The predominate predators of the semipalmated sandpiper are merlins (Falco columbarius) and other members of the falcon, and accipitor families. Other documented predators include snowy owls and some jaegers.
Known Predators:
Anti-predator Adaptations: cryptic
Semipalmated sandpipers use vocal and visual forms of communication. Many calls have been linked specific situations and functions. For example, a soft 'cher' is often made from individuals of a large roosting flock to convey safety or lack of threat. This 'cher' is quickly replaced by a loud 'churt' when predators are detected. Other calls have been described for nest defense, chick defense, injury feigning, copulation, short-range communication between mates, calling chicks, and brooding.
Males use aerial displays to attract mates to established territories. These displays include a "motorboat" call given while hovering in midair.
Semipalmated sandpipers perceive auditory, tactile, visual, and chemical stimuli.
Communication Channels: acoustic
Perception Channels: visual ; tactile ; acoustic ; chemical
Semipalmated Sandpipers are not threatened, however population surveys starting in 1986 have showed a slight decrease in overall population size. The decline is suspected to be a result of human activity. Specific impacts by people include destruction and manipulation of shorelines and wetlands which are habitats for semipalmated sandpipers during both breeding and nonbreeding seasons. Large scale baitworm harvest along coastal areas in known stopping grounds for semipalmated sandpipers has been shown to negatively affect the birds feeding habits due to scarcity of food resources. Poaching of semipalmated sandpipers still occurs on their wintering grounds in South America and is suspected to have a significant effect on populations. Pollution is also suspected to have a negative effect.
Canada and the United States have created detailed conservation plans to protect and enhance staging grounds for migratory shorebirds, including semipalmated sandpipers.
US Migratory Bird Act: protected
US Federal List: no special status
CITES: no special status
State of Michigan List: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: least concern
Spring migration of semipalmated sandpipers is critically dependent upon food resource availability on the staging grounds. Delaware Bay, among other east coast locations, is considered an essential stopover for the 3000 to 4000 km journey. Spring migration coincides with the spawning of horseshoe crabs which provides millions of energy-rich eggs to resting semipalmated sandpipers. Unfortunately, the horseshoe crab industry ultimately depends on these eggs as well. Semipalmated sandpipers then compete with the horseshoe crab industry and can impact the economic well-being of the industry.
Negative Impacts: crop pest
Historically semipalmated sandpipers were hunted as game birds, however this is now illegal in the United States under the Migratory Bird Treaty Act of 1918. The mass migration of semipalmated sandpipers and other shorebirds is a major attraction, bringing avid birders to coastal staging areas in spring and fall.
Positive Impacts: food
Semipalmated sandpipers impact populations of their prey. They also are host to parasites such as parasitic nematodes (Skrjabinoclava morrisoni) which are transmitted through ingesting amphipods Corophium volutator. Eggs and chicks often are eaten by predators such as gulls, jaegers, and foxes.
Commensal/Parasitic Species:
Semipalmated sandpipers utilize a probing method to forage for small invertebrates on the ground, in mud, or occasionally under water. Typical diet consists of chironomid larvae (Diptera), arachnids, plant seeds, tipulid larvae (Diptera), dolichopodid larvae (Diptera), snails, Donacia adults (Chrysomelidae, Coleoptera), Lispe larvae (Muscidae, Diptera), Agapes larvae (Dytiscidae, Coleoptera), Pericoma larvae (Psychodidae, Diptera), and Hyrgotus adults (Dytiscidae, Coleoptera). Semipalmated sandpipers rely heavily on horseshoe crab eggs during spring migration. Feeding behavior consists of running along the water's edge, pecking and probing in the ground along damp or flooded mud flats. When invertebrates are abundant, semipalmated sandpipers also forage along marsh edges.
Semipalmated sandpipers use both visual and tactile foraging to collect food, depending on the food source. They actively defend feeding territories year-round, though they are much more vigilant while breeding.
Females will also eat small mammal bones as an extra source of calcium during egg laying.
Animal Foods: insects; terrestrial non-insect arthropods; mollusks; terrestrial worms; aquatic or marine worms; aquatic crustaceans; other marine invertebrates
Primary Diet: carnivore (Molluscivore , Vermivore)
Semipalmated sandpipers (Calidris pusilla) are small shorebirds which breed along the coast of the Hudson Bay and the coast of northern Alaska. During the non-breeding season semipalmated sandpipers migrate to coastal South America, the Caribbean, and Central America. Migration occurs in long flights of 3000 to 4000 kilometers from Canada and the northern United States to South America. The birds travel in large migratory flocks which can vary in size and can be as large as 350,000 individuals. Some semipalmated sandpiper populations follow very specific migration paths with regular stops at critical, resource-rich locations such as the Bay of Fundy in eastern Canada, and the Delaware Bay in the United States. Short flight migration is also prevalent when individuals or flocks move to closer areas.
Biogeographic Regions: nearctic (Native ); neotropical (Native )
Semipalmated sandpipers breed along the shores of northern Canada and Alaska on wet sedge or sedge-tundra. They select open habitats well-suited for breeding displays and scrape nests. They generally are found running along sandy shorelines, probing the loose sand for invertebrates. Ideal foraging habitat includes pools close to lakes and rivers, shrubby river deltas, and sandy areas along the shore. Migration stopover habitats may include wetlands, grassy fields, marshes, or edges of lakes and rivers. During non-breeding winter months, semipalmated sandpipers inhabit sandy beaches and intertidal zones of South America, the Caribbean, and Central America.
Habitat Regions: temperate ; tropical ; polar ; terrestrial
Terrestrial Biomes: tundra ; savanna or grassland
Aquatic Biomes: coastal
Other Habitat Features: riparian ; estuarine
Annually it is estimated that 50% to 70% of adult semipalmated sandpipers survive. Some causes of mortality (degree of impact unknown) include illegal poaching on wintering grounds and botulism. It has been noted that juveniles have much lower fat reserves than adults when they arrive at wintering grounds, but how that affects survivorship is unknown. Longest known living individual was a female at 16 years old. The odds of a survival until age of 16 are 1 in 10000 if survival rate is ~50%.
Range lifespan
Status: wild: 16 (high) years.
Semipalmated sandpipers are small sized shorebird about 13 to 15 cm long weighing from 21 to 32 g. They have black legs and straight tubular bills which are black or darkly colored. Wingspan ranges from 29 to 30 cm. The name 'semipalmated' refers to the slight webbing between the 3 front toes. Plumage differs between juveniles, breeding and nonbreeding adults. During the breeding season semipalmated sandpipers have gray to brown upper body, with a uniformly scaly pattern. The belly is white with darker streaks along the upper breast. Juveniles vary greatly in plumage, but generally have a darker brown cap with a pronounced supercilium. Nonbreeding plumage fades to a lighter gray-brown on the upper body with only faint streaking on sides of an otherwise white breast. On average females are slightly larger than males.
Range mass: 21 to 32 g.
Range length: 13 to 15 cm.
Range wingspan: 29 to 30 cm.
