El malvís de Ward[2] (Zoothera wardii, ye una especie d'ave paseriforme de la famila Turdidae. Cría nos Himalayas. Ye un ave migratoria, qu'envierna principalmente en Sri Lanka y en menor númberu nel sur de la India.
Esta especie pocu común reproducir n'altitúes de 1500 a 2500 m sobre'l nivel del mar nos montes trupos del Himalaya. Les árees de invernación son similares pero inclúin árees menos densamente montiegues, y tán asitiaes ente 750 y 1500 metros d'altitú. El malvís de Ward, como munchos malvises dientro del xéneru Zoothera, pue ser bien calláu, pasando desapercibíu, especialmente cuando cría.
Quiciabes el meyor llugar pa ver esta difícil especie ye'l Parque Victoria en Nuwara Eliya, Sri Lanka, onde s'axunta un númberu d'aves cerca del regueru na mañana.
Los malvises de Ward son omnívoros, pero comen más inseutos que frutes. Alimentar nel suelu y son xeneralmente solitarios, anque pel hibiernu formen bandaes pocu xuníes.
Miden unos 22 cm de llargu. Los machos son aves elegantes, con negru nel envés, una ceya blanca llarga y nes cobertoras y terciaries de les nales y na rabadilla y la cola les plumes tienen les puntes blanques. Les partes de baxo son blanques colos lladrales con llurdios negros. El picu y les piernes son mariellos.
El cantar paecer al trino d'un bulbul. Les femes y los mozos tienen los mesmos patrones básicos, pero'l negru ye remplazáu por castañal escura, y el blancu por castañal clara. Les parte inferiores son más escamoses.
Los pulcros niales de copa son recubiertos con yerba, allugaos en forquetes de cañes d'árboles. Ponen 3-4 güevos blancos o azulosos.
El nome específicu foi escoyíu n'honor a S. N. Ward (1813-1897), un alministrador colonial británicu na India dende 1832 a 1863.
El malvís de Ward (Zoothera wardii, ye una especie d'ave paseriforme de la famila Turdidae. Cría nos Himalayas. Ye un ave migratoria, qu'envierna principalmente en Sri Lanka y en menor númberu nel sur de la India.
Esta especie pocu común reproducir n'altitúes de 1500 a 2500 m sobre'l nivel del mar nos montes trupos del Himalaya. Les árees de invernación son similares pero inclúin árees menos densamente montiegues, y tán asitiaes ente 750 y 1500 metros d'altitú. El malvís de Ward, como munchos malvises dientro del xéneru Zoothera, pue ser bien calláu, pasando desapercibíu, especialmente cuando cría.
Quiciabes el meyor llugar pa ver esta difícil especie ye'l Parque Victoria en Nuwara Eliya, Sri Lanka, onde s'axunta un númberu d'aves cerca del regueru na mañana.
Los malvises de Ward son omnívoros, pero comen más inseutos que frutes. Alimentar nel suelu y son xeneralmente solitarios, anque pel hibiernu formen bandaes pocu xuníes.
Miden unos 22 cm de llargu. Los machos son aves elegantes, con negru nel envés, una ceya blanca llarga y nes cobertoras y terciaries de les nales y na rabadilla y la cola les plumes tienen les puntes blanques. Les partes de baxo son blanques colos lladrales con llurdios negros. El picu y les piernes son mariellos.
El cantar paecer al trino d'un bulbul. Les femes y los mozos tienen los mesmos patrones básicos, pero'l negru ye remplazáu por castañal escura, y el blancu por castañal clara. Les parte inferiores son más escamoses.
Los pulcros niales de copa son recubiertos con yerba, allugaos en forquetes de cañes d'árboles. Ponen 3-4 güevos blancos o azulosos.
El nome específicu foi escoyíu n'honor a S. N. Ward (1813-1897), un alministrador colonial británicu na India dende 1832 a 1863.
Zoothera wardii (lat. Zoothera wardii) - asiya qaratoyuğu cinsinə aid heyvan növü.
La griva de Ward[1] (Geokichla wardii) és un ocell de la família dels túrdids (Turdidae) que habita a zones boscoses i ciutats de les muntanyes del nord de l'Índia i Nepal, passant l'hivern a Sri Lanka.
