Les heliconiàcies (Heliconiaceae) formen una família de plantes de l'ordre Zingiberales amb un únic gènere Heliconia que comprèn entre 80 a 200 espècies, originàries de Sud-amèrica, Centreamèrica, les illes del Pacífic i Indonèsia. Se'ls anomena helicònies per les seves fulles o au del paradís i queixal de llagosta per les acolorides bràctees que embolcallen les seves flors.
El nom fa referència a la muntanya grega Helicó, lloc sagrat on es reunien les Muses.
Generalment el pecíol, de 15 a 50 cm de llarg, embolica a la tija. Produeixen inflorescències al final de cada tija i a la base de la planta. Les panotxes amb diverses bràctees de colors (vermell, groc, ataronjat) i flors nèctars, atreuen al colibrí, que és el pol·linitzador d'aquestes flors. Els fruits són drupes. Necessita calor i humitat per al seu desenvolupament.
Les heliconiàcies (Heliconiaceae) formen una família de plantes de l'ordre Zingiberales amb un únic gènere Heliconia que comprèn entre 80 a 200 espècies, originàries de Sud-amèrica, Centreamèrica, les illes del Pacífic i Indonèsia. Se'ls anomena helicònies per les seves fulles o au del paradís i queixal de llagosta per les acolorides bràctees que embolcallen les seves flors.
Helikónie[1] (Heliconia) je rod rostlin z čeledi helikóniovité a jediný rod této čeledi.[2].
Jsou to velké vytrvalé byliny s hlízami, dosahují asi 0,75–7 m výšky. Listy jsou jednoduché, někdy vytvářejí přízemní růžice, střídavé, dvouřadě uspořádané, dlouze řapíkaté, se srostlými listovými pochvami. Čepele jsou celokrajné eliptické až podlouhlé, žilnatina je zpeřená, z hlavní žíly šikmo odbočují postranní, které při okraji splývají v okrajovou žilku. Jsou to jednodomé rostliny s oboupohlavnými květy. Květy jsou uspořádány v květenstvích, hlavní osa je zřetelně kolénkatá a v z každého nodu ústí vrcholík květů (monochasium). Monochasium je podepřené velkým listenem člunkovitého tvaru, často nápadným a vybarveným, další menší listeny jsou pod jednotlivými květy. Květy jsou výrazně nesouměrné, zygomorfické. Okvětí se skládá z 6 okvětních lístků, z nichž 5 je srostlých a tvoří pětizubý až pětilaločný horní cíp, šestý lístek je volný. Celé to slouží k tomu, aby ani ptáci se silnějšími zobáky okvětí neroztrhli, rostliny jsou totiž opylovány pomocí ptáků (ornithogamie). Fertilních tyčinek je 5, šestá je přeměněna na někdy trochu petaloidní (napodobující korunu) staminodium, které kryje štěrbinu v okvětní trubce. Gyneceum je srostlé ze 3 plodolistů, je synkarpní, semeník je spodní. Plodem jsou peckovičky[2][3].
Je známo 100-200 druhů, které jsou rozšířeny převážně v tropech Ameriky, méně i na Borneu, na Nové Guineji a na ostrovech v Tichém oceánu[2].
Helikónie (Heliconia) je rod rostlin z čeledi helikóniovité a jediný rod této čeledi..
Helikonien (Heliconia), auch Hummerscheren oder Falsche Paradiesvogelblumen genannt, sind die einzige Gattung der Familie der Helikoniengewächse (Heliconiaceae) in der Ordnung der Ingwerartigen (Zingiberales). Zur Gattung gehören 100 bis 225 Arten, darunter sind einige Zierpflanzen. Der Name leitet sich vom griechischen Berg Helikon ab, dem Sitz der Musen, wohl weil die Blütenstände so dekorativ sind.
Heliconia-Arten wachsen als große, immergrüne, ausdauernde krautige Pflanzen. Sie bilden meist kurz verzweigte, selten ausläuferbildende Rhizome aus, die Stärke speichern. Es wird meist nur ein unverzweigter „Pseudostamm“ gebildet, welcher aus den überlappenden Blattscheiden hervorgeht. Die oberirdischen Pflanzenteile sind oft behaart.
Die, meist wechselständig und zweizeilig, nur grundständig oder auch am Stängel verteilt angeordneten Laubblätter zweigen parallel vom Mittelnerv ab und sind in Blattscheide, Blattstiel und Blattspreite differenziert; bei manchen Arten ist kein Blattstiel erkennbar.
Am Ende eines jeden „Pseudostamms“ wird ein sehr großer, dekorativer traubiger Gesamtblütenstand ausgebildet, der aus mehreren monochasialen zymösen, wenig- bis vielblütigen Teilblütenständen zusammengesetzt ist. Es gibt Arten mit hängenden und solche mit aufrechten Blütenständen. Am attraktivsten sind die auffällig gefärbten löffelförmigen Hochblätter (Brakteen), welche bis zu 2 Meter lang werden können.[1] Es sind gekielte Deckblätter vorhanden.
Die zwittrigen Blüten sind zygomorph und dreizählig. Alle sechs Blütenhüllblätter sind an ihrer Basis röhrig verwachsen. Die drei Kelchblätter und zwei Kronblätter sind auch oberhalb dieser Blütenröhre noch verwachsen. Ein Kronblatt ist auch an der Basis frei. Pro Blüte gibt es fünf fertile Staubblätter und ein schuppenförmiges Staminodium. Die fertilen Staubblätter sind mit der basalen Blütenröhre verwachsen. Drei Fruchtblätter sind zu einem unterständigen Fruchtknoten verwachsen mit einer Samenanlage je Fruchtknotenkammer. Es sind Septalnektarien vorhanden. Der verlängerte, dünne Griffel endet in einer kopfigen oder drei- oder selten zweilappigen Narbe. Die Blüten der vogelbestäubten Arten sind sehr reich an Nektar und duften manchmal. Die von Fledertieren bestäubten Arten blühen nur nachts und duften nicht; sie besitzen meist grüne Hochblätter und grüne oder weiße Blütenhüllblätter.
