nomes no trilho de navegação
The Drumming Katydid (Meconema thalassinum) is native to Europe, where it is widely distributed, but has been established in the northeastern United States for half a century, having been first collected from western Long Island (New York) in 1957; it is now known from many areas in the northeast. It has also been recorded from northwestern North America (see map at the Singing Insects of North America website). This is a tiny katydid (14 to 19 mm), with forewings longer than hindwings and a fully exposed tympanum on each fore tibia. It has a yellow stripe running down the center of the pronotal disc; toward the rear of the thorax, this stripe is flanked by an orange and black dash. Male cerci are long, slender, and tubular, curving gently upward, and are often tipped with orange. Males have no stridulatory area evident at the base of their forewings. They call at night not by tegminal stridulation (i.e., rubbing together a "file" and "scraper", as most katydids do), but instead by rapidly tapping their hind legs on a substrate, such as a leaf surface. Under some conditions, this sound can be heard by a human as far as 3.5 meters away. A typical bout of drumming consists of several rapid bursts followed by several longer ones of about a second in duration. (Capinera et al. 2004; Himmelman and DiGiorgio 2009) It is possible that stridulation also occurs, using minute teeth on the forewings, but if so the signal is likely ultrasonic (T.J. Walker, Singing Insects of North America).
The Drumming Katydid is found in deciduous trees and on the vegetation beneath them. Females deposit their eggs in bark crevices and the presumably accidental introduction of this katydid to the United States may thus have occurred via the importation of eggs on woody ornamental plants. (Capinera et al. 2004) The Drumming Katydid feeds exclusively on other insects such as aphids and caterpillars (Bellmann and Luquet 1995).
Identification: A tiny katydid with a tympanum fully exposed on each foretibia. Forewings longer than hindwings. No stridulatory area apparent at base of male forewings. Length 14-19 mm.
Habitat: Deciduous trees and the vegetation beneath.
Season: July–Oct. One generation per year.
Song at 25°C: Males call at night by rapidly tapping one of the hind feet on the substrate, such as the surface of a leaf. The pad under the first tarsal segment of the male is hardened while that of the female is soft. The sound varies with the substrate but under favorable conditions it can be heard 12 feet away. A bout of drumming consists of several bursts, the initial ones being brief and the later ones lasting about 1 s. Foot impact frequency is ca. 43/s.
Similar Species: Meadow katydids (Conocephalinae) have the tympanum visible only through slits in the expanded foretibia; males have conspicuous stridulatory areas on the forewings. False katydids (Phaneropterinae) are larger and the hindwings are often longer than the forewings.
Remarks: The drumming katydid is native to Europe. It lays its eggs in crevices in bark and may have been imported to the United States as eggs on woody ornamental plants. Whatever the means, by 1957 it had become established on western Long Island, New York, and by 1980 it had extended its range to Rhode Island and to Scarsdale and Ithaca, New York. It has since been reported as far east as Michigan in the northeast U.S. and in several localities in the vicinity of Vancouver on the West Coast.
No function has been proved for the male's drumming, and either the air-borne or the substrate-transmitted vibrations might be the more important. Stridulation, using minute teeth on the forewings, may also occur. If so, the signal is likely ultrasonic.
More information: subfamily Meconematinae
References: See "
Kobylka dubová (Meconema thalassinum) je zástupce čeledi kobylkovitých spadajícího pod řád rovnokřídlých.
Barva jejího těla a krytek je světle zelená, od středu temene po konec štítu prochází žlutý podélný pruh. Nohy má žluté, tykadla pak žlutá s hnědým kroužkováním. Dorůstá velikosti 11–19 mm (délka děla), 10,5–17 mm (délka krytek) a 9–11 mm (délka kladélka).
Tento evropský druh je hojný především v nížinách a pahorkatinách a vyskytuje se od Portugalska a Britských ostrovů po Kavkaz, na severu po jižní Švédsko a na jihu po Itálii a Srbsko. V České republice se rovněž jedná o hojný druh.
Domovem kobylky dubové jsou keře a stromy v listnatých a smíšených lesích, parcích, zahradách apod. Aktivní je zejména za soumraku a v noci, často zalétá oknem do osvícených místností. Samci nemají vyvinutý stridulační aparát, zvuky dovedou vydávat klepáním („bubnováním“) zadníma nohama na povrch listů nebo větviček.
Jemný hmyz a larvy ale někdy také rostlinné části.
