Accidental visitor?
Larus marinus[2] ye una especie d'ave Charadriiforme de la familia Laridae. Ye una de les gaviluetes más grandes del mundu, con un valumbu de nales d'hasta 1,7 m.
Tien un poderosu picu pa comer pitucos d'aves marines y críes de coríos, tragándo-ylos enteros. A diferencia de la gavilueta argéntea, esta ave suel cazar sola o en pareya. Añera nes mariñes predreses y pon tres güevos en cada niarada. Miden hasta 79 cm de llargu y atopar nel norte del océanu Atlánticu.
Larus marinus ye una especie d'ave Charadriiforme de la familia Laridae. Ye una de les gaviluetes más grandes del mundu, con un valumbu de nales d'hasta 1,7 m.
Tien un poderosu picu pa comer pitucos d'aves marines y críes de coríos, tragándo-ylos enteros. A diferencia de la gavilueta argéntea, esta ave suel cazar sola o en pareya. Añera nes mariñes predreses y pon tres güevos en cada niarada. Miden hasta 79 cm de llargu y atopar nel norte del océanu Atlánticu.
Ar Gouelan bras[1] (liester: Gouelini bras) a zo un evn-mor, Larus marinus an anv skiantel anezhañ. Un evn-mor bras (evel-just !) eo, pa c'hall tapout 1,7 m a hed-eskell, ha 74 cm a hed.
Kavet e vez gouelaned bras o neizhiañ e Norzhamerika, en Europa hag e norzh ar Meurvor Atlantel. An hini brasañ eus ar spesadoù gouelini eo.
Neizh ur gouelan bras
Ar Gouelan bras (liester: Gouelini bras) a zo un evn-mor, Larus marinus an anv skiantel anezhañ. Un evn-mor bras (evel-just !) eo, pa c'hall tapout 1,7 m a hed-eskell, ha 74 cm a hed.
Kavet e vez gouelaned bras o neizhiañ e Norzhamerika, en Europa hag e norzh ar Meurvor Atlantel. An hini brasañ eus ar spesadoù gouelini eo.
El gavinot atlàntic o gavinot[1] (Larus marinus) és un ocell de la família dels làrids (Laridae) que habita costes i llacs de Groenlàndia, Islàndia, illes Fèroe, Shetland, Spitsbergen, nord d'Escandinàvia, nord de Rússia, illes Britàniques, nord-oest de França, nord de Dinamarca, nord d'Alemanya i Estònia, oest i nord de Quebec, nord de Labrador i Terranova, illa Anticosti, Carolina del Nord i el llac Huron.
El gavinot atlàntic o gavinot (Larus marinus) és un ocell de la família dels làrids (Laridae) que habita costes i llacs de Groenlàndia, Islàndia, illes Fèroe, Shetland, Spitsbergen, nord d'Escandinàvia, nord de Rússia, illes Britàniques, nord-oest de França, nord de Dinamarca, nord d'Alemanya i Estònia, oest i nord de Quebec, nord de Labrador i Terranova, illa Anticosti, Carolina del Nord i el llac Huron.
Yr wylan fwyaf a welir yn ynysoedd Prydain yw'r Wylan Gefnddu Fwyaf (Larus marinus). Fel Gwylan y Penwaig, aderyn ysglyfaethus iawn yw hi, gan fwyta pysgod, llygod, adar a'u chywion gan gynnwys wyau a chywion gwylannod eraill. Mae fel arfer yn aros yn yr un man o flwyddyn i flwyddyn. Am ei bod yn aderyn sy'n hela, mae fel arfer ar ei phen ei hun, neu yn un o ddwy.
Dyma'r mwyaf o'r holl wylanod.
Racek mořský (Larus marinus) je největší racek rozšířený v Evropě, Severní Americe a na několika ostrovech v Atlantském oceánu. Jeho přirozeným biomem je přitom mořské pobřeží, případně břehy větších jezer nebo řek. Je částečně tažný, většina jedinců na zimu migruje na jih, vnitrozemští racci se většinou pouze stahují na větší nezamrzlá jezera. V České republice se vzácně vyskytuje od září do listopadu.
Racka mořského popsal Linné v 18. století, konkrétně v roce 1758, ve své knize Systema Naturae. Již v té době nesl racek mořský latinské jméno Larus marinus, které mu zůstalo až do současné doby.
Co se týče populace racků mořských, pak je IUCN klasifikuje jako málo dotčené, tedy neohrožené. Nejsou známy přesné počty, ale populace racků mořských jsou velké a nesnižují se. Zvláštností je, že populace většiny ostatních druhů racků klesají, naopak u racků mořských stoupají. Vzácně je uvidíme i v Česku, ale zde jsou více rozšířené spíše sladkovodní druhy racků.
Je 31–74 cm velký s rozpětím křídel mezi 1,4–1,7 m. Obvykle váží kolem jednoho kilogramu, ačkoli dospělí samci občas dosahují hmotnosti i vyšší než 2 kg. Má silný a poměrně dlouhý zobák s červenou skvrnou, narůžovělé končetiny, bílé břicho, hrdlo a hlavu a černě zbarvenou vrchní stranu křídel s bílými konci. Mladí jedinci jsou hnědí a stejně zbarveni jako dospělci jsou až ve čtvrtém roce života, což je v porovnání s jinými racky značně dlouho.
Ze všech racků má také nejhlubší hlas. Ozývá se nejčastěji kdákavým „kdau“ nebo „krao“.
Racek mořský je všežravec, ale zpravidla upřednostňuje masitou stravu, zvláště pak hlemýždě, korýše, ryby, hmyz nebo členovce, pokud se naskytne příležitost, pozře i mršinu. Občas, a to je mezi racky neobvyklé, útočí i na jiné ptáky až do velikosti kachny divoké. Často následuje rybářské lodě nebo jen tak vyčkává na mořském pobřeží a okrádá jiné vodní ptáky o ulovenou potravu.
Hnízdí osamoceně nebo v malých koloniích na pobřeží Atlantského oceánu, na skandinávském pobřeží Baltského moře, v Pobaltí nebo na pobřeží Severního moře. Hnízdo si staví na zemi nebo na skalních útesech. V květnu až červnu klade 3–5 vajec, na kterých sedí oba rodiče 27 dní. Mláďata jsou schopna letu již ve věku 8 týdnů.
V tomto článku byly použity překlady textů z článků Great Black-backed Gull na anglické Wikipedii a Mewa siodłata na polské Wikipedii.
Racek mořský (Larus marinus) je největší racek rozšířený v Evropě, Severní Americe a na několika ostrovech v Atlantském oceánu. Jeho přirozeným biomem je přitom mořské pobřeží, případně břehy větších jezer nebo řek. Je částečně tažný, většina jedinců na zimu migruje na jih, vnitrozemští racci se většinou pouze stahují na větší nezamrzlá jezera. V České republice se vzácně vyskytuje od září do listopadu.
Svartbagen (Larus marinus) er en fugl, der lever langs de nordatlantiske kyster fra Nordamerika over Grønland og Island til Østersøen. Det er verdens største og kraftigste måge med en længde på 64-78 cm fra halespids til næbspids og vægt på 1.150-2.150 gram.[1][2]
Svartbagen, der ligesom sølvmågen ofte kaldes for havmåge, er forholdsvis nem at kende på en hvid krop, sort ryg og vingeoversider samt kødfarvede ben. Unge fugle er indtil 4-årsalderen kontrastrigt farvede i brunt med sort endebånd på halen.[1]
Nogle af Svartbagens største ynglesteder i Danmark findes på Læsø, Samsø og Saltholm. De danske ynglefugle er mest standfugle, mens fugle nord- og østfra passerer landet, for at trække sydpå eller de opholder sig ved vore kyster i en periode.[2]
Svartbagen bygger en stor rede af tørt græs. I april eller maj lægger den 2-3 æg, der udruges af begge forældrefugle i 27-28 dage. Ungerne kan flyve i en alder af cirka syv uger.[1]
Den spiser ikke kun fisk, men er meget variabel i sit fødevalg. Den kan tage andre fugles æg og unger, rotter, kaniner og ådsler. Den æder desuden også planteføde som bær og tang. Svartbagen følger sjældent skibe.[1] Man kan f.eks. iagttage svartbagen tage fisk ved, at den bevæger sig rundt i vandet for så at tage en fisk med næbbet, når lejlighed byder sig. Svartbagen har ligesom mange andre måger fødder, der er delvis svømmefødder, det vil sige, at der findes svømmehud mellem tæerne, men at den kun når halvvejs ud på foden.
Svartbagen har ingen rigtige fjender, når den er en udvokset fugl, men dens unger kan tages af for eksempel ræve og rovfugle.
Svartbagen (Larus marinus) er en fugl, der lever langs de nordatlantiske kyster fra Nordamerika over Grønland og Island til Østersøen. Det er verdens største og kraftigste måge med en længde på 64-78 cm fra halespids til næbspids og vægt på 1.150-2.150 gram.
Svartbagen, der ligesom sølvmågen ofte kaldes for havmåge, er forholdsvis nem at kende på en hvid krop, sort ryg og vingeoversider samt kødfarvede ben. Unge fugle er indtil 4-årsalderen kontrastrigt farvede i brunt med sort endebånd på halen.
Die Mantelmöwe (Larus marinus) ist die größte Vogelart innerhalb der Möwen (Larinae). Sie ist an den Küsten in Nord- und Nordwesteuropa, in Grönland und im nordöstlichen Nordamerika beheimatet. An der Wattenmeerküste der Nordsee fehlt die Art jedoch als Brutvogel. In Europa halten Norwegen, Großbritannien, Island und Schweden die größten Bestände.[1] Während die hochnordischen Populationen im Winter süd- oder westwärts ziehen, sind die meisten anderen Standvögel.
Die Mantelmöwe ist weitgehend an die Meeresküste gebunden, wo sie an unzugänglichen Stellen wie Inseln oder Felsklippen nistet. Nicht selten brütet sie in Kolonien anderer Möwen und besetzt dann die höchsten, exponiertesten Orte. Sie ernährt sich vorwiegend von tierischer Nahrung und Abfällen. Häufig erbeutet sie andere Vögel oder jagt ihnen die Beute ab, vielerorts ernährt sie sich aber auch von Fisch und anderen Meerestieren.
Die Bestände der Mantelmöwe haben im Verlauf des 20. Jahrhunderts bedeutend zugenommen. Besonders in Nordamerika, wo die Art auch ihr Verbreitungsgebiet ausgedehnt hat, verlief die Bestandsentwicklung nahezu rasant.
Die Mantelmöwe ist mit 61–78 cm Körperlänge und einem Gewicht von meist 1,5–2 kg die größte Möwenart. Die Flügel sind aber mit einer Spannweite von 145–165 cm relativ kurz und breit; beim sitzenden Vogel ragen sie kaum über den Schwanz hinaus. Im Flug wirkt die Art kompakt und fliegt mit kräftigen, langsamen Flügelschlägen. Sie erinnert im Flugbild – nicht zuletzt wegen des relativ kurzen Schwanzes und des lang vorgestreckten Kopfes – ein wenig an einen Seeadler. Beim sitzenden Vogel fallen zudem der verhältnismäßig große Kopf und der kräftige Schnabel auf. Die Beine sind ebenfalls kräftig mit relativ langem sichtbarem Teil des Tibiotarsus. Bei dieser Art ist der Unterschied zwischen den Geschlechtern oft besonders offensichtlich. Männchen zeigen aufgrund der kräftigen Wangenpartie und dem weit hinten und oben am Kopf sitzenden Auge einen leicht „brutalen“ Gesichtsausdruck. Weibchen erreichen oft nur die Größe von Silbermöwen, wirken aber insgesamt kräftiger mit starkem Schnabel, flacherem Scheitel und kleinerem Auge.[2] Am Gefieder sind die Geschlechter nicht zu unterscheiden. Junge Mantelmöwen sind im vierten Lebensjahr voll ausgefärbt. Die Art ist monotypisch.
Adulte Vögel im Brutkleid zeigen einen hellgelben Schnabel mit rotem Gonysfleck; die sonst graurosa Beine können einen gelblichen Schimmer aufweisen. Die Iris ist blassgelb bis bernsteinfarben, das Auge von einem roten oder orangen Orbitalring umgeben. Der Kopf ist wie Hals, Nacken, Unterseite, Bürzel und Schwanz rein weiß. Das schwärzliche Schiefergrau der Oberseite hebt sich kaum von der schwarzen Flügelspitze ab, die wenig ausgedehnt ist. Die Spitze der äußersten Handschwinge ist breit weiß; manchmal findet sich im weißen Feld ein dunkler Fleck auf der Außenfahne. Die vorletzte Handschwinge zeigt ein subterminales weißes Feld. Die Spitzen der übrigen Handschwingen sind weiß, die der Armschwingen bilden einen breiten weißen Flügelhinterrand. Auf dem Unterflügel zeigt sich ein dunkles Schwingenband. Beim sitzenden Vogel fallen neben den großen, weißen Spitzen der Handschwingen die breiten weißen Ränder der Schirmfedern auf.
Im Schlichtkleid ist der Kopf um die Augen herum, an den Ohrdecken und im Nacken fein dunkelbraun gestrichelt. Um das Auge fallen die weißen „Lider“ auf. Die Strichelung des Kopfes ist aber sehr fein und fällt aus der Distanz gesehen manchmal kaum auf. Der Schnabel ist blassgelb, der Gonysfleck orange und manchmal von dunklen Markierungen durchsetzt.
