Accidental visitor.
'''Hypocolius ampelinus[1] ye una especie ave paseriforme que vive en Mediu Oriente. Ye l'únicu miembru del xéneru Hypocolius y de la familia Hypocoliidae. Ye un páxaru migratoriu que cría na área d'Iraq, Irán, Paquistán y Turkmenistán, y pasa l'iviernu principalmente cerca del mar Bermeya, el golfu Pérsicu y les mariñes d'Arabia.
Alcuéntrase en parrotales y carbes, tamién en palmerales y en xardinos. Nun son especialmente raros.
La forma y el plumaxe nidiu del hipocolio recuerden los de los Bombycillidae. Son mayormente d'un color gris uniforme, los machos con una mázcara triangular negra alredor de los güeyos. Tienen plumes remeres primaries negres con puntes blanques y nes plumes de la cola puntes negres.
Estes aves comen bayes y dellos inseutos. Ponen 3 a 4 güevos en niales que constrúin en parrotales. Les sos rellaciones de parentescu nun son clares. Podríen tar rellacionaos colos Bombycillidae y delles autoridaes poner nesa familia, pero otros creen que los parientes más próximos son los Pycnonotidae.
'''Hypocolius ampelinus ye una especie ave paseriforme que vive en Mediu Oriente. Ye l'únicu miembru del xéneru Hypocolius y de la familia Hypocoliidae. Ye un páxaru migratoriu que cría na área d'Iraq, Irán, Paquistán y Turkmenistán, y pasa l'iviernu principalmente cerca del mar Bermeya, el golfu Pérsicu y les mariñes d'Arabia.
Alcuéntrase en parrotales y carbes, tamién en palmerales y en xardinos. Nun son especialmente raros.
La forma y el plumaxe nidiu del hipocolio recuerden los de los Bombycillidae. Son mayormente d'un color gris uniforme, los machos con una mázcara triangular negra alredor de los güeyos. Tienen plumes remeres primaries negres con puntes blanques y nes plumes de la cola puntes negres.
Estes aves comen bayes y dellos inseutos. Ponen 3 a 4 güevos en niales que constrúin en parrotales. Les sos rellaciones de parentescu nun son clares. Podríen tar rellacionaos colos Bombycillidae y delles autoridaes poner nesa familia, pero otros creen que los parientes más próximos son los Pycnonotidae.
Hypocolius ampelinus és un ocell de la família monotípica dels hipocòlids (Hypocoliidae) que habita oasis, zones amb palmeres i ciutats de l'Àsia meridional, a les valls del Tigris-Eufrates, sud-oest d'Aràbia, Iraq i sud i est d'Iran.
Hypocolius ampelinus és un ocell de la família monotípica dels hipocòlids (Hypocoliidae) que habita oasis, zones amb palmeres i ciutats de l'Àsia meridional, a les valls del Tigris-Eufrates, sud-oest d'Aràbia, Iraq i sud i est d'Iran.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Hypocoliws llwyd (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: hypocoliysau llwydion) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Hypocolius ampelinus; yr enw Saesneg arno yw Grey hypocolius. Mae'n perthyn i deulu'r Cynffonau sidan (Lladin: Bombycillidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn H. ampelinus, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.
Mae'r hypocoliws llwyd yn perthyn i deulu'r Cynffonau sidan (Lladin: Bombycillidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Cynffon sidan Bombycilla garrulus Cynffon Sidan Japan Bombycilla japonica Cynffon sidan y cedrwydd Bombycilla cedrorumAderyn a rhywogaeth o adar yw Hypocoliws llwyd (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: hypocoliysau llwydion) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Hypocolius ampelinus; yr enw Saesneg arno yw Grey hypocolius. Mae'n perthyn i deulu'r Cynffonau sidan (Lladin: Bombycillidae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn H. ampelinus, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.
Hedvábník šedý (Hypocolius ampelinus) je zpěvný pták, jediný druh čeledi hedvábníkovitých (někdy bývá také uváděn jako příbuzný brkoslavů).[2] Obývá aridní oblasti Blízkého východu od Egypta po Turkmenistán a Gudžarát; vzhledem k rozsáhlému areálu je řazen mezi málo dotčené taxony.
Dosahuje délky okolo 23 cm a hmotnosti 48–57 g.[3] Je šedohnědě zbarvený s černými konci křídel a ocasu, samci mají navíc přes oči černý pruh. Období rozmnožování trvá od května do července, hnízdo si staví v hustém křoví: ve snůšce bývá čtyři až pět vajec, inkubace trvá dva týdny. V zimních měsících migrují hedvábníci k jihu a vytvářejí početná hejna. Ozývají se pronikavým hvízdáním, jsou velmi plaší a při vyrušení se okamžitě rozprchnou. Živí se plody salvadory perské, morušemi a datlemi, stravu si příležitostně zpestřují hmyzem.
Hedvábník šedý (Hypocolius ampelinus) je zpěvný pták, jediný druh čeledi hedvábníkovitých (někdy bývá také uváděn jako příbuzný brkoslavů). Obývá aridní oblasti Blízkého východu od Egypta po Turkmenistán a Gudžarát; vzhledem k rozsáhlému areálu je řazen mezi málo dotčené taxony.
Dosahuje délky okolo 23 cm a hmotnosti 48–57 g. Je šedohnědě zbarvený s černými konci křídel a ocasu, samci mají navíc přes oči černý pruh. Období rozmnožování trvá od května do července, hnízdo si staví v hustém křoví: ve snůšce bývá čtyři až pět vajec, inkubace trvá dva týdny. V zimních měsících migrují hedvábníci k jihu a vytvářejí početná hejna. Ozývají se pronikavým hvízdáním, jsou velmi plaší a při vyrušení se okamžitě rozprchnou. Živí se plody salvadory perské, morušemi a datlemi, stravu si příležitostně zpestřují hmyzem.
