nomes no trilho de navegação
Modrásek podobný (Plebejus argyrognomon) je druh denního motýla z čeledi modráskovitých (Lycaenidae). Rozpětí jeho křídel je 28 až 32 mm. Samci mají modrá křídla s úzkými tmavými lemy. Samice jsou hnědé a na zadních křídlech mají oranžové příkrajní skvrny, které jsou více či méně výrazné. Na rubu zadních křídel mají obě pohlaví při vnějším okraji oranžový pruh a černé příkrajní skvrny, které jsou pokryté modrými šupinami. Motýl je velmi podobný dalším druhům rodu Plebejus. Od Modráska obecného (Plebejus idas), který se často vyskytuje na stejných lokalitách, se dá s jistotou odlišit pouze podle kopulačních orgánů.
Motýl je rozšířený od Francie přes střední Evropu, Itálii a Balkán až po Turecko. Izolované populace modráska podobného jsou na jihu Norska a Švédska a na území Litvy. V České republice je tento druh rozšířený lokálně a v některých oblastech jako například v okolí Prahy a v Českém středohoří je i poměrně hojný. Vyskytuje se hojně i na střední a jižní Moravě. Motýl obývá sušší stanoviště jako jsou stepi, suché pastviny a louky, silniční náspy, pískovny, lomy a okraje lesů.
Hlavními živnými rostlinami modráska podobného jsou čičorka pestrá (Securigera varia), štírovník růžkatý (Lotus corniculatus) a kozinec sladkolistý (Astragalus glycyphyllos). Samice klade vajíčka jednotlivě na živné rostliny. Housenky se živí listy a zprvu vytvářejí okénkovité požerky. Později konzumují listy celé. Tento druh modráska je příležitostně myrmekofilní. Přezimuje vyvinutá housenka ve vajíčku. Motýl je dvougenerační (bivoltinní) a jeho dospělce lze pozorovat od května do června a od července do počátku září.
Motýl na území České republiky není ohrožen a obývá často i narušená stanoviště jako jsou náspy, lomy a pískovny. Mohlo by ho ohrozit zarůstání vhodných lokalit.
Obrázky, zvuky či videa k tématu modrásek podobný ve Wikimedia Commons
Modrásek podobný (Plebejus argyrognomon) je druh denního motýla z čeledi modráskovitých (Lycaenidae). Rozpětí jeho křídel je 28 až 32 mm. Samci mají modrá křídla s úzkými tmavými lemy. Samice jsou hnědé a na zadních křídlech mají oranžové příkrajní skvrny, které jsou více či méně výrazné. Na rubu zadních křídel mají obě pohlaví při vnějším okraji oranžový pruh a černé příkrajní skvrny, které jsou pokryté modrými šupinami. Motýl je velmi podobný dalším druhům rodu Plebejus. Od Modráska obecného (Plebejus idas), který se často vyskytuje na stejných lokalitách, se dá s jistotou odlišit pouze podle kopulačních orgánů.
Der Kronwicken-Bläuling (Plebejus argyrognomon, häufig fälschlich auch Plebeius argyrognomon geschrieben[1]) ist ein Schmetterling (Tagfalter) aus der Familie der Bläulinge (Lycaenidae).
