Arum maculatum, denominase comúnmente flor de la culiebra, nome col que tamién se denominen a otres especies del xéneru Arum.
L'aru ye una planta perenne, yerbácea y rizomatusa de 25-40 cm, con un rizoma horizontal de 2 cm . Les sos fueyes son acusadamente sagitaes de más de 20 cm, asemeyándose a puntes de llances, yá que les sos peciolos lleguen a midir hasta 25 cm.
Les flores son bastante carauterístiques, y aseméyense a un recímanu pequeñu de 1 cm aproximádamente, y atópense nun espádice pardu-acoloratáu, arrodiáu d'una espata blanca. Floria en primavera. Los frutos son bayes coloraes brillosa arrexuntaes nun recímanu.
Arum maculatum tien munches propiedas melecinales, en fervinchu o cataplasmes puede emplegase en catarros, como expectorante; les fueyes fresques pa les quemadures, inclusive los rizomes pa los durezs.
Pero nun hai que tomar esta planta más qu'a dosis rigorosamente prescrites, por cuenta de la so alta tosicidá. Debíu al grave riesgu que corada esta planta namái se va usar so estrictu control médicu.
Arum maculatum describióse por Carlos Linneo y espublizóse en Species Plantarum 966. 1753.[1]
Arum: nome xenéricu del griegu aron que significa "calor" y refierse al fechu de qu'estes plantes cuando tán en plenu floriamientu emiten calor. (carauterística particular del xéneru).[2][3]
maculatum: epítetu llatín que significa "con llurdios".[4]
Arum maculatum, denominase comúnmente flor de la culiebra, nome col que tamién se denominen a otres especies del xéneru Arum.
Xallı danaayağı (lat. Arum maculatum) — aroidkimilər fəsiləsinin danaayağı cinsinə aid bitki növü.
Xallı danaayağı (lat. Arum maculatum) — aroidkimilər fəsiləsinin danaayağı cinsinə aid bitki növü.
Arum maculatum és una espècie de planta dins la família aràcia. És de distribució europea, incloent els Països Catalans.
Planta perenne herbàcia i amb rizoma. Fa 25-40 cm d'alt i el seu rizoma horizontal fa 2 cm. Fulles sagitades de més de 20 cm i amb llargs pecíols.
Les flors formen una mena de raïm petit d'1 cm aproximadament i es troben en un espàdix de color bru-rogenc envoltat per una espata blanca. Floreix a la primavera. Els fruits són baies roges brillants agrupades en un raïm.
Arum maculatum té moltes propietats medicinals, en infusió o cataplasmes pot emprar-se en refredats com a expectorant; les fulles fresques per a les cremades i els rizomes per a les durícies.
Però aquesta planta presenta toxicitat elevada i no s'ha d'administrar per sobre de les dosis prescrites i sota estricte control mèdic.
Arum: nom del gènere derivat del grec aron que significa "calor" i es refereix al fet que aquestes plantes quan estan en plena florida emeten calor.[1][2]
maculatum: és l'epítet específic llatí que significa "amb taques".[3]
Arum maculatum és una espècie de planta dins la família aràcia. És de distribució europea, incloent els Països Catalans.
Planhigyn blodeuol ag un had-ddeilen ('monocotyledon) yw Pidyn y gog sy'n enw gwrywaidd. Mae'n rhywogaeth sy'n perthyn i'r teulu Araceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Arum maculatum a'r enw Saesneg yw Lords-and-ladies. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Cala Mwnci, Cala'r Cethlydd, Cala'r Gethlydd, Cala'r Mynach, Calwain Cala'r Gethlydd, Dail Robin, Lili'r Pasg, Pig y Gog a Phregethwr yn y Pulpud.
Mae gan y dail sbotiau piws, sy'n ymddangos yn y gwanwyn. Yna daw'r blodau ar brocar y bonyn a elwir yn 'sbadics'. O amgylch y procar porffor yma ceir deilen warchodol werdd olau, fel mantell. Cuddir y blodau oddi fewn.
Uwch ben y blodau ceir blewiach mewn cylch, er mwyn maglu pryfaid, gan eu dal a'u treulio, yn enwedig y Psychoda phalaenoides.[1] are attracted to the spadix by its faecal odour and a temperature up to 15 degrees celsius warmer than the ambient temperature.[2] Wedi eu dal, o dan y cylch blew, arllwysir paill arnynt cyn eu gollwng yn rhydd, er mwyn peillio planhigion eraill.
Mae'r casgliad byw mwyaf o'r teulu hwn yn cael ei gadw yn Missouri Botanical Gardens.
Planhigyn blodeuol ag un had-ddeilen ('monocotyledon) yw Pidyn y gog sy'n enw gwrywaidd. Mae'n rhywogaeth sy'n perthyn i'r teulu Araceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Arum maculatum a'r enw Saesneg yw Lords-and-ladies. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Cala Mwnci, Cala'r Cethlydd, Cala'r Gethlydd, Cala'r Mynach, Calwain Cala'r Gethlydd, Dail Robin, Lili'r Pasg, Pig y Gog a Phregethwr yn y Pulpud.
Mae gan y dail sbotiau piws, sy'n ymddangos yn y gwanwyn. Yna daw'r blodau ar brocar y bonyn a elwir yn 'sbadics'. O amgylch y procar porffor yma ceir deilen warchodol werdd olau, fel mantell. Cuddir y blodau oddi fewn.
Uwch ben y blodau ceir blewiach mewn cylch, er mwyn maglu pryfaid, gan eu dal a'u treulio, yn enwedig y Psychoda phalaenoides. are attracted to the spadix by its faecal odour and a temperature up to 15 degrees celsius warmer than the ambient temperature. Wedi eu dal, o dan y cylch blew, arllwysir paill arnynt cyn eu gollwng yn rhydd, er mwyn peillio planhigion eraill.
Mae'r casgliad byw mwyaf o'r teulu hwn yn cael ei gadw yn Missouri Botanical Gardens.
Árón plamatý (Arum maculatum) je druh jednoděložné rostliny z čeledi árónovité (Araceae). Občas se vyskytují i jiné fonetické varianty rodového jména, hlavně áron, někdy i aron nebo arón, které jsou asi nesprávné. Kaplan in Kubát (2002) i Dostál (1989) udává árón (oboje dlouhé).
Jedná se o vytrvalou rostlinu s horizontálním vřetenovitým oddenkem, rostliny proto tvoří víceméně souvislé a husté porosty. Listy jsou řapíkaté, střídavé, s listovými pochvami. Čepele listů jsou hrálovité až střelovité, žilnatina je zpeřeně větvená. Na čepeli jsou většinou velké černé skvrny, vzácněji skvrny chybí (u podobného árónu východního skvrny chybí vždy). Je to jednodomá rostlina s jednopohlavnými květy. Květy jsou v květenstvích, ve ztlustlých klasech, někdy se tento typ květenství nazývá palice. Květenství podepřeno nápadným listenem, který tvoří toulec. Stopka květenství dosahuje cca do 1/2 až 3/4 délky řapíku listu (u árónu východního to je do 3/4-4/5). Otevřená část toulce je 3,5-5x delší než uzavřená (u árónu východního to je mnohem méně, jen 1,5-2x delší). Květenství se skládá z mnoha květů, které jsou uspořádány do spirály. Naspodu palice jsou samičí květy, nad nimi je úsek samčích květů a nad nimi soubor sterilních květů v podobě brvitých výrůstků na cibulkovité bázi. Nahoře je palice prodloužená v bezkvětý kyjovitý výrůstek. Okvětí chybí. Tyčinek je 3-4, prašníky jsou většinou žluté (árón východní je má většinu fialové). Gyneceum je složeno z 1 plodolistu, je monomerické, semeník je svrchní. Plodem jsou červené bobule uspořádané do plodenství. Jedná se o tetraploida s počtem chromozómů 2n=56 (árón východní je diploid, 2n=28).
