Psarocolius a zo ur genad e rummatadur an evned, krouet e 1827 gant al loenoniour alaman Johann Georg Wagler (1800-1832).
Nav spesad golvaneged a ya d'ober ar genad :
O c'havout a reer holl en Amerika latin.
Psarocolius a zo ur genad e rummatadur an evned, krouet e 1827 gant al loenoniour alaman Johann Georg Wagler (1800-1832).
Psarocolius és un dels gèneres d'ocells, de la família dels ictèrids (Icteridae).
Segons la classificació del Congrés Ornitològic Internacional (versió 2.6, 2010), aquest gènere conté 9 espècies:
Pawkar,[1] Manku[2][3] icha Mukutulun[3] (Mukutulum)[4] (genus Psarocolius) nisqaqa huk takiq pisqukunam, Awya Yalapi kawsaq.
Kaymi huk rikch'aqninkuna:
Pawkar, Manku icha Mukutulun (Mukutulum) (genus Psarocolius) nisqaqa huk takiq pisqukunam, Awya Yalapi kawsaq.
Oropendolas are a genus of passerine birds, Psarocolius, in the New World blackbird family Icteridae. They were formerly split among two or three different genera and are found in Central and South America.
All the oropendolas are large birds with pointed bills, and long tails which are always at least partially bright yellow. Males are usually larger than females.
The plumage is typically chestnut, dark brown or black, although the Green oropendola and olive oropendola have, as their names imply, an olive coloration to the head, breast and upper back. The legs are dark, but the bill is usually a strikingly contrasting feature, either pale yellow, or red-tipped with a green or black base. In several species there is also a blue or pink bare cheek patch.
Oropendolas are birds associated with forests or, for a few species, more open woodland. They are colonial breeders, with several long woven basket nests in a tree, each hanging from the end of a branch.
These gregarious birds eat large insects and fruit. They are very vocal, producing a wide range of songs and calls, sometimes including mimicry.
The following species are recognised in the genus Psarocolius:
Four species of oropendola were formerly classified within the genus Gymnostinops; alternatively, the crested oropendola (and possibly others) would have also been placed here (Price & Lanyon 2002):
Price & Lanyon (2002) used mtDNA cytochrome b and NADH dehydrogenase subunit 2 sequence data to research oropendola phylogeny. As can be observed from morphology, the band-tailed (Ocyalus latirostris) and the casqued oropendolas (Psarocolius oseryi) are the most distinct species. Genetically, they appear to be more closely related to the caciques, and both species would be classified in the genus Ocyalus. Furthermore, the casqued oropendola could be separated into Clypicterus, forming what would then become a monotypic genus (like Ocyalus).
Oropendolas are a genus of passerine birds, Psarocolius, in the New World blackbird family Icteridae. They were formerly split among two or three different genera and are found in Central and South America.
All the oropendolas are large birds with pointed bills, and long tails which are always at least partially bright yellow. Males are usually larger than females.
The plumage is typically chestnut, dark brown or black, although the Green oropendola and olive oropendola have, as their names imply, an olive coloration to the head, breast and upper back. The legs are dark, but the bill is usually a strikingly contrasting feature, either pale yellow, or red-tipped with a green or black base. In several species there is also a blue or pink bare cheek patch.
Oropendolas are birds associated with forests or, for a few species, more open woodland. They are colonial breeders, with several long woven basket nests in a tree, each hanging from the end of a branch.
These gregarious birds eat large insects and fruit. They are very vocal, producing a wide range of songs and calls, sometimes including mimicry.
La Psarokolioj enhavas du aŭ tri genroj de sudaj kaj centramerikaj paserinaj birdoj de la familio de Ikteredoj. Tamen plej ofte oni konsideras psarokoliojn la membroj de la genro Psarocolius.
Ĉiuj Psarokolioj estas grandaj birdoj kun pintakraj bekoj, kaj longaj vostoj kiuj estas ĉiam almenaŭ parte brilflavaj. Maskloj estas kutime pli grandaj ol inoj.