Vögel im Jugendkleid wirken insgesamt weißlich graubraun mit grob gemusterter, dunkler Oberseite. Im Unterschied zur Silbermöwe wirken sie sehr viel kontrastreicher schwarz-weiß, ähnlich Mittelmeermöwen, aber kräftiger gemustert. Schnabel und Iris sind dunkel, die Beine fleischfarben. Kopf, Brust, vorderer Rücken, Bürzel und Unterseite sind auf weißlichem Grund relativ spärlich dunkel graubraun gestrichelt, wobei sich die Strichelung auf dem Scheitel, um das Auge herum, im Nacken, an den Brustseiten und Flanken verdichtet. Auf den Flanken und dem vorderen Rücken wird sie zudem gröber. Der Mantel ist dunkel und wirkt durch recht breite, weiße Säume fast karoartig gemustert. Die Flügeldecken sind grob dunkel-weißlich gebändert und hell gesäumt, die Schirmfedern dunkel mit breitem, weißen Saum. Die Schwingen sind schwärzlich, wobei die inneren Handschwingen aufgehellt sind und beim fliegenden Vogel ein helles Feld bilden. Die weißlichen Spitzen der Armschwingen und der inneren Handschwingen bilden einen weißen Flügelhinterrand. Die Oberschwanzdecken sind weiß mit spärlicher Bänderung. Die Steuerfedern zeigen auf weißem Grund eine dunkle, relativ schmale Subterminalbinde, die zum Bürzel hin ausläuft. Die Schwanzaußenseiten sind meist weiß.[3][4]
Das erste Schlichtkleid ähnelt dem Jugendkleid, Kopf und Brust sind jedoch deutlich weißer mit feiner, dunkler Strichelung, die sich ums Auge und im Nacken konzentriert. Der Schnabel hellt sich an der Basis leicht fleischfarben auf. Mantel- und Schulterfedern sind wesentlich heller und tragen auf beigem Grund eine subterminale, pfeilförmige, dunkle Zeichnung. Sie können noch mit einzelnen Federn des Jugendkleids durchmischt sein. Manche Exemplare wirken besonders zum Sommer hin im ausgebleichten Gefieder sehr hell. Die dunkle Schwanzbinde zerfällt oft in mehrere schmale Bänder.[3]
Im zweiten Winter ist die Schnabelbasis bereits deutlich aufgehellt, das Gefieder aber insgesamt noch dem ersten Schlichtkleid sehr ähnlich. Die großen Armdecken sind frisch vermausert und auf beigem Grund feiner gebändert, als im ersten Winter. Im Flug kontrastieren sie als helleres Feld zum dunklen Armflügel. Die Handschwingen tragen feine weiße Spitzensäume; die weißen Spitzen der Armschwingen sind wesentlich ausgedehnter. Auf den äußersten Handschwingen kann bereits ein heller Spiegel angedeutet sein. Die dunkle Schwanzbinde wirkt diffus. Nur wenige Exemplare weisen bereits einzelne Rückenfedern des Adultkleids auf.[3]
Im zweiten Sommer mischen sich bereits viele dunkelgraue Federn in das Rückengefieder und einzelne Armdecken sind ebenfalls bereits dunkelgrau. Ab dem dritten Winter sind bereits nahezu das gesamte Mantel- und Schultergefieder sowie die mittleren Armdecken dunkelgrau. Auch der größte Teil des Handflügels zeigt bereits die Merkmale des Adultkleids. Dazu kontrastieren auffällig die noch braunen kleinen Armdecken, Handdecken und Armschwingen. Die dunkle Schwanzbinde ist noch streifig angedeutet. Vögel im vierten Winter unterscheiden sich nur noch geringfügig von adulten Tieren. Die Oberseite kann noch etwas bräunlich wirken und die Handdecken können noch sehr dunkel sein. Im Bereich des Vorderschnabels sind die dunklen Markierungen oft noch recht ausgeprägt.[3]
Die Mantelmöwe hybridisiert gelegentlich mit anderen Großmöwen. Die Hybriden tragen dann oft intermediäre Merkmale und sind nur schwer zu bestimmen. Regelmäßig treten beispielsweise in Grönland Hybriden zwischen Mantel- und Eismöwe auf. Diese sind oberseits etwas dunkler als Eismöwen und erinnern im Handflügelmuster an Mantelmöwen. Auch Hybriden zwischen Mantel- und Amerikanischer Silbermöwe sind bekannt. In Dänemark und Finnland wurden zudem einige Vögel als vermutliche Hybriden zwischen Mantel- und Heringsmöwe identifiziert.[5]
In einer Großmöwenkolonie auf dem Dach des Posthofes in Frankfurt am Main brütet seit 2009 ein Mischpaar aus Mantel- und Mittelmeermöwe. Einer der daraus hervorgegangenen Hybriden zog 2015 erfolgreich mit einer Mittelmeermöwe zwei Junge groß.[6]
Das Rufrepertoire der Mantelmöwe ist wie bei allen Möwen sehr vielfältig. Verglichen mit denen der Silbermöwe sind die Rufe tiefer und lauter, manchmal klingen sie sehr viel heiserer oder entenähnlich schnatternd. Rufreihen werden meist langsamer vorgetragen.[7][8] Der Hauptruf[9] ist ein tiefes, oft heiseres und manchmal laut schallendes kau oder krau. Das Jauchzen („long call“),[10] beginnt mit zwei relativ langen, tiefen Lauten, steigert sich zur Rufreihe aus hohen Lauten und flacht dann meist wieder zu tieferen Lauten hin ab.[11][7] Im Unterschied zur Silbermöwe „übersteigern“ sich die hohen Rufelemente jedoch nicht zu durchdringenden i-Lauten.[7] Der beispielsweise zwischen Partnern als intimer Kontaktruf zu hörende „Katzenruf“ („mew call“) ist ein tiefes, gutturales maau; als Alarmruf ist eine entenartig gackernde Rufreihe („Stakkatoruf“) zu vernehmen[12].[7][11]
Das Verbreitungsgebiet der Mantelmöwe liegt im Bereich des Nordatlantiks und der Ostsee an Küsten und Inseln in der gemäßigten, borealen und subpolaren Zone.
In der westlichen Paläarktis besiedelt sie Island, die Färöer, Spitzbergen, die Bäreninsel, Waigatsch und die Kanin-Halbinsel, Kolgujew und den Süden Nowaja Semljas, Fennoskandien ab der Murmanküste westwärts und die Küsten der Ostsee bis zum Kattegat. An der Nordsee kommt sie am Skagerrak und der Küste Nordwestjütlands vor, im Bereich des Wattenmeeres und an der englischen Westküste von Plymouth bis zum Firth of Forth fehlt sie weitgehend als Brutvogel. Die übrigen Küsten der Britischen Inseln besiedelt sie ebenso wie die Kanalinseln. In Frankreich kommt sie in der Normandie und der Bretagne südwärts bis ins Département Loire-Atlantique vor.[13]
Auf Grönland brütet die Mantelmöwe an der Ostküste nur bei Tasiilaq und an der Westküste von der Nuussuaq-Halbinsel südwärts bis Kap Farvel.[13]
In der Nearktis brütet die Art an der nördlichen Ostküste Nordamerikas. Das nördlichste Vorkommen liegt hier an der Mündung des Rivière aux Feuilles an der Ungava Bay. Von Cape Chidley im nördlichen Labrador reicht es dann an der Küste südwärts über Neufundland an die Küsten des Sankt-Lorenz-Golfs und den Sankt-Lorenz-Strom hinauf bis Montreal. Ferner kommt die Art an den Küsten von Anticosti, der Magdalenen-Inseln, von Prince Edward Island, New Brunswick und Nova Scotia vor. In Ontario brütet sie zerstreut am Nordufer des Lake Ontario und am Ostufer des Lake Huron. In den USA reicht das Vorkommen an der Küste von Maine bis New Jersey. Ferner brütet die Mantelmöwe auf der Delmarva-Halbinsel in Maryland und Virginia, an der Küste im äußersten Norden North Carolinas sowie zerstreut an der Chesapeake Bay in Maryland. Einzelne Brutnachweise gibt es aus Vermont und Delaware.[14]
Die Mantelmöwe ist ein Strich- oder Zugvogel. Bis zur Packeisgrenze harrt ein Teil im Winter in den Brutrevieren aus; die hocharktischen Populationen ziehen regelmäßig. Im Südwesten des Verbreitungsgebiets, aber auch auf Island und den Faröern, gibt es viele Standvögel, andere Vögel ziehen meist nur kurze Strecken und sammeln sich in besonders nahrungsreichen Gebieten. Die europäischen Hauptüberwinterungsgebiete liegen im Südwesten der Ostsee, an der Nordsee, in den Küstengewässern der Britischen Inseln, im Ärmelkanal und an der Biskaya. Im Bereich der niederländischen Wattenmeerküste überwintern teils bis zu 100.000 Vögel, insgesamt umfassen die Winterbestände in Nordwesteuropa bis zu 480.000 Vögel.[15] Kleinere Zahlen gelangen auch weiter südlich bis Nordafrika und in den Mittelmeerraum.[16]
Nordrussische und nordnorwegische Vögel wandern in größeren Zahlen die norwegische Küste entlang, um an der Nordsee, im Bereich der Britischen Inseln oder in kleineren Zahlen weiter südwärts zu überwintern. Süd- und westnorwegische Vögel ziehen vorwiegend nach Nordwest-England. Die Ostseepopulationen überwintern zwischen Ostsee und Kattegat mit den größten Ansammlungen an den Belten und im Kattegat.[15][16]
In Nordamerika liegen die Hauptwinterquartiere an der Atlantikküste zwischen Neufundland und New Jersey, wo es teils Ansammlungen von bis zu 3000 Vögeln gibt. Vermehrt tritt die Art in den letzten Jahrzehnten aber auch weiter südlich und im Bereich der Großen Seen als Wintergast auf.[15][17]
Erste spürbare Zugbewegungen gibt es ab Juli, wobei es sich meist um jüngere Vögel, Nichtbrüter und Vögel ohne Bruterfolg handelt. Die Kolonien werden ab August geräumt, der Hauptwegzug findet mit lokal unterschiedlichen Maxima zwischen September und November statt. Die meisten Zugbewegungen sind im November weitgehend abgeschlossen, Winterfluchten erfolgen teils aber auch später. Die größten Bestände finden sich in den Winterquartieren zwischen November und Februar. Der Heimzug findet zwischen Ende Februar/Anfang März und April statt. Sogar im hohen Norden treffen die ersten Vögel ab März in den Brutgebieten ein. Nach April ist der Zug fast überall abgeschlossen.[15][16]
Nichtbrüter übersommern im Winterquartier oder irgendwo zwischen Überwinterungs- und Geburtsort, sie können aber auch fernab dieser Routen zu finden sein.[16]
Die Mantelmöwe ist stärker noch als andere Möwen an die Meeresküste gebunden und taucht kaum im Binnenland, allenfalls im Winter im Küstenhinterland auf. In Nordamerika und Skandinavien kommt sie aber auch an großen Seen (z. B. Lake Ontario oder Inarisee) vor.
Brutplätze müssen sicher vor Bodenfeinden sein und liegen daher meist auf kleinen Inselchen, Felsen oder Schären. Manchmal nistet die Art in Kolonien anderer Möwenarten und wählt dann die höchstgelegenen, vegetationsärmsten Stellen. Selten liegen die Brutplätze auf breiteren, grasbewachsenen Bändern in Steilklippen. Vor allem in Island werden auch weitläufige Spülsäume, Moränen, Kiesflächen und Sandbänke an der Küste und an Flussmündungen angenommen. In Großbritannien brütet die Art auch in Deckenmooren und auf Inseln in größeren Binnenseen und Flüssen; die Anzahl der Brutpaare im Binnenland beträgt aber weniger als 1 % des Gesamtbestands.[18] In Nordamerika brütet die Art auch in Salzwiesen und Dünen, in Städten gelegentlich auf Dächern.[19]
Außerhalb der Brutzeit ist die Mantelmöwe an felsigen und sandigen Küsten, an großen Flussmündungen und auf dem offenen Meer zu finden.[20] Mülldeponien und Fischereihäfen haben eine große Anziehungskraft. Die Schlafplätze liegen fast immer an der Küste;[18] oft werden große freie Flächen, wie Felder, Parkplätze und manchmal auch Landebahnen gewählt.[19] Ins Binnenland dringt die Art nur so weit vor, dass sie am Abend an die Küste zurückkehren kann.[18]
Wie auch andere Möwen ernährt sich die Mantelmöwe omnivor und opportunistisch, der Schwerpunkt liegt aber deutlich auf tierischer Nahrung und Abfällen. Dazu gehören Fische, Mollusken, Krustentiere, Kopffüßer, Ringelwürmer, Insekten, Seesterne und andere Stachelhäuter, Vögel bis zur Größe einer Krähenscharbe, Jungvögel und Eier, Säugetiere bis zur Größe von Kaninchen oder jungen Lämmern, Aas, Müll und Fischereiabfälle. Ergänzend kommt pflanzliche Nahrung wie beispielsweise Beeren, Sämereien und Ackerfrüchte hinzu.[21][20]
Das Ernährungsverhalten ändert sich saisonal. Während sich die Art im Sommerhalbjahr vorwiegend fischend, sammelnd oder räuberisch ernährt und Fische zur Brutzeit einen großen Teil der Nestlingsnahrung stellen, lebt sie im Winter vorwiegend von Abfällen.[22]
Kleptoparasitismus spielt jedoch das ganze Jahr über eine Rolle. Zu den parasitierten Arten zählen Wasservögel wie Seetaucher, Meerenten oder Säger, aber auch andere Möwen, Fisch- oder Seeadler und sogar Heringshaie.[22][23]
In Seevogelkolonien werden Nester geplündert und Jungvögel erbeutet. Ziehende Singvögel, aber auch Meeresvögel wie Sturm- oder Seeschwalben und sogar Enten werden im Flug oder auf dem Wasser überfallen und – meist durch Ertränken – getötet.[23][22]
Fische fängt die Mantelmöwe oft stoßtauchend, aus dem Rüttelflug heraus oder nach kurzer Landung auf der Wasseroberfläche – meist in der Nähe von Fischkuttern oder von unter Wasser liegenden Felsen und Sandbänken, wo sich viele Lebewesen sammeln. Oft werden aber auch in Gezeitentümpeln oder in Prielen bei Ebbe zurückgebliebene oder an Land angespülte Fische oder Wirbellose erbeutet. Nicht selten transportiert die Möwe dann Fische, die schwerer sind, als sie selbst.[23][22]
