Aceranthus is a synonym. Aceranthus diphyllus is a syn. of Epimedium diphyllum and A. sagittatus is a syn. of E. sagittatum.
Epimedium (lat. Epimedium) — qaymaqçiçəklilər sırasının zirinckimilər fəsiləsinə aid bitki cinsi.
Epimedium (lat. Epimedium) — qaymaqçiçəklilər sırasının zirinckimilər fəsiləsinə aid bitki cinsi.
Epimedium, és un gènere de plantes dins la família Berberidaceae. La majoria de les seves espècies són endèmiques de la Xina, unes poques es troben a Àsia o a la regió mediterrània.[1]
Les espècies d'Epimedium són plantes perennes amb rizoma, caducifòlies o de fulla persistent. La majoria tenen flors en forma d'aranya.
Contenen icariina,la qual inhibeix el PDE5 com ho fa el sildenafil, l'ingredient actiu de la Viagra. Per tant, es fa servir com un afrodisíac i en el tractament de la disfunció erèctil. També s'usa per al tractament de l'osteoporosi.[2][3][4][5][6][7]
Epimedium, és un gènere de plantes dins la família Berberidaceae. La majoria de les seves espècies són endèmiques de la Xina, unes poques es troben a Àsia o a la regió mediterrània.
Les espècies d'Epimedium són plantes perennes amb rizoma, caducifòlies o de fulla persistent. La majoria tenen flors en forma d'aranya.
Contenen icariina,la qual inhibeix el PDE5 com ho fa el sildenafil, l'ingredient actiu de la Viagra. Per tant, es fa servir com un afrodisíac i en el tractament de la disfunció erèctil. També s'usa per al tractament de l'osteoporosi.
Škornice (Epimedium) je nejpočetnější rod rostlin z čeledě dřišťálovitých, obsahuje okolo 55 druhů vyrůstajících hlavně v mírném podnebném pásmu. Objevování nových druhů stále probíhá, vždyť v roce 1938 jich bylo známo pouze 21. V České republice roste ve volné přírodě jen jediný druh, který je navíc nepůvodní, škornice alpská. Škornice se pěstují jako okrasné rostliny.
Vytrvalé byliny se stále zelenými nebo opadavými listy rostoucí buďto v trsech nebo z plazivých rozvětvených oddenků. Vyrůstají samostatné listy a současně i stonky s květenstvím, stonky mohou být s listy i bezlisté. Vyjma některých mladých rostlin jsou zpeřené listy složené se 2 až 40 lístků, nejčastěji jsou trojčetné nebo dvakrát trojčetné. Listy mohou být někdy kožovité, s ostnitým okrajem a špičatým vrcholem, v mládí občas načervenalé nebo mramorované. Jsou převážně vyšší než stonky s květenstvím které je pak mezi listy skryto.
Květenství mohou být tvořena různým počtem květů sestavených nejčastěji do hroznů. Květy mají osm kališních lístků vyrůstajících ve dvou kruzích. Čtyři vnějším drobné podpírají vnitřní a většinou brzy opadávají, větší vnitřní jsou nápadněji zbarvené stejně jako čtyři korunní lístky které mají nektaria a většinou i nápadně protáhlé, někdy odlišně zbarvené ostruhy. Všechny tři kruhy okvětních lístků rostou neobvykle, v zákrytu za sebou, nestřídají se. V řadě s nimi vyrůstají také čtyři tyčinky s lysými nitkami nesoucí prašníky otvírající se dvěma chlopněmi, prašníky někdy vyčnívají z květu a jindy jsou stlačeny v úzké trubičce z korunních lístků. Uprostřed květu je svrchní semeník s 6 až 15 vajíčky který nese dlouhou čnělku s jen mírně rozšířenou bliznou. Plod je dvěma chlopněmi podélně se otvírající tobolka obsahující více semen s masíčkem, dozrávají asi za 45 dnů po opylení. Ploidie je 2n = 12.[1][2][3][4]
Škornice se pěstují jako okrasné rostliny. Početné populace rozličných druhů pocházejí hlavně z Japonska a Číny a pak z východních oblastí Balkánu, pobřeží Černého moře, Kavkazu, z Íránu i okolí Himálaje. Původní evropské druhy mají poměrně malé květy, proto jsou z Asie do Evropy i Ameriky dováženy a dále šlechtěny nové velkokvěté. Existuji také hybridy vzniklé samovolně nebo přičiněním pěstitelů.
Druhy rostoucí z plazivých oddenků, např. škornice alpská, se rozrůstají do velkých ploch. Pro svou nenáročnost na vláhu a světlo jsou vhodné k pěstování v polostínu i stínu pod vzrostlými stromy a keři nebo jako náhrada trávníku na velkých plochách, kde zabraňují růstu plevelů. Naopak druhy rostoucí v trsech, např. škornice velkokvětá, se příliš nerozrůstají a při výsadbě se nejčastěji kombinují s náročnějšími stínomilnými rostlinami vyžadujícími během vegetace vlhčí půdu.
V tradiční čínské medicíně se listů obsahujících mnoho flavonoidů používá k léčbě revmatismu či poruch potence. Moderní věda prokázala příznivý vliv při léčbě osteoporózy, oparů a chronicky nemocných ledvin.[1][2][3][4]
Škornice (Epimedium) je nejpočetnější rod rostlin z čeledě dřišťálovitých, obsahuje okolo 55 druhů vyrůstajících hlavně v mírném podnebném pásmu. Objevování nových druhů stále probíhá, vždyť v roce 1938 jich bylo známo pouze 21. V České republice roste ve volné přírodě jen jediný druh, který je navíc nepůvodní, škornice alpská. Škornice se pěstují jako okrasné rostliny.
Bispehue (Epimedium) er en planteslægt, der er udbredt i Europa, Nordafrika og Asien. Her omtales kun de arter og hybrider, som jævnligt kan ses i Danmark.