Die Blütenformel lautet: ↓ ( K 3 C 3 ) A 5 1 S t G ( 3 ) ¯ {displaystyle downarrow ;{(K_{3};C_{3})};A_{5}^{1St};G_{overline {(3)}}}
Die bei Reife blauen, roten oder orangefarbenen Steinfrüchte enthalten jeweils nur ein bis drei Samen. Es ist dünnes, öl- und stärkehaltiges Endosperm vorhanden, das auch Aleurone enthält.
Daten über die Chromosomensätze liegen nur zu einem Teil der Arten vor; die meist 2n = 24 aufweisen.
Alle Pflanzenteile enthalten Tannin.
Helikonien werden von einem breiten Spektrum von Tieren bestäubt (Zoogamie), davon die meisten Arten durch Vögel. Kolibris bestäuben alle neotropischen Arten, Honigfresser viele der in Polynesien vorkommenden Arten. Das zeigen sowohl die Farben der Hochblätter als auch die reichliche Produktion von Nektar. Auch einige Säugetiere sind an der Bestäubung beteiligt, insbesondere Langzungenflughunde bei den westlichsten Helikonien-Arten. Auch die Pazifische Ratte (Rattus exulans) besucht die Blüten – bei den vogelblütigen Arten jedoch, ohne sie zu bestäuben.[2]
Die Diasporen sind die Steinfrucht, sie werden von Tieren gefressen und die Samen unverdaut wieder ausgeschieden und so verbreitet; es sind überwiegend Vögel.
Die Entwicklung der Helikoniaceae innerhalb der Zingiberales erfolgte relativ spät und wird auf etwa 32 Millionen Jahren vor heute datiert. Die gemeinsamen Vorfahren der Helikoniaceae, Strelitziaceae, Lowiaceae datiert man auf etwa 109 Millionen Jahre vor heute. Da diese Gruppe in der Neotropis entstand, können die ozeanischen Heliconia-Arten nur durch Fernausbreitung jüngerer Zeit dort hingelangt sein.[3]
Die Familie der Heliconiaceae besitzt ein disjunktes Areal. Die meisten Arten kommen in der Neotropis vor. Einige Arten sind in Ozeanien, auf Inseln des tropischen Pazifischen Ozeans, Melanesien von Samoa bis Sulawesi heimisch.[3]
Viele Arten gedeihen im Tiefland-Regenwald unterhalb einer Höhenlage von 500 Metern. Die größte Anzahl von Arten gedeiht im mittleren Höhenlagen in Regen- oder Nebelwäldern. Nur wenige Arten findet man in Höhenlagen oberhalb 2000 Meter. Am häufigsten findet man Exemplare an Ruderalstandorten beispielsweise entlang von Bahnstrecken und es sind oft Pionierpflanzen nach dem Holzeinschlag, oder man findet sie an Flussufern. Doch viele Arten sind auf schattige Standorte in Primärwäldern angewiesen; leider sind diese Arten oft Lokalendemiten und bei Zerstörung der Wälder beim Holzeinschlag jeweils vom Aussterben bedroht.[4]
Die Gattung Heliconia wurde 1771 durch Carl von Linné aufgestellt. Typusart ist Heliconia bihai (L.) L. Die Gattungsname Heliconia ist vom Helikon-Gebirge im südlichen Griechenland abgeleitet, der als Heim der Musen betrachtet wurde. Synonyme für Heliconia L. sind: Bihai Mill., Heliconiopsis Miq.[5]
Die Familie der Heliconiaceae (A.Richard) Nakai wurde 1941 von Takenoshin Nakai erstveröffentlicht.[6] Früher wurde die Gattung Heliconia in die Familien der Strelitziaceae oder Musaceae eingegliedert.[7]
Die Gattung Heliconia wird von Kress (1984, 1990, 1994) und Andersson (1981, 1985, 1992) in fünf Untergattungen und etwa 23 Sektionen gegliedert.[8] Es gibt etwa 200 bis 225 Heliconia-Arten (hier mit ihrer Verbreitung):[5]
Ohne Zuordnung zu einer Untergattung oder Sektion:
Seit dem 18. Jahrhundert sind manche Arten und Sorten beliebte exotische Zierpflanzen. Auch als lange haltbare Schnittblumen sind manche Sorten begehrt. Es gibt eine ganze Reihe von Sorten.
Als Nahrung dienen sie kaum, selten werden knospige Blütenstände bei Nahrungsknappheit gegart gegessen. Manchmal dienen die großen Blätter (ähnlich wie Bananenblätter) als Umhüllung beim Garen von Speisen.[4]
Helikonien (Heliconia), auch Hummerscheren oder Falsche Paradiesvogelblumen genannt, sind die einzige Gattung der Familie der Helikoniengewächse (Heliconiaceae) in der Ordnung der Ingwerartigen (Zingiberales). Zur Gattung gehören 100 bis 225 Arten, darunter sind einige Zierpflanzen. Der Name leitet sich vom griechischen Berg Helikon ab, dem Sitz der Musen, wohl weil die Blütenstände so dekorativ sind.
Ko e vaʻepaka pe ngutukakā pe helikonia ko e fuʻu ʻakau siʻi ia. Ko e ʻakau ʻomi mei ʻAmelika-loto ia. Ko e H. psittacorum ʻoku faʻafai ʻi he ngaahi ngoue kakala ʻi Tongá ni, neongo ʻoku tupu ʻi ai foki ko e H. caribaea pea mo e H. stricta pea mo e H. rostrata pea mo e H. collinsiana var. collinsiana (manu ʻo e palataisi kulokula ?).
Ko e vaʻepaka pe ngutukakā pe helikonia ko e fuʻu ʻakau siʻi ia. Ko e ʻakau ʻomi mei ʻAmelika-loto ia. Ko e H. psittacorum ʻoku faʻafai ʻi he ngaahi ngoue kakala ʻi Tongá ni, neongo ʻoku tupu ʻi ai foki ko e H. caribaea pea mo e H. stricta pea mo e H. rostrata pea mo e H. collinsiana var. collinsiana (manu ʻo e palataisi kulokula ?).
Геликоний (лат. Heliconia ) – Heliconiaceae кушкыл-влакын тукымыш пура, Америкын, Индонезийын да Океаниийын шуко верлаште кушшо пеледыш.