La plumaro estas tipe bruna, malhelbruna aŭ nigra, kvankam la Verda kaj la Oliveca psarokolioj havas, kiel ties nomoj implicas, olivecan koloron en kapo, bruston kaj supran dorson. Kruroj estas malhelaj, sed la beko estas kutime rimarkinda kontrasta karaktero, ĉu palflava aŭ ruĝpinta kun verda aŭ nigra bazo. Ĉe kelkaj specioj estas ankaŭ blua aŭ roza nuda vangomakulo.
Psarokolioj estas birdoj asociaj kun arbaroj aŭ, ĉe malmultaj specioj, pli malferma arbaro. Ili estas koloniaj reproduktantoj, kun kelkaj longaj teksitaj kestaj nestoj en arbo, ĉiu pendanta el fino de branĉo.
Tiuj gregemaj birdoj manĝas grandajn insektojn kaj fruktojn. Ili estas tre voĉemaj, kaj elsendas ampleksan gamon de kantoj, foje inklude imitadon.
6 el la specioj de la genro Psarocolius certe apartenas tie:
Kvar iome diferencaj specioj estis iam separataj en la genro Gymnostinops. Alternative, ankaŭ la Kresta psarokolio (kaj eble aliaj) apartenus ĉi tien (Price & Lanyon 2002):
Price & Lanyon (2002) uzis analizojn de DNA por serĉi la filogenion de la psarokolioj. Kiel evidentas el la morfologio, la Ocialo, Ocyalus latirostris kaj la Klipiktero, Psarocolius oseryi aŭ Clypicterus oseryi, estas plej distingaj specioj de Psarokolioj. Fakte ili ŝajne estas pli proksime rilataj al la kacikoj kaj ambaŭ specioj irus al Ocyalus. Alternative la Klipiktero povus esti separata en Clypicterus, kiu kiel Ocyalus estus monotipa genro.
La Psarokolioj enhavas du aŭ tri genroj de sudaj kaj centramerikaj paserinaj birdoj de la familio de Ikteredoj. Tamen plej ofte oni konsideras psarokoliojn la membroj de la genro Psarocolius.
Ĉiuj Psarokolioj estas grandaj birdoj kun pintakraj bekoj, kaj longaj vostoj kiuj estas ĉiam almenaŭ parte brilflavaj. Maskloj estas kutime pli grandaj ol inoj.
La plumaro estas tipe bruna, malhelbruna aŭ nigra, kvankam la Verda kaj la Oliveca psarokolioj havas, kiel ties nomoj implicas, olivecan koloron en kapo, bruston kaj supran dorson. Kruroj estas malhelaj, sed la beko estas kutime rimarkinda kontrasta karaktero, ĉu palflava aŭ ruĝpinta kun verda aŭ nigra bazo. Ĉe kelkaj specioj estas ankaŭ blua aŭ roza nuda vangomakulo.
Psarokolioj estas birdoj asociaj kun arbaroj aŭ, ĉe malmultaj specioj, pli malferma arbaro. Ili estas koloniaj reproduktantoj, kun kelkaj longaj teksitaj kestaj nestoj en arbo, ĉiu pendanta el fino de branĉo.
Tiuj gregemaj birdoj manĝas grandajn insektojn kaj fruktojn. Ili estas tre voĉemaj, kaj elsendas ampleksan gamon de kantoj, foje inklude imitadon.
Psarocolius es un género de aves, de la familia de los ictéridos.
Son aves de tamaño relativamente grande, con picos puntudos y colas largas que siempre son, al menos parcialmente, de color amarillo brillante. Los machos son más grandes que las hembras.
Según la clasificación del Congreso Ornitológico Internacional (versión 2.10, 2011), este género está conformado por 9 especies:
Psarocolius es un género de aves, de la familia de los ictéridos.
Son aves de tamaño relativamente grande, con picos puntudos y colas largas que siempre son, al menos parcialmente, de color amarillo brillante. Los machos son más grandes que las hembras.
Kultapyrstöt (Psarocolius) on turpiaalien heimoon kuuluva varpuslintusuku. Kultapyrstöjen sukuun kuuluu BirdLife Suomen mukaan 9 lajia.[2]
Kultapyrstöt (Psarocolius) on turpiaalien heimoon kuuluva varpuslintusuku. Kultapyrstöjen sukuun kuuluu BirdLife Suomen mukaan 9 lajia.