Der Seidenwürger (Hypocolius ampelinus), auch Nachtschattenfresser genannt, kommt in Saudi-Arabien, im nördlichen Jemen, an der Küste des Persischen Golfs, im östlichen Irak, im südlichen Iran, südlichen Afghanistan und südlichen Pakistan östlich bis zum Rann of Kutch vor. An der östlichen Mittelmeerküste ist er ein seltener Wintergast. Er wurde oft den Seidenschwänzen (Bombycillidae) zugeordnet, aber eine phylogenetische Studie platzierte die Vogelart außerhalb einer von den Seidenschwänzen und den mittelamerikanischen Seidenschnäppern (Ptiliogonatidae) gebildeten Klade, so dass sie heute in eine eigenständige Familie, die Hypocoliidae, gestellt wird.[1]
Seidenwürger sind mittelgroß Vögel mit zylindrisch-ovalen Rümpfen. Die Körpergröße liegt zwischen 19 und 21 Zentimeter. Sie sind überwiegend grau-braun gefärbt, mit schwarzen und weißen Bereichen auf den Flügeln. Den Weibchen fehlt die schwarze Gesichtsmaske der Männchen. Die Schwanzfedern sind am Ende schwarz. Der Kopf ist mittelgroß, der Hals mittellang und dick. Der Schnabel ist mittellang, gerade und abgeflacht. Die Flügel sind relativ kurz und an den Spitzen abgerundet, der Schwanz ist lang und am Ende abgerundet. Beine und Füße sind kurz bzw. klein.[1] Jungvögel haben ein gelblichbraunes Gefieder. An den Schwanzfedern fehlt die schwarze Färbung.
Seidenwürger kommen in Wüsten, aridem Buschland, Savannen, Obstgärten und Palmenhainen vor, meist in der Nähe von Wasserstellen. Sie ernähren sich von Früchten und bevorzugen dabei die Beeren des Zahnbürstenbaums. Außerdem fressen sie u. a. Datteln und Maulbeeren. Ob sie auch Insekten und andere Wirbellose zu sich nehmen ist nicht bekannt. Die Vögel sind monogam und brüten in kleinen, lockeren Kolonien, die bis zu 40 Paare umfassen können. Jedes Paar beansprucht dabei ein kleines Revier rund um das Nest. Das große, napfförmige Nest, das meist versteckt in dornigen Büschen oder im Blattwerk von Palmen angelegt wird, erbauen beide Alttiere. Das Gelege besteht aus drei bis fünf Eiern. Beide Eltern beteiligen sich an Brutgeschäft und Aufzucht der Jungen. Die Brutdauer liegt bei etwa 14 Tagen und die Jungvögel verlassen das Nest nach 13 bis 14 Tagen. Der Seidenwürger ist Standvogel oder Kurzstreckenzieher.[1] Zu seinen Bestandszahlen gibt es keine genauen Angaben, doch wird er nicht zu den gefährdeten Vogelarten gezählt.[2]
Der Seidenwürger (Hypocolius ampelinus), auch Nachtschattenfresser genannt, kommt in Saudi-Arabien, im nördlichen Jemen, an der Küste des Persischen Golfs, im östlichen Irak, im südlichen Iran, südlichen Afghanistan und südlichen Pakistan östlich bis zum Rann of Kutch vor. An der östlichen Mittelmeerküste ist er ein seltener Wintergast. Er wurde oft den Seidenschwänzen (Bombycillidae) zugeordnet, aber eine phylogenetische Studie platzierte die Vogelart außerhalb einer von den Seidenschwänzen und den mittelamerikanischen Seidenschnäppern (Ptiliogonatidae) gebildeten Klade, so dass sie heute in eine eigenständige Familie, die Hypocoliidae, gestellt wird.
De zijdestaert (Hypocolius ampelinus) is de enigse soôrt uut de femielje Hypocoliidae. De zijdestaert broei in Irak, Pakistan, Iran en Turkmenistan. De zijdestaert overwinter bie de Rooie Zeê, zelfs tot in Sudan, op 't Arabisch Schiereiland, tot an de Perzische Holf en West-India. De zijdestaert is ok zeldzaem an de oôstelijke Middelandse Zeêkust. De zijdestaert is vurral te ziene is struukhewas, tuunen en palmboôm'n.
Zijdestaerten leven vurral van bessen, viehen, daodels, ok eetn ze insecten en are onhewervelden. Der nest wor deur beie ouwers emikt, verborhen in de struuken. Ze lèn 3 tot 5 eiers. De jonge zien heêlbruun van kleure. Buuten de broedtied om leven ze in kleine hroepjes.
De ventjes van de zijdestaert zien ehaâl bruunhries mie een zwart masker rond der oôhen, wat an de wuufjes missen. Zijdestaerten èn een vrie dikke snaevel en een zwarte punt an de staert. Ze lieken op de zijdevliehenvangers, wibie an ze, saemen mie de pestveugels, soms worn inedeêld. Ok wor ezeit an ze verwantschap èn mie de buulbuuls.
Zijdestaerten zien standveugels of korteafstandstrokkers. Ze zien nie zeldzaem.
De zijdestaert (Hypocolius ampelinus) is de enigse soôrt uut de femielje Hypocoliidae. De zijdestaert broei in Irak, Pakistan, Iran en Turkmenistan. De zijdestaert overwinter bie de Rooie Zeê, zelfs tot in Sudan, op 't Arabisch Schiereiland, tot an de Perzische Holf en West-India. De zijdestaert is ok zeldzaem an de oôstelijke Middelandse Zeêkust. De zijdestaert is vurral te ziene is struukhewas, tuunen en palmboôm'n.
The grey hypocolius[3] or simply hypocolius (Hypocolius ampelinus) is a small passerine bird species. It is the sole member of the genus Hypocolius and it is placed in a family of its own, the Hypocoliidae. This slender and long tailed bird is found in the dry semi-desert region of northern Africa, Arabia, Afghanistan, Pakistan, and western India. They fly in flocks and forage mainly on fruits, migrating south in winter.