Геликоний (лат. Heliconia ) – Heliconiaceae кушкыл-влакын тукымыш пура, Америкын, Индонезийын да Океаниийын шуко верлаште кушшо пеледыш.
Геликония ( латин Heliconia ) — имбирь чукöрса Геликония котырса (Heliconiaceae) быдмӧг увтыр. Сійӧ быдмӧ Америкаын, Индонезияын да Океаниияын.
Геликония ( лат. Heliconia ) — имбирь чукöрись Геликония котырись (Heliconiaceae) быдмас увтыр. Геликония увтырӧ пырöны 100 - 200 вид. Геликония пантасьӧ Америкаын, Индонезияын да Океаниияын.
Геликония ( лат. Heliconia ) — Heliconiaceae семьяысь Америкаын, Индонезиын но Океаниын будӥсь сяськаё будос. Дуннеын тодмо ог 100 яке 200 пӧртэм видъёсыз.
Геликония ( лат. Heliconia ) — имбирь чукöрись Геликония котырись (Heliconiaceae) быдмас увтыр. Геликония увтырӧ пырöны 100 - 200 вид. Геликония пантасьӧ Америкаын, Индонезияын да Океаниияын.
Геликония ( лат. Heliconia ) — Heliconiaceae семьяысь Америкаын, Индонезиын но Океаниын будӥсь сяськаё будос. Дуннеын тодмо ог 100 яке 200 пӧртэм видъёсыз.
Геликония ( латин Heliconia ) — имбирь чукöрса Геликония котырса (Heliconiaceae) быдмӧг увтыр. Сійӧ быдмӧ Америкаын, Индонезияын да Океаниияын.
Heliconia is a genus of flowering plants in the monotypic family Heliconiaceae. Most of the ca 194 known species[3] are native to the tropical Americas, but a few are indigenous to certain islands of the western Pacific and Maluku in Indonesia.[2] Many species of Heliconia are found in the tropical forests of these regions. Most species are listed as either vulnerable or data deficient by the IUCN Red List of threatened species.[4] Several species are widely cultivated as ornamentals, and a few are naturalized in Florida, Gambia, and Thailand.[2]
Common names for the genus include lobster-claws, toucan beak, wild plantain, or false bird-of-paradise; the last term refers to their close similarity to the bird-of-paradise flowers in the Strelitzia genus. Collectively, these plants are also simply referred to as "heliconias".
These herbaceous plants range from 0.5 to nearly 4.5 m (1.5–15 ft) tall, depending on the species.[5][6]
The simple leaves of these plants are 15–300 cm (6 in–10 ft). They are characteristically long, oblong, alternate, or growing opposite one another on nonwoody petioles often longer than the leaf, often forming large clumps with age. [7] The leaves in different positions on the plant have a different absorption potential of sunlight for photosynthesis when exposed to different degrees of sunlight.[8] They also look like lobster claws.
Their flowers are produced on long, erect or drooping panicles, and consist of brightly colored, waxy bracts, with small true flowers peeping out from the bracts. The growth habit of heliconias is similar to Canna, Strelitzia, and bananas, to which they are related. The flowers can be hues of reds, oranges, yellows, and greens, and are subtended by brightly colored bracts.[7]
The flowers' shape often limits pollination to a subset of the hummingbirds in the region. They also produce ample nectar that attract these birds.[7][9]
Fruits are blue-purple when ripe and primarily bird dispersed.[10] Studies of post-dispersal seed survival showed that seed size was not a determinant. The highest amount of seed predation came from mammals.[11]
The generic name Heliconia was given by Carl Linnaeus in 1771 from the Greek word Ἑλικώνιος Helikṓnios from Ἑλικών Helikṓn after Mount Helicon in Boeotia, central Greece.[12]
Heliconia is the only genus in the monotypic family Heliconiaceae, but was formerly included in the family Musaceae, which includes the bananas (e.g. Musa, Ensete and so on).[13] However, the APG system of 1998, and its successor, the APG II system of 2003, confirm the Heliconiaceae as distinct and places them in the order Zingiberales, in the commelinid clade of monocots.
Cladogram: Phylogeny of Zingiberales[14] Zingiberales Zingiberineae Zingiberariae Cannariae StrelitziineaeHeliconiaceae
Species accepted by Kew Botanic Gardens[2]
Most of the 194 known species[3] are native to the tropical Americas, but a few are indigenous to certain islands of the western Pacific and Maluku.[2] Many species of Heliconia are found in the tropical forests of these regions. Several species are widely cultivated as ornamentals, and a few are naturalized in Florida, Gambia and Thailand.[2]
Heliconias are an important food source for forest hummingbirds, especially the hermits (Phathornithinae), some of which – such as the rufous-breasted hermit (Glaucis hirsuta) – also use the plant for nesting. The Honduran white bat (Ectophylla alba) also lives in tents it makes from heliconia leaves.