Psarocolius est un genre d'oiseaux de la famille des Icteridae.
Selon la classification de référence du Congrès ornithologique international (version 6.4, 2016)[1] :
Oropendolos (lot. Psarocolius) – trupialinių (Icteridae) šeimos paukščių gentis. Tai dideli paukščiai, su nusmailėjusiu snapu ir ilga uodega. Patinai stambesni už pateles.
Paplitę Centrinėje ir Pietų Amerikoje.
Oropendolos (lot. Psarocolius) – trupialinių (Icteridae) šeimos paukščių gentis. Tai dideli paukščiai, su nusmailėjusiu snapu ir ilga uodega. Patinai stambesni už pateles.
Paplitę Centrinėje ir Pietų Amerikoje.
Oropendolas (Psarocolius) ir viena no Amerikas vālodžu dzimtas (Icteridae) ģintīm, kas apvieno 9 dziedātājputnu sugas.[1] Izplatītas Centrālamerikā un Dienvidamerikā, tās pieder Jaunās pasaules putnu grupai. Tās parasti dzīvo biezos mežos, lai gan dažas sugas izvēlas atklātākas vietas ar skrajiem mežiem.[2]
Visas oropendolas ir liela auguma putni. To knābji ir smaili, astes garas, turklāt vismaz daļa no astes spalvām ir dzeltenas. Tēviņi parasti ir lielāki par mātītēm.
Oropendolu apspalvojums visbiežāk ir kastaņbrūns, tumši brūns vai melns, lai gan tas var būt arī zaļš un olīvzaļš. Kājas ir tumšas, bet knābis spilgti kontrastē ar kopējo apspalvojuma krāsu. Tas var būt gaiši dzeltens ar sarkanu knābja galu, vai zaļš ar melnu. Dažām sugām ir koši zili vai rozā vaigi.[3] Tie ir vokāli putni, un to dziesmas ir ļoti dažādas, kā arī oropendolas spēj atdarināt citus putnus.[4]
Oropendolas mājo mežos, parasti uzturoties kokos. Galvenokārt barojas ar lieliem kukaiņiem, bet barojas arī ar augļiem un ziedu nektāru. Oropendolas veido ligzdošanas kolonijas, un vienā kokā ir vairākas ligzdas. Tās atgādina pītus, garus grozus jeb maisus, kas nokarājas lejup no zariem.[3]
Oropendolas (Psarocolius) ir viena no Amerikas vālodžu dzimtas (Icteridae) ģintīm, kas apvieno 9 dziedātājputnu sugas. Izplatītas Centrālamerikā un Dienvidamerikā, tās pieder Jaunās pasaules putnu grupai. Tās parasti dzīvo biezos mežos, lai gan dažas sugas izvēlas atklātākas vietas ar skrajiem mežiem.
Psarocolius is een geslacht van zangvogels uit de familie troepialen (Icteridae).
Het geslacht kent de volgende soorten:[1]
Psarocolius is een geslacht van zangvogels uit de familie troepialen (Icteridae).
Oropendola (Psarocolius) er fellesnemninga på ni til elleve store sporvefuglar i trupialfamilien som lever i Mellom-Amerika og i Sør-Amerika aust for Andes og nord for Argentina og Uruguay. For tida er det vanleg å klassifisere alle oropendolaartar samla som eit takson, den biologiske slekta Psarocolius.
Alle oropendolaene er store fuglar med kraftige, kileforma og rettpeikande nebb og lange halar som alltid er minst delvis lyse gule. Hannar er større enn hoer.
Artane i Psarocolius har likskap i morfologi og storleik, typisk er hannar rundt 47 centimeter i total kroppslengd, hofuglar ca. 9-11 centimeter kortare. Hannar av amazonoropendola kan bli 53 centimeter, hos underarten i austre Brasil har hannar meir enn dobbel kroppsmasse av hofuglar. Kastanjeoropendola i Mellom-Amerika skil seg ut som ein liten oropendola, 35 og 28 centimeter for hannar og hoer høvesvis.