La griva de Ward (Geokichla wardii) és un ocell de la família dels túrdids (Turdidae) que habita a zones boscoses i ciutats de les muntanyes del nord de l'Índia i Nepal, passant l'hivern a Sri Lanka.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Brych daear brith (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: brychion daear brithion) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Zoothera wardii; yr enw Saesneg arno yw Pied ground thrush. Mae'n perthyn i deulu'r Brychion (Lladin: Turdidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn Z. wardii, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r brych daear brith yn perthyn i deulu'r Brychion (Lladin: Turdidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Bronfraith Turdus philomelos Bronfraith Mongolia Turdus mupinensis Brych crafog Psophocichla litsitsirupa Brych daear Siberia Geokichla sibirica Brych gyddfddu Turdus atrogularis Brych gyddfgoch Turdus ruficollis Brych tywyll America Turdus nigrescens Brych y coed Turdus viscivorus Coch dan adain Turdus iliacus Geokichla cinerea Geokichla cinerea Mwyalchen Turdus merula Mwyalchen y mynydd Turdus torquatus Socan eira Turdus pilarisAderyn a rhywogaeth o adar yw Brych daear brith (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: brychion daear brithion) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Zoothera wardii; yr enw Saesneg arno yw Pied ground thrush. Mae'n perthyn i deulu'r Brychion (Lladin: Turdidae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn Z. wardii, sef enw'r rhywogaeth.
कस्तुरा चाँचर नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो ।
The pied thrush (Geokichla wardii) is a member of the thrush family found in India and Sri Lanka. The males are conspicuously patterned in black and white while the females are olive brown and speckled. They breed in the central Himalayan forests and winter in the hill forests of southern India and Sri Lanka. Like many other thrushes, they forage on leaf litter below forest undergrowth and fly into trees when disturbed and sit still making them difficult to locate.
Males of this 22 cm (8.7 in) thrush are conspicuously black and white. Mostly black on the upper parts it has a long white supercilium, and white tips to the wing coverts, tertials, rump and tail. The underparts are white with black flank spots the bill and legs are yellow. Females and young birds have the same basic pattern, but the black is replaced by dark brown, and the white by light brown. The markings on the underside are scalier.[5][6] The third primary is the longest followed by the fourth with the second and fifth being nearly equal in length. The first primary is reduced.[2]
The bill is not as strongly curved as that of the dark-sided thrush or the long-billed thrush and the female lacks the prominent pale cheek spot of the similar looking female Siberian thrush.[5]
The binomial commemorates Samuel Neville Ward (1813–1897), a British colonial administrator in India from 1832 to 1863.[7] Jerdon and Charles Darwin[8] corresponded with S.N. Ward who worked in the Madras Civil Service, posted for sometime at Sirsi and was known for his natural history studies and artistic talent.[9]
AsianG. wardii
African African Asian Relationship with congeneric thrushes[10]Thomas C. Jerdon who first obtained a specimen of the species from Ward notes:[11]
This Pied Blackbird is spread, but very sparingly, through the Himalayas, and during the winter in the plains of India. I first procured it, through Mr. Ward, from the foot of the Neilgherries, and afterwards obtained two specimens at Nellore in the Carnatic.
The species was variously placed in the past and for a long time in the genus Zoothera along with many other thrushes but molecular phylogenetic studies in 2008 clarified the phylogeny and the requirements for monophyly of the genera led to the older genus Geokichla being resurrected. The genus Zoothera now contains species that are not strongly sexually dimorphic[12] unlike Geokichla. The pied thrush's closest relative is the Siberian thrush Geokichla sibirica.[10]
The summer breeding range is from western Himachal Pradesh in the Himalayas east at least until central Nepal. Records from further east such as Sikkim have been questioned by Rasmussen and Anderton (2005).[5] The pied thrush is migratory, wintering mainly in Sri Lanka, with smaller numbers in the hills of south India. During passage, they may be preyed on by crows.[13]
Although rare, they are locally and seasonally seen regularly at certain locations in winter such as at Victoria Park in Nuwara Eliya, Sri Lanka, where a number of birds gather by the stream early in the morning or in some hills stations in southern India such as Nandi Hills and Yercaud.[14][15][16][17]
They forage alone or in pairs, often seen on the ground but flying into the trees and perching still when disturbed. The pied thrush, like many Zoothera thrushes, can be quite secretive.[5] Pied thrushes are omnivorous, but eat more insects than fruit. They form loose flocks in winter.
