Ameríka
  • Polygonum aviculare subsp. rurivagum (Jord. ex Boreau) Berher – Evrópa, Norður Ameríka

Tilvísanir

  1. 1,0 1,1 Flora of China, Polygonum aviculare Linnaeus, 1753. 萹蓄 bian xu
  2. 2,0 2,1 Flora of North America, Polygonum aviculare Linnaeus, 1753. Doorweed, knotgrass, renouée des oiseaux
  3. Atlas of Living Australia, Polygonum aviculare L., Wireweed
  4. Altervista Flora Italiana, Polygonum aviculare L. includes photos and European distribution map
  5. Lindau, G. 1894. Beiträge zur argentinischen Flora. Botanische Jahrbücher für Systematik, Pflanzengeschichte und Pflanzengeographie 19(4, Beibl. 48): 8–23 descriptions and geographic information in Latin, commentary in German
  6. Gibbs Russell, G. E., W. G. M. Welman, E. Retief, K. L. Immelman, G. Germishuizen, B. J. Pienaar, M. Van Wyk & A. Nicholas. 1987. List of species of southern African plants. Memoirs of the Botanical Survey of South Africa 2(1–2): 1–152(pt. 1), 1–270(pt. 2).
  7. The Plant List, Polygonum aviculare L.
  8. „Knotgrass: Polygonum aviculare. NatureGate. Sótt 30. desember 2013.

Ytri tenglar

Wikimedia Commons er með margmiðlunarefni sem tengist
Wikilífverur eru með efni sem tengist
 src= Þessi líffræðigrein er stubbur. Þú getur hjálpað til með því að bæta við greinina.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Höfundar og ritstjórar Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia IS

Blóðarfi: Brief Summary ( 冰島語 )

由wikipedia IS提供

Blóðarfi (fræðiheiti: Polygonum aviculare) er einær jurt í súruætt (Polygonaceae). Hann finnst víða á tempruðum svæðum, en virðist vera upprunninn frá Evrasíu og Norður-Ameríku.

Wiki letter w.svg Þessi grein er stubbur. Þú getur hjálpað til með því að bæta við greinina.


許可
cc-by-sa-3.0
版權
Höfundar og ritstjórar Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia IS

Polygonum aviculare ( 義大利語 )

由wikipedia IT提供

La correggiola (Polygonum aviculare L., 1753) è una pianta di tipo erbaceo e strisciante della famiglia delle Polygonaceae.

Sistematica

La famiglia di questo genere è mediamente numerosa (una cinquantina di generi per circa un migliaio di specie), mentre il genere Polygonum comprende diverse centinaia di specie, di cui almeno 25 circa sono spontanee della nostra flora.
Il Sistema Cronquist assegna la famiglia delle Polygonaceae all'ordine delle Polygonales mentre la moderna classificazione APG la colloca nell'ordine delle Caryophyllales. Sempre in base alla classificazione APG sono cambiati anche i livelli superiori (vedi tabella a destra).
Il genere di questa pianta appartiene alla sottofamiglia delle Polygoneae Rchb (1832) o Polygonoideae Eaton (1836) secondo altri autori, mentre all'interno del genere questa specie è inserita nella sezione denominata dal Fiori (Adriano Fiori, botanico italiano 1865 – 1950) Avicularia (caratterizzata dall'avere fiori in fascetti ascellari; foglie non più lunghe di 4 cm; con stipole guainanti a margine fimbriato ma non cigliato; i cotiledoni sono inoltre incombenti, ossia nel seme la “radicicola” poggia nel verso del cotiledone[1]).

Variabilità

La specie di questa scheda viene considerata complessa per i suoi caratteri morfologici variabili ed è anche controversa tra i vari botanici; infatti è polimorfica sia nel portamento che nella forma delle foglie, che nella lunghezza degli internodi (le piante gracili hanno internodi più lunghi e si presentano quindi più slanciate; quelle più densamente cespugliose hanno gli internodi più ravvicinati). In altre parole questa pianta è capace di adattarsi spontaneamente, ma in modo temporaneo, alle condizioni ambientali più disparate, per poi riprendere le usuali forme vegetative al ritorno delle normali condizioni. Ad esempio negli ambienti a carattere litorale le foglie sono più grassette (subsp. littorale). Sono presenti inoltre alcune strutture che rendono più facile l'impollinazione incrociata aumentando così la diversità della specie.
Studi recenti hanno dimostrato che il complesso delle sottospecie di questa pianta ha una comune origine allopoliploide[2]. Pignatti negli (anni ottanta) si lamentava che questo gruppo non avesse ricevuto ancora una soddisfacente trattazione sistematica e sospettava che più di qualche segnalazione di questa pianta poteva essere riferibile ad altre specie simili (vedi il paragrafo “Specie simili”). Probabilmente a tutt'oggi la situazione non è ancora cambiata; molti autori suddividono diversamente la specie base in diverse sottospecie, mentre altri considerano alcune sottospecie autonome e le portano a rango di specie.
Nell'elenco che segue sono indicate alcune varietà e sottospecie (l'elenco può non essere completo e alcuni nominativi sono considerati da altri autori dei sinonimi della specie principale o anche di altre specie):

  • Polygonum aviculare L. subsp. aequale Ascherson & Graebner (1913) (sinonimo = P. avivulare subsp. depressum)
  • Polygonum aviculare L. subsp. agrestinum (Jordan ex Boreau) Berher in L. Louis (1887)
  • Polygonum aviculare L. subsp. aviculare : è la specie più comune.
  • Polygonum aviculare L. subsp. bellardii (All.) Bonnier & Layens (1894) (sinonimo = Polygonum bellardii)
  • Polygonum aviculare L. subsp. boreale Lange (sinonimo = Polygonum boreale) : si trova solamente nel Nord America.
  • Polygonum aviculare L. subsp. buxiforme : sottospecie tipica della Groenlandia, Terranova e Labrador.
  • Polygonum aviculare L. subsp. calcatum (Lindman) Thell. (1913) (sinonimo = P. aviculare subsp. depressum)
  • Polygonum aviculare L. subsp. depressum (Meisn.) Arcang
  • Polygonum aviculare L. subsp. erectum Schübler & Martens (1834)
  • Polygonum aviculare L. subsp. heterophyllum (Lindman) Ascherson & Graebner (1913)
  • Polygonum aviculare L. subsp. humifusum (Jordan ex Boreau) Berher in L. Louis (1887)
  • Polygonum aviculare L. subsp. littorale (Link) Ball (1878)
  • Polygonum aviculare L. subsp. littorale H. Gross (1913)
  • Polygonum aviculare L. subsp. microspermum (Jordan ex Boreau) Berher in L. Louis (1887) (sinonimo = P. aviculare subsp. depressum)
  • Polygonum aviculare L. subsp. monspeliense (Pers.) Arcangeli (1882)
  • Polygonum aviculare L. subsp. nanum (Bory) Arcangeli (1882)
  • Polygonum aviculare L. subsp. neglectum (Besser) Arcangeli (1882)
  • Polygonum aviculare L. subsp. pulchellum (Loisel.) O. Bolòs & Vigo (sinonimo = Polygonum arenarium subsp. pulchellum)
  • Polygonum aviculare L. subsp. rectum Chrtek (1956)
  • Polygonum aviculare L. subsp. robertii (Loisel.) O. Bolòs & Vigo (1974) (sinonimo = Polygonum robertii)
  • Polygonum aviculare L. subsp. rurivagum (Jord ex Boreau) Berher – Poligono gracile: questa sottospecie in realtà nella maggioranza delle classificazioni viene considerata specie autonoma (vedi paragrafo “Specie simili”).
  • Polygonum aviculare L. var. angustissimum Meisn. (sinonimo = Polygonum bellardii)
  • Polygonum aviculare L. var. arenastrum (Jord. Es Boreau) Rouy (sinonimo = Polygonum arenastrum)
  • Polygonum aviculare L. var. bellardii (All.) Duby (1828) (sinonimo = Polygonum bellardii)
  • Polygonum aviculare L. var. calcatum (Lindman) Hylander (1945) (sinonimo = P. aviculare subsp. depressum)
  • Polygonum aviculare L. var. depressum Meisner in DC. (1856) (sinonimo = P. aviculare subsp. depressum)
  • Polygonum aviculare L. var. erectum (L.) Roth. Ex Meisn. (sinonimo = Polygonum erectum)
  • Polygonum aviculare L. var. heterophylum Muschei & Javeid (1986)
  • Polygonum aviculare L. var. humifusum (Jordan ex Boreau) Cariot & St-Lager (1889)
  • Polygonum aviculare L. var. littorale (Link) Mertens & Koch [(831) (sinonimo = Polygonum buxiforme)
  • Polygonum aviculare L. var. microspermum (Jordan ex Boreau) Cariot & St-Lager (1889) (sinonimo = P. aviculare subsp. depressum)
  • Polygonum aviculare L. var. minimum Murith (1810)
  • Polygonum aviculare L. var. monspeliense (Pers.) Ascherson (1866)
  • Polygonum aviculare L. var. neglectum (Besser) Nyman (1881)
  • Polygonum aviculare L. var. vegetum Ledeb.