Fjørdrakta er vanlegvis dominert av kastanjebrun, mørkebrun eller svart, sjølv om nokre artar, som grønoropendola, kan syne olivenfarge på hovudet, brystet og overkroppen. Beina er mørke, men nebba er enten einsfarga svart, einsfarga lys, nær elfenbeinfarga, eller har slåande tofarga kontrastfarger, enten bleikgult eller raud tupp med ein grøn eller svart base. Dei ytre halefjørene er lys gule, men sentrale halefjører er mørke i varierande grad. Fire artar har eit nakent parti i kinnet, farga i blått eller rosa, montezumaoropendola har òg ein raud hudflik ned frå nebbrota. Svartoropendola som liknar, har litt mindre hudflik.
Oropendolaer er fuglar knytt til skogshabitat, eller for nokon artar, til meir open skog. Dei hekkar i koloniar, der dei bygger lange, vovne pungforma reir i tre, kvart hengt opp frå enden av ei tregrein og kan svinge fritt.
Desse selskapelege fuglane et store insekt og frukt. Det er kjent at kastanjeoropendola òg har ryggstrengdyr som froskar og øgler på menyen. Dei er veldig vokale, produserer eit breitt spekter av songar og kall, nokre gonger inkludert herming.
Psarocolius i rekkjefølgje etter EBird/Clements Checklist v2018[1] med norske namn etter Norske navn på verdens fugler:[2]
Handbook of the Birds of the World Alive listar to takson som er klassifiserte som underartar i Clementslista:
Oropendola (Psarocolius) er fellesnemninga på ni til elleve store sporvefuglar i trupialfamilien som lever i Mellom-Amerika og i Sør-Amerika aust for Andes og nord for Argentina og Uruguay. For tida er det vanleg å klassifisere alle oropendolaartar samla som eit takson, den biologiske slekta Psarocolius.
Alle oropendolaene er store fuglar med kraftige, kileforma og rettpeikande nebb og lange halar som alltid er minst delvis lyse gule. Hannar er større enn hoer.
Psarocolius – rodzaj ptaka z podrodziny kacykowców (Cacicinae) w rodzinie kacykowatych (Icteridae).
Rodzaj obejmuje gatunki występujące w Ameryce Środkowej i Południowej[3].
Długość ciała samców 35–53 cm, masa ciała samców 214–562 g, długość ciała samic 28–42 cm, masa ciała samic 113–259,2 g[4].
Psarocolius: gr. ψαρ psar, ψαρος psaros – szpak; κολοιος koloios – kawka[5].
Do rodzaju należą następujące gatunki[6]:
Psarocolius – rodzaj ptaka z podrodziny kacykowców (Cacicinae) w rodzinie kacykowatych (Icteridae).
O termo japu é a designação comum às aves passeriformes de grande porte da família Icteridae, classificadas no gênero Psarocolius. Tais aves possuem caudas alongadas com as laterais amarelas. Também são conhecidas pelos nomes de sapu e rubixá, joão congo, japão, etc.Habitam a mata e voam pesadamente. Um dos espetáculos mais belos das florestas sul americanas é a visão de uma árvore altaneira ocupada por colônia de japús. Os ninhos, longas bolsas pendentes de às vezes 1 metro de comprimento, ficam balouçantes ao sabor do vento. Às vezes encontram-se árvores com 50-60 ninhos, mas na região sudeste do Brasil as colônias tendem a ser menores, mais frequentemente 20-30 ninhos.Esses ninhos podem ser confeccionados com vários materiais, mas predomina a "barba de velho", uma planta trepadeira da família bromeliaceae, comum no continente americano. O Japú é ave muito gregária, sendo comum encontra-lo em bandos nas florestas, principalmente nas copas. Nessas excursões, produzem muito barulho na mata, com sua vocalização e cerimonial singular: a ave se inclina para a frente em um movimento gracioso que termina com a vocalização. Também emite um chamado áspero para a reunião do grupo. O grupo vasculha as copas da mata em busca de alimento, produzindo tanto estrago quanto um bando de macacos! Existem várias espécies de japus, sendo a espécie Psarocolius bifasciatus o joão-congo do norte, a maior delas, com os machos alcançando 50 cm de comprimento. A espécie mais comum, que chega até o sul do Brasil, no Estado de Santa Catarina, é a Psarocolius decumanus cujos machos chegam a cerca de 45 cm de comprimento. Preferem matas altas, escasseando em florestas baixas ou muito alteradas pelo homem. Na Amazônia, chega a ser "ave urbana" em algumas cidades como em Manaus. Outro belissimo espetáculo proporcionado por essas aves, ocorre ao entardecer,quando o bando numeroso, obedecendo ao chamado de um guia, voa disciplinadamente e em ordem para o local de dormida. O Japú nunca foi caçado ou procurado pelo mercado de aves de gaiola. Os perigos que enfrenta são decorrentes do desmatamento e alteração das florestas. Sendo dependente de matas altas, a derrubada de matas pode compromete-lo. Porém, como acontece com muitas de nossas aves, sua biologia ainda não é muito conhecida e por vezes é encontrado em regiões bastante alteradas pelo homem, indicando a necessidade de ser melhor estudado e apreciado.
