nomes no trilho de navegação
Els eriocrànids (Eriocraniidae) són una família d'insectes lepidòpters, l'única existent dins la superfamília dels eriocranioïdeus (Eriocranioidea).
Són petites arnes, generalment diürnes, que poden ser observades en les primaveres temperades de la regió holàrtica. Tenen una probòscide amb la qual beuen aigua o saba. Les larves són perforadores de fulles de fagals, principalment de bedolls (Betula), roures (Quercus), i unes quantes salicàcies i rosals (Kristensen, 1999).
Hi ha 6 gèneres descrits:
Els eriocrànids (Eriocraniidae) són una família d'insectes lepidòpters, l'única existent dins la superfamília dels eriocranioïdeus (Eriocranioidea).
Són petites arnes, generalment diürnes, que poden ser observades en les primaveres temperades de la regió holàrtica. Tenen una probòscide amb la qual beuen aigua o saba. Les larves són perforadores de fulles de fagals, principalment de bedolls (Betula), roures (Quercus), i unes quantes salicàcies i rosals (Kristensen, 1999).
Die Trugmotten (Eriocraniidae) sind eine Familie der Schmetterlinge (Lepidoptera). Sie kommen mit nur 26 Arten in sechs Gattungen in den gemäßigten Breiten der Holarktis vor.
Die Falter erreichen eine Flügelspannweite von 9 bis 15 Millimetern. Sie haben schmale Vorderflügel, die 2,6- bis 3,2-mal länger als breit sind. Sie sind entweder komplett oder überwiegend metallisch gefärbt, oder haben metallisch glänzende Muster. Die Grundfärbung ist meist violett-bronzefarben, golden oder bronze-golden. Die Hinterflügel sind elliptisch bis spitz zulaufend und sind in etwa gleich breit, wie die Vorderflügel. Die fadenförmigen Fühler sind kurz und erreichen etwa 40 bis 60 % der Vorderflügellänge. Sie haben neben den Facettenaugen auch Punktaugen (Ocelli). Ihre fünfgliedrigen Maxillarpalpen sind sehr gut, ihre drei- oder viergliedrigen Labialpalpen sind gut entwickelt. Auch ihr kurzer Saugrüssel ist voll entwickelt. Ihre Mandibeln sollen auch entwickelt und funktionsfähig sein, manche Autoren (Meyrick) bezweifeln dies aber. Einige Arten, die phylogenetisch am wenigsten entwickelt sind, haben aller Wahrscheinlichkeit nach Mandibeln, die aber funktionslos sind. Alle sechs Beine der Falter sind voll entwickelt und zum Laufen geeignet. An den Hintertibien sitzen vier, an den Mitteltibien ein, an den Vordetibien keine Sporne.
Die Vorderflügel haben 11 bis 15 Flügeladern mit einer bis drei Analadern. Da die Analadern aber schwierig zu determinieren sind, divergieren auch hier die verschiedenen Autorenmeinungen. Die Hinterflügel haben 11 bis 14 Flügeladern mit wahrscheinlich zwei Analadern (1b und 1c).
Die Falter sind tagaktiv, manche Arten fliegen manchmal aber auch nachts. Sie besuchen keine Blüten, sondern saugen Pflanzensaft aus verletzten Knospen.
Die Larven haben stark verkümmerte Beine, da diese beim Minieren nicht benötigt werden. Sie ernähren sich fast ausschließlich von Pflanzen und Bäumen der Buchenartigen (Fagales). Nur wenige Arten leben auch auf Salicales bzw. den zu ihnen gehörenden Weidengewächsen und auf Rosenartigen (Rosales). Die Arten aus Europa und Asien entwickeln sich vor allem in den Blättern von Birken und Haseln, die aus Nordamerika in Buchen.
Die Weibchen haben für das Legen ihrer Eier einen messerscharfen Legebohrer (Ovipositor), mit dem sie Blätter aufritzen und ihre Eier hineinlegen können. Die frisch geschlüpften Larven erzeugen zunächst eine Gangmine, die in den weiteren drei Larvenstadien zu einer Platzmine ausgefressen wird. Sie fressen das komplette Innere der Blätter, sodass nur mehr die Epidermis übrig bleibt. Dadurch ist die Mine durchsichtig und man kann den perlschnurartig angeordneten Kot innerhalb der Mine gut erkennen. Nach ca. vier bis sechs Wochen sind die Tiere ausgewachsen und verpuppen sich. Dazu lassen sie sich fallen und spinnen einen Kokon im Erdboden. Zum Schlüpfen verlässt die Puppe die Puppenhülle und kriecht an die Oberfläche. Die Falter schlüpfen schon sehr früh im Frühling, da die Raupen sich schon früh, von den noch jungen Blatttrieben ihrer Futterpflanzen ernähren.