The breeding season is May to July and the nest is a deep cup lined with grass and cemented with mud and placed in a low tree fork. The clutch consists of 3–4 white or bluish eggs.[6] This uncommon species breeds in the Himalayas between 1,500 and 2,500 m (4,900 and 8,200 ft) in thick woodland. The wintering areas are similar but include less well-wooded areas, and are generally at 750 to 1,500 m (2,460 to 4,920 ft) altitude.
Their song is not considered as musical as those of many others thrushes and consists of a series of squeaky notes followed by short trills.[5][6]
The pied thrush (Geokichla wardii) is a member of the thrush family found in India and Sri Lanka. The males are conspicuously patterned in black and white while the females are olive brown and speckled. They breed in the central Himalayan forests and winter in the hill forests of southern India and Sri Lanka. Like many other thrushes, they forage on leaf litter below forest undergrowth and fly into trees when disturbed and sit still making them difficult to locate.
La Punktoturdo (Zoothera wardii) estas birdospecio membro de la grupo de Aziaj turdoj, genro ene de la granda familio de Turdedoj.
Ili reproduktiĝas en Himalajo. La Punktoturdo estas entute migranta, kaj vintras ĉefe en Srilanko, kaj pli malgranda nombro en suda Barato. Tiu nekomuna specio reproduktiĝas en Himalajo inter 1500 kaj 2500 m en densa arbaro. La vintrejaj areoj estas similaj, sed inkludas ne tiom arbarajn zonojn, kaj estas ĝenerale je 750 al 1500 m de altitudo. La Punktoturdo, kiel multaj membroj de la turdoj de la genro Zoothera, povas esti tre sekretemaj, ĉefe dum reproduktado. Eble la plej taŭga loko por vidi tiun malfacile videblan specion estas Parko Viktorio en Nuvara Elija, Sri-Lanko, kie multaj birdoj ariĝas ĉerivere frumatene.
Punktoturdoj estas ĉiomanĝantaj, sed manĝas pli insektojn ol frukton. Ili manĝas surgrunde kaj estas ĝenerale solemaj, kvankam ili formas arojn vintre.
Maskloj de tiu 22 cm longa turdo estas rimarkindaj birdoj, nigraj supre kun longa, rimarkinda kaj kontrastega blanka superokula strio (simila al tiu de la Siberia turdo) kaj blankaj punktoj en la flugilkovriloj, triarangaj, pugo kaj vosto. La subaj partoj estas blankecaj kun nigraj punktoj en flankoj. La beko kaj kruroj estas flavaj. La kanto estas kvazaŭ de bulbulo. Inoj kaj junuloj havas la saman bazan bildon, sed la nigro estas anstataŭata de malhelbruna, kaj la blanko de helbruna. La subaj partoj estas skvamecaj.
La tasformaj nestoj estas profundaj kaj kovritaj per herbo kaj lokitaj en arboforko. La ino demetas 3-4 blankajn aŭ bluecajn ovojn.
La latina scienca nomo rememoras S. N. Ward (1813-1897), britia kolonia administranto en Hindio el 1832 al 1863.
La Punktoturdo (Zoothera wardii) estas birdospecio membro de la grupo de Aziaj turdoj, genro ene de la granda familio de Turdedoj.
Ili reproduktiĝas en Himalajo. La Punktoturdo estas entute migranta, kaj vintras ĉefe en Srilanko, kaj pli malgranda nombro en suda Barato. Tiu nekomuna specio reproduktiĝas en Himalajo inter 1500 kaj 2500 m en densa arbaro. La vintrejaj areoj estas similaj, sed inkludas ne tiom arbarajn zonojn, kaj estas ĝenerale je 750 al 1500 m de altitudo. La Punktoturdo, kiel multaj membroj de la turdoj de la genro Zoothera, povas esti tre sekretemaj, ĉefe dum reproduktado. Eble la plej taŭga loko por vidi tiun malfacile videblan specion estas Parko Viktorio en Nuvara Elija, Sri-Lanko, kie multaj birdoj ariĝas ĉerivere frumatene.
Punktoturdoj estas ĉiomanĝantaj, sed manĝas pli insektojn ol frukton. Ili manĝas surgrunde kaj estas ĝenerale solemaj, kvankam ili formas arojn vintre.