Although Heliconia are almost exclusively pollinated by hummingbirds, some bat pollination has been found to occur. Heliconia solomonensis is pollinated by the macroglosine bat (Melonycteris woodfordi) in the Solomon Islands. Heliconia solomonensis has green inflorescences and flowers that open at night, which is typical of bat pollinated plants. The macroglosine bat is the only known nocturnal pollinator of Heliconia solomonensis.[15]
Many bats use Heliconia leaves for shelter. The Honduran white bat, Ectohylla alba, utilizes five species of Heliconia to make diurnal tent-shaped roosts. The bat cuts the side veins of the leaf extending from the midrib, causing the leaf to fold like a tent. This structure provides the bat with shelter from rain, sun, and predators. In addition, the stems of the Heliconia leaves are not strong enough to carry the weight of typical bat predators, so shaking of the leaf alerts roosting bats to presence of predators.[16] The bats Artibeus anderseni and A. phaeotis form tents from the leaves of Heliconia in the same manner as the Honduran white bat.[17] The neotropical disk-winged bat, Thyroptera tricolor, has suction disks on the wrists which allow it to cling to the smooth surfaces of the Heliconia leaves. This bat roosts head-up in the rolled young leaves of Heliconia plants.[18]
Heliconias provide shelter for a diverse range of insects within their young rolled leaves and water-filled floral bracts. Insects that inhabit the rolled leaves often feed upon the inner surfaces of the leaf, such as beetles of the family Chrysomelidae. In bracts containing small amounts of water, fly larvae and beetles are the dominant inhabitants. In bracts with greater quantities of water the typical inhabitants are mosquito larva. Insects living in the bracts often feed on the bract tissue, nectar of the flower, flower parts, other insects, microorganisms, or detritus in the water contained in the bract (Siefert 1982). Almost all species of Hispini beetles that use rolled leaves are obligate herbivores of plants of the order of Zingiberales, which includes Heliconia. These beetles live in and feed from the rolled leaf, the stems, the inflorescences, or the unfurled mature leaves of the Heliconia plant. In addition, these beetles deposit their eggs on the leaf surface, petioles of immature leaves, or in the bracts of the Heliconia.[19] Furthermore, some wasp species such as Polistes erythrocephalus build their nest on the protected underside of large leaves.[20]
Hummingbirds are the main pollinators of heliconia flowers in many locations. The concurrent diversification of hummingbird-pollinated taxa in the order Zingiberales and the hummingbird family (Trochilidae: Phaethorninae) starting 18 million years ago supports the idea that these radiations have influenced one another through evolutionary time.[21][22] At La Selva Research Station in Costa Rica, specific species of Heliconia were found to have specific hummingbird pollinators.[23] These hummingbirds can be organized into two different groups: hermits and non-hermits. Hermits are the subfamily Phaethornithinae, consisting of the genera Anopetia, Eutoxeres, Glaucis, Phaethornis, Ramphodon, and Threnetes.[24] Non-hermits are a catch-all group of other hummingbirds that often visit heliconias, comprising several clades (McGuire 2008). Hermits are generally traplining foragers; that is, individuals visit a repeated circuit of high-reward flowers instead of holding fixed territories[23][25] Non-hermits are territorial over their Heliconia clumps, causing greater self-pollination.[23] Hermits tend to have long curved bills while non-hermits tend to possess short straight bills, a morphological difference that likely spurred the divergence of these groups in the Miocene era.[26][27] Characteristics of Heliconia flowers that select for either hermit or non-hermit pollinator specificity are degree of self-compatibility, flowering phenology, nectar production, color, and shape of flower.[28][29][26] The hummingbird itself will choose the plants its feeds from on the basis of its beak shape, its perch on the plant, and its territory choice.[30]
Hummingbird visits to the Heliconia flower do not affect its production of nectar.[31] This may account for the flowers not having a consistent amount of nectar produced from flower to flower.
Different Heliconia species have different flowering seasons. This suggests that the species compete for pollinators. Many species of Heliconia, even the newly colonized species, are visited by many different pollinators.[32]
Several cultivars and hybrids have been selected for garden planting, including:
Most commonly grown landscape Heliconia species include H. augusta, H. bihai, H. brasiliensis, H. caribaea, H. latispatha, H. pendula, H. psittacorum, H. rostrata, H. schiediana, and H. wagneriana.
Heliconias are grown for the florist's trade and as landscape plants. These plants do not grow well in cold, dry conditions. They are very drought intolerant, but can endure some soil flooding. Heliconias need an abundance of water, sunlight, and soils that are rich in humus in order to grow well. These flowers are grown in tropical regions all over the world as ornamental plants.[33] The flower of H. psittacorum (parrot heliconia) is especially distinctive, its greenish-yellow flowers with black spots and red bracts reminiscent of the bright plumage of parrots.
Heliconia rostrata in a botanical garden, Costa Rica
Heliconia sp. in tropical rain forest at Sierra del Escambray, Cuba
Heliconia stricta (Dwarf Jamaican) leaf at a nursery on Maui
Heliconia is a genus of flowering plants in the monotypic family Heliconiaceae. Most of the ca 194 known species are native to the tropical Americas, but a few are indigenous to certain islands of the western Pacific and Maluku in Indonesia. Many species of Heliconia are found in the tropical forests of these regions. Most species are listed as either vulnerable or data deficient by the IUCN Red List of threatened species. Several species are widely cultivated as ornamentals, and a few are naturalized in Florida, Gambia, and Thailand.
Common names for the genus include lobster-claws, toucan beak, wild plantain, or false bird-of-paradise; the last term refers to their close similarity to the bird-of-paradise flowers in the Strelitzia genus. Collectively, these plants are also simply referred to as "heliconias".
Heliconia L. es un género que agrupa más de 100 especies de plantas tropicales, originarias de Sudamérica, Centroamérica, las islas del Pacífico e Indonesia. Se les llama platanillo por sus hojas (véase también grupo musoide) o ave del paraíso (nombre preferentemente usado para Strelitzia) y pinza de langosta por las coloridas brácteas que envuelven sus flores. Es el único género de la familia Heliconiaceae.