Nomi comuni

Elenco dei nomi più comuni italiani per la specie Polygonum aviculare :

  • Aviculare
  • Centimorbia
  • Erba correggiola
  • Erba dei cento nodi
  • Erba spaghetta
  • Poligono centinodia
  • Poligono degli uccelli
  • Porcellana selvatica

Sinonimi

La specie di questa scheda, in altri testi, può essere chiamata con nomi diversi. L'elenco che segue indica alcuni tra i sinonimi più frequenti (se il sinonimo non è specificato, allora è da intendere come sinonimo la P. aviculare subsp. aviculare) :

  • Polygonum acetosellum Klokov (1927) (sinonimo = P. aviculare subsp. depressum)
  • Polygonum acmophyllum Gandoger (1882)
  • Polygonum aequale Lindman (1912) (sinonimo = P. aviculare subsp. depressum)
  • Polygonum agrestinum Jordan ex Boreau (1857)
  • Polygonum angustum Bellynck (1855)
  • Polygonum aphyllum Sennen & Elías in Sennen (1925), non Krocker (sinonimo = P. aviculare subsp. rurivagum)
  • Polygonum araricum Gandoger (1882)
  • Polygonum arenastrum Boreau (1857) (sinonimo = P. aviculare subsp. depressum)
  • Polygonum calcatum Lindman (1904) (sinonimo = P. aviculare subsp. depressum)
  • Polygonum centinodium Lam. (1779)
  • Polygonum chymophyllum Gandoger (1882)
  • Polygonum crispatum Gandoger (1876)
  • Polygonum deloynei Gandoger (1882)
  • Polygonum dissitiflorum Bianca (1858)
  • Polygonum elongatum Sennen & Elías in Sennen (1925), non Bluff & Fingerh. (sinonimo = P. aviculare subsp. rurivagum)
  • Polygonum erectum Roth (1783), non L.
  • Polygonum erythranthum Gandoger (1882)
  • Polygonum erythrellum Gandoger (1882)
  • Polygonum eterophyllum Lindman.
  • Polygonum flagellare Sprengel (1825)
  • Polygonum glaucochloros Gandoger (1882)
  • Polygonum gnidiifolium Gandoger (1882)
  • Polygonum gracile Guss. (1855), non Salisb.
  • Polygonum gussonei Todaro (1864) (sinonimo = P. aviculare subsp. depressum)
  • Polygonum heterophyllum Lindman (1912)
  • Polygonum humifusum Jordan ex Boreau (1857)
  • Polygonum hygrogenes Gandoger (1876)
  • Polygonum laënnecii Sennen (1925) (sinonimo = P. aviculare subsp. rurivagum)
  • Polygonum lapidicola Gandoger (1882)
  • Polygonum leptocladum Gandoger (1882)
  • Polygonum ligerinum Gandoger (1876)
  • Polygonum littorale Link (1821)
  • Polygonum martinii Gandoger (1882)
  • Polygonum martinii Gandoger (1882)
  • Polygonum monspeliense Pers. (1805)
  • Polygonum montivagum Gandoger (1882)
  • Polygonum myriocladum Gandoger (1882)
  • Polygonum nanetanum Gandoger (1876)
  • Polygonum nanum Bory (1820)
  • Polygonum neglectum Besser (1821)
  • Polygonum orogenes Gandoger (1882)
  • Polygonum pallens Gandoger (1876)
  • Polygonum phyllophorum Gandoger (1882)
  • Polygonum pictaviense Gandoger (1882)
  • Polygonum pleianthum Gandoger (1882)
  • Polygonum procumbens Gilib. (1792) (sinonimo = P. aviculare subsp. depressum)
  • Polygonum propinquum Ledeb. (1850) (sinonimo = P. aviculare subsp. depressum)
  • Polygonum provinciale C. Koch (1849)
  • Polygonum pycnophyllum Gandoger (1882) (sinonimo = P. aviculare subsp. depressum)
  • Polygonum rhodanense Gandoger (1882)
  • Polygonum rurivagum Jordan ex Boreau (1857) (sinonimo = P. aviculare subsp. rurivagum)
  • Polygonum sclerophaeum Gandoger (1882)
  • Polygonum stricticaule Gandoger (1876)
  • Polygonum telonense Gandoger (1882)

Specie simili

Per meglio comprendere la sezione Avicularia (vedi paragrafo “Sistematica”) ed individuare le varie specie simili alla specie aviculare, l'elenco che segue utilizza in parte il sistema delle chiavi analitiche. In particolare le piante qui sotto elencate appartengono al “Gruppo di P. aviculare[3]:

  • Gruppo 1A : i semi sono rugosi, opachi e non superano il perianzio (su questo termine vedere le note relative al paragrafo “Fiori”);
  • Gruppo 2A : il tubo del perianzio è lungo; le foglie sia inferiori che superiori sono indistinguibili come dimensioni;
  • Polygonum arenastrum Boreau – Poligono dei sabbioni: differisce soprattutto per le foglie che sono tutte uguali come dimensioni; mentre il tubo del perianzio è lungo la metà dei suoi segmenti.
  • Gruppo 2B : il tubo del perianzio è brevissimo; le foglie lungo il fusto sono progressivamente più piccole verso l'alto;
  • Polygonum rurivagum Boreau (1857) (sinonimo = Polygonum aviculare L. subsp. rurivagum (Jord ex Boreau) Berher) – Poligono campagnolo: le foglie maggiori sono larghe fino a 4 mm; il portamento di questa specie è (come dice il nome) più gracile della specie aviculare; gli internodi (distanza tra foglie e foglie) sono più lunghi; mentre le foglie sono lanceolate – lineari con evidenti nervature longitudinali; il perianzio è più breve e i vari segmenti sono ben separati (non sovrapposti).
  • Polygonum aviculare : le foglie maggiori sono più larghe di 4 mm (da 5 a 18 mm); i segmenti del perianzio si sovrappongono (almeno in parte);
  • Gruppo 1B : i semi sono lisci e lucidi e in lunghezza superano il perianzio;

A volte la specie Polygonum aviculare può essere confusa anche con le specie come Polygonum minus, Polygonum mite e Poligonum persicaria; in realtà le tre specie citate hanno un portamento più eretto (meno strisciante) e l'infiorescenza è più simile ad una spiga con fiori molto più minuti.

Etimologia

Il nome del genere è stato formato da Linneo nell'anno 1737 coniugando le parole di due radici greche: polys (= molto) e gonu (= nodo o ginocchio), alludendo all'aspetto dei numerosi nodi (internodi) che si formano lungo il fusto delle sue specie.
Ma secondo altre ricerche etimologiche sembra che il nome del genere, nella seconda parte, derivi dalla parola greca gònos (= discendenza); e quindi formando, insieme alla prima parte, la frase “tanta discendenza”, si allude alla facilità di propagazione delle piante di questa specie.
L'epiteto specifico (aviculare) indica che gli uccelli si nutrono dei frutti e dei semi di queste piante.
Gli inglesi chiamano questa pianta Knotweed ma anche Knotgrass; i francesi la chiamano Renouée des oiseaux; i tedeschi la chiamano Vogel-Knöterich.

Morfologia

 src=
Descrizione delle parti della pianta

Il primo carattere che si osserva in questa pianta è la sua disposizione, piatta e omogenea, sul terreno. La forma biologica infatti è terofita reptante (T rept), ossia si tratta di una pianta a ciclo biologico annuo (raramente biennale) con fusti striscianti al livello del terreno.

Radici

Questa pianta possiede una radice robusta tipo fittone a volte lignificata.

Fusto

 src=
Portamento strisciante a raggiera

Il fusto può assumere diversi portamenti: da quello strisciante (con apertura a raggiera) a quello prostrato-ascendente fino a quello eretto (in terreni favorevoli possono elevarsi fino a 20 cm). In genere è molto ramificato con accentuazione della fogliosità verso l'alto. La sua superficie è glabra e striata, mentre la sezione è cilindrica. Alla base del fusto sono presenti delle stipole fuse insieme, inguainanti e tubolari (chiamate più propriamente “stipole ocreate”) di consistenza membranosa e colore rossastro e con 4 - 6 nervature (lunghezza 4 mm); queste ocree sono presenti anche alla base degli internodi ma hanno un colore più argentino e sono più lunghe (10 mm). La lunghezza del fusto può variare da 10 a 60 cm, ma in condizioni favorevoli si può formare un tappeto fino a 1,5 metri di diametro.

Foglie

Questa è una specie polimorfica nella forma delle foglie (vedere il paragrafo “Variabilità”); in effetti in uno dei suoi sinonimi il termine specifico è eterophyllum che significa letteralmente “a foglie diverse”.
Le foglie del fusto principale sono disposte in modo alterno, sono sub-sessili (o con un piccolo picciolo); la forma è oblanceolato - spatolata o anche lanceolato – ovata; il margine è intero con superficie glabra (al massimo è presente una sottile peluria). Le foglie dei rami laterali sono di dimensioni progressivamente minori ed hanno una forma più decisamente lineare - ellittica; l'apice è acuto. Questa “diversità fogliare” è soprattutto evidente in giovane età della pianta. Il colore delle foglie è verde ma anche verde – bluastro e sono persistenti fino all'autunno ma scoloriscono e si rischiarano. Dimensione massima delle foglie maggiori: larghezza quasi 2 cm; lunghezza 4 cm.

