El 'gavià de Kamtxatka (Larus schistisagus) és un ocell marí de la família dels làrids (Laridae), que habita les costes asiàtiques del Pacífic nord, des del nord-est de Sibèria, cap al sud fins a les illes Sakhalín, Kurils i Hokkaido.
El 'gavià de Kamtxatka (Larus schistisagus) és un ocell marí de la família dels làrids (Laridae), que habita les costes asiàtiques del Pacífic nord, des del nord-est de Sibèria, cap al sud fins a les illes Sakhalín, Kurils i Hokkaido.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Gwylan gefnlwyd (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: gwylanod cefnlwyd) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Larus schistisagus; yr enw Saesneg arno yw Slaty-backed gull. Mae'n perthyn i deulu'r Gwylanod (Lladin: Laridae) sydd yn urdd y Charadriiformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain, ond nid yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn L. schistisagus, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Fe'i ceir yn aml ar lan y môr.
Mae'r gwylan gefnlwyd yn perthyn i deulu'r Gwylanod (Lladin: Laridae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Corswennol Inca Larosterna inca Gwylan fechan Hydrocoloeus minutus Gwylan ifori Pagophila eburnea Gwylan Ross Rhodostethia rosea Gwylan Sabine Xema sabini Gwylan y Galapagos Creagrus furcatus Môr-wennol bigfawr Phaetusa simplex Môr-wennol gawraidd Hydroprogne caspia Môr-wennol ylfinbraff Gelochelidon niloticaAderyn a rhywogaeth o adar yw Gwylan gefnlwyd (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: gwylanod cefnlwyd) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Larus schistisagus; yr enw Saesneg arno yw Slaty-backed gull. Mae'n perthyn i deulu'r Gwylanod (Lladin: Laridae) sydd yn urdd y Charadriiformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain, ond nid yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn L. schistisagus, sef enw'r rhywogaeth.
Fe'i ceir yn aml ar lan y môr.
Racek kamčatský (Larus schistisagus) je středně velkým východoasijským druhem racka ze skupiny velkých bělohlavých racků rodu Larus.
Dospělí ptáci se poněkud podobají racku žlutonohému; mají bílou hlavu, tělo a ocas, tmavošedý hřbet, tmavošedá křídla s černými špičkami a bílými skvrnami u špičky krajních 1-2 letek. Nohy jsou růžové, zobák je žlutý s červenou skvrnou u špičky. V zimě je hlava a krk tmavě proužkovaná. Mladí ptáci jsou celkově hnědavě zbarvení.
Racek kamčatský hnízdí na pobřeží východní Asie od Čukotky po severní Japonsko, s největšími koloniemi na Kamčatce. Stálý druh, část ptáků zaletuje po jižní Čínu a Tchaj-wan, pravidelně také na Aljašku. Zatoulaní ptáci byli zaznamenáni ve vnitrozemí Severní Ameriky (po Texas) a na Havajských ostrovech.[2][3] V listopadu 2008 byl poprvé pozorován v Evropě (Litva).[4]
Dospělý pták, Aljaška
Racek kamčatský (Larus schistisagus) je středně velkým východoasijským druhem racka ze skupiny velkých bělohlavých racků rodu Larus.
Die Kamtschatkamöwe (Larus schistisagus) ist eine Vogelart innerhalb der Möwen (Larinae). Sie kommt ausschließlich an Küsten der Beringsee vor. Es handelt sich um eine große, kräftig gebaute monotypische Möwenart. Die IUCN stuft sie als ungefährdet (least concern) ein.
Die Kamtschatkamöwe erreicht eine Körperlänge von 61 bis 66 Zentimetern. Die Flügelspannweite beträgt 145 bis 150 Zentimeter. Sie wiegt durchschnittlich 1,35 Kilogramm.[1]
Im Prachtkleid haben Kamtschatkamöwen einen weißen Kopf. Der Schnabel ist gelb mit einem roten Fleck im vorderen Bereich des Unterschnabels. Das Schnabelinnere ist blass rosafarben. Die Augen sind gelb oder gelbbraun. Der Augenring ist kräftig rot. Die Körperunterseite, der Rumpf und der Schwanz sind weiß. Die Flügeldecken sind schiefergrau. Die Schwingen sind an der Spitze weißlich. Die Füße und Beine sind rosafarben und bei einzelnen Individuen auch kräftig rot.