The grey hypocolius is a slim bird with a long tail, slight crest and thick, short hook-tipped bill. Its shape and soft, satiny plumage resembles that of the waxwing. Birds are mainly a uniform grey or brownish-grey colour, with males having a black triangular mask around the eyes. They have white-tipped black primary wing feathers and a black terminal band on the tail. Adults are about 19–21 cm in length.[4]
The head feathers are raised when the bird is excited. They fly in a straight non-undulating style and when hopping in shrubbery, can appear like a babbler. The tarsus is short and sturdy with coarse scales. There are rictal bristles visible at the base of the bill and the nostrils are exposed, small and oval.[5]
The relationships of the species were formerly unclear. Earlier authors had suggested that they were related to the bulbuls[6] or shrikes.[7][8] They appear to be related to the waxwings, and at least one study based on molecular sequences suggests that it belongs to the same group.[9][10] A 2019 study found them to be in a clade containing the palmchat (Dulidae), waxwings (Bombycillidae), silky-flycatchers (Ptiliogonatidae), hylocitrea (Hylocitreidae), and the extinct Hawaiian honeyeaters (Mohoidae), with Hypocoliidae being a sister group to the Mohoidae (with both diverging about 15-20 mya during the early-mid Miocene), and the clade containing Mohoidae and Hypocoliidae being sister to Hylocitreidae, which diverged slightly earlier in the Miocene.[11]
The grey hypocolius ranges through the Middle East, breeding in the Iraq, Iran, Afghanistan, Pakistan, Turkmenistan area,[12] and wintering mostly near the Red Sea and Persian Gulf coasts of Arabia, including Bahrain. It is a vagrant to Turkey, Israel, Egypt and Oman. They are regular winter visitors to the Kutch region of western India[13][14] and vagrants have been noted as far south as Kihim near Bombay.[15] It is found in woodland and scrub in arid and semiarid regions, especially river valleys near deserts, as well as in irrigated and cultivated areas with trees, such as palm groves and gardens.[6][16]
The grey hypocolius is a shy and unobtrusive, even cryptic, bird which will fly to thick cover when disturbed, where it will remain motionless until the perceived danger has passed. Its flight is strong and direct (without undulations).[4] It will form flocks, especially in winter, and roost communally.[16]
The breeding season is June or July in Arabia. The nest is cup shaped and deep lined with hair and fluff. The nest is often placed on the leaves of a date palm at a height of about 3 to 5 feet. Both the male and female take part in nest building. The clutch is four eggs. The eggs are leaden white with blotches.[17] The incubation period is about 14–15 days.[18]
Grey hypocoliuses forage quietly and methodically in foliage, through clusters of trees, palm groves and orchards, rarely coming to the ground. Though they may eat some insects, their main diet consists of fruits and berries, including mulberries, figs and dates. In captivity they have been known to readily take bread.[19]
The most common vocalization is a series of squealing descending notes or kleeeu whistles. Other calls include scolding chirps.[4]
Because the species has a large range, and because it does not meet the population size and decline criteria of the IUCN Red List, the conservation status is evaluated as being of "least concern".[1] Because of its monotypic family status it is much sought after by birdwatchers.[20]
Riyadh, Saudi Arabia
The grey hypocolius or simply hypocolius (Hypocolius ampelinus) is a small passerine bird species. It is the sole member of the genus Hypocolius and it is placed in a family of its own, the Hypocoliidae. This slender and long tailed bird is found in the dry semi-desert region of northern Africa, Arabia, Afghanistan, Pakistan, and western India. They fly in flocks and forage mainly on fruits, migrating south in winter.
La hipokolio (Hypocolius ampelinus) estas la unusola birdospecio en la familio hipokoliedoj (Hypocoliidae) el la ordo de la paseroformaj birdoj. La sistematika pozicio de la hipokolio estas neklara. Oni enordigis ĝin, kaj iuj ankoraŭ enordigas, al la bombiciledoj (Bombicillidae). Kelkaj sistematikistoj metas la specion ankaŭ en la proksimecon de la piknonotedoj (Pycnonotidae).
La disvastiĝejo etendiĝas de Nordafriko tra Irano ĝis al Hindio. Ĉe la orienta Mediteranea marbordo ĝi estas malofta vintrogasto. Ekster la kovotempo ĝi vivas precipe je malgrandaj grupoj en ĝardenoj aŭ palmoboskoj. La timema birdo nutras sin per beroj, daktiloj, figoj, morusoj aŭ ankaŭ insektoj. La griza plumarkoloro ne estas evidente diferenca inter maskloj kaj inoj. Sed la masklon ornamas starigeblaj nigraj kapoplumoj, kiuj al la ino mankas. La vostoplumoj je la fino estas nigraj. Simile al la laniedoj (Laniidae) la hipokolio havas je ambaŭ flankoj de la kapo triangulan, nigran strion, kiu super la okuloj malantaŭen larĝigas.
La grandan, pelvetoforman neston ambaŭ maljunbirdoj konstruas, plej ofte kaŝite en la folibranĉaro de plamoj. La ovaro konsistas el kvar ĝis kvin ovoj. Junbirdoj havas flavebrunan plumaron. Je la vostoplumoj mankas la nigra koloro.
La hipokolio estas nemigranto aŭ mallongdistanca migranto. Kiom la inventaro nombras, pri tio ne ekzistas klaraj informoj, sed tiu birdo ne estas aljuĝita al la endanĝerigitaj birdospecioj. En ĝia ĉefa disvastiĝejo en Mezopotamio ĝi nombriĝas al la oftaj birdospecioj.
El hipocolio (Hypocolius ampelinus)[1] es una especie ave paseriforme que vive en Medio Oriente. Es el único miembro del género Hypocolius y de la familia Hypocoliidae. Es un pájaro migratorio que cría en el área de Irak, Irán, Pakistán y Turkmenistán, y pasa el invierno principalmente cerca del mar Rojo, el golfo Pérsico y las costas de Arabia.
Se encuentra en arbustos y matorrales, también en palmerales y en jardines. No son especialmente raros.
La forma y el plumaje suave del hipocolio recuerdan los de los Bombycillidae. Son mayormente de un color gris uniforme, los machos con una máscara triangular negra alrededor de los ojos. Tienen plumas remeras primarias negras con puntas blancas y en las plumas de la cola puntas negras.
Estas aves comen bayas y algunos insectos. Ponen 3 a 4 huevos en nidos que construyen en arbustos. Sus relaciones de parentesco no son claras. Podrían estar relacionados con los Bombycillidae y algunas autoridades los ponen en esa familia, pero otros creen que los parientes más próximos son los Pycnonotidae.
El hipocolio (Hypocolius ampelinus) es una especie ave paseriforme que vive en Medio Oriente. Es el único miembro del género Hypocolius y de la familia Hypocoliidae. Es un pájaro migratorio que cría en el área de Irak, Irán, Pakistán y Turkmenistán, y pasa el invierno principalmente cerca del mar Rojo, el golfo Pérsico y las costas de Arabia.
Se encuentra en arbustos y matorrales, también en palmerales y en jardines. No son especialmente raros.
La forma y el plumaje suave del hipocolio recuerdan los de los Bombycillidae. Son mayormente de un color gris uniforme, los machos con una máscara triangular negra alrededor de los ojos. Tienen plumas remeras primarias negras con puntas blancas y en las plumas de la cola puntas negras.
Estas aves comen bayas y algunos insectos. Ponen 3 a 4 huevos en nidos que construyen en arbustos. Sus relaciones de parentesco no son claras. Podrían estar relacionados con los Bombycillidae y algunas autoridades los ponen en esa familia, pero otros creen que los parientes más próximos son los Pycnonotidae.