Mantelmöwen werden frühestens mit vier bis fünf Jahren geschlechtsreif. Ist ein Partner zu jung, kann es bei den betreffenden Paaren zu einem Nestbau ohne Eiablage kommen. Es findet eine Jahresbrut statt; die Paare finden sich zu einer monogamen Saisonehe zusammen.[24]
Die Mantelmöwe nistet meist einzeln oder in kleineren Kolonien, seltener kommen auch große Ansammlungen von einigen hundert bis hin zu 5000 Vögeln vor. Häufig schließt sich die Art Kolonien anderer Möwenarten an, in denen sie dann oft in losen Gruppen aus wenigen Paaren brütet. Bisweilen wird der Brutplatz schon im Winter besucht, meist aber erst im März oder April dauerhaft besetzt.[24]
Der Nistplatz kann sehr variabel gelegen sein, auffallend ist aber eine Präferenz für erhöhte Orte, die nicht selten auch recht exponiert liegen können. Diese können sich auf Felszinnen oder kleinen Hügeln inmitten von Inseln, auf Felsbändern oder Felsvorsprüngen in Klippen befinden. Selten wurden auch Bruten auf Dächern festgestellt. Meist ist der Nistplatz nur karg bewachsen; eine Grasnarbe wird aber nacktem Fels vorgezogen und bisweilen liegt das Nest auch in der Vegetation (beispielsweise in Zwergsträuchern) verborgen. Manchmal kann es auch an einen Felsen oder Grasbüschel angelehnt sein oder in einer Felsspalte errichtet werden.[24]
Beim Bau des Nestes wird zunächst eine Mulde ausgescharrt und dann mit Pflanzenteilen wie Gras, Heidekraut oder Tang sowie mit Federn ausgekleidet wird. Oft wird das Nistmaterial von anderen Möwenarten gestohlen, manchmal werden auch ganze Nester übernommen. Die Nestgröße liegt etwa zwischen 30 und 60 cm, die Mulde ist etwa 25–30 cm breit und 5–10 cm tief.[24][25]
Die Hauptlegezeit liegt im April und Mai, verschiebt sich aber nach Norden zeitlich und kann wie in Grönland auch Anfang Juni liegen.[24] Die Mantelmöwe brütet aber immer früher als die Silbermöwe – in Nordamerika liegt der Beginn der Brutzeit bei den beiden Arten etwa zwei Wochen auseinander.[25]
Das Gelege besteht meist aus drei, seltener auch aus zwei Eiern; größere Gelege stammen von mehreren Vögeln. Die Eiablage erfolgt über fünf bis sechs Tage. Die Eier sind mit etwa 77 × 53 mm wesentlich größer und heller als die von Silber- und Heringsmöwe. Sie sind auf hellgrauem, beigen, bräunlichem oder hell olivfarbenem Grund unregelmäßig und grob gesprenkelt, glatt und relativ glanzlos. Die Bebrütung beginnt mit dem ersten oder zweiten Ei und dauert 26 bis 28 Tage. Beide Partner brüten.[24][25]
Die Jungen verlassen das Nest innerhalb der ersten 24 Stunden. Bis zum Alter von 7–10 Tagen werden sie noch gehudert. Daran, wie auch an der Fütterung, beteiligen sich ebenfalls beide Partner. Im Alter von 45–50 Tagen erlernen die Jungvögel das Fliegen. Nach 50–55 Tagen verlassen sie die nähere Umgebung des Nistplatzes, kehren aber noch bis zum Alter von 10–11 Wochen gelegentlich dorthin zurück.[25]
Mantelmöwen können über 20 Jahre alt werden: Eine in Finnland beringte Mantelmöwe erreichte ein Alter von 27 Jahren und einem Monat, ein auf Helgoland beringtes Tier war mindestens 20 Jahre und einen Monat alt.[26]
Der Weltbestand der Mantelmöwe wird auf 540.000–750.000 adulte Vögel[1] geschätzt. Der Europäische Bestand (inklusive Grönland) belief sich um das Jahr 2000 auf etwa 110.000–180.000 Brutpaare, wobei Norwegen mit 50.000, Großbritannien mit 17.500, Island mit 15–20.000 und Schweden mit 10–15.000 Brutpaaren die größten Bestände halten.[1] In der Nearktis brüten nach Erfassungen zwischen 1975 und 1996 etwa 65.000 Paare, davon über 25.000 in Kanada und über 38.000 in den USA.[27]
Wie auch bei anderen Möwen ist der Bestand der Mantelmöwe im Laufe des 20. Jahrhunderts stark angestiegen, was zunächst auf die nachlassende Verfolgung, später auf verbesserte Nahrungsbedingungen durch ein reichhaltiges Angebot an Müllkippen und Fischereianlagen zurückzuführen war. Damit einher gingen große Arealausdehnungen. 1907 wurde Estland, 1921 die Bäreninsel, 1925 Frankreich (zuerst auf den Sept Îles), 1930 Spitzbergen und Dänemark (zunächst nur Læsø) besiedelt.[28]
Besonders spektakulär war die Ausbreitung in Nordamerika, wo die Art noch 1914 in den Neuenglandstaaten als Brutvogel fehlte. 1928 brütete sie erstmals in Maine, 1931 fanden sich bereits 25–35 Brutpaare an acht verschiedenen Orten. 1965 gab es dort 9.847 Brutpaare; insgesamt waren es 15.000 an der Ostküste der USA.[28] Zwischen 1926 und 1965 wuchs der Bestand also im Jahr um 17 %. Die Tendenz blieb steigend. 1977 wurden entlang der Küste von Maine bis Virginia 17.405 Brutpaare gezählt, die im Jahr 1984 auf 30.780 und in den Jahren 1994 und 1995 auf 38.642 angestiegen waren.[27]
In Europa nahmen bis in die 1970er Jahre Populationszahlen teils langsam, teils nahezu exponentiell zu. Nach 1970 stabilisierte sich die Zahlen meist auf hohem Niveau oder stiegen lokal weiter. In Deutschland brütete die Art erstmals 1984, in den Niederlanden 1993.[29] Der deutsche Bestand umfasst derzeit 46–52 Brutpaare.[30] In Großbritannien wurde ein weiterer Populationsanstieg zwischen 1970 und 1980 durch Dezimierungsmaßnahmen weitgehend unterbunden.[29] Während um 1970 noch 22.450 Brutpaare[28] verzeichnet werden konnten waren es 1998 17.500.[1]
Die Mantelmöwe (Larus marinus) ist die größte Vogelart innerhalb der Möwen (Larinae). Sie ist an den Küsten in Nord- und Nordwesteuropa, in Grönland und im nordöstlichen Nordamerika beheimatet. An der Wattenmeerküste der Nordsee fehlt die Art jedoch als Brutvogel. In Europa halten Norwegen, Großbritannien, Island und Schweden die größten Bestände. Während die hochnordischen Populationen im Winter süd- oder westwärts ziehen, sind die meisten anderen Standvögel.
Die Mantelmöwe ist weitgehend an die Meeresküste gebunden, wo sie an unzugänglichen Stellen wie Inseln oder Felsklippen nistet. Nicht selten brütet sie in Kolonien anderer Möwen und besetzt dann die höchsten, exponiertesten Orte. Sie ernährt sich vorwiegend von tierischer Nahrung und Abfällen. Häufig erbeutet sie andere Vögel oder jagt ihnen die Beute ab, vielerorts ernährt sie sich aber auch von Fisch und anderen Meerestieren.
Die Bestände der Mantelmöwe haben im Verlauf des 20. Jahrhunderts bedeutend zugenommen. Besonders in Nordamerika, wo die Art auch ihr Verbreitungsgebiet ausgedehnt hat, verlief die Bestandsentwicklung nahezu rasant.
Is e arspag eun-mhara mòr (seòrsa faoileig) air a bheil druim dubh. Larus marinus[1] (Beurla: great black-backed gull) [1][2]
Is e arspag eun-mhara mòr (seòrsa faoileig) air a bheil druim dubh. Larus marinus (Beurla: great black-backed gull)
At hääfkub (fe. heefkub, (mo.) hålifoomen, heefkub, månteldreeger) (Larus marinus) hiart tu at fögelfamile faan a kuben (Laridae).
At hääfkub (fe. heefkub, (mo.) hålifoomen, heefkub, månteldreeger) (Larus marinus) hiart tu at fögelfamile faan a kuben (Laridae).
De Manteldreger (Larus marinus), up Platt ok woll Börgermeester oder Paster nömmt, up Hoochdüütsch Mantelmöwe, is en Vagel ut de Familie vun de Möwen (Laridae). Tohuse is se an de Küsten in Noord- un Nordwesteuropa, in Gröönland un in’n Noordosten vun Noordamerika. An de düütsche Waterkant un an de Waddensee brott he nich. In Europa gifft dat den gröttsten Bestand in Norwegen, Grootbritannien, Iesland un Sweden. De Populatschonen hooch ut’n Norden treckt in’n Winter na Süden oder Westen hen, de meisten annern blievt, wo se sünd.
Wiethen hollt sik de Manteldreger an de Waterkant. Dor boot he siene Nester an Stäen, wo numms henkamen kann, as up Eilannen un Felsklippen. Dat kummt fökener vor, datt he in Kolonien vun annere Möwen bröden deit. Dor besett he denn de hööchsten Stäen, de an’n besten Oversicht hefft. Freten deit he sunnerlich Deerter un Affall. Faken grippt he sik annere Vagels oder jaagt jem de Büte af, faken fritt he avers ok Fisch un annere Deerter ut de See.
In’n Loop vun dat 20. Johrhunnert hett de Bestand vun den Manteldreger bannig tonahmen. Sunnerlich in Noordamerika is dat bannig fix gahn.
De Manteldregers sünd de gröttste Aart mank de Möwen. Se könnt 74 cm lang weern un ehre Flunken spannt se bit hen to 1,5 m ut. Utwussene Vagels dreegt en swatten Mantel. Jungvagels sünd eerst mol bruun spickt un kriegt den swatten Mantel eerst in dat drüdde Vörjohr an. De Snavel is geel mit en roden Placken. De Poten hefft de Klöör vun Fleesch.
Gegen de meisten annern Möwen over sünd Manteldregers normolerwiese Roofdeerter un jaagt annere Vagels ehre Büte af. Man se folgt ok Buckelwale, Heringshaie un Swarms vun Blaufinnthunfische na, un profiteert dor denn vun, wenn düsse Deerter Seefische upjaagt, so, datt se na boven an de See kaamt. Manteldregers sünd dor bekannt for, datt se as Roofvagels in Seevagelkolonien Eier un Küken vun Seepapagoyen, Seekuten, Kobben, Swattkoppmöwen un annere Vagels freten doot. Se könnt ok grote Seepapagoyen, Kieren, Singvagels up’n Tog un lüttje Aanten angriepen, versupen un daalsluken, ohn dor vun aftobieten.[1]
Dat Nest is ut allerhand Plantendeele tohopenboot un utstaffeert mit Feddern un Gras. De Manteldregers leggt dree brune Eier mit dunkere Placken. Dor sitt se denn 23 bit 26 Dage up to bröden.
De Manteldreger (Larus marinus), up Platt ok woll Börgermeester oder Paster nömmt, up Hoochdüütsch Mantelmöwe, is en Vagel ut de Familie vun de Möwen (Laridae). Tohuse is se an de Küsten in Noord- un Nordwesteuropa, in Gröönland un in’n Noordosten vun Noordamerika. An de düütsche Waterkant un an de Waddensee brott he nich. In Europa gifft dat den gröttsten Bestand in Norwegen, Grootbritannien, Iesland un Sweden. De Populatschonen hooch ut’n Norden treckt in’n Winter na Süden oder Westen hen, de meisten annern blievt, wo se sünd.
Wiethen hollt sik de Manteldreger an de Waterkant. Dor boot he siene Nester an Stäen, wo numms henkamen kann, as up Eilannen un Felsklippen. Dat kummt fökener vor, datt he in Kolonien vun annere Möwen bröden deit. Dor besett he denn de hööchsten Stäen, de an’n besten Oversicht hefft. Freten deit he sunnerlich Deerter un Affall. Faken grippt he sik annere Vagels oder jaagt jem de Büte af, faken fritt he avers ok Fisch un annere Deerter ut de See.
In’n Loop vun dat 20. Johrhunnert hett de Bestand vun den Manteldreger bannig tonahmen. Sunnerlich in Noordamerika is dat bannig fix gahn.
Mearragáiru (Larus marinus) lea báiskelottiide gullevaš loddi.
Svartbakur (frøðiheiti - Larus marinus), vanliga nevndur bara bakur, er størsti fuglur av másasløgunum. Á kápuni er hann dimmgráur. Hann eigur víða um í norðanlondunum. Reiðrið er stórt, men heldur óvandaliga gjørt. Ofta er tað í homrum ella rókum millum hamrar, men stundum á sløttum haga, helst ikki langt frá fuglabjørgum. Klekingartíðin er 28 dagar. Dúnungin líkist likkuunga. Svartbaksskurin er nógv bleikari enn másaskurin og likkuskurin, og hann hevur ikki fingið sín fullkomna lit fyrr enn 4ða ella 5ta árið — til dømis er hin reyði bletturin á nevinum svartur til 5ta árið. Har, sum bakur eigur, vilja aðrir fuglar ikki fáa sær bústað, tí hann etur bæði egg og ungar teirra, hann drepur eisini smálomb, og tí hava føroyingar roynt at avoyða hann. Nú eru so fáir eftir, at tað sæst lítið ella einki til spellið, teir gera.
Svartbakur (frøðiheiti - Larus marinus), vanliga nevndur bara bakur, er størsti fuglur av másasløgunum. Á kápuni er hann dimmgráur. Hann eigur víða um í norðanlondunum. Reiðrið er stórt, men heldur óvandaliga gjørt. Ofta er tað í homrum ella rókum millum hamrar, men stundum á sløttum haga, helst ikki langt frá fuglabjørgum. Klekingartíðin er 28 dagar. Dúnungin líkist likkuunga. Svartbaksskurin er nógv bleikari enn másaskurin og likkuskurin, og hann hevur ikki fingið sín fullkomna lit fyrr enn 4ða ella 5ta árið — til dømis er hin reyði bletturin á nevinum svartur til 5ta árið. Har, sum bakur eigur, vilja aðrir fuglar ikki fáa sær bústað, tí hann etur bæði egg og ungar teirra, hann drepur eisini smálomb, og tí hava føroyingar roynt at avoyða hann. Nú eru so fáir eftir, at tað sæst lítið ella einki til spellið, teir gera.
The swart-back (Larus marinus), an aa kent as the gou maw or swarbie, is the lairgest member o the gull faimily.
The swart-back (Larus marinus), an aa kent as the gou maw or swarbie, is the lairgest member o the gull faimily.
Seō Geāned blæc-bæc mǣw (Larus marinus) is micel fugol on þǣre cnōsle Laridae. Geāned blæc-bæc mǣw is þǣre ƿorulde mǣste mǣw.[2] Þā geāned blæc-bæc mǣwas tīemaþ in Europan and Norðamerican.