Obrázky, zvuky či videa k tématu kobylka dubová ve Wikimedia Commons
Galerie kobylka dubová ve Wikimedia Commons
Kobylka dubová (Meconema thalassinum) je zástupce čeledi kobylkovitých spadajícího pod řád rovnokřídlých.
Die Gemeine Eichenschrecke (Meconema thalassinum, Syn.: Meconema varium) gehört zu der Überfamilie der Laubheuschrecken (Tettigonioidea) in der Unterordnung der Langfühlerschrecken (Ensifera).
Die Gemeine Eichenschrecke ist erwachsen 1–1,5 cm groß. Diese Art sieht aus wie eine kleinere, blassere Version des Grünen Heupferdes. Die Fühler haben etwa vierfache Körperlänge (!) und sind gelb mit braunen Ringen. Die Vorder- und Hinterflügel ragen knapp über die Hinterleibsspitze hinaus. Die Hinterleibsanhänge (Cerci) sind beim Weibchen nur schwach ausgebildet und beim Männchen länger und nach innen gekrümmt. Dadurch kann es sich bei der Paarung am Weibchen festhalten. Die Weibchen tragen einen fast körperlangen, leicht gebogenen Legesäbel. Eine Besonderheit unter den Laubheuschrecken ist das Fehlen von Stridulationsorganen bei beiden Meconema-Arten.
Die Gemeine Eichenschrecke hat ihren Verbreitungsschwerpunkt in Mitteleuropa. Nach Osten geht sie bis zum Kaukasus, nördlich reicht ihre Verbreitung bis Großbritannien und Südskandinavien, südlich bis ins nördliche Südeuropa. In den USA wurde sie auf Long Island eingeschleppt. In Deutschland zeigt sie weder eine Verbreitungsgrenze, noch erkennbare Bestandszu- oder -abnahmen.
Der Lebensraum ist generell dort, wo Eichen oder andere Laubgehölze wachsen, in erster Linie also in Laubwäldern, Gärten, Parkanlagen und Streuobstwiesen, auch innerhalb von Ortschaften. Sie meidet geschlossene Fichten-, aber auch Buchenmonokulturen sowie baum- und straucharme Gegenden. Die Gemeine Eichenschrecke hält sich meist in den Baumkronen auf, oft auf der Unterseite von Blättern sitzend, nur nach starken Regenfällen und Stürmen findet man sie am Boden, von wo aus sie alsbald wieder die Bäume aufsucht. Durch ihre Flugfähigkeit fällt es dieser Art leicht, neue Lebensräume zu besiedeln. Die Tiere können aber auch sehr schnell laufen. Sie verirren sich oft in Wohnungen, denn sie sind auch nachtaktiv und kommen in der Dunkelheit oft ans Licht.
Ihre Nahrung besteht ausschließlich aus Insekten, und zwar meist Blattläusen oder kleinen Raupen.
Die Eichenschrecken haben eine besondere Art der Lautäußerung entwickelt, nämlich das Trommeln mit den Hinterbeinen auf Äste und derbere Blätter. Im Gegenzug haben sie die Fähigkeit zum Stridulieren mittels ihrer Flügel verloren. Entwicklungsgeschichtlich handelt es sich hierbei um eine sehr junge Entwicklung, die bei den nächsten Verwandten, der japanischen Gattung Nipponomeconema, noch nicht auftritt.
Die relativ großen Eier werden in der Borke von Laubbäumen oder auch an Gallen verschiedener Gallwespen abgelegt. Die Entwicklung kann ein oder zwei Jahre dauern. Die Eier sind sehr trockenheitsresistent, selbst beim Schlupf wird, im Gegensatz zu anderen Laubheuschrecken, eine reduzierte Luftfeuchtigkeit toleriert.
Die Gemeine Eichenschrecke (Meconema thalassinum, Syn.: Meconema varium) gehört zu der Überfamilie der Laubheuschrecken (Tettigonioidea) in der Unterordnung der Langfühlerschrecken (Ensifera).