Paindpuulind (Hypocolius ampelinus) on värvuliste seltsi paindpuulindlaste sugukonna ainus liik.
Paindpuulind on levinud Iraagis, Iraanis, vähem Pakistanis ja Türkmenistanis. Ta on rändlind ja talvitab peamiselt Araabia poolsaarel Pärsia lahe rannikul ja Punase mere rannikul, ka Loode-Indias. Paindpuulindu on kohatud ka Kirde-Aafrikas, Türgis ja Iisraelis.
Paindpuulind on hallõgija suurune lind, pikkusega umbes 23 cm. Välimuselt sarnaneb ta siidisaba, õgija ja bülbüliga.
Sulestik on peamiselt liivhall. Saba on pikk, tiivad lühikesed ja peas on lühike tutt. Isaslinnul on must näolaik, mis ulatub kitsa vöödina kuklale, tal on mustad, laialt valgete tippudega labahoosuled ja lai must tipuvööt sabal. Emaslinnul näolaik puudub, tema labahoosuled on hallikad, väikeste mustade tippudega[1]. Paindpuulinnud tegutsevad enamasti salkades.
Paindpuulind asustab peamiselt jõeorgude põõsastikke, datlipalmiistandusi ja aedu.
Paindpuulind pesitseb väikeste seltsingutena peamiselt Tigrise ja Eufrati jõeorgudes ja Lõuna-Iraani rannikutasandikel. Mõlemad vanalinnud rajavad pesa varjatud kohta palmi või mõne teise puu otsa. Pesa on suhteliselt suur, koosneb oksaraagudest ning on vooderdatud lehtede ja taimekiudude, mõnikord ka karvadega. Kurnas on kolm kuni viis, tavaliselt neli muna, mida mõlemad vanemad hauvad umbes kaks nädalat, ning mõlemad toidavad ka poegi. Paindpuulind pesitseb tavaliselt kaks korda suve jooksul.
Paindpuulind toitub peamiselt puuviljadest ja marjadest, vähem putukatest. Valdavas osas levilast on tema põhitoiduks tugeva paindpuu (Salvadora persica) marjad.
Paindpuulind (Hypocolius ampelinus) on värvuliste seltsi paindpuulindlaste sugukonna ainus liik.
Hypocolius ampelinus Hypocolius generoko animalia da. Hegaztien barruko Hypocoliidae familian sailkatua dago.
Hypocolius ampelinus Hypocolius generoko animalia da. Hegaztien barruko Hypocoliidae familian sailkatua dago.
Hopeatilhi (Hypocolius ampelinus) on hopeatilhien heimoon kuuluva varpuslintu. Se on sukunsa ainoa laji.
Hopeatilhen pituus on noin 23 cm, siipien kärkiväli 28–30 cm ja paino 48–57 g. Se on hieman tilheä kookkaampi, saman kokoinen kuin isolepinkäinen. Sen ruumiinmuoto on isolepinkäismäinen, pyrstö on melko pitkä ja koiras on väritykseltään harmaa ja musta. Koiraan käsi-ja kyynärsulat ovat mustat ja niiden kärjet valkoiset. Niskassa ja naamassa sillä on musta vyö. Naaras (kuvassa) on melko yksivärisen ruskehtavanharmaa, vain pyrstönkärki on musta.[2]
Hopeatilhi esiintyy suhteellisen pienellä alueella Irakissa, Iranissa, Afganistanissa, Pakistanissa ja Turkmeniassa. Se on lyhyen matkan muuttolintu, joka talvehtii pääosin Arabian niemimaalla ja Itä-Afrikassa. Pieni osa Iranin kannasta on paikkalintuja.[2] Lajia ei ole tavattu Suomessa.
Hopeatilhen habitaattia ovat avoimet pensaikkomaat, taateli-istutukset ja puutarhat, mieluusti jokilaaksoissa.[2]
Hopeatilhen kuppimainen pesä on rakennettu risuista ja vuorattu ruohoilla, karvoilla ja untuvilla. Molemmat puolisot osallistuvat pesän rakentamiseen. Naaras munii 3–5, tavallisesti 4, munaa, joita molemmat emot hautovat yhteensä noin kaksi viikkoa. Poikasia ruokkivat molemmat emot. Pesii yleensä kaksi kertaa kesän aikana.[2]
Hopeatilhet syövät hedelmiä, marjoja ja hyönteisiä. Suuremmat hedelmät ne kuorivat ja poistavat siemenkivet, pienemmät ne nielevät kokonaisina. Ne ruokailevat pääasiassa latvustossa ja pensaikossa, harvemmin maassa.[2]
Hopeatilhi (Hypocolius ampelinus) on hopeatilhien heimoon kuuluva varpuslintu. Se on sukunsa ainoa laji.
Hypocolius ampelinus
L'Hypocolius gris (Hypocolius ampelinus) est une espèce d'oiseaux de l'ordre des Passeriformes, l'unique représentante de la famille des Hypocoliidae (ou Hypocoliidés) et du genre Hypocolius.
Son aire de nidification s'étend de l'Irak à l'ouest de Afghanistan avec une population disjointe dans le sud du Turkménistan ; il hiverne dans la péninsule Arabique et les zones côtières du sud-est de l'Iran et du Pakistan.
L'espèce était traditionnellement considérée comme liée à la famille des Bombycillidae, et donc placée là dans sa propre sous-famille. Elle est maintenant considérée comme faisant partie d'un famille à part (Sibley & Monroe). Certains auteurs la considèrent comme une famille proche des bulbuls.
Dans la classification de Sibley et Monroe, elle est intermédiaire entre les Pycnonotidés et les Cisticolidés.
Hypocolius ampelinus
L'Hypocolius gris (Hypocolius ampelinus) est une espèce d'oiseaux de l'ordre des Passeriformes, l'unique représentante de la famille des Hypocoliidae (ou Hypocoliidés) et du genre Hypocolius.
L'ipocolio grigio (Hypocolius ampelinus Bonaparte, 1850) è una specie di uccello passeriforme, unica ascritta al genere Hypocolius ed alla famiglia Hypocoliidae[2].
Il nome scientifico del genere, Hypocolius, deriva dall'unione del prefisso greco ὑπο (hypo-hupo, "sotto") con Colius, ad indicarne una supposta affinità con gli uccelli topo: il nome della specie, ampelinus, significa "simile ad Ampelis", genere obsoleto di cotingidi al quale venivano ascritti i beccofrusoni.