Þis cynn is micel sǣfugol. Ƿeras bēoþ on lengþe fram 25 oþ 31 ynca (þe is fram 64 oþ 79 hundtēontigoðena metera), habbaþ hefignesse fram 750 oþ 2300 grama, and feðerbrādnesse fram 59 oþ 67 ynca habbaþ (þe is fram 150 oþ 170 hundtēontigoðena metera).[3][4][5][6]
Seō Geāned blæc-bæc mǣw (Larus marinus) is micel fugol on þǣre cnōsle Laridae. Geāned blæc-bæc mǣw is þǣre ƿorulde mǣste mǣw. Þā geāned blæc-bæc mǣwas tīemaþ in Europan and Norðamerican.
Een Gogge is een grôte meêuwe, in het hollans Grote mantelmeeuw enoemd.
The great black-backed gull (Larus marinus) is the largest member of the gull family. Described by the Cornell Lab of Ornithology as "the king of the Atlantic waterfront",[2] it is a very aggressive hunter, pirate, and scavenger. It breeds on the European and North American coasts and islands of the North Atlantic and is fairly sedentary, though some move farther south or inland to large lakes or reservoirs. The adult great black-backed gull has a white head, neck and underparts, dark grey wings and back, pink legs and yellow bill.
The great black-backed gull was one of the many species originally described by Carl Linnaeus in his 1758 10th edition of Systema Naturae, and it still bears its original name of Larus marinus.[3] The scientific name is from Latin. Larus appears to have referred to a gull or other large seabird. The specific name marinus means "marine",[4] or when taken together, "sea gull". This predates Linnean taxonomy, as it had been called Larus ingens marinus by Carolus Clusius.[5]
The terms swaabie (from Norn: swartbak, lit. 'black back'), baagie and baigie (Norn: bagi, from Old Norse: bak, lit. 'back') are local names from the Shetland Islands.[6][7] Francis Willughby called it the great black and white gull in the 17th century, noting that it was called the swarth-back in the Faroe Islands.[5]
This is the largest gull in the world,[8] considerably larger than a herring gull (Larus argentatus). Only a few other gulls, including Pallas's gull (Ichthyaetus ichthyaetus) and glaucous gull (Larus hyperboreus), come close to matching this species' size.[9] It is 64–79 cm (25–31 in) long with a 1.5–1.7 m (4 ft 11 in – 5 ft 7 in) wingspan and a body weight of 0.75–2.3 kg (1 lb 10 oz – 5 lb 1 oz).[9][10][11][12][13] In a sample of 2009 adults from the North Atlantic, males were found to average 1,830 g (4 lb 1⁄2 oz) and females were found to average 1,488 g (3 lb 4+1⁄2 oz).[14] Some adult gulls with access to fisheries in the North Sea can weigh up to roughly 2.5 kg (5+1⁄2 lb) and averaged 1.96 kg (4 lb 5 oz).[15] An exceptionally large glaucous gull was found to outweigh any known great black-backed gull, although usually that species is slightly smaller.[9] The great black-backed gull is bulky and imposing in appearance with a large, powerful bill. The standard measurements are: the bill is 5.4 to 7.25 cm (2+1⁄8 to 2+7⁄8 in), the wing chord is 44.5 to 53 cm (17+1⁄2 to 20+3⁄4 in) and the tarsus is 6.6 to 8.8 cm (2+5⁄8 to 3+1⁄2 in).[9][16][17]
The adult great black-backed gull is fairly distinctive, as no other very large gull with blackish coloration on its upper-wings generally occurs in the North Atlantic. In other white-headed North Atlantic gulls, the mantle is generally a lighter gray color and, in some species, it is a light powdery color or even pinkish.[13] It is grayish-black on the wings and back, with conspicuous, contrasting white "mirrors" at the wing tips. The legs are pinkish, and the bill is yellow or yellow-pink with some orange or red near tip of lower bill. The adult lesser black-backed gull (L. fuscus) is distinctly smaller, typically weighing about half as much as a great black-back. The lesser black-back has yellowish legs and a mantle that can range from slate-gray to brownish-colored but it is never as dark as the larger species. A few superficially similar dark-backed, fairly large gulls occur in the Pacific Ocean or in the tropics, all generally far outside this species' range, such as the slaty-backed (L. schistisagus), the western (L. occidentalis) and the kelp gull (L. dominicanus).[9][13]
Juvenile birds of under a year old have scaly, checkered black-brown upper parts, the head and underparts streaked with gray brown, and a neat wing pattern. The face and nape are paler and the wing flight feathers are blackish-brown. The juvenile's tail is white with zigzag bars and spots at base and a broken blackish band near the tip. The bill of the juvenile is brownish-black with white tip and the legs dark bluish-gray with some pink tones. As the young gull ages, the gray-brown coloration gradually fades to more contrasting plumage and the bill darkens to black before growing paler. By the third year, the young gulls resemble a streakier, dirtier-looking version of the adult. They take at least four years to reach maturity, development in this species being somewhat slower than that of other large gulls. The call is a deep "laughing" cry, kaa-ga-ga, with the first note sometimes drawn out in an almost bovid-like sound. The voice is distinctly deeper than most other gull species.[18][19]
This species can be found breeding in coastal areas from the extreme northwest portion of Russia, through much of coastal Scandinavia, on the Baltic Sea coasts, to the coasts of northwestern France, the United Kingdom and Ireland. Across the northern portion of the Atlantic, this gull is distributed in Iceland, the Faroe Islands, southern Greenland and on the Atlantic coasts of Canada and the United States. Though formerly mainly just a non-breeding visitor south of Canada in North America, the species has spread to include several colonies in the New England states and now breeds as far south as North Carolina. Individuals breeding in harsher environments will migrate south, wintering on northern coasts of Europe from the Baltic Sea to southern Portugal, and regularly down to coastal Florida in North America.[20] During the winter in the Baltic Sea, the bird usually stays close to the ice boundary. North of the Åland islands, the sea often freezes all the way from Sweden to Finland, and then the bird migrates to open waters. Exceptionally, the species can range as far south as the Caribbean and off the coast of northern South America.[21]
The great black-backed gull is found in a variety of coastal habitats, including rocky and sandy coasts and estuaries, as well as inland wetland habitats, such as lakes, ponds, rivers, wet fields and moorland. They are generally found within striking distance of large bodies of water while ranging inland. Today, it is a common fixture at refuse dumps both along coasts and relatively far inland. The species also makes extensive use of dredge spoils, which, in the state of New Jersey, are their most prevalent nesting sites.[22] It generally breeds in areas free of or largely inaccessible to terrestrial predators, such as vegetated islands, sand dunes, flat-topped stacks, building roofs and sometimes amongst bushes on salt marsh islands. During the winter, the great black-backed gull often travels far out to sea to feed.[18]
Great black-backed gulls are opportunistic feeders, apex predators, and are very curious. They will investigate any small organism they encounter and will readily eat almost anything that they can swallow. They get much of their dietary energy from scavenging, with refuse, most provided directly by humans, locally constituting more than half of their diet. The proliferation of garbage or refuse dumps has become a major attractant to this and all other non-specialized gull species in its range.[23][24] A study to investigate how much time they spend foraging at refuse dumps in Massachusetts found great black-backed gulls were only observed actively foraging 19% of their time there, eating less garbage than other common gulls, and spent most of their time roosting or loafing.[25]
Like most gulls, Great Black-backed Gulls regularly capture fish and any fish smaller than itself found close to the surface of the water are potential prey.[18][19] Stomach contents of great black-backed gulls usually show fish to be the primary food.[26][27] On Sable Island in Nova Scotia, 25% of the stomach contents consisted of fish, but 96% of the regurgitations given to young consisted of fish.[28] Similarly, on Great Island in Newfoundland, 25% of the stomach contents were fish but 68% of regurgitants were fish.[27] The most regularly reported fish eaten in Nova Scotia and Newfoundland were capelin (Mallotus villosus), Atlantic cod (Gadus morhua), Atlantic tomcod (Microgadus tomcod), Atlantic mackerel (Scomber scombrus), Atlantic herring (Clupea harengus) and sand lance (Ammodytes hexapterus).[27][28] Other prey often includes various squid, Jonah crabs (Cancer borealis), rock crabs (Cancer irroratus), sea urchins, green crabs (Carcinus maenas), starfish (Asterias forbesi and Asterias rubens) and other echinoderms, crustaceans and mollusks when they come across the opportunity.[29][30] From observations in northern New England, 23% of observed prey was echinoderms and 63% was crustaceans.[29]
Unlike most other Larus gulls, they are highly predatory and frequently hunt and kill any prey smaller than themselves, behaving more like a raptor than a typical larid gull. Lacking the razor-sharp talons and curved, tearing beak of a raptor, the great black-backed gull relies on aggression, physical strength and endurance when hunting. When attacking other animals, they usually attack seabird eggs, nestlings or fledglings at the nest, perhaps most numerously terns,[31] but also including smaller gull species as well as eiders,[32] gannets and various alcids. In Newfoundland and Nova Scotia, 10% of the stomach contents of great black-backed gulls was made up of birds, while a further 17% of stomach contents was made up of tern eggs alone.[27][28] Adult or fledged juveniles of various bird species have also been predaceously attacked. Some fully-fledged or adult birds observed to be hunted in flight or on the ground by great black-backed gulls have included Anas ducks, ruddy ducks (Oxyura jamaicensis), buffleheads (Bucephala albeola), Manx shearwaters (Puffinus puffinus), pied-billed grebes (Podilymbus podiceps), common moorhens (Gallinula chloropus), terns, Atlantic puffins (Fratercula arctica), Dovekie (Alle alle), coots (Fulica ssp.), glossy ibises (Plegadis falcinellus), rock pigeons (Columba livia) and even predatory birds such as hen harriers (Circus cyaneus). When attacking other flying birds, the great black-backed gulls often pursue them on the wing and attack them by jabbing with their bill, hoping to bring down the other bird either by creating an open wound or simply via exhaustion. They may kill healthy adult birds weighing up to at least 750 g (1.65 lb) but take exclusively the small young of larger birds such as common eider (Somateria mollissima) and cormorants.[22][33][34][35][36][37][38] They will also catch flying passerines, which they typically target while the small birds are exhausted from migration and swallow them immediately.[22] Great black-backed gull also feed on land animals, including rats (Rattus ssp.) at garbage dumps, rabbits (Oryctolagus cuniculus) and even sickly lambs (Ovis aries).[18][19][39]
Most foods are swallowed whole, including most fish and even other gulls. When foods are too large to be swallowed at once, they will sometimes be shaken in the bill until they fall apart into pieces. Like some other gulls, when capturing molluscs or other hard-surfaced foods such as eggs, they will fly into the air with it and drop it on rocks or hard earth to crack it open. Alternate foods, including berries and insects, are eaten when available. They will readily exploit easy food sources, including chum lines made by boats at sea. They are skilled kleptoparasites who will readily pirate fish and other prey captured by other birds and dominate over other gulls when they encounter them. At tern colonies in coastal Maine, American herring gulls (L. smithsonianus) occasionally also attack nestling and fledgling terns but in a great majority of cases were immediately pirated of their catch by great black-backs.[31] In one observation, an adult great black-back was seen to rob a female peregrine falcon (Falco peregrinus) of a freshly caught gadwall (Anas strepera).[22] In another case, a third-year great black-back was observed fighting an adult female northern goshawk (Accipiter gentilis) off its kill, although the goshawk attempted to strike the gull before leaving.[40] Due to their method of using intimidation while encountering other water and raptorial birds, the species has been referred to as a "merciless tyrant".[19] Naturally, these gulls are attracted to the surface activity of large marine animals, from Atlantic bluefin tuna (Thunnus thynnus) to humpback whales (Megaptera novaeangliae), to capture fish driven to the surface by such creatures.[18][19]
This species breeds singly or in small colonies, sometimes in the middle of a Larus argentatus colony. Young adult pair formation occurs in March or April. The following spring the same birds usually form a pair again, meeting at the previous year's nest. If one of the birds doesn't appear, the other bird begins looking for a new mate. Usually a single bird does not breed in that season.
They make a lined nest on the ground often on top of a rocky stack, fallen log or other obstructing object which can protect the eggs from the elements. Usually, several nest scrapes are made before the one deemed best by the parents is selected and then lined with grass, seaweed or moss or objects such as rope or plastic. When nesting on roofs in urban environments, previous year's nests are often reused over and over again. The female lays usually three eggs sometime between late April and late June. When only two eggs are found in a nest, the reason is almost always that one egg, for one reason or another, has been destroyed. It takes around one week for the female to produce the three eggs, and the incubation doesn't begin until all three eggs are laid. Hence all three chicks are hatched the same day. The birds are usually successful in bringing up all the three chicks.
The eggs are greenish-brown with dark speckles and blotches. Both parents participate in the incubation stage, which lasts for approximately 28 days. During this time, the birds attempt to avoid being noticed and stay silent. The breeding pair are devoted parents who both take shifts brooding the young, defending the nest and gathering food. Young great black-backed gulls leave the nest area at 50 days of age and may remain with their parents for an overall period of around six months, though most fledglings choose to congregate with other immature gulls in the search for food by fall. These gulls reach breeding maturity when they obtain adult plumage at four years, though may not successfully breed until they are six years old.[18]
This is a relatively long-living bird. The maximum recorded age for a wild great black-backed gull is 27.1 years.[41] This species is rarely kept in captivity, but domestically kept European herring gulls have been known to live for over 44 years and generally larger birds can outlive smaller ones.[42] Mortality typically occurs in the early stages of life, when harsh weather conditions (including flooding) and starvation can threaten them, as well as predators. Chicks and eggs are preyed on by crows (Corvus ssp.), cats (Felis catus), other gulls, raccoons (Procyon lotor) and rats (Rattus ssp.). The bald eagle (Haliaeetus leucocephalus),[43] white-tailed eagle (H. albicilla) and golden eagle (Aquila chrysaetos) are the only birds known to habitually predate healthy, fully grown great black-backed gulls.[44] In one study from Norway, great black-backed gulls were the fifth highest frequency prey item for white-tailed eagles and gulls are prone to mobbing these huge eagles.[45][46] The great black-backed gull has also been observed engaging in aerial combat with bald eagles, attacking the eagles and chasing them away.[47] A great skua (Stercorarius skua) was filmed in Scotland unsuccessfully attempting to kill a second or third year great black-backed gull.[48] In Norway, great black-backed gulls have also been reported to fall prey to Eurasian eagle-owls (Bubo bubo).[49] Killer whales (Orcinus orca) and sharks also reportedly prey upon adult and juvenile birds at sea. In some biomes, where large eagles are absent the great black-backed gull may be considered the apex predator.[19]
Historically, the great black-backed gull was harvested for its feathers, which were used in the hat-making trade, and this species was extirpated from large parts of its range as a result of this exploitation.[18] Today, however, its adaptability to human presence and the use of urban environments as artificial nesting sites has resulted in the great black-backed gull rapidly increasing in number and range. It is now a widespread and abundant species in its range and its numbers have increased to such high levels in some areas that it is often seen as a pest species, especially near airports where it risks collisions with airplanes, and in some coastal areas where it sometimes outcompetes or hunts rarer seabirds, such as Atlantic puffins, possibly resulting in conservationist intervention.[18] The increase and expansion of great black-backed gulls has been attributed to increasing winter fishery activities in the North Sea.[15] Although there are no known major threats to the great black-backed gull, high levels of toxic pollutants, which are ingested with contaminated prey, are often found in individuals and eggs, reducing reproductive success. Breeding is also interrupted by human disturbance, which can lead to eggs being abandoned, leaving them vulnerable to exposure and predation.