Die Falter erreichen eine Flügelspannweite von 25 bis 30 Millimetern. Sie haben Ähnlichkeit mit dem Geißklee-Bläuling (Plebejus argus) sind aber größer. Sie haben hell graublaue mit grauschwarzen Rand (Männchen) oder am Ansatz tief blaue, nach außen hin dunkel graubraune (Weibchen) Flügeloberseiten, die am Rand weiß gefranst sind. Bei den Weibchen sind nahe dem Hinterflügelrand mehrere, teilweise orange und schwarz gefärbte Flecke gereiht. Die Weibchen sind in den südlicheren Verbreitungsgebieten nur sehr schwach oder gar nicht blau und mehr dunkelbraun gefärbt.[2]
Die Raupen werden ca. 15 Millimeter lang. Sie sind grün gefärbt und tragen eine dunkelgrüne, an beiden Seiten leicht helle Rückenlinie und helle Seitenlinien. Sie haben kurzes, weißes, samtenes Haar.[2]
Unterscheidungsmerkmale zu Plebejus idas:[3]
Die Tiere kommen in Teilen Frankreichs, in Mittel- und Südeuropa und der Türkei vor, am meisten verbreitet sind sie aber in Südosteuropa, in Mitteleuropa sind sie sehr selten und vielerorts schon verschwunden. Vereinzelt leben sie auch im Norden Europas. Man findet sie in einer Höhe von 200 bis 1.500 Metern. Sie leben auf trockenen, blütenreichen Wiesen, kommen aber auch in Feuchtgebieten vor.[4]
Die Falter fliegen jährlich in zwei Generationen von Mitte Mai bis Juni und von Ende Juni bis Juli. In kalten Gebieten fliegen sie in nur einer Generation von Ende Juni bis Ende August.[4]
Die Raupen leben in Symbiose mit Ameisen und ernähren sich besonders von Bunter Kronwicke (Coronilla varia), gelegentlich auch von Süß-Tragant (Astragalus glycyphyllos).[2]
Die Weibchen der ersten Generation legen ihre Eier an beide Seiten der Blätter und Blüten der Futterpflanzen, die der zweiten Generation legen sie auf die Stängel ab. Die zweite Generation schlüpft erst nach dem Winter aus den Eiern.[2]
Der Kronwicken-Bläuling (Plebejus argyrognomon, häufig fälschlich auch Plebeius argyrognomon geschrieben) ist ein Schmetterling (Tagfalter) aus der Familie der Bläulinge (Lycaenidae).
Plebejus argyrognomon, common name Reverdin's blue is a butterfly of the family Lycaenidae. The species is named after Jacques-Louis Reverdin.
Subspecies include:[1]
This species can be found in Central and Southern Europe, Caucasus, in mountains of Southern Siberia, Mongolia and Amur River.[1]
These butterflies inhabit grassy flowery places at an elevation of 200–1,500 metres (660–4,920 ft) above sea level.[2]
Plebejus argyrognomon has a wingspan of 28–34 mm. These small butterflies present a sexual dimorphism. The upperside of the wings is violet-blue in males, with a narrow, black border and a white fringe, while in the females it is dark brown, with black bordered orange lunules at the outer edge, especially visible on the hindwings.[3] The underside of the wings is light beige in both sexes, with several black spots surrounded by white, an orange stripe and a marginal series of black spots pupillated in silvery blue-green. Caterpillars are pale green with orange brown longitudinal stripes, up to 20 millimeters long.
_Plebejus_argyrognomon_-_Roztocze_Poland_-_male_dorsal.jpg)
Plebejus a. argyrognomon ♂
_Plebejus_argyrognomon_-_Roztocze_Poland_-_male_ventral.jpg)
♂ △
_Plebejus_argyrognomon_-_Tyniec_Poland_-_female_dorsal.jpg)
♀
_Plebejus_argyrognomon_-_Tyniec_Poland_-_female_ventral.jpg)
♀ △
This species is similar to Plebejus argus, Plebejus idas, Plebejus pylaon and Polyommatus escheri.[4] In Plebejus argyrognomon the underside of the wings is similar to Plebejus argus and Plebejus idas, but the background color is more gray and the black spots are relatively smaller.
The species fly in two broods[4] from May to August depending on the location. The larvae feed on Coronilla varia, Securigera varia, Trifolium repens, Melilotus officinalis, Medicago sativa, Lotus corniculatus, Onobrychis viciifolia, Vicia sativa and Astragalus glycyphyllos.[1] Larvae are attended by ants Lasius niger, Lasius alienus, Myrmica sabuleti, Myrmica scabrinodis and Camponotus vagus.[5][6]
Argyrognomon (from Latin) is a silver pointer on a sundial.
Plebejus argyrognomon, common name Reverdin's blue is a butterfly of the family Lycaenidae. The species is named after Jacques-Louis Reverdin.
Plebejus argyrognomon
L’Azuré des coronilles (Plebejus argyrognomon) est une espèce d'insectes lépidoptères (papillons) de la famille des Lycaenidae et de la sous-famille des Polyommatinae.
L'espèce Plebejus argyrognomon a été décrite par le naturaliste allemand Johann Andreas Benignus Bergsträsser en 1779, sous le nom initial de Papilio argyrognomon[1]. L'espèce a de très nombreux synonymes[1],[2].