Das Schlichtkleid ähnelt dem Prachtkleid, der Oberkopf weist jedoch eine feine braune Strichelung auf. Der Nacken und die Halsseiten sind bei vielen Individuen kräftiger gestrichelt. Ein dunkler Streif verläuft über dem Auge.
Jungvögel sind durchgehend graubraun gefiedert und haben einen dunkelbraunen Schwanz. Der Schnabel ist bei Jungvögeln zunächst dunkelbraun und nimmt im zweiten Winter eine matte gelbe Farbe an. Die Dunenküken sind braun und blass grau gefleckt.
Die Kamtschatkamöwe brütet im östlichen Teil der Tschuktschenhalbinsel, auf Kamtschatka und an der nördlichen Küste des Ochotskischen Meers sowie auf den Kommandeurinseln. Sie ist ein Teilzieher, der im Brutareal verbleibt, wenn die Eisbedingungen es erlauben. Überwinternde Vögel kommen jedoch bis nach Japan vor.[2]
Die Kamtschatkamöwe ist ein Allesfresser. Zum Nahrungsspektrum gehören Fische und Wirbellose, Vögel und Eier. Im Inland jagt die Kamtschatkamöwe auch kleine Nagetiere. Gemeinsam mit der Beringmöwe gehört die Kamtschatkamöwe zu bedeutenden Prädatoren der Alkenvögel. Sie stellt unter anderem dem Nashornalk, Zwergalk, Bartalk, Rotschnabelalk, Schopfalk und der Brillenteiste nach.
Kamtschatkamöwen brüten sowohl einzeln als auch in kleinen Kolonien. Sie gehen eine monogame Verbindung ein, die mehr als eine Fortpflanzungsperiode Bestand haben kann. Das Nest wird häufig in einiger Entfernung von der Küste errichtet. Oft ist das Nest nicht mehr als eine gescharrte Mulde, aber gelegentlich verbauen Kamtschatkamöwen auch Pflanzenmaterial in größerem Umfang. Das Gelege besteht aus zwei bis drei Eiern. Diese sind blassbraun mit dunkleren Flecken. Die Brutzeit beträgt 26 bis 28 Tage. An der Brut und der Aufzucht der Jungvögel sind beide Elternvögel beteiligt. Die Jungvögel sind mit 40 bis 50 Tagen flügge. Kamtschatkamöwen brüten das erste Mal nicht vor ihrem vierten Lebensjahr.
Die Kamtschatkamöwe (Larus schistisagus) ist eine Vogelart innerhalb der Möwen (Larinae). Sie kommt ausschließlich an Küsten der Beringsee vor. Es handelt sich um eine große, kräftig gebaute monotypische Möwenart. Die IUCN stuft sie als ungefährdet (least concern) ein.
The slaty-backed gull (Larus schistisagus) is a large, white-headed gull that breeds on the north-eastern coast of the Palearctic, but travels widely during nonbreeding seasons. It is similar in appearance to the western gull and the glaucous-winged gull. Another alternate name is Pacific gull, though it also applies to a Southern Hemisphere species, L. pacificus.
The genus name is from Latin larus, which appears to have referred to a gull or other large seabird. The specific schistisagus is from Neo-Latin schistus, "slate", and Latin sagus, "cloak".[2]
The Slaty-backed Gull is native to the Pacific coast of northeastern Asia. Individuals have strayed to various places throughout North America, including New England and Texas.[3] On 3 November 2012, an individual was spotted in Finland. The species has only been spotted three times before in Europe.[4]
It is tied with the yellow-footed gull for fourth-largest gull species, measuring 55–68.5 cm (21.7–27.0 in) in length, 132–160 cm (52–63 in) in wingspan, and 1.05–1.7 kg (2.3–3.7 lb) in weight.[5][6] Among standard measurements, the wing chord is 40 to 48 cm (16 to 19 in), the bill is 4.8 to 6.5 cm (1.9 to 2.6 in), and the tarsus is 6 to 7.6 cm (2.4 to 3.0 in).[6] It has a white head, belly, and tail with a dark slaty-gray back and wings with a broad white trailing edge. The wings and back are slightly darker than those of the western gull (Kodak grey scale 9.5 to 12 compared to Kodak 9 to 11 of the darker southern subspecies of Western Gull). On the outer primaries (p9 and p10), there are white spots called mirrors. The inner webs to primaries are pale grey, and the mid-primaries have long grey tongues tipped with large white crescents, forming a "string of pearls" pattern connecting to the broad white trailing edge of the secondaries. Its eyes are yellow surrounded by purple to deep pink orbital skin. The legs are pink and short when compared with those of similar-looking gulls, and the body appears more stout with a "pot-bellied" appearance. The bill is yellow with orange-red subterminal spot (the spot near the end of the bill that chicks peck to stimulate regurgitative feeding). Immature gulls' plumage is brown, similar to that of the great black-backed gull, but paler, and is practically indistinguishable from the immature herring gull in the field.