Selten können die Tiere der Art Eriocrania sparrmannella an Birken durch Massenvermehrungen Schäden anrichten.
Die Familie der Trugmotten kommen in Europa mit den neun, unten gelisteten Arten vor,[1] die auch alle in Mitteleuropa heimisch sind.[2]
Die Trugmotten (Eriocraniidae) sind eine Familie der Schmetterlinge (Lepidoptera). Sie kommen mit nur 26 Arten in sechs Gattungen in den gemäßigten Breiten der Holarktis vor.
Адепки күбөлөр (лат. Eriocraniidae) — күбөсымак майда жетим көпөлөктөрдүн бир тукуму.
Eriocraniidae is a family of moths restricted to the Holarctic region, with six extant genera.[2][3] These small, metallic moths are usually day-flying, emerging fairly early in the northern temperate spring. They have a proboscis with which they drink water or sap. The larvae are leaf miners on Fagales, principally the trees birch (Betula) and oak (Quercus), but a few on Salicales and Rosales.[4]
Moths in this family are diurnal, flying in the spring at dawn, and in sunshine, sometimes in swarms around host trees. They sometimes come to light and also rest on twigs and branches. By tapping branches over a beating tray, they fall and remain motionless. The moths are small with a forewing length of 4–7 mm. Forewings marking are shining pale golden or purple and often mottled. The purple moths can be difficult to tell apart with certainty and may require genitalia examination. The female moth has a piercing ovipositor and the almost colourless eggs are laid in the parenchyma of a leaf or in a leaf bud. The white or grey larvae form large blotches in the leaves containing intertwining strands of frass. Pupa are decticous in a tough, silken cocoon in the soil.[5][6]
Eriocrania means woolly-headed, from the Greek, erion – wool and kranion – upper part of the head.[7][8]
Eriocraniidae is a family of moths restricted to the Holarctic region, with six extant genera. These small, metallic moths are usually day-flying, emerging fairly early in the northern temperate spring. They have a proboscis with which they drink water or sap. The larvae are leaf miners on Fagales, principally the trees birch (Betula) and oak (Quercus), but a few on Salicales and Rosales.
Eriocraniidae son una familia de insectos lepidópteros, la única existente dentro de la superfamilia Eriocranioidea.
Son pequeñas polillas, generalmente diurnas, que pueden ser observadas en las primaveras templadas de la región holártica. Tienen una probóscide con la cual beben agua o savia. Las larvas son perforadoras de hojas de Fagales, principalmente de abedules (Betula), robles (Quercus), y unas cuántas salicáceas y Rosales (Kristensen, 1999).
Eriocraniidae son una familia de insectos lepidópteros, la única existente dentro de la superfamilia Eriocranioidea.
Son pequeñas polillas, generalmente diurnas, que pueden ser observadas en las primaveras templadas de la región holártica. Tienen una probóscide con la cual beben agua o savia. Las larvas son perforadoras de hojas de Fagales, principalmente de abedules (Betula), robles (Quercus), y unas cuántas salicáceas y Rosales (Kristensen, 1999).
Päistärkoit (Eriocraniidae) on pieni perhosten heimo. Ne ovat alkeellisin imukärsällisten perhosten ryhmä. Joissakin lähteissä päistärkoit liitetään osalahkoon Dacnonympha yhdessä Acanthopteroctetidae-heimon kanssa, mutta jälkimmäiset kuulunevat lähemmäs "kehittyneempiä" perhosia[1].