Other Physical Features: endothermic ; homoiothermic; bilateral symmetry
Sexual Dimorphism: sexes alike; female larger
Semipalmated sandpipers breed from late May to July. Upon arriving at the breeding grounds, males establish territories from which to display to females arriving about a week later. Males perform aerial displays at 5 to 9 m where they hover and produce "motorboat" calls. These aerial displays are well suited to their relatively open habitat where visibility is high. The male excavates up to 10 to 12 scrapes among sparse vegetation within his territory for females to choose from. The female will then select 2 to 3 of these scrapes (although only one is used) to begin lining with vegetation and other organic matter. Semipalmated sandpipers form monogamous pairs.
Mating System: monogamous
Semipalmated sandpipers breed from May through July. After mating, the male defends the territory while the female lays eggs in the nest. Females typically lay 3 to 4 eggs per brood in 24 to 32 hour intervals. Incubation of the eggs, which is done by both parents, lasts 18 to 22 days. Like all scolopacids, semipalmated sandpipers are precocial at birth and begin actively foraging within hours of hatching. The young fledge 16 to 19 days after hatching. Semipalmated sandpipers reach sexual maturity at 1 year old.
Breeding interval: Semipalmated sandpipers produce one brood per year.
Breeding season: Semipalmated sandpipers breed from May to July.
Range eggs per season: 3 to 4.
Average eggs per season: 4.
Range time to hatching: 18 to 22 days.
Range fledging age: 16 to 19 days.
Average fledging age: 19 days.
Average age at sexual or reproductive maturity (female): 1 years.
Average age at sexual or reproductive maturity (male): 1 years.
Key Reproductive Features: iteroparous ; seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; oviparous
Semipalmated sandpipers provide parental care for their young starting with incubation by both parents. Incubation lasts 20 to 22 days. Both parents participate in feeding and protecting the young for up to 11 days. Between 6 to 11 days after the chicks hatch the parents abandon the brood at separate times with the female being the first to leave nearly 91% of the time. Females stay with their young on average 6 days after they are hatched then leave their young to be provided for by their mate. The male continues to make a night scrape for the young for 6 to 8 days after hatching. The male abandons the brood on average 8 days after female, regardless of whether or not chicks have fledged.
Parental Investment: precocial ; male parental care ; female parental care ; pre-fertilization (Provisioning, Protecting: Male, Female); pre-hatching/birth (Provisioning: Male, Female, Protecting: Male, Female); pre-weaning/fledging (Provisioning: Male, Protecting: Male); pre-independence (Provisioning: Male, Protecting: Male)
A small (5 ½ -6 ½ inches) sandpiper, the Semipalmated Sandpiper may be identified by its size), short wings, and dark legs. In summer, this species is mottled brown above with a white belly, streaked breast and throat, and pale white eye-stripes. In winter, this species becomes darker and duller than in summer. Male and female Semipalmated Sandpipers are similar to one another in all seasons. The Semipalmated Sandpiper breeds in high arctic Siberia, Alaska, and Canada south to the Hudson Bay. This species is a long-distance migrant, wintering from Central America and the West Indies south to southern South America. On migration, this species may be seen in the eastern United States and Canada, both in the interior and along the coast. Semipalmated Sandpipers primarily breed on wet tundra. This species may be found in wet grasslands and marshes while on migration, occurring in these habitats (as well as mangroves) during the winter. This species primarily eats insects and larvae, but may also take small snails, crustaceans, and fish. Due to its remote breeding habitat, most birdwatchers never see the Semipalmated Sandpiper during the summer. This species is more likely to be seen in winter and on migration, where it may be observed along the shore probing the mud for food with its bill. Semipalmated Sandpipers are primarily active during the day.
A small (5 ½ -6 ½ inches) sandpiper, the Semipalmated Sandpiper may be identified by its size), short wings, and dark legs. In summer, this species is mottled brown above with a white belly, streaked breast and throat, and pale white eye-stripes. In winter, this species becomes darker and duller than in summer. Male and female Semipalmated Sandpipers are similar to one another in all seasons. The Semipalmated Sandpiper breeds in high arctic Siberia, Alaska, and Canada south to the Hudson Bay. This species is a long-distance migrant, wintering from Central America and the West Indies south to southern South America. On migration, this species may be seen in the eastern United States and Canada, both in the interior and along the coast. Semipalmated Sandpipers primarily breed on wet tundra. This species may be found in wet grasslands and marshes while on migration, occurring in these habitats (as well as mangroves) during the winter. This species primarily eats insects and larvae, but may also take small snails, crustaceans, and fish. Due to its remote breeding habitat, most birdwatchers never see the Semipalmated Sandpiper during the summer. This species is more likely to be seen in winter and on migration, where it may be observed along the shore probing the mud for food with its bill. Semipalmated Sandpipers are primarily active during the day.
Distribucion General: Se reproduce al norte de Alaska y de Canadá. Invierna desde el sur de México y Florida hasta el norte de Chile y Argentina. La población que invierna y migra en Costa Rica pertenece a las aves de pico corto del extremo occidental de su ámbito de reproducción.
Ar sourouc'han dambalvezek[1] a zo un evn hirc'harek, Calidris pusilla (pe Tringa pusilla) an anv skiantel anezhañ.
Pigosat a ra peurvuiañ daoust ma plij dezhañ ivez klask e voued el lec'hid pe en dour bas.
Bevañ a ra al labous en Alaska, Kanada ha reter Siberia ivez. Goañviñ a ra war aodoù trovanel kreiz ha Suamerika[2].
Diouzh an evnoniourien e vez renket ar sourouc'han dambalvezek en urzhiad Charadriiformes pe Ciconiiformes.
Ar sourouc'han dambalvezek a zo un evn hirc'harek, Calidris pusilla (pe Tringa pusilla) an anv skiantel anezhañ.
El territ semipalmat[1] (Calidris pusilla) és un ocell limícola de la família dels escolopàcids (Scolopacidae) que en estiu habita la tundra de l'extrem oriental de Sibèria, oest i nord d'Alaska, nord de Canadà continental, fins Labrador i les illes Banks, Victòria, Rei Guillem i Baffin. En hivern habiten costes i aiguamolls d'Amèrica tropical incloent les Antilles.
El territ semipalmat (Calidris pusilla) és un ocell limícola de la família dels escolopàcids (Scolopacidae) que en estiu habita la tundra de l'extrem oriental de Sibèria, oest i nord d'Alaska, nord de Canadà continental, fins Labrador i les illes Banks, Victòria, Rei Guillem i Baffin. En hivern habiten costes i aiguamolls d'Amèrica tropical incloent les Antilles.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Pibydd llwyd (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: pibyddion llwydion) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Calidris pusilla; yr enw Saesneg arno yw Semipalmated sandpiper. Mae'n perthyn i deulu'r Pibyddion (Lladin: Scolopacidae) sydd yn urdd y Charadriiformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn C. pusilla, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America.
Mae'r pibydd llwyd yn perthyn i deulu'r Pibyddion (Lladin: Scolopacidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Cyffylog Scolopax rusticola Gïach Cyffredin Gallinago gallinago Pibydd y Dorlan Actitis hypoleucos Rhostog gynffonddu Limosa limosa Rhostog gynffonfraith Limosa lapponicaAderyn a rhywogaeth o adar yw Pibydd llwyd (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: pibyddion llwydion) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Calidris pusilla; yr enw Saesneg arno yw Semipalmated sandpiper. Mae'n perthyn i deulu'r Pibyddion (Lladin: Scolopacidae) sydd yn urdd y Charadriiformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn C. pusilla, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America.