Misura 23 cm di lunghezza, per 48-57 g di peso[3].
Si tratta di uccelli dall'aspetto massiccio, muniti di grossa testa appiattita che sembra incassata direttamente nel tronco, becco corto e conico con base larga, ali larghe e lunga coda dall'estremità squadrata: nel complesso, questi uccelli ricordano i bulbul o delle strane averle.
Il piumaggio è dominato dai toni del grigio e presenta dimorfismo sessuale netto: nei maschi, infatti, fronte, vertice, nuca, dorso, ali, sottocoda e coda sono di colore grigio argenteo (con quest'ultima dalla punta di colore nero, mentre le remiganti sono più scure ma con piunta chiara), mentre gola, petto, ventre e fianchi sono di colore grigio-biancastro. Sulla fronte e sulla gola sono presenti decise sfumature di color ruggine, mentre ventralmente il piumaggio può assumere tonalità beige e dorsalmente color rosa-violaceo: dai lati del becco parte una banda nera che raggiunge l'occhio allargandosi e giungendo fin quasi alla nuca, a formare un'ampia maschera facciale.
Nella femmina la maschera facciale è assente e il piumaggio è dominato dalle tonalità del grigio-bruno sabbia, più chiaro ventralmente e più caldo dorsalmente.
In ambedue i sessi il becco è di color corno con punta nerastra, le zampe sono di colore grigio-nerastro e gli occhi sono di colore bruno scuro.
L'ipocolio è un uccello dalle abitudini di vita diurne e piuttosto sociali, che soprattutto durante l'inverno si riunisce in stormi che condividono i siti di riposo notturno (alberi solitari) ed i cui membri rafforzano i legami fra loro tolettandosi a vicenda.
Questi uccelli sono molto timidi e sospettosi, e al minimo segnale di pericolo si nascondono silenziosamente fra la vegetazione, rimanendo immobili fino a quando la situazione non si è tranquillizzata.
Il richiamo di questi uccelli consiste in un verso a metà fra il fischiante ed il gracchiante, con due sillabe iniziali ascendenti e due finali discendenti.
La dieta di questi uccelli è in larga parte frugivora, componendosi in massima parte dei frutti della salvadora persica[3] ma contando anche gelsi, fichi e datteri, nonché (sebbene sporadicamente) insetti ed altri piccoli invertebrati.
Il cibo viene cercato fra gli alberi e i cespugli, mentre è raro che questi uccelli scendano al suolo.
La stagione riproduttiva va da maggio a luglio: si tratta di uccelli monogami, le cui coppie portano generalmente avanti due covate l'anno[3].
Il nido ha la forma di una coppa e viene costruito da ambedue i sessi fra le foglie di una palma da dattero a circa un metro e mezzo dal suolo, intrecciando fra loro fibre vegetali e foderando l'interno con lanugine ed altro materiale soffice. Non di rado più coppie (fino a 40) nidificano sullo stesso albero[3].
All'interno del nido vengono deposte 3-5 uova grigiastre con maculature scure, che vengono covate dalla sola femmina (imbeccata dal maschio) per circa due settimane: i nidiacei schiudono ciechi ed implumi, e vengono accuditi da ambedue i genitori. A circa tre settimane dalla schiusa i nidiacei sono in grado d'involarsi, pur allontanandosi dal nido in maniera definitiva non prima del mese e mezzo di vita.
Si tratta di uccelli migratori, che durante l'estate si riproducono in un'area che va dal Kuwait[4] all'Afghanistan sud-occidentale ed al sud del Turkmenistan, attraverso Iraq orientale e centro-settentrionale e fascia costiera meridionale dell'Iran, mentre per svernare essi si spostano a sud nella penisola araba centrale e meridionale fino agli Emirati Arabi Uniti e allo Yemen, e ad est dello stretto di Hormuz lungo la fascia costiera del Pakistan e del Gujarat nord-occidentale.
Occasionalmente, esemplari isolati in dispersione vengono segnalati in Turchia, Egitto, Israele, Oman e Sudan[1].
L'habitat dell'ipocolio è rappresentato dalle valli fluviali e dai bacini di drenaggio delle aree semidesertiche e desertiche, con presenza di aree alberate e cespugliose.
La collocazione tassonomica di questa specie è sempre stata un enigma; inizialmente classificata come una sorta di anello mancante fra Cotingidae e Coliidae, in passato è stata proposta la sua attribuzione a diverse famiglie tra cui Campephagidae, Prionopidae, Sturnidae, Turdidae, Laniidae, Pycnonotidae o Bombycillidae[5][6]. Un recente studio basato sull'analisi molecolare del DNA ha definitivamente chiarito le affinità con i Bombycilloidea, all'interno dei quali l'ipocolio si colloca in una famiglia monotipica a sé stante, gli Hypocoliidae[7].
L'ipocolio grigio (Hypocolius ampelinus Bonaparte, 1850) è una specie di uccello passeriforme, unica ascritta al genere Hypocolius ed alla famiglia Hypocoliidae.
Medšarkinis svirbelis (lot. Hypocolius ampelinus, angl. Grey hypocolius, vok. Seidenwürger) – medšarkinių svirbelių (Hypocoliidae) šeimos paukščių rūšis, priklausanti medšarkinių svirbelių (Hypocolius) genčiai. Šie paukščiai yra vienintelė medšarkinių svirbelių šeimos rūšis. Šios rūšies paukščiai aptinkami šiaurės Afrikos, Arabijos, Afganistano, Pakistano ir vakarinės Indijos pusdykumių regionuose. Jie skraido pulkais, minta vaisiais, žiemą migruoja į pietus.
Medšarkinis svirbelis (lot. Hypocolius ampelinus, angl. Grey hypocolius, vok. Seidenwürger) – medšarkinių svirbelių (Hypocoliidae) šeimos paukščių rūšis, priklausanti medšarkinių svirbelių (Hypocolius) genčiai. Šie paukščiai yra vienintelė medšarkinių svirbelių šeimos rūšis. Šios rūšies paukščiai aptinkami šiaurės Afrikos, Arabijos, Afganistano, Pakistano ir vakarinės Indijos pusdykumių regionuose. Jie skraido pulkais, minta vaisiais, žiemą migruoja į pietus.