Infiorescenza

 src=
Infiorescenza all'ascella delle foglie

L'infiorescenza è composta da fiori raggruppati all'ascella delle foglie; generalmente questi gruppi vanno da 2 a 5 fiori e si trovano da metà fusto fino al termine di rami.

Fiori

 src=
Il fiore

La struttura dei fiori di questa specie è diversa dal “classico” fiore delle Angiorsperme in quanto il calice e la corolla non sono ben differenziati; abbiamo quindi un perigonio con diversi tepali (e non un perianzio con un calice e i suoi sepali e una corolla con i suoi petali). Questa “diversità” non sempre è chiara e ben definita, o accettata dai vari botanici, per cui in alcuni casi strutture di questo tipo si definiscono come “perianzio corollino con tepali”[3] oppure “perianzio aciclico”[4]
I fiori sono ermafroditi, attinomorfi, pentameri e persistenti. Dimensione dei fiori: 1,8 – 5,5 mm; dimensione del perigonio : 3 – 4 mm.

* P 5, A 8, G 3[5]
  • Perigonio: i tepali sono 5 e di sopra sono rosati, verdastri e bianchi (mentre la parte inferiore è completamente verde); la forma è triangolare quasi ellittica; i segmenti sono lunghi da 3 a 4 volte il tubo “corollino” (parte inferiore del perigonio a tepali riuniti).
  • Androceo: gli stami sono 5 – 8 disposti a spirale; non sporgono dal fiore in quanto i filamenti sono più corti dei tepali; le antere sono rotondeggianti.
  • Gineceo: gli stili (brevi) sono 3 su un ovario supero sincarpico formato da tre carpelli.
  • Fioritura: la fioritura avviene fra maggio e novembre; mentre i semi maturano da settembre a novembre.
  • Impollinazione: l'impollinazione avviene tramite insetti.

Frutti

I frutti sono degli acheni piriforme (a forma di fiamma) ad un solo loculo e quindi un solo seme; la sezione dei frutti è triangolare (sono trigoni) e sono appuntiti all'apice, mentre alla base sono arrotondati; le tre facce sono lievemente concave. Il frutto rimane racchiuso nei tepali che sono persistenti. Questa pianta si riproduce solamente attraverso i semi. Dimensione dei frutti: 2 – 3,5 mm.

Distribuzione e habitat

  • Geoelemento: l'area di origine di questa pianta è sconosciuta in quanto è diffusa in tutto il mondo, per cui il tipo corologico è indicato come Cosmop. (“Cosmopolita”). In effetti la presenza di questa pianta sul globo è antichissima: sono state trovate tracce fossili nei giacimenti del terziario in Europa (un arco di tempo che va da 65 milioni di anni fa ad oggi). Altre classificazioni[6] cercano di definire in modo più specifico il tipo corologico definendolo: Eurasiat. | Nord-Am. (-Subcosmop.).
  • Diffusione: in Italia è presente su tutto il territorio (manca nelle pianure alluvionali come la Pianura Padana), come anche è comune in tutta l'Europa e nel resto del mondo.
  • Habitat: l'habitat tipico per questa pianta sono i bordi dei sentieri o strade, zone di calpestio e antropizzate, ma anche fossi e zone a macerie oppure campi, colture e incolti. Sopporta bene la siccità e cresce anche in terreni compatti e duri. Il substrato per questa pianta è sia calcareo che siliceo, con pH neutro ma bisognoso di terreni con buoni livelli nutrizionali.
  • Diffusione altitudinale: la fasce vegetazionali frequentate da questa pianta sono (oltre al piano a livello zero) la fascia collinare, quella montana e in parte quella subalpina fino a 1800 – 2000 m s.l.m..

Fitosociologia

Dal punto di vista fitosociologico la specie di questa scheda appartiene alla seguente comunità vegetale:

Formazione : comunità terofitiche pioniere nitrofile
Classe : Stellarietea mediae
Ordine : Polygono aviculari – Poetalia annuae

Usi

Farmacia

  • Sostanze presenti: tannini (tiamina), acido silicico, acido ossalico, mucillagini varie e flavonoidi (riboflavina).
  • Proprietà curative: nell'ambito della medicina popolare questa pianta viene considerata per le sue proprietà cardiotoniche (regola la frequenza cardiaca), vasocostrittrici (restringe i vasi sanguigni aumentandone la pressione), diuretiche (facilita il rilascio dell'urina), emetiche (utile in caso di avvelenamento in quanto provoca il vomito), vermifughe (elimina i vermi intestinali), antiflogistiche (guarisce dagli stati infiammatori), vulnerarie (guarisce le ferite), espettorante (favorisce l'espulsione delle secrezioni bronchiali).
  • Parti usate: foglie e semi (non le radici).

Cucina

Le parti commestibili di questa pianta sono le foglie e i semi in quanto contengono un albume farinoso. Con le foglie si possono preparare degli infusi.

Coltivazione

È considerata pianta infestante in quanto disponendosi orizzontalmente si propaga su vaste aree ostacolando le coltivazioni di alcune piante alimentari come i cereali o le bietole; crea problemi anche alle aree a pascolo anche se cavalli, porci e altri animali domestici ricercano avidamente queste piante. È comunque una pianta mellifera.

Industria

Dalle foglie si può produrre un colorante blu molto simile all'indaco. Il giallo e il verde si possono ottenere dalle parti inferiori della pianta[7].

Note

  1. ^ 1996 Alfio Musmarra, Dizionario di botanica, Bologna, Edagricole.
  2. ^ Flora of North America, su efloras.org. URL consultato il 24 novembre 2008.
  3. ^ a b Sandro Pignatti, Flora d'Italia, Bologna, Edagricole, 1982, ISBN 88-506-2449-2.
  4. ^ Giacomo Nicolini, Enciclopedia Botanica Motta, Milano, Federico Motta Editore, 1960.
  5. ^ Tavole di Botanica sistematica, su dipbot.unict.it. URL consultato il 24 novembre 2008 (archiviato dall'url originale il 16 gennaio 2009).
  6. ^ AA.VV., Flora Alpina, Bologna, Zanichelli, 2004.
  7. ^ Plants For A Future, su pfaf.org. URL consultato il 24 novembre 2008.

Bibliografia

  • Giacomo Nicolini, Enciclopedia Botanica Motta. Volume terzo, Milano, Federico Motta Editore, 1960, p. 390.
  • Sandro Pignatti, Flora d'Italia. Volume primo, Bologna, Edagricole, 1982, p. 141, ISBN 88-506-2449-2.
  • AA.VV., Flora Alpina. Volume primo, Bologna, Zanichelli, 2004, p. 366.
  • 1996 Alfio Musmarra, Dizionario di botanica, Bologna, Edagricole.

 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autori e redattori di Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia IT

Polygonum aviculare: Brief Summary ( 義大利語 )

由wikipedia IT提供

La correggiola (Polygonum aviculare L., 1753) è una pianta di tipo erbaceo e strisciante della famiglia delle Polygonaceae.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autori e redattori di Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia IT

Takažolė ( 立陶宛語 )

由wikipedia LT提供

Takažolė (lot. Polygonum aviculare) – rūgtinių (Polygonaceae) augalų šeimos rūšis. Tai vienmečiai, žoliniai augalai, užaugantys iki 40 cm aukščio. Stiebai kylantys arba gulsti. Lapai pražanginiai, smulkūs, lancetiški. Žiedai žalsvi, vaisiai – tamsūs riešutėliai. Auga pievose, prie namų, saulėtose vietose. Žydi visą vasarą.

Vaistams vartojama žydinti žolė, kuri pjaunama prie šaknies nuo vasaros pradžios iki rudens. Užpilas vartojamas šlapimo takų ligoms gydyti. Turi rauginių medžiagų, todėl vartojama esant skrandžio, žarnyno bei hemorojiniam kraujavimui, taip pat burnos gleivinės uždegimui gydyti. Didina kraujo krešėjimą, gali būti vartojama kaip kraujavimą stabdanti priemonė po gimdymo. Skatina plaukų augimą. Vartojama šunvotėms, spuogams gydyti.


Vikiteka

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia LT

Maura sūrene ( 拉脫維亞語 )

由wikipedia LV提供

Maura sūrene, cūkmauriņš (Polygonum aviculare) viengadīgs, 5 - 40 cm augsts, sūreņu dzimtas lakstaugs ar zarainu, guļošu vai pacilu stumbru. Lapas eliptiskas vai lāpstveida. Turzītes augšmala nevienāda. Ziedi sīki, pa 1 - 5 lapu žāklēs zaru augšdaļā. Apziednis zaļgans, tā apmale balta vai rožaina. Zied no jūnija līdz septembrim. Auglis trīsšķautnains, blāvs riekstiņš.