Tyknæbbet dværgryle (Calidris pusilla) er en vadefugl, der yngler i det nordlige Nordamerika og overvintrer i Syd- og Mellemamerika. Den er set nogle få gange i Danmark.
Tyknæbbet dværgryle (Calidris pusilla) er en vadefugl, der yngler i det nordlige Nordamerika og overvintrer i Syd- og Mellemamerika. Den er set nogle få gange i Danmark.
Tyknæbbet dværgryle Texas, USA
Der Sandstrandläufer (Calidris pusilla) ist eine weitverbreitete, monotypische Art aus der Familie der Schnepfenvögel, der in der südlichen Tundra Alaskas und Kanada brütet. Er ist gelegentlich ein Irrgast in Europa und wird in Großbritannien und Irland fast alljährlich gesichtet.[1]
Der Sandstrandläufer ist mit einer Körperlänge von 16 Zentimetern einer der kleineren Strandläufer. Ausgewachsene Vögel haben dunkle Beine und einen kurzen, geraden dunklen Schnabel. Die Körperoberseite ist graubraun, die Körperunterseite dagegen weiß. Der Kopf und der Hals sind hell graubraun. Er ist sehr schwer von einer anderen Strandläufer-Art, nämlich dem Bergstrandläufer zu unterschieden.
Sandstrandläufer nisten am Boden. Das Männchen kratzt mehrere Bodenmulden. Das Weibchen ist diejenige, die eine dieser Bodenmulden als Nistplatz auswählt und diese mit Gras und anderem Material auspolstert. Das durchschnittliche Gelege beträgt vier Eier. Das Männchen beteiligt sich am Brutgeschäft. Nach ein paar Tagen verlässt das Weibchen das Männchen, das die Jungvögel führt.
Der Sandstrandläufer ist ein nearktischer Brutvogel nördlich der Waldgrenze im Westen und dem zentrum von Alaska sowie im Norden Kanadas. Sie brüten gelegentlich auch im Nordosten Sibiriens.
Sandstrandläufer sind Langstreckenzieher. Sie überwintern überwiegend im Küstengebiet Südamerikas. Nur ein kleiner Teil der Population verbringt die Winterzeit im Süden der USA. Die Vögel ziehen in großen Schwärmen in die Überwinterungsgebiete. Die Trupps können gelegentlich bis zu 100.000 Vögel umfassen. Bekannte Sammelgebiete dieser Vogelart sind die Bay of Fundy und die Delaware Bay.
Die Vögel suchen sich ihr Futter im Schlamm der Küstengebiete. Sie fressen überwiegend Wasserinsekten und Krebstiere.
Der Sandstrandläufer (Calidris pusilla) ist eine weitverbreitete, monotypische Art aus der Familie der Schnepfenvögel, der in der südlichen Tundra Alaskas und Kanada brütet. Er ist gelegentlich ein Irrgast in Europa und wird in Großbritannien und Irland fast alljährlich gesichtet.
வலசை வரும் உள்ளான்கள் பொதுவாக கரையோரங்கள், ஈரத்தரைகள் ஆகியவற்றில் காணப்படும். இவ்வகைப்பறவைகள் சிரமப்பட்டு சேறு மற்றும் மணல்நிலங்களில் தனது உணவை( பூச்சிகள், ஓட்டுமீன்கள்) பெற்றுக்கொள்ளும். வட அமெரிக்காவில் இப்பறவைகள் கரையோரப்பறவைகள் என அழைக்கப்படும்.
வலசை வரும் உள்ளான்களில் 210 இனங்கள் உண்டு.[1] இப்பறவைகள் பெரும்பாலும் ஈரநிலங்கள் மற்றும் கரையோரச்சூழலில் வாழும். ஆர்டிக் மற்றும் வெப்பபகுதிகளிலும் வாழும் இப் பறவையினங்களில் பெரும்பாலானவை குறிப்பிட்ட காலங்களில் இடம்பெயர்கின்றனவையாகும். வெப்ப மண்டல பிரதேசங்களில் வாழும் சில பறவையினங்கள் அப்பகுதியில் நிரந்தரமாக வாழ்பவையாகவும் அல்லது மழைவீழ்ச்சிக்கு ஏற்றாற்போல இடம்பெயர்பவையாகவோ இருக்கலாம். ஆர்ட்டிக் பிரதேசத்தில் வாழும் இப்பறவையின் சில இனங்கள் அதிக தூரத்திற்கு குடிபெயர்வையாகவும், இவைகள் தெற்கு அரைக்கோளத்தில் தனது இனப்பெருக்கமற்ற காலத்தை களிப்பதற்றனகாக குடிபெயரும்.
இப்பறவைகள் நீர்ப்பறவைகள் என அழைக்கப்படுவதற்கான காரணம் இப்பறவையின் பல இனங்கள் நீர் நிலைகளை அண்மித்த பிரதேசங்களில் வாழும். இப்பறவைகள் நீர் நிலைகளில் நடப்பதற்கு ஏதுவாற் போல இவற்றின் கால்கள் மிக நீளமானதாக அமைந்து காணப்படும். சில இனங்களுக்கு சேறு மற்றும் பாறைகளின் அமைவிடம் தெரிந்து காணப்படும். இனப்பெருக்க காலத்திற்கு முன் குடிபெயரும். மேலும் இவ்வினப்பறவைகள் நீளமான இறக்கைகளை கொண்டு காணப்படும். மேலும் இப்பறவைகள் குடிபெயர்வதற்கு தேவையான சக்தியை பெறுவதற்கு போதுமான அநுசேபத்தையும் கொண்டு காணப்படும்.[2]
இப்பறவைகளில் பெரும்பாலான பறவைகள் முள்ளந்தண்டிலிகளை மணலில் இருந்தோ அல்லது சேற்றில் இருந்தோ பிடித்து உண்ணும். இப்பறவைகளின் பெரும்பாலானவற்றின் அலகு முடிவிடங்கள் அதிகளவு நரம்பு இணைப்புகளை கொண்டிருக்கும். இதனால் இவை இலகுவாக உணவுகளை சேற்றில் இருந்து கண்டுபிடித்து உண்ணும். எனினும் பெரும்பாலான பறவையினங்கள் பூச்சிகள் மற்றும் சிறிய ஊர்வனவற்றை உணவாக உட்கொள்ளும்.
வலசை வரும் உள்ளான்கள் பொதுவாக கரையோரங்கள், ஈரத்தரைகள் ஆகியவற்றில் காணப்படும். இவ்வகைப்பறவைகள் சிரமப்பட்டு சேறு மற்றும் மணல்நிலங்களில் தனது உணவை( பூச்சிகள், ஓட்டுமீன்கள்) பெற்றுக்கொள்ளும். வட அமெரிக்காவில் இப்பறவைகள் கரையோரப்பறவைகள் என அழைக்கப்படும்.