Plusieurs sous-espèces ont été décrites[1] :
C'est un petit papillon qui présente un dimorphisme sexuel, le dessus du mâle est bleu violet uni à frange blanche, celui de la femelle souvent d'une teinte plus marron présente une ligne de lunules submarginale orange surtout visibles aux postérieures.
Le revers est beige clair orné d'une ligne marginale de points noirs pupillés de bleu vert argenté doublée d'une ligne de lunules orange puis d'une ligne de points noirs cerclés de blanc.
L'Azuré des Coronilles peut facilement être confondue avec les espèces voisines Plebejus idas et Plebejus argus.
Les chenilles sont soignées par des fourmis Lasius niger, Lasius alienus, Myrmica sabuleti, Myrmica scabrinodis, Camponotus vagus[4].
Il vole en deux générations, en mai-juin puis juin-juillet, une seule en Scandinavie[4].
Sa plante-hôte principale est Securigera varia, la Coronille bigarrée. Sont aussi citées Astragalus glycyphyllos, Medicago sativa, Melilotus officinalis, Trifolium repens, Lotus corniculatus, Onobrychis viciifolia, Vicia sativa et Indigofera kirilowii[4],[1].
L'aire de répartition de l'Azuré des coronilles recouvre le centre de l'Europe, de l'Est de la France à la Roumanie et au Nord de la Grèce en passant par la Suisse et l'Allemagne. Il y a quelques isolats en Lettonie, et au Sud de la Norvège et de la Suède. L'aire de répartition comprend aussi le Caucase, le sud de la Sibérie, la Mongolie et l'Altaï jusqu'au Japon et en Amérique du Nord[4],[1].
En France métropolitaine, l'espèce est recensés dans tous les départements du Nord-Est et de l'Est, ainsi qu'en Poitou-Charentes, Dordogne, Indre, Indre-et-Loire et Cher[5].
L'espèce fréquente dans des lieux herbus et fleuris.
L'espèce est protégée en région Ile-de-France[6].
Plebejus argyrognomon
L’Azuré des coronilles (Plebejus argyrognomon) est une espèce d'insectes lépidoptères (papillons) de la famille des Lycaenidae et de la sous-famille des Polyommatinae.
Žydraakis melsvys (lot. Plebeius argyrognomon) – melsvių (Lycaenidae) šeimos drugys. Skraido birželio – rugpjūčio mėn. sausose paupių pievose. Lietuvoje reta rūšis.
Het kroonkruidblauwtje (Plebejus argyrognomon) is een vlinder uit de familie van de Lycaenidae, de kleine pages, vuurvlinders en blauwtjes.
De spanwijdte bedraagt 25 tot 30 millimeter.
De soort komt verspreid over Europa voor. In Nederland komt hij niet voor, uit België is de soort verdwenen. De vlinder vliegt op hoogtes van 200 tot 1500 meter. De vliegtijd is van mei tot en met augustus.
De waardplanten van het kroonkruidblauwtje zijn bont kroonkruid en wilde hokjespeul. De soort overwintert als ei of rups. De rups wordt door verscheidene soorten mieren verzorgd.
Het kroonkruidblauwtje (Plebejus argyrognomon) is een vlinder uit de familie van de Lycaenidae, de kleine pages, vuurvlinders en blauwtjes.
Lakrismjeltblåvinge (Plebeius argyrognomon) er en av blåvingene, en dagaktiv sommerfugl i gruppen glansvinger.
Lakrismjeltblåvinge er sjelden i Norge. Den ligner både argusblåvinge og idasblåvinge, men er noe større. Vingeundersiden er lysere.
Hannen har blå farge på vingenes overside. Langs vingeranden, et fint hvitt tynt bånd eller søm ytterst og et mørkere smalt svart felt innenfor. Overgangen mellom det svarte feltet og den blå fargen er markert. Vingeundersiden er lys grå med mørke flekker i noen svært tynne hvite ringer. Ved vingeroten utbrer et blålig farge felt seg helt inne ved vingeroten. Bakvingenes underside har et gulorange smalt bånd med noen små blå runde flekker.