Meconema thalassinum is an insect in the family Tettigoniidae known as the oak bush-cricket and drumming katydid.[1] It is native to Europe, including the British Isles, and was introduced to the United States, first established in the west of Long Island and extending its range to Rhode Island and Scarsdale, Stony Brook, and Ithaca, New York.[2]
M. thalassinum is a small bush cricket, reaching 20 mm (0.79 in) long, including the female's long ovipositor, although the antennae may reach a further 40 mm (1.6 in) in length.[3] It lives in the foliage of trees, including oaks. Males attract females by making an almost inaudible noise by drumming on leaves . Females lay eggs singly under the bark of trees. Nymphs usually emerge in late-spring and reach maturity by late-summer.[4]
Unlike other bush crickets, M. thalassinum is carnivorous. It feeds on smaller invertebrates such as larvae and caterpillars.[4]
Meconema thalassinum is a host for the parasitic worm Spinochordodes tellinii. The parasite is able to change the behaviour of the insect making it more attracted to water when it is close to water. This is necessary because the parasite requires open water to complete its life cycle.[5]
Meconema thalassinum is an insect in the family Tettigoniidae known as the oak bush-cricket and drumming katydid. It is native to Europe, including the British Isles, and was introduced to the United States, first established in the west of Long Island and extending its range to Rhode Island and Scarsdale, Stony Brook, and Ithaca, New York.
Tammeritsikas (Meconema thalassinum) sihktiivaliste seltsi kuuluv putukaliik.
Putukat on Eestist leitud vaid üks kord.[1]
Tammeritsikas (Meconema thalassinum) sihktiivaliste seltsi kuuluv putukaliik.
Putukat on Eestist leitud vaid üks kord.
Meconema thalassinum, le Méconème tambourinaire, est une espèce d'insectes orthoptères de la famille de Tettigoniidae.
Meconema thalassinum a été nommé par De Geer en 1773.
Synonyme : Meconema varium Fabricius, 1775.
Noms vernaculaires : Méconème tambourinaire, M. varié, Sauterelle des chênes.
Cette espèce est commune dans les régions arborées d'Europe occidentale.
Cette sauterelle, de couleur vert clair, a le corps long de 12 à 15 mm. L'arrière du pronotum porte deux taches brunes encadrant une ligne jaune médiane. Les ailes dépassent légèrement l'extrémité de l'abdomen; l'oviscapte de la femelle, en forme de sabre, atteint 9 mm; les deux cerques du mâle, grêles et recourbés en forme de pince atteignent 3 mm. Les fines antennes, très mobiles, mesurent environ 4 fois la longueur du corps.
Le Méconème tambourinaire est arboricole : il vit dans le feuillage des chênes, des tilleuls, aussi des parcs et des jardins, son mimétisme le rend difficile à observer.
Pendant le jour, il se dissimule sous la surface des feuilles, s'active la nuit, se nourrit uniquement d'insectes (dont des pucerons, des chenilles). Incapable de striduler, le mâle se fait entendre en tambourinant avec une patte postérieure sur une feuille par exemple, ce qui se traduit par une espèce de bourdonnement audible à un mètre environ. Souvent, il tambourine plusieurs fois de suite. La femelle pond ses œufs dans les crevasses des écorces.
Meconema thalassinum, le Méconème tambourinaire, est une espèce d'insectes orthoptères de la famille de Tettigoniidae.
Girinis siūlaūsis (Meconema thalassinum) – žiogų (Tettigoniidae) šeimos vabzdys. Natūraliai gyvena Europoje, paplito Amerikoje. Lietuvoje retas.
Žiogas žalias, ant nugaros turi neryškią rudą juostą, nedidelis. Suaugėlis siekia vos 20 mm ilgio, įskaitant patelės trumpą, kardo pavidalo kiaušdėtę, tačiau antenos (ūsai) gali siekti iki 40 mm. Sparnai vidutinio ilgio, šiek tiek išsikiša už užpakalinių šlaunų viršūnės. Gali skristi trumpus atstumus. Gyvena medžiuose, krūmuose. Patelės kiaušinius deda po vieną, po medžių žieve. Patinėliai skleidžia garsus užpakalinėmis kojomis greitai mušdami per lapus, dėl to dar vadinami būgnijančiais žiogais.
Šiuos žiogus parazituoja kirmėlės Spinochordodes tellinii. Užsikrėtę žiogai jaučia potraukį vandeniui, nes kirmėlės turi užbaigti vystymosi ciklą vandenyje.
Girinis siūlaūsis (Meconema thalassinum) – žiogų (Tettigoniidae) šeimos vabzdys. Natūraliai gyvena Europoje, paplito Amerikoje. Lietuvoje retas.