வலசை வரும் உள்ளான்களில் 210 இனங்கள் உண்டு. இப்பறவைகள் பெரும்பாலும் ஈரநிலங்கள் மற்றும் கரையோரச்சூழலில் வாழும். ஆர்டிக் மற்றும் வெப்பபகுதிகளிலும் வாழும் இப் பறவையினங்களில் பெரும்பாலானவை குறிப்பிட்ட காலங்களில் இடம்பெயர்கின்றனவையாகும். வெப்ப மண்டல பிரதேசங்களில் வாழும் சில பறவையினங்கள் அப்பகுதியில் நிரந்தரமாக வாழ்பவையாகவும் அல்லது மழைவீழ்ச்சிக்கு ஏற்றாற்போல இடம்பெயர்பவையாகவோ இருக்கலாம். ஆர்ட்டிக் பிரதேசத்தில் வாழும் இப்பறவையின் சில இனங்கள் அதிக தூரத்திற்கு குடிபெயர்வையாகவும், இவைகள் தெற்கு அரைக்கோளத்தில் தனது இனப்பெருக்கமற்ற காலத்தை களிப்பதற்றனகாக குடிபெயரும்.
The semipalmated sandpiper (Calidris pusilla) is a very small shorebird. The genus name is from Ancient Greek kalidris or skalidris, a term used by Aristotle for some grey-coloured waterside birds. The specific pusilla is Latin for "very small".[2]
It is sometimes separated with other "stints" in Erolia, but, although these apparently form a monophyletic group, the present species' old genus Ereunetes had been proposed before Erolia.
It is a small sandpiper, 13–15 cm (5.1-5.9 in) long and weighing around 20-32 g (0.7-1.1 oz).[3] Wingspan ranges from 13.8-14.6 in (35-37 cm).[4] Adults have black legs and a short, stout, straight dark bill. The body is dark grey-brown on top and white underneath. The head and neck are tinged light grey-brown. This bird can be difficult to distinguish from other similar tiny shorebirds, in particular the western sandpiper; these are known collectively as "peeps" or "stints".
Their breeding habitat is the southern tundra in Canada and Alaska near water. They nest on the ground. The male makes several shallow scrapes; the female chooses one and adds grass and other material to line the nest. The female lays 4 eggs; the male assists in incubation. After a few days, the female leaves the young with the male; the young feed themselves.
These birds forage on mudflats, picking up food by sight and feel (bill). They mainly eat aquatic insects and their larvae, spiders, snails, worms[5] and crustaceans. Semipalmated sandpipers rely heavily on horseshoe crab eggs during spring migration.[5] Females will also eat small mammal bones as an extra source of calcium during egg laying.[5]
They are long distance migrants and winter in coastal South America, with some going to the southern United States and the Caribbean. They migrate in flocks which can number in the hundreds of thousands, particularly in favoured feeding locations such as the Bay of Fundy and Delaware Bay. This species is a rare but regular vagrant to western Europe.
Although very numerous, these birds are highly dependent on a few key stopover habitats during their migration, notably Mary's Point and Johnson's Mills along Shepody Bay, an arm of the Bay of Fundy.[6] During the months of July and August, the Nature Conservancy of Canada runs an information center about these shorebirds in Johnson's Mills, New Brunswick.[7]
The semipalmated sandpiper (Calidris pusilla) is a very small shorebird. The genus name is from Ancient Greek kalidris or skalidris, a term used by Aristotle for some grey-coloured waterside birds. The specific pusilla is Latin for "very small".
It is sometimes separated with other "stints" in Erolia, but, although these apparently form a monophyletic group, the present species' old genus Ereunetes had been proposed before Erolia.
La Pigmea kalidro, Calidris aŭ Erolia pusilla, estas eta kalidro kaj eta vadbirdo de la familio de Skolopedoj kaj ordo de Ĥaradrioformaj.
Tiu birdo estas ĉirkaŭ 15 cm longa kaj pezas ĉirkaŭ 23 g. Plenkreskuloj havas nigrajn krurojn kaj mallongan -ĉefe ĉebaze- rektan malhelan preskaŭ nigran, fortikan kaj nepintakran bekon. La korpo estas malhela grizbruna supre kaj blanka sube. Kapo kaj kolo estas iomete helgrizbruna, sed krono kaj traokula strio estas pli malhela; komenco de brusto estas iomete striita. Estas iome da ruĝeco dorse. Dumfluge videblas blanka angula mallarĝa strio en supraj flugiloj. Post reprodukta sezono plumaro iĝas griza kaj la ventro pli blanka. En piedfingroj estas etaj retaĵoj. Tiu birdo povas malfacile diferenciĝi disde aliaj etaj similaj kalidroj ĉefe de la iomete pli granda Maŭra kalidro; tiuj estas konataj grupe kiel "kalidroj".
Ties reprodukta medio estas la norda tundro en Kanado kaj Alasko ĉe akvo. Ili konstruas neston surplanke. La masklo faras kelkajn neprofundajn truojn kaj la ino elektas unu kaj aldonas herberojn kaj alian materialon por kovri la truon. La ino demetas 4 brunajn ovojn; ambaŭ gepatroj kovas dum ĉirkaŭ 3 semajnoj. Post kelkaj tagoj, la ino forlasas la idojn kun la masklo, kiu siavice migras poste; la idoj manĝas ili meme kaj ekflugas post 3 semajnoj. Ili migras unu monaton post plenkreskuloj.
Ili migras malproksimege tra la tuta Kanado kaj centra kaj okcidenta Usono kaj vintras en ambaŭ marbordoj de Suda Ameriko suden ĝis sudaj Brazilo kaj Peruo respektive, krom kelkaj kiuj restas en suda Usono kaj insuloj de la Karibo. Ili migras laŭ grupoj kiuj povas nombri je centoj da miloj, ĉefe en favoraj manĝajoj kiel la Golfo de Fundy kaj Delavaro. Tiu specio estas rara sed regula vaganta al okcidenta Eŭropo.
Tiuj birdoj manĝas ĉe kotejoj, bekoplukante rapidege per nervozaj kaj mekanikaj movoj manĝaĵojn per rigardo kaj bekosento. Ili manĝas ĉefe akvajn insektojn kaj krustulojn.
Kvankam sufiĉe multnombraj, tiuj birdoj estas tre dependaj de kelkaj gravaj haltejoj dum sia migrado, ĉefe golfeto Shepody, ero dela golfeto de Fundy [1].
Dum monatoj Julio kaj Aŭgusto oni povas ĉeesti unu el la du informejoj aranĝita de Naturkonservado de Kanado pri vadbirdoj ĉu ĉe Johnson's Mills ĉu ĉe Mary's.
La Pigmea kalidro, Calidris aŭ Erolia pusilla, estas eta kalidro kaj eta vadbirdo de la familio de Skolopedoj kaj ordo de Ĥaradrioformaj.