Hunnen har mørk blå farge på vingeoversiden. Langs vingeranden finnes et hvitt bånd eller søm, og innenfor et bredere mørkt, nesten svart bredt felt. Særlig langs kanten av bakvingen er det noen tydelige orange halvmåne former, langs vingekanten. Undersiden er lys grå. Bakvingenes underside har noen gulorange flekker.
Vingespennet er mellom 28 og 34 millimeter.
Kroppen har et ytre skjelett (hudplater) som holder de bløte indre organer på plass. Det ytre hudskjelettet er bygd opp for det meste av kitin. Brystet og bakkroppen er blåsvart og lite håret på oversiden. Undersiden har tett hårbekledning av lyst gråhvite hår.
Fasettøynene er mørke. Hodet er smalt foran, palpene er store og fremoverrettet. Sommerfuglene skiller seg fra de fleste andre insektene ved at munnen ikke har kjever og lepper, men en lang sugesnabel (proboscis) mellom palpene. Den er rullet opp i en spiral, mellom palpene, under hodet, når den ikke er i bruk. Antennene sitter over og helt inntil fasettøynene. Antennene er trådformet og består av sylindriske ganske like ledd. Antenneklubben er flat eller skålformet. Leddene er farget slik at antennen får små ringer i svart og hvitt.
Beina er godt utviklet hos hunnene, som bruker alle beina til å gå med. Mens hanner har noe reduserte frambein og går på de fire bakerste beina. Det doble kloleddet på frambeina mangler eller er redusert. På det mellomste beinparet er børsten på skinnbeinet (tibia) godt utviklet.
Bakkroppens indre organer består av fordøyelsesorganer, forplantningsorganer og åndedrett. Åndedrettet hos sommerfugler foregår ikke ved lunger, men ved at luft hentes inn og ut av kroppen gjennom små hull i hudskjelettet (spirakler). I kroppen er det et svært finmasket system av trakéer som leder oksygenet til kroppens vitale deler. En blodvæske som sirkulerer i kroppen, pumpes rundt av et avlangt rørformet hjerte. Brystpartiet består for det meste av vingenes muskulatur. Sanseorganer, for syn, smak og lukt er stort sett plassert i hodet. Nervesystemet består av en bukmarg med to nervestrenger og én nerveknute (ganglion) i hvert kroppssegment. Den første nerveknuten, som ligger foran munnåpningen, er spesielt stor og omtales som hjerne.
Egget er hvitt, rundt og flatt, med et fint punktert mønster. Larven har generelt tykk hud og er ganske hardføre og grønnlig med en eller flere lengdestriper. Undersiden er flat, mens oversiden er velvet. Larvens kropp smaler litt bakover. På bakkroppen har eldre larver har et par tentakler, som kan skytes ut og trekkes inn igjen. Kjertlen som produserer aminosyrer og det sukkerholdige stoffet, finnes på larvens sjuende bakkroppsledd.
Bak hodet, på bryststykket, som består av tre ledd, er det tre par bein. Lengre bak har larvene noen bukføtter, som ikke er egentlige bein, men utvekster larven kan bruke til å holde seg fast. Lengst bak har den en analfot.
Larvens hode består av en hard hodekapsel med noen punktøyne. Under øynene er det noen små antenner larven bruker til å finne riktig føde. Larvens bakkropp består nesten bare av fordøyelsessystemet. Dette er ganske kort og mye av maten larven spiser passerer før all næringen er tatt opp. Avføringen kommer ut som små kuler helt bakerst på kroppen. Larvene ånder gjennom åpninger i hudskjelettet (spirakler), langs kroppens sider.
Puppene er bønneformet og urørlige, den er grønn og ligner plantedeler som frø eller lignende.
Lakrismjeltblåvinge finnes på kalkrike, varme, sydvendte gresskledde og blomsterrike enger, veiskråninger eller kraftlinjegater.
Glansvinger har normalt en rolig og gjerne flagrende flukt. Ofte flyr de korte turer fra blomst til blomst. Om natten og i overskyet vær hviler sommerfuglen. Flygetiden er fra slutten av juli til august. Vingene holdes sammenlagt opp og ut fra kroppen, og den noe spraglete vingeundersiden gir sommerfuglen en viss kamuflasje og beskyttelse.