Distribución y hábitat. "El género Heliconia (200-250 spp., Heliconiaceae) incluye perennes herbáceas grandes, rizomatosas, distribuidas primariamente en los bosques húmedos del Neotrópico, pero con especies en el Pacific Basin y también llegando al Sudeste de Asia (Berry & Kress 1991; Kress 1984, 1990). La mayor diversidad de especies ocurre en los bosques montanos y bosques nublados (montane and cloud forests), pero su crecimiento más exuberante se encuentra en las tierras bajas del Neotrópico, especialmente donde las especies son parte común de los colonizadores en las sucesiones de las banquinas de las rutas y bancos en las orillas de ríos (riverbanks) y en los claros generados por la caída de algún árbol en el bosque lluvioso. En los hábitats abiertos de tamaño grande, que se caracterizan por radiación solar alta (Chazdon & Fetcher 1984, Chazdon et al. 1996), las heliconias poliaxiales pueden exceder los 6 m de altura y formar stands densos de 50 o más ejes. Los clones más robustos de Heliconia tienen una forma de crecimiento musoide, es decir, pseudotallos con hojas semi-erectas, y semejan fuertemente la forma de crecimiento (growth form) de las especies de la sucesión en las familias relacionadas Musaceae y Strelitziaceae en los trópicos del Viejo Mundo (Orden Zingiberales; Dahlgren et al. 1985). Heliconia también incluye especies con una forma de crecimiento zingiberoide, con hojas horizontales dísticas producidas a lo largo de un tallo firme, muchas veces colonizadoras de pequeños claros, y algunas hierbas bajas, casi acaulescentes que son residentes del sotobosque de la comunidad clímax de los bosques." ... "Mientras que la morfología de la hoja del género es bastante uniforme, y la anatomía de la hoja muestra un único diseño básico (Tomlinson 1959, 1969), hay variaciones interesantes en los tejidos involucrados en la fotosíntesis, incluyendo diferencias en el grosor de la lámina y la estructura del mesofilo de Heliconia (Triplett & Kirchoff 1991), que pueden, si analizados, relacionarse con los ambientes lumínicos preferidos en sus hábitats nativos". (Rundel et al. 1998[2])
"Heliconia está centrada en Sudamérica y América Central, con su centro de variación a lo largo de los Andes desde Perú hasta Costa Rica. Cuatro de los 5 subgéneros (Heliconia, Griggsia, Stenochlamys, y Taeniostrobus) están confinados al Neotrópico. El quinto subgénero, Heliconiopsis, ocurre en el oeste del Pacífico (western Pacific) (Fiji, Samoa, Solomon Islands; Kress 1990b)." (Andersson en Kubitzki 1998 "Heliconiaceae"[3])
La mayoría de las especies son ornamentales, aunque el rizoma o tuber de algunas especies es comestible asado o cocinado; tal es el caso de Heliconia bihai, muy utilizada en la confección de platos regionales, usando la hoja como envoltorio de tamales o juanes.
Otra de las especies, Heliconia rostrata, conocida popularmente como patujú, es la flor nacional de Bolivia.[4]
Las heliconias protegen las fuentes de agua y son imprescindibles en la reforestación.
El género fue descrito por Carlos Linneo y publicado en Mantissa Plantarum 2: 147, 211. 1771.[5]
Heliconia: nombre genérico que hace referencia a la montaña griega Helicón, lugar sagrado donde se reunían las Musas.
Heliconia L. es un género que agrupa más de 100 especies de plantas tropicales, originarias de Sudamérica, Centroamérica, las islas del Pacífico e Indonesia. Se les llama platanillo por sus hojas (véase también grupo musoide) o ave del paraíso (nombre preferentemente usado para Strelitzia) y pinza de langosta por las coloridas brácteas que envuelven sus flores. Es el único género de la familia Heliconiaceae.
Heliconia wagneriana. Heliconia irrasa R.R.Sm. Heliconia latispatha Benth. Heliconia latispatha.Heliconia est un genre de plantes à fleur originaire de l'Amérique tropicale et de certaines îles du Pacifique.
Heliconia est le seul genre de la famille des Heliconiaceae qui compte entre 100 et 200 espèces, dont la plupart sont originaires de l'Amérique. De nombreuses espèces sont cultivées pour leurs inflorescences de couleurs vives et voyantes
Les Heliconia sont une importante ressource de nourriture pour certains oiseaux-mouches qui puisent grâce à leur long bec le nectar nécessaire à leur survie ; certains, comme l'Ermite hirsute, utilisent également la plante pour leur nid.
Le nom de genre Heliconia dérive du grec Ἑλικών / Helikṓn littéralement « la montagne tortueuse », en référence au mont Hélicon massif montagneux de Béotie, en Grèce, culminant à 1 748 mètres, nom qui a pour racine grecque ἕλιξ / hélix, « spirale, zigzag », en référence à la forme des inflorescences de cette plante[1].
Selon World Checklist of Selected Plant Families (WCSP) (20 mars 2012)[2]:
Selon World Checklist of Selected Plant Families (WCSP) (23 mars 2012)[3]:
Heliconia est un genre de plantes à fleur originaire de l'Amérique tropicale et de certaines îles du Pacifique.
Heliconia est le seul genre de la famille des Heliconiaceae qui compte entre 100 et 200 espèces, dont la plupart sont originaires de l'Amérique. De nombreuses espèces sont cultivées pour leurs inflorescences de couleurs vives et voyantes
Les Heliconia sont une importante ressource de nourriture pour certains oiseaux-mouches qui puisent grâce à leur long bec le nectar nécessaire à leur survie ; certains, comme l'Ermite hirsute, utilisent également la plante pour leur nid.
Helikonijevke (Heliconiaceae), velika biljna porodica iz reda đumbirolike. Porodica je dobila ime po redu helikonija (Heliconia) koji ima preko 200 predstavnika u tropskim krajevima.
Helikonijevke (Heliconiaceae), velika biljna porodica iz reda đumbirolike. Porodica je dobila ime po redu helikonija (Heliconia) koji ima preko 200 predstavnika u tropskim krajevima.
Heliconiaceae adalah salah satu suku anggota tumbuhan berbunga. Menurut sistem klasifikasi APG II suku ini termasuk ke dalam bangsa Zingiberales, klad commelinids (core Monokotil).[1][2]
Heliconiaceae adalah salah satu suku anggota tumbuhan berbunga. Menurut sistem klasifikasi APG II suku ini termasuk ke dalam bangsa Zingiberales, klad commelinids (core Monokotil).
Heliconia L., 1771 è un genere di piante angiosperme diffuse principalmente nella zona tropicale dell'America ma anche in alcune isole del Pacifico, dell'Indonesia e delle Filippine. È l'unico genere della famiglia Heliconiaceae.[1]
Sono specie erbacee di grandi dimensioni con grandi foglie ovaliformi e infiorescenze molto vistose, erette o pendenti, dotate di grandi brattee cerose, di colore dall'argento al rosso acceso, dal giallo al fucsia, nell'ascella delle quali sbocciano piccoli fiori.[2]
Si riproducono prevalentemente per impollinazione ornitogama e costituiscono una importante risorsa alimentare per molte specie di colibrì[2]; alcune di esse, come l'eremita irsuto (Glaucis hirsutus), costruiscono il loro nido sulle foglie della pianta.[3].
Comprende le seguenti specie:[1]
Heliconia L., 1771 è un genere di piante angiosperme diffuse principalmente nella zona tropicale dell'America ma anche in alcune isole del Pacifico, dell'Indonesia e delle Filippine. È l'unico genere della famiglia Heliconiaceae.