Žiogas žalias, ant nugaros turi neryškią rudą juostą, nedidelis. Suaugėlis siekia vos 20 mm ilgio, įskaitant patelės trumpą, kardo pavidalo kiaušdėtę, tačiau antenos (ūsai) gali siekti iki 40 mm. Sparnai vidutinio ilgio, šiek tiek išsikiša už užpakalinių šlaunų viršūnės. Gali skristi trumpus atstumus. Gyvena medžiuose, krūmuose. Patelės kiaušinius deda po vieną, po medžių žieve. Patinėliai skleidžia garsus užpakalinėmis kojomis greitai mušdami per lapus, dėl to dar vadinami būgnijančiais žiogais.
Šiuos žiogus parazituoja kirmėlės Spinochordodes tellinii. Užsikrėtę žiogai jaučia potraukį vandeniui, nes kirmėlės turi užbaigti vystymosi ciklą vandenyje.
De boomsprinkhaan (Meconema thalassinum) is een rechtvleugelig insect uit de familie sabelsprinkhanen (Tettigoniidae), onderfamilie Meconematinae.
Mannetjes bereiken een lengte van 12 tot 15 millimeter, de vrouwtjes zijn 11 tot 15mm lang[1]. De lichaamskleur is groen, op de kop, het halsschild en de vleugelbasis is een gele streep aanwezig, is geelachtig. De mannetjes hebben lange, krekel-achtige cerci, die kleine tandjes hebben aan de basis. Het vrouwtje is te herkennen aan de lange vrij smalle en nauwelijks gebogen legboor. De boomsprinkhaan is een gevleugelde soort, de vleugels reiken tot achter de achterlijfspunt en zijn groen van kleur. De vleugels hebben een lichtere beadering die doet denken aan de gaasvlieg (Chrysoperla carnea)
De boomsprinkhaan lijkt alleen op de verwante zuidelijke boomsprinkhaan, maar deze laatste soort is ongevleugeld en makkelijk te onderscheiden. Ook de (ongevleugelde) nimfen zijn te herkennen omdat deze al vier vleugels hebben in tegenstelling tot de zuidelijke boomsprinkhaan waarbij maar twee vleugels zichtbaar zijn. De zuidelijke boomsprinkhaan komt binnen de Benelux slechts op enkele geïsoleerde plaatsen voor.
De boomsprinkhaan is een algemene soort die in grote delen van Europa voorkomt en ook te vinden is in Nederland en België. Daarnaast is de soort geïntroduceerd geraakt in de Verenigde Staten, met name in Long Island, vanwaaruit het zich inmiddels wat heeft uitgebreid. Het is een bewoner van bomen en hogere struiken in verder open terreinen zoals heidevelden met bomengroepjes, stadsparken en tuinen. Boomsoorten als de eik, de hazelaar en de beuk hebben de voorkeur.
De boomsprinkhaan leeft voornamelijk van kleine, op planten levende insecten en is een overwegend nuttig dier. De boomsprinkhaan is actief gedurende de maanden juli tot november, de mannetjes laten zich vooral horen tussen zeven uur 's avonds en drie uur in de nacht[1]. Het geluid bestaat uit een snorrend geroffel dat veroorzaakt wordt door met de poten op de ondergrond te trommelen.
Vrouwtje.
Vrouwelijke nimf.
Vrouwelijke nimf.
Vrouwelijke nimf.
Referenties
Bronnen
De boomsprinkhaan (Meconema thalassinum) is een rechtvleugelig insect uit de familie sabelsprinkhanen (Tettigoniidae), onderfamilie Meconematinae.
Eikegrashoppe (Meconema thalassinum) er ei lita lysegrøn trampegrashoppe. Ho er den einaste reint trelevande grashoppearten i Noreg, og lever særleg på eik.
Eikegrashoppa lever av andre insekt. Hannane av arten har ei kroppslengt på 12–15 millimeter, hoene 11–15 millimeter.
I Noreg finst eikegrashoppa i kyststroka langs Austlandet og Sørlandet, frå Hvaler og Sarpsborg i aust til Kristiansand i vest. I Oslo finst ho i fleire parkar i byen. Elles finst eikegrashoppa over det meste av Europa, bortsett frå heilt i sør og heilt i nord. Ho finst austover til Kaukasus. Ho er òg innført i Nord-Amerika.
Denne artikkelen nyttar som kjelde og kan innehalda tekst og formuleringar frå artikkelen Meconema thalassinum skriven av Hallvard Elven ogg Lars Ove Hansen. Artikkelen vart utgjeven av Naturhistorisk museum, Universitetet i Oslo under lisensen CC BY 4.0. Henta 27. desember 2017.