Larus marinus and Larus argentatus together, Øresund
Juvenile, Cape May Point, New Jersey
Juvenile, Trassenheide, Germany
Larus marinus - MHNT
The great black-backed gull (Larus marinus) is the largest member of the gull family. Described by the Cornell Lab of Ornithology as "the king of the Atlantic waterfront", it is a very aggressive hunter, pirate, and scavenger. It breeds on the European and North American coasts and islands of the North Atlantic and is fairly sedentary, though some move farther south or inland to large lakes or reservoirs. The adult great black-backed gull has a white head, neck and underparts, dark grey wings and back, pink legs and yellow bill.
La Nigramantela mevo, mara mevo aŭ mara laro (Larus marinus) estas tre granda mevo, tio estas birdo de la familio de laredoj kaj ordo de karadrioformaj, kaj unu el la plej konataj kaj oftaj mevoj en Eŭropo.
Tiu holarktisa specio reproduktiĝas en norda Eŭropo kaj Nordameriko ĉe la marbordo, kaj sur insuloj de Norda Atlantiko, pli precize en Islando, Skandinavio, Britio kaj Francio. Ĝi estas preskaŭ nemigranta kaj loĝanta, sed kelkaj ekzemperoj de Nigramantela mevo translokiĝas al aliaj marbordoj iome suden - ekzemple al suda bordo de la Balta Maro aŭ ĝis Hispanio - aŭ internen por loĝi ĉe lagoj, rubejoj aŭ akvorezervejoj. Entuta loĝantaro povas enhavi ĉirkaŭ 96 000 ĝis 120 000 parojn.
Tiu estas la plej granda mevo, multe pli granda ol la arĝentmevo aŭ pli granda ol la malhela mevo, 61–78 cm longa kun enverguro de 1,25 ĝis 1,7 m kaj pezo de 1150 ĝis 2150 g. Ĝi estas fortika kaj havas tre povan bekon. Plenkreskuloj havas blankajn kapon, kolon, bruston, ventron kaj voston kiuj multe kontrastas kun nigraj - pli nigraj ol tiuj de la malhela mevo - flugiloj kaj dorso, kun tre rimarkindaj blankaj “speguloj” en la flugilpintoj kaj mallarĝa blanka bordo ĉirkaŭ la flugiloj. La kruroj - kiuj havas retpiedojn- estas rozkoloraj, kiel tiuj de la arĝentmevo kaj malkiel tiuj flavaj de la malhela mevo. La beko estas pli fortika ol tiuj de aliaj mevoj, flava kun ruĝa marko en pinto de suba makzelo.
Junuloj havas skvamecajn nigrobrunajn suprajn partojn, pli helajn subajn partojn kaj simplan flugilbildon. Ili atingas plenkreskulan plumaron post la kvara jaro, tio estas pli poste ol en la aliaj specioj de mevoj.
La voĉo estas akra laŭta "rideca" krio “hao-hao-hao-hao”.
Tiu specio estas ĉiomanĝanta kiel plej granda parto de la mevoj de la genro Larus kaj ili manĝas en rubejoj aŭ serĉas taŭgajn etajn predojn; ili estas pli predantoj ol aliaj mevoj. Ili tre ofte parazitas aŭ rabas aliajn marbirdojn el ties predo. Ili povas ankaŭ engluti ne nur ovojn kaj idojn sed ankaŭ etan fraterkulon aŭ etan anason enterajn. Ĝi estas tre agresema.
La nigramantela mevo (Larus marinus) reproduktiĝas sola aŭ en etaj kolonioj, kie konstruas herbo- aŭ algokovritan neston sur grunde aŭ tre ofte surroke. La ino demetas 3-5 ovojn.
Ili vivas ĝis 20 jarojn.
La Nigramantela mevo, mara mevo aŭ mara laro (Larus marinus) estas tre granda mevo, tio estas birdo de la familio de laredoj kaj ordo de karadrioformaj, kaj unu el la plej konataj kaj oftaj mevoj en Eŭropo.
El gavión atlántico (Larus marinus)[2] es una especie de ave Charadriiforme de la familia Laridae. Es una de las gaviotas más grandes del mundo, con una envergadura de alas de hasta 1,7 m.
Tiene un poderoso pico para comer polluelos de aves marinas y crías de patos, tragándoselos enteros. A diferencia de la gaviota argéntea, esta ave suele cazar sola o en pareja. Anida en las costas rocosas y pone tres huevos en cada nidada. Miden hasta 79 cm de largo y se la encuentra en el norte del océano Atlántico.
El gavión atlántico (Larus marinus) es una especie de ave Charadriiforme de la familia Laridae. Es una de las gaviotas más grandes del mundo, con una envergadura de alas de hasta 1,7 m.
Tiene un poderoso pico para comer polluelos de aves marinas y crías de patos, tragándoselos enteros. A diferencia de la gaviota argéntea, esta ave suele cazar sola o en pareja. Anida en las costas rocosas y pone tres huevos en cada nidada. Miden hasta 79 cm de largo y se la encuentra en el norte del océano Atlántico.
Merikajakas (Larus marinus) on suur kajakas.
Täiskasvanud merikajaka sulestik on põhiliselt valge, vaid tiivad on mustjaspruunid. Veelgi tumedamate tiibadega on veidi väiksem tõmmukajakas. Nokk on punase laiguga, kollane ning massiivsem kui teistel kajakaliikidel.
Noorlindude sulestik on pruuni värvi, valgete laikudega. Täiskasvanuks saamine võtab kuni 4 aastat.
Merikajaka tiibade siruulatus on 1,2–1,3 meetrit.
Merikajaka laias, kuid madalas pesas on harilikult 2–3 rohekashallika taustaga pruunide täpikestega suurt muna.
Merikajakas pesitseb üksikute paaride või väikesearvuliste kolooniatena.
Merikajaka pesitsusaegset arvukust hinnatakse 2000 - 3000 paarile, talvist arvukust 1000 - 2000 isendile.[1]
Merikajakas (Larus marinus) on suur kajakas.
Kaio beltza (Larus marinus) Laridae familiako hegazti zangaluzea da[1].
Europa eta Ipar Amerikako kostaldetan bizi da. Bizkaieraz Kalasantza izendatuta.[2]
Kaio beltza (Larus marinus) Laridae familiako hegazti zangaluzea da.
Europa eta Ipar Amerikako kostaldetan bizi da. Bizkaieraz Kalasantza izendatuta.
Merilokki (Larus marinus) on suurin Suomessa pesivistä lokkilajeista, sekä suurin lokki maailmassa.
Aikuisen merilokin pää ja vartalo ovat valkoiset, selkä ja siivet mustat, siivenkärjissä on valkea läikkä. Tukeva nokka on keltainen ja siinä on punainen pilkku. Koivet ovat lihanpunaiset tai harmaanpunertavat. Pituus on 61–74 senttimetriä ja siipien kärkiväli 1,4–1,7 metriä. Paino voi olla yli kaksi kiloa. Selkälokista sen erottaa tanakamman olemuksen, harmahtavampien mustien osien, jalkojen värin ja äänien perusteella. Nuoret yksilöt ovat ruskehtavia parin ensimmäisen elinvuoden ajan. Ensimmäisen elinvuoden aikana merilokki voi olla vaikea erottaa saman ikäisestä harmaalokista. Aikuispuvun merilokki saa noin neljän vuoden ikäisenä.
Äänet muistuttavat harmaalokin ääniä, mutta ovat syvempiä ja voimakkaampia. Kaklatus on hieman lyhyempi kuin harmaalokin. Varoitushuuto on haukkuva, matala ”ga-ga-ga-ga”. Nuoret linnut ääntelevät korkeata, pihisevää vinkunaa.
Rengastettaessa jalkaan laitetaan teräksinen rengas, jonka koko Suomessa ilmaistaan kirjainkoodilla DT. Merilokkeja on myös rengastettu muovisilla värirenkailla. Tämä niin sanottu lukurengas on noin 30 millimetriä korkea putkirengas, johon on kaiverrettu lyhyt kirjaimista ja numeroista koostuva koodi. Lukurenkaan pystyy lukemaan kiikarilla tai kaukoputkella jopa satojen metrien päästä.
Vanhin Suomessa rengastettu merilokki on elänyt 27 vuotta, yhden kuukauden ja 14 päivää. Se on samalla Euroopan vanhin merilokki.[2]
Merilokki pesii Luoteisen Euroopan ja Pohjois-Amerikan rannikoilla, saarissa ja paikoin myös sisämaassa. Linnaeus kuvaili lajin holotyypin Gotlannista.[3] Lajin elinympäristön ala on noin miljoona neliökilometriä ja maailman populaation kooksi arvioidaan 540 000–750 000 yksilöä.[4] Euroopassa pesii noin 96 000–120 000 paria. Suomessa pesii noin 3 000 paria (harmaalokkipareja on noin 30 000), pääosa Saaristomerellä ja Suomenlahdella. Sisämaassa pesii noin 100 paria merilokkeja, pääasiassa Lapin suurilla järvillä sekä muutamilla eteläsuomalaisilla järvillä. Valtaosa merilokeistamme muuttaa talveksi joko Ruotsin itärannikkoa tai Baltian rannikkoa seuraten Tanskan, Puolan ja Pohjois-Saksan vesille, osa pysyttelee merialueellamme läpi vuoden. Silloin harvoin, kun Itämeri jäätyy lähes kokonaan, muuttavat kaikki merilokit Tanskaan ja Pohjanmeren rannikoille.
Nimensä mukaisesti merilokki on ollut mereinen lintu. Vuosikymmeniä sitten laji oli hyvin vähälukuinen ja pesi vain kaikkein uloimmilla kareilla. Kanta on lisääntynyt voimakkaasti ja nykyisin laji pesii kaikkialla saaristossa. Esiintymisen painopiste on pienten puuttomien karien täplittämässä väli- ja ulkosaaristossa. Suurilla metsäpeitteisillä saarilla merilokki ei pesi, joitakin karuja niemenkärkiä lukuun ottamatta. Lisääntymisen ansiosta laji on siirtynyt pesimään suurimmille järville, ja myös joillekin soille harmaalokkiyhdyskuntiin.
Kaatopaikoilla ruokailevien ja lorvivien merilokkien määrä on myös kasvanut nopeasti. Näin etenkin rannikon läheisillä suurilla jäteasemilla. Turun Topinojan kaatopaikalla on tapettu satoja, ehkä jopa tuhansia merilokkeja viimeisten parinkymmenen vuoden aikana. Tappamisen avulla pyritään hillitsemään pesivän kannan kasvua, sillä merilokki on paha vesilintupoikueiden tuhoaja. Ne ovat oppineet ilmasta seuraamaan nopeita veneitä, jotka aiheuttavat häiriötä ja paniikkia etenkin haahkapoikueissa. Haahkaemojen säikähdettyä venettä lokit syöksyvät poikueiden kimppuun ja voivat hetkessä hotkia suihinsa koko poikueen. Vielä turvattomampia ovat sotkien, pilkkasiiven ja telkkien poikueet, jotka pahimmilla alueilla tuhoutuvat järjestelmällisesti.
Merilokit pesivät ensi kertaa 4–5-vuotiaina. Tyypillisesti vain yksi pari asuttaa pientä puutonta karia, mutta kannan kasvun myötä yhdyskuntapesiminen on yleistynyt. Suomen suurimmassa koloniassa on ollut 55 paria. Toistaiseksi koloniat ovat vielä pieniä, muutamasta parista 10–20:een. Monissa harmaalokkikolonioissa pesii myös muutamia merilokkipareja. Vanha merilokkipari pysyttelee pesimäluotonsa tuntumassa niin kauan kuin meri on sula, ja ne palaavat jo ennen jäiden lähtöä. Jäättöminä talvina monet parit eivät lähde muutolle lainkaan, vaan jopa tammikuussa saattaa nähdä vanhan linnun makailevan vanhassa pesäkuopassa, ikään kuin hautomassa.
Pesä on suuri ja tehdään kuivista heinistä ja sammalista. Yleensä se sijaitsee karin korkeimmalla huipulla, mistä hautova emo voi esteettömästi tarkkailla ympäristöä. Munia on kolme, uusintapesissä yleensä kaksi. Muninta alkaa jäiden lähdön jälkeen, Etelä-Suomessa huhtikuun puolivälin jälkeen. Haudonta kestää noin neljä viikkoa ja molemmat emot hautovat, naaras hieman aktiivisemmin. Poikaset kuoriutuvat eri päivinä. Ne lähtevät pesästä jo päivän-parin ikäisinä, mutta eivät kulje kovin kauas, vaan piileskelevät yleensä jossain kolossa, kiven alla tai kasvillisuuden kätkössä, minne emot tuovat niille ruokaa oksentamalla niille osittain sulanutta kalaa. Poikasten kasvaessa ne liikkuvat enemmän, pysytellen silti lähellä toisiaan ja pesimäluodolla. Pari-kolmeviikkoiset poikaset lähtevät usein uimaan, kun veneellä rantaudutaan pesimäluodolle. Veneen poistuttua ne uivat nopeasti rantaan. Emot tarkkailevat tilannetta korkealta ilmasta huudellen taukoamatta varoituksia, ja tehden ihmistä kohden päätä hipovia huimia, suhisevia syöksyjä. Lentokykyisiä poikaset ovat vasta noin 50 päivän ikäisinä, Etelä-Suomessa kesä-heinäkuun vaihteessa. Emot huolehtivat niistä vielä joitakin viikkoja. Viimeistään elokuussa poikaset itsenäistyvät ja lähtevät omille teilleen.