The slaty-backed gull (Larus schistisagus) is a large, white-headed gull that breeds on the north-eastern coast of the Palearctic, but travels widely during nonbreeding seasons. It is similar in appearance to the western gull and the glaucous-winged gull. Another alternate name is Pacific gull, though it also applies to a Southern Hemisphere species, L. pacificus.
La Ardezdorsa mevo aŭ Kamĉatka mevo, (Larus schistisagus), estas granda blankokapa mevo tio estas birdo de la familio de Laredoj kaj ordo de Karadrioformaj.
Tiu specio reproduktiĝas en la okcidenta marbordo de Alasko sed multe disiĝas de tie dum la nereprodukta sezono. Oni supozas, ke ĉeestas Nordan Amerikon kaj la orientan marbordon de Azio. Ĝi estas simila laŭ aspekto al la Okcidenta mevo kaj al la Blugriza mevo. Alia ebla nomo estus Pacifika mevo, sed pli precize ĝi taŭgas por sudhemisfera specio, nome Larus pacificus.
La Ardezdorsa mevo estas tre granda mevo (68,5 cm longa). Ĝi havas blankajn kapon, ventron kaj voston kun ardezgrizaj dorso kaj flugiloj kun blanka larĝa malantaŭa bordo. La flugiloj kaj dorso estas iomete pli malhela ol tiuj de la Okcidenta mevo. La subflugiloj montras perlofadenan bildon ĉe siaj bordoj. La okuloj estas flavaj. La kruroj estas rozkoloraj kaj mallongaj kompare kun aliaj similaj mevoj kaj la korpo ŝajnas pli fortika. La beko estas flava kun ruĝoranĝa antaŭfina makuleto. Nematuruloj estas brunaj simile al tiuj de la Nigramantela mevo, sed pli palaj.
Kiel aliaj mevoj, la Ardezdorsa mevo predas kaj ankaŭ manĝas restaĵojn.
La Ardezdorsa mevo aŭ Kamĉatka mevo, (Larus schistisagus), estas granda blankokapa mevo tio estas birdo de la familio de Laredoj kaj ordo de Karadrioformaj.
La gaviota de Kamchatka (Larus schistisagus)[2][3] es una especie de ave charadriforme de la familia de las gaviotas (Laridae).
Se reproduce en la costa occidental de Alaska, pero viaja mucho durante las temporadas no reproductivas. Es similar en apariencia a la gaviota occidental (Larus occidentalis) y a la gaviota de Bering (Larus glaucescens). Se han producido avistamientos —aunque ocasionales— en toda América del Norte, así como la costa oriental de Asia. El 3 de noviembre de 2012, una ave de esta especie fue vista en Finlandia. La especie anteriormente sólo ha sido avistada tres veces Europa.[4]
La gaviota de Kamchatka es la cuarta especie de gaviota más grande en el mundo. Es considerada el equivalente al gavión atlántico (Larus marinus) en el Pacífico Norte. Mide de 55 a 68.5 cm de largo, 132-160 cm de envergadura y tiene un peso de 1.05 a 1.7 kg.[5][6] Entre las medidas estándar, la cuerda alar es de 40,6 a 48 cm, el pico es de 4,8 a 6,5 cm, y el tarso es de 6 a 7,6 cm.[6] Tiene la cabeza blanca, el vientre y la cola de un color pizarra oscuro, lomo gris y las alas con un amplio borde posterior blanco. Las alas y la parte posterior son ligeramente más oscuras que las de la gaviota occidental. Sus ojos son de color amarillo. Las patas son rosa y cortas en comparación con las gaviotas de aspecto similar, y el cuerpo parece más fuerte. El pico es amarillo con mancha subterminal rojo-naranja. El plumaje de las gaviotas jóvenes es de color marrón, similar a las del gavión atlántico.