Árón plamatý roste v Evropě, chybí na úplném jihu a neroste ani v severní Evropě (na sever dosahuje cca po nejjižnější Švédsko). Jeho rozšíření je díky taxonomickým problémům těžké přesně stanovit, zvláště ve východní části areálu. Mapka rozšíření je zde: [1] (viz jen subsp. maculatum), je ji však nutné brát trochu s rezervou.
V ČR roste roztroušeně v západní části republiky, od nížin do podhůří. Najdeme ho nejčastěji v luzích a vlhčích typech mezofilních listnatých lesů, vyžaduje spíše živné a hlubší půdy. Na Moravě zřejmě zcela chybí, je nahrazen druhem árón východní (Arum cylindraceum). V četných publikacích však údaje o árónu plamatém z Moravy najdeme. Je tomu tak proto, že dříve lidé druhy nerozlišovali, popřípadě je rozlišovali špatně.
Árón plamatý (Arum maculatum) je druh jednoděložné rostliny z čeledi árónovité (Araceae). Občas se vyskytují i jiné fonetické varianty rodového jména, hlavně áron, někdy i aron nebo arón, které jsou asi nesprávné. Kaplan in Kubát (2002) i Dostál (1989) udává árón (oboje dlouhé).
Plettet Arum (Arum maculatum) er en 10-60 cm høj plante, der vokser i næringsrige skove og parker, forvildet fra haver. Den forekommer i Danmark og en række andre europæiske lande, og er sine steder ret almindelig. Den foretrækker fugtig skovjord eller ikke alt for våd mosejord.
Plettet Arum har en for Arum-slægten og Arum-familien karakteristisk blomsterstand, hvor selve de mange små blomster sidder samlet i en såkaldt kolbe der typisk er violet omgivet af et højblad eller hylsterblad, der typisk er bleggrønt. Plettet Arum kendes også under navnet Dansk ingefær, men dette navn bruges i dag typisk om en anden art, Dansk Arum. Ingen af planterne kan på nogen måde benyttes som erstatning for ingefær, da de er ret giftige. Men rødderne kan have en ingefæragtig lugt.
De spydformede blade har typisk et varierende antal større eller mindre, brunlilla eller lilla uregelmæssige pletter. Der findes adskillige underarter, så ikke alle former af Plettet Arum har plettede blade, og der er en vis interfertilitet med andre arter af Arum, der forekommer i Danmark.
Størrelse: 15-35 cm, bladplade 10-20 cm, hylsterblad 10-20 cm.
I Skandinavien forekommer planten kun i Danmark, hvor den dog mangler i dele af Jylland.
Et sikkert kendetegn i forhold til Dansk Arum er at knolden er vandret, 2-3cm lang. Knolden ligger dybt.
Plettet Arum (Arum maculatum) er en 10-60 cm høj plante, der vokser i næringsrige skove og parker, forvildet fra haver. Den forekommer i Danmark og en række andre europæiske lande, og er sine steder ret almindelig. Den foretrækker fugtig skovjord eller ikke alt for våd mosejord.
Plettet Arum har en for Arum-slægten og Arum-familien karakteristisk blomsterstand, hvor selve de mange små blomster sidder samlet i en såkaldt kolbe der typisk er violet omgivet af et højblad eller hylsterblad, der typisk er bleggrønt. Plettet Arum kendes også under navnet Dansk ingefær, men dette navn bruges i dag typisk om en anden art, Dansk Arum. Ingen af planterne kan på nogen måde benyttes som erstatning for ingefær, da de er ret giftige. Men rødderne kan have en ingefæragtig lugt.
Der Gefleckte Aronstab (Arum maculatum) ist eine Pflanzenart aus der Familie der Aronstabgewächse (Araceae). Sie ist in der gemäßigten Zone Europas weit verbreitet.
Der Gefleckte Aronstab ist eine ausdauernde krautige Pflanze, die Wuchshöhen von 20 bis 40 cm erreicht. Dieser Geophyt besitzt ein horizontales, walnussgroßes, knolliges Rhizom als Überdauerungsorgan. Alle Pflanzenteile sind giftig.
Die grundständigen Laubblätter sind lang gestielt und 10 bis 20 cm lang. Die einfache Blattspreite ist breit pfeilförmig. Bei einigen Populationen besitzen die sattgrünen Blattspreiten dunkle Flecken (daher der Name).
Die Blütezeit reicht von April bis Mai, also am Ende des Vollfrühlings. Der Gefleckte Aronstab ist einhäusig getrenntgeschlechtig (monözisch). Der Blütenstand besitzt den für Araceae typischen Aufbau: ein einzelnes Hochblatt, die Spatha, das den sogenannten Kolben (Spadix) umgibt. Die hell- bis gelb-grüne Spatha ist tütenförmig eingerollt, wobei in der bestäubungsfähigen Zeit der obere Bereich, der etwa 3,5- bis 6-mal so lang ist wie der untere, offen und der untere Bereich geschlossen ist, dazwischen ist die Spatha eingeschnürt. Am Kolben sitzen unten die weiblichen Blüten und darüber die fertilen männlichen (in der Mitte), über den fertilen männlichen Blüten sitzt ein Kranz steriler, borstenartiger Blüten, die auch als Reusenhaare bezeichnet werden. Die reduzierten, eingeschlechtigen Blüten besitzen keine Blütenhüllblätter. Die Staubbeutel sind meist gelb.
Dicht gedrängt stehen am Fruchtstand die Beeren, die sich bei Reife leuchtend rot färben.
Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 28 oder 56.[1]
Blütenökologisch handelt es sich um Kessel-Gleitfallenblumen. Die Blüten sind vorweiblich. Die Bestäubung erfolgt vorwiegend durch die winzige, stark behaarte Schmetterlingsmücke (Psychoda phalaenoides), die auch „Abortfliege“ genannt wird, weil ihre Larven in stark belasteten Abwässern und Fäkalien leben. In den Kesseln finden sich fast ausschließlich Weibchen, die durch den abendlich ausströmenden Harn-, bzw. Aas-Geruch der Kesselfallenblume angelockt werden, weil sie zu Unrecht einen Platz für ihre Eiablage vermuten. Sie gleiten dann, wenn sie auf die mit winzigen Öltröpfchen besetzte, innere untere Wand des Helms gelangen, durch die Reusenlücken in den Kessel. Die stärkereiche keulige Verdickung der Blütenstandsachse produziert zu dieser Zeit so viel Wärme, dass ihre Basis bis auf 40 Grad aufgeheizt wird und somit die Temperatur im Kessel oft um 25 Grad höher liegt als draußen in der kühlen Frühlingsnacht. Die Wärme dient nur indirekt der Anlockung, da durch sie die harnartig riechenden, als Insektenpheromon wirkenden Duftstoffe doppelt so schnell abgegeben werden, als es ohne diese „Zentralheizung“ der Fall wäre.
Zuerst reifen die weiblichen Blüten heran und sondern an der Narbenspitze einen Tropfen ab, an dem der an den Insekten haftende Pollen hängen bleibt. Dieser Empfängnistropfen dient zugleich dem Aufbau der lebensnotwendigen hohen Luftfeuchtigkeit im Kessel. Er dient aber entgegen früheren Annahmen nicht zur Verköstigung der Besucher, da diese in ihrer einwöchigen Lebenszeit gar keine Nahrung aufnehmen.
Im Laufe der Nacht platzen auch die Staubbeutel auf und bepudern die gefangenen Insekten. Am nächsten Morgen erschlafft der Helm und die Öltröpfchen verschwinden, sodass die Besucher wieder entweichen können. Da die Bestäuber selbst keinen Nutzen von dem Besuch haben, kann man den Aronstab eine Insektentäuschblume nennen. Neuerdings wurde herausgefunden, dass bei der Gattung Arum und seinen Verwandten in der Unterfamilie Aroideae in der äußeren Pollenwand, der Exine, die sonst für alle anderen Blütenpflanzen typischen Sporopollenine fehlen. Die Bedeutung dieses Phänomens ist bis jetzt noch unverstanden, könnte aber mit der speziellen Bestäubungsökologie dieser Sippenverwandtschaft zusammenhängen.