O termo japu é a designação comum às aves passeriformes de grande porte da família Icteridae, classificadas no gênero Psarocolius. Tais aves possuem caudas alongadas com as laterais amarelas. Também são conhecidas pelos nomes de sapu e rubixá, joão congo, japão, etc.Habitam a mata e voam pesadamente. Um dos espetáculos mais belos das florestas sul americanas é a visão de uma árvore altaneira ocupada por colônia de japús. Os ninhos, longas bolsas pendentes de às vezes 1 metro de comprimento, ficam balouçantes ao sabor do vento. Às vezes encontram-se árvores com 50-60 ninhos, mas na região sudeste do Brasil as colônias tendem a ser menores, mais frequentemente 20-30 ninhos.Esses ninhos podem ser confeccionados com vários materiais, mas predomina a "barba de velho", uma planta trepadeira da família bromeliaceae, comum no continente americano. O Japú é ave muito gregária, sendo comum encontra-lo em bandos nas florestas, principalmente nas copas. Nessas excursões, produzem muito barulho na mata, com sua vocalização e cerimonial singular: a ave se inclina para a frente em um movimento gracioso que termina com a vocalização. Também emite um chamado áspero para a reunião do grupo. O grupo vasculha as copas da mata em busca de alimento, produzindo tanto estrago quanto um bando de macacos! Existem várias espécies de japus, sendo a espécie Psarocolius bifasciatus o joão-congo do norte, a maior delas, com os machos alcançando 50 cm de comprimento. A espécie mais comum, que chega até o sul do Brasil, no Estado de Santa Catarina, é a Psarocolius decumanus cujos machos chegam a cerca de 45 cm de comprimento. Preferem matas altas, escasseando em florestas baixas ou muito alteradas pelo homem. Na Amazônia, chega a ser "ave urbana" em algumas cidades como em Manaus. Outro belissimo espetáculo proporcionado por essas aves, ocorre ao entardecer,quando o bando numeroso, obedecendo ao chamado de um guia, voa disciplinadamente e em ordem para o local de dormida. O Japú nunca foi caçado ou procurado pelo mercado de aves de gaiola. Os perigos que enfrenta são decorrentes do desmatamento e alteração das florestas. Sendo dependente de matas altas, a derrubada de matas pode compromete-lo. Porém, como acontece com muitas de nossas aves, sua biologia ainda não é muito conhecida e por vezes é encontrado em regiões bastante alteradas pelo homem, indicando a necessidade de ser melhor estudado e apreciado.
Oropendolor (Psarocolius) är ett släkte i familjen trupialer inom ordningen tättingar.[1] Släktet omfattar nio arter som förekommer i Central- och Sydamerika från Mexiko till norra Argentina:[1]
Oropendolor (Psarocolius) är ett släkte i familjen trupialer inom ordningen tättingar. Släktet omfattar nio arter som förekommer i Central- och Sydamerika från Mexiko till norra Argentina:
Rostryggig oropendola (P. angustifrons) Inkaoropendola (P. atrovirens) Grön oropendola (P. viridis) Tofsoropendola (P. decumanus) Brunhuvad oropendola (P. wagleri) Montezumaoropendola (P. montezuma) Svart oropendola (P. guatimozinus) Baudóoropendola (P. cassini) Olivoropendola (P. bifasciatus)Psarocolius là một chi chim trong họ Icteridae.[1]