Päistärkoiden levinneisyys on holarktinen ja lajeja tunnetaan yhteensä vain 24. Kaikki lajit ovat pieniä, metallinkiiltoisia ja päiväaktiivisia perhosia, joiden lentoaika sijoittuu yleensä keväälle. Siipiväli on aina alle 15 mm ja lepäävä perhonen pitää siipiään vartalon sivuilla kattolaskuisesti.[2] Siipisuonitus on etu- ja takasiivissä samanlainen. Tunnusomainen piirre on jalkojen säärissä olevien okien määrä, joka on kaikilla lajeilla 0-1-4. Yhdistäviä tuntomerkkejä on myös aikuisen perhosen genitaaleissa sekä siipisuomujen rakenteessa. Toukka on täysin jalaton.[1]
Päistärkoit eivät käy kukilla, mutta juovat imukärsällään nestettä mm. puiden mahlaa vuotavista vioittumista.[2] Naaras munii munat veitsimäisellä munanasettimellaan lehtien sisään ja toukat elävät lehtimiinaajina erityisesti pyökkimäisten puiden (lahko Fagales) lehtien sisällä. Vain muutamat lajit pajuilla tai ruusukasveilla. Toukan lehtimiinaan jättämä ulostevana on ryhmälle tunnusomainen. Toukkavaihe on lyhytkestoinen ja täysikasvuinen toukka pudottautuu maahan alkukesästä ja koteloituu maan alle tekemänsä kotelokopan sisään. Kotelo talvehtii.[1]
Suomesta päistärkoilajeja tunnetaan seitsemän[3]
Päistärkoit (Eriocraniidae) on pieni perhosten heimo. Ne ovat alkeellisin imukärsällisten perhosten ryhmä. Joissakin lähteissä päistärkoit liitetään osalahkoon Dacnonympha yhdessä Acanthopteroctetidae-heimon kanssa, mutta jälkimmäiset kuulunevat lähemmäs "kehittyneempiä" perhosia.
Les Eriocraniidae sont une famille de petits lépidoptères primitifs. Elle est la seule représentante de la super-famille des Eriocranioidea et de l'infra-ordre des Dacnonypha.
Décrite par l'entomologiste autrichien Hans Rebel en 1901, cette famille est considérée comme l'une des plus primitives des familles de lépidoptères. Elle rassemble 29 espèces[1], présentes principalement dans les régions holarctiques, dont quelques-unes en Asie tropicale et en Australie. Neuf sont connues en Europe.
Leurs imagos sont de petits papillons principalement diurnes, qui peuvent être trouvés près de leurs plantes hôtes. Les chenilles sont mineuses ; en Europe, elles vivent sur des Betulaceae et des Fagaceae[réf. souhaitée].
Selon BioLib (5 avril 2019)[2] :
Les Eriocraniidae sont une famille de petits lépidoptères primitifs. Elle est la seule représentante de la super-famille des Eriocranioidea et de l'infra-ordre des Dacnonypha.
Décrite par l'entomologiste autrichien Hans Rebel en 1901, cette famille est considérée comme l'une des plus primitives des familles de lépidoptères. Elle rassemble 29 espèces, présentes principalement dans les régions holarctiques, dont quelques-unes en Asie tropicale et en Australie. Neuf sont connues en Europe.
Leurs imagos sont de petits papillons principalement diurnes, qui peuvent être trouvés près de leurs plantes hôtes. Les chenilles sont mineuses ; en Europe, elles vivent sur des Betulaceae et des Fagaceae[réf. souhaitée].
Gli Eriocranidi (Eriocraniidae Tutt, 1899) sono una famiglia di lepidotteri, diffusa con una trentina di specie in Eurasia e America settentrionale. Sono i soli rappresentanti dell'infraordine Dacnonypha Hinton, 1946 e della superfamiglia Eriocranioidea Rebel, 1901; viene considerata una delle famiglie più primitive dei lepidotteri.
L'apertura alare va da 8 a 15 mm. Hanno ali lunghe e strette, colori metallici, antenne filiformi relativamente corte. L'apparato boccale dell'adulto è una via di mezzo tra quello masticatore (con le mandibole presenti anche se non funzionanti) e quello succhiatore proprio dell'ordine.
La maggior parte delle specie vola di giorno, ma alcune sono attive di notte. Le farfalle non visitano i fiori, ma succhiano la linfa dalle gemme.
Gli adulti compaiono molto presto in primavera, in modo che i loro bruchi possano nutrirsi delle foglioline giovani. La femmina presenta all'estremità dell'addome un ovopositore con il quale perfora l'epidermide delle foglie (soprattutto Betulacee e Fagacee), deponendo le uova al loro interno, dove le larve apode scavano delle mine, che inizialmente hanno la forma di gallerie lunghe e strette ma negli stadi larvali successivi si allargano e diventano ampie. Dopo 4-6 settimane le larve mature cominciano a incrisalidarsi all'interno delle mine, ma successivamente la pupa, provvista di appendici libere, scende al suolo dove costruisce il bozzolo. Completato lo sviluppo la pupa dectica lo perfora grazie alle sue mandibole articolate e ne fuoriesce, dopodiché avviene lo sfarfallamento.