La gaviota de Kamchatka (Larus schistisagus) es una especie de ave charadriforme de la familia de las gaviotas (Laridae).
Se reproduce en la costa occidental de Alaska, pero viaja mucho durante las temporadas no reproductivas. Es similar en apariencia a la gaviota occidental (Larus occidentalis) y a la gaviota de Bering (Larus glaucescens). Se han producido avistamientos —aunque ocasionales— en toda América del Norte, así como la costa oriental de Asia. El 3 de noviembre de 2012, una ave de esta especie fue vista en Finlandia. La especie anteriormente sólo ha sido avistada tres veces Europa.
La gaviota de Kamchatka es la cuarta especie de gaviota más grande en el mundo. Es considerada el equivalente al gavión atlántico (Larus marinus) en el Pacífico Norte. Mide de 55 a 68.5 cm de largo, 132-160 cm de envergadura y tiene un peso de 1.05 a 1.7 kg. Entre las medidas estándar, la cuerda alar es de 40,6 a 48 cm, el pico es de 4,8 a 6,5 cm, y el tarso es de 6 a 7,6 cm. Tiene la cabeza blanca, el vientre y la cola de un color pizarra oscuro, lomo gris y las alas con un amplio borde posterior blanco. Las alas y la parte posterior son ligeramente más oscuras que las de la gaviota occidental. Sus ojos son de color amarillo. Las patas son rosa y cortas en comparación con las gaviotas de aspecto similar, y el cuerpo parece más fuerte. El pico es amarillo con mancha subterminal rojo-naranja. El plumaje de las gaviotas jóvenes es de color marrón, similar a las del gavión atlántico.
Larus schistisagus Larus generoko animalia da. Hegaztien barruko Laridae familian sailkatua dago.
Ohotanlokki (Larus schistisagus) on itäaasialainen lokkilaji. Sen esiintymisalue käsittää Venäjän kaukoidän Kamtšatkan niemimaalta Navarinin niemeen ja Vladivostokiin, sekä Japanin Honshūn koillisosan ja Hokkaidōn. Lajin holotyypin kuvaili Leonhard Hess Stejneger Kamtšatkalta 1884.[2] Lajista on Suomessa yksi havainto, Espoossa 3.11.2012.
Ohotanlokki (Larus schistisagus) on itäaasialainen lokkilaji. Sen esiintymisalue käsittää Venäjän kaukoidän Kamtšatkan niemimaalta Navarinin niemeen ja Vladivostokiin, sekä Japanin Honshūn koillisosan ja Hokkaidōn. Lajin holotyypin kuvaili Leonhard Hess Stejneger Kamtšatkalta 1884. Lajista on Suomessa yksi havainto, Espoossa 3.11.2012.
Larus schistisagus
Le Goéland à manteau ardoisé (Larus schistisagus) est une espèce d'oiseaux de mer de la famille des laridés. Au sein de cette famille dont il est l'un des plus grands représentants, il fait partie du groupe dit des « grands goélands à tête blanche »[1].
Il vit le long de la côte est de la Sibérie, la mer d'Okhotsk et la péninsule de Seward ; il hiverne en mer Jaune et le long des côtes coréennes et japonaises.
Larus schistisagus
Le Goéland à manteau ardoisé (Larus schistisagus) est une espèce d'oiseaux de mer de la famille des laridés. Au sein de cette famille dont il est l'un des plus grands représentants, il fait partie du groupe dit des « grands goélands à tête blanche ».
Il vit le long de la côte est de la Sibérie, la mer d'Okhotsk et la péninsule de Seward ; il hiverne en mer Jaune et le long des côtes coréennes et japonaises.
Il gabbiano dorsoardesia (Larus schistisagus, Stejneger 1884) è un uccello della famiglia dei Laridi.