ArterDie Elfenblumen (Epimedium), auch Sockenblumen genannt,[1][2] sind eine Pflanzengattung, die zur Familie der Berberitzengewächse (Berberidaceae) gehört. Die 50[3] bis 60[4] Arten und einige Naturhybriden sind in der Alten Welt verbreitet.[3] Viele Sorten werden in gemäßigten Gebieten als Zierpflanzen in Parks und Gärten verwendet.
Epimedium-Arten wachsen als sommergrüne oder immergrüne, ausdauernde krautige Pflanzen. Als Überdauerungsorgane werden kurze oder horizontal kriechende, gedrungene, sympodiale Rhizome gebildet. Die einzeln oder rasenförmig stehenden Stängel sind kahl und besitzen an ihrer Basis Schuppen.[3]
Die grundständigen oder am Stängel verteilt angeordneten Laubblätter sind in Blattstiel und Blattspreite gegliedert. Die Blattstiele der Grundblätter sind länger als die der Stängelblätter. Die Blattstiele und Stiele der Fiederblätter sind weißlich bis hellgrün[5]. Die Blattspreite ist je nach Art einfach oder gefiedert. Die eiförmigen, eiförmig-lanzettlichen oder fast kreisförmigen Fiederblätter oder einfachen Blattspreiten sind an ihrer Basis herzförmig, an ihrer Spitze spitz oder zugespitzt und besitzen einen gesägten oder stachelspitzigen Blattrand. Die seitlichen Fiederblätter sind asymmetrisch, wobei die äußeren unteren Fiederblätter länger als die inneren sind.[3]
Die Blütezeit liegt im Frühsommer. Die Blütenstandsschäfte sind unbeblättert oder sie besitzen ein bis vier gegenständige oder selten wechselständige Blätter. Die Blütenstandsachsen sind kahl oder verkahlend. In endständigen, einfachen oder zusammengesetzten, traubigen oder rispigen Blütenständen stehen einige bis viele Blüten zusammen.[3]
Die zierlichen, zwittrigen Blüten sind vierzählig und zygomorph. Es sind insgesamt 12 Blütenhüllblätter vorhanden, von denen die vier äußeren (Sepalen) kelchblattartig und die acht (vier Sepalen und vier Kronblätter) inneren kronblattartig sind. Die Farben der Blütenhüllblätter reichen von gelb bis weiß oder bis zu rosafarben. Die kronblattartigen, inneren Blütenhüllblätter sind flach, sackartig oder nach außen zu einem Nektarbeutel oder Sporn verlängert. Der Sporn kann kürzer oder länger als die kelchblattartigen, äußeren Blütenhüllblätter sein. Es ist nur der innere Kreis mit vier Staubblättern vorhanden. Die Staubfäden sind kahl. Die Staubbeutel öffnen sich mit zwei länglichen Klappen, die sich nach oben einrollen. Die glatten Pollenkörner sind elliptisch mit drei Längsfurchen. Es ist scheinbar nur ein Fruchtblatt vorhanden. Der oberständige Fruchtknoten enthält 6 bis 15 Samenanlagen in parietaler Plazentation. Der schlanke Griffel endet in einer nur wenig geweiteten Narbe.[3]
Die trockenen Balgfrüchte öffnen sich klappig und enthalten meist einige Samen. Die Samen besitzen ein auffälliges, fleischiges Elaiosom.[3]
Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 12.[3]
Die Epimedium-Arten gedeihen meist im Wald.[4]
Die Gattung Epimedium wurde 1753 durch L. in Species Plantarum, Tomus I, S. 117[6] aufgestellt. Die Typusart ist Epimedium alpinum L. Synonyme für Epimedium L. sind: Aceranthus C. Morren & Decne., Vindicta Raf.[7]
Die Gattung Epimedium gehört zum Subtribus Epimediinae aus der Tribus Berberideae in der Unterfamilie Berberidoideae innerhalb der Familie Berberidaceae. Sie wurde früher in eine Familie Podophyllaceae gestellt.[8]
Die Gattung Epimedium wird in zwei Untergattungen, vier Sektionen und vier Serien gegliedert.[4]
Die Gattung Epimedium sind in der Alten Welt auf der Nordhalbkugel weitverbreitet. Es gibt zwei Hauptverbreitungsgebiete: zum einen das gemäßigte Asien und zum andern das Gebiet vom Mittelmeerraum bis zum Schwarzmeerraum. Im südöstlichen China liegt die größte Artenvielfalt vor. Keine der Epimedium-Arten besitzt ein weites Verbreitungsgebiet.[4]
Es gibt 50[3] bis 60[4] Epimedium-Arten:
Wo sich Verbreitungsgebiete einzelner Arten überschneiden, bilden sich Naturhybriden:
Einige Epimedium-Arten, beispielsweise Epimedium acuminatum, Epimedium alpinum, Epimedium davidii, Epimedium diphyllum, Epimedium grandiflorum, Epimedium perralderianum, Epimedium pinnatum sowie einige Naturhybriden, werden in den gemäßigten Gebieten als Zierpflanzen in Parks und Gärten verwendet. Sie eignen sich als Bodendecker für schattige Standorte. Sie gedeihen am besten auf durchlässigen Böden.[1] Dazu wurden gezielt Sorten mit attraktiven Blüten und einer besseren Winterhärte gezüchtet.[11] Im Jahr 2014 waren die Zuchtformen Staude des Jahres.[12]
Es gibt auch Hybriden aus gärtnerischen Kreuzungen (Auswahl):[1]
Die jungen vegetativen Pflanzenteile von Epimedium grandiflorum und Epimedium sagittatum werden gegart gegessen; erst eingeweicht (wohl damit die Bitterstoffe reduziert werden) und dann gekocht. Vor Selbstmedikation wird gewarnt.[13]
Aufgrund des Inhaltsstoffes Icariin werden einige Epimedium-Arten in der Volksmedizin verwendet. Die medizinischen Wirkungen von Icariin wurden von mehreren Arbeitsgruppen untersucht. Versuche mit Icariin an Ratten zeigen, dass es neurotrophische Effekte verursacht und einen Einfluss auf die Erektion des Rattenpenis besitzt. Diese Versuche führen dazu, diese Stimulanzwirkung auch beim Menschen zu vermuten. Es wird ausdrücklich davor gewarnt, Epimedium-Arten für den Menschen als stimulierendes Mittel einzusetzen, denn es gibt noch keine Gefahrenabschätzung. Auch wird ausdrücklich davor gewarnt, Getränke oder Nahrungsmittel mit Epimedium-Auszügen während der Schwangerschaft und der Stillzeit zu verwenden.[13][14][15]