Pokok Sepit Udang atau nama santifiknya Heliconia merupakan sejenis pokok hiasan yang sering ditanam dihalaman. Bagaimananya pokok yang yang rimbun agak menyemak sekiranya tidak dijaga dengan baik. Heliconia adalah genus kepada sekitar 100 hingga 200 spesies tumbuhan berbunga asal di Afrika tropika dan kepulauan Lautan Pasifik barat ke Indonesia. Ia adalah genus tunggal famili Heliconiacae, tetapi dahulunya dimasukkan di bawah famili Musaceae. Nama Inggeris genusnya termasuk Sepit Udang - lobster-claw, plantain liar -wild plantain dan burung cenderawasih palsu - false bird-of-paradise, yang terakhir disebabkan rupanya yang menyerupai bunga burung cenderawasih (Strelitzia). Ia mempunyai bunga yang cantik dengan warna yang menarik, tetapi tidak mempunyai bau.
Daunnya sepanjang 15-300 cm, lonjong, tumbuh berlawanan pada batang tidak berkayu yang buiasanya lebih panjang berbanding daunnya, seringkali membentuk rimbunan apabila tua. Bunga yang dihasilkan pada tangkai yang tegak atau melendut, terdiri daripada pelindung berlilin bewarna terang, dengan bunga sebenar mengintai keluar dari celah pelindung. Tempat tumbuh heliconia menyerupai pokok Canna, Strelitzia (Burung Cenderawasih), dan pisang yang berkaitan.
Heliconia merupakan sumber makanan penting kepada kelicap hutan, terutamanya (hermit (hummingbird)) dan sesetengah daripadanya, seperti Rufous-breasted Hermit, turut menjadikannya sebagai tumbuhan bagi bersarang.
Beberapa kultivar telah dipilih bagi tanaman laman, termasuk:
Heliconia ditanam bagi perniagaan menjual bunga dan sebagai pohon hiasan. Bunga H. psittacorum, atau Sepit Udang Nuri (Parrot Heliconia), amat menyerlah, kerana bunganya yang bewarna kuning kehijauan dan tompok hita, menyerupai bulu burung Nuri.
Heliconia rostrata, in a botanical garden, Costa Rica
in a botanical garden, Costa Rica
Heliconia rostrata in the Northern Range, Trinidad
H. chartacea 'Sexy Pink' in Northern Range, Trinidad
H. mariae in Hawaii
H. rostrata at Kew Gardens, London
H. latispatha in Belize
H. sp. in tropical rain forest at Escambray Mountains, Cuba
Beberapa kultivar telah dipilih bagi tanaman laman, termasuk:
H. psittacorum L. f. x H. spathocircinata Aristeg., both species of South America, mainly Brazil. H. x rauliniana Barreiros = H. marginata Pettier (Venezuela) x H. bihai L. f. (Brazil).Heliconia is een geslacht uit de familie Heliconiaceae. Het geslacht bestaat uit circa honderd tot tweehonderd soorten bloemplanten. De soorten komen van nature voor in tropisch Zuid-Amerika en de eilanden in de Grote Oceaan ten oosten van Indonesië. Het is het enige geslacht binnen de familie Heliconiaceae en werd vroeger tot de familie Musaceae gerekend.
Het zijn meerjarige, groenblijvende, kruidachtige planten met een krachtige wortelstok. De planten hebben grote, decoratieve, bloeiwijzen. Er zijn soorten met rechtopstaande en soorten met hangende bloeiwijzen. Het opvallendste zijn de gekleurde schutbladeren van deze bloeiwijzen. De kleine, onopvallende bloemen groeien tussen de schutbladeren. De groeiwijze is vergelijkbaar met geslachten als Canna, Strelitzia en Musa.
De planten zijn een belangrijke voedselbron voor vogels zoals de haaksnavelkolibrie en de roodstaarthaaksnavelkolibrie die zich voeden met de nectar van de bloemen. Bovendien kan er water in de bladeren worden opgeslagen. De zo ontstane phytotelma (waterreservoir in een landplant) is belangrijk voor de eerste levensstadia van veel organismen, zoals muggen- en kikkersoorten.[1]
Een selectie van soorten:
Helikoniowate (Heliconiaceae (A. Rich.) Nakai) – monotypowa rodzina należąca do rzędu imbirowców. Zawiera jeden tylko rodzaj – helikonię (Heliconia L.) blisko spokrewniony z powszechnie znanym ze swoich smacznych, słodkich owoców bananowcem (Musa); niegdyś obydwa rodzaje zaliczano do tej samej rodziny bananowatych. Są to rośliny wybitnie tropikalne, pochodzące w większości z gorących i wilgotnych obszarów Ameryk, nieliczne gatunki rosną także na wyspach pacyficznych (od Samoa po Nową Gwineę i Celebes[2]. Wyróżnia się ok. 200 gatunków[3][1]. Kwiaty zapylane są najczęściej przez kolibry na kontynentach amerykańskich i przez nietoperze na wyspach Oceanii. Ze względu na okazałe i oryginalne kwiatostany wiele gatunków uprawianych jest jako rośliny ozdobne, stosowane także na kwiat cięty (długo zachowują świeżość w bukietach). W Melanezji pąki kwiatostanowe były pożywieniem głodowym[2].
Klad okrytonasienne, klad jednoliścienne (monocots), rząd imbirowce (Zingiberales), rodzina helikoniowate (Heliconiaceae). Rodzina stanowi klad bazalny w obrębie rzędu[1]:
imbirowcebananowate Musaceae
helikoniowate Heliconiaceae
strelicjowate Streliziaceae
paciorecznikowate Cannaceae
marantowate Marantaceae
imbirowate Zingiberaceae
kostowcowate Costaceae
Helikoniowate (Heliconiaceae (A. Rich.) Nakai) – monotypowa rodzina należąca do rzędu imbirowców. Zawiera jeden tylko rodzaj – helikonię (Heliconia L.) blisko spokrewniony z powszechnie znanym ze swoich smacznych, słodkich owoców bananowcem (Musa); niegdyś obydwa rodzaje zaliczano do tej samej rodziny bananowatych. Są to rośliny wybitnie tropikalne, pochodzące w większości z gorących i wilgotnych obszarów Ameryk, nieliczne gatunki rosną także na wyspach pacyficznych (od Samoa po Nową Gwineę i Celebes. Wyróżnia się ok. 200 gatunków. Kwiaty zapylane są najczęściej przez kolibry na kontynentach amerykańskich i przez nietoperze na wyspach Oceanii. Ze względu na okazałe i oryginalne kwiatostany wiele gatunków uprawianych jest jako rośliny ozdobne, stosowane także na kwiat cięty (długo zachowują świeżość w bukietach). W Melanezji pąki kwiatostanowe były pożywieniem głodowym.
