Cottus poecilopus és una espècie de peix pertanyent a la família dels còtids.
Menja algues (incloent-hi diatomees), poliquets, crustacis, larves i crisàlides d'insectes aquàtics (Ephemeroptera, Trichoptera, Plecoptera i Chironomidae), i ous i larves de peixos.[5]
És un peix demersal i de clima temperat (72°N-36°N, 10°E-171°E).[5][8]
Es troba a Euràsia.[5][9][10][11][12][13][14][15][16][17][18][19][20][21][22]
La seua esperança de vida és de 8 anys.[23]
És inofensiu per als humans.[5]
Vranka pruhoploutvá (Cottus poecilopus) je ryba žijící v Evropě ve vhodných vodách patřících do povodí Severního ledového oceánu a Baltského moře, vyskytuje se však také v povodí Dunaje a Dněstru. Proto tento druh žije pouze v tocích na území Moravy, v Čechách se nevyskytuje. Na Moravě je hojná zejména v povodí Odry a levostranných přítocích řeky Moravy.
V podstatě platí, že vranka pruhoploutvá osídluje nejhořejší, pramenné části toků, směrem po proudu jí ubývá a je nahrazována vrankou obecnou. Úsek společného výskytu obou druhů je však obvykle krátký. Je to proudomilný druh, žijící v horských a podhorských potocích s chladnou, čistou vodou, kde obsah kyslíku neklesá pod 8 mg/l, a s kamenitým či štěrkovitým dnem. Optimální teplota vody pro její život je 5–20 °C. Žije pod kameny, v proudech a peřejích. Vranka pruhoploutvá je velmi citlivá na znečištění vody a náročná na obsah kyslíku. Proto patří k nejcitlivějším živým ukazatelům (bioindikátorům) čistoty vody z našich ryb. Tam, kde se s nimi setkáme, můžeme říci, že voda neobsahuje žádné jedovaté průmyslové, zemědělské nebo městské odpady a že je nasycena kyslíkem.
Dorůstá délky 100–150 mm, někdy i více. Vranka pruhoploutvá je ryba s velkou, širokou a shora zploštělou hlavou. Ústa vranky jsou široká, prostorná, čelisti mají spousty drobných zoubků. Přední i zadní skřelová kost vybíhá v trn. Oko je velké, vysoko posazené na vystouplém čele. Nozdry vyčnívají do tvaru trubičky. Dojde-li k podrážení, výhrůžně rozevře skřele a naježí ploutve. Jako u všech vranek, i této chybí plynový měchýř, a proto její plavání připomíná spíše skoky. Na hřbetě sedí v těsné blízkosti za sebou dvojice hřebenitých ploutví. Přední ploutev je kratší a ostnitá. Zadní ploutev je delší s měkkými paprsky. Ocasní ploutev je vějířovitá, řitní dlouhá. Břišní ploutve jsou dlouhé, které dosahují až za řitní otvor. Tyto ploutve jsou zdobené pruhy, které jsou pravidelné, tmavé, příčné a skládají se z velkého počtu drobných tmavých skvrnek.
U vranky pruhoploutvé je délka břišního paprsku kratší než u vranky obecné, měří nejvýše 2/5 délky nejdelšího paprsku. Postranní čára je neúplná, často přerušovaná a téměř vždy končí před kořenem ocasní ploutve. Zbarvení těla vranky odpovídá jejímu životu u dnaː je šedá nebo nazelenalá, na břišní straně našedlá nebo bílá, se světlejšími párovými ploutvemi.[2]
Živí se hlavně larvami dvoukřídlého hmyzu, pošvatek, chrostíků a jepic. Občas pozře i špatně vyvinutý pstruží plůdek. Dokáže i ulovit nemocného nebo v pohybu omezeného několikacentimetrového pstruha. Pstruh a vranka žijí často spolu. Je mezi nimi vytvořená rovnováha. Často je však vranka prohlášena za škůdce pstruha. Podobně jako rak, je vranka pruhoploutvá jakousi zdravotní hlídkou, protože někdy pozře neoplozenou či zaplísněnou pstruží jikru. Tím životu ve vodě jistě prospívá.