Tiu birdo estas ĉirkaŭ 15 cm longa kaj pezas ĉirkaŭ 23 g. Plenkreskuloj havas nigrajn krurojn kaj mallongan -ĉefe ĉebaze- rektan malhelan preskaŭ nigran, fortikan kaj nepintakran bekon. La korpo estas malhela grizbruna supre kaj blanka sube. Kapo kaj kolo estas iomete helgrizbruna, sed krono kaj traokula strio estas pli malhela; komenco de brusto estas iomete striita. Estas iome da ruĝeco dorse. Dumfluge videblas blanka angula mallarĝa strio en supraj flugiloj. Post reprodukta sezono plumaro iĝas griza kaj la ventro pli blanka. En piedfingroj estas etaj retaĵoj. Tiu birdo povas malfacile diferenciĝi disde aliaj etaj similaj kalidroj ĉefe de la iomete pli granda Maŭra kalidro; tiuj estas konataj grupe kiel "kalidroj".
Ties reprodukta medio estas la norda tundro en Kanado kaj Alasko ĉe akvo. Ili konstruas neston surplanke. La masklo faras kelkajn neprofundajn truojn kaj la ino elektas unu kaj aldonas herberojn kaj alian materialon por kovri la truon. La ino demetas 4 brunajn ovojn; ambaŭ gepatroj kovas dum ĉirkaŭ 3 semajnoj. Post kelkaj tagoj, la ino forlasas la idojn kun la masklo, kiu siavice migras poste; la idoj manĝas ili meme kaj ekflugas post 3 semajnoj. Ili migras unu monaton post plenkreskuloj.
Ili migras malproksimege tra la tuta Kanado kaj centra kaj okcidenta Usono kaj vintras en ambaŭ marbordoj de Suda Ameriko suden ĝis sudaj Brazilo kaj Peruo respektive, krom kelkaj kiuj restas en suda Usono kaj insuloj de la Karibo. Ili migras laŭ grupoj kiuj povas nombri je centoj da miloj, ĉefe en favoraj manĝajoj kiel la Golfo de Fundy kaj Delavaro. Tiu specio estas rara sed regula vaganta al okcidenta Eŭropo.
Tiuj birdoj manĝas ĉe kotejoj, bekoplukante rapidege per nervozaj kaj mekanikaj movoj manĝaĵojn per rigardo kaj bekosento. Ili manĝas ĉefe akvajn insektojn kaj krustulojn.
Kvankam sufiĉe multnombraj, tiuj birdoj estas tre dependaj de kelkaj gravaj haltejoj dum sia migrado, ĉefe golfeto Shepody, ero dela golfeto de Fundy [1].
Dum monatoj Julio kaj Aŭgusto oni povas ĉeesti unu el la du informejoj aranĝita de Naturkonservado de Kanado pri vadbirdoj ĉu ĉe Johnson's Mills ĉu ĉe Mary's.
El correlimos semipalmeado, Calidris pusilla, un ave limícola muy pequeña de la familia Scolopacidae. A veces es separada junto con otros correlimos pequeños en Erolia, pero aunque este grupo parece ser monofilético, el nombre genérico más antiguo de esta especie Ereunetes fue propuesto antes que Erolia.
Alcanza los 12 cm de longitud .Los adultos tienen las piernas oscuras y un pico corto, algo grueso, recto y oscuro. El cuerpo es castaño grisáceo por arriba, y blanco por abajo. La cabeza y el cuello están teñidos de castaño grisáceo pálido. Esta ave puede ser difícil de distinguir de otras pequeñas limícolas similares, particularmente el correlimos de Alaska.
Su hábitat reproductivo es la tundra del sur de Canadá y de Alaska cerca del agua. Los correlimos semipalmeados son migratorios de largas distancias, invernan en las costas de América del Sur, algunos invernan en las costas del sur de América del Norte y las Antillas. Migran en bandadas que pueden sumar cientos de miles, en especial en lugares favorables para la alimentación como la bahía de Fundy y la bahía de Delaware. Esta especie es errante rara pero regular en Europa occidental.
Anidan en el suelo. El macho hace varios raspados someros, y la hembra escoge uno y añade hierba y otros materiales para revestir el nido. La hembra pone 4 huevos. El macho la asiste incubando. Después de unos días de la eclosión la hembra deja las crías con el macho; las crías se alimentan solas.
Estas aves se alimentan en los fangales sondeando al tacto con el pico o recogiendo el alimento a la vista. Comen principalmente insectos acuáticos y crustáceos
Aunque son muy numerosos, estas aves son muy dependientes de unos pocos sitios claves que son los hábitats de parada durante su migración, notablemente la bahía de Shepody, que forma parte de la bahía de Fundy.[1]
En Cuba su nombre común es zarapico semipalmado, en República Dominicana es palyerito semipalmeado y en Puerto Rico es playero gracioso.
El correlimos semipalmeado, Calidris pusilla, un ave limícola muy pequeña de la familia Scolopacidae. A veces es separada junto con otros correlimos pequeños en Erolia, pero aunque este grupo parece ser monofilético, el nombre genérico más antiguo de esta especie Ereunetes fue propuesto antes que Erolia.
Calidris pusilla Calidris generoko animalia da. Hegaztien barruko Scolopacidae familian sailkatua dago.
Calidris pusilla Calidris generoko animalia da. Hegaztien barruko Scolopacidae familian sailkatua dago.
Kanadansirri (Calidris pusilla) on arktisen alueen kahlaaja. Lajin nimesi Carl von Linné 1766.
Linnun pituus on 13–15 senttimetriä, siipien kärkiväli 34–37 senttimetriä ja paino 20–31 grammaa. Pieni sirri, jolla on mustat jalat ja suora musta nokka. Eroina pikkusirriin on yläpuolen kellan- tai okranruskea sävy. Sukupuolet ovat samanvärisiä.
Pesii Kanadan ja Alaskan tundralla. Maailman populaation koko on noin 3,5 miljoonaa yksilöä. Lajin kanta on elinvoimainen. Se on muuttolintu, joka talvehtii laajalla alalla Etelä-Amerikan rannikoilla ja Länsi-Intian saaristossa. Lajia ei ole tavattu Suomessa vuoteen 2006 mennessä.
Arktisen alueen rannikot, vuorovesirannat ja dyynit, sekä sisämaan järvien, jokien ja muiden kosteikkojen tuntumassa.
Koiras rapsuttaa maahan muutamia pesäkoloja, joista naaras valitsee yhden ja munii siihen 4 munaa. Molemmat puolisot osallistuvat haudontaan, joka kestää 18–22 päivää. Poikaset ovat pesäpakoisia ja etsivät itse ruokansa. Naaras jättää muutaman päivän ikäiset poikaset koiraan hoidettavaksi ja lähtee syysmuutolle. Poikaset oppivat lentämään noin 19 päivän ikäisinä.
Pääasiallinen ravinto on hyönteiset ja nilviäiset.
Kanadansirri (Calidris pusilla) on arktisen alueen kahlaaja. Lajin nimesi Carl von Linné 1766.
Calidris pusilla
Le Bécasseau semipalmé (Calidris pusilla) est une espèce d'oiseaux limicoles de la famille des Scolopacidae et à la sous-famille des Calidridinae.
Ce bécasseau mesure de 13 à 15 cm. Il possède un court bec droit et noir, légèrement enflé à son extrémité.