De zijdestaart (Hypocolius ampelinus) is een soort oscine zangvogel uit de monotypische familie Hypocoliidae. Het is een slanke vogel met een lange staart. De zijdestaart komt voor in het droge halfwoestijnen in Noord-Afrika, Arabisch Schiereiland, Afghanistan, Pakistan en het westen van India. Ze vliegen in zwermen en leven van vruchten. Ze trekken in de winter naar het zuiden.
De zijdestaart is een slanke vogel met een lange staart, kleine kuif en dikke, korte snavel met een haak aan de punt. Hij lijkt qua voorkomen en door het zachte, satijnachtige verenkleed op een pestvogel. De zijdestaart is wat soberder gekleurd, bijna geheel grijs of bruingrijs. Het mannetje heeft een zwart, driehoekig masker rond de ogen. De handpennen (van de vleugel) zijn zwart met witte punten en de staart heeft een zwarte eindband. Volwassenen zijdestaarten zijn ongeveer 19-21 cm lang.
De veren van de kop gaan recht overeind staan als de vogel opgewonden is. Ze hebben een rechte (niet-golvende) vlucht. Springend van tak naar twijg in de struiken lijken ze op een babbelaar of een kruiplijster. De poten zijn vrij kort.
De zijdestaart foerageert in open bosland, palmplantages en boomgaarden waarin hij systematisch het gebladerte afzoekt op bessen en vruchten zoals moerbeien, vijgen en dadels, maar ook insecten. In gevangenschap schakelen ze gemakkelijk over op brood.[2]
De zijdestaart komt voor in het Midden-Oosten; hij is inheems in Irak, Iran, Saoedi Arabië, Afghanistan, Pakistan en Turkmenistan. Hij overwintert meestal in de buurt van de Rode Zee en de Perzische Golf aan de kust van het Arabisch schiereiland waaronder ook Bahrein. Het is een dwaalgast in Turkije, Israël, Oman en Egypte.[1]
Het leefgebied zijn droge bossen en struiken in halfwoestijnen, vooral rivierdalen in de buurt van woestijnen maar ook bevloeide en in cultuur gebrachte gebieden met plantages en tuinen.
De zijdestaart is in een aparte familie geplaatst omdat onduidelijk is waarmee deze vogel het meest verwant is. Eerst vermoedde men verwantschap met de buulbuuls of de klauwieren. Volgens moleculair genetisch onderzoek sinds 1990 klopt dit niet. Studies sinds 2000 wijzen er op dat ze het meest verwant zijn aan de pestvogels.[3][4]
Bronnen, noten en/of referentiesDe zijdestaart (Hypocolius ampelinus) is een soort oscine zangvogel uit de monotypische familie Hypocoliidae. Het is een slanke vogel met een lange staart. De zijdestaart komt voor in het droge halfwoestijnen in Noord-Afrika, Arabisch Schiereiland, Afghanistan, Pakistan en het westen van India. Ze vliegen in zwermen en leven van vruchten. Ze trekken in de winter naar het zuiden.
Daddelfugl, Hypocolius ampelinus, er ein liten fugleart og er einaste medlemmen av slekta Hypocolius. Slekta er plassert i sin eigen familie, Hypocoliidae. Denne slanke fuglen med lang stjert lever i regionar med tørr halvørken i Nord-Afrika, Arabia, Afghanistan, Pakistan og det vestlege India. Dei flyg i flokkar og beitar hovudsakleg på frukt, migrerer sørover om vinteren.
Daddelfugl er ein slank fugl med lang hale, liten fjørtopp og solid nebb med ein aning krok på spissen. Kroppsforma minnar om sidensvansar med mjuk, silkeaktig fjørdrakt. Fuglane er i hovudsak einsarta grå eller brungrå i farge, hannar har ein svart trekantforma maske rundt auga. Dei har kvite spissar på dei svarte primære vengefjøra og eit svart band på enden av halen. Vaksne er ca. 19-21 cm i lengd.[1]
Fjøra på hovudet hevar seg til ein topp når fuglen er spent. Dei flyg i ein rett ikkje-bølgjande stil, og når dei fer rundt i buskas, kan dei minne om ein timal. Tarsen, det vil seie beinet mellom okle og tær, er kort og solid med grove skjel. Dei har små fjørbuster synlege ved nebbrota og nasebora er synlege, små og ovale.[2]
Slektskap til andre artar er uklåre. Tidlegare ornitologar har antyda at daddelfugl er knytt til bylbylar[3] eller varslarar.[4] Dei synast å vere knytt til sidensvansar, og minst ein studie basert på molekylære sekvensar antydar at daddelfugl høyrer til i denne gruppa.[5][6]
Daddelfugl har utbreiing gjennom Midtausten, hekkar i området avgrensa av Irak, Iran, Afghanistan, Pakistan, Turkmenistan,[7] og overvintrar stort sett i nærleiken av Raudehavet og Persiabukta, kysten av Arabia, inkludert Bahrain. Dei er streiffuglar i Tyrkia, Israel, Egypt og Oman. Om vinteren er dei vitjande i Kutch-regionen vest i India[8][9] og streifarar har vorte registrert så langt sør som Kihim nær Bombay.[10] Daddelfugl finst i skog og kratt i tørre og halvtørre regionar, særleg i elvedalar nær ørkenar, og dessutan i kunstig vatna og dyrka område med tre, til dømes palmelundar og hagar.[3][11]
Daddelfugl er ein sky og diskret art, fuglen vil søkje skjul når han vert forstyrra, der han blir liggjande urørleg til faren er over. Dei vil danne flokkar, spesielt om vinteren, og dei kviler saman.[11]
Hekkesesongen er juni og i Arabia juli. Reiret er koppforma og djupt fora med hår og lo. Reiret er ofte plassert på blada av ein palme på ei høgd av ca. 3 til 5 meter. begge kjønna tar del i reirbygginga. Kullet er på fire egg. Egga er blyfarga med kvite flekker.[12] Rugetida er ca 14-15 dagar.[13]
Daddelfugl beitar roleg og metodisk i lauvverk, gjennom klynger av tre, palmelundar og frukthagar, sjeldan ned på bakken. Sjølv om dei kan ete nokre insekt, består den viktigaste dietten deira av frukt og bær, inkludert morbær, fiken og dadlar. Dei tar gjerne brød i fangenskap.[14]
Det vanlegaste læte er ein serie av skrikande lydar i avtakande styrke eller plystring. Anna vokalisering inkluderer skjennande kvitring.[1]
Ettersom arten har eit vidt leveområde, og fordi han ikkje oppfyller kriteria for nedgang i populasjon hos IUCN raudliste, er vernestatus vurdert til livskraftig.[15] På grunn av den monotypiske familiestatusen er han eit ettertrakta objekt for fuglekikkarar.