Epimedium-Arten werden in der traditionellen chinesischen Medizin verwendet, besonders bei Rheumatismus sowie Bluthochdruck bei Frauen in der Menopause.[14] Rowdy Lamb Herb, Xianlinpi, Barrenwort, Bishop's Hat, Fairy Wings, Horny Goat Weed, Yangheye oder Yin Yang Huo sind Trivialnamen.[16] Epimedium sagittatum ist eine von fünf Epimedium-Arten, die in der Chinese Pharmacopoeia gelistet sind. Epimedium grandiflorum, Epimedium koreanum und Epimedium sagittatum wurden auf die medizinischen Wirkungen untersucht, mit dem Ergebnis, das medizinische Sicherheit derzeit nicht gegeben ist.[13]
Die Elfenblumen (Epimedium), auch Sockenblumen genannt, sind eine Pflanzengattung, die zur Familie der Berberitzengewächse (Berberidaceae) gehört. Die 50 bis 60 Arten und einige Naturhybriden sind in der Alten Welt verbreitet. Viele Sorten werden in gemäßigten Gebieten als Zierpflanzen in Parks und Gärten verwendet.
Epimedium, also known as barrenwort, bishop's hat, fairy wings, horny goat weed, or yin yang huo (Chinese: 淫羊藿; pinyin: Yínyánghùo; Wade–Giles: Yin²-yang²-huo⁴), is a genus of flowering plants in the family Berberidaceae. The majority of the species are endemic to China, with smaller numbers elsewhere in Asia, and a few in the Mediterranean region.[2]
Epimedium species are deciduous or evergreen hardy perennials. The majority have four-parted "spider-like" flowers in spring.
The species used as a dietary supplement is Epimedium grandiflorum. It contains icariin, which is a weak PDE5 inhibitor, in vitro. Its clinical effects are unknown. While there is little clinical evidence to date, as sildenafil, vardenafil, and tadalafil - sold under the brand names Viagra, Levitra and Cialis - are all based on (stronger) PDE5 inhibitory action, it is thought to have erectogenic properties and is found in some men's sexual health supplements.[3]
Species of Epimedium are herbaceous perennials, growing from an underground rhizome. Their growth habits are somewhat variable. Some have solitary stems, others have a "tufted" habit, with multiple stems growing close together. There may be several leaves to a stem or the leaves may be solitary, produced from the base of the plant. Individual leaves are generally compound, often with three leaflets, but also with more. Leaflets usually have spiny margins. The leaves may be annual, making the plant deciduous, or longer lasting, so that the plant is evergreen. The inflorescence is an open raceme or panicle, the number of flowers varying by species.[2]
Individual flowers have parts in fours. There are four smaller outer sepals, usually greenish and shed when the flower opens. Moving inwards, these are followed by four larger petal-like inner sepals, often brightly coloured. Inside the sepals are four true petals. These may be small and flat, but often have a complex shape including a nectar-producing "spur" that may be longer than the sepals. There are four stamens.[2]
One of the common names for the genus, bishop's hat, arises from the shape of the flowers, particularly where the spurs are longer than the sepals.
The genus was given its name by Carl Linnaeus in 1753, in describing the European species E. alpinum.[1][4] The name is a Latinized version of a Greek name for an unidentifiable plant, epimedion, that is mentioned in Pliny's Natural History (xxvii.57). The meaning of the original name is unclear.[5]
Some artificial hybrids are cultivated in gardens. These include:[7]
Some varieties and hybrids have been in Western cultivation for the last 100 to 150 years. There is now a wide array of new Chinese species being cultivated in the West, many of which have only recently been discovered, and some of which have yet to be named. There are also many older Japanese hybrids and forms, extending the boundaries of the genus in cultivation. The majority of the Chinese species have not been fully tested for hardiness nor indeed for any other aspect of their culture. The initial assumption that the plants would only thrive where their native conditions could be closely replicated have proven to be overly cautious, as most varieties are proving extraordinarily amenable to general garden and container cultivation.
The cultivar 'Amber Queen' is a recipient of the Royal Horticultural Society's Award of Garden Merit.[8]
While they can be successfully propagated in early spring, epimediums are best divided in late summer, with the aim of promoting rapid re-growth of roots and shoots before the onset of winter. Several breeders (in particular Darrell Diano Probst, Tim Branney & Robin White) have also undertaken their own hybridization programmes with the genus. Various new nursery selections are gradually appearing in the horticulture trade, the best of which extend the colour and shape range of the flowers available to the gardener.
Epimedium wushanense contains a number of flavonoids. 37 compounds were characterized from the underground and aerial parts of the plant. Among them, 28 compounds were prenylflavonoids. The predominant flavonoid, epimedin C, ranged from 1.4 to 5.1% in aerial parts and 1.0 to 2.8% in underground parts.[9]
Epimedium, also known as barrenwort, bishop's hat, fairy wings, horny goat weed, or yin yang huo (Chinese: 淫羊藿; pinyin: Yínyánghùo; Wade–Giles: Yin²-yang²-huo⁴), is a genus of flowering plants in the family Berberidaceae. The majority of the species are endemic to China, with smaller numbers elsewhere in Asia, and a few in the Mediterranean region.