Le Bécasseau semipalmé forme de grands groupes dans les sites de halte migratoire. Il est souvent associé au Bécasseau d'Alaska.
Cet oiseau se nourrit essentiellement en picorant mais sonde parfois la vase ou exploite l'eau peu profonde.
Bref "chreup" étouffé, ou "kit" aigu.
Calidris pusilla
Le Bécasseau semipalmé (Calidris pusilla) est une espèce d'oiseaux limicoles de la famille des Scolopacidae et à la sous-famille des Calidridinae.
O pilro semipalmado (Calidris pusilla) é unha ave costeira moi pequena do xéneo Calidris. Ás veces é separado xunto con outras especies de pilros pequenos no xénero Erolia,, pero, aínda que estes forman un grupo aparentemente monofilético, o vello xénero no que inicialmente se clasificara esta especie era Ereunetes, proposto antes que Erolia. Porén, xeralmente é clasificado como un Calidris.
É un pilro pequeno, de 13 a 15 cm de longo, que pesa de 20 a 32 g.[2] Os adultos teñen patas negras e un bico recto, escuro, curto e robusto. O corpo é marrón agrisado escuro na pare superior e branco na inferior. A cabeza e pescozo son marróns agrisados claros. Pode ser difícil de distinguir doutros pilros pequenos similares, especialmente do pilro de Mauri.
O seu hábitat de reprodución é a tundra sur de Canadá e Alasca preto da auga. Aniñan no chan. O macho escava varias depresións pouco fondas e a femia escolle unha, fórraa de herba e outros materiais e pon catro ovos. O macho axuda a incubar. Uns poucos días despois a femia abandona os pitos co pai; as crías aliméntanse por si soas.
Comen en chairas lamacentas, capturando a comida usando a vista e sondando co seu sensible peteiro. Esta consiste principalmente en insectos e crustáceos.
Son aves migradoras de longa distancia e pasan o inverno nas costas de Suramérica e algunhas no sur de Estados Unidos. Migran en bandadas de centos de miles, especialmente en zonas de alimentación favorables como a baía de Fundy e a baía de Delaware. Esta especie é unha rara pero regular ave errante no oeste de Europa.
Aínda que son moi numerosas, estas aves son moi dependentes duns poucos hábitats clave onde fan escala durante as sús migracións, notablemente Mary's Point e Johnson's Mills na baía de Shepody, un brazo da baía de Fundy.[3] Durante os meses de xullo e agosto, a Nature Conservancy of Canada mantén un centro de información sobre estas aves en Johnson's Mills, Nova Brunswick.[4]
O pilro semipalmado (Calidris pusilla) é unha ave costeira moi pequena do xéneo Calidris. Ás veces é separado xunto con outras especies de pilros pequenos no xénero Erolia,, pero, aínda que estes forman un grupo aparentemente monofilético, o vello xénero no que inicialmente se clasificara esta especie era Ereunetes, proposto antes que Erolia. Porén, xeralmente é clasificado como un Calidris.
Il gambecchio semipalmato (Calidris pusilla, Linnaeus 1766) è un uccello della famiglia degli Scolopacidae.
Calidris pusilla non ha sottospecie, è monotipico.
Questo uccello vive in tutto il Nord America e in Sud America (esclusa la Bolivia). È di passo in Germania, Danimarca, Francia, Spagna, Portogallo, Regno Unito, Irlanda, Svezia, Islanda, Albania, Paesi Bassi e Marocco. Di rado visibile anche in Italia.
Il gambecchio semipalmato (Calidris pusilla, Linnaeus 1766) è un uccello della famiglia degli Scolopacidae.
De grijze strandloper (Calidris pusilla) is een vogel uit de familie van snipachtigen (Scolopacidae).
De dieren worden ongeveer 13 tot 15 centimeter groot, wegen tussen de 20 en 32 gram en hebben een spanwijdte van 29 tot 30 cm.[2] Volwassen vogels hebben zwarte poten en een korte, donkere staart. De bovenkant van de vogel is grijsbruin en de buikzijde wit. De kop en de nek zijn licht grijsbruin getint. De grijze strandloper ruit twee keer per jaar.
De vogel broedt in de buurt van water in de zuidelijke toendra van Canada en Alaska. Het nest wordt op de grond gemaakt. Het mannetje maakt meerdere ondiepe kuiltjes, waarna het vrouwtje er één uitkiest voor het maken van het nest. Zij maakt het nest van gras en andere materialen. Er worden 4 eieren gelegd. Het mannetje helpt mee met het uitbroeden. Na het uitkomen van de eieren laat na enkele dagen het vrouwtje de jonge kuikens bij het mannetje achter. De jongen zorgen dan al voor hun eigen voedsel. De vogels foerageren in de modder.
De soort komt voor in het uiterste noordoosten van Siberië, westelijk en noordelijk Alaska en noordelijk Canada. Het is een trekvogel die overwintert aan de kusten van Zuid-Amerika ten noorden van de evenaar. Sommige vogels trekken echter niet verder dan de zuidelijke V.S. Ze trekken met honderden tot duizenden naar hun overwinteringsgebieden, waarbij ze tussentijds foerageren in de Bay of Fundy en Delaware Bay. Regelmatig komen er ook enkele vogels voor in West-Europa.
Bronnen, noten en/of referentiesDe grijze strandloper (Calidris pusilla) is een vogel uit de familie van snipachtigen (Scolopacidae).
Sandsnipe (Calidris pusilla) er ein særs liten vadefugl i snipefamilien med leveområde i Amerika. Han hekkar på tundra i Canada og Alaska, er ein flyttfugl som overvintrar langs kystar i Karibia, sørlege Mellom-Amerika og Sør-Amerika.
Sandsnipa veg ca. 30 gram og er 13 til 15 centimeter i lengd, litt kortare enn ein gråsporv. Vaksne sandsniper har svarte bein og eit kort og mørkt, kraftig rettpeikande nebb. Kroppen er mørk gråbrun på oversida med kvit underside. Hovudet og nakken er farga lys gråbrune. Denne fuglen kan vere vanskeleg å skilje frå andre liknande små Calidris-sniper, spesielt dvergsnipe og den litt større beringsnipe.
Hekkehabitata ligg på sørlege tundraen i Canada og Alaska, nær vatn. Hannfuglen lagar fleire grunne senkingar i bakken, og hoa vel ein av desse som reirplass og fôrar med gras og anna materiale. Hoa legg 4 egg, og begge tar del i ruginga. Ungane er sjølvstendige ved klekking og hoa forlèt ungen og hannfuglen ca. 10 dagar etter klekking.
Dei er langdistanseflyttfuglar og har vinterkvarter i kystnære tropiske Sør-Amerika, ei hovudmengd i Suriname Fransk Guyana, men nokre langs kysten av Brasil, andre i Karibia, og enda færre overvintrar i det sørlege USA. Dei vandrar i flokkar som kan inkludere hundretusenar, spesielt på favorittbeiteplassar som Fundybukta og Delawarebukta. Denne arten er ein sjeldan, men regelmessig streiffugl til Vest-Europa, inklusive Noreg.
Desse fuglane beitar på grunne mudderbankar, lokaliserer mat med hjelp av synet og eit kjenslevart nebb. Dei lever hovudsakleg av vasslevande insekt og krepsdyr.