Vranka pruhoploutvá se tře v březnu, v dubnu a v květnu. Vyhledává si vhodné místo mezi kameny, které pak samice pečlivě očistí. Jikrnačka má asi sto dvoumilimetrových, žlutých jiker. Jikry vranky jsou poměrně velké, měří průměrně přes 2 mm. Při tření je přilepuje na spodek plochého kamene, někdy je uloží na dno do jamky v písku. Sameček mlíčák jikry bedlivě hlídá tak dlouho, dokud vykulený plůdek není odplaven vodou a nezačne samostatný život. Brání je nejen proti jiným rybám, ale dokonce i proti člověku. Mlíčák vranky přihání k jikrám ploutvemi čerstvou vodu bohatou na kyslík a zároveň odstraňuje nánosy kalu, které jsou zřetelné zejména v jarních přívalech. Plůdek se z jiker stane asi po 3 týdnech.
Dorůstá délky až 150 mm a maximálně se dožije věku 10 let. Průměrně se však dožije 6 let. V 1. roce dorůstá do délky 25 – 45 mm, ve 4. roce 60 – 90 mm, v 5. roce 80 – 100 mm, v 6. roce 90 – 120 mm. Pohlavně dospívá ve 2. roce svého života.
Vyšší hospodářský význam nemá. Jako citlivý indikátor čistoty vody je důležitou složkou rybího osídlení pramenných částí toků v horské a podhorské krajině.
Vranka pruhoploutvá (Cottus poecilopus) je ryba žijící v Evropě ve vhodných vodách patřících do povodí Severního ledového oceánu a Baltského moře, vyskytuje se však také v povodí Dunaje a Dněstru. Proto tento druh žije pouze v tocích na území Moravy, v Čechách se nevyskytuje. Na Moravě je hojná zejména v povodí Odry a levostranných přítocích řeky Moravy.
Die Sibirische Groppe, Ostgroppe, Buntflossengroppe oder Buntflossenkoppe (Cottus poecilopus) ist ein Süßwasserfisch aus der Familie der Groppen (Cottidae).
Mit einer Länge von sieben bis neun Zentimetern ist sie meist kleiner als die Groppe. Die Seitenlinie ist unvollständig und reicht bis etwa unter die Mitte des zweiten, nicht stacheligen Teils der Rückenflosse. Der innere Strahl der Bauchflossen ist anders als bei der Groppe nur halb so lang wie der äußere.
Die Sibirische Groppe hat eine bräunlichgraue Färbung, der Bauch ist weiß. Auf dem Rücken sind meist fünf dunkle Sattelbinden erkennbar. Die Rückenflosse und die Afterflosse sind auf gelbgrünem Grund mit schrägen, die Schwanzflosse und die Brustflossen mit querliegenden Binden gezeichnet. Die Bauchflossen tragen drei bis zwölf schwärzliche Querbinden auf hellem Grund.
Sie kommt stationär (kein Wanderfisch) in Bächen und Seen vor. Die Sibirische Groppe hält sich meist unter Steinen auf festem Grund verborgen und bezieht auch erhebliche Tiefen. Laichzeit ist von Februar bis April. Das Brutverhalten ähnelt dem der Groppe. Der Fisch lebt von Bodentieren, besonders Flohkrebsen.
Die Sibirische Groppe bewohnt das nördliche Europa und Nordasien von Südostnorwegen bis zum Amur-Gebiet. In verschiedenen Gebieten, zum Beispiel in Schweden oder in den Beskiden und Karpaten kommt sie zusammen mit der Groppe vor. Inselartige Vorkommen, welche die Art als Eiszeitrelikt ausweisen, liegen im Bereich der Oder und Weichsel. Im südlichen Ostseeraum lebt sie gegenwärtig nur noch im See Hańcza in Nordostpolen und in der Feldberger Seenlandschaft (Luzinseen, Nordostdeutschland). Alle anderen Seepopulationen, zum Beispiel im Großen Plöner See, sind infolge der Eutrophierung ihrer Wohngewässer ausgestorben.[1] Am 18. Mai 2006 wurden im Rahmen eines Projekts zur künstlichen Wiederbesiedlung die ersten 73 Ostgroppen im Schmalen Luzin freigesetzt.[2] Ob die Art noch im Breiten Luzin und im Carwitzer See vorkommt, ist sehr fraglich.[3]
Die Sibirische Groppe, Ostgroppe, Buntflossengroppe oder Buntflossenkoppe (Cottus poecilopus) ist ein Süßwasserfisch aus der Familie der Groppen (Cottidae).