Die Diasporen werden durch Verdauungsausbreitung (Endozoochorie) ausgebreitet.
Der gefleckte Aronstab wird von den Rostpilzen Melampsora allii-populina und Puccinia sessilis var. sessilis mit Spermogonien und Aecidien befallen.[2]
Der Gefleckte Aronstab ist in allen Pflanzenteilen sehr stark giftig. Vor allem Kleinkinder sind durch den Genuss der Beeren gefährdet. Trotzdem sind nach der Literatur 60 % der gemeldeten Fälle symptomlos verlaufen, bei 40 % traten Schleimhautreizungen auf, bei 20 % waren Magen und Darm betroffen. Die hautreizende Wirkung wird durch Scharfstoffe und durch Calciumoxalatkristalle hervorgerufen, die durch ihre Raphidenbündel die Haut verletzen und das Eindringen der übrigen Giftstoffe ermöglichen. Schwerwiegende, auch tödliche Vergiftungen sind vor allem bei Weidevieh aufgetreten. Die frische Pflanze und ihr Saft wirken stärker als die getrockneten Pflanzenteile. Die Inhaltsstoffe sind weitgehend noch unbekannt. Der Hauptwirkstoff soll Aroin sein, der in der frischen Knolle mit 0,005 % am stärksten vertreten ist. Weitere giftige Inhaltsstoffe sind zyanogene Glykoside und Saponine.[3]
Das Verbreitungsgebiet reicht von Schweden, Dänemark und dem Vereinigten Königreich über Belgien, Niederlande, Deutschland, Österreich, Schweiz und Italien, von Polen über Belarus bis in die Ukraine und von Frankreich nach Spanien sowie Portugal, von Tschechien und der Slowakei über Ungarn, das frühere Jugoslawien, Bulgarien, Rumänien, Albanien und Griechenland bis in die Türkei und zum Kaukasus.[4]
Der Gefleckte Aronstab kommt vor allem in der gemäßigten Zone in unteren europäischen Gebirgslagen vor, in der Schweiz vor allem in den Voralpen und im Jura. In den Allgäuer Alpen steigt er in Vorarlberg im Balderschwanger Tal oberhalb der Gschwendwies-Alpe bis zu 1160 m Meereshöhe auf.[5]
Meist findet man ihn in feuchten Laubwäldern in der kollinen (bis montanen) Höhenstufe. Er liebt durchlässige kalkreiche Böden („Reaktionszahl“ 7 nach Ellenberg) und kommt oft in Gemeinschaft mit anderen frühjahrblühenden Pflanzen der Krautschicht, wie Lungenkraut und Bärlauch, vor. Er ist eine Fagetalia-Ordnungscharakterart.[1]
Der Aronstab (in alten Texten neben Arum[6] unter anderem aaron und aron[7]), insbesondere dessen getrocknete Knolle, die Aronwurzel (früher auch Rhizoma Dracontii minori[8]), wurde von der Antike bis ins 20. Jahrhundert als Heilpflanze benutzt.[9] Die wissenschaftlich orientierte Medizin und die Volksmedizin nutzen den Aronstab heute nicht mehr therapeutisch. Er gilt nurmehr als Giftpflanze. In der Homöopathie werden Präparate auf Basis des Gefleckten Aronstabs beispielsweise bei Entzündungen der oberen Atemwege und Nasenpolypen eingesetzt.
Bei den Autoren der europäischen Antike (Dioskurides, Plinius und Galen) wurden Heilpflanzen mit den Namen arum und dracontium in engem Zusammenhang beschrieben. Diese Pflanzen wurden später als Arum maculatum - Aronstab und Dracunculus vulgaris - Gemeine Drachenwurz gedeutet.
Im Volksglauben[10] nahm man an, die Kolben verschiedener Vertreter der Aronstabgewächse würden als Phallus-Symbole die Potenz steigern und den Nachwuchs sichern.
Die Erstveröffentlichung des Artnamens Arum maculatum erfolgte 1753 durch Carl von Linné in Species Plantarum, Band 2, S. 966.[11]
Synonyme für Arum maculatum L. sind beispielsweise: Arum immaculatum (Rchb.) Schott, Arum maculatum var. immaculatum Rchb., Arum pyrenaeum Dufour, Arum vulgare Lam., Arum maculatum fo. spathulatum Terpó, Arum maculatum fo. tetrelii (Corb.) Terpó, Arum maculatum var. karpatii Terpó, Arum malyi Schott, Arum orientale subsp. amoenum (Engl.) R.R.Mill, Arum trapezuntinum Schott ex Engl., Arum zelebori Schott.[12]
Es gibt viele Trivialnamen für den (Gefleckten) Aronstab: Ronenkraut, Aasblume, Chrippenkindli (CH), Dittichrut, Entenschnabel, gefleckter deutscher Ingwer, Heckenpüppchen, Johanneshaupt, Katzenpis, Kesselfallenblume, Magenkraut, Pfingstblume, Ronechrut (CH), Schlangenbeer, Stinkblume, Stanitzelblume (A), Teufelhütchen, Trommelschlegel, und Zahnkraut.
Im deutschsprachigen Raum werden oder wurden für diese Pflanzenart, zum Teil nur regional, auch die folgenden weiteren Trivialnamen verwandt: Aaron, Alrone (Bern), Aoranswörtel (Altmark), Aranwurz, Arau, Aron, Arone, Aronenkraut (Schweiz), Aronskindchen (Eifel bei Bertrich), Bäebli (Bern), Chiedli (Bern), Calbeswurz (althochdeutsch), Chindlichrut (St. Gallen), Drachenwurz, Eselsohren (Schlesien), Fieberwurz (Schlesien), Fresswurz (Schlesien), Frostwurz, Fruchtblume (Eifel bei Nürnberg), Heckenditzchen (Eifel), Heckenpüppchen (Eifel bei Ulmen), St. Johannishaupt, tütscher Ingber, Kalbenfuss (mittelhochdeutsch), Kalberfuss (mittelhochdeutsch), Kalbenwurz (mittelhochdeutsch), Kalbeswurz (mittelhochdeutsch), Kalbsfuss, Kalvesvout (mittelniederdeutsch), Kilte, Kiltblume, Kowort (mittelniederdeutsch), Kühwurz, Lungenkraut (Augsburg), Lungernchindli (Bern), Magenwurzel, Wild Minte, Naterwurtz (mittelhochdeutsch), Papenkau (Göttingen), Papenkinder (Altmark, Neuhaldensleben, Göttingen), Papenpietken (Mecklenburg), Papenpint, Papenpitten (Göttingen, Grafschaft Mark), Papenwörtel (Göttingen), Pfaffenbind, Pfaffenbinde, Pfaffenblut, Pfaffenpint, Pfaffenpoppeli (St. Gallen bei Werdenberg), Pfaffenzagel, Pfyffenpynt, Pipenpatten (Grafschaft Mark), Poperagrothworza (St. Gallen bei Werdenberg), Ruche (althochdeutsch), Rulpwort (mittelniederdeutsch), Rute (Bern), Ruwart (mittelniederdeutsch), groß Schlangenkraut, Smeerwurz (mittelniederdeutsch), Smerwort (mittelniederdeutsch), Sperwurzel, Stute (Bern), Suche (mittelhochdeutsch), Suge (mittelhochdeutsch), Veronikenwurz (Schlesien), Wederrimpe, Zehrwurz (Schlesien), Zeigkraut, Zungwurz (mittelhochdeutsch) und Zunwurz (mittelniederdeutsch).[13]
Der Gefleckte Aronstab (Arum maculatum) ist eine Pflanzenart aus der Familie der Aronstabgewächse (Araceae). Sie ist in der gemäßigten Zone Europas weit verbreitet.
Karî, kardî, kardû (bi latînî: Arum maculatum) giyayek bi jehr e. Binkê wê wek patata ye, pelên wê keskê tarî, kulîlkên wê sor û binevşî ne. Di nêrkawê de fêqîyek wek morîkên sor çêdibe. Bejna wê 25- 50 cm bilind dibe. Di gelek dermanan de, tê bikaranîn. Xav (nekelandî) nayê xwarin. Lê ku hişk bû, an jî hat kelandin jehra wê namîne. Di nav savar, birinc û xwarinên dew de tê xebitandin.