Jamvel om populasjonen er stor, er han avhengig av nokon få viktige rasteplassar som nyttige habitat under trekket, spesielt Shepodybukta, ein arm av Fundybukta.
Sandsnipe (Calidris pusilla) er ein særs liten vadefugl i snipefamilien med leveområde i Amerika. Han hekkar på tundra i Canada og Alaska, er ein flyttfugl som overvintrar langs kystar i Karibia, sørlege Mellom-Amerika og Sør-Amerika.
Sandsnipe i Ontario, Canada, august 2006Foto: Wikimedia-brukar mdfSandsnipa veg ca. 30 gram og er 13 til 15 centimeter i lengd, litt kortare enn ein gråsporv. Vaksne sandsniper har svarte bein og eit kort og mørkt, kraftig rettpeikande nebb. Kroppen er mørk gråbrun på oversida med kvit underside. Hovudet og nakken er farga lys gråbrune. Denne fuglen kan vere vanskeleg å skilje frå andre liknande små Calidris-sniper, spesielt dvergsnipe og den litt større beringsnipe.
Hekkehabitata ligg på sørlege tundraen i Canada og Alaska, nær vatn. Hannfuglen lagar fleire grunne senkingar i bakken, og hoa vel ein av desse som reirplass og fôrar med gras og anna materiale. Hoa legg 4 egg, og begge tar del i ruginga. Ungane er sjølvstendige ved klekking og hoa forlèt ungen og hannfuglen ca. 10 dagar etter klekking.
Dei er langdistanseflyttfuglar og har vinterkvarter i kystnære tropiske Sør-Amerika, ei hovudmengd i Suriname Fransk Guyana, men nokre langs kysten av Brasil, andre i Karibia, og enda færre overvintrar i det sørlege USA. Dei vandrar i flokkar som kan inkludere hundretusenar, spesielt på favorittbeiteplassar som Fundybukta og Delawarebukta. Denne arten er ein sjeldan, men regelmessig streiffugl til Vest-Europa, inklusive Noreg.
Desse fuglane beitar på grunne mudderbankar, lokaliserer mat med hjelp av synet og eit kjenslevart nebb. Dei lever hovudsakleg av vasslevande insekt og krepsdyr.
Jamvel om populasjonen er stor, er han avhengig av nokon få viktige rasteplassar som nyttige habitat under trekket, spesielt Shepodybukta, ein arm av Fundybukta.
Sandsnipe (vitenskapelig navn Calidris pusilla) er en liten nordamerikansk vadefugl.
Sandsnipa er 13–15 cm lang, og veier rundt 30 gram. Den er mer grålig og mindre rødbrun enn dvergsnipe og pygmesnipe, og har tykkere nebbspiss enn begge artene, men merk at enkelte har litt lengre nebb med svak nedadbøyd spiss. Beina er mørke med antydning til svømmehud mellom. Adulte individ kan ofte sammenlignes med Beringsnipe, men har mer diffust strekede bryststrekning, og noe lengre håndsvingsfjærprojeksjon. Adulte individ er også mer grålige uten hvit "V" på oversiden, og skulderfjærene har svart sentra. ungfugler sammenlignes ofte med Dvergsnipe, men er mindre skarpt tegnet. Merk deg at unge Sandsniper kan ha noe mørkere skulderfjær, ha svak lys "V" på ryggen og være ganske rødlig i fargen. Ungfugler skilles også ved at de som regel har mørkere øredekkere og tøyle enn unge Dvergsniper. Lokkelyden et kort, surrende "Tjrryp".
I hekketiden lager hannen flere groper i sanden, og hunnen velger ett av disse til å legge eggene sine i. Hunnen utbygger reiret med kvister. Sandsnipa legger 4 egg, og begge kjønn deltar i rugingen før hunnen forlater hannen og ungene ca. 10 dager etter klekking. Ungene fôrer seg selv etter dette.
Sandsnipa er en trekkefugl som flyr i flokker på opp til et tusentalls fugler. De lander for vinteren ved gjørmebanker i de sørlige statene av USA. Steder som Bay of Fundy og Delaware Bay er viktige overvintringsplasser for Sandsniper.
Sandsnipe (vitenskapelig navn Calidris pusilla) er en liten nordamerikansk vadefugl.
Biegus tundrowy (Calidris pusilla) – gatunek małego ptaka wędrownego z rodziny bekasowatych (Scolopacidae).
Biegus tundrowy (Calidris pusilla) – gatunek małego ptaka wędrownego z rodziny bekasowatych (Scolopacidae).
Występowanie zamieszkuje północną Kanadę i Alaskę. Zimuje na pacyficznym wybrzeżu Ameryki od Meksyku po południowe Peru oraz wybrzeżu atlantyckim od Jukatanu i Antyli po środkową Argentynę. Sporadycznie zalatuje do Europy, w tym doPolski. Cechy gatunku Samica nieco większa od samca. Obie płci w szacie godowej mają szary wierzch ciała pokryty gęstymi, brązowymi plamami ciemniejszymi na łopatce. Pierś i boki z ciemnym kreskowaniem. Spód ciała biały. W okresie spoczynkowym wierzch ciała jednolicie szarobrązowy. Przez oko ciemny pasek. Pozostała część ciała biała. Wymiary średnie dł. ciała ok. 14 cmO pilrito-semipalmado ou maçarico-rasteirinho (Calidris pusilla) é uma ave limícola da família Scolopacidae que se distribui pelo Novo Mundo.[1] É muito parecido com o pilrito-pequeno, distinguindo-se desta espécie pelas pequenas palmações entre os dedos das patas. O bico e as patas são pretos.
A sua ocorrência na Europa pode ser considerada excepcional.
O pilrito-semipalmado ou maçarico-rasteirinho (Calidris pusilla) é uma ave limícola da família Scolopacidae que se distribui pelo Novo Mundo. É muito parecido com o pilrito-pequeno, distinguindo-se desta espécie pelas pequenas palmações entre os dedos das patas. O bico e as patas são pretos.
A sua ocorrência na Europa pode ser considerada excepcional.
Sandsnäppa[2] (Calidris pusilla) är en liten Calidris-vadare inom familjen snäppor, som häckar i arktiska Nordamerika. Tillsammans med tundrasnäppa, som den är väldigt lik är den ensam om att ha lite rudimentär simhud mellan tårna.
Sandsnäppa häckar i arktiska Nordamerika i Alaska och Kanada.[3] På senare tid har den även observerats häcka på Tjuktjerhalvön där den lokalt är ganska vanlig.[4] Den är en långflyttare och övervintrar utmed Sydamerikas kuster, men några även utmed USA:s kust. De flyttar i flock, och kan på flytten ansamlas i hundratusentals, speciellt på ett fåtal rastningslokaler där födotillgången är mycket god, som Bay of Fundy och Delawarebukten.