The alpine bullhead[2] or Siberian bullhead (Cottus poecilopus) is a species of freshwater fish in the family Cottidae of sculpins. It is found in China, the Czech Republic, Denmark, Finland, Germany, North Korea, Moldova, Norway, Poland, Romania, Russia, Slovakia, Sweden, and Ukraine. This fish is listed as being of "Least Concern" by the IUCN.[1]
The alpine bullhead has a large broad head and tapering body, large fins and a rounded tail. It is light brown mottled with darker colour. The eyes are located near the top of the head. This fish resembles the European bullhead and can occur in same streams with it. It can be told from the European bullhead by the fact that the innermost ray of its pelvic fins is shorter than the outermost ray rather than being of similar length. The pelvic fins are spotted with darker colour and appear banded when bunched unlike the European bullhead's clear fins. When the fish rests on the bottom, the pectoral fins flare out resembling wings. The alpine bullhead is usually about 5 to 8 cm (2.0 to 3.1 in) long with a maximum of 12 cm (5 in).[3]
The alpine bullhead is found in northern and central Europe in upland and coldwater streams and lakes in mountain regions.[1]
The alpine bullhead feeds on insects, crustaceans and small invertebrate prey that it finds on the bed of the stream. It is generally nocturnal but becomes diurnal in the Arctic during the winter. In spring, when the water temperature rises to 5 °C (41 °F), a male will prepare a nest site under a large stone and several females will lay their eggs in it. The male then guards the nest for the month or so until the eggs hatch.[1][3]
The alpine bullhead or Siberian bullhead (Cottus poecilopus) is a species of freshwater fish in the family Cottidae of sculpins. It is found in China, the Czech Republic, Denmark, Finland, Germany, North Korea, Moldova, Norway, Poland, Romania, Russia, Slovakia, Sweden, and Ukraine. This fish is listed as being of "Least Concern" by the IUCN.
Kirjoeväsimppu (Cottus poecilopus) on simppujen heimoon kuuluva kalalaji.
Kirjoeväsimppu on yleensä 5–8 senttiä, enintään 12 senttiä pitkä,[2] mustan, harmaan ja ruskean kirjava kala.kivisimppua, mutta sen voi erottaa varmimmin vatsaevistä, joissa kirjoeväsimpulla on poikkijuovia. Kirjoeväsimpun voi myös sekoittaa härkäsimpun järvimuotoon.[2]
Kirjoeväsimppua tavataan Tanskassa, Norjassa, Ruotsissa, Suomessa ja Pohjois-Venäjällä, Puolassa, paikoin Pohjois-Saksassa ja Karpaattien alueella jokien Tonava, Dniestr, Vistula ja Odra vesistöissä.[1]
Suomessa kirjoeväsimppua tavataan Peräpohjolasta ja Lapista Inaria ja Utsjokea lukuun ottamatta, sekä Järvi-Suomesta Saimaalta, Virmasvedestä, Kallahdesta sekä Päijänteen eteläosista.[2] Se havaittiin Suomessa ensimmäisen kerran vuonna 1901.[3]
Kirjoeväsimppu elää matalassa kivikkopohjilla viileissä, hapekkaissa vesissä. Sitä tavataan erityisesti virtaavista vesistä, mutta sitä löytyy myös järvien rannoilta.[2]
Le chabot de Sibérie (Cottus poecilopus) est un poisson de la famille des Cottidae que l'on trouve dans les eaux douces froides. L'espèce se trouve en Europe du Nord depuis l'est de la Norvège à l'ouest des fleuves Kolyma et Amour dans l'est de l'Asie.
L'espèce était autrefois communément utilisée comme appât, et notamment pour les grandes truites. Aujourd'hui, cependant, il est interdit d'utiliser des appâts vivants.
On le trouve dans les rivières avec de forts courants, dans les eaux peu profondes, les lacs et souvent sous les pierres.
Son régime alimentaire comprend beaucoup d'algues, mais aussi des larves d'insectes, mollusques, crustacés, œufs et petits poissons.
Selon NCBI (15 novembre 2020)[4] :
Le chabot de Sibérie (Cottus poecilopus) est un poisson de la famille des Cottidae que l'on trouve dans les eaux douces froides. L'espèce se trouve en Europe du Nord depuis l'est de la Norvège à l'ouest des fleuves Kolyma et Amour dans l'est de l'Asie.