Merilokki on kaikkiruokainen. Pääravintona on kala, yleensä silakka. Kaatopaikoilla ne syövät kaikkea, mitä harmaalokitkin. Usein ne ryöstävät muilta lokeilta niiden saaliin. Kesällä ne syövät vesilintujen poikasia ja jopa aikuisia pieniä vesilintuja. Munia ne eivät syövaristen ja korppien puuhaa. Poikasille emot syöttävät lähes pelkästään kalaa.
Merilokki (Larus marinus) on suurin Suomessa pesivistä lokkilajeista, sekä suurin lokki maailmassa.
Larus marinus
Le Goéland marin (Larus marinus) est une espèce d'oiseaux de la famille des Laridae.
C'est un grand goéland (68 à 79 cm de long pour 1,4 à 1,7 m d'envergure pour un poids compris entre 1,4 et 2,3 kg) au dos noir, aux pattes couleur chair et au bec massif. C'est un prédateur opportuniste omnivore et un charognard. Son régime alimentaire se compose de poissons, oiseaux, petits mammifères, mollusques, insectes, œufs, baies, charognes. Les aliments les plus durs, tels que des mollusques et des œufs, sont lâchés sur des surfaces dures pour les ouvrir.
Larus marinus
Le Goéland marin (Larus marinus) est une espèce d'oiseaux de la famille des Laridae.
O gaivotón atlántico (Larus marinus) é unha especie de ave Charadriiforme da familia Laridae. É unha das gaivotas meirandes do mundo, cunha envergadura de ás de ata 1,7 m.
Ten un poderoso peteiro para comer pitos de aves mariñas e crías de parrulos, engulíndoos enteiros. A diferenza da gaivota arxéntea, esta ave adoita cazar soa ou en parella. Aniña nas costas rochosas e pon tres ovos. Miden ata 79 cm de longo e atópanse no norte do océano Atlántico.
O gaivotón atlántico (Larus marinus) é unha especie de ave Charadriiforme da familia Laridae. É unha das gaivotas meirandes do mundo, cunha envergadura de ás de ata 1,7 m.
Ten un poderoso peteiro para comer pitos de aves mariñas e crías de parrulos, engulíndoos enteiros. A diferenza da gaivota arxéntea, esta ave adoita cazar soa ou en parella. Aniña nas costas rochosas e pon tres ovos. Miden ata 79 cm de longo e atópanse no norte do océano Atlántico.
Svartbakur (fræðiheiti Larus marinus, sem þýðir á latínu „hafmáfur“ eða „sjávarmáfur“) er stærstur máfa og er oft nefndur veiðibjalla.[1] Hann er svartur og hvítur á lit, goggur hans er gulur og sterklegur og rauður blettur finnst fremst í neðri skolti. Fætur svartbaksins eru ljósbeikir og augu hans ljós.
Svartbakur getur vegið rúm 2 kg og vænghafið getur orðið allt að 1,5 metrar. Hann verpir snemma á vorin í dyngju á jafnsléttu og eru eggin að meðaltali þrjú talsins, og tekur það þau um fjórar vikur að klekjast út. Svartbakur verður kynþroska við 4-5 ára aldur.
Svartbakur er staðfugl á Íslandi og hefur þeim fjölgað mjög á Íslandi vegna aðgangs að lífrænum úrgangi sem kemur aðallega frá sjávarútveginum. Stofnstærð er talin í kringum 20 þúsund varppör.
Svartbakurinn sem stundum er kallaður veiðibjalla eða bjalla er stundum líka nefndur kaflabringur, kaflabrinki og skári.
Svartbakur (fræðiheiti Larus marinus, sem þýðir á latínu „hafmáfur“ eða „sjávarmáfur“) er stærstur máfa og er oft nefndur veiðibjalla. Hann er svartur og hvítur á lit, goggur hans er gulur og sterklegur og rauður blettur finnst fremst í neðri skolti. Fætur svartbaksins eru ljósbeikir og augu hans ljós.
Svartbakur getur vegið rúm 2 kg og vænghafið getur orðið allt að 1,5 metrar. Hann verpir snemma á vorin í dyngju á jafnsléttu og eru eggin að meðaltali þrjú talsins, og tekur það þau um fjórar vikur að klekjast út. Svartbakur verður kynþroska við 4-5 ára aldur.
Svartbakur er staðfugl á Íslandi og hefur þeim fjölgað mjög á Íslandi vegna aðgangs að lífrænum úrgangi sem kemur aðallega frá sjávarútveginum. Stofnstærð er talin í kringum 20 þúsund varppör.
Il mugnaiaccio (Larus marinus, Linneus 1758) è un uccello della famiglia dei Laridi.
Larus marinus non ha sottospecie, è monotipico.
Questo gabbiano vive in tutta Europa, nel versante atlantico del Nord America e nel Nordafrica. È presente anche nei Caraibi e nella Russia asiatica. Più raro in India, nella Penisola Arabica, nel Nord America occidentale e nel nord del Sud America. In Italia è rarissimo; sono stati avvistati solo pochi esemplari nel mar Tirreno, nel delta del Po e in Puglia.
Il mugnaiaccio è un gabbiano molto aggressivo e un cacciatore opportunista: di solito caccia esemplari adulti oppure uova o pulcini di anatre, oche, sterne, piccioni. Talvolta ruba il cibo persino al falco pescatore. L'apertura alare del mugnaiaccio può raggiungere i 170 cm.
Il mugnaiaccio (Larus marinus, Linneus 1758) è un uccello della famiglia dei Laridi.
Balnotasis kiras (Larus marinus) – kirinių (Laridae) šeimos gana plėšrus paukštis. Galva, kaklas, pilvas ir uodega balti. Nugara ir sparnai juosvi. Snapas geltonas su raudona dėme posnapyje. Kojos rausvos. Didžiausias, beveik žąsies dydžio kiras. Kūnas 66 cm ilgio, sveria 1,3–2,25 kg. Jauniklių viršutinė pusė ruda, išmarginta balsvomis dėmelėmis, o apatinė balta, nusėta rudomis dėmelėmis. Nuo silkinio kiro skiriasi dydžiu ir mėsos spalvos kojomis. Jaunikliai stambesni negu kitų kirų. Gana plėšrūs, naikina kitų paukščių kiaušinius ir jauniklius. Balsas žemas gerklinis „kau“, garsus „ijah“ ir „cha-ga-ga“ ar „gag-gag-gag“.
Šiaurinių kraštų gyventojas. Traukimo metu aptinkamas Lietuvos pajūryje. Minta žuvimi, paukščių jaunikliais ir kiaušiniais, taip pat lesa graužikus, jūrinius bestuburius. Vikiteka
Balnotasis kiras (Larus marinus) – kirinių (Laridae) šeimos gana plėšrus paukštis. Galva, kaklas, pilvas ir uodega balti. Nugara ir sparnai juosvi. Snapas geltonas su raudona dėme posnapyje. Kojos rausvos. Didžiausias, beveik žąsies dydžio kiras. Kūnas 66 cm ilgio, sveria 1,3–2,25 kg. Jauniklių viršutinė pusė ruda, išmarginta balsvomis dėmelėmis, o apatinė balta, nusėta rudomis dėmelėmis. Nuo silkinio kiro skiriasi dydžiu ir mėsos spalvos kojomis. Jaunikliai stambesni negu kitų kirų. Gana plėšrūs, naikina kitų paukščių kiaušinius ir jauniklius. Balsas žemas gerklinis „kau“, garsus „ijah“ ir „cha-ga-ga“ ar „gag-gag-gag“.
Šiaurinių kraštų gyventojas. Traukimo metu aptinkamas Lietuvos pajūryje. Minta žuvimi, paukščių jaunikliais ir kiaušiniais, taip pat lesa graužikus, jūrinius bestuburius. Vikiteka
De grote mantelmeeuw (Larus marinus) is een vogel uit de familie van meeuwen en sternen (Laridae).
Het is de grootste soort meeuw, 74 cm lang en heeft een spanwijdte van ongeveer 1,5 meter. Volwassen vogels hebben een zwarte mantel. Jonge vogels zijn gespikkeld bruin en krijgen pas in het derde voorjaar hun zwarte mantel. De snavel is geel met een rode vlek. De vogel heeft vleeskleurige poten.
In tegenstelling tot de meeste andere meeuwen, gedragen grote mantelmeeuwen zich geregeld als kleptoparasiet en predator. Ze beroven heel vaak andere zeevogels van hun prooi, maar zij volgen ook bultruggen, haringhaaien en blauwvintonijnen om te profiteren van de vissen die deze dieren opjagen naar het zeeoppervlak. Grote mantelmeeuwen zijn vooral berucht als predator in zeevogelkolonies waar zij eieren en kuikens opvreten van papegaaiduikers, zeekoeten, zilvermeeuwen, kokmeeuwen, visdieven, Noordse pijlstormvogels en kuifduikers. Zij kunnen ook volwassen papegaaiduikers, sterns, zangvogels op trek en kleine eenden aanvallen, verdrinken en in hun geheel naar binnen werken.[2]
Het nest is gebouwd uit een hoop plantendelen en is gevoerd met veren en gras. Het legsel bestaat uit drie donkergevlekte, bruine eieren, die in 23 tot 26 dagen worden uitgebroed.
De vogel komt voor in een groot gebied aan de kusten van de noordelijke Atlantische Oceaan en de Noordzee (zie kaartje).
In Nederland en België komt de grote mantelmeeuw voor als overwinteraar in groot aantal en als overzomeraar in klein aantal, vaak samen met de zilvermeeuw. Verder is het een uiterst schaarse broedvogel.
In 1993 vestigde de grote mantelmeeuw zich als broedvogel in Nederland (Veerse Meer). Daarna breidde het aantal zich uit.[3] Sinds 2004 is er een eind gekomen aan deze uitbreiding.[4] Het is dus niet helemaal zeker of deze vogel als broedvogel een blijvertje wordt en dat is reden om hem als gevoelig op de Nederlandse Rode Lijst te zetten. Internationaal is het overigens beslist geen bedreigde soort, maar valt toch onder het AEWA-verdrag.
De grote mantelmeeuw (Larus marinus) is een vogel uit de familie van meeuwen en sternen (Laridae).
Svartbak (Larus marinus) er ein fugl frå måsefamilien. Han vert ogso kalla for havmåse; i Nord-Noreg vert han gjerne kalla stormåse, eit namn som òg kan omfatte gråmåsen. Arten er jaktbar.
Svartbaken er den største av måsane med si lengd på 70 cm og vekt på om lag 1,5 kg. Både hann- og hofuglen er svært like. Dei vaksne fuglane har gråsvart/svart overside, medan resten av kroppen er kvit. Ungfugl har ein meir brunspetta fjørdrakt.
Viktige fluktkjenneteikn er dei kvite vengespissande. I flukt virker dei svarte vengene breiare og ikkje så spisse.
I vinterdrakt har hovud og hals brune strekflekker. Ungfuglane kan likne på gråmåsa, men den kvite undersida er mindre flekkete hjå svartbaken. Den brunspraglete oversida er meir kontrastrik.
Fuglen liknar mykje på sildemåse, men er mykje større, medan beina er gråaktige og kjøttfarga, ikkje gule. Ungfuglar er vanskelege å sjå forskjell på.
Svartbaken rugar langs det meste av norskekysten. Han rugar i spreidde par eller i koloniar, som regel på små eller store holmar, og har nokså stort reir av strå, tang og mose. Svartbaken legg 3–4 egg i april til mai. Egga er mykje større enn eit vanleg måseegg. Dei er lys gråbrune med svakt grønaktig skjær og med mørkebrune og gråfiolette flekkar.
Ungane er flygedyktige 45–50 dagar gamle, men dei forlet reiret rett etter dei kjem ut av egget. Han er vaksen etter fire år. Stemma er mørk og grov.
Svartbaken er ofte på tokt der han tek både egg og fugleungar. Dei et og mindre sjødyr, smågnagarar, åtsel og avfall. Mange overvintrar, andre reiser i august til vest-Europa.
Som vaksen har ikkje fuglen noko særleg til fiendar, men ungane kan takast av både rev og rovfugl.
Ein finn han ofte ilag med flokkar av storskarv. Han et ein del av det skarven gulpar opp.
Svartbaken held til langs kysten av Nord-Atlanteren, og hekker frå austkysten av Nord-Amerika over Grønland og Island til dei europeiske kystane frå det nordlege Frankrike i sør til omkring Murmansk i nordaust. Han finst langs heile norskekysten og noko meir sjeldan ved ferskvatn i innlandet. Vanlegast er han frå Vestlandet og nordover. Han har den mest maritime tilknytinga av dei norske måseartane.
Svartbak (Larus marinus) er ein fugl frå måsefamilien. Han vert ogso kalla for havmåse; i Nord-Noreg vert han gjerne kalla stormåse, eit namn som òg kan omfatte gråmåsen. Arten er jaktbar.
Svartbak (Larus marinus) er en monotypisk kystbunden overflatebeitende sjøfugl som tilhører gruppen av måker (Larinae), der den inngår i slekten Larus. Arten kalles også stormåse og havmåse og regnes som den største av måkene.
Svartbaken måler cirka 68–79 cm og veier omkring 1 435–2 272 g. Hannene er størst. Vingespennet utgjør cirka 152–167 cm.[1]
Svartbak har ei hekkedrakt som er gråsvart til svart på oversiden og ellers hvit. Kjønnene er like. Viktige fluktkjennetegn er de hvite vingespissene. Ungfugl har en mer brunspettet fjærdrakt. I vinterdrakt har hode og hals brune strekflekker. Ungfuglene kan ligne på gråmåke, men den hvite undersiden er mindre flekkete hos svartbaken. Den brunspraglete oversiden er mer kontrastrik. Arten kan også forveksles med sildemåke, men er betydelig større og har grårosa undere ekstremiteter. Hos sildemåka er de undere ekstremitetene gule. Ungfuglene kan imidlertid være vanskelig å skille fra hverandre.
Svartbaken hekker på begge sider av Nord-Atlanteren, herunder langs det meste av norskekysten. De ruger i spredte par eller i kolonier, og har et stort reir av strå, tang og mose. Svartbaken legger 3 til 5 egg i april til mai. Eggene er mye større enn et vanlig måseegg. De er lys gråbrune med svakt grønnaktig skjær og med mørkebrune og gråfiolette flekker. Ungene blir flyvedyktige etter 45–50 døgn, men de forlater reiret rett etter de kommer ut av egget. Svartbaken er voksen etter fire år.