Madeyên têde: akolîde, aronîn, konisîn, sponîn, nişadir (nişasta), madeyên bi dohn (rûn) û şîrêz (zemq)
Agir kêm dike (dixe), xwuhdanê derdixe, laş (beden) rehet dike, rehên (jîy- damar ) laş hişyar dike (dibizivîne).
Jibo bawesîr, kuxik, ta, kevir û xîz (qûm) ên nava kîskê mîzê û gulçîsk (gurçik) an, jibo tirşbûn û êşa mexde û mêlakê (cerg, kezeb), jibo qebizbûnê û nexweşiyên psîkolojîk, depresyon û bêtebetbûnê (sinir), derman jê tên çêkirin.
Ji reha wê bi qasî libek genimok (garisê stenbolî, garisê misrî, gilgil, genimşamî) tê herişandin û bi tasek avê re tê vexwarin. An jî, bi kevçiyek şîranî rehên wê bê qutan (herşandin) di nav 300 gr ava sar de 8 saetan bê sekinan din. Paşê bê parzinandin. Rojê sê caran piştî xwarinê fincanek qehwê jê bê vexwarin. An jî, ji wê reha herişandî danin ser cihên êşa mexde, rûvîkan û cihên peçiftî (werimî). An jî, ji wê reha herişandî 1/10 îspîrto tev bikin û li cihê bawî û qûnêrê xin.
Lê divê ji qirarê (dozajê) zêdetir neyê xebitandin! Ku hat xebitandin wê bibe sedemê mexdeborînê, vereşandin, gêjbûn, serêş û navhinavçûyînê (virikbûnê).
Karî, kardî, kardû (bi latînî: Arum maculatum) giyayek bi jehr e. Binkê wê wek patata ye, pelên wê keskê tarî, kulîlkên wê sor û binevşî ne. Di nêrkawê de fêqîyek wek morîkên sor çêdibe. Bejna wê 25- 50 cm bilind dibe. Di gelek dermanan de, tê bikaranîn. Xav (nekelandî) nayê xwarin. Lê ku hişk bû, an jî hat kelandin jehra wê namîne. Di nav savar, birinc û xwarinên dew de tê xebitandin.
Madeyên têde: akolîde, aronîn, konisîn, sponîn, nişadir (nişasta), madeyên bi dohn (rûn) û şîrêz (zemq)
L. , data = 1753, {{{data}}}
Këlkeza e njollosur ( lat. Arum maculatum L. ) ose si i thon ndryshe misër gjarpëri, këlkazë është bimë e familjes Araceae dhe rritet në lartësi 20–40 cm mbi tokë. Këlkeza e njollosur, shërben edhe si bar shërues për disa smundje të Gojës dhe Barkut. Kjo bimë është shum helmuese, për të mos u helmuar duhet marrur një sasi të vogël.
në projektin Commons të Wikipedias
Këlkeza e njollosur ( lat. Arum maculatum L. ) ose si i thon ndryshe misër gjarpëri, këlkazë është bimë e familjes Araceae dhe rritet në lartësi 20–40 cm mbi tokë. Këlkeza e njollosur, shërben edhe si bar shërues për disa smundje të Gojës dhe Barkut. Kjo bimë është shum helmuese, për të mos u helmuar duhet marrur një sasi të vogël.
A. maculatum
Këlkeza e njollosur
A. maculatum
Këlkeza e njollosur
A. maculatum
Këlkeza e njollosur
A. maculatum
Këlkeza e njollosur
Arum maculatum is a woodland flowering plant species in the family Araceae. It is native across most of Europe, as well as Turkey and the Caucasus.[1][2][3][4]
The leaves of A. maculatum appear in the spring (April–May in the northern hemisphere, October–November in the southern hemisphere) and are 7 to 20 cm long.[5] These are followed by the flowers borne on a poker-shaped inflorescence called a spadix, which is partially enclosed in a pale green spathe or leaf-like hood. The spathe can be up to 25 cm high and the fruiting spike which follows later in the season may be up to 5 cm.[5] The flowers are hidden from sight, clustered at the base of the spadix with a ring of female flowers at the bottom and a ring of male flowers above them. The leaves may be either purple-spotted (var. maculatum) or unspotted (var. immaculatum).
Above the male flowers is a ring of hairs forming an insect trap. Insects, especially owl-midges Psychoda phalaenoides,[6] are attracted to the spadix by its faecal odour and a temperature up to 15 °C warmer than the ambient temperature.[7] The insects are trapped beneath the ring of hairs and are dusted with pollen by the male flowers before escaping and carrying the pollen to the spadices of other plants, where they pollinate the female flowers. The spadix may also be yellow, but purple is the more common.
In autumn, the lower ring of (female) flowers forms a cluster of bright red, berries up to 5 cm long[5] which remain after the spathe and other leaves have withered away. These attractive red to orange berries are extremely poisonous.
The root-tuber may be very big and is used to store starch. In mature specimens, the tuber may be as much as 400 mm below ground level.
Many small rodents appear to find the spadix particularly attractive; finding examples of the plant with much of the spadix eaten away is common. The spadix produces heat and probably scent as the flowers mature, and this may attract the rodents.
Arum maculatum is also known as cuckoo pint or cuckoo-pint in the British Isles and is named thus in Nicholas Culpepers' famous 17th-century herbal. This is a name it shares with Arum italicum (Italian lords-and-ladies) - the other native British Arum. "Pint" is a shortening of the word "pintle", meaning penis, derived from the shape of the spadix. The euphemistic shortening has been traced to Turner in 1551.[8]
The plant is propagated by birds dispersing the seeds by eating the berries.[9] As a seedling the plant has small light green leaves that are not glossy like the mature leaves. At about 5 months its leaves grow larger and glossier. At one year old all of the leaves become glossy and die back. The next year the plant flowers during summer.
A. maculatum is known by an abundance of common names including Adam and Eve,[10] adder's meat,[11] adder's root,[12] arum,[10] wild arum,[12] arum lily,[12] bobbins,[10] cows and bulls,[12] cuckoopint,[13] cuckoo-plant,[10] devils and angels,[12] friar's cowl,[12] jack in the pulpit,[12] lamb-in-a-pulpit,[11] lords-and-ladies,[13] naked boys,[12] snakeshead,[12] starch-root,[10] and wake-robin.[13] Many names refer to the plant's appearance; "lords-and-ladies" and many other names liken the plant to male and female genitalia symbolising copulation.[14] Starch-root is a simple description – the plant's root was used to make laundry starch.
It grows in woodland areas and riversides. It can occasionally grow as a weed in partly shaded spots.
A. maculatum is the type species of the genus Arum.[15] Within the genus, it belongs to subgenus Arum, section Arum.[15]
A. maculatum has a chromosome count of 2n = 56.[15]
All parts of the plant can produce allergic reactions in many people and the plant should be handled with care.
The attractive berries are extremely poisonous to many animals, including humans, but harmless to birds, which eat them and propagate the seeds.[9] They contain oxalates of saponins which have needle-shaped crystals that irritate the skin, mouth, tongue, and throat, and result in swelling of throat, difficulty breathing, burning pain, and upset stomach. However, their acrid taste, coupled with the almost immediate tingling sensation in the mouth when consumed, means that large amounts are rarely taken and serious harm is unusual.[12] It is one of the most common causes of accidental plant poisoning based on attendance at hospital emergency departments.[16]
There is no known antidote to A. maculatum poisoning. Airway management may reduce the mortality, and aggressive fluid administration may prevent renal injury.[12]
The root of the cuckoo-pint, when roasted well, is edible and when ground was once traded under the name of Portland sago. It was used like salep (orchid flour) to make saloop, a drink popular before the introduction of tea or coffee. It was also used as a substitute for arrowroot. It can be highly toxic if not prepared correctly.[17]
The leaves, which are toxic, can be mistaken for edible sorrel.[17]
Arum maculatum is also used to make soup in the Andırın region of Turkey where the leaves are leavened with yogurt and boiled for long hours which eliminates toxicity. This process results in a sour soup which is called Tirşik.[18]
Arum maculatum is cultivated as an ornamental plant in traditional and woodland shade gardens. The cluster of bright red berries standing alone without foliage can be a striking landscape accent. The mottled and variegated leaf patterns can add bright interest in darker habitats.