Larus schistisagus ha due sottospecie:
Questo gabbiano vive nel Nord America nord-occidentale (Canada e Stati Uniti) e nell'Asia orientale (Russia, Cina, Giappone, Corea del Nord e Corea del Sud).
Il gabbiano dorsoardesia (Larus schistisagus, Stejneger 1884) è un uccello della famiglia dei Laridi.
Mewa ochocka (Larus schistisagus) – gatunek ptaka z rodziny mewowatych (Laridae). Gatunek ten jest lęgowy w północno-wschodniej Syberii, na Alasce, w Korei Północnej, Japonii[1][2]. Zimuje w Japonii, Chinach i Tajwanie[1], (czyli w rejonie Morza Ochockiego i Morza Japońskiego). Część populacji osiadła[3]. Wyjątkowo pojawia się w Europie, w Polsce stwierdzona po raz pierwszy w 2017 roku[4] (obserwacja z roku 2016[2] nie uzyskała akceptacji Komisji Faunistycznej[5]).
Podobnie jak inne mewy, mewa ochocka jest wszystkożerna - żywi się głównie rybami i morskimi bezkręgowcami, ale nie gardzi padliną, odpadkami, a nawet owadami[3]. Może rabować gniazda, a czasami także odbierać zdobycz innym morskim ptakom (kleptopasożytnictwo)[3].
Mewa ochocka (Larus schistisagus) – gatunek ptaka z rodziny mewowatych (Laridae). Gatunek ten jest lęgowy w północno-wschodniej Syberii, na Alasce, w Korei Północnej, Japonii. Zimuje w Japonii, Chinach i Tajwanie, (czyli w rejonie Morza Ochockiego i Morza Japońskiego). Część populacji osiadła. Wyjątkowo pojawia się w Europie, w Polsce stwierdzona po raz pierwszy w 2017 roku (obserwacja z roku 2016 nie uzyskała akceptacji Komisji Faunistycznej).
Skiffertrut[2] (Larus schistisagus) är en fågel i familjen måsfåglar inom ordningen vadarfåglar som förekommer i kustområden i östra Asien och i norra Alaska.[3]
Fågeln häckar från nordöstra Sibirien till Japan, och i norra Alaska.[3][4] De nordliga häckarna flyttar söderut om vintern till isfria områden och vintertid uppträder arten från Kommendörsöarna och Hokkaido till Nord- och Sydkorea och Taiwan.[5] Ibland övervintrar den även i sydöstra Kina.[5] Den observeras sällan utanför sitt utbredningsområde men det finns rapporter från Kanada, USA, Hawaii och Boninöarna. Den har också observerats en handfull gånger i Europa, med första fyndet i Litauen 2008[6] och därefter i Storbritannien 2011, i Finland, Vitryssland och på Island 2012[7], i Irland 2014 och 2015, Tyskland 2016 och Polen 2017.
Skiffertruten är en stor och kraftig trut med fyra åldersklasser.[5] Den mäter 55-67 cm, har ett vingspann på 132-148cm och väger 1 050-1 670 kg.[5] I adult sommardräkt har den skiffergrå vingovansida med vit bakkant, svarta yttre vingspetsar med vita fläckar och är i övrigt vit. I flykten syns på vingundersidan mörka vingpennor vilket skapar ett kontrasterande mönster. Den har en kraftig gul näbb med stor röd gonysfläck och mörkrosa kraftiga tarser. Den har en rödrosa orbitalring och gul iris.[5] I adult vinterdräkt har den mörkvattrat huvud.
Juvenilen har svart näbb och mycket mörkt brun vattrad fjäderdräkt, som långsamt blir ljusare, speciellt på huvudet.[5] I första sommardräkt kan den vara nästan helvit med mörka vingspetsar och stjärt.[4] I andra årets vinterdräkt är den vattrad i ljust grått och vitt förutom skulderfjädrar som är grå, och vingspetsarna och stjärtfjädrarna som är svarta. I denna dräkt har den ljust rosabeige näbb med stor svart näbbspets.[5]
Den häckar i kolonier på isolerade öar med gräs, på klippor, på sandiga och steniga kuster och lokalt även på hustak.[5] Vintertid uppehåller den sig utmed isfria kuster, vid flodmynningar och hamnar.[5]
Artens population är förhållandevis liten och dess populationstrend är okänd, men utbredningsområdet är relativt stort. Internationella naturvårdsunionen IUCN bedömer att den inte är hotad och placerar den därför i kategorin livskraftig.[1]
Skiffertrut (Larus schistisagus) är en fågel i familjen måsfåglar inom ordningen vadarfåglar som förekommer i kustområden i östra Asien och i norra Alaska.