L'espèce était autrefois communément utilisée comme appât, et notamment pour les grandes truites. Aujourd'hui, cependant, il est interdit d'utiliser des appâts vivants.
Lo scazzone siberiano (Cottus poecilopus) è un pesce osseo di acqua dolce appartenente alla famiglia Cottidae.
Questa specie ha un areale molto vasto, esteso su gran parte della Siberia ed anche alla Scandinavia e Finlandia. Sono presenti popolazioni anche in Danimarca, zone costiere del mar Baltico in Polonia e Germania (estirpato da quest'ultimo paese) e Carpazi.
Questo pesciolino è amante delle acque fredde e ben ossigenate: nella parte meridionale dell'areale (Carpazi) si trova nei torrenti montani (molto più in altitudine che lo scazzone comune) mentre nella parte settentrionale è comune in fiumi e laghi di pianura.
È molto simile al Cottus gobio, si può riconoscere soprattutto dal fatto che la linea laterale è incompleta ed arriva solo all'inizio della pinna anale. Inoltre la linea laterale corre sopra la linea mediana del corpo (in C. gobio questo non accade) Inoltre le pinne ventrali sono attraversate da bande scure (da 5 a 15) assenti nello scazzone comune. Anche la colorazione è diversa, nello scazzone siberiano è più scura ed ha alcune bande molto scure o nere sui fianchi, che arrivano circa a metà del corpo.
Le dimensioni arrivano a 12 cm.
Molto simile a quella dello scazzone comune.
Non ha alcun interesse per la pesca né sportiva (se non uno sporadico uso come esca per i salmonidi) né professionale.
Anche grazie al vastissimo areale questa specie non è globalmente minacciata ma le popolazioni centroeuropee spesso risentono di inquinamenti o di immissioni di predatori come le trote. In Germania è estinto.
Lo scazzone siberiano (Cottus poecilopus) è un pesce osseo di acqua dolce appartenente alla famiglia Cottidae.
Raibapelekis kūjagalvis, arba raibakojis kūjagalvis (Cottus poecilopus) – kūjagalvinių (Cottidae) šeimos žuvis.
Panašus į paprastąjį kūjaglvį. Kūno ilgis 8-10 cm[1]. Visas kūnas ir pelekai dėmėti. Pilviniai pelekai dryžuoti. Šoninė linija eina viršutine šono puse ir nutrūksta ties antrojo nugarinio peleko viduriu.
Lietuvoje reta žuvis, aptiktas Neries baseine. Minta mažais bestuburiais.
Raibapelekis kūjagalvis, arba raibakojis kūjagalvis (Cottus poecilopus) – kūjagalvinių (Cottidae) šeimos žuvis.
Panašus į paprastąjį kūjaglvį. Kūno ilgis 8-10 cm. Visas kūnas ir pelekai dėmėti. Pilviniai pelekai dryžuoti. Šoninė linija eina viršutine šono puse ir nutrūksta ties antrojo nugarinio peleko viduriu.
Lietuvoje reta žuvis, aptiktas Neries baseine. Minta mažais bestuburiais.
Cottus poecilopus of wel de Siberische donderpad is een zoetwaterdonderpad die voorkomt in een groot deel van Zweden, Finland, Noordwest Rusland, verder populaties in de bovenlopen van riviertjes die in de Karpaten ontspringen en geïsoleerde populaties in Noord-Duitsland, Noord-Polen en Jutland (Denemarken). Vroeger werden populaties veel verder in Azië (Siberië) ook tot deze soort gerekend, vandaar de naam Siberische donderpad.[2]
Deze vissoort behoort tot de 15 in Europa voorkomende soorten uit het geslacht Cottus. Dit zijn zoetwatervissen uit een familie van zowel zoet- als zoutwatervissen, de donderpadden.
Cottus poecilopus of wel de Siberische donderpad is een zoetwaterdonderpad die voorkomt in een groot deel van Zweden, Finland, Noordwest Rusland, verder populaties in de bovenlopen van riviertjes die in de Karpaten ontspringen en geïsoleerde populaties in Noord-Duitsland, Noord-Polen en Jutland (Denemarken). Vroeger werden populaties veel verder in Azië (Siberië) ook tot deze soort gerekend, vandaar de naam Siberische donderpad.