Maskloj de tiu 22 cm longa turdo estas rimarkindaj birdoj, nigraj supre kun longa, rimarkinda kaj kontrastega blanka superokula strio (simila al tiu de la Siberia turdo) kaj blankaj punktoj en la flugilkovriloj, triarangaj, pugo kaj vosto. La subaj partoj estas blankecaj kun nigraj punktoj en flankoj. La beko kaj kruroj estas flavaj. La kanto estas kvazaŭ de bulbulo. Inoj kaj junuloj havas la saman bazan bildon, sed la nigro estas anstataŭata de malhelbruna, kaj la blanko de helbruna. La subaj partoj estas skvamecaj.
La tasformaj nestoj estas profundaj kaj kovritaj per herbo kaj lokitaj en arboforko. La ino demetas 3-4 blankajn aŭ bluecajn ovojn.
La latina scienca nomo rememoras S. N. Ward (1813-1897), britia kolonia administranto en Hindio el 1832 al 1863.
El zorzal de Ward[2] (Geokichla wardii), es una especie de ave paseriforme de la familia Turdidae. Cría en los Himalayas. Es un ave migratoria, que inverna principalmente en Sri Lanka y en menor número en el sur de la India.
Esta especie poco común se reproduce en altitudes de 1500 a 2500 m sobre el nivel del mar en los bosques densos del Himalaya. Las áreas de invernada son similares pero incluyen áreas menos densamente boscosas, y están situadas entre 750 y 1500 metros de altitud. El zorzal de Ward, como muchos zorzales dentro del género Zoothera, puede ser muy callado, pasando desapercibido, especialmente cuando cría.
Quizás el mejor lugar para ver esta difícil especie es el Parque Victoria en Nuwara Eliya, Sri Lanka, donde se reúne un número de aves cerca del arroyo en la mañana.
Los zorzales de Ward son omnívoros, pero comen más insectos que frutas. Se alimentan en el suelo y son generalmente solitarios, aunque en invierno forman bandadas poco unidas.
Miden unos 22 cm de largo. Los machos son aves elegantes, con negro en el dorso, una ceja blanca larga y en las cobertoras y terciarias de las alas y en la rabadilla y la cola las plumas tienen las puntas blancas. Las partes de abajo son blancas con los flancos con manchas negras. El pico y las piernas son amarillos.
El canto se parece al trino de un bulbul. Las hembras y los jóvenes tienen los mismos patrones básicos, pero el negro es remplazado por castaño oscuro, y el blanco por castaño claro. Las parte inferiores son más escamosas.
Los pulcros nidos de copa son recubiertos con hierba, ubicados en horquillas de ramas de árboles. Ponen 3-4 huevos blancos o azulados.
El nombre específico fue elegido en honor a S. N. Ward (1813-1897), un administrador colonial británico en la India desde 1832 a 1863.
El zorzal de Ward (Geokichla wardii), es una especie de ave paseriforme de la familia Turdidae. Cría en los Himalayas. Es un ave migratoria, que inverna principalmente en Sri Lanka y en menor número en el sur de la India.
Esta especie poco común se reproduce en altitudes de 1500 a 2500 m sobre el nivel del mar en los bosques densos del Himalaya. Las áreas de invernada son similares pero incluyen áreas menos densamente boscosas, y están situadas entre 750 y 1500 metros de altitud. El zorzal de Ward, como muchos zorzales dentro del género Zoothera, puede ser muy callado, pasando desapercibido, especialmente cuando cría.
Quizás el mejor lugar para ver esta difícil especie es el Parque Victoria en Nuwara Eliya, Sri Lanka, donde se reúne un número de aves cerca del arroyo en la mañana.
Los zorzales de Ward son omnívoros, pero comen más insectos que frutas. Se alimentan en el suelo y son generalmente solitarios, aunque en invierno forman bandadas poco unidas.
Miden unos 22 cm de largo. Los machos son aves elegantes, con negro en el dorso, una ceja blanca larga y en las cobertoras y terciarias de las alas y en la rabadilla y la cola las plumas tienen las puntas blancas. Las partes de abajo son blancas con los flancos con manchas negras. El pico y las piernas son amarillos.
El canto se parece al trino de un bulbul. Las hembras y los jóvenes tienen los mismos patrones básicos, pero el negro es remplazado por castaño oscuro, y el blanco por castaño claro. Las parte inferiores son más escamosas.
Los pulcros nidos de copa son recubiertos con hierba, ubicados en horquillas de ramas de árboles. Ponen 3-4 huevos blancos o azulados.