Vintertid observeras den även sällsynt i Taiwan och Japan.[4] Den är en sällsynt gäst i Europa, och i Sverige finns hittills endast ett godkänt fynd, den 22-23 augusti 2003 i Ottenby på Öland.[5]
Sandsnäppan är en lite Calidris-vadare som mäter 13–15 cm,[6] och har ett vingspann på 34–37 cm.[4] I fält är den lätt att förväxla med andra små vadarfåglar, speciellt tundrasnäppan och småsnäppa. Sandsnäppan har svarta ben, med antydan till simhud mellan tårna vilket den och tundrasnäppan är ensamma om bland vadarna.[6] Den mörka näbben är medellång, rätt grov och har en något knubbig spets.[6] Juvenilen har kortast näbb, medan den adulta honan har den längsta.[4] I adult sommardräkt är den ganska genomgående gråbrun på ovansidan, förutom skulderfjädrarna som har mörka fjädercentra.[6] Brösten är ganska distinkt streckat och fjäderdräkten saknar rödbruna inslag, till skillnad från tundrasnäppans och småsnäppans.[6] I alla dräkter är buken, kroppssidan och undergumpen ostreckat vita.[6] I adult vinterdräkt är den mycket svår att skilja från många andra arter. Bästa kännetecknen är simhuden tillsammans med lätet.[6] I juvenil dräkt saknar den, eller har ett mycket diffust ljust "V" på manteln, till skillnad från småsnäppan och upplevs överlag vara mindre kontrastrik.[6] Juvenilen uppträder i två olika dräkter där den vanligare är gråbrun, men det finns även en "bjärt" variant med ljusa rosttoner, främst på huvudet.[6]
Dess mest karaktäristiska läte är dess surrande lockläte som påminner om tjrryp. Den har även ett kortare, knäppande typp som påminner om småsnäppans lockläte.[6]
Den häckar på tundra i närheten av kusten, där de lägger sitt bo direkt på marken. Hanen gör ett flertal uppskrapade gropar inför häckningen, som sedan honan väljer mellan. Boet fodras sedan av honan med gräs och annat mjukt material. Honan lägger 4 ägg som paret sedan ruvar tillsammans i omgångar. Efter äggen kläckts lämnar honan ungarna i hanens vård, men ungarna födosöker själva mycket snabbt efter att de kläckts. På flytten och i vinterkvarter uppträder den vid söt-, bräckt och salt vatten.[4]
Sandsnäppan födosöker på leriga stränder och flodbäddar där de främst plockar vattenlevande insekter och kräftdjur.
Trots att populationen är mycket stor kategoriseras den som nära hotad (NT), främst för att är arten är så beroende av ett fåtal rastningslokaler, speciellt Mary's Point och Johnson's Mills utmed Shepody Bay.[1][7] Under månderna juli och augusti driver Nature Conservancy of Canada ett informationscenter om dessa fåglar vid Johnson's Mills, New Brunswick.[8]
Sandsnäppa (Calidris pusilla) är en liten Calidris-vadare inom familjen snäppor, som häckar i arktiska Nordamerika. Tillsammans med tundrasnäppa, som den är väldigt lik är den ensam om att ha lite rudimentär simhud mellan tårna.
Довгопа́лий побере́жник (Calidris pusilla) — дуже малий прибережний птах родини баранцевих (Scolopacidae), що гніздиться у прибережних тундрових районах Канади і Аляски та взимку мігрує до Південної Америки та, інколи, півдня США. Дорослі птахи мають чорні ноги і відносно короткий чорний дзьоб. Тіло темно-коричневе зверху і біле знизу. Голова і шия — коричневато-сиві. Цього птаха важко відрізнити від інших маленьких сивок, зокрема американського побережника.
Це незавершена стаття з орнітології.Calidris pusilla là một loài chim trong họ Scolopacidae.[2] Chim trưởng thành có chân màu đen và mỏ thẳng ngắn màu đen. Cơ thể là màu xám nâu trên và màu trắng bên dưới. Đầu và cổ nhuốm màu xám nâu nhẹ. Loài chim này có thể khó phân biệt với loài chim nhỏ tương tự khác, đặc biệt là calidris mauri.
Calidris pusilla là một loài chim trong họ Scolopacidae. Chim trưởng thành có chân màu đen và mỏ thẳng ngắn màu đen. Cơ thể là màu xám nâu trên và màu trắng bên dưới. Đầu và cổ nhuốm màu xám nâu nhẹ. Loài chim này có thể khó phân biệt với loài chim nhỏ tương tự khác, đặc biệt là calidris mauri.
Голос в сравнении с другими черноногими песочниками более низкий и дребезжащий. Его описывают как громкую трель «крип», «чрек», «чрап», иногда «чиррап». Иногда на взлёте издаёт мягкий чирикающий звук. Брачная песня самца, исполняемая на лету — монотонно повторяющиеся звуки «рии..рии..рии…» либо «ди..джп..ди..джп..ди..джп…»[10].
Около 85 % всей популяции малого песочника гнездится на севере Канады, оставшиеся 15 % на Аляске к востоку от мыса Барроу[2]. В России отмечена лишь небольшое поселение этих птиц на побережье Колючинской губы на Чукотке[4]. Южная граница гнездовий на Аляске проходит по дельте Юкона, северо-восточному побережью Большого Медвежьего озера, восточнее опускается к югу до юго-западной части Гудзонова залива. Кулик распространён на южном и восточном побережье Гудзонова залива, на полуострове Унгава на севере Лабрадора, на северных и восточных берегах Ньюфаундленда к югу до пролива Белл-Айл. В Канадском Арктическом архипелаге песочник населяет острова Банкс, Виктория, Кинг-Вильям, Баффинова Земля, Саутгемптон, Принс-Чарльз и возможно Сомерсет[4].
Типичная перелётная птица, зимует на илистых и песчаных пляжах на морских побережьях и пресноводных водоёмах Вест-Индии, Суринама, Гайаны и северной Бразилии. Незначительная часть перезимовывает на юге Флориды[9][10].
Моногам, пары нередко сохраняются в течение нескольких лет[11]. К местам гнездовий прилетает в конце мая, гнездится на сырых участках тундры, часто возле рек, озёр и разливов[10]. Обычно самцы прибывают на несколько дней раньше. Они занимают участок и пытаются привлечь самок, паря над ним и издавая резкие крики. Приметив потенциальную партнёршу, самец выкапывает несколько неглубоких ямок в грунте и демонстрирует их самке. Последняя выбирает одно из импровизированных гнёзд и откладывает в него 4 яйца по одному в сутки. Период инкубации продолжается около 19 дней, насиживают поочерёдно оба родителя. Птенцы появляются на свет покрытые пухом, и уже вскоре после этого самостоятельно кормятся насекомыми. Примерно через 10 дней после вылупления самка навсегда покидает выводок, самец же остаётся с птенцами до того момента, когда они начнут летать. Птенцы начинают перепархивать в возрасте двух недель, а ещё через 5 дней полностью встают на крыло[12].
Голос в сравнении с другими черноногими песочниками более низкий и дребезжащий. Его описывают как громкую трель «крип», «чрек», «чрап», иногда «чиррап». Иногда на взлёте издаёт мягкий чирикающий звук. Брачная песня самца, исполняемая на лету — монотонно повторяющиеся звуки «рии..рии..рии…» либо «ди..джп..ди..джп..ди..джп…».