Deze vissoort behoort tot de 15 in Europa voorkomende soorten uit het geslacht Cottus. Dit zijn zoetwatervissen uit een familie van zowel zoet- als zoutwatervissen, de donderpadden.
Steinsmett (Cottus poecilopus) er ein liten ulkefisk som finst på steinbotn i kaldt ferskvatn. Arten finst spreidd utbreidd i Nord-Europa frå Aust-Noreg i vest til Kolyma og Amur i Asia i aust.
Arten var tidlegare vanleg å bruka som agnfisk, og særleg større aure skal vera hissig til å bita på. I dag er det derimot forbode med levande agn.
Steinsmetten er ein langstrakt, relativt flattrykt fisk med stort og breitt hovud og smal halerot. Sidelinja sit ganske langt oppe på kroppen, men er ufullstendig og rekk ikkje lenger attende enn til gattfinna. Fargen er brunspragla i kamuflasjemønster på oversida og nesten kvit på undersida.
Arten har to ryggfinnar og særs lange finnestrålar i bukfinnane. Han skil seg frå andre Cottus-artar ved å ha breiare skjelpiggar.
Maksimallengda er rundt 15 cm.
Steinsmetten finst helst på stein- og grusbotn i elvar med monaleg sterk straum. Dei heldt òg gjerne til på grunt vatn i innsjøar, ofte under steinar. Fisken kryp nesten meir enn han sym, der han heldt seg tett inntil botnen. Dette hindrar han ikkje i å vera dyktig til å flytta seg både oppstraums og nedstraums.
Kosthaldet omfattar mykje algemateriale, men òg insektlarvar, muslingar, krepsdyr, rogn og småfisk. Ein trudde lenge arten åt nyklekt aureyngel, men dette er lite sannsynleg. Det er likevel sikkert at han tek ein del aure-rogn og yngel med plommesekk. I tillegg et steinsmetten mykje yngel frå stingsild og frå andre steinsmettar.
Steinsmett (Cottus poecilopus) er ein liten ulkefisk som finst på steinbotn i kaldt ferskvatn. Arten finst spreidd utbreidd i Nord-Europa frå Aust-Noreg i vest til Kolyma og Amur i Asia i aust.
Arten var tidlegare vanleg å bruka som agnfisk, og særleg større aure skal vera hissig til å bita på. I dag er det derimot forbode med levande agn.
Steinsmett (Cottus poecilopus) er en liten ulkefisk som finnes på steinbunn i kaldt ferskvann. Arten finnes spredt utbredt i Nord-Europa fra Øst-Norge i vest til Kolyma og Amur i Asia i øst.
Arten var tidligere vanlig å bruke som agnfisk, og særlig større ørret skal være hissige til å bite på. I dag er det imidlertid forbudt å bruke levande agn.
Steinsmetten er en langstrakt, relativt flattrykt fisk med stort og bredt hode og smal halerot. Sidelinja sitter ganske langt oppe på kroppen, men er ufullstendig og rekker ikke lenger bak enn til gattfinnen. Fargen er brunspraglet i kamuflasjemønster på oversiden og nesten hvit på undersiden.
Arten har to ryggfinner og veldig lange finnestråler i bukfinnene. Den skiller seg fra andre Cottus-arter ved å ha bredere skjellpigger.
Maksimallengda er rundt 15 cm.
Steinsmetten finnes helst på stein- og grusbunn i elver med temmelig sterk strøm. De holder også gjerne til på grunt vann i innsjøer, ofte under steiner. Fisken kryper nesten mer enn den svømmer, der den holder seg tett inntil bunnen. Dette hindrer den ikke i å være dyktig til å bevege seg både opp- og nedstrøms.
Kostholdet omfatter mye algemateriale, men også insektlarver, muslinger, krepsdyr, rogn og småfisk. En trodde lenge at arten åt nyklekket ørret-yngel, men dette er lite sannsynlig. Det er likevel sikkert at den tar en del ørret-rogn og yngel med plommesekk. I tillegg eter steinsmetten mye yngel fra stingsild og fra andre steinsmetter.
Steinsmett (Cottus poecilopus) er en liten ulkefisk som finnes på steinbunn i kaldt ferskvann. Arten finnes spredt utbredt i Nord-Europa fra Øst-Norge i vest til Kolyma og Amur i Asia i øst.
Arten var tidligere vanlig å bruke som agnfisk, og særlig større ørret skal være hissige til å bite på. I dag er det imidlertid forbudt å bruke levande agn.