Helicônia, também conhecida como caeté ou bananeira do mato, é o nome geral dado às plantas do gênero Heliconia, o único da família Heliconiaceae (APG). A variedade é comum em jardins decorativos. Suas folhas atingem até 3 metros de altura e são parecidas com as da bananeira, uma Musaceae.
Aprecia solos úmidos e ricos em matéria orgânica. Os ventos fortes podem danificar suas folhas. Multiplica-se pela divisão das touceiras, cortando-se seus rizomas. São plantas tropicais, originárias da América do Sul, América Central, Ilhas do Pacífico e Indonésia.
Helicônia, também conhecida como caeté ou bananeira do mato, é o nome geral dado às plantas do gênero Heliconia, o único da família Heliconiaceae (APG). A variedade é comum em jardins decorativos. Suas folhas atingem até 3 metros de altura e são parecidas com as da bananeira, uma Musaceae.
Aprecia solos úmidos e ricos em matéria orgânica. Os ventos fortes podem danificar suas folhas. Multiplica-se pela divisão das touceiras, cortando-se seus rizomas. São plantas tropicais, originárias da América do Sul, América Central, Ilhas do Pacífico e Indonésia.
Heliconia este un gen de plante cu flori din familia Heliconiaceae. Majoritatea speciilor sunt native în zona tropicală a Americii, dar câteva sunt indigene în unele insule din Pacificul de Vest și provincia Maluku din Indonezia.[2]
Specii acceptate de Kew Botanic Gardens:[3]
Heliconia rostrata, in a botanical garden, Costa Rica
Heliconia sp. in tropical rain forest at Sierra del Escambray, Cuba
Heliconia este un gen de plante cu flori din familia Heliconiaceae. Majoritatea speciilor sunt native în zona tropicală a Americii, dar câteva sunt indigene în unele insule din Pacificul de Vest și provincia Maluku din Indonezia.
Heliconia je rod asi 100 až 200 druhov kvitnúcich rastlín pochádzajúcich z tropickej Ameriky a Tichého oceánu na západe súostrovia Indonézie. Je prezývaná aj kráľovná tropických lesov alebo označovaná ako najatraktívnejší tropický kvet. Rastie na Havajskom súostroví a prvýkrát bola nájdená na Guayane a Brazílii v tropických dažďových lesoch strednej a južnej Amerike. Existuje veľa farebných variant a ešte viac farebných kombinácii zhruba 200 druhov. Patrí k čeľadi banánovníkovitých a sú opeľované kolibríkmi, čím si zabezpečujú výdatné zásoby potravy.
Vo váze vydržia 8-14 dní bez akejkoľvek špeciálnej starostlivosti, vhodné na dekoráciu a vyžaduje citlivé použitie.
Heliconia je rod asi 100 až 200 druhov kvitnúcich rastlín pochádzajúcich z tropickej Ameriky a Tichého oceánu na západe súostrovia Indonézie. Je prezývaná aj kráľovná tropických lesov alebo označovaná ako najatraktívnejší tropický kvet. Rastie na Havajskom súostroví a prvýkrát bola nájdená na Guayane a Brazílii v tropických dažďových lesoch strednej a južnej Amerike. Existuje veľa farebných variant a ešte viac farebných kombinácii zhruba 200 druhov. Patrí k čeľadi banánovníkovitých a sú opeľované kolibríkmi, čím si zabezpečujú výdatné zásoby potravy.
Hummerklosläktet (Heliconia) är det enda släktet i familjen hummerkloväxter (Heliconiaceae) med 100-200 arter. De kommer ursprungligen från tropiska Amerika och västerut till Stilla havets öar och Celebes. Några arter är populära trädgårdsväxter i varma klimat och ibland dyker de upp som snittblommor i Sverige.
Hummerklosläktet (Heliconia) är det enda släktet i familjen hummerkloväxter (Heliconiaceae) med 100-200 arter. De kommer ursprungligen från tropiska Amerika och västerut till Stilla havets öar och Celebes. Några arter är populära trädgårdsväxter i varma klimat och ibland dyker de upp som snittblommor i Sverige.
До 1998 року рід належав до Бананових (Musaceae), проте був виділений у окрему родину Геліконієві (Heliconiaceae).[3] Нараховує 150 видів.
Деякі види (Heliconia bihai) досягають висоти до 6 метрів. Запилюється переважно за допомогою колібрі.[4]
Росте у тропічних джунглях та болотах.
Широко використовується як садова рослина через оригінальні суцвіття. Найчастіше зустрічається Heliconia bihai, що походить з Центральної Америки. Існують також штучно вирощені гібриди.
Chi Chuối pháo (danh pháp khoa học: Heliconia) là một chi thực vật có hoa gồm khoảng 100 đến 200 loài bản địa của vùng nhiệt đới châu Mỹ và các đảo trên Thái Bình Dương về phía tây đến Indonesia. Nhiều loài trong chi Heliconia được tìm thấy trong các khu rừng nhiệt đới ẩm của các khu vực này.
Heliconia rostrata, trong vườn thực vật, Costa Rica
Heliconia sp. trong rừng nhiệt đới ở Sierra del Escambray, Cuba
|accessdate=
(trợ giúp) Chi Chuối pháo (danh pháp khoa học: Heliconia) là một chi thực vật có hoa gồm khoảng 100 đến 200 loài bản địa của vùng nhiệt đới châu Mỹ và các đảo trên Thái Bình Dương về phía tây đến Indonesia. Nhiều loài trong chi Heliconia được tìm thấy trong các khu rừng nhiệt đới ẩm của các khu vực này.