Epimedium species are deciduous or evergreen hardy perennials. The majority have four-parted "spider-like" flowers in spring.
The species used as a dietary supplement is Epimedium grandiflorum. It contains icariin, which is a weak PDE5 inhibitor, in vitro. Its clinical effects are unknown. While there is little clinical evidence to date, as sildenafil, vardenafil, and tadalafil - sold under the brand names Viagra, Levitra and Cialis - are all based on (stronger) PDE5 inhibitory action, it is thought to have erectogenic properties and is found in some men's sexual health supplements.
Epimedium es un género con 63 especies de plantas fanerógamas perteneciente a la familia Berberidaceae.[1]
La gran mayoría son endémicas del sur de China, con algunas en Europa, y el centro, sur y el este de Asia.
'Es una planta perenne de hoja caduca que crece hasta 30 cm (12 pulgadas), con tallos rojos brillantes y hojas verdes en forma de corazón (teñidas de cobre cuando son jóvenes) que son ligeramente vellosas en la base. En primavera produce flores rosadas, blancas, amarillas o moradas de espolón largo.
Muchas especies de Epimedium son consideradas como afrodisíacas. Según la leyenda, esta propiedad fue descubierta por un pastor chino de cabras que observó que la actividad sexual en su rebaño que comió esta planta en la maleza aumentó de forma considerable. La explotación excesiva de las poblaciones silvestres de Epimedium para su uso en medicina tradicional china está teniendo consecuencias potencialmente graves para la supervivencia a largo plazo de varias especies, ninguna de las cuales son ampliamente cultivadas con fines medicinales.
El principio activo en Epimedium es la icariina, un flavonoide con actividad estrogenomimética.[2]
La icariina es objeto de investigación, aumentando los niveles de óxido nítrico, que relajan el músculo liso. Se ha demostrado que relajan los tejidos del pene del conejo.[3] Otras investigaciones han demostrado que las inyecciones de extracto de Epimedium, directamente en el pene de la rata se traduce en un aumento en la presión arterial del pene.[4]
El género fue descrito por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 1: 117. 1753.[5] La especie tipo es: Epimedium alpinum (L.) Sibth. & Sm.
Epimedium es un género con 63 especies de plantas fanerógamas perteneciente a la familia Berberidaceae.
Varjohiipat (Epimedium) on ruohovartisten monivuotisten kasvien suku. Sen jäseniä on kasvatettu sekä koriste- että rohdoskasveina.
Varjohiippoihin kuuluu noin 60 luonnonvaraista lajia, ja lisäksi koristekasveina risteymiä ja hybrideitä. Monet lajit ovat endeemisiä Kiinassa, mutta myös eurooppalaisia lajeja on.
Lajia Epimedium brevicornum on testattu Viagran luonnonlääkevastineena.[1] Koristekasveina Suomessa menestyvät alppivarjohiippa (Epidemium alpinum),[2] idänvarjohiippa (Epimedium grandiflorum) ja tarhavarjohiippa (Epimedium × rubrum).[3] Ne sopivat nimensä mukaisesti varjoisan paikan kasveiksi.
Varjohiipat (Epimedium) on ruohovartisten monivuotisten kasvien suku. Sen jäseniä on kasvatettu sekä koriste- että rohdoskasveina.
Varjohiippoihin kuuluu noin 60 luonnonvaraista lajia, ja lisäksi koristekasveina risteymiä ja hybrideitä. Monet lajit ovat endeemisiä Kiinassa, mutta myös eurooppalaisia lajeja on.
Lajia Epimedium brevicornum on testattu Viagran luonnonlääkevastineena. Koristekasveina Suomessa menestyvät alppivarjohiippa (Epidemium alpinum), idänvarjohiippa (Epimedium grandiflorum) ja tarhavarjohiippa (Epimedium × rubrum). Ne sopivat nimensä mukaisesti varjoisan paikan kasveiksi.
Les plantes du genre Epimedium sont des plantes appartenant à la famille des Berberidaceae.
Originaires des forêts de Chine du Sud, elles sont fréquentes de l'Europe de l'Est au Japon, ces plantes vivaces herbacées mesurent entre 20 cm et 1 m de hauteur. Les fleurs jaunes, blanches, roses ou violettes, s'épanouissent au printemps.
Cette plante est connue aussi sous le nom de fleur des elfes.
Les Epimedium sont des herbacées vivaces munis de rhizomes souterrains ; elles sont soit caduques soit persistantes, le nouveau feuillage remplaçant au printemps le feuillage précédent. Leur mode de croissance est très variable : tige solitaire, tiges groupées, une ou plusieurs feuilles par tige. Leur fleurs sont en grappes voire en panicules de taille très variables.
Les plantes du genre Epimedium sont des plantes appartenant à la famille des Berberidaceae.
Originaires des forêts de Chine du Sud, elles sont fréquentes de l'Europe de l'Est au Japon, ces plantes vivaces herbacées mesurent entre 20 cm et 1 m de hauteur. Les fleurs jaunes, blanches, roses ou violettes, s'épanouissent au printemps.
Cette plante est connue aussi sous le nom de fleur des elfes.
Horjanka (Epimedium) je ród ze swójby kisycowych rostlinow (Berberidaceae).
Na stejnišćach, hdźež so rozšěrjenske teritorije jednotliwych družinow křižuja, so přez křižowanje přirodne hybridy tworja.
Horjanka (Epimedium) je ród ze swójby kisycowych rostlinow (Berberidaceae).
Epimedium (Tourn. ex L., 1753) è un genere di piante appartenente alla famiglia delle Berberidaceae, diffuso nella fascia temperata compresa tra Bacino del Mediterraneo ed Estremo Oriente[1].