Głowacz pręgopłetwy[3] (Cottus poecilopus) – gatunek drapieżnej, słodkowodnej ryby skorpenokształtnej z rodziny głowaczowatych (Cottidae).
Zlewiska mórz Czarnego, Bałtyckiego, Północnego i Arktycznego. W Polsce występuje w górnym biegu Wisły i Odry oraz w ich górskich dopływach.
Zamieszkuje szybko płynące potoki z czystą, dobrze natlenioną wodą, czyste rzeki i jeziora z dnem piaszczystym lub żwirowym. Preferuje potoki górskie. Występuje np. w potoku płynącym Doliną Kościeliską w Tatrach i to niemal do samych źródeł. Jeziorowa forma w Polsce występuje w jeziorach Hańcza i Święcajty. W ostatnich latach odkryto liczne populacje tego gatunku w niektórych rzekach i strumieniach dorzecza Łeby. Toleruje wody słonawe.
Osiąga do 15 cm długości. Ciało krępe, lekko grzbietobrzusznie spłaszczone, zwężające się ku tyłowi, nagie (bez łusek). Szeroka głowa z dużym otworem gębowym w położeniu końcowym oraz wysoko osadzonymi oczami. Dwie płetwy grzbietowa, druga większa i dłuższa, szerokie płetwy piersiowe. Płetwy brzuszne wydłużone, sięgające poza otwór odbytowy, ich pierwszy promień jest silnie skrócony.
Na bokach występują ciemne, poprzeczne smugi. Od innych gatunków z rodzaju Cottus występujących w Europie różni się posiadaniem kolców o łopatkowatym kształcie oraz pręg na płetwach brzusznych (stąd jego nazwa).
Żywi się glonami, wieloszczetami, skorupiakami, ikrą i larwami innych ryb.
Na terenie Polski gatunek był objęty ścisłą ochroną gatunkową[4][5]. Od 2014 r. podlega ochronie częściowej [6][7].
Głowacz pręgopłetwy (Cottus poecilopus) – gatunek drapieżnej, słodkowodnej ryby skorpenokształtnej z rodziny głowaczowatych (Cottidae).
Cottus poecilopus é uma espécie de peixe da família Cottidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Alemanha, Bielorrússia, China, Coreia do Norte, Dinamarca, Eslováquia, Eslovénia, Estónia, Finlândia, Letónia, Lituânia, Moldávia, Noruega, Polónia, República Checa, Roménia, Rússia, Suécia e Ucrânia.
Cottus poecilopus é uma espécie de peixe da família Cottidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Alemanha, Bielorrússia, China, Coreia do Norte, Dinamarca, Eslováquia, Eslovénia, Estónia, Finlândia, Letónia, Lituânia, Moldávia, Noruega, Polónia, República Checa, Roménia, Rússia, Suécia e Ucrânia.
Zglăvoacă răsăriteană sau zglăvocul pestriț (Cottus poecilopus) este un pește dulcicol, de 6–10 cm (maximal 15 cm), din familia cotidelor. Poate trăi 8 ani.
Este o specie comună bazinelor fluviilor Mării Negre (Dunărea, Nistru), bazinelor fluviilor Mării Baltice (Vistula, Oder) și provinciei circumpolare; răspândită în întregul bazin al Oceanului Înghețat de Nord (Obi, Lena), dela Scandinavia până la Kolîma (Siberia), Amur, bazinul fluviilor pacifice, spre Nord de gura Amurului; bazinul fluviilor japoneze și Coreea.
În România, se întâlnește mai ales în apele de munte ale regiunii nord-estice (Moldova și Maramureș): Bistrița cu afluenți, Trotuș, regiunea superioară a Dâmboviței și Ialomiței, regiunea superioară a Bicazului la Lacul Roșu. Este o specie mai rară ca zglăvoaca comună.
Sporadic în cursul superior al Nistrului și sub barajul Novodnestrovsc.
Duce o viață asemănătoare cu zglăvoaca comună.
Este o specii de apă dulce, trăiește în râuri și lacuri de joasă altitudine cu apă rece, limpede, curată, bine oxigenată, cu fundul pietros sau nisipos. Este moderat eurihalină, și poate fi găsită și la gurile râurilor în ape salmastre.