Arum maculatum may hybridize with Arum italicum.[19]
The roots were a traditional source of starch for stiffening clothes. In 1440, the nuns of Syon Abbey in England used the roots of the cuckoo-pint flower to make starch for church linens; only starch "made of herbes" could be used for communion linen.[20]
Arum maculatum is a woodland flowering plant species in the family Araceae. It is native across most of Europe, as well as Turkey and the Caucasus.
Arum maculatum, se denomina comúnmente aro, nombre con el que también se denominan a otras especies del género Arum.
El aro es una planta perenne, herbácea y rizomatosa de 25-40 cm, con un rizoma horizontal de 2 cm . Sus hojas son acusadamente sagitadas de más de 20 cm, asemejándose a lanzas, ya que sus peciolos llegan a medir hasta 25 cm.
Las flores son bastante características, y se asemejan a un racimo pequeño de 1 cm aproximadamente, y se encuentran en un espádice pardo-rojizo, rodeado de una espata blanca. Florece en primavera. Los frutos son bayas rojas brillante agrupadas en un racimo.
Arum maculatum tiene muchas propiedades medicinales, en infusión o cataplasmas puede emplearse en catarros, como expectorante; las hojas frescas para las quemaduras, incluso los rizomas para los callos.
Pero no hay que tomar esta planta más que a dosis rigurosamente prescritas, debido a su alta toxicidad. Debido al grave riesgo que entraña esta planta sólo se usará bajo estricto control médico.
Arum maculatum fue descrita por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 966. 1753.[1]
Arum: nombre genérico del griego aron que significa "calor" y se refiere al hecho de que estas plantas cuando están en plena floración emiten calor. (característica particular del género).[2][3]
maculatum: epíteto latino que significa "con manchas".[4]
Arum maculatum, se denomina comúnmente aro, nombre con el que también se denominan a otras especies del género Arum.
Tähniline aarum (Arum maculatum L.) [1]ehk aaronikepp on mitmeaastane, võhaliste (Araceae) sugukonda kuuluv rohttaim, mis on levinud Kesk- ja Lõuna-Euroopa niisketel niitudel ja metsades.[2]
Mitmeaastane 30–60 cm kõrgune rohttaim poolkeraliste või ovaalsete horisontaalsete muguljate risoomidega.[2]
Lehed on arvukad, nooljad, juurmised ja spiraalselt asetsevad. Primaarsed külgrood moodustavad vähemalt ühe peamise leheroo. Kõrgema astme leherood moodustavad võrkja mustri.[3]
Aarumil on tavapäratud "viljad-õed". Tõelised õied aarumil on pisikesed, kollakasvalged või kollakasrohelised ja kogunenud õisikuks. Aarum õitseb mais-juunis, aga erepunased viljad valmivad sügise alguses. Viljadeks on punased marjad, mis on mürgised. Eelistab kas avatud või poolvarjulist kasvukohta.[3]
Aarum paljuneb vegetatiivselt (risoomiga) ja seemnetega.[3]
Aarumi kasvukohtadeks on soe kliimaga alad Lõuna-Euroopas, Ukrainas, Põhja-Kaukaasias, Krimmis ja Gruusias. Tähniline aarum kasvab niiskestes kohtades, enamasti leitakse savi pinnasega metsades, samuti kasvatatakse aedades. [4]
Juurikas (Ari maculati rhizoma, radix Ari, tuber Ari) kogutakse sügisel. Värsket droogi ei tohi kasutada.[2]
Alkaloidid: aroniin ja koniin, saponiinid,tsüanogeensed glükosiidid, lektiinid, lima, tärklis.[2]
Toimib röga lahtistavalt, higieritust suurendavalt ja mähkivalt. Värske taim ärritab tugevasti limaskesti. Tarvitusel ka homöopaatias.
Mungad on aarumit kasutanud bronhiidi raviks. Tänapäeval soovitatakse aarumit kasutada kurgupõletiku ja külmetushaiguse korral. Küpsetatud mugulaid tarvitatakse toiduks. [2] Peaaegu kõik väikeste annuste toksilised ained on ravimid. Aarumi lillede põhjal kasutatakse homöopaatilist preparaati Arum, mida kasutatakse nina limaskesta, suu- ja hingamisteedepõletiku raviks. Enne esinemist kasutavad Arumit paljud lauljad ja oraatorid: aarum normaliseerib nende häält.[4]
Värske taim on mürgine, välja arvatud mugul. Mahla sattumine nahale tekitab nahakahjustusi. Marjade söömisel lähevad huuled paiste ning kurk karedaks ja tundetuks, süljeeritus tekib valu, neelamisraskusi, oksendamist, kõhulahtisust ja urineerimishäireid, pulss aeglustub ja kehatemperatuur langeb. 3–12 tundi jooksul võib saabuda surm, inimene on enamasti täie teadvuse juures.[2]
Tähniline aarum (Arum maculatum L.) ehk aaronikepp on mitmeaastane, võhaliste (Araceae) sugukonda kuuluv rohttaim, mis on levinud Kesk- ja Lõuna-Euroopa niisketel niitudel ja metsades.
Täplämunkinhuppu[1] tai aaroninsauva (Arum maculatum) on vehkakasveihin kuuluva myrkyllinen kasvi.
Kasvilla on nuolimaiset lehdet ja paksut kellertävänpunaiset marjapuikelot. Kukkavanan ympärillä on suuri suojuslehti, huppu. Sillä on ollut kansanlääketieteessä moninainen käyttö. Kasvin mehevästä juuresta saadaan tärkkelyspitoista jauhoa. Koko kasvi, varsinkin marjat, ovat myrkyllisiä. Kasvi sisältää koniinia.
Aaroninsauva kasvaa villinä Keski-Euroopassa Tanskasta etelään, mutta sitä tavataan Pohjoismaissa viljelyjäänteenä.[2]
Täplämunkinhuppu tai aaroninsauva (Arum maculatum) on vehkakasveihin kuuluva myrkyllinen kasvi.
Kasvilla on nuolimaiset lehdet ja paksut kellertävänpunaiset marjapuikelot. Kukkavanan ympärillä on suuri suojuslehti, huppu. Sillä on ollut kansanlääketieteessä moninainen käyttö. Kasvin mehevästä juuresta saadaan tärkkelyspitoista jauhoa. Koko kasvi, varsinkin marjat, ovat myrkyllisiä. Kasvi sisältää koniinia.
Aaroninsauva kasvaa villinä Keski-Euroopassa Tanskasta etelään, mutta sitä tavataan Pohjoismaissa viljelyjäänteenä.
L’Arum tacheté ou le Gouet tacheté (Arum maculatum) est une plante herbacée des régions tempérées de la famille des Araceae. L'inflorescence sapromyophile émet de la chaleur et diffuse des odeurs d'excréments pour attirer de petites mouches qui assurent la pollinisation. Il est parfois appelé la Chandelle, le Pied-de-veau, le Manteau de la Sainte-Vierge, la Pilette ou la Vachotte.
Arum en latin et aron en grec désignaient diverses espèces de ce genre. La forme des feuilles a suscité autrefois le surnom de pied-de-veau car elle évoque les traces de pas laissées par les sabots des bovins[1]. Une légende religieuse prétend que cet Arum a poussé au pied de la croix et que les taches sur les feuilles correspondant aux gouttes du sang du Christ. L'arum tacheté fut jadis qualifié de « vit de prêtre » ou « de chien » pour la grêle et blême érection de son spadice. Cette image grivoise fait référence à l'abstinence des prêtres qui était supposée avoir une influence sur la taille de leur pénis[2].