Biotopi

Aug laukos, dārzos, ganībās, gar ceļmalām.

 src=
Polygonum aviculare — Flora Batava — Volume v3

Izplatība

Maura sūrene ir Eirāzijā, Ziemeļamerikā un Ziemeļāfrikā diezgan plaši izplatīta suga.[1] Latvijā bieži sastopama suga.

Literatūra

  • Galenieks, P. u.ct. Latvijas PSR flora II. Rīga 1955.

Atsauces

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia autori un redaktori
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia LV

Maura sūrene: Brief Summary ( 拉脫維亞語 )

由wikipedia LV提供

Maura sūrene, cūkmauriņš (Polygonum aviculare) viengadīgs, 5 - 40 cm augsts, sūreņu dzimtas lakstaugs ar zarainu, guļošu vai pacilu stumbru. Lapas eliptiskas vai lāpstveida. Turzītes augšmala nevienāda. Ziedi sīki, pa 1 - 5 lapu žāklēs zaru augšdaļā. Apziednis zaļgans, tā apmale balta vai rožaina. Zied no jūnija līdz septembrim. Auglis trīsšķautnains, blāvs riekstiņš.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia autori un redaktori
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia LV

Gewoon varkensgras ( 荷蘭、佛萊明語 )

由wikipedia NL提供

Gewoon varkensgras (Polygonum aviculare) is een plant uit de duizendknoopfamilie (Polygonaceae). Het is een liggende of rechtopstijgende plant, die tot 2 m lang kan worden. De wortel is een penwortel. De soort groeit langs wegen en op bouwland en braakliggende grond. Het is een typische tredplant die nogal eens groeit op verder kale plekken van veelbespeelde voetbalvelden en landwegen. De bladscheden zijn zilverig en schijnen door.

 src=
Plant

Het blauwgroene, 5-38 mm lange en 1,5-8 mm brede blad is ellipitisch en nagenoeg ongesteeld. De bladeren aan de hoofdstengel zijn iets groter dan de bladeren die aan de zijstengels groeien.

De bloempjes zijn roze of wit en hebben een doorsnede van circa 3 mm. Eén tot zes bloemen zitten bij elkaar in de bladoksels. Deze bloeien van mei tot november.

Gewoon varkensgras heeft dofbruine, driehoekige, 3 mm lange en 1,5 mm brede dopvruchten. Deze zitten verborgen in het blijvende bloemdek.

 src=
Vruchten

Externe link

Wikimedia Commons Zie de categorie Polygonum aviculare van Wikimedia Commons voor mediabestanden over dit onderwerp.
Wikispecies Wikispecies heeft een pagina over Polygonum aviculare.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia-auteurs en -editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NL

Gewoon varkensgras: Brief Summary ( 荷蘭、佛萊明語 )

由wikipedia NL提供

Gewoon varkensgras (Polygonum aviculare) is een plant uit de duizendknoopfamilie (Polygonaceae). Het is een liggende of rechtopstijgende plant, die tot 2 m lang kan worden. De wortel is een penwortel. De soort groeit langs wegen en op bouwland en braakliggende grond. Het is een typische tredplant die nogal eens groeit op verder kale plekken van veelbespeelde voetbalvelden en landwegen. De bladscheden zijn zilverig en schijnen door.

 src= Plant

Het blauwgroene, 5-38 mm lange en 1,5-8 mm brede blad is ellipitisch en nagenoeg ongesteeld. De bladeren aan de hoofdstengel zijn iets groter dan de bladeren die aan de zijstengels groeien.

De bloempjes zijn roze of wit en hebben een doorsnede van circa 3 mm. Eén tot zes bloemen zitten bij elkaar in de bladoksels. Deze bloeien van mei tot november.

Gewoon varkensgras heeft dofbruine, driehoekige, 3 mm lange en 1,5 mm brede dopvruchten. Deze zitten verborgen in het blijvende bloemdek.

 src= Vruchten
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia-auteurs en -editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NL

Tungras (art) ( 挪威語 )

由wikipedia NO提供

Tungras (Polygonum aviculare L.) er en ettårig plante i syrefamilien. Den betraktes av mange som et ugras. Tungras kan i noen tilfeller bli over 1 meter høy.

Eksterne lenker

botanikkstubbDenne botanikkrelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den.
Det finnes mer utfyllende artikkel/artikler på .
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia forfattere og redaktører
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NO

Tungras (art): Brief Summary ( 挪威語 )

由wikipedia NO提供

Tungras (Polygonum aviculare L.) er en ettårig plante i syrefamilien. Den betraktes av mange som et ugras. Tungras kan i noen tilfeller bli over 1 meter høy.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia forfattere og redaktører
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NO

Rdest ptasi ( 波蘭語 )

由wikipedia POL提供
Wikisłownik Hasło w Wikisłowniku
 src=
Kwiaty
 src=
Pędy z kwiatami

Rdest ptasi, rdest różnolistny (Polygonum aviculare L.) – gatunek rośliny z rodziny rdestowatych. Nazwy ludowe: wróble języczki, świńska trawa, podorożnik. Jest bardzo szeroko rozprzestrzeniony na Ziemi. Początkowo występował na półkuli północnej, ale został zawleczony i zadomowiony także na półkuli południowej.

Morfologia

Łodyga
Rozgałęziona, rozścielona i pełzająca (rzadziej wznosząca się), osiąga długość 50 cm. Sinozielona.
Liście
Eliptyczne lub równowąskie, drobne, sinozielone, krótkoogonkowe, z pochwą obejmującą łodygę.
Kwiaty
Białozielone lub czerwonawozielone, niepozorne, po 1-5 w kątach liści. Okwiat 5-krotny. Działki okwiatu do połowy zrośnięte, długości 2-3 mm.
Owoce
Trójkanciaste orzeszki o długości ok. 3 mm. Rozsiewane są przez zwierzęta (zoochoria).
Korzeń
Rozgałeziony, wrzecionowaty.

Biologia i ekologia

Roślina jednoroczna lub dwuletnia. Pospolity chwast w uprawach[2][3], rośnie na podwórzach, przydrożach, nad rzekami. Liścienie ma długie (do 15 mm), wąskie, tępo zakończone. Ponieważ pierwsze liście są także wąskie, stąd zapewne występuje zwyczajowa nazwa świńska trawa[2]. W Polsce występuje na niżu i w górach po regiel dolny. W klasyfikacji zbiorowisk roślinnych gatunek charakterystyczny dla klasy (Cl.) Stellarietea mediae[4]. Roślina kwitnie od czerwca do października, jest samopylna.

Zastosowanie

  • Roślina lecznicza – o łagodnym działaniu.
    • Surowiec zielarski: ziele rdestu ptasiego (Herba Polygoni avicularis)[5]. Zawiera flawonoidy (m.in. kwercetynę i awikularynę), krzemionkę rozpuszczalną (ok. 0,2%), garbniki (ok. 1,4%), kwasy polifenolowe, cukry (20%), sole mineralne (ok. 8%).
    • Zbiór i suszenie : zbiór na początku kwitnienia (czerwiec), ścina się ulistnione i kwitnące pędy. Suszenie w temperaturze do 40 °C, w cieniu.
    • Działanie : wyciąg zwiększa wydalanie moczu, stosowany w kamicy nerkowej, jako środek moczopędny, przy schorzeniach płucnych, zewnętrznie przy krwawiących, źle gojących się ranach.
  • Jest bardzo chętnie zjadany przez domowe ptaki: kury, gęsi i kaczki i stąd pochodzi jego nazwa gatunkowa.
  • Korzenie zawierają barwnik indygotynę.

Zmienność

Gatunek jest bardzo zmienny, wyróżniono wiele form, z których część traktowana jest czasem jako odrębne gatunki[6].

Przypisy

  1. Stevens P.F.: Caryophyllales (ang.). Angiosperm Phylogeny Website, 2001–. [dostęp 2009-10-07].
  2. a b Jerzy Lisek: Sadowniczy Atlas Chwastów. Skierniewice: Instytut Sadownictwa i Kwiaciarstwa im. Szczepana Pieniążka, 1997, s. 129. ISBN 83-86772-80-8.
  3. Włodzimierz Tymrakiewicz: Atlas chwastów. Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Rolnicze i Leśne, 1976, s. 56.
  4. Władysław Matuszkiewicz: Przewodnik do oznaczania zbiorowisk roślinnych Polski. Warszawa: Wyd. Naukowe PWN, 2006. ISBN 83-01-14439-4.
  5. Farmakognozja Online – cechy ziela
  6. Germplasm Resources Information Network (GRIN). [dostęp 2010-02-05].