Svartbak er an altetende opportunist som eter fisk og ofte stjeler både egg og fugleunger. De eter også mindre sjødyr, voksne fugler (også så store arter som gråmåke[2]), smågnagere, åtsel og avfall. Mange overvintrer, andre reiser i august til Vest-Europa.
Stemmen minner om andre måker, men er mørk og grov. Som voksen har fuglen nokså få fiender, men ungene kan bli tatt av både rødrev og rovfugl. Av ringmerking er det observert at arten kan bli mer enn 20 år.
Svartbak (Larus marinus) er en monotypisk kystbunden overflatebeitende sjøfugl som tilhører gruppen av måker (Larinae), der den inngår i slekten Larus. Arten kalles også stormåse og havmåse og regnes som den største av måkene.
Scientìfich: Larus marinus
Piemontèis : ...
Italian : Mugnalaccio
Àutri nòm an piemontèis: gabian, ochëtta, muliné.
A l'é n'osel longh pì che 70 centim; a l'ha 'l piumage color gris lavagna, scasi nèir ant le zòne daré dla schin-a e an sj'ale e bianch da j'àutre part. Ël bech a l'é arzistent, giàun con na macia rossa an sla ponta dla rama da sota; ij sò euj a son sercià 'd ross. Le piòte a son reusa o a dan an sël bianch.
Ij giovo dël prim ann a l'han color sombr; ant lë scond e ël ters ann a dvento viaman pì spali an sël còrp e pì scur an sj'ale, fin-a che al quart ann a pijo la vesta da adult.
A l'é un dij pì fòrt predator antra j'osej marin.
A fa 'l ni an colònie an sle còste ëd ròche.
Mewa siodłata (Larus marinus) – gatunek największego ptaka z rodziny mewowatych (Laridae) w Europie.
Obszar występowania ograniczony jest do wysp i wybrzeży atlantyckich na północnej półkuli. Zamieszkuje pas od Wielkich Jezior Północnoamerykańskich, wschodniej Kanady i USA po Karolinę Północną na południu, południową Grenlandię, wyspy Arktyki, Islandię, Wyspy Owcze, Wyspy Brytyjskie, północną Francję, oraz Półwysep Skandynawski po Morze Białe i Półwysep Kola. Zimą (zwłaszcza północne populacje) przenosi się bardziej na południe i południowy zachód osiągając brzegi Morza Śródziemnego (sporadycznie Maroko) oraz Antyle. Osiadłe populacje zimują na wybrzeżach Morza Północnego i Bałtyckiego. Większość mew siodłatych jednak przemieszcza się zimą na południe, sporadycznie docierając nawet do Morza Czarnego. Dalsze wędrówki odbywają przeważnie ptaki młode.
W Polsce nie gniazduje, nielicznie koczuje zimą na wybrzeżu, zwłaszcza nad Zatoką Gdańską i Pomorską (tu populacje oceniane na 600 - 2900 osobników). W głębi kraju pojawia się bardzo rzadko. Niektóre z nich przebywają w Polsce cały rok, jednak najbliższe geograficznie lęgi stwierdzono na bałtyckim wybrzeżu Niemiec. W Europie Środkowej widywana przeważnie w stadach mew srebrzystych.
Jej wielkość dorównuje prawie wymiarom dzikiej gęsi, a dorosła podobna jest do mewy żółtonogiej. Przy innych mewach odróżniają się wielkością i masywną sylwetką. W powietrzu ich lot jest podobny do ruchów czapli.
Lęgną się na wybrzeżach mórz o skalistych brzegach i wyspach, rzadziej piaszczystych, lokalnie na brzegach dużych rzek i ich zakolach oraz jeziorach śródlądowych. Unikają raczej płaskich terenów. W portach trzyma się spokojniejszych miejsc, gdzie odpoczywa. Poza okresem lęgowym również wyrusza na otwarte morze. W czasie przelotów mewy siodłate wędrują wzdłuż rzek i wybrzeży morskich, rzadko tylko zapuszczając się na ląd. Jest to związane z pokarmem, który zdobywają głównie nad wodą.
Różnorodny morski pokarm zwierzęcy, w tym odpady rybackie, małe ryby, ptaki i ssaki, padlina, a także jagody.
Od lipca do kwietnia, czyli poza sezonem lęgowym, latają nad morskimi wybrzeżami lub pełnym morzem szukając pożywienia. Jej wielkość i żarłoczność działa na szkodę koloniom innych gatunków mew w których to mewy siodłate kradną jaja i pisklęta. Mogą nawet polować na dorosłe ptaki, które gnieżdżą się w norach i szczelinach (są wtedy łatwym łupem) np. na maskonury.
W Polsce objęty ścisłą ochroną gatunkową[3].
Mewa siodłata (Larus marinus) – gatunek największego ptaka z rodziny mewowatych (Laridae) w Europie.
O alcatraz-comum ou gaivotão-real (Larus marinus) é uma gaivota de grandes dimensões, sendo a maior das gaivotas europeias.
Tem um comprimento de 79 cm e envergadura de até 170 cm. Tem o corpo branco e a parte superior das asas preta com as pontas brancas. A parte inferior das asas é cinzenta. O bico é amarelo com uma pinta vermelha na ponta inferior. Anel ocular vermelho. É muito semelhante à gaivota-de-asa-escura, distinguindo-se desta principalmente pelo seu tamanho, por apresentar as pernas rosa esverdeadas em vez de amarelas e por ter as asas com as pontas mais brancas que esta. Os juvenis, como na maioria das gaivotas, são sarapintados de cinzento acastanhado, e só adquirem as cores de adultos ao fim de vários anos. Não existe dimorfismo sexual apreciável.
Alimenta-se de peixe morto ou vivo, assim como de ovos e juvenis de outras aves. Possui um bico poderoso sendo capaz de comer crias de aves marinhas engulindo-as inteiras. Ao contrário da gaivota-argêntea, esta costuma caçar sozinha ou em parelha. É encontrada no norte do oceano Atlântico.
O nome alcatraz tem origem no árabe al-ġaţţās, que significa aquele que mergulha, tendo passado para o português e deste para outras línguas.
A espécie é monotípica (não são reconhecidas subespécies).
O alcatraz-comum ou gaivotão-real (Larus marinus) é uma gaivota de grandes dimensões, sendo a maior das gaivotas europeias.
Čajka morská[2] (lat. Larus marinus) je veľký druh čajky z čeľade čajkovité. Obýva sever Atlantiku v severozápadnej Európe a na severovýchode Amerického kontinentu. Na Slovensku sa objavuje len zriedkavo.[3] Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov čajka morská patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej populácie nie je známy, v rokoch 1930 – 1975 došlo k výraznému zvýšeniu populácie a k zväčšeniu areálu rozšírenia na juh aj na sever. Za posledných 50 rokov bol zaznamenaný pokles v severnej Amerike o 29,7% (tri generácie), u európskej populácii bol zaznamenaný pokles, avšak len v zmysle krátkodobého trendu, odhad úrovne poklesu z dlhodobého pohľadu troch generácií je 23,6%.[1]
Odhadovaný počet zimujúcich jedincov 0 - 2. Ekosozologický status v roku 1995 Im - nezaradený migrant, resp. nehniezdič. V roku 1998 žiadne. Európsky ochranársky status SPEC4 - druhy, ktorých globálne populácie sú koncentrované v Európe a majú tam vhodný ochranársky status. Stupeň ohrozenia S - vyhovujúci ochranársky status.[3]
Čajka morská býva pozorovaná v kŕdľoch veľkých druhov čajok. Pravdepodobne uniká pozornosti, aj vďaka ťažšiemu určovaniu mladých jedincov. Posledné potvrdené pozorovanie pochádza zo skládky odpadov pri Trnave koncom januára 2017, kedy bol determinovaný jedinec v šate druhej zimy.[4]
Vajíčka v hniezde
Čajka morská (lat. Larus marinus) je veľký druh čajky z čeľade čajkovité. Obýva sever Atlantiku v severozápadnej Európe a na severovýchode Amerického kontinentu. Na Slovensku sa objavuje len zriedkavo. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov čajka morská patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej populácie nie je známy, v rokoch 1930 – 1975 došlo k výraznému zvýšeniu populácie a k zväčšeniu areálu rozšírenia na juh aj na sever. Za posledných 50 rokov bol zaznamenaný pokles v severnej Amerike o 29,7% (tri generácie), u európskej populácii bol zaznamenaný pokles, avšak len v zmysle krátkodobého trendu, odhad úrovne poklesu z dlhodobého pohľadu troch generácií je 23,6%.
Havstrut (Larus marinus) är en av de större arterna inom familjen måsfåglar och den största som häckar i Europa.
Havstruten är en stor, bredvingad och grov trut med tjock hals och mycket grov näbb. Hela fågelns längd är 61–74 cm, vingspannet 144–166 cm och den väger ungefär 1800 gram. I flykten verkar den lugn med sina långsamma vingslag. Havstruten, precis som andra stora arter inom familjen, har fyra åldersklasser (se Måsar och trutarnas ruggning).
Den adulta fågeln har svartaktig ovansida och helvit undersida, bröst, huvud, stjärt och övergump. De svarta vingarna är inramade av en vit kant och den har en vit slant längst ut på vingspetsen vilket gör att den får stora vita fläckar på vingpennorna i sittande ställning. Näbben är gul med en tydlig röd prick vid gonysvinkeln. Den har röd orbitalring och gul iris. I alla åldrar har den gråskära ben och tarsen är 74 mm eller längre.
Färgen på näbb, öga och orbitalring förändras gradvis under perioden fram till att fågeln anlägger adult dräkt under det fjärde levnadsåret. I juvenil dräkt har den helsvart näbb och brun iris. Med tiden blir näbbroten ljusare och vid tredje vintern har den bara ett svart band framme på näbben och en ljus näbbspets.
I juvenil dräkt är havstruten tydligt svart- och vitvattrad och inte grådaskig som gråtruten. Den har ett fint svartvattrat vitt huvud, de yttre vingpennorna är mörka och dess vita övergump är svagt svartprickad och stjärten har ett smalt mörkt taggigt ändband. Under andra vintern har huvudet ljusnat och näbbroten har blivit ljusrosa och den har en ljus näbbspets. Övergumpen har mindre svarta prickar och ovansidan av vingarna är mer beigegråa. De första mörka partierna anläggs under andra sommaren då ryggen blir svart. Detta syns sedan under tredje vintern då fågeln har mörknat rejält i jämförelse med året innan.
Dess häckningsområden är främst kusterna kring Svalbard, Novaja Zemlja, Skandinavien, Estland, Lettland, Irland, Storbritanniens västkust, Island, södra Grönland och utmed västkusten av Kanada och USA. In i landet häckar den vid vissa av de större sjöarna i Sverige och Finland.[2] Delar av beståndet är flyttfåglar, främst populationer som häckar i arktiska områden som i Nordnorge, på Svalbard, Island, i de nordligare häckningsområdena på Grönland och på norra Kanadas västkust, men även populationen som häckar utefter norra Östersjöns kuster. Andra är stannfåglar, eller flyttar bara kortare sträckor, som exempelvis populationerna utmed södra Östersjön, på Norges och Sveriges västkust, i Danmark, Frankrikes nordvästkust, på Irland, i Storbritannien, Grönlands sydligare häckningsområden och utmed USA:s västkust.
Under vintern återfinns havstruten också i ute till havs i Nordsjön och Atlanten, utmed kusterna i Europa så långt söderut som Iberiska halvön, på ungefär 50° nordlig bredd, och i Amerika, så långt söderut som Västindien.[3]
Höstflytten infaller mellan juli och november, med ett maximum i oktober till november. Vårflytten tillbaka till häckningsområdena infaller i mars och april.[1]
Trots att havstruten har ett utbredningsområde på båda sidor om Atlanten finns det inga urskiljbara lokala populationer och världspopulationen delas inte upp i underarter utan den kategoriseras som monotypisk.[3]
I Sverige häckar den vid kusterna och håller helst till på de yttre holmarna och skären. Mera sällan påträffas den i det inre av landet, men häckar vid de större sjöarna. Så länge det finns öppet vatten övervintrar den i Sverige. Den är mindre talrik än både fiskmås och gråtrut.
Havstruten är skygg och vaksam, och en enstöring i jämförelse med många andra arter inom släktet.[2] Vanligast är att paret bygger sitt bo på en klippö i yttre havsbandet.[4] Dock finns det kolonier med havstrut exempelvis utmed Sveriges västkust[4] och enstaka par häckar även lokalt i kuststäder. Den häckar också i mindre antal vid större sjöar i inlandet.[2] Sällsynt häckar den bland gråtrutar.[1] Havstruten är långt mindre benägen än exempelvis gråtruten att häcka på tak i kuststäder, men enstaka par observeras i stadsmiljöer där det finns gott om häckande gråtrutar. Vintertid förekommer den ute till havs och utefter kusterna.
Havstruten lever i monogama parförhållande.[5] Häckningstiden påbörjas i början av april till mitten av maj.[1] Den placerar vanligtvis det omfångsrika boet direkt på marken, ofta i skydd av en klippa, i en spricka, eller mot ett träd.[2] Boet är välbyggt och består av rötter, tång, grästuvor med mera och fodras inuti med finare gräs.[4] Honan lägger i genomsnitt 2-3 ägg, men kullar med upp till fem har observerats.[5] Äggen väger i snitt väger 117 gram per styck.[2] Honan sköter ruvningen själv medan hanen står på vakt i närheten och det tar cirka 26 till 28 dygn innan äggen kläcks.[2] Ungarna, som den första tiden matas i boet, blir flygga efter cirka 50 till 60 dygn. Ungarnas ben och näbb växer snabbast under de första veckorna efter kläckning. I detta skede undviker de hotande faror genom att springa undan. Om en fara närmar sig avger föräldrarna ett varningsläte, som får ungarna att springa och försöka gömma sig. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygga efter cirka sju veckor.[4] Den lägger bara en kull om året.[2] Havstruten häckar första gången vid 4–5 års ålder.[4]
Havstruten är en opportunistisk fågel vad gäller föda och kan betecknas som allätare.[4] Den lever främst av fisk, som den fångar levande, men kan anpassa sin föda utifrån förhållanden.[4] Den födosöker på soptippar, tar fågelungar och ägg, lever av as, avfall och kan döda försvagade sjöfåglar.[4] Det förekommer att den födosöker på åkrar, men den är mycket mer sällsynt i sådana miljöer än exempelvis silltrut och gråtrut.