Daddelfugl, Hypocolius ampelinus, er ein liten fugleart og er einaste medlemmen av slekta Hypocolius. Slekta er plassert i sin eigen familie, Hypocoliidae. Denne slanke fuglen med lang stjert lever i regionar med tørr halvørken i Nord-Afrika, Arabia, Afghanistan, Pakistan og det vestlege India. Dei flyg i flokkar og beitar hovudsakleg på frukt, migrerer sørover om vinteren.
Daddelfugl, Hypocolius ampelinus, er en liten fugleart og er eneste medlemmet av slekten Hypocolius. Slekten er plassert i en egen familie, Hypocoliidae. Denne slanke fuglen med lang stjert lever i regioner med tørr halvørken i Nord-Afrika, Arabia, Afghanistan, Pakistan og det vestlige India. De flyr i flokker og beiter hovedsakelig på frukt, migrerer sørover om vinteren.
Daddelfugl er en slank fugl med lang hale, liten fjørtopp og solid nebb med en aning krok på spissen. Kroppsformene minner om sidensvanser med myk, silkeaktig fjærdrakt. Fuglene er i hovedsak ensartet grå eller brungrå i farge, hanner har en svart trekantformet maske rundt øyene. De har hvite spisser på de svarte primære vingefjærene og et svart bånd på enden av halen. Voksne er ca. 19-21 cm lange.[1]
Fjærene på hodet hever seg til en topp når fuglen er spent. De flyr i en ganske ikke-bølgende stil, og når de farer rundt i buskas, kan de minne om en timal. Tarsen, det vil si beinet mellom leddet og tær, er kort og solid med grove skjell. De har små fjærbuster synlig ved nebbroten og neseborene er synlige, små og ovale.[2]
Slektskap til andre arter er uklare. Tidligere ornitologer har antydet at daddelfugl er knyttrt til bylbyler[3] eller varslere.[4] De virker å være knyttet til sidensvanser, og minst en studie basert på molekylære sekvenser antyder at daddelfugl hører til i denne gruppe.[5][6]
Daddelfugl har utbredelse gjennom Midtøsten, hekker i området avgrenset av Irak, Iran, Afghanistan, Pakistan, Turkmenistan,[7] og overvintrer stort sett i nærheten av Rødehavet og Persiabukten, kysten av Arabia, inkludert Bahrain. De er trekkfugler i Tyrkia, Israel, Egypt og Oman. Om vinteren er besøker i Kutch-distriktet vest i India[8][9] og streiffugler har blitt registrert så langt sør som Kihim nær Bombay.[10] Daddelfugl finst i skog og kratt i tørre og halvtørre regioner, særlieg i elvedaler nær ørkener, og dessuten i kunstige vann og dyrkede områder med tre, for eksempel palmelunder og hager.[3][11]
Daddelfugl er en sky og diskret art, fuglen vil søke skjul når den blir forstyrret, der han blir liggende urørlig til faren er over. De danner flokker, spesielt om vinteren, og de hviler sammen.[11]
Hekkesesongen er juni og i Arabia juli. Reiret er koppformet og dypt foret med hår og lo. Reiret er ofte plassert på blada av ein palme på ei høgd av ca. 3 til 5 meter. begge kjønna tar del i reirbygginga. Kullet er på fire egg. Egga er blyfarga med kvite flekker.[12] Rugetida er ca 14-15 dagar.[13]
Daddelfugl beiter rolig og metodisk i løvverk, gjennom klynger av tre, palmelunder og frukthager, sjelden ned på bakken. Selv om de kan ete noen insekter, består den viktigste dietten deres av frukt og bær, inkludert morbær, fiken og dadler. De spiser gjerne brød i fangenskap.[14]
De vanligste lydene er en serie av skrikende lyder i avtakende styrke eller plystring. Annen vokalisering inkluderer skjennende kvitring.[1]
Ettersom arten har et vidt leveområde, og fordi han ikke oppfyller kriteriene for nedgang i populasjon hos IUCN rødliste, er vernestatus vurdert til livskraftig.[15] På grunn av den monotypiske familiestatusen er den et ettertraktet objekt for fuglekikkerer.
Daddelfugl, Hypocolius ampelinus, er en liten fugleart og er eneste medlemmet av slekten Hypocolius. Slekten er plassert i en egen familie, Hypocoliidae. Denne slanke fuglen med lang stjert lever i regioner med tørr halvørken i Nord-Afrika, Arabia, Afghanistan, Pakistan og det vestlige India. De flyr i flokker og beiter hovedsakelig på frukt, migrerer sørover om vinteren.
Persówka[3], krzyczek arabski (Hypocolius ampelinus) – gatunek średniego ptaka z rodziny persówkowatych (Hypocoliidae)[3]. Jedyny przedstawiciel podrodziny persówek (Hypocoliinae)[3]. Bywa także zaliczana do rodziny jemiołuszek (Bombacillidae). Występuje w południowej części Arabii Saudyjskiej oraz na wybrzeżach Iraku, Iranu i Pakistanu[4]. Jej środowisko to nizinne lasy i zadrzewienia, w większości z owocującymi drzewami. Częściowo wędrowna.
Mierzy 25 cm i osiąga masę ciała 50 g. Występuje dosyć wyraźny dymorfizm płciowy. Samiec jest niebieskoszary, ma czarną maskę, końce skrzydeł oraz pasek końcowy na ogonie. Samica brązowa i bez maski na głowie, a młode całe piaskowożółte.
Zjada owoce, głównie daktyle. Okres lęgowy przypada na czerwiec i lipiec (w Arabii). Gniazdo ma kształt miseczki. Samica składa 4 białe jaja[5], inkubacja trwa 14-15 dni[6].
Persówka, krzyczek arabski (Hypocolius ampelinus) – gatunek średniego ptaka z rodziny persówkowatych (Hypocoliidae). Jedyny przedstawiciel podrodziny persówek (Hypocoliinae). Bywa także zaliczana do rodziny jemiołuszek (Bombacillidae). Występuje w południowej części Arabii Saudyjskiej oraz na wybrzeżach Iraku, Iranu i Pakistanu. Jej środowisko to nizinne lasy i zadrzewienia, w większości z owocującymi drzewami. Częściowo wędrowna.