Eikegrashoppe (Meconema thalassinum) er ei lita lysegrøn trampegrashoppe. Ho er den einaste reint trelevande grashoppearten i Noreg, og lever særleg på eik.
Eikegrashoppa lever av andre insekt. Hannane av arten har ei kroppslengt på 12–15 millimeter, hoene 11–15 millimeter.
Multimedia w Wikimedia Commons Nadrzewek długoskrzydły (Meconema thalassinum) – niewielki, jasnozielony owad z rzędu prostoskrzydłych, pospolity w środkowej Europie, zawleczony też do Stanów Zjednoczonych[2]. Długość ciała 10–17 mm. U samic długość pokładełka zbliżona jest do długości odwłoka. U samców brak aparatów strydulacyjnych. Wabią samice bębniąc tylnymi nogami o liście.
W Polsce występuje od lipca do października, głównie na krzewach i drzewach, w lasach liściastych i mieszanych, a także w parkach i ogrodach. Prowadzi nocny, nadrzewny tryb życia. Żywi się głównie owadami.
Nadrzewek długoskrzydły (Meconema thalassinum) – niewielki, jasnozielony owad z rzędu prostoskrzydłych, pospolity w środkowej Europie, zawleczony też do Stanów Zjednoczonych. Długość ciała 10–17 mm. U samic długość pokładełka zbliżona jest do długości odwłoka. U samców brak aparatów strydulacyjnych. Wabią samice bębniąc tylnymi nogami o liście.
W Polsce występuje od lipca do października, głównie na krzewach i drzewach, w lasach liściastych i mieszanych, a także w parkach i ogrodach. Prowadzi nocny, nadrzewny tryb życia. Żywi się głównie owadami.
Ekvårtbitare (Meconema thalassinum) är en art i insektsordningen hopprätvingar som tillhör familjen vårtbitare. Den beskrevs första gången av De Geer 1773.
Ekvårtbitaren är en ganska liten vårtbitare med en kroppslängd på 11 till 16 millimeter. Dess habitat är främst lövskog, särskilt sådan där det växer ek. Färgen på kroppen är ljust grön. Antennerna är gulaktiga med brunaktiga ringar och vingarna är långa och välutvecklade. Hanen saknar stridulationsorgan. Istället lockar han till sig honor genom att sitta på ett blad och trumma på ytan med bakbenen. Detta beteende kan hanen hålla på med hela natten, även om han då och då gör korta avbrott. Om en hona visar sig sänker hanen sin kropp mot bladet och lyfter vingarna uppåt och framåt, vilket är en invit till parning. Efter parningen lägger honan ägg, som hon med sitt långa äggläggningsrör, eller ovipositor, ofta placerar i barkspringor på äldre träd.
I Sverige finns ekvårtbitaren i de södra delarna av landet, främst i Skåne och Blekinge samt på Öland. I övriga Europa är ekvårtbitaren vanligast i de centrala delarna, men den förekommer västerut till Storbritannien och österut till Kaukasus. Den har även införts till Long Island i USA.
Wikimedia Commons har media som rör Ekvårtbitare.
Ekvårtbitare (Meconema thalassinum) är en art i insektsordningen hopprätvingar som tillhör familjen vårtbitare. Den beskrevs första gången av De Geer 1773.
Ekvårtbitaren är en ganska liten vårtbitare med en kroppslängd på 11 till 16 millimeter. Dess habitat är främst lövskog, särskilt sådan där det växer ek. Färgen på kroppen är ljust grön. Antennerna är gulaktiga med brunaktiga ringar och vingarna är långa och välutvecklade. Hanen saknar stridulationsorgan. Istället lockar han till sig honor genom att sitta på ett blad och trumma på ytan med bakbenen. Detta beteende kan hanen hålla på med hela natten, även om han då och då gör korta avbrott. Om en hona visar sig sänker hanen sin kropp mot bladet och lyfter vingarna uppåt och framåt, vilket är en invit till parning. Efter parningen lägger honan ägg, som hon med sitt långa äggläggningsrör, eller ovipositor, ofta placerar i barkspringor på äldre träd.
I Sverige finns ekvårtbitaren i de södra delarna av landet, främst i Skåne och Blekinge samt på Öland. I övriga Europa är ekvårtbitaren vanligast i de centrala delarna, men den förekommer västerut till Storbritannien och österut till Kaukasus. Den har även införts till Long Island i USA.