Havstruten har ett mycket stort utbredningsområde och en stor global population. Trots att den globala utvecklingstrenden är oklar så bedöms inte arten vara hotad utan kategoriseras av IUCN som livskraftig (LC).[1]
Den europeiska populationen uppskattas till 118 000–133 000 par, vilket innebär 237 000–266 000 adulta individer. Den nordvästliga Atlantpopulationen uppskattas till 690 000–940 000 adulta individer varför den globala populationen uppskattningsvis består av 500 000–999 999 individer.[1]
Den globala utvecklingstrenden är oklar - vissa populationer ökar medan exempelvis den Europeiska minskar. Den nordamerikanska populationen har haft en stabil trend under de senaste 40 åren.[1]
I Bohuslän har havstruten kallats svartbaken och hagall eller haugale, det vill säga just "havs-trut".
I norra Bohuslän sade man förr "När svartbaken kommer skrikande, flygande från landet, väntar han oväder".[6]
Havstrut (Larus marinus) är en av de större arterna inom familjen måsfåglar och den största som häckar i Europa.
Büyük kara sırtlı martı (Larus marinus), Avrupa ve Kuzey Amerika kıyıları ile Kuzey Atlantik adalarında görülen irice bir martı türüdür.
Boyları 61-74 cm, kanat açıklıkları 1,4-1,7 m kadardır. İri ve güçlü bir gagaya sahiptirler. 3-5 yumurta bırakırlar.
Мартин досить великих розмірів. Маса тіла 1,3-2,2 кг, довжина тіла 64-78 см, розмах крил 150–170 см. У дорослого птаха в шлюбному вбранні спина і верх крил сірувато-чорні; решта оперення біла; на верхівці зовнішніх першорядних махових пер білі плями, по краю внутрішніх першорядних і другорядних махових пер проходить вузька біла смуга; навколоочне кільце червоне; дзьоб жовтий, з червоною плямою спереду на нижній щелепі; ноги рожеві; райдужна оболонка ока жовта або сірувата; у позашлюбному оперенні голова, шия і воло з буруватими плямами. У молодого птаха першого року життя пера спини і верху крил темно-бурі, зі світлою облямівкою; махові пера темно-бурі, другорядні — з білою верхівкою; решта оперення білувата, з темними рисками і плямами; хвіст білуватий, з темною смугою на кінці; дзьоб темно-бурий; райдужна оболонка ока коричнева; навколоочного кільця нема; на другому році в оперенні спини і крил з'являється сірий колір; голова, шия і весь низ білуваті, з незначною бурою строкатістю; на третьому році спина і частина покривних пер крил сірувато-чорні.
Дорослий морський мартин від дорослого чорнокрилого мартина відрізняється більшими розмірами та рожевими ногами; молодий птах від молодого чорнокрилого мартина — більшими розмірами і світлішим забарвленням, особливо нижньої частини тулуба, хоча іноді відрізнити складно.[1]
Голос подібний до голосу жовтоногого мартина, але нижчий за тональністю.
Морський мартин гніздиться на узбережжях північної частини Атлантичного океану: в Північній Америці та Європі (від Франції до Кольського півострова). Населяє також острови: Ісландія, Фарерські, Британські, Ведмежий, Шпіцберген. Протягом ХХст. відмічене інтенсивне розширення ареалу як на південь, так і на північ. Взимку птахи здійснюють міграції з північних районів гніздового ареалу у більш південні (до Середземномор'я).[2] Проте частина птахів не відлітає, живлячись на сміттєзвалищах.
Чисельність в Європі оцінена в 110–180 тис. пар, вона зростає. Зимує в межах Європи понад 150 тис. особин[3].
Статевої зрілості морські мартини досягають у віці 4-5 років. Гніздяться на скелястих морських узбережжях та прибережних островах окремими парами або невеликими розррідженими колоніями. Гніздовий період триває з квітня до липня. Повна кладка складається з 2-3 яєць. Забарвлення яєць від сірувато-вохристого до оливково-бурого з глибокими сірими і поверхневими темно-бурими плямами. Гніздо будує з рослинного матеріалу, його діаметр близько 40 см; діаметр лотка — 26 см. Насиджування триває 27-29 діб. Новонароджені пташенята важать 80-90 г. На наступний день батьки починають їх годувати, відригуючи рибу. Молоді птахи починають літали через сім — вісім тижнів.[4]
Склад кормів має географічну, сезонну, статеву та вікову мінливість. Основна здобич морського мартина — риба. Інколи мартини також вживають комах, ракоподібних, молюсків, дрібних птахів та їх яйця, ссавців та покидьки. Живляться на відкритій воді, а також на полях та сміттєзвалищах. Часто супроводжують риболовні судна, підбираючи відходи промислу. Досить часто спостерігається клептопаразитизм по відношенню до пухівок, інших мартинів, поморників. В умовах експерменту мартини з'їдали в середньому 450 г, що складає36% від середньої ваги дорослого птаха.[4]
Mòng biển lớn lưng đen (danh pháp khoa học: Larus marinus) là một loài chim trong họ Laridae.[1] Chúng là loài mòng biển lớn nhất trên thế giới, sinh sống ở các vùng duyên hải Châu Âu, Bắc Mỹ và các hải đảo ở Bắc Đại Tây Dương.
Nhìn chung loài mòng biển này không có xu hướng di trú theo mùa, nhưng một số cá thể mòng biển lớn lưng đen đã thực hiện các chuyến hành trình vào sâu trong lục địa hoặc xuống phía Nam, đến những khu vực có các hồ lớn.
Mòng biển lớn lưng đen là một trong những loài vật được Carolus Linnaeus miêu tả trong tác phẩm Systema Naturae và cho đến nay nó vẫn giữ danh pháp khoa học Larus marinus thời đó.[2]
Đây là loài mòng biển lớn nhất thế giới, lớn hơn cả mòng biển Herring. Nó có chiều dài cơ thể 71–79 cm (28–31 in) với sải cánh 1,5–1,7 m (5–5.7 ft) và cân nặng 1,3–2,3 kg (2.9–5 lb); các con đực cỡ lớn thậm chí còn có thể nặng hơn nữa.[3][4][5] Trông chúng khá bề thế và có chiếc mỏ rất khỏe. Con trưởng thành có lông cánh và lưng đen với mũi cánh màu trắng. Đôi chân có màu hồng, còn chiếc mỏ có màu vàng với một đốm đỏ.
Chim non có những đốm hình vảy màu nâu đen ở lưng cùng các hoạ tiết đơn giản ở cánh. Chúng trưởng thành hoàn toàn vào lúc bốn tuổi - chậm hơn so với các loài mòng biển lớn khác. The call is a deep "laughing" cry.
Mòng biển lớn lưng đen là loài săn mồi cơ hội, tức là một phần đáng kể lượng thức ăn của chúng (có nhiều khi chiếm đến hơn một nửa khẩu phần) chính là các thực phẩm thừa mà những loài vật khác chưa tiêu thụ hết. Một phần đáng kể khác có được qua việc săn bắt cá. Tuy nhiên, trái với hầu hết các loài thuộc chi Mòng biển khác, mòng biển lớn lưng đen thực hiện việc săn mồi nhiều hơn và thường xuyên tấn công các con mồi có kích thước nhỏ hơn chúng, thể hiện đặc tính chim săn mồi nhiều hơn các loài mòng biển thông thường. Mòng biển lớn lưng đen không có vuốt sắc nhọn và mỏ khoằm, sắc bén như các loài chim săn mồi khác, vì vậy chúng chủ yếu dựa vào ưu thế thể lực, sức bền cũng như sự hung hăng trong việc săn, bắt và dồn con mồi vào thế không thể chống trả hay trốn thoát (ví dụ như cắp mồi trên không trung hoặc đè con mồi xuống mặt đất) và đợi cho con mồi kiệt sức sau một thời gian vùng vẫy trong vô vọng. Đến lúc này, mòng biển sẽ cắn cổ con mồi hoặc bẻ gãy cổ nó bằng một cú lắc cực mạnh; hoặc dùng chiếc mỏ siêu khỏe đập vỡ đầu con mồi. Mòng biển cũng tận dụng triệt để môi trường xung quanh trong việc giết mồi tỉ như dìm chết nó hoặc dộng đầu con mồi vào tảng đá, hoặc đơn giản hơn thả cho con mồi rớt từ trên cao xuống mặt đất cứng rồi kết liễu nó bằng một cú đâm bổ chết người từ trên không. Kiểu săn mồi này có thể thấy thường xuyên ở các khu vực thành thị hay các bãi rác nơi mòng biển tấn công các con bồ câu thành phố, chuột cống và chuột nhắt. Chúng cũng thường xuyên ăn cắp thức ăn của các loài chim biển khác, và thường bay theo các loài cá voi lưng gù, cá nhám hồi và cá hồi vây xanh Đại Tây Dương để "ăn ké" các con cá nhỏ bị những loài này dồn lên trên mặt nước.[6] Mòng biển lớn lưng đen cũng thường xuyên tấn công trứng, chim non và chim trưởng thành trong tổ của các loài chim biển nhỏ hơn nó; trong đó các loài hải âu rụt cổ Đại Tây Dương, chim Uria, mòng biển Herring, nhạn biển, nhạn biển hồng sẫm, hải âu đảo Man, chim lặn có sừng và mòng biển cười là nạn nhân thường xuyên của chúng. Chim non là mục tiêu chủ yếu vì chúng dễ bị phát hiện, dễ bị tóm và dễ dàng "chế biến" do có kích thước nhỏ. Mòng biển lớn lưng đen có thể nuốt chửng nguyên một con hải âu rụt cổ, nhạn biển hay một con vịt nhỏ.
Mòng biển lớn lưng đen chủ yếu sinh sản trong các nhóm nhỏ, chúng làm tổ trên bề mặt của các núi đá cao nằm ven biển. Một cá thể mỗi lứa đẻ ba trứng. Chim non bắt đầu rời tổ khi được năm mươi ngày tuổi và có thể tiếp tục sống với cha mẹ suốt một tháng sau đó; tuy nhiên phần lớn lũ chim mới ra ràng này tụ tập lại với nhau thành những đám lớn và tự mình đi kiếm ăn.[6] Trứng và chim non có thể trở thành mục tiêu tấn công của quạ, mèo, cò, gấu trúc Bắc Mỹ, chuột cống và cả những loài mòng biển khác. Đại bàng đầu trắng, Đại bàng vàng, và đại bàng đuôi trắng là những loài chim duy nhất có khả năng săn bắt các con mòng biển lớn lưng đen trưởng thành. Cá hổ kình và cá mập cũng là các thiên địch đáng sợ khác của chúng.
Theo ghi nhận, tuổi thọ cao nhất trong tự nhiên của loài mòng biển lớn lưng đen là 27,1 năm.[7]
Mòng biển lưng đen sở hữu một chiếc mỏ rất lớn và khỏe
Mòng biển chưa trưởng thành, hình chụp tại Mũi May Point, New Jersey
Mòng biển lớn lưng đen (danh pháp khoa học: Larus marinus) là một loài chim trong họ Laridae. Chúng là loài mòng biển lớn nhất trên thế giới, sinh sống ở các vùng duyên hải Châu Âu, Bắc Mỹ và các hải đảo ở Bắc Đại Tây Dương.
Nhìn chung loài mòng biển này không có xu hướng di trú theo mùa, nhưng một số cá thể mòng biển lớn lưng đen đã thực hiện các chuyến hành trình vào sâu trong lục địa hoặc xuống phía Nam, đến những khu vực có các hồ lớn.
Mòng biển lớn lưng đen là một trong những loài vật được Carolus Linnaeus miêu tả trong tác phẩm Systema Naturae và cho đến nay nó vẫn giữ danh pháp khoa học Larus marinus thời đó.
Морская чайка[1] (лат. Larus marinus) — вид птиц из семейства чайковых (Laridae).
Морская чайка может достигать длины 75 см и является самым крупным видом чаек. Она весит до 2 кг, а размах её крыльев составляет около 170 см. Её оперение окрашено в белый цвет за исключением верхней стороны крыльев, которая имеет чёрную окраску. Мощный жёлтый клюв на кончике с нижней стороны красного цвета. Окраска лапок бледно-розовая. У птенцов оперение бурое и становится белым, как у взрослых, лишь по истечении четырёх лет. В полёте морская чайка может достигать скорости до 110 км/ч. У неё нет естественных врагов. Продолжительность жизни составляет до 23 лет.
Морская чайка обитает на побережьях северной части Атлантического океана и в Центральной Европе. Зимой некоторые из них совершают перелёт из Скандинавии в более южные края, некоторые пережидают зиму, питаясь на мусорных свалках.
К добыче морской чайки относится, прежде всего, рыба. Помимо неё, чайка питается насекомыми, рачками, мелкими птицами и их яйцами, млекопитающими и отходами. Как и другие виды птиц, чайки ищут на свалках, газонах и полях всё, что может утолить их голод. Взрослая морская чайка нуждается в 400 г еды ежедневно.
Половой зрелости морские чайки достигают в возрасте от четырёх до пяти лет, после чего начинают гнездиться и насиживать яйца на скалистых прибрежных склонах. Морские чайки гнездятся в небольших группах с апреля по июль. Самка, как правило, откладывает два или три яйца величиной около 80 мм в гнездо, построенное из растительного материала. Диаметр гнезда составляет 70 см, а само оно расположено всегда вдали от чужих гнёзд. Оба родителя греют яйца от 27 до 29 дней, пока не вылупятся птенцы. Спустя семь-восемь недель потомство начинает летать.
オオカモメ(学名Larus marinus)は、チドリ目カモメ科に分類される鳥類の一種。
ヨーロッパや北米の海岸及び北大西洋の島々で繁殖するが、いくらかの個体は南下もしくは内陸へと移動し、大きな湖や貯水池などに留まる。
カモメ類の中で最大の種。 体長 61-74 cm、翼開長は 1.4 ~ 1.7 m。 主として魚類を食べるが、鳩や鴨などの中型鳥類や小型の哺乳類を食べる事もある。
成鳥は頭部・首・腹部は白。濃い灰色の背中及び翼。黄色い觜とピンク色の脚。
ニシセグロカモメと混同されるが、ニシセグロカモメはやや小さくスリムな鳥で、脚が黄色いのが特徴。またオオカモメと違って冬になると頭部が少し灰色になる。