All'interno del genere Epimedium sono incluse le seguenti 64 specie[1]:
Epimedium (Tourn. ex L., 1753) è un genere di piante appartenente alla famiglia delle Berberidaceae, diffuso nella fascia temperata compresa tra Bacino del Mediterraneo ed Estremo Oriente.
Epimedium is een geslacht van ongeveer 25 soorten overblijvende kruiden uit de berberisfamilie (Berberidaceae). In het Nederlands worden ze ook aangeduid als Elfenbloem.
De planten komen van nature voor in Zuid-Europa en Midden-, Zuid en Oost-Azië.
Epimedium-soorten zijn taaie overblijvende kruiden. Ze hebben 'spinachtige' bloemen met vier kroonbladen in het voorjaar of de vroege zomer.
Veel soorten zouden geslachtsdriftopwekkende eigenschappen hebben.
Volgens overlevering zou dit ontdekt zijn door een Chinese geitenherder, die verhoogde seksuele activiteit bij zijn dieren waarnam nadat ze van deze planten gegeten hadden. De Chinese naam voor de Elfenbloemblaadjes is yin yang huo, wat letterlijk 'Geil geitenkruid' betekent.
Het wordt als voedingssupplement verkocht, gewoonlijk als onverwerkt kruid of als pil, apart of samen met andere supplementen.
Veel hybriden en cultivars worden voor hun decoratieve waarde gekweekt. Ze worden toegepast als bodembedekker in de halfschaduw. Ze doen het vaak ook in de droge schaduw, mits de grond humus bevat.
De groenblijvende soorten geven onkruid weinig kans op te komen. De bladverliezende soorten hebben vaak opvallend gekleurde bladeren in het voorjaar.
Er zijn ongeveer 25 soorten, waaronder:
Epimedium is een geslacht van ongeveer 25 soorten overblijvende kruiden uit de berberisfamilie (Berberidaceae). In het Nederlands worden ze ook aangeduid als Elfenbloem.
De planten komen van nature voor in Zuid-Europa en Midden-, Zuid en Oost-Azië.
Epimedium-soorten zijn taaie overblijvende kruiden. Ze hebben 'spinachtige' bloemen met vier kroonbladen in het voorjaar of de vroege zomer.
Bispelueslekta (Epimedium) er ei planteslekt i berberisfamilien.
Plantane i slekta er fleirårige urter og kan vera lauvfellande eller eviggrøne. Dei har jordstengel. Blada kan vera grunnstilte eller sitja på ein stengel. Avhengig av art er blada enkle eller samansette. Blomestanden sit i toppen av ein blomestengel som kan vera bladlaus eller ha eitt til fire blad. Bladranden er som regel tannete. Det er åtte begerblad i to kransar. Den inste kransen har ofte ein sterk farge. Det er fire kronblad med varierande storleik, og hjå nokre artar har kronblada ein lang honningspore. Dei fire pollenberarane sit motsett av kronblada. Frukta er ein kapsel. Frøa har ein iaugefallande, kjøtfull frøkappe og blir spreidd av maur.
Dei fleste artane i bispelueslekta veks i Kina, men slekta finst også i Himalaya, Japan, Korea, Russisk fjerne austen, Sør-Europa, Kaukasia, Anatolia og Algerie. Ein dyrker fleire arter og hybridar i hager. I Aust-Asia er nokre av plantane blitt brukt til medisinske føremål i over 2000 år. Dei skal auka libido, redusera blodtrykk og blodsukker og dempa betennelsar.
Bispelueslekta (Epimedium) er ei planteslekt i berberisfamilien.
Epimedium × versicolor 'Sulphureum'Plantane i slekta er fleirårige urter og kan vera lauvfellande eller eviggrøne. Dei har jordstengel. Blada kan vera grunnstilte eller sitja på ein stengel. Avhengig av art er blada enkle eller samansette. Blomestanden sit i toppen av ein blomestengel som kan vera bladlaus eller ha eitt til fire blad. Bladranden er som regel tannete. Det er åtte begerblad i to kransar. Den inste kransen har ofte ein sterk farge. Det er fire kronblad med varierande storleik, og hjå nokre artar har kronblada ein lang honningspore. Dei fire pollenberarane sit motsett av kronblada. Frukta er ein kapsel. Frøa har ein iaugefallande, kjøtfull frøkappe og blir spreidd av maur.
Dei fleste artane i bispelueslekta veks i Kina, men slekta finst også i Himalaya, Japan, Korea, Russisk fjerne austen, Sør-Europa, Kaukasia, Anatolia og Algerie. Ein dyrker fleire arter og hybridar i hager. I Aust-Asia er nokre av plantane blitt brukt til medisinske føremål i over 2000 år. Dei skal auka libido, redusera blodtrykk og blodsukker og dempa betennelsar.
Bispelueslekta (Epimedium) er ei slekt i berberisfamilien.
Artene er flerårige urter og kan være løvfellende eller eviggrønne. De har jordstengel. Bladene kan være grunnstilte, eller sitte på en stengel. Avhengig av art er bladene enkle eller sammensatte. Blomsterstanden sitter i toppen av en blomsterstengel som kan være bladløs eller ha ett–fire blad. Bladranden er som regel tannete. Det er åtte begerblad i to kranser. Den innerste kransen har ofte en sterk farge. Det er fire kronblad med varierende størrelse, og hos noen arter har kronbladene en lang honningspore. De fire pollenbærerne sitter motsatt av kronbladene. Frukten er en kapsel. Frøene har en iøynefallende, kjøttfull frøkappe og spres av maur.
De fleste artene vokser i Kina, men slekta finnes også i Himalaya, Japan, Korea, Russlands fjerne østen, Sør-Europa, Kaukasia, Anatolia og Algerie. Flere arter og hybrider dyrkes i hager. I Øst-Asia er disse plantene blitt brukt til medisinske formål i over 2000 år. Den skal øke libido, redusere blodtrykk og blodsukker og dempe betennelser.
Bispelueslekta (Epimedium) er ei slekt i berberisfamilien.