Jadis, Arum maculatum était considéré comme une plante magique associée à la magie blanche. Autrefois on pensait que le tubercule du pied-de-veau enveloppé dans une feuille de laurier d'Apollon favorisait les entreprises juridiques[3].
L'Arum tacheté est une plante vivace (un géophyte), de 20 à 50 cm de haut[4], poussant sur une tige souterraine épaissie en forme de tubercule[5].
Les feuilles vertes et luisantes qui apparaissent tôt au printemps (à la différence de celles de l'arum d'Italie qui apparaissent en automne) sont portées par un pétiole deux fois plus long que le limbe. Celui-ci est hasté-sagitté avec deux oreillettes triangulaires écartées, aiguës au sommet. Il est parfois maculé de taches brunes ou parfois entièrement vert (variété immaculatum). Les feuilles, caoutchouteuses au toucher, disparaissent en été[5].
De la rosette, surgit au mois de mai une inflorescence formée d'un spadice charnu odorant enveloppé par une spathe vert jaunâtre ou violacée, en forme de flamme. Un renflement à la base de la spathe, appelé chambre florale, forme à floraison un piège à insectes. Attirés par les odeurs exhalées par le spadice (plante sapromyophile), ils tombent à l'intérieur de cette chambre. Sur le spadice terminé par une massue rouge violacée, des poils les empêchent de ressortir par le haut, les parois internes de la spathe sont glissantes et laissent exsuder un liquide nourricier[5].
L'inflorescence comporte une grande spathe entourant un axe charnu, le spadice 2 à 3 fois plus court. Les fleurs unisexuées sont disposées en anneaux : en bas les fleurs femelles puis au-dessus les fleurs mâles dans un anneau 2 à 3 fois plus court, entouré de filaments[5]. La floraison a lieu en mai. Les fleurs femelles à la base du spadice s'ouvrent en premier et sont donc fécondées par les petites mouches du genre Psychoda porteuses de pollen provenant d'autres plantes. Le deuxième jour, ce sont les fleurs mâles qui libèrent leur pollen, après quoi l'intérieur de la spathe s'assèche, les poils se relâchent et les Psychoda peuvent s'échapper, emportant le pollen vers d'autres plantes. Ce phénomène ne dépasse pas 72 heures.
Ne subsiste plus tard dans la saison que l'axe du spadice portant un épi de 10 à 20 baies très serrées, d’abord vert vif puis rouge vif, familièrement appelées « raisins de serpent ». Les baies et les feuilles contiennent des cristaux d'oxalate de calcium minuscules et très irritants, et des composés toxiques (un hétéroside cyanogénétique et un alcaloïde)[6].
La diffusion des odeurs par le spadice est facilitée par un important dégagement de chaleur produit au niveau des mitochondries par un phénomène métabolique nommé thermogenèse[7]. Les tissus d’Arum maculatum produisent jusqu'à 400 mW g-1 alors qu'un colibri en vol ne produit que 240 mW g-1. Les deux zones de plus grande activité métabolique sont l'extrémité du spadice (l'appendice) et la zone des fleurs mâles.
Les feuilles hastées tachetées de noir, à nervation brochidodrome[8].
La différence majeure entre Arum maculatum et Arum italicum tient à la couleur du spadice : il est violet chez maculatum et jaune chez italicum. Arum maculatum voit ses feuilles vertes et luisantes qui apparaissent tôt au printemps tandis que chez Arum italicum les feuilles veinées de blanc apparaissent en automne et disparaissent l'été suivant.
L'Arum tacheté se rencontre presque partout en France mais toutefois plus rarement dans les régions méditerranéennes. On le rencontre aussi en Europe, de l'Espagne à la Suède et du Royaume-Uni à la Hongrie. Il croît aussi en Biélorussie, Ukraine et Turquie.
Le gouet tacheté croît en milieu forestier et fruticées argilo-calcaires, supportant difficilement la concurrence d'autres plantes de sous-bois. C'est une espèce d'ombre croissant sur sols profonds. Sa culture dans les jardins d'ornement est difficile. Au bout de 20 à 30 ans selon les conditions, cette espèce peut coloniser de nouvelles zones boisées par des feuillus, à proximité d'anciennes zones boisées, si le sol est suffisamment riche en humus.
Comme toutes les Aracées, à l'exception du genre Acorus, toutes les parties de la plante renferment de l'oxalate de calcium sous forme de raphides, c'est-à-dire de fines aiguilles microscopiques qui facilitent la pénétration de composés toxiques qui peuvent occasionner des irritations aux muqueuses des herbivores qui tentent d’en manger[9].
Les tubercules contiennent une grande proportion d'amidon et ces cristaux d'oxalate de calcium qui les rendent impropres à la consommation sans préparation. Ils contiennent également des saponines et une essence âcre.
Les feuilles contiennent des alcaloïdes dont la nicotine et trois amines primaires[10]. Elles sont riches en acide oxalique qui, en cas d'ingestion, provoque une irritation buccopharyngée qui s'accompagne parfois de brûlures ou d'ulcérations buccales et d'une hypersialorrhée. Une tuméfaction de la langue ou un œdème de la gorge constituent une urgence pour la prise en charge à cause du risque d’asphyxie. Des troubles digestifs irritatifs (nausées, vomissements, diarrhées, douleurs abdominales) sont parfois observés[11].
Des enfants attirés par les baies d'un rouge vif, au goût agréable et légèrement sucré au début, s'empoisonnent en les mangeant. La saveur âcre des fruits et des feuilles une fois mâchés met plusieurs secondes à se manifester et dissuade généralement d'en reprendre. Ils présentent d'abord des brûlures et des picotements dans la bouche allant jusqu'à l'envie de vomir, puis, s'ils en reprennent, des douleurs digestives[9].
L'odeur émise par l'inflorescence se compose principalement de 2-heptanone, indole, germacrène et p-crésol[12].
Toutes les parties de la plante sont toxiques. Leur ingestion provoque des inflammations et des œdèmes des muqueuses buccales pouvant aller jusqu'à provoquer l'asphyxie. L'ingestion massive des baies cause des troubles digestifs, nerveux, cardiaques, pouvant se conclure par la mort d'herbivores consommant ces fruits[6]. Cette toxicité a valu aux Arums plusieurs noms autour des serpents (symbole du « malin », le diable) comme viande de vipère, en lien avec une croyance populaire qui prêtait à ces reptiles la capacité de manger les fruits pour reconstituer leur venin[13].
La plante est utilisée des façons suivantes :
L’Arum tacheté ou le Gouet tacheté (Arum maculatum) est une plante herbacée des régions tempérées de la famille des Araceae. L'inflorescence sapromyophile émet de la chaleur et diffuse des odeurs d'excréments pour attirer de petites mouches qui assurent la pollinisation. Il est parfois appelé la Chandelle, le Pied-de-veau, le Manteau de la Sainte-Vierge, la Pilette ou la Vachotte.
Planda ilbhliantúil, dúchasach don Eoraip is tuaisceart na hAfraice, le duilleoga snasta dúghlasa ar chruth rinn saighde is caora scarlóideacha nimhiúla. Sa bhláthra casta tá spéid shorcóireach ar dhath feola mairbhe a chuireann amach boladh lofa nuair a théann sé, agus a aomann cuileoga isteach. Snámhann siad seo go bun bleibeach na spéide glaise éadroime timpeall na mbláthanna baineanna is fireanna, agus gabhtar iad le fáinne gruaigí cosanta. Bailíonn na cuileoga an phailin ó na bláthanna fireanna agus pailníonn na bláthanna baineanna, ach ní féidir leo éalú ach nuair a thiteann an spéid isteach air féin is a fheonn na gruaigí tar éis pailnithe.
Klep je rostlina ze swójby aronowych rostlinow (łaćonsce: Arum maculatum, Araceae). Dalše serbske mjeno je aronowa broda.
Klep je rostlina ze swójby aronowych rostlinow (łaćonsce: Arum maculatum, Araceae). Dalše serbske mjeno je aronowa broda.