In Europa sono presenti 9 specie, in Italia finora ne sono state trovate 5. Eriocrania sparrmannella può causare danni alle betulle.
Gli Eriocranidi (Eriocraniidae Tutt, 1899) sono una famiglia di lepidotteri, diffusa con una trentina di specie in Eurasia e America settentrionale. Sono i soli rappresentanti dell'infraordine Dacnonypha Hinton, 1946 e della superfamiglia Eriocranioidea Rebel, 1901; viene considerata una delle famiglie più primitive dei lepidotteri.
Eriocraniidae sunt familia papilionum in regione Holarctica endemici, in septem genera exstantia digesta.[2][3] Larvae sunt metallici foliorum in Fagalibus, praecipue Betula et Quercus, sed pauca in Salicalibus et Rosalibus.[4] Adulti, parvi et metallici, ineunte vere septentrionali temperato emergentes, usitate interdiu volare solent. Eis est proboscis quo aquam et sucum sorbillant.
Vide "Eriocraniidas" apud Vicispecies. 
Haec stipula ad insectum spectat. Amplifica, si potes! Eriocraniidae sunt familia papilionum in regione Holarctica endemici, in septem genera exstantia digesta. Larvae sunt metallici foliorum in Fagalibus, praecipue Betula et Quercus, sed pauca in Salicalibus et Rosalibus. Adulti, parvi et metallici, ineunte vere septentrionali temperato emergentes, usitate interdiu volare solent. Eis est proboscis quo aquam et sucum sorbillant.
Eriokranijos, sin. pavasariniai blizgiasparniai (lot. Eriocraniidae, vok. Trugmotten) – drugių (Lepidoptera) šeima.
Europoje žinomos 9, Lietuvoje - 8 rūšys:
De purpermotten (Eriocraniidae) zijn een familie van primitieve, meestal dagactieve vlinders waarvan de rupsen bladmineerders zijn. De imagines hebben geen roltong maar functionele kaken, wat als een primitief kenmerk wordt beschouwd. De familie telt ongeveer dertig soorten, verdeeld over een handvol geslachten.
De vleugels van de purpermotten hebben een metallische glans en met een spanwijdte van ongeveer 8 tot 15 millimeter zijn het kleine vlinders.
In Nederland komen soorten uit drie geslachten voor:
Eikenpurpermot
(Dyseriocrania subpurpurella)
Variabele purpermot
(Eriocrania semipurpurella)
De purpermotten (Eriocraniidae) zijn een familie van primitieve, meestal dagactieve vlinders waarvan de rupsen bladmineerders zijn. De imagines hebben geen roltong maar functionele kaken, wat als een primitief kenmerk wordt beschouwd. De familie telt ongeveer dertig soorten, verdeeld over een handvol geslachten.
De vleugels van de purpermotten hebben een metallische glans en met een spanwijdte van ongeveer 8 tot 15 millimeter zijn het kleine vlinders.
Purpurmøll (Eriocraniidae) er ei særs lita familie sommarfuglar som finst i tempererte område på den nordlege halvkula. På verdsbasis er det skildra 24 artar, kor 8 førekjem i Norden. Larvane deira er parasittar på lauvtre, kor dei minerar særeigne gangar i blad.
Purpurmøll er små møll; hjå dei nordiske artane varierer vengespennet frå 8 til 16 mm. Forvengene er metalliske og er spragla eller marmorert i gull, purpur, bronseraude og/eller blå fargar. Hovudet og framkroppen er dekt med tjafsute, hårliknande skjel. Ein kan best skilja dei frå kjevemøll på at dei har ein kort sugesnabel og treledda labialpalpar.
Artane liknar mykje på kvarandre, og ein må så godt som alltid sjå på kjønnsorgana for å kunne identifisera dei. Hoene er det stundom umogleg å bestemma, trass i at mange artar har særskilde kjenneteikn på undersida av bakkroppen: Fjerde segment ber to gjennomsiktige flekkar ein kallar «vindauge», og på femte segment har hoene tuberklar dei skil ut feromon gjennom.