Artene er flerårige urter og kan være løvfellende eller eviggrønne. De har jordstengel. Bladene kan være grunnstilte, eller sitte på en stengel. Avhengig av art er bladene enkle eller sammensatte. Blomsterstanden sitter i toppen av en blomsterstengel som kan være bladløs eller ha ett–fire blad. Bladranden er som regel tannete. Det er åtte begerblad i to kranser. Den innerste kransen har ofte en sterk farge. Det er fire kronblad med varierende størrelse, og hos noen arter har kronbladene en lang honningspore. De fire pollenbærerne sitter motsatt av kronbladene. Frukten er en kapsel. Frøene har en iøynefallende, kjøttfull frøkappe og spres av maur.
De fleste artene vokser i Kina, men slekta finnes også i Himalaya, Japan, Korea, Russlands fjerne østen, Sør-Europa, Kaukasia, Anatolia og Algerie. Flere arter og hybrider dyrkes i hager. I Øst-Asia er disse plantene blitt brukt til medisinske formål i over 2000 år. Den skal øke libido, redusere blodtrykk og blodsukker og dempe betennelser.
Epimedium (Epimedium L.) – rodzaj bylin z rodziny berberysowatych. Należy do niego ok. 65 gatunków[2], przy czym w znacznej części są to endemity występujące tylko w południowych Chinach. Pozostałe gatunki epimedium spotykane są w Azji centralnej, południowej i zachodniej, sięgając Europy. Gatunkiem typowym jest Epimedium alpinum L.[3]
Rodzaj z podrodziny Berberidoideae z rodziny berberysowatych (Berberidaceae)[4].
W Polsce uprawiane są zwykle następujące gatunki i mieszańce[5][8][9]:
Epimedium (Epimedium L.) – rodzaj bylin z rodziny berberysowatych. Należy do niego ok. 65 gatunków, przy czym w znacznej części są to endemity występujące tylko w południowych Chinach. Pozostałe gatunki epimedium spotykane są w Azji centralnej, południowej i zachodniej, sięgając Europy. Gatunkiem typowym jest Epimedium alpinum L.
Epimedium também conhecida como Erva-do-bode-excitado é um gênero botânico da família Berberidaceae.
Epimedium acuminatum
Epimedium alpinum
Epimedium diphyllum
Epimedium grandiflorum
Epimedium leptorrhizum
Epimedium perralderianum
Epimedium pinnatum
Epimedium pubigerum
Epimedium sagittatum
Epimedium sempervirens
Epimedium setosum
Epimedium sutchuenense
Epimedium também conhecida como Erva-do-bode-excitado é um gênero botânico da família Berberidaceae.
Iarba țapului (Epimedium grandiflorum), engleză: Horny Goat Weed, chineză: Chien-Hsieh, Yin-Yang-Hua, este o plantă perenă din familia Berberidaceae, de maxim 30 cm înălțime, cu tulpină de culoare roșie, și frunze căzătoare verzi în formă de inimă cu nuanță roșiatică, ușor pufoase pe partea de jos. Florile sunt roz, alb, galben sau violet și apar primăvara. Este răspândită în Asia în special China, Japonia și Coreea.
Planta a fost menționată în cărți medicinale chinezești și folosită încă din antichitate.
Iarba țapului este un puternic afrodiziac, planta conține o serie de substanțe și enzime printre care icariină, un flavonoid și inhibator PDE5, recunoscut atât la bărbați pentru ameliorarea funcțiilor erectile, cât și la femei pentru creșterea libidoului, fără a avea efecte secundare.
Iarba țapului (Epimedium grandiflorum), engleză: Horny Goat Weed, chineză: Chien-Hsieh, Yin-Yang-Hua, este o plantă perenă din familia Berberidaceae, de maxim 30 cm înălțime, cu tulpină de culoare roșie, și frunze căzătoare verzi în formă de inimă cu nuanță roșiatică, ușor pufoase pe partea de jos. Florile sunt roz, alb, galben sau violet și apar primăvara. Este răspândită în Asia în special China, Japonia și Coreea.
Planta a fost menționată în cărți medicinale chinezești și folosită încă din antichitate.
Iarba țapului este un puternic afrodiziac, planta conține o serie de substanțe și enzime printre care icariină, un flavonoid și inhibator PDE5, recunoscut atât la bărbați pentru ameliorarea funcțiilor erectile, cât și la femei pentru creșterea libidoului, fără a avea efecte secundare.
Epimedium, på kinesiska 淫羊藿 ("yin yang huo") och på svenska även känt som sockblommor, är ett släkte med ungefär 60 eller fler arter av örtartade gömfröväxter i familjen berberisväxter. Den stora majoriteten av dessa arter är endemiska för södra Kina,[1] men en del arter har ytterligare utposter i centrala, södra och östra Asien och Europa.[2]
Epimedium-arter är motståndskraftiga perenner. Majoriteten har "spindelliknande" blommor med fyra kronblad och blommar på våren. Många tros fungera som afrodisiakum.[3][4][5]
Epimedium, på kinesiska 淫羊藿 ("yin yang huo") och på svenska även känt som sockblommor, är ett släkte med ungefär 60 eller fler arter av örtartade gömfröväxter i familjen berberisväxter. Den stora majoriteten av dessa arter är endemiska för södra Kina, men en del arter har ytterligare utposter i centrala, södra och östra Asien och Europa.
Epimedium-arter är motståndskraftiga perenner. Majoriteten har "spindelliknande" blommor med fyra kronblad och blommar på våren. Många tros fungera som afrodisiakum.
