Myotis daubentonii (Kuhl 1817)

Vattenfladdermus (Myotis daubentonii, Kuhl 1817), fladdermusart i familjen Vespertilionidae (läderlappar). En liten fladdermus med en vingbredd på 23–27 cm, kroppslängd mellan 4 och 5 cm och vikt på 6-14 g. Pälsen är rödbrun på ovansidan, ljusgrå under.^[3]

Beteende

Vattenfladdermusen jagar oftast över vatten, där den flyger fram och åter på låg höjd över vattenytor^[3]. Den tidigare uppfattningen att den skulle vara helt beroende av öppna vattensamlingar för sitt födosök har dock visat sig vara felaktig^[4]. Börjar jaga strax efter solnedgången och fortsätter ofta fram till gryningen. Födan består av sländor och andra vatteninsekter, skalbaggar, flugor och fjärilar. Kvittrar under flykten.^[5] Navigationslätet har en medelfrekvens av 45 kHz och består av delvis sammanflytande pulser^[6].

Som namnet antyder föredrar arten vatten (även saltvattensstränder), men uppträder även i skogsområden, främst lövskog^[3].

Utbredning

Vattenfladdermusen finns i större delen av Europa och via mellersta Ryssland till Asien. Saknas dock på Balkan och norra Skandinavien.^[3] Når i Sverige upp till mellersta Norrland. Mycket vanlig i södra Sverige.^[4]

Taxonomi

Liten vattenfladdermus, som upptäcktes 1977, har tidigare betraktats som en separat art under namnet Myotis nathalinae, men DNA-undersökningar förefaller ge vid handen att den snarare bör räknas som en underart (Myotis daubentonii nathalinae) av vattenfladdermus.^[7] De två underarterna skiljer sig endast åt, förutom mikroskopiska olikheter i anatomiska detaljer, genom att M. d. nathalinae är genomsnittligt något mindre än Myotis d. daubentonii^[3]

Referenser

1. ^ Myotis daubentonii på IUCN:s rödlista, auktor: Stubbe, M. et. al. (2008), besökt 29 januari 2009.
2. ^ http://www.departments.bucknell.edu/biology/resources/msw3/browse.asp?s=y&id=13802391
3. ^ [a b c d e] Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 50, 52. ISBN 91-46-16576-2
4. ^ [a b] Ingemar Ahlén (2004). ”Fladdermusfaunan i Sverige Arternas utbredning och status. Kunskapsläget 2004.”. Fauna och Flora. Arkiverad från originalet den 16 juni 2006. https://web.archive.org/web/20060616121952/http://www.artdata.slu.se/FaunaochFlora/pdf/faunaochflora_98_2_2004_Ahlen_Bats%20in%20Sweden.pdf. Läst 5 juni 2009.
5. ^ Curry-Lindahl, Kai (1988). Däggdjur, groddjur & kräldjur. Stockholm: Norstedts. sid. 230-231. ISBN 91-1-864142-3
6. ^ Lundberg, Peter; de Jong, Johnny (1995). Sveriges smådäggdjur. Örebro: Fältbiologerna. sid. 24. ISBN 91-85094-60-9
7. ^ Bruno F. Simões, Hugo Rebelo, Ricardo J. Lopes, Paulo C. Alves, och D. James Harris (2007-07-27). ”Patterns of genetic diversity within and between Myotis d. daubentonii and M. d. nathalinae derived from cytochrome b mtDNA sequence data” (på en). Acta Chiropterologica 9(2). Polska vetenskapsakademin. sid. 379-389. doi:10.3161/1733-5329(2007)9[379:POGDWA]2.0.CO;2. http://www.bioone.org/doi/abs/10.3161/1733-5329(2007)9%5B379:POGDWA%5D2.0.CO%3B2. Läst 16 juni 2009.