Mierzy 25 cm i osiąga masę ciała 50 g. Występuje dosyć wyraźny dymorfizm płciowy. Samiec jest niebieskoszary, ma czarną maskę, końce skrzydeł oraz pasek końcowy na ogonie. Samica brązowa i bez maski na głowie, a młode całe piaskowożółte.
Zjada owoce, głównie daktyle. Okres lęgowy przypada na czerwiec i lipiec (w Arabii). Gniazdo ma kształt miseczki. Samica składa 4 białe jaja, inkubacja trwa 14-15 dni.
Hypocoliidae é uma família de aves passeriformes pertencentes à subordem Passeri.[1][2] Tem apenas uma espécie: Hypocolius ampelinus.
Hypocoliidae é uma família de aves passeriformes pertencentes à subordem Passeri. Tem apenas uma espécie: Hypocolius ampelinus.
İpekli boğan (Hypocolius ampelinus), ipekli boğangiller familyasına ait bir kuş türüdür.
Tırtılyiyenlerin tüyleri de ipekkuyruklar gibi pürüzsüzdür. Tür, genellikle gri renklidir, erkekler göz çevrelerinde üçgen bir çerçeveye sahiptirler. Kuyruk ve kanatlarda uzanan siyah tüyler görülür.
abdi düşünülse de bazı araştırmacılar grubu Arapbülbülleri ile akraba sayarlar.
Orta Doğu, Irak, İran, Pakistan, Türkmenistan'da yayılış gösterir. Kışları Kızıldeniz yakınları ve Basra Körfezine ve Arap yarımadasına göç eder. Çalılar ve fundalıklar içinde yerleşir, palmiye ağaçları ve bahçelerde de görülürler.
İpekli boğan (Hypocolius ampelinus), ipekli boğangiller familyasına ait bir kuş türüdür.
Вид поширений у Західній Азії. Омельгушка гніздиться в Іраку, Ірані, Афганістані, Пакистані та на півдні Туркменістану. Зимує на узбережжі Червоного моря та Перської затоки. Випадкові зальоти омельгушки реєструвалися в Єгипті, Ізраїлі, Туреччині, Омані та на заході Індії.
Птах завдовжки 18-23 см та вагою 28-55 г. Хвіст довгий, дзьоб короткий, на голові невеликий чубчик. Оперення сіро-коричневого забарвлення. У самців від дзьоба через очі до потилиці тягнеться чорна смуга у вигляді «маски», у самиць її немає.
Hypocolius ampelinus là một loài chim duy nhất trong họ Hypocoliidae.[2]
Hypocolius ampelinus là một loài chim duy nhất trong họ Hypocoliidae.
Hypocolius ampelinus Bonaparte, 1850
Охранный статусСорокопутовый свиристель[1], или свиристелевый сорокопут (лат. Hypocolius ampelinus) — птица из отряда воробьинообразных, единственный вид монотипического рода сорокопутовые свиристели (Hypocolius) семейства свиристелевых (Bombycillidae)[2][3], некоторыми орнитологами выделяется в отдельное семейство сорокопутовых свиристелей (лат. Hypocoliidae)[4].
Родство с другими певчими неясно. Одни считают, что его родственниками могут быть свиристели (Bombycilla), другие относят к семейству бюльбюлевых (Pycnonotidae)[источник не указан 2592 дня].
Сорокопутовый свиристель — стройная птица с длинным хвостом, коротким клювом, небольшим слабозаметным хохолком. Оперение схожее с оперением свиристелей — серого или серо-коричневого цвета и гладкое. Имеется половой диморфизм: у самцов от клюва через глаза к затылку тянется чёрная полоса в виде «маски», у самок её нет.
Взрослые особи 18—23 см в длину и весом 28—55 г.
Голос птицы мягкий, немного схожий с кошачьим.
Сорокопутовый свиристель распространён на Ближнем Востоке: Ирак, Иран, Афганистан, Пакистан, Туркмения, Бахрейн, Индия, Кувейт, Катар, Саудовская Аравия, ОАЭ, Йемен; зимует у берегов Красного моря и Персидского залива от Аравии до Бахрейна; залетает в Турцию, Израиль, Египет и Оман. В Туркмении гнездование подробно описано в тугайных лесах по берегам реки Теджен в окрестностях Тахта-Базара[5]. Обитает в лесах, полупустынях и пустырях на кустарниках, и в оазисах в пустынях. Встречается также в пальмовых рощах и садах.
Скрытная птица, будучи напуганной летит под какое-нибудь укрытие, например, под покров листвы. Полёт птицы быстрый и прямой. Зимой свиристелевые сорокопутовые сбиваются в стайки.
Гнёзда строят эти птицы в кустарниках или незрелых пальмах на высоте около 4 м над землей. Большое, глубокое, чашеобразное гнездо строят из мягких перьев, пуха и т. п. Откладывает свиристелевый сорокопут 3-4 белых яйца, иногда с бледно-коричневыми крапинками. Инкубационный период длится 14-15 дней.
Сорокопутовый свиристель, или свиристелевый сорокопут (лат. Hypocolius ampelinus) — птица из отряда воробьинообразных, единственный вид монотипического рода сорокопутовые свиристели (Hypocolius) семейства свиристелевых (Bombycillidae), некоторыми орнитологами выделяется в отдельное семейство сорокопутовых свиристелей (лат. Hypocoliidae).
ミミグロレンジャクモドキ(Hypocolius ampelinus)は、鳥綱スズメ目Hypocoliidaeミミグロレンジャクモドキ属に分類される鳥類。本種のみでHypocoliidaeミミグロレンジャクモドキ属を構成する。
アフガニスタン、アラブ首長国連邦、イエメン、イラク、イラン、インド、カタール、クウェート、サウジアラビア、トルクメニスタン、バーレーン、パキスタン[1]
ミミグロレンジャクモドキ(Hypocolius ampelinus)は、鳥綱スズメ目Hypocoliidaeミミグロレンジャクモドキ属に分類される鳥類。本種のみでHypocoliidaeミミグロレンジャクモドキ属を構成する。
검은깃여새사촌(Hypocolius ampelinus)은 참새목에 속하는 작은 새의 일종이다. 검은깃여새사촌과(Hypocoliidae)와 검은깃여새사촌속(Hypocolius)의 유일종이다. 몸집이 작고 긴 꼬리를 갖고 있으며, 북아프리카와 아라비아, 아프가니스탄, 파키스탄 그리고 인도 서부의 건조한 사막 지역에서 발견된다. 무리를 지어 날며, 먹이는 주로 나무 열매이고, 겨울에 남쪽으로 이동하는 철새이다.