El nombre específico fue elegido en honor a S. N. Ward (1813-1897), un administrador colonial británico en la India desde 1832 a 1863.
Geokichla wardii Geokichla generoko animalia da. Hegaztien barruko Turdidae familian sailkatua dago.
Intiankirjorastas (Geokichla wardii)[2] on rastaiden heimoon kuuluva varpuslintu.
Intiankirjorastasta tavataan Bhutanissa, Intiassa, Nepalissa ja Sri Lankassa. Lajin kannan kokoa ei tiedetä, mutta sitä on kuvattu paikalliseksi ja epätavalliseksi. Se on kuitenkin luokiteltu elinvoimaiseksi.[1]
Intiankirjorastas (Geokichla wardii) on rastaiden heimoon kuuluva varpuslintu.
Geokichla wardii
La Grive de Ward (Geokichla wardii) est une espèce de passereaux de la famille des Turdidae. Son nom vernaculaire est un hommage à S. N. Ward (1813-1897), un administrateur colonial britannique en Inde de 1832 à 1863.
Cette espèce mesure 18 à 20 cm pour une masse de 52 à 72 g.
La Grive de Ward niche dans le nord de l'Inde (Himalaya) et au Népal. Observée en migration dans le sud de l'Inde, elle hiverne probablement exclusivement au Sri Lanka.
Cet oiseau se reproduit de mai à juillet. Le nid est une coupe compacte constituée de mousses et de feuilles mortes.
Geokichla wardii
La Grive de Ward (Geokichla wardii) est une espèce de passereaux de la famille des Turdidae. Son nom vernaculaire est un hommage à S. N. Ward (1813-1897), un administrateur colonial britannique en Inde de 1832 à 1863.
De eksterlijster (Geokichla wardii; synoniem: Zoothera wardii) is een zangvogel uit de familie Turdidae (lijsters).
Prakttrast (Zoothera wardii) er medlem av trastefamilien med leveområde i India, Nepal og Sri Lanka. Hannane har iaugefallande mønstra fjørdrakt i svart og kvitt, medan hoene er olivenbrune og flekka. Dei er trekkfuglar som hekkar i skogshabitat i det sentrale Himalaya og overvintrar i skogsterreng nede i åsane i det sørlege India og i Sri Lanka. Som mange andre trastar, beitar dei i nedfallsblad i undervegetasjon, men flyg inn i lauvverket og sit stille i trea når dei blir forstyrra, og er soleis krevjande å observere.
Hannar av denne ca. 22 cm lange trastearten er iaugefallande i svart og kvit fjørdrakt. Han er stort sett svart på oversida, har ei lang kvit augestripe og kvite fjørtipper på vengdekkarar, tertialfjører, overgump og hale. Undersida er kvit med svartflekka flanker, nebbet og beina er gule. Hoer og ungfuglar har det same grunnleggjande mønsteret, men den svarte er erstatta av mørkt brunt, og det kvite av lyst brunt. Markeringane på undersida er meir skalforma.[2][3]
Nebbet er ikkje så sterkt bøygd som hos dunkeltrast, Zoothera marginata, eller langnebbtrast, Zoothera monticola, og hoa manglar den tydelege bleike kinnflekken til den liknande hofuglen av sibirtrast, Zoothera sibirica.[2]
Thomas C. Jerdon, som først fekk eit eksemplar av arten frå Ward, noterte:
Dei beitar åleine eller i par, ofte observert på bakken, men flyg opp i tre og sit roleg på greiner etter å ha blitt forstyrra. Prakttrastar kan som mange andre Zoothera-trastar, vere ganske atterhaldne.[2] Prakttrastar er altetande, men føretrekkjer insekt framfor frukt. Dei dannar lauselege flokkar om vinteren.
Hekkesesongen er frå mai til juli, og reiret er djupt, koppforma, fora med gras og sementert med gjørme, plassert lågt i ei forgreining av eit tre. Kullet er på 3-4 kvite eller blålege egg.[3] Han hekkar i Himalaya mellom 1500 og 2500 moh. i tett skog. Overvintringsområdene er liknande, men omfatte mindre tett skogområde, og er generelt mellom 750 og 1500 moh.