Bibliografia

  1. Jakub Mowszowicz: Flora jesienna. Przewodnik do oznaczania dziko rosnących jesiennych pospolitych roślin zielnych. Warszawa: WSiP, 1986. ISBN 83-02-00607-6.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia POL

Rdest ptasi: Brief Summary ( 波蘭語 )

由wikipedia POL提供
 src= Kwiaty  src= Pędy z kwiatami

Rdest ptasi, rdest różnolistny (Polygonum aviculare L.) – gatunek rośliny z rodziny rdestowatych. Nazwy ludowe: wróble języczki, świńska trawa, podorożnik. Jest bardzo szeroko rozprzestrzeniony na Ziemi. Początkowo występował na półkuli północnej, ale został zawleczony i zadomowiony także na półkuli południowej.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia POL

Polygonum aviculare ( 葡萄牙語 )

由wikipedia PT提供

Polygonum aviculare é uma espécie de planta com flor pertencente à família Polygonaceae.

OS seus nomes comuns são centonódia, erva-da-ferradeira, erva-da-muda , erva-da-saúde, erva-das-galinhas, erva-dos-passarinhos, língua-de-perdiz, persicária-sempre-noiva, sanguinária, sanguinha ou sempre-noiva-dos-modernos.[1]

Descrição

A seguir apresenta-se a descrição dada por António Xavier Pereira Coutinho na sua obra Flora de Portugal (Plantas Vasculares): Disposta em Chaves Dicotómicas (1.ª ed. Lisboa: Aillaud, 1913):[2]

Ramos floríferos folhosos até ao cimo; Aquénios não ou pouco lustrosos, pontuado-estriados; óchreas mais curtas que os entre-nós. Planta de 2-6 dm., polimorfa. Planta anual. Junho a Outubro. Campos cultivados e incultos, sebes, caminhos, areias marítimas: quase todo o país (frequente). Sempre-noiva, corriola-bastarda.

Usos medicinais

Esta planta è recomendada para curar a injecção de sangue. Hoje em dia é utilizada pelos diabéticos para tratar disenteria, fluxo menstrual excessivos, distúrbios pulmonares, bronquite e icterícia, e problemas de vesícula, ou pedras nos rins. Nem todas estas utilizações são apoiadas por provas científicas. É também um coagulante, diurético e expectorante.

Além de ser conhecida como sanguinária, denominação que tem uma variante que é sangüinária, a referida planta é também conhecida como erva-da-muda, erva-dos-passarinhos, erva-vermicular, sempre-noiva ou sempre-noiva-dos-modernos, sempre-verde, sempre-viva, sanguinha e sanguínea, esta última também com uma variante: sangüínea.

Referências

  1. Polygonum aviculare - Flora Digital de Portugal. jb.utad.pt/flora.
  2. Flora de Portugal (Plantas Vasculares): Disposta em Chaves Dicotómicas (1.ª ed. Lisboa: Aillaud, 1913)
 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autores e editores de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia PT

Polygonum aviculare: Brief Summary ( 葡萄牙語 )

由wikipedia PT提供

Polygonum aviculare é uma espécie de planta com flor pertencente à família Polygonaceae.

OS seus nomes comuns são centonódia, erva-da-ferradeira, erva-da-muda , erva-da-saúde, erva-das-galinhas, erva-dos-passarinhos, língua-de-perdiz, persicária-sempre-noiva, sanguinária, sanguinha ou sempre-noiva-dos-modernos.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autores e editores de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia PT

Troscot ( 摩爾多瓦語 )

由wikipedia RO提供
 src=
Polygonum aviculare

Troscotul (Polygonum aviculare) este o plantă erbacee anuală, din familia Polygonaceae, cunoscută sub mai multe denumiri populare: hericică, iarba găinilor, târșoacă, troscovă, troscoțel.[1]

Descriere

Plantă erbacee cu tulpina de obicei întinsă pe pământ sau ascendentă, cu frunze mici, eliptice și flori hermafrodite de culoare alb-roz sau verzui. Rădăcina este pivotantă iar fructul o achenea. Este răspândită în toate zonele țării, în locuri cultivate sau necultivate, la marginea drumurilor, a șanțurilor și în locuri virane. Înflorește din mai și până în septembrie.[2]

În scopuri medicinale se recoltează părțile aeriene, prin smulgerea plantei și îndepărtarea rădăcinilor și a părților inferioare, lemnificate.[3]

Componenți principali

Flavonoide (aviculoarozida), rezine, ceruri, vitamina C, grăsimi, zaharuri, mucilagii, ulei volatil, tanin și substanțe minerale bogate în acid salicilic liber și combinat.[1]

Proprietăți

- astringent
- antidiareic
- diuretic
- hipotensiv și mineralizant

Indicații

Intern tonifiant și astringent în combaterea diareei; remineralizant la anemici și convalescenți; în reumatism, gută, boli de plămâni, ca adjuvant.

Extern ajută la cicatrizarea rănilor, în boli contra reumatismului și în vindecarea hemoroizilor.[1]

Note

  1. ^ a b c Terapie naturistă pag. 242-243, Ecaterina D.Răducanu D, Ed. Științifică, București 1992
  2. ^ terapii naturiste - troscot
  3. ^ selene.ro - troscotul


v d m
Plante medicinale (Listă) Specii
AbiuAbrus precatoriusAglicăAcacia catechuAcacia senegalAcokanthera abyssinicaAconitum feroxAconitum napellusAfinAgrișAlbăstreaAloe veraAmăralaAnasonAnemone ranunculoidesAngelicăAnghinareArborele de cacaoArmurariuArnicaArnicăBambusBrad argintiuBrustureBrândușă de toamnăBusuiocCapereCartofCătină albăCerențelChimenChimionCicoareCimbrișor de câmpCiuboțica cuculuiCiulinCiumăfaieCoacăz roșuCoada-caluluiCoada șoriceluluiCoada raculuiCoriandruCrețișoarăCrețușcăCrușinCurcumaCânepă indianăCălinCătină de garduriDafinDracilăDumbravnicEfedraFecioricăFeniculFloarea patimilorGălbeneleGențianăGhimbirGhimpeGhințură (galbenă) • HameiHasmațuchiIarbă mareIederăIenupărInIpcărigeaIsopIzmă bunăJneapănLavandulaLemn dulceLiliacLimba cerbuluiLimba mieluluiLumânăricăMandragorăMăceșMaghiranMăselarițăMătrăgunăMerișorMurMușchi de piatrăMușețelMuștar albMuștar negruNalbă mareObligeanăOsul iepureluiPanseluțăPapayaPăpădiePătlaginăPătlăgeaua roșiePătrunjelPiper de baltăPirPlămânăricăPăducelPelinPodbalPopilnicPorumbarRăchitanRăcovinăRoibaRoinițăRostopascăRozmarinRoșcovRușcuță de primăvarăSalvieSăpunărițăScai vânătSchindufSchinelSoc (negru)SpilcuțăSunătoareSulfinăȘovârfTagetesTalpa gâștiiTătăneasăTeiTraista-ciobanuluiȚintaurăTrei-frați-pătațiTroscotTurița mareUngurașUrzicăUrzică moartă albăValerianăVentrilicăViolaViță de vieVolburăVâsc europeanZămoșiță
Floare de gălbenele

Wikipedia book Carte · Categorie Categorie · Portal Portal · WikiProject WikiProiect
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia autori și editori
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia RO

Troscot: Brief Summary ( 摩爾多瓦語 )

由wikipedia RO提供
 src= Polygonum aviculare

Troscotul (Polygonum aviculare) este o plantă erbacee anuală, din familia Polygonaceae, cunoscută sub mai multe denumiri populare: hericică, iarba găinilor, târșoacă, troscovă, troscoțel.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia autori și editori
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia RO

Stavikrv vtáčí ( 斯洛伐克語 )

由wikipedia SK提供

Stavikrv vtáčí (Polygonum aviculare) ľudovo nazývaný aj truskavec je jednoročná bylina z čeľade stavikrvovité (Polygonaceae).

Opis

Tvorí koberce porastu. Je rozšírený na celom svete, hlavne v miernom pásme.

Vňať obsahuje triesloviny a flavonoidy, používa sa pri zápale priedušiek alebo pľúc, proti kašľu a tiež ako močopudný prostriedok.

Iné projekty

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autori a editori Wikipédie
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia SK

Stavikrv vtáčí: Brief Summary ( 斯洛伐克語 )

由wikipedia SK提供

Stavikrv vtáčí (Polygonum aviculare) ľudovo nazývaný aj truskavec je jednoročná bylina z čeľade stavikrvovité (Polygonaceae).

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autori a editori Wikipédie
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia SK

Trampört ( 瑞典語 )

由wikipedia SV提供

Trampört (Polygonum aviculare) är en ört tillhörande familjen slideväxter. Den är en av Sveriges absolut vanligaste örter.

Trampörtens utseende kan generellt variera väldigt mycket ifrån exemplar till exemplar och det är även stor skillnad mellan trampört i olika regioner. Sex tydliga underarter kan urskiljas bara i Norden. Samtliga underarter av trampört blommar under hela säsongen, mellan juni och september. De har även slät stjälk och små rosavita blommor i knippen fästade vid bladvecken.

Utbredning och biotop

Den växer ofta i kanten av gångstigar och gräsmattor, även inne i städer, och den har då i regel liggande stjälk och är något mindre. Arten är dock vanligt förekommande även på annan form av kulturmark samt på havsstränder.