Felul de viață este bentonic; peștele trăiește mai mult izolat și rareori înoată, fiind mai mult sedentar. Este fotofob, și are un vârf maxim de activitate în timpul amurgului și noaptea, ziua stă ascuns sub pietre mari.
Lungime obișnuită 6–10 cm, ajungând rareori la 13–15 cm lungime. La vârsta de o vară, măsoară 3 cm, la două veri 5 cm și la trei veri 7–9 cm lungime. Masculii sunt mai mari.
Specie asemănătoare cu zglăvoaca comună. Corpul alungit cilindro-conic, lat și rotunjit în partea anterioară, comprimat lateral în regiunea posterioară. Înălțimea maximă a corpului se cuprinde de 4,6-4,9 ori în lungime lui; înălțimea minimă a corpului intră de 2,2 -2,5 (rar 2,9) ori în înălțimea maximă și de 1,6-2,4 ori în lungimea pedunculului caudal.
Capul mare, lat, aplatizat și mai gros decât restul corpului; lungimea lui se cuprinde de 3,3-3,9 ori în lungimea corpului. Gura largă, terminală. Maxilele și vomerul cu dinți mărunți fini, așezați în mai multe serii. Fălcile de lungime egală. Pe bărbie sunt 2 pori senzoriali. Ochiul mijlociu, prezentând aceleași raporturi față de spațiul interorbital, ca și la zglăvoaca comună. Preoperculul cu 2 spini bine dezvoltați, îndreptați înainte.Vezica înotătoare lipsește.
Atât capul cât și corpul sunt complet lipsite de solzi, în afară de țepișorii foarte fini, uneori abia vizibili, care se găsesc sub înotătoarele pectorale. Linia laterală este incompletă, ajunge până sub jumătatea celei de a doua înotătoare dorsală, sau depășește cu puțin acest punct, dar nu ajunge până la baza înotătoarei caudale și se întinde deasupra mijlocului flancurilor; câteodată, extremitatea ei posterioară se continuă printr-un șanț fără orificii și, după o curbură în jos, ajunge la baza înotătoarei caudale.
Cele două înotătoare dorsale sunt separate. A doua înotătoare dorsală este mai lungă decât înotătoare anală, dar egale după înălțime. Înotătoarele ventrale lungi, ajung de obicei până la anus, iar la mascul depășesc anusul, atingând uneori înotătoarea anală. Cea de a patra radie internă a înotătoarelor ventrale este foarte scurtă, fără a egala jumătate din lungimea celei mai lungi. Înotătoarele pectorale mari, largi, în formă de evantaliu, ating începutul celei de a doua înotătoare dorsale. Înotătoarea caudală scurtă, rotunjită.
Colorația variabilă, mai puțin marmorată ca la zglăvoaca comună. Coloritul spatelui și laturilor este uniform, verzui-măsliniu, cafeniu-verzui, bruniu, fără dungi transversale; uneori, se observă pete întunecate, neregulate. La baza înotătoarei caudale, se găsește o pată. Abdomenul este alb-gălbui, cu desen marmorat.
Prima înotătoare dorsală adesea cu o margine galbenă-portocalie. Toate înotătoarele sunt prevăzute cu mai multe linii, formate din mici pete întunecate cafenii; în special, pe înotătoare ventrală se observă totdeauna 5-15 dungi cafenii transversale, foarte evidente.
Masculii sunt mai mari, au botul mai larg, iar ventralele mai lungi ca femelele.
Se hrănește în principal cu pești mici, puietul și icrele altor specii de pești, cu nevertebrate bentonice, cum ar fi crustacee (în mod deosebit lătăușul), larve de insecte (efemeroptere, trihoptere, plecoptere, chironomide), anelide, hirudinee și moluște. Dar poate, de asemenea, să se hrănească cu alge (diatomee, desmidiacee, alge albastre și verzi).
La vârsta de 3-4 ani, atinge maturitatea sexuală. Perioada de depunere a icrelor are loc din februarie până în aprilie.
Masculii sunt teritoriali și resping orice rival potențial. Fiecare mascul pregătește un cuib în gropițele de pe fundul apei. Reproducerea este precedată de un ritual de curtare, pentru a determina femela să vină și să depune icrele în cuib. Masculul curtează fiecare femelă care intră pe teritoriul său. Fiecare femelă depune 108-336 icre, cu diametrul de 2,3 mm. Masculul păzește ponta, până la ecloziune.