Songen deira er ikkje rekna som musikalsk slik som for mange andre trastar og består av ein serie pipande tonar etterfølgt av korte trillar.[2][3]
Om sommaren hekkar prakttrasten i området frå vestlege Himachal Pradesh i Himalaya austover i det minste til det sentrale Nepal, kanskje så langt aust som Sikkim.[2] Prakttrasten er ein trekkfugl, overvintrar hovudsakleg i Sri Lanka, med mindre tal i åsane i sørlege India. Under trekket kan dei bli åtaka av huskråker.[5]
Jamvel om dei er sjeldne, dei er lokalt og sesongmessig sett regelmessig på faste plassar om vinteren, som i Victoria Park i Nuwara Eliya, Sri Lanka, der ei rekkje fuglar samlast ved bekken tidleg på morgonen. Andre slike faste plassar ligg ved byar på åsar i Sør-India som til dømes Nandi Hills og Yercaud.[6][7][8][9]
Prakttrast (Zoothera wardii) er medlem av trastefamilien med leveområde i India, Nepal og Sri Lanka. Hannane har iaugefallande mønstra fjørdrakt i svart og kvitt, medan hoene er olivenbrune og flekka. Dei er trekkfuglar som hekkar i skogshabitat i det sentrale Himalaya og overvintrar i skogsterreng nede i åsane i det sørlege India og i Sri Lanka. Som mange andre trastar, beitar dei i nedfallsblad i undervegetasjon, men flyg inn i lauvverket og sit stille i trea når dei blir forstyrra, og er soleis krevjande å observere.
Broktrast[2] (Geokichla wardii) är en asiatisk fågel i familjen trastar inom ordningen tättingar.[3]
Broktrasten är en 22 cm lång trast med iögonfallande svartvit dräkt hos hanen. Ovansidan är mestadels svart, med långt, vitt ögonbrynsstreck och vita spetsar på vingtäckare, tertialer, övergump och stjärt. Undersidan är vit med svarta fläckar på flankerna. Ben och näbb är gula. Hona och ungfågel har samma mönster, men det svarta är ersatt av mörkbrunt och det vita av ljusbrunt. Teckningen på undersidan är mer fjällig. Sången är omusikalisk för att vara en trasts, bestående av en serie gnissliga toner följt av korta drillar.[4]
Broktrasten häckar i Himalaya i norra Indien från Nepal till Assam. [3] Vintertid flyttar den till Sri Lanka. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.
Tidigare placerades arten i släktet Zoothera, men flera DNA-studier visar att den tillhör en grupp trastar som står närmare bland andra trastarna i Turdus.[5][6][7] Dessa har därför lyfts ut till ett eget släkte, Geokichla.
Broktrasten förekommer i fuktiga områden nära vatten i öppna städsegröna skogar och ungskog på mellan 1500 och 2500 meters höjd. Vintertid ses den i öppnare områden på lägre höjd, 750-1500. Den födosöker ensam eller i par och ses ofta på marken, men flyger in i vegetationen och fryser still när den störs. Liksom många andra Geokichla-trastar är den rätt skygg. Broktrasten är en allätare, men äter mer insekter än frukt. Vintertid formar den flockar.[4]
Broktrasten häckar från maj till juli. Den bygger ett djupt skålformat bo av mossa och löv som sammanfogas av lite lera och placeras upp till fem meter upp i en trädklyka. Den lägger tre till fyra vita eller blåaktiga ägg.[8]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal till följd av fragmenterisering och habitatförstörelse, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som fåtalig och lokalt förekommande.[9]
Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar Samuel Neville Ward (1813-1897) brittisk kolonial ämbetsman i Indien 1832-1863.[10]
Geokichla wardii là một loài chim trong họ Turdidae.[4]
Пегий земляной дрозд (лат. Zoothera wardii[1] или Geokichla wardii[2]) — певчая птица семейства дроздовых. Гнездится в Гималаях на территориях Индии, Бутана и Непала, зимует в Шри-Ланке и на юге Индии.