Heliconia L. (1771), nom. cons.
Синонимы Типовой видГеликония (лат. Heliconia) — род травянистых растений монотипного семейства Геликониевые (Heliconiaceae), входящего в порядок Имбирецветные (Zingiberales).
Многолетние травянистые корневищные растения. Листья слабо асимметричные, до 3 м длины и 1 м ширины, влагалища образуют ложные стебли от 60 см до 8—10 м высотой[3].
Цветки обоеполые, зигоморфные, протандричные, с прицветничками. Соцветие от 10—30 см и до 2,5 м в длину. Чашелистиков 3, часто венчиковидные. Лепестков 3, белые, жёлтые, оранжевые, розовые или красные. Тычинок 6, пыльники линейные, одна из тычинок стерильна и превращена в стаминодий. Гинецей синкарпный, плодолистиков 3, столбик нитевидный, рыльце головчатое, завязь нижняя, трёхгнёздная. Плод — кожистая коробочка. Семена уплощённые, овально-удлинённые, с твёрдой оболочкой[3].
Встречаются во влажных тропических лесах Центральной и Южной Америки. Один вид — Геликония индийская (Heliconia indica) растёт на островах Океании[3].
Некоторые виды (например: геликония Бихаи, геликония индийская, геликония металлическая) используются в качестве декоративных растений[3].
Род Геликония включает более 200 видов[4], некоторые из них:
Геликония (лат. Heliconia) — род травянистых растений монотипного семейства Геликониевые (Heliconiaceae), входящего в порядок Имбирецветные (Zingiberales).
赫蕉屬是單子葉植物赫蕉科的一屬,原產於熱帶美洲和西太平洋地區。本屬又稱為蠍尾蕉屬。英文名稱是龍蝦爪、假天堂鳥花。赫蕉科只有赫蕉屬一屬,本屬約有100-200種,主要分佈在美洲。赫蕉屬的一些種類因具有艷麗多彩的蠟質苞片,常被栽培做切花與庭園造景使用,真正的花很小,初期藏在苞片裡面,以後會漸漸的露出到苞片外面。赫蕉的生長習性和美人蕉、天堂鳥花及香蕉等類似,這些植物通常都具有草質莖,葉大,長橢圓形,葉對生。小天堂鳥花是鸚黃赫蕉的別名,它的花很有特色,在黃綠色的花上有黑色斑點,很像鸚鵡的羽毛。
常見的種類有下列各種:
赫蕉屬是單子葉植物赫蕉科的一屬,原產於熱帶美洲和西太平洋地區。本屬又稱為蠍尾蕉屬。英文名稱是龍蝦爪、假天堂鳥花。赫蕉科只有赫蕉屬一屬,本屬約有100-200種,主要分佈在美洲。赫蕉屬的一些種類因具有艷麗多彩的蠟質苞片,常被栽培做切花與庭園造景使用,真正的花很小,初期藏在苞片裡面,以後會漸漸的露出到苞片外面。赫蕉的生長習性和美人蕉、天堂鳥花及香蕉等類似,這些植物通常都具有草質莖,葉大,長橢圓形,葉對生。小天堂鳥花是鸚黃赫蕉的別名,它的花很有特色,在黃綠色的花上有黑色斑點,很像鸚鵡的羽毛。
常見的種類有下列各種:
Heliconia Augusta 火紅赫蕉 Heliconia bihai Heliconia brasiliensis Heliconia caribaea Heliconia latispatha Heliconia pendula 鸚黃赫蕉 Heliconia psittacorum 金鳥赫蕉 Heliconia rostrata Heliconia schiediana 艷黃赫蕉 Heliconia wagneriana 取自“https://zh.wikipedia.org/w/index.php?title=赫蕉屬&oldid=27566873” 分类:赫蕉属隐藏分类:本地相关图片与维基数据不同オウムバナ科 (Heliconiaceae) は単子葉植物のショウガ目に属する植物の科。オウムバナ属(Heliconia)だけからなる1属約80種からなり、園芸ではヘリコニアと呼ぶ。
この科・属に属する植物は、熱帯アメリカ原産でオウムのくちばしが連なったような鮮やかな「花序」を鑑賞するため温室植物として栽培され、花卉としても出荷される。
大型の多年草で、偽茎を持つ。鳥媒花で大型の、緑、赤、黄色などの鮮やかな色の舟形、あるいはオウムのくちばし形の苞をもつ。花は苞の中に包まれ、花被片は6枚。今でも古い資料を引用したものでは、バショウ科に分類していることもある。
オウムバナ属 (Heliconia)
オウムバナ科 (Heliconiaceae) は単子葉植物のショウガ目に属する植物の科。オウムバナ属(Heliconia)だけからなる1属約80種からなり、園芸ではヘリコニアと呼ぶ。
헬리코니아는 생강목 헬리코니아속(Heliconia)에 속하는 외떡잎식물의 총칭이다. 이름은 그리스어 helikonios에서 유래했다. 열대 아메리카와 인도네시아까지의 태평양 군도에 자생하는 속씨식물로 약 100~200여 종을 포함하고 있다. 극락조화속 식물과 비슷하여 "가짜 극락조화"로 불리기도 한다.
헬리코니아속은 헬리코니아과의 유일속이지만, 이전에는 파초과로 분류했다. 1998년의 APG 분류 체계와 이를 계승한 2003년의 APG II 분류 체계는 헬리코니아과를 외떡잎식물군의 닭의장풀군에 속하는 생강목으로 분류했다.
헬리코니아는 생강목 헬리코니아속(Heliconia)에 속하는 외떡잎식물의 총칭이다. 이름은 그리스어 helikonios에서 유래했다. 열대 아메리카와 인도네시아까지의 태평양 군도에 자생하는 속씨식물로 약 100~200여 종을 포함하고 있다. 극락조화속 식물과 비슷하여 "가짜 극락조화"로 불리기도 한다.
헬리코니아속은 헬리코니아과의 유일속이지만, 이전에는 파초과로 분류했다. 1998년의 APG 분류 체계와 이를 계승한 2003년의 APG II 분류 체계는 헬리코니아과를 외떡잎식물군의 닭의장풀군에 속하는 생강목으로 분류했다.