Larvane er lange, tynne og kvite til gråaktige med mørkt farga munndelar. Dei har små hovud dei kan dra halvveges inn i mellomkroppen, og ein bakkropp som vert smalare lenger bak. Stundom kan ein identifisera ein art ut frå larven sin utsjånad kombinert med opplysingar om vertsplante.
Purpurmøll er aktive om morgonen og om kvelden på våren og tidleg på sommaren. Hoene legg dei ovale, glatte egga sine på unge blad om lag på den tida lauva til vertsplanten sprett. Typiske vertsplantar kan vera bjørk, hassel eller eik, avhengig av art. Larven et i vevet på innsidan av bladet, og grev miner som er synlege frå begge sider av bladet. Det er lett å sjå at ei mine er frå purpurmøll på dei spiralforma eller snirklute ekskrementrestane som ein ser tydeleg gjennom det nesten glasklare lauvet.
Larven et i berre to til tre veker, før han firer seg ned til bakken. Her grev han seg ned og lagar ein hard kokong til å overvintra i før han forpuppar seg til våren. Puppen kan røyra seg, og nyttar dei lange mandiblane til å ta seg ut av kokongen. Når han er ute klatrar han opp til overflaten, der den vaksne sommarfuglen klekker.
Livssyklusen kan ta eitt til to år.
Bengtsson, Bengt Å. 2008. «Eriocraniidae - purpurmalar», s. 57-72 i Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Käkmalar-säckspinnare. Lepidoptera: Micropterigidae-Psychidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala
Purpurmøll (Eriocraniidae) er ei særs lita familie sommarfuglar som finst i tempererte område på den nordlege halvkula. På verdsbasis er det skildra 24 artar, kor 8 førekjem i Norden. Larvane deira er parasittar på lauvtre, kor dei minerar særeigne gangar i blad.
Purpurmøll (Dacnonypha eller Eriocraniidae) er en liten familie av primitive sommerfugler som har larver som minerer i bladene på løvtrær, særlig bjørk, eik og bøk. De er ganske vanlige, men blir lett oversett fordi de voksne sommerfuglene flyr svært tidlig på våren. Arten Eriocrania sparrmannella kan av og til gjøre noe skade på bjørkeskog om den forekommer i store mengder, men gruppen er ikke av større økonomisk betydning.
Små sommerfugler (vingelengde 4 – 6,5 mm), framvingene sjakkbrettaktig spraglete, gjerne purpuraktige og med en viss, gyllen, glans. Hodet og kroppen er dekket av nokså lange hår og ser "bustete" ut. Fasettøynene er ganske små og runde. Disse sommerfuglene har en kort sugesnabel. De har også noen små mandibler (overkjever), men disse mangler tenner og leddet fungerer ikke. Puppen har funksjonelle mandibler som den bruker til å gnage hull i kokongen før den voksne sommerfuglen klekkes. Antennene er forholdsvis korte og trådformede. Framvingene er avlange og tilspissede, noe bredere enn hos de fleste andre småsommerfugler. De er spraglete, ofte i brunlig purpurfarget og metallisk gyllent, med en litt matt metallglans. Rundt vingespissen er kanten kledt med ganske lange hårfrynser. Bakvingene er av omtrent samme form som framvingene, men ensfarget brunlige. Beina er forholdsvis korte og kraftige. Larvene er bleke, beinløse og litt flate.
Artene lever som minerere på nyutsprungne blad av bøkefamilien (Fagaceae), bortsett fra én art som angriper rosefamilien. De voksne møllene flyr om dagen tidlig på våren, i Norge vanligvis i april. Hunnene bruker sitt knivskarpe eggleggingsrør til å bore eggene inn i bladknopper på vertstreet. De europeiske artene angriper enten bjørk eller eik, mens de nordamerikanske stort sett er knyttet til bøk. Eggene klekkes når bladene springer ut og larven begynner å minere i de nye, myke bladene. Minen begynner som en enkel gang men utvikler seg etter hvert til en flatemine der bare huden står igjen, alt bladkjøttet er spist opp. Et speiselt trekk er at larvens ekskrementer ligger igjen som et perlekjede over hele minen. Larveutviklingen tar 4-6 uker, deretter gnager den utvokste larven seg ut, slipper seg ned på bakken og spinner seg inn i en kokong. Der blir den liggende til høsten før den forvandler seg til en puppe, som overvintrer.