Trampört förekommer rikligt i hela Norden, även i fjälltrakterna. Underarternas utbredning begränsas dock till specifika delområden. Översiktigt gäller att underarten Nordtrampört finnes i Nordens fjälltrakter, i Norrland samt längs finska kusten. Stor trampört förekommer i Danmark, södra Norge, i hela Sverige förutom i fjälltrakterna samt södra Finland. Stolt trampört är mycket ovanlig och har egentligen bara hittats vid den norska sydkusten samt på något enstaka ställe i Danmark. Spetstrampört förekommer på enstaka ställen i södra delarna av Norge, Sverige och Finland. Spetstrampörten är vanligare i Danmark och ganska vanlig även i Skåne. Slutligen förekommer smal trampört och bägartrampört båda två i hela Norden med undantag för fjälltrakterna.

Artens namn

Trampört kallas ibland även för trampgräs, vanlig trampört, bägartrampört eller fogelknäa. Namnet bägartrampört syftar på blommornas och hyllebladens utseende. Arten har tidigare även klassificerats vetenskapligt som Polygonum erectum, Polygonum boreale, Polygonum microspermum och Polygonum neglectum, och diverse underarten för dessa har även definierats. Artepitetet aviculare kommer ifrån det latinska ordet avicula som betyder "småfågel", arten har givits detta namn på grund av att ett flertal småfåglar, bland annat gråsparven, äter plantans frö.

Underarter och varieteter

  • Stor trampört (Polygonum aviculare ssp. aviculare)
  • Nordtrampört (Polygonum aviculare ssp. boreale)
  • Stolt trampört (Polygonum aviculare ssp. excelsius)
  • Spetstrampört (Polygonum aviculare ssp. rurivagum)
  • Småbladig trampört (Polygonum aviculare ssp. microspermum)
  • Smal trampört (Polygonum aviculare ssp. neglectum)

Trampörten liknar till viss del även den mycket sällsynta arten näbbtrampört (Polygonum oxyspermum), men denna har inte slät stjälk vilket annars är gemensamt för alla underarter av trampört.

Polygonum aviculare 2.JPG

Referenser

Källor

  1. ^ International Plant Names Index - IPNI

Se även

Externa länkar

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia författare och redaktörer
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia SV

Trampört: Brief Summary ( 瑞典語 )

由wikipedia SV提供

Trampört (Polygonum aviculare) är en ört tillhörande familjen slideväxter. Den är en av Sveriges absolut vanligaste örter.

Trampörtens utseende kan generellt variera väldigt mycket ifrån exemplar till exemplar och det är även stor skillnad mellan trampört i olika regioner. Sex tydliga underarter kan urskiljas bara i Norden. Samtliga underarter av trampört blommar under hela säsongen, mellan juni och september. De har även slät stjälk och små rosavita blommor i knippen fästade vid bladvecken.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia författare och redaktörer
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia SV

Спориш звичайний ( 烏克蘭語 )

由wikipedia UK提供

Будова

Однорічна трав'яниста рослина із стрижневим розгалуженим коренем. Стебла темно-зелені. лежачі з висхідними пагонами (10-60 см завдовжки), членисті, гіллясті. Листки (5-20 мм завдовжки) чергові, сіруваті або сизо-зелені, овальні, видовжені або лінійні, тупуваті або коротко загострені, з чітко помітними жилками. При основі листка s дволопатева, перетинчаста, трубчаста піхва з дев'ятьма-десятьма жилками. Квітки дрібні, правильні, малопомітні, сидять по 2-5 у пазухах листків. Оцвітина проста, глибокоп'ятироздільна, зеленувата, по краю біла або рожева. Тичинок вісім, маточка одна з короткими стовпчиками та малопомітною приймочкою. Плід тригранний, звичайно чорний горішок.

Світлолюбна рослина. Цвіте у травні — жовтні.

Поширення та середовище існування

Спориш звичайний — це бур'ян лісосік, лісових розсадників і лісокультурних площ, росте на просіках, лісових дорогах. Часто утворює суцільні зарості. Поширений спориш по всій Україні, промислова заготівля можлива в усіх областях України. Запаси сировини значні.

Практичне використання

Polygonum aviculare.JPG

Лікарська, кормова, медоносна й фарбувальна рослина. У науковій медицині використовують траву споришу — Herba Polygoni avicularis. Екстракт з трави (в порошках і таблетках) рекомендують як матковий кровоспинний засіб у післяродовий період; траву застосовують для лікування хвороб сечового міхура, гастритів, при хворобах нирок і ниркових каменях. Спиртові й водні витяжки з трави тонізують мускулатуру матки, прискорюють згортання крові, знижують кров'яний тиск, поліпшують роботу легень. У надземній частині рослини містяться дубильні речовини, смоли, віск, цукор, глюкозид авікулярин, каротин, вітамін С (до 120 мг%), сліди ефірних олій, кремнієва кислота.

У народній медицині спориш застосовують від малярії, пухлин, пропасниці, туберкульозу легень, проносу, ревматизму, як кровоспинний і сечогінний засіб, при хворобах кишково-шлункового тракту, при лікуванні коклюшу, бронхіальної астми, кашлю, при порушенні обміну речовин. Відвар рослини п'ють при кам'яних хворобах, захворюванні печінки, загальному нездужанні, жіночих хворобах, як вітамінний і тонізуючий засіб. Зовнішньо терту свіжу траву прикладають до ран, відваром миють голову для прискорення росту волосся, прикладають до ударених місць і пухлин. У гомеопатії використовують есенцію з свіжої трави.

Спориш має високі кормові якості. В ньому містяться протеїн (13-24,5 %), білок (10-14 %), цукор (до 2,5 %) Добре поїдається великою рогатою худобою, свинями, вівцями, козами, кролями, птахами. Добра пасовищна рослина, витримує витоптування ї швидко відростає. Тварини швидко набирають вагу при харчуванні ним. Медоносна рослина, нектар виділяє протягом всього літа, проте взяток з неї незначний. 3 коренів споришу добувають синю фарбу. Його можна використовувати для залуження скотопрогонів, аеродромів, стадіонів, для заміни злакових газонів.

Як поживну траву спориш дають коровам для збільшення надоїв і поліпшення смаку молока.[1]

У харчуванні

На Кавказі, Далекому Сході та в Україні молоде зілля споришу споживають нарівні з щавлем. Готують салати, юшкові пюре, гарніри. А висушені плоди і листя розтирають в ступі і одержане борошно використовують як додачу до зернового під час випікання хлібу, оладок, млинців. Свіже листя споришу має солодкий смак, тому готуючи салат, до нього додають трохи гострішого зілля з пряним ароматом. Молоде листя тушкують до одержання однорідного пюре, яким начиняють пироги і пельмені. До пюре підмішують дрібнопорізану цибулю, січені яйця, сіль, олію, пахучий перець. Подають на стіл у вигляді салату, гарніру або приправи до м'ясних страв.[2]


Збирання, переробка та зберігання

Збирають спориш протягом літа, зрізуючи надземну частину (до 40 см завдовжки) ножами, серпами або скошуючи косами. Сушать на горищах під залізним дахом або під наметами, розстилаючи тонким шаром на папері чи тканині. Суху сировину пакують у мішки вагою по 15-20 кг. Зберігають у сухих, добре провітрюваних приміщеннях.

Спориш у філософії

У міфології

У східно-слов'янській міфології спориш — символ родючості. Білоруси, наприклад, представляли його у вигляді білого кучерявого хлопчини, який ходить по полю.[3]

У легендах

Має спориш і свою легенду. Одного разу попрямувала стара чаклунка в гори за цілющими травами. Назбирала повну торбу трав, притомилася і сіла відпочити. Дивиться, а по обидва боки від стежки травичка малесенька пробирається в гори. Озирнулася чаклунка і бачить, що сидить вона на м'якому зеленому килимі. Все навколо заполонила травичка невеличка. Завела вона з травою розмову, чому це та в гори поспішає. Відповідає трава, що це люди не дають їй життя внизу і тому вона йде від них у гори. Слухала, слухала чаклунка і вирішила досадити людям, вмовила вона травку-мандрівницю повернутися вниз на землю і заселити городи і сади, зайняти кожний вільний шматок землі. Так і живе серед нас спориш, але він нікому не заважає, а навпаки приносить користь.[1]

У метафізиці

Ніколас Калпепер (Nicholas Culpeper) пише, що ця рослина астрологічно керована Сатурном та Козерогом. Polygonum aviculare#Folklore

Примітки

  1. а б [1]
  2. М. Л. Рева, Н. Н. Рева Дикі їстівні рослини України / Київ, Наукова думка, 1976—168 с. — С.60
  3. [2]

Див. також

Література

Посилання

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Автори та редактори Вікіпедії
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia UK

Biển súc ( 越南語 )

由wikipedia VI提供
Đối với các định nghĩa khác, xem Rau đắng.