Keşişkülahı (Epimedium), kadıntuzluğugiller (Berberidaceae) familyasının Epimedium cinsinden 60 ya da daha fazla tür içeren otsu çiçekli bitkilerin ortak adı. Bu cinsin bazı türleri Güney Çin'de endemikdir. Bazıları Asya bazıları ise Avrupa'nın uzak yerlerine kadar yayılmıştır .[1]
Keşişkülahı türleri zorlu iklim koşullarına yaşayabilen çok yıllık bitkilerdir. Pek çok türü baharda açan örümcek gibi 4 taç yapraklı çiçeklere sahiptir. Pek çoğunun afrodizyak etkisi olduğuna inanıldığından azgın teke otu gibi adlarla adlandırılır.[2]
Bazı türleri ve doğal veya sera ortamında oluşan hibridleri batıda son 100-150 yıldır yetiştirilmektedir. Şu sıralar yeni Çin türleri yaygın olarak yetiştirilmektedir, pek çok türü yeni keşfedilmiştir ve bir kısmı daha yeni adlandırılmıştır. Ayrıca Japon hibrid türleri de kültür cinsi olarak kullanılmaktadır. Bu bitkinin yeni türlerindeki artış ABD'den Massachusetts'den Darrell Probst ve Japonya'dan Mikinori Ogisu adlı iki bitki bilimcinin çalışmaları ile olmuştur. Ancak yeni bulunan türlerin henüz hangi koşullara dayanabildikleri henüz tam olarak tespit edilememiştir. O sebeple bu konuda doğal alanları dışında yetişen bu türlere dikkat etmek gerekir.
Bununla birlikte Türkiye'de de doğal olarak yetişen keşişkülahı türleri bulunmaktadır. Türkiye'de Epimedium pubigerum türü Belgrat Ormanında; Epimedium pinnatum subsp. colchicum alt türü ise Artvin Borçka Macahel Florasında gözlemlenmiştir.[3]
Keşişkülahı köklerinden ağustos sonu veya tohumdan baharın başlarında çoğaltılabilir. Genel olarak drenajlı ve humuslu topraklarda, gölge veya yarı gölge ve belli oranda nemin gerektiği alanlarda yetişir. Keşişkülahı yer örtücü bir bitki olup gümüş, kırmızı, bronz karşımlı renklere sahip yaprakları ve çeşitli renkte kokulu çiçeklere de sahiptir. Bu sebeple bahçecilikte Japonya'da yüzyıllardır bahçecilikte de popülerdir. Soğuğa dayanıklılık için yapraklarının sonbaharda budanmalı ayrıca dona karşı koruyucu önlem alınmasıda tavsiye edilmektedir.
Keşişkülahı flavonlar, glikozitler, icariin ve noricariin içerir. Etkili bölümü % 3 ve türüne göre daha da fazla ikariin (icraiin) içeren kurutulmuş yapraklarıdır.[4] Çok güçlü bir cinsel uyarıcı (afrodizyak) dır. Özellikle Çin, Kore ve Japonya’da bu bitki ve etkileri ile ilgili geniş kapsamlı olarak yapılan hem laboratuvar, hem de klinik çalışmalarda gerek fare ve tavşanlar üzerinde ve gerekse insanlarda kesin ve açık biçimde cinsel aktiviteyi ve performansı artırdığı gözlenmiştir.[5][6] Keşişkülahı bitkisi aynı zamanda, tüm beden boyunca duyusal sinirleri, özellikle genital bölgeyi uyararak sperm üretimini artırdığı düşünülmektedir. Keşişkülahı tansiyonu normal seviyede seyreden insanların tansiyonunu düşürmeksizin, yüksek tansiyonu düşürmekte etkili olabilmektedir. Viagradaki sildenafil'e benzer bir etkiyi icariin'in keşişkülahında gösterdiği tespit edilmiştir.[7][8][9][10][11][12] Yine kalp damar sistemi üzerinde de oldukça etkili olan keşişkülahı bitkisi koroner kalp damarlarını genişletmekte ve koroner vasküler direnci azaltarak koroner kan akışını artırmakta yararlı olabilmektedir. Keşişkülahı bitkisi sadece cinsel fonksiyonları düzenleyici olarak değil, aynı zamanda cinsel istek, iktidarsızlık, özellikle son yapılan araştırmalara göre ostropoz[13][14][15][16][17][18][19][20], dikkat, düşünce konsantrasyonu ve zihnin odaklanma kapasitesini artırmak içinde yararlanılabileceği tespit edilmiştir.
Çin'de bir efsaneye göre Çin'de M.Ö. 200 yılında soylu bir aile, çocukları olmadığı için soyu tükenme tehlikesi ile karşı karşıyadır. Oğullarında iktidarsızlık sorunu olduğunu anlayınca; çalmadıkları kapı kalmaz. Oğullarının sorunu çevrede duyulur, adam dışarı çıkamaz, arkadaşlarının alaycı yüzüne bakamaz olmuştur. Bir gün kapılarını fakir bir çoban çalar. Efsaneye göre koyun çobanı, sürüsünü belirli bir bölgede otlattıktan sonra cinsel anlamda daha aktif olduğunu görmüştür. O otlardan toplayıp aileye getirmiştir. Aile önce çobanı aşağılar, kızar; koyunlarla oğullarını bir tuttuğu için... Olan biteni izleyen oğlan, herkes yatıya çekildikten sonra bu otları her gün yer. Bir yılın sonunda çiftin nurtopu gibi bir oğulları doğar. Bu olaydan sonra Çin halkı azgın teke yaprağını önemli bir cinsel kuvvetlendirici olarak görmeye başlar. [21]
|yayıcı=
görmezden gelindi (yardım); Tarih değerini gözden geçirin: |erişim tarihi=
(yardım); URL–vikibağı karışıklığı (yardım) Keşişkülahı (Epimedium), kadıntuzluğugiller (Berberidaceae) familyasının Epimedium cinsinden 60 ya da daha fazla tür içeren otsu çiçekli bitkilerin ortak adı. Bu cinsin bazı türleri Güney Çin'de endemikdir. Bazıları Asya bazıları ise Avrupa'nın uzak yerlerine kadar yayılmıştır .