Пегий земляной дрозд — птица размером 22—22,5 см и весом от 52 до 72 г с длиной крыла от 11 до 12 см. У самцов верхняя часть тела чёрная и блестящая с белыми отметинами (на хвосте белая каёмка), голова чёрная с длинными и широкими «бровями», грудь чёрная, живот до хвоста белый с поперечными чёрными полосами, нижняя сторона крыльев белая. Клюв жёлтый на протяжении брачного сезона, более тёмный (иногда чёрный) у основания, остальная поверхность клюва темнеет в другое время года. Ноги жёлтые, оливковые или желтовато-бурые. В полёте окраска нижней стороны крыльев характерная для всех птиц данного рода, хорошо заметны белые пятна на конце хвоста. Самки окрашены похоже, но бурые скорее, чем чёрные, с больши́м количеством белых или светло-жёлтых отметин. Лоб и затылок до середины спины оливково-бурые, ближе к хвосту оперение приобретает сероватый оттенок, концы наиболее длинных кроющих перьев белые или грязно-белые. Хвост бурый с многочисленными белыми отметинами, крайние хвостовые перья белые с коричневой оторочкой. В окраске крыльев присутствуют различные оттенки коричневого, от тёмно-коричневого до оливкового, также с белыми отметинами. Клюв сверху бурый или грязно-жёлтый, нижняя часть светлее. Грязно-белые или желтоватые «брови» идут от основания клюва к затылку и обычно шире, чем у самцов, щёки и подклювье бурые, горло оливковое или бурое с крупными белыми овальными пятнами. Белый цвет становится заметней в районе груди, где белые и бурые перья образуют рисунок в частую полоску или чешуйку; живот и подхвостье белые, ноги желтовато-бурые.
«Брови» и белые отметины на верхней части тела надёжно отличают пегого земляного дрозда от других птиц в пределах его ареала. Наиболее схожей внешностью обладает сибирский дрозд, зимующий в более восточных районах, но в его оперении отсутствуют белые отметины, нижняя часть тела более тёмная, а клюв чёрный (в то время как у пегого земляного дрозда жёлтый).
Пегий земляной дрозд обычно молчалив, но время от времени может издавать резкую очередь чириканий или цокающих звуков. Песня короткая и немелодичная, напоминает пение бюльбюлей, состоит из повторяющихся фраз, включающих две ноты (по-английски передаётся как pee-dee) и иногда оканчивающихся дополнительным высоким звуком (zik). Пегий земляной дрозд поёт обычно в начале весны на рассвете с вершин деревьев.
В целом пегий земляной дрозд — осторожная и скрытная птица, особенно в брачный период. В мае можно увидеть схватки самцов за территорию. Обычно встречается парами, но может образовывать небольшие стаи, в особенности в период миграции и зимовки. Брачный сезон продолжается с мая по июль, включая одну кладку в год. В этот период строится глубокое чашевидное гнездо из мха, травы и листьев, выложенное внутри сучьями, землёй и травой. Гнездо обычно расположено в развилке между сучьями или на ветке небольшого дерева рядом со стволом на высоте до 5 м над землёй. В гнезде три-четыре белых, бледно-голубых или бледно-зелёных яйца с мелкими красноватыми отметинами по всей поверхности или на широком конце. Строительством гнезда, высиживанием и заботой о птенцах занимаются оба родителя.
В основном пегий земляной дрозд насекомояден, но может употреблять в пищу ягоды и другие плоды, в особенности шелковицы, гуавы и дикого инжира. Кормится на земле, где ищет пищу под мёртвыми и гниющими листьями, а также на кустах и деревьях. По земле может передвигаться шагом или прыжками, обычно оставаясь неподалёку от безопасного убежища на деревьях.
Пегий земляной дрозд — перелётная птица, вся популяция из мест гнездования откочёвывает в зимние месяцы на юг. Гнездится в Гималаях, от долины Куллу в индийском штате Химачал-Прадеш на западе до юго-востока штата Ассам в округе Северный Качар. Постоянный ареал включает также Непал и Бутан. Зимует в Шри-Ланке, в основном в холмистой местности в центре и на юге острова, а также в меньших количествах в холмистых районах южного индийского штата Тамил-Наду. Перелёт происходит осенью, с сентября по ноябрь, в обратную сторону — с начала марта по май.
Среда обитания — широколиственные леса, в том числе лесистые овраги и горные склоны на высотах от 1,5 до 2,4 км, часто в сырых местах недалеко от проточной воды. Встречается в садах и культурных плантациях в пределах своего ареала. Зимой обитает в похожей местности, а также в менее лесистых местах, обеспечивающих, однако, достаточную защиту — в садах и парках, на высотах от 750 до 1500 м.
Пегий земляной дрозд (лат. Zoothera wardii или Geokichla wardii) — певчая птица семейства дроздовых. Гнездится в Гималаях на территориях Индии, Бутана и Непала, зимует в Шри-Ланке и на юге Индии.