Voksne glansvinger lever av nektar de suger opp fra blomstene på ulike planter (urter). Sugesnabelen, på hodets underside, gir sommerfuglen mulighet til å nå inn i dype blomster for å suge til seg nektar. Sugesnabelen gjør at sommerfugler er avhengig av flytende føde.
Parringen skjer ved sammenkobling mellom de to kjønnene. Under parring utskiller hannene en duft fra små duftskjell på vingene, dette kan være med å gjøre hunnen mer villig til å parres. Om et par forstyrres under parring, flyr vanligvis hannen, mens hunnen blir hengende passivt. Hunner som har parret seg inntar ofte en spesiell stilling, hvor vingene holdes noe flat og utbredt, mens bakkroppen løftes opp.
Larven er radikalt forskjellige fra de voksne, både i levevis og i kroppsbygning. Larven er trege og ikke særlig sky. De har ingen synlige forsvarsfunksjoner, som å kaste hodet til siden fram og tilbake eller å rulle sammen kroppen, ved berøring.
Larven lever som plantespiser på lakrismjelt (Astragalus glycyphyllos) og er lysegrønn med noen svake, mørkere grønne skråflekker og en mørkegrønn, lyskantet rygglinje.
Lakrismjeltblåvinge lever i samspill (symbiose) med maur, hvor larven kan utskille et sukkerholdig stoff og aminosyrer, kalt honningdugg, fra en kjertel på bakkroppens sjuende ledd. Maur tiltrekkes og spiser dette stoffet, samtidig gir dette sommerfuglen en viss beskyttelse. De to tentaklene på bakkroppens åttende ledd, hos eldre larver, produserer trolig et feromon som styrker sameksistensen med maurene ytterligere.[2]
Larvens kroppstemperatur er mellom 35 og 38 grader C°. Ved lavere temperatur blir larven inaktiv. Derfor krever larver hos dagsommerfugler gjerne sollys for å være aktive. Om det blir for varmt regulerer larven temperaturen ved å oppsøke skygge. Overvintringen skjer som egg eller ung larve.
Lakrismjeltblåvinge tilhører gruppen av insekter med fullstendig forvandling (holometabole insekter), som gjennomgår en metamorfose i løpet av utviklingen. Mellom larvestadiet og det voksne stadiet er et puppestadium, en hvileperiode, der sommerfuglens indre og ytre organer endres. Larvens bøyelige og myke kropp omdannes til en puppe med et hardt skall. Når skallet er hardt begynner omdanningen fra larve til den voksne (imago) glansvingen. De indre organer brytes i varierende grad ned til en cellemasse. En omorganisering skjer og dyret bygges opp igjen. Puppeperioden varierer etter temperaturen, vanligvis mellom en til to uker.
Lakrismjeltblåvinge er på den nasjonale rødlisten og har kategorien CR – Kritisk truet (Critically Endangered).[1] Trusselen er at de blomsterrike engene arten er avhengig av blir borte ved gjengroing eller utbygging. Blir arten borte fra stedene i Norge, vil den neppe kunne etablere seg der igjen, da lokaliteten er isolert og langt fra den nærmeste andre lokalitet. Søk etter arten i 2008 antydet at den allerede var utdødd i Norge[3].
To individer ble imidlertid funnet i 2009, på en lokalitet som har blitt holdt hemmelig for andre enn noen få innvidde. I 2013 ble 57 individer avlet fram og satt ut på Borøya, Ostøya og den hemmelige lokaliteten[4].
Lakrismjeltblåvinge finnes Mellom-Europa østover til det østlige Sibir. Men bare to steder i Norden, i Norge bare på enkelte øyer i Oslofjorden. I det sydøstlige Sverige.
Slektskapet innen gruppen glansvingene er avklart i ulik grad. Derfor kan endringer skje. Det har vært ulike måter å dele gruppen inn i. (Systematikken følger Fauna Europaea[5] )
(sv) lakrismjeltblåvinge hos Dyntaxa
Lakrismjeltblåvinge (Plebeius argyrognomon) er en av blåvingene, en dagaktiv sommerfugl i gruppen glansvinger.
Modraszek srebroplamek (Plebejus argyrognomon) – motyl dzienny z rodziny modraszkowatych.