Il gigaro scuro (Arum maculatum L.) è una piccola pianta erbacea dei sottoboschi appartenente alla famiglia delle Aracee.[1]
Il nome scientifico del genere (Arum) deriva dal greco aron (ma anche, secondo altre etimologie, dall'ebraico “ar”); in entrambi i casi questi due termini significano “calore” e si riferisce al fatto che queste piante quando sono in piena fioritura emettono calore (caratteristica particolare del genere)[2]. L'epiteto specifico (maculatum) si riferisce ai disegni macchiati sulle lamine fogliari.
Il binomio scientifico attualmente accettato (Arum maculatum) è stato proposto da Carl von Linné (1707 – 1778) biologo e scrittore svedese, considerato il padre della moderna classificazione scientifica degli organismi viventi, nella pubblicazione Species Plantarum del 1753.
Sono piante non molto alte; l'altezza varia da 2 a 4 dm. La caratteristica più interessante di questa specie è la particolare forma dell'infiorescenza: uno spadice racchiuso da una grande spata affusolata. La forma biologica è geofita rizomatosa (G rhiz) o anche “geofita tuberosa”, ossia sono piante perenni erbacee che portano le gemme in posizione sotterranea. Durante la stagione avversa non presentano organi aerei e le gemme si trovano in organi sotterranei chiamati rizomi/tuberi (un fusto sotterraneo dal quale, ogni anno, si dipartono radici e fusti aerei).
Le radici sono secondarie fascicolate da rizoma.
Le foglie (tutte radicali e a disposizione spiralata) hanno la lamina intera con la superficie maculata di rosso scuro. La forma è sagittata con tre lobi: quello apicale è il più lungo, i due basali (quelli vicini al picciolo) sono arrotondati e lievemente convergenti. Il picciolo è lungo (il doppio della lamina) e alla base è inguainante. Le foglie si sviluppano in primavera. Dimensione della lamina: larghezza 5 – 10 cm; lunghezza 10 – 20 cm.
L'infiorescenza si compone di tanti piccolo fiori sessili; sono appressati gli uni sugli altri. L'infiorescenza è sormontata da un lungo spadice e avvolta da una grande spata convoluta di colore più chiaro (giallastro al centro – purpureo sui bordi) e lunga il doppio dell'infiorescenza ma con tubo basale corto; questa spata svolge la funzione vessillare. L'apice dello spadice è una clava ingrossata violacea sopra un peduncolo cilindrico lunga 1/3 - ½ del peduncolo stesso. La disposizione dei fiori sessuali è in basso per quelli femminili (formano un glomerulo basale); quelli maschili sono posti più in alto; in mezzo tra i fiori femminili e quelli maschili c'è una zona di fiori sterili. Sopra i fiori maschili, alla fine c'è un glomerulo sterile. Tra queste varie sezioni sono presenti delle estroflessioni setoliformi con il compito di trattenere gli insetti pronubi per favorire l'impollinazione. Lunghezza della spata: 10 – 25 cm. Lunghezza dello spadice: 4 – 6 cm
In questi fiori il perianzio è di tipo sepaloide (gli elementi sono indifferenziati tra calice e corolla, ossia fiori di tipo apetalo) e unisessuali (pianta monoica: fiori maschili e femminili separati, ma sulla stessa pianta). Altri fiori sono sterili di tipo filamentoso nello stadio di antesi femminile[4]. I fiori sono 5-ciclici (2 verticilli di tepali, 2 verticilli di stami e un verticillo del gineceo).
I frutti sono delle bacche. Dopo la fecondazione la spata subisce un rapido avvizzimento e così si rendono visibili le bacche carnose di colore scarlatto. Infatti nei boschi è facile incontrare la pannocchia delle bacche isolate e senza altra vegetazione (le foglie) intorno.
Dal punto di vista fitosociologico la specie di questa voce appartiene alla seguente comunità vegetale[8]:
Il genere di questa pianta (Arum L.) comprende 25 specie delle quali cinque appartengono alla flora spontanea italiana.
Il numero cromosomico di A. maculatum è: 2n = 56[9][10]
La famiglia delle Aracee pur essendo abbastanza eterogenea (da un punto di vista morfologico) è considerata monofiletica. All'interno di questa famiglia la specie di questa voce appartiene al subclade (associato al rango tassonomico di sottofamiglia) delle Aroideae Arn. (1832) (comprendente 73 generi oltre al genere Arum)[6]. All'interno della sottofamiglia questa specie è assegnata alla tribù delle Areae R. Br. ex Duby (1828)[11].
Il corredo cromosomico di questa pianta è tetraploide (vedi sopra). Viene considerata quindi una specie polimorfa. La variabilità si evidenzia soprattutto nelle foglie (più o meno larghe o prive del disegno maculato) e nella forma e colorazione della spata (bianca, rosea o verde-gialla).
Le varietà descritte sul territorio italiano sono le seguenti[12]:
Nell'elenco seguente sono indicate alcune sottospecie, varietà e forme (oltre a quelle presenti in Italia). L'elenco può non essere completo e alcuni nominativi sono considerati da altri autori dei sinonimi della specie principale o anche di altre specie[9][13][14]:
Sottospecie:
Varietà:
Forme:
Con la specie Arum cylindraceum'' Gasp. la pianta di questa voce forma il seguente ibrido interspecifico:
Questa entità ha avuto nel tempo diverse nomenclature. L'elenco che segue indica alcuni tra i sinonimi più frequenti:
La specie Arum italicum Miller (Gigaro chiaro) è molto simile al “Gigaro scuro"; si differenzia in quanto la lamina delle foglie non è maculata di rosso scuro e raggiunge un'altezza quasi doppia.
La pianta è velenosa; specialmente le bacche (contengono cristalli di ossalato di calcio[15]).
La parte ipogea (il rizoma) di questa pianta contiene amido e alcuni principi tossici (in parte eliminabili con l'essiccazione o la cottura). Altre sostanze contenute: grassi e saponine. La pianta ha in genere un sapore acre di pepe. Nella medicina popolare un preparato, polverizzando i tuberi, veniva usato come antielmintico (elimina svariati tipi di vermi o elminti parassiti) e antireumatico (attenua i dolori dovuti all'infiammazione delle articolazioni)[2]. Altre proprietà medicamentose[15]: diaforetica (agevola la traspirazione cutanea), diuretica (facilita il rilascio dell'urina), espettorante (favorisce l'espulsione delle secrezioni bronchiali), purgante e vermifuga (elimina in particolare i vermi intestinali).
Il gigaro scuro (Arum maculatum L.) è una piccola pianta erbacea dei sottoboschi appartenente alla famiglia delle Aracee.
Arum maculatum (binomen a Carolo Linnaeo anno 1753 statutum) est species plantarum florentium in Europa sponte crescens ibique in medicamentum adhibita. Radix carnosa bene cocta ad victuale interdum prehenditur.
Arum maculatum (binomen a Carolo Linnaeo anno 1753 statutum) est species plantarum florentium in Europa sponte crescens ibique in medicamentum adhibita. Radix carnosa bene cocta ad victuale interdum prehenditur.
De gevlekte aronskelk (Arum maculatum) is een plant uit de aronskelkfamilie (Araceae). Het is een vrij zeldzame plant die vooral voorkomt in vruchtbare en vochtige loofbossen. Ook nabij heggen en in de buurt van longkruid en daslook komt de plant voor.
De gevlekte aronskelk is een vaste plant die 20–40 cm hoog kan worden. De wortelstok loopt uit in een knolletje met vele zijwortels. De bladeren zijn groot en pijlvormig en soms bruin- en zwartgevlekt. De bloeiwijze verspreidt een lucht van rottend vlees, waar vliegjes op af komen. Wanneer ze op het blad van de bloeiwijze komen, dan glijden ze naar binnen. Ze kunnen de bloem dan niet verlaten. De volgende dag echter, is het blad minder glad waardoor ze de bloeiwijze verlaten kunnen en het stuifmeel mee naar buiten nemen. De bloeitijd is van april tot mei. De bessen zijn stralend rood.