Alle de nordeuropeiske artene blir ofte ført til slekten Eriocrania.
Purpurmøll (Dacnonypha eller Eriocraniidae) er en liten familie av primitive sommerfugler som har larver som minerer i bladene på løvtrær, særlig bjørk, eik og bøk. De er ganske vanlige, men blir lett oversett fordi de voksne sommerfuglene flyr svært tidlig på våren. Arten Eriocrania sparrmannella kan av og til gjøre noe skade på bjørkeskog om den forekommer i store mengder, men gruppen er ikke av større økonomisk betydning.
Plątaczkowate[2] (Eriocraniidae) – rodzina owadów z rzędu motyli, ograniczona do rejonów Holarktyki. Wyróżnia się w niej 6 żyjących współcześnie rodzajów[3][4]. Są to niewielkie, etaliczne ćmy latające za dnia, pojawiające się wcześnie na wiosnę w klimacie umiarkowany półkuli północnej. Posiadają proboscis, narząd gębowy, którym piją wodę lub soki roślinne. Larwy drążą w liściach bukowców, zwłaszcza zaś brzóz i dębów, niektóre jednak w liściach wierzbowców i różowców[5].
Plątaczkowate (Eriocraniidae) – rodzina owadów z rzędu motyli, ograniczona do rejonów Holarktyki. Wyróżnia się w niej 6 żyjących współcześnie rodzajów. Są to niewielkie, etaliczne ćmy latające za dnia, pojawiające się wcześnie na wiosnę w klimacie umiarkowany półkuli północnej. Posiadają proboscis, narząd gębowy, którym piją wodę lub soki roślinne. Larwy drążą w liściach bukowców, zwłaszcza zaś brzóz i dębów, niektóre jednak w liściach wierzbowców i różowców.
Eriocraniidae é uma família de insectos da ordem Lepidoptera.
Purpurmalar (Eriocraniidae) är en liten familj i insektsordningen fjärilar som förekommer i Europa, norra Asien och Nordamerika.
Purpurmalar är små fjärilar med ett vingspann på 8 till 16 millimeter. Framvingarna är långsmala och lite elliptiska till formen med en bred bård av fransar längs underkanten. Som regel är de spräckligt mönstrade och har en mer eller mindre metallisk lyster. Grundläggande färger är gyllenaktig, brons och purpuraktig. Bakvingarna liknar framvingarna, förutom att de är något mindre långsträckta och mer enfärgade. Antennerna är trådliknande.
Larverna minerar i blad, främst på träd ur ordningen Fagales, som bok, ek, björk och hassel.
Släkten enligt Catalogue of Life:[1]
Wikimedia Commons har media som rör purpurmalar.
Denna insekts-relaterade djurartikel saknar väsentlig information. Du kan hjälpa till genom att tillföra sådan.
Purpurmalar (Eriocraniidae) är en liten familj i insektsordningen fjärilar som förekommer i Europa, norra Asien och Nordamerika.
Purpurmalar är små fjärilar med ett vingspann på 8 till 16 millimeter. Framvingarna är långsmala och lite elliptiska till formen med en bred bård av fransar längs underkanten. Som regel är de spräckligt mönstrade och har en mer eller mindre metallisk lyster. Grundläggande färger är gyllenaktig, brons och purpuraktig. Bakvingarna liknar framvingarna, förutom att de är något mindre långsträckta och mer enfärgade. Antennerna är trådliknande.
Larverna minerar i blad, främst på träd ur ordningen Fagales, som bok, ek, björk och hassel.
Släkten enligt Catalogue of Life:
Catolbistis Dyseriocrania Electrocrania Eriocrania Eriocraniella Eriocranites Heringocrania Issikiocrania NeocraniaEriocranioidea là một liên họ đơn họ côn trùng trong bộ Cánh vẩy phân bố hạn chế ở miền Toàn bắc (Holarctic), hiện có 6 chi.[2][3] Liên họ này gồm các loài bướm đêm nhỏ, màu kim loại bay vào ban ngày. Chúng có một cái vòi để uống nước. Ấu trúng là sâu cuốn lá [1] ký sinh Fagales, chủ yếu là cây bạch dương (Betula) và sồi (Quercus) nhưng một ít sống trên Salicales và Rosales (Kristensen, 1999).[4]
.jpg)
Bài viết về Bộ Cánh vẩy này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Eriocranioidea là một liên họ đơn họ côn trùng trong bộ Cánh vẩy phân bố hạn chế ở miền Toàn bắc (Holarctic), hiện có 6 chi. Liên họ này gồm các loài bướm đêm nhỏ, màu kim loại bay vào ban ngày. Chúng có một cái vòi để uống nước. Ấu trúng là sâu cuốn lá [1] ký sinh Fagales, chủ yếu là cây bạch dương (Betula) và sồi (Quercus) nhưng một ít sống trên Salicales và Rosales (Kristensen, 1999).