Rozpiętość skrzydeł od 25 do 32 mm, dymorfizm płciowy wyraźny: wierzch skrzydeł samców błękitny, samic – brunatny.
Murawy kserotermiczne, przydroża, przytorza, kamieniołomy.
Wykształca dwa pokolenia w roku (połowa maja-początek lipca i koniec lipca-początek września). Rośliny żywicielskie: cieciorka pstra, traganek szerokolistny. Jaja barwy białej składane są pojedynczo na liściach i kwiatach roślin żywicielskich. Larwy wylęgają się po około tygodniu i żerują na najpierw na kwiatach, a później na pędach i liściach. Aktywne po zmierzchu, dzień spędzają ukryte. Myrmekofilia fakultatywna. Jaja składane przez samice drugiego pokolenia zimują. Stadium poczwarki trwa 2 tygodnie.
Gatunek europejski, w Polsce występuje w pasie od Jury Krakowsko-Częstochowskiej po Lubelszczyznę i Pogórze Przemyskie oraz lokalnie w innych rejonach z wyjątkiem północnego wschodu Pomorza Zachodniego oraz Dolnego Śląska. Niezagrożony.
Modraszek srebroplamek (Plebejus argyrognomon) – motyl dzienny z rodziny modraszkowatych.
Kronärtsblåvinge (Plebejus argyrognomon) är en fjärilsart inom familjen juvelvingar.
Släktnamnet stavas ibland även Plebeius.[1]
Vingarnas ovansidor är blå, hos hanen med smala rader av svarta fläckar på vingarnas kanter, främst på bakvingarna. Honan har bredare svarta kanter, och dessutom orangefärgade, skärformade fläckar på de yttre bakvingekanterna, och ibland även längs framvingarnas yttre kanter. Vingarnas undersidor har en blekgrå till beige grundfärg med glesa svarta och mera sammanhängande orange fläckar.[2][3] Vingspannet är mellan 28 och 34 millimeter.[4] Larven är grön med orangebruna längsgående ränder och blir upp till 20 millimeter lång.[5]
I Skandinavien är den vuxna fjärilen helt beroende av sötvedel som sin värdväxt[3]. I andra delar av utbredningsområdet förekommer även rosenkronill[6].
Larverna vårdas av myror från släktena Myrmica, Lasius och hästmyror.[6] i Skandinavien, Baltikum och Polen lever den endast på sötvedel (i Litauen dock även på strandvedel[2]), medan den i Mellan- och Sydeuropa också lever på rosenkronill .[3] I andra delar av utbredningsområdet lever larven även på andra ärtväxter, bland annat blålusern, gul sötväppling, vitklöver, käringtand och fodervicker.[1]
Denna fjärils utbredning är huvudsakligen centrala och södra Europa, centrala Asien, Kaukasus, södra Sibirien, Mongoliet och Amur.[1] I Sverige finns den bara i ett litet område över gränsen mellan Småland och Östergötland. Den finns inte i Finland[7]; för övrigt i Skandinavien finns den endast i Norge (se nedan)[2].
I Skandinavien finns en underart, Plebejus argyrognomon norvegica, och denna har i modern tid endast påträffats i Östergötland och Småland samt på några öar i Oslofjorden. Den är upptagen på den norska rödlistan som akut hotad (CR). Den nivån hade den även i den svenska rödlistan för år 2005, men för år 2010 och 2015 anges den som starkt hotad (EN).[2] Underarten skiljer sig från numinatunderarten främst genom sin större storlek.[3]
Wikimedia Commons har media som rör Kronärtsblåvinge.
Kronärtsblåvinge (Plebejus argyrognomon) är en fjärilsart inom familjen juvelvingar.
Släktnamnet stavas ibland även Plebeius.
З латинської аrgyrognomon — срібний покажчик на сонячному годиннику.
Синявець Аргирогномон поширений в помірному поясі Європи та Північній Азії від сходу Франції до Японії. В Україні трапляється локально по всій території.
Довжина переднього крила 14 — 16 мм. Розмах крил до 30 мм. Самиці на верхній стороні крил нерідко бувають з блакитним напиленням. У самців сріблясті лусочки в центрі маргінальних чорних крапок в передній частині крила іноді відсутні, і тоді залишається тільки одна вічкаста пляма в осередку Сu1-Cu2. Дрібні самці зовнішнім виглядом дуже схожі на Plebejus idas.