De gevlekte aronskelk is een kensoort voor de klasse van de eiken- en beukenbossen op voedselrijke grond.
De knollen van de plant bevatten veel zetmeel en kunnen gekookt gegeten worden. De plant zelf is giftig in verse toestand en licht giftig als deze gedroogd is. In de fytotherapie wordt de plant gebruikt tegen heesheid, hardnekkig hoesten en keelpijn. Aronskelk bevat aroïne, saponine, glycoside, lycopine en calciumoxalaat.[1]
De gevlekte aronskelk (Arum maculatum) is een plant uit de aronskelkfamilie (Araceae). Het is een vrij zeldzame plant die vooral voorkomt in vruchtbare en vochtige loofbossen. Ook nabij heggen en in de buurt van longkruid en daslook komt de plant voor.
Obrazki plamiste (Arum maculatum L.) – gatunek rośliny z rodziny obrazkowatych (Araceae Juss.). Występuje w przyatlantyckiej, środkowej i południowej Europie[2] oraz w Turcji[3]. W Polsce jest dość rzadki, występuje na Pomorzu Zachodnim[2]. Potwierdzono go tam w czterech z czternastu znanych stanowisk: Niepołcko, Równo, Sitno, Wielgoszcz (dane na 2006 r.)[4].
Pozycja gatunku w obrębie rodzaju Arum według Boyce'a (1993...): podrodzaj Arum, sekcja Arum.
Począwszy od 2001 r. gatunek objęty jest w Polsce ścisłą ochroną[8][9].
W Czerwonej liście roślin i grzybów Polski z 2006 r.[10] gatunek uznany za wymierający w Polsce (kategoria zagrożenia E). W wydaniu z 2016 roku posiada kategorię VU (narażony)[11]. W Polskiej Czerwonej Księdze Roślin także uznany za narażony (kategoria zagrożenia VU)[12].
Obrazki plamiste (Arum maculatum L.) – gatunek rośliny z rodziny obrazkowatych (Araceae Juss.). Występuje w przyatlantyckiej, środkowej i południowej Europie oraz w Turcji. W Polsce jest dość rzadki, występuje na Pomorzu Zachodnim. Potwierdzono go tam w czterech z czternastu znanych stanowisk: Niepołcko, Równo, Sitno, Wielgoszcz (dane na 2006 r.).
Fläckig munkhätta (Arum maculatum) är en art i familjen kallaväxter och förekommer naturligt i västra, centrala och södra Europa och österut till norra Turkiet och Kaukasus. Fläckig munkhätta odlas ibland som trädgårdsväxt i Sverige.
Fläckig munkhätta är en flerårig ört med krypande jordstam, 25-40 cm hög. Bladen har 25–45 cm långa bladkaft, bladskivan är pillik, grön och ibland med mörka fläckar. Blomstjälken blir cirka 30 cm hög och bär ett 10-20 cm långt hölsterblad som omsluter den kolvlika blomställningen. Kolven är ungefär hälften av hölsterbladets längd. Själva blommorna sitter på kolvens nedre del, som är dold av hölsterbladets ihoprullade nedre del. Den övre delen av kolven är matt purpurröd och smalt klubblik. Den är steril och producerar en illaluktande doft. Frukterna är gulröda bär.
Hela växten, särskilt den färska roten, innehåller gifter som förstörs vid kokning eller torkning[1]
En liknande art är munkhätta (A. cylindraceum), som dock har upprätt jordstam och ett ofläckigt hölserblad. Kolven är ungefär två tredjedelar av hölsterbladets längd.
På svenska har arten också kallats aronsört, arons stav, munkmössa, vanlig munkhätta[2].
Fläckig munkhätta (Arum maculatum) är en art i familjen kallaväxter och förekommer naturligt i västra, centrala och södra Europa och österut till norra Turkiet och Kaukasus. Fläckig munkhätta odlas ibland som trädgårdsväxt i Sverige.
Fläckig munkhätta är en flerårig ört med krypande jordstam, 25-40 cm hög. Bladen har 25–45 cm långa bladkaft, bladskivan är pillik, grön och ibland med mörka fläckar. Blomstjälken blir cirka 30 cm hög och bär ett 10-20 cm långt hölsterblad som omsluter den kolvlika blomställningen. Kolven är ungefär hälften av hölsterbladets längd. Själva blommorna sitter på kolvens nedre del, som är dold av hölsterbladets ihoprullade nedre del. Den övre delen av kolven är matt purpurröd och smalt klubblik. Den är steril och producerar en illaluktande doft. Frukterna är gulröda bär.
Hela växten, särskilt den färska roten, innehåller gifter som förstörs vid kokning eller torkning
En liknande art är munkhätta (A. cylindraceum), som dock har upprätt jordstam och ett ofläckigt hölserblad. Kolven är ungefär två tredjedelar av hölsterbladets längd.
Arum maculatum là một loài thực vật có hoa trong họ Ráy (Araceae). Loài này được L. mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.[2]
Arum maculatum là một loài thực vật có hoa trong họ Ráy (Araceae). Loài này được L. mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.
Початок от более короткого до более длинного, чем покрывало, сидячий. Женская цветочная зона расположена в нижней части початка, цилиндрическая. Промежуток, разделяющий мужскую и женскую зоны, обычно короткий или изредка отсутствующий, обычно состоящий из бесплодных цветков (пистилодиев), представляющих собой снизу расширенные нитевидные придатки, направленные вверх, реже голый. Мужская зона цилиндрическая, коническая, эллипсоидная или полушаровидная. Промежуток между мужской зоной и придатком обычно состоит из бесплодных цветков (стаминодиев), направленных вниз, изредка отсутствует. Верхушечный бесплодный придаток обычно на ножке и постепенно или быстро расширенный в цилиндрическую или коническую булаву, иногда тонкий.
Цветки однополые, околоцветник отсутствует. Мужской цветок состоит из 3—4 тычинок, расположенных группами; нити очень короткие, но различимые; связник тонкий; теки коротко-обратнояйцевидные, располагаются напротив или почти напротив друг друга, вскрываются верхушечным, наподобие поры, разрезом. Женский цветок: гинецей продолговатый, тупой; завязь одногнёздная; семяпочек шесть и более; фуникул короткий; плацента от париетальной до полубазальной; столбик короткий и такой же ширины, как завязь; рыльце полусферическое, источающее капельку нектара во время цветения.
В свежем виде все части растения ядовиты вследствие наличия сапонинов. Ядовитость исчезает при варке и сушке[2].
В народной медицине клубень применяется при неправильном пищеварении, ревматизме и невралгии[2].
Благодаря сапонинам клубни употребляют при стирке белья[2].
Початок от более короткого до более длинного, чем покрывало, сидячий. Женская цветочная зона расположена в нижней части початка, цилиндрическая. Промежуток, разделяющий мужскую и женскую зоны, обычно короткий или изредка отсутствующий, обычно состоящий из бесплодных цветков (пистилодиев), представляющих собой снизу расширенные нитевидные придатки, направленные вверх, реже голый. Мужская зона цилиндрическая, коническая, эллипсоидная или полушаровидная. Промежуток между мужской зоной и придатком обычно состоит из бесплодных цветков (стаминодиев), направленных вниз, изредка отсутствует. Верхушечный бесплодный придаток обычно на ножке и постепенно или быстро расширенный в цилиндрическую или коническую булаву, иногда тонкий.
Цветки однополые, околоцветник отсутствует. Мужской цветок состоит из 3—4 тычинок, расположенных группами; нити очень короткие, но различимые; связник тонкий; теки коротко-обратнояйцевидные, располагаются напротив или почти напротив друг друга, вскрываются верхушечным, наподобие поры, разрезом. Женский цветок: гинецей продолговатый, тупой; завязь одногнёздная; семяпочек шесть и более; фуникул короткий; плацента от париетальной до полубазальной; столбик короткий и такой же ширины, как завязь; рыльце полусферическое, источающее капельку нектара во время цветения.