Larus schistisagus là một loài chim trong họ Laridae.[2]
Larus schistisagus Stejneger, 1884
Охранный статусТихоокеанская чайка[1] (лат. Larus schistisagus) — большая белоголовая чайка.
Аляска, на западном побережье которой птица гнездится, Северная Америка и восток Азии (в том числе территория России). Единичные залёты в Европу, в частности однократно в Финляндию в 2012 году[2].
Одна из самых крупных чаек. Длина 55—68,5 см, размах крыльев 132—160 см, вес 1,05—1,7 кг[3][4].
Родовое название Larus означает чайку или иную крупную морскую птицу. Видовое schistisagus происходит от новолатинского schistus (грифельный, аспидный) и латинского sagus (плащ, мантия)[5].
灰背鸥(学名:Larus schistisagus)又名大黑脊鸥,为鸥科鸥属的鸟类。在中国大陆,分布于东北、山东、福建、广东、云南等地。该物种的模式产地在西伯利亚。[2]
オオセグロカモメ(大背黒鴎、Larus schistisagus)は、チドリ目カモメ科カモメ属に分類される鳥類。
大韓民国、中華人民共和国北東部、朝鮮民主主義人民共和国、日本、ロシア南東部
冬季になると中華人民共和国北東部などへ南下し越冬する。ロシア南東部では周年生息する。日本では北海道や東北地方で周年生息(留鳥)するか、本州中部以南に冬季になると越冬のため飛来(冬鳥)する。
全長55-67cm。翼開張132-150cm。体重1.2-1.7kg。和名はセグロカモメより大型である事に由来する。頭部や胴体下面は白い羽毛で被われる。尾羽の色彩も白い。背中や翼上面は青みがかった暗灰色の羽毛で被われ、英名(slaty-backed=粘板岩色の背中をした)の由来になっている。風切羽は黒く、先端に白い斑紋が入る。
嘴は太くて長い。嘴の色彩は黄色で、下嘴の先端近くに赤い斑紋が入る。後肢の色彩はピンク色。
卵は灰緑色や暗緑色の殻で覆われ、暗褐色や灰青色の斑点や筋模様が入る。幼鳥は全身が灰褐色の羽毛で被われ、羽毛の外縁(羽縁)が淡褐色。初列風切の色彩は褐色。嘴の色彩は黒い。
夏季は頭部から頸部にかけて斑紋が無く(夏羽)、冬季は頭部から頸部にかけて淡褐色の斑点が入る(冬羽)。
海洋や河口、干潟、その周辺にある湖沼などに生息する。冬季になると同科他種と混群を形成する事もある。
食性は雑食で、魚類、昆虫、甲殻類、軟体動物、環形動物、動物の死骸などを食べる。他の鳥類が捕らえた獲物を奪ったり、他の鳥類の卵や雛を食べる事もある。
繁殖形態は卵生。集団繁殖地(コロニー)を形成する。沿岸部の岩礁や草原などに木の枝や枯草、海藻などを組み合わせた皿状の巣を作り、日本では5-7月に1回に2-4個(主に3-4個)の卵を産む。雌雄交代で抱卵し、抱卵期間は25-26日。雛は孵化してから約40日で巣立つ。生後3年で性成熟すると考えられているが、生後4年で成鳥羽に生え換わる。
2003年に北海道礼文島でワシカモメとの交雑記録が報告されている[1]。 また、2005年から2010年にかけて、北海道利尻町で、2009年には北海道利尻富士町で、繁殖行動が観察されている[2]。
漁港にも生息し、漁場や網場などで漁獲物やゴミを漁ることもある。 北海道札幌市では、ビルの屋上や立体駐車場などで営巣し、海ではなく川を生活の場としている個体が多数観測されている。[3]