Nu are importanța economică, deși carnea este considerat foarte bună și delicată. Servește drept nadă la undiță pentru păstrăvi.
Zglăvoacă răsăriteană sau zglăvocul pestriț (Cottus poecilopus) este un pește dulcicol, de 6–10 cm (maximal 15 cm), din familia cotidelor. Poate trăi 8 ani.
Bergsimpa (Cottus poecilopus) hör till familjen simpor i ordningen kindpansrade fiskar. Lever i sötvatten, men kan gå ut i bräckvatten.[1]
Bergsimpan har ett kraftigt huvud med en stor, köttig mun och en bakåt avsmalnande kropp färgad i gråbrunt med mörkare fläckar. Den har två ryggfenor, varav den bakre är längst. Den är mycket lik stensimpan, men till skillnad från denna har den tydligt tvärstrimmiga bukfenor. Bergsimpan blir upp till 15 centimeter lång.[1]
I vattendrag och sjöar i Nordeuropa och norra Asien. Ostgräns är Nordkorea, sydgräns Dnjestrfloden. Fläckvis i Norge, Danmark, Sverige och Finland.[2] Kan gå ut i områden i Östersjön med låg salthalt, som de inre delarna av Finska viken och nordligaste Bottenviken.[3]
Bergsimpan är en bottenfisk som föredrar grunt vatten med god sikt.[1] Går ner till djupare vatten under vintern. Födan utgörs av fiskägg och -yngel, maskar, insekter och kräftdjur.[2] Livslängd minst 8 år.[3]
Bergsimpan leker under senvinter till vår. Den är äggläggande, men har inre befruktning och parar sig med kloakerna tryckta mot varandra. Honan lägger upp till 150 ägg i en klump på bottnen. Efteråt vaktar hanen äggen, som kläcks efter 3 till 4 veckor. Bergsimpan blir könsmogen efter 2 till 3 år, ju sydligare desto tidigare.[2]
Bergsimpa (Cottus poecilopus) hör till familjen simpor i ordningen kindpansrade fiskar. Lever i sötvatten, men kan gå ut i bräckvatten.
Đầu bò alpine[2] hay Đầu bò Xibia[3] (Cottus poecilopus) là một loài cá nước ngọt thuộc họ Cottidae. Chúng sinh sống ở Belarus, Trung Quốc, Cộng hòa Séc, Đan Mạch, Estonia, Phần Lan, Đức, Bắc Hàn, Latvia, Litva, Moldova, Na Uy, Ba Lan, România, Nga, Slovakia, Slovenia, Thụy Điển, và Ukraina.
Đầu bò alpine hay Đầu bò Xibia (Cottus poecilopus) là một loài cá nước ngọt thuộc họ Cottidae. Chúng sinh sống ở Belarus, Trung Quốc, Cộng hòa Séc, Đan Mạch, Estonia, Phần Lan, Đức, Bắc Hàn, Latvia, Litva, Moldova, Na Uy, Ba Lan, România, Nga, Slovakia, Slovenia, Thụy Điển, và Ukraina.
花足杜父魚又稱染色杜父魚、花杜父魚,為輻鰭魚綱鮋形目杜父魚亞目杜父魚科的其中一種。
本魚分布於中國黑龙江、图们江、鸭绿江、乌苏里江、松花江等、朝鮮半島北部、俄羅斯西伯利亞地區、東歐多瑙河流域及北歐等地。一般生活于具砾粒或砂底的半山区型的小溪中。
本魚頭大、平扁,吻短,軀幹部橢圓,尾部側扁。口大,端位。上下頜及鋤骨具齒,腭骨則無。腮蓋膜與峽部相連。體無鱗,具皮質小刺。背鰭兩個,分離;第一背鰭硬棘7至9枚,第二背鰭軟條16至19枚;胸鰭低而寬大;腹鰭胸位,最長鰭條可達臀鰭起點;尾鰭截形。體呈橄欖綠,背部和體側有4至5個大褐色暗斑,腹鰭淡黃色。腹鰭有5至15條明顯褐色條紋,其他各鰭亦有多條褐色條紋。體長可達15公分。
多生活於水溫較低的沙礫或卵石底的山谷河流中上游。通常不群居,以小魚蝦或其他水生昆蟲為食。體色隨環境改變,不善活動,不易被發現。
肉質鮮美,但個體小,產量不多,不具經濟價值。