Biển súc,[1][2] hay có người còn gọi là cây càng tôm,[1] cây xương cá[1] hoặc rau đắng (danh pháp khoa học: Polygonum aviculare) là một loài thực vật thuộc họ Rau răm. Biển súc (chi thực vật Polygonum) là một vị thuốc, nhưng cách gọi khác là "rau đắng" dễ gây nhầm lẫn với các loài dùng trong ẩm thực nhưng lại thuộc chi thực vật Glinus, chẳng hạn loài Glinus oppositifolius (rau đắng đất).

Miêu tả

Biển súc là loại cây thân thảo hàng năm. Thân cây mảnh, cao từ 60 đến 70 cm, phân nhánh nhiều; nhánh có khía dọc, màu đỏ tím. Lá cây mọc so le, phẳng, dài 1–4 cm, rộng 6–10 mm.[3] Hoa nhỏ, màu hồng tím, mọc thành cụm 1-4 hoa ở nách lá. Quả có 3 cạnh, mang một hạt màu nâu đen. Cây ra hoa trong thời kỳ từ tháng 5 đến tháng 10.

Thành phần hóa học

Phân loài

  • Polygonum aviculare subsp. aviculare
  • Polygonum aviculare subsp. depressum (Meisn.) Arcang.
  • Polygonum aviculare subsp. rurivagum (Jordan ex Boreau) Berher

Ứng dụng trong y học

Star of life2.svg
Những thông tin y khoa của Wikipedia tiếng Việt chỉ mang tính chất tham khảo và không thể thay thế ý kiến chuyên môn. Trước khi sử dụng những thông tin này, đề nghị liên hệ và nhận sự tư vấn của các bác sĩ chuyên môn.

Theo Đông y, biển súc có vị đắng tính bình, không độc vào hai kinh vịkinh bàng quang, công dụng lợi tiểu, sát trùng, dùng trong những trường hợp thấp nhiệt, viêm bàng quang, sỏi niệu đạo, bí đái, đái buốt, trĩ, kiết lỵ, đau bụng giun, mụn nhọt, lở ngứa ngoài da, vàng da tắc mật,...

Trong Tây y, nghiên cứu của Turova & đồng sự ở miền nam Liên Xô cũ cho thấy rau đắng có tác dụng hạ huyết áp, tăng cường hô hấp. Dịch chiết gây co bóp tử cung súc vật cái, tăng thời gian đông máu, tăng lượng nước tiểu.[1]

Xem thêm

Chú thích

  1. ^ a ă â b c Đỗ, Tất Lợi (2004). Những cây thuốc và vị thuốc Việt Nam (ấn bản 12). Hà Nội: Nhà xuất bản Y học. tr. 271.
  2. ^ Phạm Hoàng Hộ; Cây cỏ Việt Nam - tập 1; Nhà xuất bản Trẻ - 1999; Trang 746.
  3. ^ Rau đắng, Viện Thông tin - Thư viện Y học Trung ương
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia tác giả và biên tập viên
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia VI

Biển súc: Brief Summary ( 越南語 )

由wikipedia VI提供
Đối với các định nghĩa khác, xem Rau đắng.

Biển súc, hay có người còn gọi là cây càng tôm, cây xương cá hoặc rau đắng (danh pháp khoa học: Polygonum aviculare) là một loài thực vật thuộc họ Rau răm. Biển súc (chi thực vật Polygonum) là một vị thuốc, nhưng cách gọi khác là "rau đắng" dễ gây nhầm lẫn với các loài dùng trong ẩm thực nhưng lại thuộc chi thực vật Glinus, chẳng hạn loài Glinus oppositifolius (rau đắng đất).

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia tác giả và biên tập viên
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia VI

Горец птичий ( 俄語 )

由wikipedia русскую Википедию提供
Царство: Растения
Подцарство: Зелёные растения
Отдел: Цветковые
Надпорядок: Caryophyllanae Takht., 1967
Семейство: Гречишные
Подсемейство: Гречишные
Триба: Polygoneae
Род: Горец
Вид: Горец птичий
Международное научное название

Polygonum aviculare L.

Синонимы
Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 20876NCBI 137693EOL 585391GRIN t:29238IPNI 695422-1TPL kew-2574669

Горе́ц пти́чий, или споры́ш птичий (лат. Polýgonum aviculáre), — однолетнее травянистое растение высотой 10—80 см; полиморфный вид рода Горец, под общим названием объединяется группа сходных и трудно различимых видов[3]. Народные названия: споры́ш, птичья гречиха, гусиная трава, трава-мурава.

Лекарственное растение, кормовое (для птицы). Молодые листья можно употреблять в пищу в салатах, супах, пюре из листьев. В Дагестане используют для начинки пирогов.[источник?]

На хорошо удобренной почве буйно разрастается, образуя сплошной ковёр (называемый в народе «трава-мурава»), подавляя другие растения. Из травы получают красители (из корней — синий).

Название

Русское название «споры́ш» дано растению за способность быстро, споро восстанавливать повреждённые побеги[4]. В восточно-славянской мифологии Спорыш — символ плодородия[5].

В Толковом словаре живого великорусского языка В. И. Даля даны и такие определения:

  • Спорыш, растен. воробьины-язычки, мурава, Corrigiola littoralis; || растен. Herniaria glabra, остудник, кильник, грыжник, бахромчатая трава; || растен. Perlis portula; || растен. Polugonum, см. брылена.[6]
  • Брылена ж. вят. растен. Polygonum Hydropiper, чечина, лягушечная, горчак, бабий горчак, собачий перец, дикая горчица, женская гемороидальная. Род этот (гречишный) у нас обширен: P. arenarium, свинуха; P. aviculare, подорожник, свиная, гусиная трава. гусятник, топтун (растет где топчут), спорыш, свиной буркун; P. Bistorta, сердечная, правильная, черевная трава, макаршина, винный корень, рачки, раковы шейки, горец, горлец, горлянка, сабельник, ужик, пестик, змеевик, ужевник; P. Convolvulus, повилика, березка, повитель; P. lapathifolium, горчак мужской, лягушник; P. persicaria, горчак, почечник, блошная, почечуйная, мужская гемороидальная; P. polymorphum, горчак белый, кислец, башкирская капуста; P. dumetorum, повитель, младенческая; P. Fagopyrum, греча, гречка, гречиха, гречуха, дикуша.[7]

Биологическое описание

 src=
Ботаническая иллюстрация из книги К. А. М. Линдмана Bilder ur Nordens Flora, 1917—1926

Однолетнее растение. Стебель длиной до 60 см, сильно разветвлённый, прямостоячий, от основания лежачий, реже восходящий или распростёртый. Узлы сильно выражены. После цветения стебли становятся твёрдыми.

Корень толще ветвей, стержневой, маловетвистый.

Листья мелкие, очерёдные, эллиптические или линейно-ланцетные 1,5—5 см длины и 0,4—1,5 см ширины с короткими черешками, цельнокрайные, всегда без точечных желёз, серовато-зелёные. В узлах заметны мелкие беловатые плёнчатые двулопастные раструбы длиной 7—13 мм.

Цветки мелкие, с блёкло-зелёными, по краям розовыми или белыми долями. Пучки цветков по два-пять располагаются в пазухах листьев, пластинки которых значительно длиннее цветков. Трубка околоцветника равна его лопастям. Околоцветник простой, пятичленный, примерно до половины надрезанный, при плодах растрескивающийся, белый или зелёный с розовыми краями. Тычинок 8, пестиков 3. Цветёт с апреля и почти до конца осени, наиболее интенсивно — в июле — августе.

Формула цветка: Male and female sign.svg ∗ P C o ( 5 ) A 8 G ( 3 _ ) {displaystyle mathrm {ast ;P^{Co};_{(5)};A_{8};G_{({underline {3}})}} } {mathrm {ast ;P^{{Co}};_{{(5)}};A_{{8}};G_{{(underline 3)}}}}[8].

Плод — почти чёрный или коричневый трёхгранный матовый орешек, почти равный по длине околоцветнику. Плоды созревают в июле — сентябре.

Распространение и экология

Растёт по вытоптанным полям, пустырям, берегам рек, во дворах, на тропинках, при дорогах, на выгонах, постоянных сухих пастбищах, на валах, на засорённых местах около жилищ и пр. Вид, тяготеющий к сорным местам. Вынослив к вытаптыванию. Растение-космополит.

Очень неприхотлив, поселяется на любых субстратах, благодаря чему распространён по всем материкам, не встречается только в Арктике и Антарктиде. Растёт в разных условиях увлажнения, обычно на богатых почвах, выносит сильное вытаптывание, приурочен к хорошо освещённым местообитаниям[9].

В России встречается повсеместно, кроме арктических районов.

Химический состав

Трава горца птичьего содержит флавоноид авикулярин и кверцетин , аскорбиновую кислоту — до 0,9 % на сухую массу, витамины: K, E, каротин, кремниевую кислоту и много её растворимых соединений, смолы, горечь, слизь, жиры, углеводы, дубильные вещества — 0,35 % и следы эфирного масла.