Keşişkülahı türleri zorlu iklim koşullarına yaşayabilen çok yıllık bitkilerdir. Pek çok türü baharda açan örümcek gibi 4 taç yapraklı çiçeklere sahiptir. Pek çoğunun afrodizyak etkisi olduğuna inanıldığından azgın teke otu gibi adlarla adlandırılır.
Chi Dâm dương hoắc (danh pháp khoa học: Epimedium) là một chi thực vật thuộc Họ Hoàng mộc. Chi này có khoảng 63 loài. Phần lớn các loài là loài đặc hữu của miền nam Trung Quốc, với một số loài phân bố xa tận châu Âu[1]. Chi này có một số loài dâm dương hoắc có tính chất kích thích tình dục và được sử dụng làm thuốc.
Khoảng 63 loài, gồm:
Cây này có nhiều loài khác nhau đều được dùng làm thuốc. Có thể: Lấy kéo cắt hết gai chung quanh biên lá, cắt nhỏ như sợi tơ to, rây sạch mảnh vụn là dùng được. Hoặc dùng rễ và lá, cắt hết gai chung quanh rồi dùng mỡ dê, đun cho chảy ra, gạn sạch cặn, cho Dâm dương hoắc vào, sao qua cho mỡ hút hết vào lá, lấy ra ngay, để nguội là được. Hoặc rửa sạch, xắt nhỏ, phơi khô, sao qua. Có thể tẩm qua rượu rồi sao qua càng tốt.
Tác dụng:
Chi Dâm dương hoắc (danh pháp khoa học: Epimedium) là một chi thực vật thuộc Họ Hoàng mộc. Chi này có khoảng 63 loài. Phần lớn các loài là loài đặc hữu của miền nam Trung Quốc, với một số loài phân bố xa tận châu Âu. Chi này có một số loài dâm dương hoắc có tính chất kích thích tình dục và được sử dụng làm thuốc.
Epimedium L., 1753
Синонимы Типовой видГоря́нка[2][3], или Эпиме́диум[4], Бесцветник[5] (лат. Epimēdium) — род многолетних травянистых растений семейства Барбарисовые (Berberidaceae).
Представители вида — многолетние травы с ползучим корневищем.
Листья преимущественно прикорневые или на стебле в числе 1—2, пластинка листа просто- или дважды-тройственно-рассечённая, дольки с некрупными зубцами.
Чашелистиков 8, лепестковидных, окрашенных; наружные менее крупные и менее ярко окрашенные. Лепестков 4, похожих на нектарники, с шпорцами или колпачками, расположенными попарно друг против друга. Пестик 1; рыльце едва расширенное; семяпочки многочисленные, расположенные в два ряда вдоль брюшного шва.
Коробочка стручковидная, двустворчатая, спинная створка менее крупная, при созревании плода опадающая и открывающая нижнюю створку, более крупную и несущую семена. Семена мелкие, шов их имеет вид присемянника. Зародыш слегка изогнутый.
По данным сайта The Plant List[6] род включает следующие виды:
В литературе посвящённой выращиванию декоративных садовых растений эпимедиумы, как правило описываются, как растения для сухой тени, но в дикой природе, большинство видов растёт на очень влажных почвах, при этом многие были обнаружены около лесных водопадов. Хотя эпимедиумы действительно растут в сухой тени, они развиваются намного лучше в условиях полутени и на плодородных, хорошо сохраняющих влагу почвах. На сухих участках хорошо растут: Epimedium ×rubrum, Epimedium ×warleyense, Epimedium ×perralchicum, Epimedium pinnatum ssp. colchicum и Epimedium ×versicolor. Большинство эпимедиумов рекомендуется выращивать на почвах с рН 6.2 — 6.5. Исключениями являются сорта Epimedium grandiflorum.
Большинство эпимедиумов цветёт весной, но такие виды, как Epimedium rhizomatosum и Epimedium davidii время от времени цветут в течение всего лета.
Эпимедиумы с вечнозелёной листвой менее зимостойки. Деление кустов рекомендуется производить после цветения.
Декоративнолистные эпимедиумы: Epimedium ×versicolor, , Epimedium ×versicolor 'Cherry Tart', Epimedium 'Sulphureum', Epimedium 'Neosulphureum', Epimedium 'Versicolor'[7][8].
Род Эпимедиум входит в трибу Барбарисовые (Berberideae) подсемейства Барбарисовые (Berberidoideae) семейства Барбарисовые (Berberidaceae) порядка Лютикоцветные (Ranunculales).
Горя́нка, или Эпиме́диум, Бесцветник (лат. Epimēdium) — род многолетних травянистых растений семейства Барбарисовые (Berberidaceae).
Горянка альпийская.イカリソウ属(イカリソウぞく、学名:Epimedium、和名漢字表記:碇草属または錨草属)[1][2]はメギ科の属の一つ。
多年草。地下茎が発達し、多数のひげ根がはえる。茎の基部には少数の根出葉と鱗片葉がある。茎につく葉は日本産のものは1個であり、1-3回3出または1-2回2出複葉で、小葉はほぼ卵形、基部は心形になる。根出葉より茎につく葉の方が葉柄が短いが、形はよく似ている。花序は茎の先端から総状または分枝して円錐状につくが、茎葉が直立するため、茎葉に側生するように見える場合がある。萼片は8個あり、花時には外側の小型の4片は早く落ち、内萼片は4個で花弁状になる。蜜腺をもつ花弁は4個で、種によっては距になって長く伸びる。雄蕊は4個、葯は外側を向く。雌蕊は1個で、多数の胚珠を2列につける。果実は袋果になり、大きさが異なる2片に分かれる[3]。
主に中国大陸に、他にインド(ヒマラヤ西部)、日本、朝鮮半島、ロシア極東部、南ヨーロッパ、北アフリカに分布し[4]、約60種[5]知られる。日本には5-6種が分布する。