Населяє степові луки, зазвичай по схилах з виходами вапняків; в лісовій зоні — аналогічні біотопи, але також близько соснових лісів на пісках. Метелики літають з середини травня по вересень; харчуються на квітках різних трав і нерідко сідають на вологий грунт; відрізняються порівняно неквапливим польотом і невисокою лякливістю. Розвиток в 2-3 генераціях. Кормовими рослинами гусені є різні види бобових. Гусениці можуть переноситися в мурашники мурахами Lasius niger, Lasius alienus, Myrmica scabrinodis, Myrmica sabuleti, Camponotus vagus; заляльковуються або в них, або на землі в сховищах з листя. Зимує яйце зі сформованою гусеницею або молода гусениця.
The Reverdin's Blue (Plebejus argyrognomon) là một loài bướm ngày thuộc họ Lycaenidae. Nó được tìm thấy ở châu Âu.
Sải cánh dài 25–30 mm. Chúng bay từ tháng 5 đến tháng 8 tùy theo địa điểm.
Ấu trùng ăn Securigera varia và Astragalus glycyphyllos.
.jpg)
Bài viết liên quan đến họ Bướm xanh này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
The Reverdin's Blue (Plebejus argyrognomon) là một loài bướm ngày thuộc họ Lycaenidae. Nó được tìm thấy ở châu Âu.
Sải cánh dài 25–30 mm. Chúng bay từ tháng 5 đến tháng 8 tùy theo địa điểm.
Голубянка аргирогномон[1] (лат. Plebejus argyrognomon) — вид бабочек из семейства голубянки.
Argyrognomon (с латинского) — серебряный указатель на солнечных часах[1].
Длина переднего крыла 14 — 16 мм. Размах крыльев до 30 мм. Самки на верхней стороне крыльев нередко бывают с голубым напылением. У самцов серебристые чешуйки в центре маргинальных черных точек в передней части крыла иногда отсутствуют, и тогда остается только лишь одно глазчатое пятно в ячейке Сu1-Cu2. Мелкие самцы внешним видом часто очень похожи с Plebejus idas (Linnaeus, 1761)
Ареал вида охватывает умеренный пояс Евразии.
В Восточной Европе вид распространен на всей территории региона, кроме севера, но везде является довольно локальным. Северная граница ареала проходит по териртории Латвии, а в России — по югу республики Коми, Кировской области и Удмуртии. Редкий вид на северо-востоке региона, в Польше и Литве. Наиболее часто встречается в степной части юго-востока европейской России. Нередко, но локально обитает на Украине и Западном Кавказе[2]. Известен из Крыма лишь по нескольким находкам с яйлы[3].
Бабочки населяют разнообразные биотопы, но чаще обитают сухих местах — степях, на сухих остепненных лугах, известняковых и меловых выходах, среди редколесья. В средней полосе бабочки обитают на лугах различных типов, опушках смешанных лесов, песчаных карьерах, антропогенных биотопах. В Карпатах поднимается в горы на высотах до 800 м над ур. м. На Кавказе населяет горные луга и склоны с участками степной растительности, кустарниками и редколесьями на высотах до 1500 м н ур.м[2].
На большей части территории Восточной Европы за год развивается в двух поколениях; на Кавказе — два-три поколения. Время лёта длится практически непрерывно с середины мая по начало сентября, а в годы с теплой осенью — до конца октября.
Самки откладывают яйца поштучно на кормовые растения гусениц — такие бобовые растения, как: астрагал, астрагал солотколистный, вязель разноцветный, донник лекарственный, секуригера изменчивая, лядвенец, люцерна, эспарцет. Цвет яйца белый с зеленоватым оттенком. Зимуют яйца или гусеницы первого возраста. Гусеницы проходят 4 возраста, являются мирмекофилами и контактирует с муравьями Lasius niger, Lasius alienus, Myrmica scabrinodis, Myrmica sabuleti, Camponotus vagus. Окукливается на листьях или на соцветии в специально сплетенном коконе, часто в гнёздах муравьев. Куколка удлиненной формы, блестящая, зеленого цвета, с тёмной спинной полоской.