Хозяйственное значение и применение

Горец птичий — хорошее кормовое растение, особенно для домашней птицы; по питательной ценности близко к бобовым[9].

До середины XX века надземную часть использовали для изготовления красителя для тканей и кож. Всё растение по различным протравам даёт кремовое, ярко-жёлтое, светло-зелёное окрашивание, корни — синее[9].

Отваром моют голову для лучшего роста волос[9].

В медицине

Фармакологические свойства. Препараты растения обладают вяжущими свойствами, вызывают сокращение матки, повышают скорость свертывания крови, обладают противовоспалительным, антимикробным, противогнилостным и мочегонным свойствами, уменьшают кровоточивость слизистых оболочек, умеренно снижают кровяное давление, ускоряют заживление ран, повышают иммунитет, увеличивают выведение из организма натрия и хлора, уменьшают кристаллизацию минеральных солей в мочевыводящих путях. При лечении спорышом у больных туберкулёзом лёгких улучшается аппетит и увеличивается масса тела.

Применяют внутрь:

Наружно при различных кожных заболеваниях, а также для лечения ран, язв и ушибов.

Заготовка. Лекарственным сырьём служит трава горца птичьего (лат. Herba Polygoni avicularis). Её собирают в сухую погоду в период цветения почти все лето, срезая на длину 40 см. Не следует заготавливать растение в сильно загрязнённых местах и в местах выпаса скота. Траву отделяют от примесей и укладывают в мешки. Сушат в проветриваемом помещении, на чердаке с хорошей вентиляцией, на открытом воздухе, в тени или в сушилке при температуре 50—60°С, переворачивая два—три раза. Сырьё считается сухим, когда стебли становятся ломкими. Хранят в матерчатых или бумажных мешочках три года.

Употребление. Горец птичий широко применяют в различных лекарственных сборах в смеси с другими растениями. При ранениях применяются примочки из напара свежего растения спорыша (успокаивает боль и способствует развитию грануляций).

Противопоказания. Из-за большого содержания кремниевой кислоты растение не рекомендуется при острых заболеваниях почек и мочевого пузыря.

Примечания

  1. Об условности указания класса двудольных в качестве вышестоящего таксона для описываемой в данной статье группы растений см. раздел «Системы APG» статьи «Двудольные».
  2. Горец птичий на сайте Плантариум Архивировано 1 декабря 2012 года.
  3. Губанов И. А., Киселёва К. В., Новиков В. С., Тихомиров В. Н. Иллюстрированный определитель растений Средней России. — М.: Т-во научных изданий КМК, Ин-т технологических исследований, 2003. — Т. 2. — С. 8. — ISBN 5-87317-128-9.
  4. Этимологический словарь Фасмера приводит и иную трактовку: Споры́ш род. п. -а́ — растение «Polygonum aviculare, гречиха птичья», укр. спори́ш, сербохорв. спо̀риш, род. п. спори́ша «тысячелистник», словен. sporíš «Verbena officinalis», чеш. spoříš, слвц. sporýš, польск. sporysz, в.-луж. sporušk, н.-луж. spóryš «вербена». От sporъ «обильный» аналогично греч. πολύγονον «плодовитое» (Мі. EW 318)
  5. Иванов В. В., Топоров В. Н. Спорыш // Мифологический словарь / гл. ред. Е. М. Мелетинский. — М.: Сов. энциклопедия, 1990. — С. 501. — ISBN 5-85270-032-0.
  6. Спорить 2 ; Спорыш // Толковый словарь живого великорусского языка : в 4 т. / авт.-сост. В. И. Даль. — 2-е изд. — СПб. : Типография М. О. Вольфа, 1880—1882.
  7. Брыла // Толковый словарь живого великорусского языка : в 4 т. / авт.-сост. В. И. Даль. — 2-е изд. — СПб. : Типография М. О. Вольфа, 1880—1882.
  8. Сербин А. Г. и др. Медицинская ботаника. Уч. для студ. вузов. — Харьков: Изд-во НФаУ: Золотые страницы, 2003. — С. 138. — 364 с. — ISBN 966-615-125-1.
  9. 1 2 3 4 Губанов И. А. и др. Дикорастущие полезные растения СССР / отв. ред. Т. А. Работнов. — М.: Мысль, 1976. — С. 107—108. — 360 с. — (Справочники-определители географа и путешественника).
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Авторы и редакторы Википедии

Горец птичий: Brief Summary ( 俄語 )

由wikipedia русскую Википедию提供

Горе́ц пти́чий, или споры́ш птичий (лат. Polýgonum aviculáre), — однолетнее травянистое растение высотой 10—80 см; полиморфный вид рода Горец, под общим названием объединяется группа сходных и трудно различимых видов. Народные названия: споры́ш, птичья гречиха, гусиная трава, трава-мурава.

Лекарственное растение, кормовое (для птицы). Молодые листья можно употреблять в пищу в салатах, супах, пюре из листьев. В Дагестане используют для начинки пирогов.[источник?]

На хорошо удобренной почве буйно разрастается, образуя сплошной ковёр (называемый в народе «трава-мурава»), подавляя другие растения. Из травы получают красители (из корней — синий).

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Авторы и редакторы Википедии

萹蓄 ( 漢語 )

由wikipedia 中文维基百科提供
二名法 Polygonum aviculare

萹蓄学名Polygonum aviculare)为蓼科蓼属下的一个变种。

参考文献

外部連結

  • 萹蓄 Bianxu 藥用植物圖像數據庫 (香港浸會大學中醫藥學院) (中文)(英文)
  • 萹蓄 Bian Xu 中藥標本數據庫 (香港浸會大學中醫藥學院) (繁体中文)(英文)

扩展阅读

 src= 維基物種中有關萹蓄的數據

小作品圖示这是一篇與植物相關的小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。
 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
维基百科作者和编辑
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia 中文维基百科

萹蓄: Brief Summary ( 漢語 )

由wikipedia 中文维基百科提供

萹蓄(学名:Polygonum aviculare)为蓼科蓼属下的一个变种。

許可
cc-by-sa-3.0
版權
维基百科作者和编辑
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia 中文维基百科

ミチヤナギ ( 日語 )

由wikipedia 日本語提供
ミチヤナギ Polygonum aviculare 4.JPG 分類APG III : 植物界 Plantae 階級なし : 被子植物 angiosperms 階級なし : 真正双子葉類 eudicots 階級なし : コア真正双子葉類 core eudicots : ナデシコ目 Caryophyllales : タデ科 Polygonaceae : ミチヤナギ属 Polygonum : ミチヤナギ P. aviculare 学名 Polygonum aviculare L. 和名 ミチヤナギ 英名 Common Knotgrass
birdweed
pigweed
lowgrass 亜種
  • ミチヤナギ P. a. subsp. aviculare
  • オクミチヤナギ P. a. L. subsp. neglectum (Besser) Arcang. [1]

ミチヤナギ(路柳、Polygonum aviculare)はタデ科一年草。別名ニワヤナギ(庭柳)。北半球の温帯から亜熱帯に広く分布する。

特徴[編集]

 src=
種子

道端や荒地に多い雑草で、が細長くヤナギに似るためこの名がある。

細い縦筋が目立つは、途中で分岐し高さ10-40cmほどになる。互生するは長楕円形か、線状披針形で葉柄は短い。托葉は茎を抱き葉柄とつながる。は夏に咲き葉腋に1-5個つく[2]花被(萼)は緑色で長さ3mmほどになり、ふちが白色か紅色になる。深く5裂するが大きく開かない。花には1個のめしべと、6-8個のおしべがある。[3]果実は3稜形。花期は、5-10月である[2]

利用[編集]

生薬名はヘンチク(扁蓄)。漢方では利尿などの効能があるとして用いられる。また西洋などでも収斂効果を利用した民間薬として使われる。

ベトナムでは野菜として食用にされる。

脚注[編集]

  1. ^ 米倉浩司・梶田忠 (2003-) BG Plants 和名-学名インデックス」(YList) Archived 2011年8月28日, at the Wayback Machine.
  2. ^ a b 野に咲く花(1989)
  3. ^ 原色野草観察検索図鑑(1981)

参考文献[編集]

  • 林 弥栄、平野隆久 『野に咲く花』 山と渓谷社〈山渓ハンディ図鑑〉、ISBN 978-4-635-07001-0。
  • 長田武正 『原色野草観察検索図鑑』 保育社ISBN 978-4-586-30058-7。
 src= ウィキメディア・コモンズには、ミチヤナギに関連するメディアがあります。  src= ウィキスピーシーズにミチヤナギに関する情報があります。 執筆の途中です この項目は、植物に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めていますプロジェクト:植物Portal:植物)。
 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
ウィキペディアの著者と編集者
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia 日本語

ミチヤナギ: Brief Summary ( 日語 )

由wikipedia 日本語提供

ミチヤナギ(路柳、Polygonum aviculare)はタデ科一年草。別名ニワヤナギ(庭柳)。北半球の温帯から亜熱帯に広く分布する。

許可
cc-by-sa-3.0
版權
ウィキペディアの著者と編集者
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia 日本語