Беззубые моли, или первичные моли, или берёзовые моли (лат. Eriocraniidae) — семейство бабочек, выделяемое в монотипный инфраотряд Dacnonypha. Распространены в Голарктическом регионе[1][2].
Мелкие бабочки с размахом крыльев 6—16 мм. Голова в грубых торчащих чешуйках. Простые глазки развиты, реже редуцированы. Сложные глаза небольшие, с межфасеточными микротрихиями. Усики короткие, не превышают ⅔ длины переднего крыла. Имеются рудиментарные мандибулы, их дистальные концы не склеротизованы. Челюстные щупики длинные, 5-члениковые, в покое дважды складчатые. Крылья относительно широкие, удлинённо-овальные, с короткой бахромой, крыловая мембрана с микротрихиями. На передних крыльях югальная лопасть хорошо развита. Передние крылья тёмные, с рассеянными светлыми, золотыми либо серебристыми, чешуйками, формирующими неотчётливый сетчатый рисунок. У многих видов выражено торнальное пятно.
Гусеница безногая, её тело почти цилиндрическое. Голова прогнатическая, с чётко различимыми швами. Гусеницы минируют листву, главным образом на растениях из порядка букоцветных (Fagales), особенно на берёзах (Betula) и дубах (Quercus), а также некоторые виды на растениях из розоцветных (Rosales) и ивоцветных (Salicales). Мины большие, пятновидные, у большинства видов с 1, реже с 2—5 гусеницами. В начале лета гусеницы выпадают из мины и строят кокон в почве, зимует пронимфа, окукливается ранней весной. Куколка свободная, с гипертрофированными функционирующими мандибулами.
Бабочки летают ранней весной, активны днём, преимущественно в солнечную погоду, не питаются, но пьют воду. Яйца откладывают в распускающиеся почки и листья кормовых растений. В годы массовых размножений могут существенно повреждать молодые деревья.
К семейству относят представителей 9 современных и 2 ископаемых рода[3]:
Беззубые моли, или первичные моли, или берёзовые моли (лат. Eriocraniidae) — семейство бабочек, выделяемое в монотипный инфраотряд Dacnonypha. Распространены в Голарктическом регионе.
Dyseriocrania
Eriocrania
Eriocraniella
Heringocrania
Issikiocrania
Neocrania
Paracrania
†Eriocranites Kernbach, 1967
毛頂蛾科（Eriocraniidae）是鱗翅目下的一個科，有6個現存屬。[2][3] 這種蛾在白天飛行，常見於溫帶的夏季，它們由喙可以協助吸水，幼蟲是山毛櫸目的潛葉蟲（尤其是樺木屬和櫟屬），在楊柳目和薔薇目的樹上則少見。[4]
毛頂蛾科（Eriocraniidae）是鱗翅目下的一個科，有6個現存屬。 這種蛾在白天飛行，常見於溫帶的夏季，它們由喙可以協助吸水，幼蟲是山毛櫸目的潛葉蟲（尤其是樺木屬和櫟屬），在楊柳目和薔薇目的樹上則少見。
좀날개나방과(Eriocraniidae)는 전북구 지역에 제한적으로 서식하는 나방 과의 하나이다. 현존하는 6개 속으로 이루어져 있다.[2][3] 작고, 금속성 광택을 띠는 이 나방은 보통 낮에만 난다.[4]
.jpg)
|doi= 값 확인 필요 (도움말). |doi=에 라인 피드 문자가 있음(위치 16) (도움말) 
![[1]](http://www.csc.fi.funet/pub/sci/bio/life/insecta/lepidoptera/dacnonypha/eriocranioidea/eriocrania/semipurpurella_1lx.jpg){kind=link}