Jättemyrsloken (Myrmecophaga tridactyla eller M. jubata) är den största representanten för myrslokarna. Det är den enda arten i släktet Myrmecophaga.
Arten förekommer i Central- och Sydamerika från Honduras norra gräns till norra Argentina.[1]
Habitatet utgörs bland annat av träskmark och skogar men talrikast är arten i savannen.
Jättemyrsloken kan bli 1,2 meter lång (exklusive svansen) och 60 cm hög vid manken. Den yviga svansen blir 65 till 90 centimeter lång. Vikten ligger mellan 18 och 39 kilogram.[2]
Påfallande är den långa smala nosen som inhyser en lång tunga. Den kan sträckas ut upp till 610 mm, däremot har den bara en diameter på 10 till 15 mm.[3] Ögonen och öronen är jämförelsevis små. Pälsens grundfärg är gråbrun och vid bröst samt skuldran finns svart-vita mönster. De främre extremiteterna är vitaktiga med en svart teckning vid vristen. De bakre extremiteterna och svansens päls är mörkare än övriga kroppen. De främre fötterna har fem tår och vid de tre mellersta tårna finns förlängda klor (epitet för det vetenskapliga namnet syftar på detta särdrag: tridactylus - tretåig). Även de bakre extremiteterna har fem tår med korta klor.[2]
Jättemyrsloken bor ovan mark. Den går på fötternas kanter för att inte skada klorna. Individerna är vanligen aktiva på dagen men i områden där många människor lever är de aktiva på natten.[3] För att vila gömmer de sig i tät vegetation eller i naturliga grottor men de bygger inga egna bon. Djuret är inte aggressivt men kan försvara sig väl med sina vassa klor om det skulle bli attackerat. Vanligtvis tar de till flykten. Bland artens naturliga fiender finns jaguaren och puman.[2]
Varje individ lever ensam i ett revir som har en storlek upp till 9 000 hektar. Utanför parningstiden är vuxna jättemyrslokar aggressiva mot varandra eller undviker kontakt.[3]
Jättemyrsloken är en tandlös art som äter termiter och myror. För att öppna stacken använder den sina skarpa klor. Den täta pälsen skyddar arten mot insekternas syra. Enligt olika studier kan de äta upp till 35 000 termiter eller myror per dag. I enstaka fall äter de även larver av skalbaggar eller frukter. I djurparker får de oftast en blandning av mjölk och ägg samt larver av vanlig mjölbagge (Tenebrio molitor) och köttfärs.[3]
Honor kan para sig hela året. Det kortaste avståndet man konstaterat mellan två födslar var nio månader. Dräktigheten varar i cirka 190 dagar och sedan föds ett enda ungdjur. Ungen väger ett till två kilogram och klättrar efter födelsen på moderns rygg. Den stannar där 6 till 9 månader och kommer bara ner för att dia. Ungdjuret avvänjs efter 2 till 6 månader och efter ungefär två år är det självständigt. Efter tre till fyra år är ungdjuret könsmoget. Den äldsta kända individen i fångenskap blev 26 år gammal. Livslängden i naturen är okänd.[2]
Jättemyrslok med ungdjur på ryggen
Sovande jättemyrslok
Skalle
Arten hotas av förstöringen av levnadsområdet samt av jakt. Dessutom dör många individer i trafiken. Mellan 2006 och 2010 listades arten av IUCN som nära hotad men sedan 2010 klassas den åter som sårbar (vulnerable).[1] Beståndets minskning var inte tillräcklig tydlig för en högre skyddsnivå.
Wikimedia Commons har media som rör Jättemyrslok.
Jättemyrsloken (Myrmecophaga tridactyla eller M. jubata) är den största representanten för myrslokarna. Det är den enda arten i släktet Myrmecophaga.
.jpg){kind=small}
